Drottningen hade dem; men hade hon tio eller tolv? På det avstånd de voro kunde de dock ej räkna diamanterna. Kungen skälvde av glädje, och kardinalen av harm.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XXII. Balletten La merlaison.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XXII. Balletten La merlaison.

Dagen derpå talades i hela Paris endast om balen, som stadens
magistrat skulle gifva för konungen och drottningen och på hvilken
deras majestäter skulle dansa den ryktbara La merlaison, hvilken var
konungens favoritballett.

I åtta dagar hade man för denna högtidlig afton gjort alla möjliga
tillrustningar i Hôtel de ville.  Stadens snickare hade bygt läktare,
der de bjudna damerna skulle hafva sin plats; kryddkrämarne hade
försett salarne med två hundra hvita vaxljus, hvilket för denna tid
var en oerhörd lyx; tjugu fiolspelare voro bestälda, och deras arvode
var bestämdt till dubbelt mot det vanliga, enär de borde spela hela
natten.

Klockan tio på förmiddagen kom herr de la Coste, fänrik vid konungens
drabanter, åtföljd af två polismän och ett antal stadstjenare, att af
stadssekreteraren Clément begära nycklarna till alla portar och dörrar
i Hôtel de ville.  Dessa nycklar utlemnades genast; en hvar af dem bar
sin påskrift, och från denna stund ålåg det herr de la Coste att
bevaka alla dörrar och korridorer i Hôtel de ville.

Klockan elfva kom Duhallier, kapten vid drabanterne, medförande femtio
bågskyttar, hvilka strax utstäldes i Hôtel de ville vid de dörrar, som
anvisades dem.

Klockan tre kommo två kompanier drabanter, ett franskt och ett
schweiziskt.  Det franska kompaniet bestod dels af herr Duhalliers,
dels af herr Desessarts' män.

Klockan sex på aftonen började de bjudne att komma.  Allt efter som de
anlände, fingo de intaga sina platser i stora salen på der anbragta
läktare.

Klockan nio kom förste presidentens fru.  Som hon, näst drottningen,
var det mest betydande fruntimmer på festen, vardt hon mottagen af
stadens embetsmän och fick plats i logen midt emot den, som
drottningen skulle intaga.

Klockan tio dukades i lilla salen, som ligger åt kyrkan Saint-Jean,
ett bord med konfityrer åt konungen, midt emot stadens silfverskänk,
hvilken bevakades af fyra bågskyttar.

Klockan tolf hördes sorl och lifliga glädjerop; det var kungen, som
nalkades på de gator, hvilka föra från Louvre till Hôtel de ville och
som alla voro upplysta med färgade lampor.

Stadens embetsmän, klädda i sina klädesrockar och företrädda af tio
stadstjenare, hvar och en med en fackla i handen, gingo nu kungen till
möte; de mottogo honom ute på trappan, der borgerskapets förman
helsade honom välkommen, hvilket hans majestät besvarade med en ursäkt
för sin sena ankomst, skjutande skulden på herr kardinalen, som
uppehållit honom ända till klockan elfva för att tala om statsärenden.

Hans majestät, som bar stor drägt, åtföljdes af h. k. h. monsieur,
grefven af Soissons, storpriorn, hertigen af Longueville, hertigen af
Elbeuf, grefve d'Harcourt, grefve de La Roche-Guyon, herr de
Liancourt, herr de Baradas, grefve de Cramail och chevalier de
Souveray.

Alla anmärkte, att kungen såg ledsen och tankfull ut.

Ett kabinett var inredt åt kungen och ett annat åt monsieur.  I
hvartdera af dessa kabinett funnos maskeraddrägter.  På samma sätt var
sörjdt för drottningen och presidentens fru.  De till deras
majestäters följe hörande herrar och damer borde kläda sig två i
sänder, i för sådant ändamål inredda rum.

Innan kungen inträdde i kabinettet, gaf han befallning, att man skulle
underrätta honom, så snart kardinalen visade sig.

En half timme efter kungens ankomst skallade nya nya glädjerop, hvilka
bebådade drottningens ankomst; stadens embetsmän gjorde som förra
gången och gingo, företrädda af stadstjenare, sin höga gäst till möte.

Drottningen inträdde i salen; man anmärkte, att hon, liksom kungen,
syntes nedslagen och i synnerhet trött.

I samma ögonblick hon inträdde, öppnade sig förhänget för en liten
läktare, och man såg kardinalens bleka ansigte visa sig; han var klädd
som spansk kavaljer.  Hans ögon fäste sig på drottningen, och ett
småleende af hemsk fröjd flög öfver hans läppar; drottningen bar icke
sina diamanter.

Drottningen stannade ett ögonblick för att mottaga lyckönskningar af
stadens embetsmän och besvara damernas helsningar.

Plötsligt syntes kungen med kardinalen i en af salens dörrar.
Kardinalen talade sakta till kungen, som var mycket blek.

Kungen klöf hopen, och utan mask och med knapt tillknuten jacka,
närmade han sig drottningen och sade med upprörd röst:

--- Min fru, men hvarför, om ni täckes säga, bär ni då ej edra
    diamanter, då ni vet, att det vore mig kärt att se dem?

Drottningen blickade omkring sig och såg bakom sig kardinalen, som log
med ett sataniskt leende.

--- Sire, svarade drottningen med upprörd röst, emedan jag var rädd
    att förlora dem i en så stor folksamling.

--- Ni gjorde orätt, min fru!  Om jag gifvit eder denna skänk, var det
    för att ni skulle smycka eder dermed.  Jag säger eder, att ni
    gjorde orätt.

Kungens röst darrade af vrede; en hvar såg och hörde med förvåning,
utan att förstå, hvad som tilldrog sig.

--- Sire, sade drottningen, jag kan låta hemta diamanterna från Louvre
    och sålunda uppfylla eders majestäts önskan.

--- Gör det, min fru, gör det, och ju förr dess hellre, ty inom en
    timme börjar balletten.

Drottningen neg, till tecken af sin undergifvenhet, och följde de
damer, som skulle ledsaga henne till hennes kabinett.

Kungen gick äfven in i sitt.

I salen rådde en stunds bestörtning och oreda.

Alla hade kunnat märka, att något tilldragit sig mellan kungen och
drottningen, men båda hade talat så sakta, att, då hvar och en af
grannlagenhet dragit sig tillbaka några steg, ingen hört de ord, som
vexlades.  Fiolerna spelade nu upp af alla krafter, men man lyssnade
ej till dem.

Kungen trädde först ut ur sitt kabinett; han bar den elegantaste
jagtdrägt, och monsieur och de andra herrarne voro klädda som han.
Det var den drägt, som bäst klädde konungen och hvari han verkligen
syntes vara den förste ädlingen i sitt rike.

Kardinalen närmade sig kungen och lemnade honom en ask.  Kungen
öppnade den och fann deri två diamanter.

--- Hvad vill detta säga? frågade han kardinalen.

--- Ingenting, svarade denne, men om drottningen har diamanterna,
    hvarpå jag tviflar, så räkna dem, sire, och om ni blott finner
    tio, så fråga hennes majestät, hvem som kunnat beröfva henne de
    två diamanter ni här ser.

Kungen betraktade kardinalen med frågande blick, men tiden medgaf icke
att spörja honom: ett rop af beundran ljöd från hvarje mun.  Om kungen
syntes den förste ädling i sitt rike, så var drottningen ostridigt den
skönaste qvinna i Frankrike.

Och hennes kostym, en jägarinnas, anstod hennes skönhet; hon bar en
filthatt med blå plymer, en rock af perlgrått sammet, hopfäst med
diamantspännen, och en kjortel af blått silfverbroderadt satin.  På
hennes venstra axel blixtrade diamanterna, fästa på en bandros af
samma färg som plymer och kjortel.

Kungen skälfde af glädje, och kardinalen af harm.  På det afstånd de
voro kunde de dock ej räkna diamanterna.  Drottningen hade dem; men
hade hon tio eller tolf?

I detta ögonblick gåfvo fiolerna signal till balletten.  Kungen
närmade sig fru presidentskan, med hvilken han skulle dansa, liksom
hans kunglig höghet med drottningen.  Man intog sina platser och
balletten började.

Kungen figurerade mot drottningen, och hvar gång han kom henne nära,
slukade hans blick dessa diamanter, hvilkas antal han ej kunde
utröna.  En kallsvett betäckte kardinalens panna.  Balletten räckte en
timme; den hade sexton turer.

När balletten slutade midt under bifallsyttringar från hela salen,
förde hvar och en sin dam till hennes plats, men kungen begagnade sitt
privilegium att lemna sin dam, der han stod, för att lifligt närma sig
drottningen.

--- Jag tackar eder, min fru, sade han, för det tillmötesgående, ni
    visat min önskan, men jag tror, att det felas eder två diamanter
    hvilka jag här lemnar eder.

Vid dessa ord räckte han henne de två diamanter kardinalen lemnat
honom.

--- Huru, sire! ropade drottningen med låtsad förvåning; ni ger mig
    två till; då har jag ju fjorton?

Kungen räknade, och de tolf diamanterna befunno sig verkligen på hennes
majestäts axel.

Kungen ropade till sig kardinalen.

--- Men hvad betyder detta, herr kardinal? sporde han i allvarsam ton.

--- Det betyder, sire, svarade kardinalen, att jag önskade bjuda
    hennes majestät dessa två diamanter, men då jag icke vågade göra
    det sjelf, valde jag denna utväg.

--- Och jag är eders eminens desto mera förbunden derför, svarade Anna
    af Österrike med ett småleende, som visade, att hon ej låtit
    bedraga sig af denna sinnrika artighet, som jag är öfvertygad, att
    dessa två diamanter kosta eder lika mycket, som de tolf andra
    kostat hans majestät.

Sedan hon derefter helsat kungen och kardinalen, återvände drottningen
till kabinettet, der hon klädt sig och der hon nu skulle omkläda sig.

Den uppmärksamhet, vi måst egna de höga personer, vi infört i början
af detta kapitel, har för ett ögonblick aflägsnat oss från den, som
Anna af Österrike hade att tacka för den oerhörda triumf, hon nyss
vunnit öfver kardinalen, och hvilken, okänd och bortblandad i hopen,
som trängdes vid en af dörrarna, åsåg detta uppträde, begripligt
endast för fyra personer, kungen, drottningen, hans eminens och honom.

Drottningen hade återkommit till sitt rum, och d'Artagnan var beredd
att aflägsna sig, då han kände, att man lätt vidrörde hans axel; han
vände sig om och såg en ung qvinna, som gaf honom tecken att följa
sig.  Hon bar en svart sammetsmask, men oaktadt denna försigtighet,
som för öfrigt mer iakttogs för andra än för honom, kände han på
ögonblicket igen sin vanliga väglederska, den lätta och fyndiga fru
Bonacieux.

Dagen förut hade de träffats helt kort hos portvakten Germain, der
d'Artagnan begärt att få tala med henne.  Den unga fruns brådska att
till drottningen frambära den goda nyheten om budbärarens lyckliga
återkomst hade knapt tillåtit de båda älskande att vexla några få
ord.  D'Artagnan följde derför fru Bonacieux, lifvad af en dubbel
känsla, kärlek och nyfikenhet.  Under hela vägen och i samma mån
korridorerna vordo ödsligare, ville d'Artagnan hejda den unga frun,
fatta tag i och betrakta henne, om än blott för ett ögonblick; men
snabb och lätt som en fågel, gled hon honom ur händerna, och när han
ville tala, lade hon fingret på sin mun med en befallande åtbörd, full
af behag, till ett tecken, att han stod under en makt, som han var
skyldig blind lydnad och som förbjöd honom äfven minsta klagan.
Slutligen, efter en eller två minuters irrfärd, öppnade fru Bonacieux
en dörr och införde den unge mannen i ett alldeles mörkt kabinett.
Der gaf hon honom åter tecken till tystnad, öppnade en tapetdörr,
genom hvilken plötsligt göt sig ett starkt sken, och försvann.

D'Artagnan stod ett ögonblick orörlig och frågade sig sjelf, hvar han
befann sig, men ljusskenet, som trängde in från nästa rum, den varma
och doftande luften, som derifrån nådde honom, det samtal, han hörde
föras mellan två eller tre fruntimmer på ett både vördnadsfullt och
elegant språk, det flere gånger upprepade ordet majestät, allt gaf
honom tydligt tillkänna, att han var i ett till drottningens rum
stötande kabinett.

Den unge mannen höll sig i skuggan och väntade.

Drottningen var glad och lycklig, hvilket tycktes mycket förvåna dem,
som omgåfvo henne och som voro vana att nästan alltid se henne
bekymrad.  Drottningen skylde sin glädje på festens glans och nöjet af
balletten, och som det icke är tillåtet att motsäga en drottning, hon
må le eller gråta, täflade en hvar att prisa galanteriet hos staden
Paris' magistrat.

Ehuru d'Artagnan icke kände drottningen, urskilde han snart hennes
röst från de andras, först på en lätt utländsk brytning, sedan på
denna känsla af höghet, som otvunget präglar furstarnes språk.  Han
hörde henne närma sig till och aflägsna sig från den öppna dörren, och
två eller tre gånger såg han till och med en skepnad skymma ljuset.

Slutligen sträcktes plötsligt genom tapetdörren en hand och en arm,
beundransvärdt sköna och mjellhvita.  D'Artagnan förstod, att det var
hans belöning: han störtade på knä, grep handen och tryckte
vördnadsfullt sina läppar derpå; handen drogs tillbaka, sedan den i
hans qvarlemnat ett föremål, som han fann vara en ring.  Dörren slöts,
och d'Artagnan befann sig åter i fullständigt mörker.

D'Artagnan satte ringen på sitt finger och väntade å nyo, ty det var
påtagligt, att ännu var ej allt förbi.  Efter lönen för hans
hängifvenhet väntade honom lönen för hans kärlek.  För öfrigt var
balletten dansad, men festen var knapt mer än börjad; klockan tre
skulle man supera, och tornuret i kyrkan Saint-Jean hade redan för en
stund sedan slagit tre qvart till tre.

Småningom aftog också sorlet af rösterna i nästa rum, och man hörde
dem aflägsna sig; dörren från korridoren öppnades, och fru Bonacieux
skyndade in.

--- Ändtligen är ni här! utropade d'Artagnan.

--- Tyst! sade hon, i det hon lade sin hand på den unge mannens
    läppar; tyst, och gå samma väg ni kommit!

--- Men hvar och när får jag återse eder? utropade d'Artagnan.

--- En biljett, som ni finner hemma, skall säga eder det.  Gå, gå!

Med dessa ord öppnade hon dörren till korridoren och sköt d'Artagnan
ut ur kabinettet.

D'Artagnan lydde som ett barn, utan motstånd och utan invändning,
hvilket bevisar, att han var kär på fullt allvar.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: