Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Atos tog en pistol ur bältet, såg efter, om den var väl försedd med fängkrut, spände den och närmade pipan till Grimauds öra.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XLVI. Bastionen Saint-Gervais.
Vid ankomsten till de tre vännerne fann d'Artagnan dem samlade i ett
och samma rum; Atos gjorde sina betraktelser, Portos strök upp sina
mustascher, Aramis läste sina böner i en liten vacker bönbok med blått
sammetsband.
--- För tusan, mina herrar! sade d'Artagnan, jag hoppas, att hvad I
hafven att säga mig lönar mödan att höra, ty annars förlåter jag
eder icke att hafva kallat mig i stället för att låta mig hvila
efter en natt, tillbragt med att taga och rifva en bastion. Ah,
hvarför voren I icke der, mina herrar! Der var hett om öronen!
--- Vi voro annanstädes, der det icke heller var kallt, svarade
Portos, i det han gaf sina mustascher en krökning, som var dem
egendomlig.
--- Tyst, sade Atos.
--- Aha, svarade d'Artagnan, som förstod betydelsen af den lätta
rynkningen på musketörens ögonbryn, här tycks vara något nytt å
färde!
--- Aramis, sade Atos, du frukosterade i förgår på värdshuset
Parpaillot, tror jag?
--- Ja.
--- Huru har man det der?
--- Jo, jag för min del åt ganska illa; i förgår var det fiskdag, men
de hade bara kött att bjuda på.
--- Huru! sade Atos, fins ej fisk här, i en hamn?
--- De säga, återtog Aramis, i det han åter började sin fromma
läsning, att dammen, som kardinalen bygger, jagar fisken ut i vida
hafvet.
--- Men det var icke det jag ville säga, Aramis, återtog Atos; jag
menade, om du fick vara i fred och om ingen störde dig.
--- Det synes mig, att vi icke hade allt för besvärligt sällskap, och
för hvad du har att säga, Atos, skola vi ha ganska bra på
Parpaillot.
--- Låt oss då gå till Parpaillot, sade Atos, ty här äro väggarna
tunna som papper.
D'Artagnan, som var van vid sin väns sätt och som genast på ett ord,
en åtbörd, ett tecken af honom märkte, att vigtiga saker voro å bane,
tog nu Atos' arm och gick ut med honom utan att säga något. Portos
följde efter, språkande med Aramis.
På vägen mötte man Grimaud; Atos gaf honom en vink att komma. Efter
sin vana lydde Grimaud tigande; den stackars karlen hade nästan glömt
bort att tala.
Man anlände till värdshuset Parpaillot. Klockan var sju på morgonen,
dagen började gry, de tre vännerne begärde en frukost och ingingo i en
sal, der de efter värdens försäkran ej skulle störas.
Olyckligtvis var timmen ganska illa vald för en öfverläggning. Man
hade nyss slagit revelj; hvar och en afskakade nattens sömn, och för
att bortjaga den fuktiga morgonluften kom man att dricka ett glas på
värdshuset; dragoner, schweizare, drabanter, musketörer, husarer*)
efterträdde hvarandra med en snabbhet, som borde vara välgörande för
värdens affärer, men illa motsvarade de fyra vännernes önskan. Också
besvarade de helt snäft sina kamraters helsningar, skålar och skämt.
--- Men, sade Atos, vi få oss kanske ett gräl på halsen, hvilket
skulle komma oss mindre väl till pass i denna stund. D'Artagnan,
berätta oss, huru du tillbragt din natt, så skola vi sedan omtala,
huru vi tillbragt vår.
--- Det är sant, sade en husar, som stod och vaggade på benen,
hållande i handen ett glas bränvin, som han sakta smuttade på; det
är sant, I voren i löpgrafven i natt, herrar musketörer, och I
måtten der haft ett svårt nappatag med rochellarne.
D'Artagnan såg på Atos för att få veta, om han borde svara den
djerfve, som blandade sig i samtalet.
--- Nå, sade Atos, hör du icke, att herr de Busigny gör dig den äran
att tilltala dig? Berätta hvad som tilldrog sig i natt, efter
dessa herrar önska få veta det.
--- Hafven I icke tagit en bastion? frågade en schweizare, som drack
rom ur ett dricksglas.
--- Jo, min herre, svarade d'Artagnan, bugande sig, vi hade verkligen
den äran; vi hade äfven, som ni förmodligen hört omtalas, vid ett
af hörnen inpraktiserat ett krutfat, som vid explosionen gjorde en
vacker bresch, förutom att, då bastionen icke var bygd i går, hela
den öfriga bygnaden varit mycket skadad deraf.
--- Hvilken bastion var det? frågade en dragon, som på sin sabelklinga
bar en gås, som han medförde för att få stekt.
--- Bastionen Saint-Gervais, bakom hvilken rochellarne oroade våra
arbetare, svarade d'Artagnan.
--- Och affären var het?
--- Ja visst; vi förlorade fem man och rochellarne åtta eller tio.
--- Balzampleu! utropade schweizaren, oaktadt det vackra förråd af
eder, som tyska språket eger, hade tagit sig för att äfven svärja
på franska.
--- Men det är troligt, sade husaren, att de nu på morgonen
skicka skansgräfvare för att åter sätta bastionen i stånd.
--- Ja, det är troligt, sade d'Artagnan.
--- Mina herrar, jag håller ett vad, ropade Atos.
--- Ack ja, ja, ett vad! sade schweizaren.
--- Hvad för vad? frågade husaren.
--- Vänta, sade dragonen, i det han lade sin sabel som ett stekspett
öfver de två stora jerngallren, hvilka uppburo elden i eldstaden,
det är jag med om. Fördömde värd, hit med en stekpanna, att jag
ej må gå miste om en enda droppe af fettet på detta aktningsvärda
fjäderfä.
--- Han har rätt, sade schweizaren, gåsfett är mycket godt med
syltsaker.
--- Se så der, sade dragonen. Låt oss nu få höra vadet. Vi lyssna,
herr Atos.
--- Ja, vadet! instämde husaren.
--- Nå väl, jag slår vad med eder, herr de Busigny, sade Atos, att
mina tre kamrater, herrar Portos, Aramis, d'Artagnan, och jag
skola frukostera i bastionen Saint-Gervais och der dröja qvar en
hel timme med klockan i hand, hvad än fienden må göra för att få
oss derifrån.
Portos och Aramis sågo på hvarandra; de började nu begripa.
--- Men, sade d'Artagnan, i det han lutade sig intill Atos' öra,
du tar lifvet af oss utan förskoning.
--- Vi mista snarare lifvet, svarade Atos, om vi icke begifva oss dit.
--- Ah, på min ära, go' herrar, sade Portos, i det han gungade på sin
stol och strök upp sina mustascher, var icke det ett vackert vad,
skulle jag tro.
--- Jag antager det också, sade herr de Busigny; nu skola vi bestämma,
hvad vi skola hålla om.
-- I ären fyra, mina herrar, sade Atos, och vi äro också fyra; en
middag efter tycke och smak för åtta, ären I nöjda med det?
--- Förträffligt! återtog herr de Busigny.
--- Ypperligt! sade dragonen.
--- Det är jag med om, instämde schweizaren. Den fjerde åhöraren, som
spelat en stum rol under hela detta samtal, nickade till tecken,
att han samtyckte till förslaget.
--- Herrarnes frukost är färdig, sade värden.
--- Nå väl, bär in den då, sade Atos.
Värden åtlydde. Atos ropade Grimaud, visade honom en stor korg, som
stod i ett hörn, och gaf honom en vink att inknyta de inburna
kötträtterna i serveten.
Grimaud insåg strax, att det var fråga om en frukost i gröngräset, tog
korgen, inlade maten och buteljerna samt tog korgen på armen.
--- Men hvar vill ni då förtära min frukost? sade värden.
--- Hvad rör det eder, sade Atos, bara ni får betaldt?
Han kastade majestätiskt två pistoler på bordet.
--- Skall jag ge eder tillbaka, min officer? sade värden.
--- Nej, men tillägg blott två buteljer champanj, och öfverskottet är
för serveterna.
Värden gjorde ej en så god affär, som han först inbillat sig, men han
tog skadan igen, i det han smög åt de fyra gästerne två buteljer
anjouvin i stället för de två buteljerna champanj.
--- Herr de Busigny, sade Atos, behagade ni ställa edert ur efter mitt
eller tillåta mig att ställa mitt efter edert?
--- Gerna, min herre, sade husaren, i det han upptog ur fickan ett
mycket vackert ur, infattadt med diamanter; det visar på half
åtta.
--- Tretiofem minuter öfver sju, sade Atos; låt oss då komma i håg,
att mitt går fem minuter förut, min herre.
De fyra unga männen helsade de förvånade åhörarne och togo vägen åt
bastionen Saint-Gervais, följda af Grimaud, som, okunnig om, hvart de
ämnade sig, bar korgen med den passiva lydnad, hvarvid han vant sig,
och ej ens tänkte på att fråga, hvart det bure.
Så länge de voro inom lägrets område, vexlade de fyra vännerne ej ett
enda ord; dessutom följdes de af nyfikne, hvilka, underrättade om
vadet, ville veta, huru det skulle aflöpa; men så snart de hunnit utom
circumvallationslinjen och befunno sig i fria luften, trodde
d'Artagnan, som var alldeles okunnig om hvad saken angick, att det var
tid att begära en förklaring.
--- Nu, min käre Atos, sade han, torde du visa mig den vänskapen och
säga mig, hvarthän det bär?
--- Du ser väl, sade Atos, att det bär till bastionen.
--- Men hvad skola vi göra der?
--- Det vet du väl: vi skola frukostera.
--- Men hvarför frukostera vi ej på Parpaillot?
--- Emedan vi hafva ganska vigtiga saker att säga hvarandra, och
emedan det var omöjligt att språka fem minuter i detta värdshus
bland alla dessa besvärlige, som komma och gå, som helsa och som
närma sig. Här åtminstone, fortfor Atos, pekande på bastionen,
skall man ej störa oss.
--- Det synes mig, sade d'Artagnan med denna försigtighet, som hos
honom parade sig så väl och så naturligt med en utomordentlig
tapperhet, det synes mig, att vi kunnat söka upp något ensligt
ställe på sandrefveln vid hafsstranden.
--- Der man skulle sett oss alla fyra tillsammans, så att kardinalen
inom en qvarts timme genom sina spioner fått veta, att vi höllo
rådslag.
--- Ja, sade Aramis, Atos har rätt; animadvertuntur in desertis, de
skönjas i öknen.
--- En öken hade icke varit illa, sade Portos, men hvar fins väl den?
--- Det fins ingen öken, der icke en fågel kan flyga öfver ens hufvud,
der ej en fisk kan hoppa upp öfver vattnet, der ej en kanin kan
springa upp från sitt läger, och jag tror, att fågel, fisk, kanin,
allt är kardinalens spioner. Bättre är då att fullfölja vårt
företag, från hvilket vi dessutom nu ej mera kunna afstå utan
skam; vi ha slagit vad, ett vad, som ej kunde vara kändt på
förhand och hvars verkliga orsak jag trotsar hvem som helst att
gissa. För att vinna det måste vi hålla ut en timme i bastionen.
Antingen anfallas vi eller icke. Om vi icke anfallas, så få vi
tid nog att språka, och ingen skall höra oss, ty jag ansvarar för,
att väggarna i denna bastion ej hafva öron; anfallas vi, skola vi
ändå tala om våra affärer och dessutom inlägga ära, i det vi
försvara oss; I finnen således, att det är en ren vinst.
--- Ja, sade d'Artagnan, men vi få oss helt visst en kula i kroppen.
--- Åh, min vän, sade Atos, du vet väl, att de farligaste kulorna ej
komma från fienden?
--- Men jag tycker, invände Portos, att vid en dylik expedition borde
vi åtminstone tagit med oss våra musköter.
--- Du är enfaldig, min vän Portos; hvarför skulle vi belastat oss med
en öfverflödig börda?
--- En god musköt, tolf patroner och ett kruthorn finner jag ej
öfverflödiga inför fienden.
--- Nå väl, sade Atos, har du icke hört, hvad d'Artagnan sagt?
--- Hvad då? frågade Portos.
--- Jo, d'Artagnan har sagt, att vid sista nattens utfall dödades åtta
eller tio fransmän och lika många rochellare.
--- Vidare?
--- Man hade visst icke tid att plundra dem, enär man för ögonblicket
hade något långt vigtigare att göra.
--- Nå väl?
--- Nå väl, vi skola gå och söka upp deras musköter och patroner; i
stället för fyra musköter och tolf kulor skola vi då hafva minst
femton musköter och hundra skott.
--- O, Atos, utropade Aramis, du är sannerligen en stor man!
Portos nickade bifall.
D'Artagnan ensam syntes ännu icke öfvertygad.
Grimaud delade säkert den unge mannens tvifvel, ty när han såg, att
man fortsatte marschen åt bastionen till, något, som han ända hittills
hade betviflat, drog han sin herre i rockskörtet.
--- Hvart bär det? frågade han med en åtbörd.
Atos pekade på bastionen.
--- Men, yttrade den tystlåtne Grimaud på samma språk, här få vi
släppa till vårt skinn.
Atos lyfte ögonen och fingret mot himmeln.
Grimaud stälde från sig sin korg och satte sig ned, i det han skakade
på hufvudet.
Atos tog en pistol ur bältet, såg efter, om den var väl försedd med
fängkrut, spände den och närmade pipan till Grimauds öra.
Grimaud sprang upp, liksom drifven af en fjäder.
Då gaf Atos honom ett tecken att taga korgen och gå förut. Grimaud
lydde.
Allt, hvad den stackars Grimaud vann genom denna ett ögonblicks
pantomim, var, att han vardt förflyttad från eftertruppen till
förtruppen.
Framkomna till bastionen, vände de sig om.
Mer än trehundra soldater af alla vapen voro församlade vid ingången
till lägret; i en särskild grupp kunde man urskilja herr de Busigny,
dragonen, schweizaren och den fjerde vadhållaren.
Atos tog af sig hatten, satte den på sin värjspets och svängde den i
luften.
Alla åskådarne besvarade hans helsning och beledsagade denna artighet
med ett starkt hurra.
Derefter försvunno de alla fyra i bastionen, dit Grimaud redan före
dem gått in.
--
*) Originalets chevau-légers voro ett slags lätt rytteri, här
återgifvet med husarer.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 6 Maj 2006