Den halvrakade d'Artagnan med fru Bonacieux.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Råttfällan är icke våra dagars uppfinning. Så snart samhällena i sin utveckling uppfunnit något slags polis, uppfann denna polis råttfällan.
Den halvrakade d'Artagnan med fru Bonacieux.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
X. En råttfälla i sjuttonde seklet.
Råttfällan är icke våra dagars uppfinning. Så snart samhällena i sin
utveckling uppfunnit något slags polis, uppfann denna polis
råttfällan.
Då våra läsare måhända icke äro förtrogna med rotvälskan från
Jerusalemsgatan, och då, sedan vi började författa, och det är vid
pass femton år tillbaka, det är första gången vi använda detta ord
såsom beteckning af denna sak, må vi tyda för dem, hvad en råttfälla
är.
När man i något hus häktat en person, misstänkt för något brott,
håller man häktningen hemlig; man lägger fyra eller fem man i bakhåll
i rummet närmast porten, man öppnar denna för alla, som klappa, man
sluter den efter dem och häktar dem; på detta sätt har man efter två
eller tre dagar i sitt våld nästan alla med huset förtrogne.
Se der hvad en råttfälla vill säga.
Man gjorde således en råttfälla af mäster Bonacieux' bostad, och hvem
helst, som visade sig, greps och förhördes af kardinalens folk. Det
faller af sig sjelft, att då en särskild gång ledde till första
våningen, som d'Artagnan bebodde, voro hans besökande fritagna från
att anhållas.
För öfrigt kommo endast de tre musketörerne dit; de hade gjort
spaningar, hvar på sitt håll, men ingenting funnit, ingenting
upptäckt. Atos hade till och med vändt sig till herr de Tréville med
frågor, hvilket med hänsigt till den värde musketörens sedvanliga
stumhet mycket förvånat hans kapten. Men herr de Tréville visste
ingenting, om ej att, senast han sett kardinalen, kungen och
drottningen, kardinalen såg mycket bekymrad ut, kungen var orolig och
drottningens röda ögon röjde, att hon vakat eller gråtit. Men denna
sista omständighet hade föga öfverraskat honom, enär drottningen sedan
sin förmälning ofta vakade och grät.
Herr de Tréville anbefalde i alla fall Atos kungens och i synnerhet
drottningens tjenst och bad honom delgifva sina kamrater samma
uppmaning.
Vidkommande d'Artagnan, lemnade han icke sitt hem. Han hade
förvandlat sitt rum till observatorium. Från fönstret såg han dem,
som kommo att låta fånga sig, och som han upptagit golfstenar och
urhålkat trossbottnen, så att blott ett tunt tak skilde honom från
rummet derunder, hvari förhören höllos, hörde han allt, som tilldrog
sig mellan inqvisitorerne och de misstänkte.
Förhören, föregångna af en sträng undersökning på den häktades person,
lydde nästan alltid så här:
--- Har fru Bonacieux lemnat eder något att tillställas hennes man
eller någon annan person?
--- Har herr Bonacieux lemnat eder något att tillställas hans hustru
eller någon annan person?
--- Har någondera af dem gifvit eder något muntligt förtroende?
Om de visste något, skulle de icke göra dylika frågor, sade d'Artagnan
sig sjelf. Men hvad är det de söka utforska? Om hertigen af
Buckingham är i Paris och om han haft eller skall hafva något möte med
drottningen.
D'Artagnan fasthöll denna tanke, som, enligt allt hvad han erfarit, ej
saknade sannolikhet.
Under tiden arbetade råttfällan, men äfven d'Artagnans vaksamhet.
På aftonen dagen efter den stackars Bonacieux' häktning, då Atos nyss
lemnat d'Artagnan för att gå till herr de Tréville, då klockan nyss
slagit nio och då Planchet, som ännu icke bäddat sängen, började sitt
bestyr, hörde man klappas på porten, som genast öppnades och slöts;
någon hade åter gått i fällan.
D'Artagnan störtade till sitt lyssningshål, lade sig på magen och
lyssnade.
Snart hördes skrik, derefter qvidan, som man sökte qväfva. Något
förhör kom ej i fråga.
--- För fan, sade d'Artagnan för sig sjelf, det tyckes mig vara en
qvinna: man undersöker henne, hon gör motstånd, man brukar våld,
de uslingarne!
Trots sin försigtighet måste d'Artagnan med våld afhålla sig från att
blanda sig i det uppträde, som försiggick inunder honom.
--- Men jag säger eder, att jag är egarinnan af detta hus, mina
herrar; jag säger eder, att jag är fru Bonacieux; jag säger eder,
att jag är i drottningens tjenst, skrek den olyckliga qvinnan.
--- Det är just eder vi väntade, svarade männen.
Hennes röst qväfdes allt mer; en våldsam kamp skakade väggarna.
Offret gjorde motstånd, så mycket en qvinna kan motstå fyra män.
--- Förskoning, mina herrar, för... qved rösten, som nu blott kunde
gifva oartikulerade ljud.
--- De lägga munkafle på henne, de tänka släpa bort henne, ropade
d'Artagnan, resande sig som en fjäder. Min värja, godt, hon är
vid min sida. Planchet!
--- Herre!
--- Spring till Atos, Portos och Aramis. En af de tre skall säkert
vara hemma, kanske alla tre hemkommit. De skola taga sina värjor
och ila hit. Ack, det var sant, Atos är hos herr de Tréville!
--- Men hvad tar ni eder för, herre, hvad tar ni eder för?
--- Jag går ned genom fönstret, svarade d'Artagnan, för att komma
fortare; lägg du i ordning stenarna, sopa golfvet, gå ut genom
porten och spring dit jag sagt.
--- Ack, herre, herre, ni slår ihjäl eder! skrek Planchet.
--- Tig, dumhufvud, sade d'Artagnan. Och med handen fasthållande
fönsterkarmen, släpte han sig från första våningen, som
lyckligtvis icke låg högt, utan att göra sig en rispa.
Derefter gick han att klappa på porten, mumlande:
--- Jag skall i min tur gå i fällan, men ve de kattor, som ge sig i
lag med en sådan råtta!
Knapt hade portklappen ljudit under den unge mannens hand, förrän
oväsendet upphörde, steg närmade sig, porten öppnades och d'Artagnan
med dragen värja störtade in i mäster Bonacieux' rum, hvars dörr, utan
tvifvel lydande en fjäder, slöts af sig sjelf.
Nu kunde de, som ännu bebodde det olyckliga huset, äfvensom de
närmaste grannarne höra höga rop, trampningar, värjskrammel och
möblers krossning. En stund senare fingo de, som lockade af bullret,
lagt sig i fönstren för att utröna orsaken, se porten åter öppnas och
fyra svartklädda män, icke gå ut, utan fly bort som skrämda korpar,
efter att på golf och bordshörn qvarlemnat vingfjädrar, det vill säga
trasor af sina rockar och flikar af sina kappor.
D'Artagnan var segrare utan stor möda, det måste medgifvas, ty blott
en af alguazilerne var beväpnad, och denne försvarade sig dessutom
endast för syns skull. Visserligen hade de tre andra sökt att med
stolar, taburetter och lerkärl fälla den unge mannen, men två eller
tre skråmor af gaskognarens pamp hade förskräckt dem. Tio minuter
hade varit nog för att besegra dem, och d'Artagnan stod qvar som herre
öfver slagfältet.
Grannarne, som öppnat sina fönster med den kallblodighet, som var
egendomlig för invånarne i Paris under dessa tider af ständiga upplopp
och slagsmål, stängde dem, så snart de sett de fyra svarta karlarne
fly; deras instinkt sade dem, att för ögonblicket allt var förbi.
För öfrigt var det sent, och då som nu lade man sig tidigt i qvarteret
Luxembourg.
D'Artagnan, ensam med fru Bonacieux, vände sig nu till henne; den arma
qvinnan var fallen baklänges i en länstol och till hälften afsvimmad.
D'Artagnan granskade henne med en snabb blick.
Det var en förtjusande qvinna om tjugufem till tjugusex år, med mörkt
hår och blå ögon, lätt uppstående näsa, beundransvärda tänder och hy
skiftande i ros och opal. Dermed slutade likväl de kännemärken,
hvarpå man kunnat taga henne för en hög dam. Händerna voro hvita, men
utan finhet; fötterna förrådde ej qvinnan af stånd. Lyckligtvis hade
d'Artagnan ännu ej hunnit fästa sig vid dessa enskildheter.
Under det d'Artagnan betraktade fru Bonacieux och i sin granskning
hade kommit till fötterna, såsom vi sade, varsnade han på golfvet en
fin batistnäsduk, som han upptog, efter sin vana, och i hvars hörn han
igenkände samma namnchiffer, hvilket han sett på den näsduk, som varit
nära att bringa honom och Aramis i blodigt handgemäng.
Sedan dess misstrodde d'Artagnan vapenprydda näsdukar och stoppade
derför utan vidare den hittade i fru Bonacieux' ficka.
I detta ögonblick återkom fru Bonacieux till sans. Hon uppslog
ögonen, blickade sig med fasa omkring och såg rummet tomt och att hon
var ensam med sin befriare. Hon räckte honom genast båda händerna
småleende. Fru Bonacieux' småleende var det täckaste man kunde se.
--- Ack, min herre, sade hon, det är ni, som räddat mig! Tillåt mig
tacka eder.
--- Min fru, sade d'Artagnan, jag har blott gjort, hvad hvarje ädling
skulle gjort i mitt ställe; ni är mig ingen tack skyldig.
--- Jo, min herre, jo, och jag hoppas bevisa eder, att ni icke tjenat
en otacksam. Men hvad ville mig dessa män, som jag först tog för
tjufvar, och hvarför är icke herr Bonacieux här?
--- Min fru, dessa män voro vida farligare, än tjufvar kunnat vara, ty
de äro herr kardinalens agenter; och hvad eder man, herr
Bonacieux, angår, är han icke här, emedan man i går kom för att
häkta honom och föra honom till Bastiljen.
--- Min man på Bastiljen! skrek fru Bonacieux; o, min Gud, hvad har
han då gjort? Min stackars älskade man! Han, oskulden sjelf!
Och något, som liknade ett smålöje, skymtade på den unga qvinnans ännu
förskrämda anlete.
--- Hvad han har gjort, min fru? sade d'Artagnan. Jag tror, att hans
enda brott är, att han har på en gång lyckan och olyckan att vara
eder man.
--- Men, min herre, ni vet då...
--- Jag vet, att man bortröfvat eder, min fru.
--- Och hvem? Vet ni det? O, om ni vet det, så säg mig det!
--- En man om fyrtio till fyrtiofem år, med svart hår, mörk hy och ett
ärr vid venstra tinningen.
--- Alldeles, just så; men namnet?
--- Ah, hans namn! Jag känner det icke.
--- Och visste min man, att jag bortröfvats?
--- Han upplystes derom af ett bref, som röfvaren sjelf skrifvit till
honom.
--- Och misstänker han, frågade fru Bonacieux med förlägenhet, orsaken
till denna händelse?
--- Han tillskref den, tror jag, en politisk orsak.
--- Jag tviflade först derpå, men nu är jag af samma tanke som han.
Den käre Bonacieux har således icke misstrott mig ett ögonblick.
--- Ack, långt derifrån, min fru! Han var dertill för stolt öfver er
dygd och framför allt öfver eder kärlek.
Ett andra småleende spelade nästan omärkligt på den vackra unga
qvinnans rosenläppar.
--- Men, fortfor d'Artagnan, på hvad sätt har ni kommit undan?
--- Jag begagnade ett ögonblick, då man lemnat mig ensam, och som jag
redan i morse visste, hvad jag skulle tänka om mitt bortförande,
släpte jag mig ned genom fönstret med mina lakan, och sedan ilade
jag hit för att träffa min man.
--- För att ställa eder under hans beskydd?
--- O nej! Den stackars beskedlige mannen, jag visste nog, att han
var ur stånd att försvara mig; men som han annars kunde vara oss
nyttig, ville jag tala med honom.
--- Om hvad?
--- Åh! det är icke min hemlighet, och jag kan således icke yppa den
för eder.
--- Dessutom, sade d'Artagnan, förlåt, min fru, om, så drabant jag är,
jag manar eder till försigtighet, dessutom tror jag, att vi icke
här äro på ett ställe, tjenligt för förtroenden. De karlar, jag
slog på flykten, äro snart här med förstärkning; finna de oss qvar
här, äro vi förlorade. Jag har väl skickat efter tre af mina
vänner, men det är ovisst, om man träffar dem hemma.
--- Ja, ja, ni har rätt, ropade fru Bonacieux förskräckt, låt oss fly
och rädda oss!
Med dessa ord stack hon sin arm under d'Artagnans och drog honom
ifrigt med sig.
--- Men hvart fly? sade d'Artagnan; hvart rädda oss?
--- Aflägsnom oss först från detta hus, sedan få vi se.
Och utan att besvära sig med att stänga porten, begåfvo sig den unga
qvinnan och den unge mannen skyndsamt utför gatan des Fossoyeurs, togo
af gatan des Fossés-Monsieur-le-Prince och stannade först på torget
Saint-Sulpice.
--- Och hvad skola vi nu göra, frågade d'Artagnan, och hvart vill ni
att jag skall föra eder?
--- Jag är ganska förlägen om svar, jag tillstår det, sade fru
Bonacieux; min afsigt var att underrätta herr de la Porte genom
min man, på det herr de la Porte måtte noggrant säga oss, hvad som
tilldragit sig i Louvre sedan tre dagar, och om det vore farligt
för mig att visa mig der.
--- Men jag, sade d'Artagnan, jag kan underrätta herr de la Porte.
--- Utan tvifvel; det möter blott en svårighet: man känner herr
Bonacieux i Louvre och man låter honom passera, hvaremot man icke
känner eder och skall stänga porten för eder.
--- Bah! sade d'Artagnan, ni har nog i någon portlucka i Louvre en
portvakt, som är eder tillgifven, och som vid en lösen...
Fru Bonacieux betraktade noga den unge mannen.
--- Och om jag gåfve eder denna lösen, sade hon, skulle ni kunna
glömma den, så snart ni betjenat eder deraf?
--- På min ära och adliga tro! sade d'Artagnan i en ton, om hvars
sanning det var omöjligt att tveka.
--- Välan, jag tror eder; ni ser ut att vara en rättskaffens ung man,
och dessutom, måhända vinkar eder lyckan såsom lön för eder
hängifvenhet.
--- Jag skall utan löften och af samvete göra allt, som står i min
makt, för konungens tjenst och drottningens nöje, sade d'Artagnan;
förfoga öfver mig som öfver en vän.
--- Men hvar skall ni göra af mig under tiden?
--- Känner ni ingen, hos hvilken herr de la Porte kan komma och hemta
eder?
--- Nej, jag vill icke anförtro mig åt någon.
--- Vänta, sade d'Artagnan; vi äro vid Atos' port, ja, här är det.
--- Atos, hvem är det?
--- En af mina vänner.
--- Men om han är hemma och får se mig?
--- Han är icke hemma, och jag skall taga nyckeln med mig, sedan jag
släpt eder in i hans rum.
--- Men om han kommer hem?
--- Han kommer icke hem, och skulle han göra det, skulle man säga, att
jag medfört ett fruntimmer, som befinner sig i hans rum.
--- Men ni förstår, att detta skulle synas ganska opassande af mig.
--- Hvad gör det eder! Man känner eder ju icke, och dessutom äro vi i
en belägenhet, som ursäktar månget fel mot det passande.
--- Välan! Låt oss gå till eder vän. Hvar bor han?
--- Vid gatan Férou, två steg härifrån.
--- Låt oss gå.
De fortsatte skyndsamt sin väg.
Såsom d'Artagnan förutsatt, var Atos icke hemma; han tog nyckeln, som
man brukade lemna honom såsom vän till huset, gick uppför trappan och
införde fru Bonacieux i den lilla boning, som vi redan beskrifvit.
--- Ni är som hemma hos eder, sade han; vänta här, stäng dörren
innanför och öppna för ingen, om ni ej får höra tre slag klappas
så här, hör på; och han slog tre slag: två tätt på hvarandra
temligen starka och ett lättare efter ett kort uppehåll.
--- Godt, sade fru Bonacieux, nu är det min tur att gifva eder
förhållningsorder.
--- Var god och tala.
--- Gå till den port af Louvre, som vetter åt gatan de l'Échelle, och
fråga efter Germain.
--- Godt, och sedan?
--- Han frågar eder, hvad ni vill, och ni svarar med dessa två ord:
Tours och Bruxelles. Han skall genast ställa sig till edert
förfogande.
--- Och hvad skall jag tillsäga honom?
--- Att söka upp herr de la Porte, drottningens kammartjenare.
--- Och när det är gjordt och herr de la Porte kommer?
--- Så skickar ni honom hit.
--- Godt; men hvar och huru får jag återse eder?
--- Ligger det eder om hjertat att få återse mig?
--- Mycket.
--- Nå väl! Lemna den omsorgen åt mig, och var lugn.
--- Jag litar på edra ord.
--- Gör det.
D'Artagnan helsade fru Bonacieux, skänkande henne det ömmaste
ögonkast, hvarmed han kunde omfatta hennes lilla intagande person, och
medan han gick utför trappan, hörde han dörren läsas efter sig i
dubbelt lås. I två språng var han vid Louvre; när han stod vid
portluckan åt gatan de l'Échelle, slog klockan tio. De händelser vi
nyss berättat hade följt på hvarandra på en half timme.
Allt tillgick så, som fru Bonacieux sagt. Vid uttalad lösen bugade
sig Germain; tio minuter senare var de la Porte i vaktrummet; med två
ord satte honom d'Artagnan in i förhållandet och uppgaf, hvar fru
Bonacieux var. De la Porte förvissade sig två gånger om adressens
riktighet och begaf sig af springande. Knapt hade han likväl tagit
tio steg, förrän han återkom.
--- Unge man, sade han till d'Artagnan, ett råd!
--- Hvad då?
--- Ni kunde få obehag för hvad som passerat.
--- Tror ni det?
--- Ja. Har ni någon vän, hvars pendyl går efter?
--- Hur så?
--- Sök upp honom, för att han må intyga, att ni var hos honom half
tio. I lagstil kallar man detta ett »alibi«.
D'Artagnan fann rådet klokt; han lade benen på ryggen och var snart
hos herr de Tréville; men i stället för att inträda i salongen som
alla andra bad han att få gå in i hans kabinett. Som d'Artagnan var
en af hotellets ständiga gäster, gjorde man ingen svårighet att
samtycka, och man underrättade herr de Tréville, att hans unge
landsman, som hade något af vigt att säga honom, anhöll om ett
enskildt företräde. Fem minuter senare sporde herr de Tréville
d'Artagnan, hvarmed han kunde vara honom til tjenst och hvad som
beredde honom ett besök vid en så framskriden timme.
--- Förlåt, min herre, sade d'Artagnan, som begagnat det ögonblick han
varit allena till att vrida uret tre qvarts timme tillbaka, att
efter klockan blott var tjugufem minuter öfver nio, hade jag ännu
tid att uppvakta eder.
--- Tjugufem minuter öfver nio, ropade herr de Tréville, betraktande
sin pendyl, det är omöjligt!
--- Se sjelf, min herre, att jag har rätt.
--- Det är sant, sade herr de Tréville, jag trodde klockan vara mera.
Men till saken, hvad var det ni ville mig?
D'Artagnan uppdukade nu en lång historia angående drottningen. Han
talade om de farhågor, som intagit honom i fråga om hennes majestät;
han förtäljde, hvad han hört sägas om kardinalens planer rörande
Buckingham, och allt detta med ett lugn och en säkerhet, hvaraf herr
de Tréville så mycket lättare fördes bakom ljuset, som han sjelf,
efter hvad vi sade, anmärkt något ovanligt i förhållandet mellan
kardinalen, kungen och drottningen.
På slaget tio lemnade d'Artagnan herr de Tréville, som tackade honom
för hans upplysningar, uppmanade honom att stadigt hafva kungens och
drottningens tjenst på hjertat och återvände till sin salong. Men vid
trappans fot erinrade sig d'Artagnan, att han glömt sin käpp;
följaktligen sprang han åter upp, gick åter in i kabinettet och stälde
pendylen rätt, för att man icke dagen derpå måtte märka, att den varit
rubbad, och numera säker att ega ett vitne på sitt »alibi«, gick han
åter ned och befann sig snart på gatan.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006