Tréville tystnade, fattad av en plötslig misstanke. Det bittra hat, som den unge resande så högt tillkännagav mot denne man, vilken föga sannolikt skulle hava fråntagit honom hans fars brev, kunde icke detta hat maskera ett svek? Kunde ej den unge mannen vara utskickad av hans eminens? Kanske kom han endast för att utlägga en snara för honom? Var icke möjligen denne förmente d'Artagnan en av kardinalens emissarier, vilken man sökte skaffa tillträde i hans hus och ställa vid hans sida för att bemästra sig hans förtroende och sedan störta honom, såsom det tusen gånger förut gått till i världen?
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

III. Företrädet.

D'Artagnan och herr de Tréville i den senares mottagningsrum.
D'Artagnan och herr de Tréville.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

III. Företrädet.

Herr de Tréville var för tillfället vid ganska dåligt lynne.  Icke
desto mindre helsade han artigt på den unge mannen, som bugade sig
djupt, och han smålog, när han mottog hans komplimang, hvars béarnska
uttal erinrade honom på samma gång om hans ungdom och hans fosterbygd,
minnen, som framlocka småleendet hos mannen af hvarje ålder.  Men
hastigt närmande sig förmaket med en vink åt d'Artagnan, liksom för att
begära hans tillåtelse att sluta med de andra, innan han började med
honom, ropade han tre gånger, höjande rösten för hvarje gång, så att
han genomgick alla intervaller mellan en befallande och en uppretad
ton:

--- Atos!  Portos!  Aramis!

De två musketörer, med hvilka vi redan gjort bekantskap och som
vidkändes de båda sista af dessa tre namn, lemnade strax sina grupper
och gingo in i kabinettet, hvars dörr tillslöts efter dem, så snart
de trädt öfver tröskeln.  Deras hållning, ehuru ej fullt lugn, väckte
likväl genom sin på en gång värdiga och ödmjuka otvungenhet
d'Artagnans beundran; han såg i dessa män halfgudar och i deras chef
en Jupiter Olympius, väpnad med alla sina åskviggar.

När de två musketörerne hade inträdt, när dörren var stängd efter dem,
när förmakets brusande sorl, hvaråt det nyss gjorda uppropet utan
tvifvel gifvit ny näring, åter hade begynt, när ändtligen herr de
Tréville, tyst och med rynkad panna, tre eller fyra gånger hade mätt
längden af sitt kabinett, hvarje gång passerande förbi Portos och
Aramis, hvilka stodo raka och stumma såsom på paraden, stannade han
plötsligt midt framför dem och utropade, med vredgad blick mätande dem
från hufvud till fot:

--- Veten I, hvad kungen sade mig senast i går afton, veten I det,
    mina herrar?

--- Nej, svarade de båda musketörerne efter ett ögonblicks tystnad,
    nej, min herre, vi veta det icke.

--- Men jag hoppas, ni gör oss den äran att säga oss det, tillade
    Aramis i sin mest förbindliga ton och med den artigaste bugning.

--- Han sade mig, att han hädanefter vill rekrytera sina musketörer ur
    kardinalens lifvakt.

--- Ur kardinalens lifvakt!  Och hvarför? frågade Portos lifligt.

--- Emedan han väl insåg, att hans dåliga vin behöfde friskas upp med
    en tillblandning af godt.

De två musketörerne rodnade ända till hvitögat.  D'Artagnan visste sig
intet råd och önskade sig hundra fot under jorden.

--- Ja, ja, fortfor herr de Tréville allt häftigare, och hans majestät
    hade rätt, ty på min heder är det icke visst, att musketörerne
    göra en slät figur vid hofvet.  Kardinalen berättade i går vid
    kungens spelparti, med en beklagande min, som var mycket
    obehaglig, att dessa satar til musketörer, dessa öfverdjeflar ---
    och han betonade dessa ord med en ironi, som förargade mig ännu
    mer --- dessa menniskoklyfvare, tillade han och såg på mig med
    sitt öga af tigerkatt, hade glömt sig qvar på ett värdshus vid
    gatan Férou, och att en patrull af hans lifvakt --- jag trodde,
    att han ville skratta mig midt i synen --- hade nödgats arrestera
    fridstörarne.  Död och afgrund!  I måsten känna till saken!
    Arrestera musketörer!  I voren med, neken ej; man kände igen eder,
    och kardinalen namngaf eder.  Det är också mitt fel, ja, mitt fel,
    efter jag sjelf valt mitt folk.  Hör på, Aramis, hvarför för fan
    har ni bedt mig om vapenrocken, då ni skulle tagit eder så väl ut
    i kaftanen?  Och ni, Portos, har ni ett så vackert guldgehäng för
    att deri bära en halmvärja?  Och Atos, men jag ser icke till Atos;
    hvar är han?

--- Herr de Tréville, svarade Aramis sorgset, han är sjuk, illa sjuk.

--- Sjuk, illa sjuk, säger ni?  Hvad är det för sjukdom?

--- Man fruktar, att det är kopporna, svarade Portos, som i sin
    ordning ville taga del i samtalet, och det vore högst ledsamt, ty
    det skulle säkert vanställa hans ansigte.

--- Kopporna!  Åter igen en härlig historia ni vill inbilla mig.
    Portos!  Kopporna vid hans ålder?...  Nej... men sårad utan
    tvifvel, dödad kanske!  Ah, om så vore...  För djefvulen, herrar
    musketörer, jag tycker ej om, att man håller till på sämre
    ställen, att man ger sig i gräl på gatorna och drar värjan i
    gathörnen.  Jag vill icke, att man gör sig löjlig för herr
    kardinalens drabanter, dugtiga, lugna, skickliga män, som aldrig
    blottställa sig för att arresteras, och som för öfrigt ej skulle
    låta arrestera sig, de --- derom är jag viss.  Hellre skulle de dö
    på platsen än vika ett steg tillbaka.  Men att springa, packa sig
    af, det anstår konungens musketörer, det!

Portos och Aramis skälfde af raseri.  De skulle velat strypa herr de
Tréville, om de icke inom sig känt, att detta var hans varma kärlek
till dem, som förmådde honom att tala så.  De stampade i golfvet, beto
läpparna i blod och kramade med all sin styrka fästet på sina värjor.
Utanför hade man, såsom vi nämnt, hört ropas namnen Atos, Portos och
Aramis, och man hade af röstens ton anat, att herr de Tréville var
ytterst uppbragt.  Tio nyfikna hufvuden hade lutat sig intill tapeten
och bleknade af raseri, ty deras öron förlorade icke ett ord af hvad
som sades, under det att deras munnar efter hand upprepade kaptenens
skymfande uttryck för förmakets hela befolkning.  Inom ett ögonblick
var hela hotellets, från kabinettsdörren till stora porten åt gatan, i
jäsning.

--- Ah, kungens musketörer låta arrestera sig af kardinalens
    drabanter! fortfor herr de Tréville, inom sig lika förbittrad som
    hans soldater, framstötande orden och sänkande dem, så att säga,
    ett och ett liksom dolksting i sina åhörares bröst.  Ah, sex hans
    eminens' drabanter arrestera sex hans majestäts musketörer!
    Morbleu!  Jag har tagit mitt beslut.  Jag går direkt till Louvre;
    jag tar afsked som kapten för konungens musketörer och söker en
    löjtnantstjenst vid kardinalens lifvakt, och om detta vägras mig,
    ger jag mig till abbé.

Vid dessa ord kom knotet derute till utbrott; öfver allt hörde man
blott eder och förbannelser. Morbleu! sangdieu! vid alla djeflar!
korsade hvarandra i luften.  D'Artagnan såg sig om efter en tapet att
gömma sig bakom och kände en ytterligare lust att krypa under bordet.

--- Nå väl, min kapten, sade Portos alldeles utom sig, sanningen är,
    att vi voro sex emot sex; men man öfverrumplade oss lömskt, och
    innan vi fingo tid att draga våra värjor, voro två af oss dödade,
    och Atos, illa sårad, var icke stort bättre än död.  Ni känner
    Atos, herr kapten; två gånger försökte han att stiga upp, och två
    gånger sjönk han tillbaka.  Och ändå gåfvo vi oss icke, nej, man
    släpade oss bort med våld, och under vägen togo vi till flykten.
    Hvad Atos angår, så trodde man honom vara död och lemnade honom
    helt lugnt qvar på valplatsen, ty man ansåg ej löna mödan att bära
    bort honom.  Sådan är hela historien.  För fan, herr kapten, man
    kan icke vinna alla sina bataljer!  Den store Pompejus förlorade
    bataljen vid Farsalos, och konung François I, som, efter hvad jag
    hört berättas, var lika god som någon, förlorade dock slaget vid
    Pavia.

--- Och jag har den äran försäkra eder, att jag dödade en med hans
    egen värja, sade Aramis, ty min bröts af i första paraden.  Med
    värja eller dolk, hvilketdera ni behagar.

--- Detta visste jag icke, återtog herr de Tréville i något mildare
    ton.  Herr kardinalen har öfverdrifvit, efter hvad jag finner.

--- Men af gunst, min herre, fortfor Aramis, som, seende sin kapten
    lugna sig, vågade sig fram med en bön, af gunst, min herre, omtala
    icke, att Atos är sårad; han skulle bli förtviflad, om det kom
    till kungens öron, och som såret är högst farligt, då det från
    axeln sträcker sig till bröstet, så vore det att frukta...

I detta ögonblick upplyftes dörrgardinen, och ett hufvud, ädelt och
vackert, men förfärligt blekt, syntes under gardinfransen.

--- Atos! utropade de två musketörerne.

--- Atos! upprepade herr de Tréville sjelf.

--- Ni har kallat mig, herr kapten, sade Atos till herr de Tréville
    med svag, men fullkomligt lugn röst, ni har kallat mig, efter hvad
    mina kamrater sagt mig, och jag skyndar att inställa mig.  Hvad
    befaller ni, min herre?

Och med dessa ord inträdde musketören styf och rak och med fasta steg
i kabinettet.  Herr de Tréville, djupt rörd af detta bevis på mod,
skyndade honom till möte.

--- Jag höll just på att säga dessa herrar, sade han, att jag
    förbjuder mina musketörer att utan nödtvång blottställa sina lif,
    ty tappra män äro dyrbara för hans majestät, och kungen vet, att
    hans musketörer äro de tappraste på hela jordklotet.  Er hand,
    Atos.

Utan att dröja, tills den nykomne sjelf hunnit besvara detta
vänskapsbevis, fattade herr de Tréville hans högra hand och tryckte
den af alla krafter utan att märka, att Atos, huru mycket välde han än
egde öfver sig sjelf, dock gjorde en rörelse af smärta och bleknade
ännu mer, hvilket man eljest skulle hafva ansett omöjligt.

Dörren hade förblifvit halföppen; ett sådant uppseende hade åsynen af
Atos väckt, då hans sår, ehuru hemlighållet, var kändt af alla.  Ett
sorl af tillfredsställelse mötte kaptenens sista ord, och två eller
tre hufvuden, lockade af entusiasmen, visade sig i dörröppningen.
Utan tvifvel ämnade kaptenen med stränga ord undertrycka detta brott
mot etikettens lagar, då han kände Atos' hand krampaktigt sammandragas
i sin, och en blick visade honom, att denne var nära att svimma.
Atos, som uppbjudit alla sina krafter mot smärtan, störtade i samma
ögonblick som död till golfvet.

--- En fältskär! ropade herr de Tréville.  Min, kungens, den bäste!
    En fältskär, eller, Guds död, min tappre Atos dör!

Vid herr de Trévilles rop instörtade alla i hans kabinett utan att bry
sig om att stänga dörren, i det hvar och en syselsatte sig med den
sårade.  Men all denna ifver hade varit onyttig, om icke den
efterfrågade läkaren befunnit sig i hotellet.  Han trängde sig fram
genom hopen, närmade sig den allt jemt afsvimmade Atos, och som allt
detta larm och all denna trängsel mycket besvärade honom, yrkade han
som det första och mest trängande, att musketören måtte flyttas till
nästa rum.  Herr de Tréville öppnade strax en dörr och visade vägen
för Portos och Aramis, som buro sin kamrat i sina armar.  Efter denna
grupp gick läkaren, och efter läkaren stängdes dörren.

Herr de Trévilles kabinett, detta annars så respekterade rum, vardt
för ögonblicket ett annat förmak.  Alla pratade om hvarandra och svuro
död och förbannelse öfver kardinalen och hans drabanter.

Ett ögonblick derefter återkommo Portos och Aramis; endast läkaren och
herr de Tréville stannade hos den sårade.

Omsider visade sig äfven herr de Tréville.  Den sårade hade återfått
sans; läkaren förklarade, att hans tillstånd ej borde oroa hans
vänner, då hans svaghet endast var föranledd af blodförlusten.

Herr de Tréville gaf ett tecken med handen, och alla aflägsnade sig,
utom d'Artagnan, som ej glömt, att han fått företräde, och med
gaskognisk envishet stannat qvar på samma plats.

Då alla hade gått och dörren var stängd, vände herr de Tréville sig om
och fann sig ensam med den unge mannen.  Den nyss inträffade händelsen
hade kommit honom att tappa tråden af sina tankar.  Han underrättade
sig om, hvad den den enträgne uppvaktaren ville.  D'Artagnan uppgaf
sitt namn, och herr de Tréville, som nu med ens erinrade sig allt, som
passerat, fann sig snart till rätta.

--- Förlåt, sade han småleende, förlåt, min käre landsman, men jag
    hade alldeles glömt bort eder.  Hvad skall man göra?  En kapten är
    en familjfader med ännu tyngre ansvar än en vanlig sådan.
    Soldaterne äro fullvuxna barn, men som jag fäster vigt vid att
    kungens och framför allt kardinalens befallningar verkställas...

D'Artagnan kunde ej dölja ett småleende, hvaraf herr de Tréville slöt,
att han ej hade att göra med ett dumhufvud, och gående rakt på saken,
sade han, ombytande samtalsämne:

--- Jag var mycket god vän med eder herr far.  Hvad kan jag göra för
    hans son?  Skynda, jag ber; jag rår icke sjelf om min tid.

--- Min herre, sade d'Artagnan, när jag lemnade Tarbes och begaf mig
    hit, var det min afsigt att till minne af denna vänskap, hvaraf ni
    icke förlorat hågkomsten, anhålla om musketörens vapenrock; men
    efter allt, hvad jag förnummit sedan två timmar, inser jag nu, att
    en sådan gunst vore utomordentlig, och jag fruktar, att jag ej är
    förtjent deraf.

--- Det är verkligen en gunst, unge man, svarade herr de Tréville; men
    den kan icke vara så mycket öfver eder höfva, som ni tror eller
    tyckes tro.  Likväl är detta fall genom ett hans majestäts beslut
    förutsedt, och jag får med ledsnad meddela eder, att man icke
    antager någon till musketör utan ett förutgånget prof af några
    fälttåg, af några framstående bedrifter eller af två års tjenst i
    något annat mindre gynnadt regemente.

D'Artagnan bugade sig utan att svara.  Hans lust att bära
musketöruniformen växte med vissheten om svårigheten att vinna den.

--- Men, fortfor Tréville, i det han på sin landsman fäste en så
    genomträngande blick, att man kunnat tro, att han ville läsa i
    djupet af hans hjerta, för eder fars, min gamle kamrats skull vill
    jag göra något för eder, unge man.  Våra yngre söner från Béarn
    äro vanligen ej rika, och jag betviflar, att sakerna särdeles
    förändrats, sedan jag lemnade provinsen.  Ni torde således ej föra
    med eder för mycket pengar för att lefva.

D'Artagnan rätade på sig med en stolthet, som betydde, att han icke
ämnade tigga någon om almosor.

--- Godt, unge man, godt! fortfor Tréville; jag förstår den der minen;
    jag kom till Paris med fyra écus på fickan, och jag skulle manat
    ut hvem helst, som sagt mig, att jag icke hade råd att köpa
    Louvre.

D'Artagnan rätade upp sig ännu mer; tack vare föryttringen af sin
häst, började han sin bana med fyra écus mera, än herr de Tréville
haft, då han började sin.

--- Ni bör således hafva behof att spara hvad ni har, huru stor summan
    ock är, men ni behöfver också fullkomna eder i de öfningar, som
    tillhöra en adelsman.  Jag skall redan i dag skrifva ett bref till
    direktören för kungliga akademien, och i morgon vinner ni inträde
    der utan några afgifter.  Afslå icke denna lilla fördel.  De
    rikaste och mest högättade adelsmäns söner söka den stundom utan
    att kunna vinna den.  Ni skall der lära att rida, fäkta och dansa,
    ni skall der göra goda bekantskaper, och emellanåt kommer ni till
    mig för att säga, hur ni avancerar och om jag kan göra något för
    eder.

D'Artagnan, ehuru främmande för hofsederna, märkte dock kölden i detta
mottagande.

--- Gunås, min herre, jag inser i detta ögonblick, hur mycket jag bör
    sakna min fars rekommendationsbref till eder.

--- I sjelfva verket har det också förvånat mig, att ni företagit en
    så lång resa utan denna nödvändiga vägkost, enda resursen för oss
    béarnare.

--- Jag hade brefvet, min herre, och Gudi lof i behörig form, utropade
    d'Artagnan, men det vardt mig lömskt afhändt.

Han berättade nu hela uppträdet i Meung och beskref på det
noggrannaste den okände adelsmannen, allt med en värme, en sanning,
som förtjuste herr de Tréville.

--- Det var högst besynnerligt, sade denne eftersinnande; ni talade då
    högt om mig?

--- Ja, min herre, visserligen begick jag denna oförsigtighet, men
    hvad var att göra?  Ett namn, sådant som edert, var ju mig en
    sköld under vägen; ni kan sjelf döma, om jag missbrukat den.

Smicker var den tiden mycket gängse, och Tréville älskade ej mindre
rökelse än en kung eller en kardinal.  Han kunde ej återhålla ett
småleende af synbar belåtenhet, men snart försvann detta leende, och
han återvände från sin person till äfventyret i Meung.

--- Säg mig, fortfor han, hade icke den der adelsmannen ett lätt ärr
    på kinden?

--- Jo, som efter snuddandet af en kula.

--- Var det ej en man af ståtligt utseende?

--- Jo.

--- Och lång till växten?

--- Ja.

--- Blek hy och brunt hår?

--- Ja, ja, just så.  Hvaraf kommer det, min herre, att ni känner
    denne man?  Ah, om jag någonsin träffar honom --- och jag skall
    träffa honom, jag svär det, vore det än i helvetet...

--- Han väntade ett fruntimmer? fortfor Tréville.

--- Han for likväl bort, sedan han talat ett ögonblick med henne, som
    han väntat på.

--- Ni vet icke, hvad som var ämnet för deras samtal?

--- Han lemnade henne en ask, sade henne, att den innehöll hennes
    instruktioner, och ålade henne att ej öppna den förr än i London.

--- Detta fruntimmer var engelska?

--- Han kallade henne mylady.

--- Det är han! mumlade Tréville; det är han!  Jag trodde honom ännu
    vara i Bruxelles.

--- Ack, min herre, om ni känner denne man, utropade d'Artagnan, så
    säg mig, hvem och hvarifrån han är, och jag skänker gerna efter
    allt annat, till och med edert löfte att låta mig komma in vid
    musketörerne, ty hämnad vill jag framför allt.

--- Akta eder väl derför, unge man! utropade Tréville; om ni får se
    honom komma på ena sidan gatan, så vik af åt andra sidan.  Stöt
    icke mot en sådan klippa; den skulle krossa eder som glas.

--- Det skall ändå icke hindra, sade d'Artagnan, att om jag någonsin
    träffar honom....

--- Till dess, återtog Tréville, sök honom icke, om ni vill följa mitt
    råd.

Tréville tystnade, fattad af en plötslig misstanke.  Det bittra hat,
som den unge resande så högt tillkännagaf mot denne man, hvilken föga
sannolikt skulle hafva fråntagit honom hans fars bref, kunde icke
detta hat maskera ett svek?  Kunde ej den unge mannen vara utskickad
af hans eminens?  Kanske kom han endast för att utlägga en snara för
honom?  Var icke möjligen denne förmente d'Artagnan en af kardinalens
emissarier, hvilken man sökte skaffa tillträde i hans hus och ställa
vid hans sida för att bemästra sig hans förtroende och sedan störta
honom, såsom det tusen gånger förut gått till i verlden?  Han häftade
en ännu mer forskande blick på d'Artagnan än förra gången och kände
sig föga lugnad af uttrycket i detta ansigte, spelande af lif och
slughet under en larv af ödmjukhet.

--- Jag vet väl, att han är gaskognare, tänkte Tréville, men han kan
    vara det lika så väl för kardinalen som för mig.  Godt, vi skola
    sätta honom på prof.  Min vän, sade han långsamt, jag vill för min
    gamle väns son, ty jag tror på eder berättelse om det förlorade
    brefvet, jag vill, säger jag, för att godtgöra den köld, ni
    anmärkt i mitt bemötande, afslöja för eder vår politiks
    hemligheter.  Kungen och kardinalen äro de bästa vänner; deras
    skenbara tvister tjena endast till att bedraga de kortsynte.  Jag
    vill icke, att en landsman, en god kavaljer, en käck yngling,
    skapad att komma fram i verlden, låter blända sig af alla dessa
    spegelfäkterier och går i snaran som en tok, liksom så många andra
    före honom.  Betänk väl, att jag är hängifven båda dessa
    allsmäktiga herrar och att aldrig mina allvarliga handlingar hafva
    annat mål än att tjena konungen och kardinalen, ett af de mest
    lysande snillen Frankrike frambragt.  Och nu, unge man, rätta eder
    härefter, och om ni af slägtskäl, förbindelser eller instinkt bär
    någon fiendskap till kardinalen, sådan som den yttrar sig bland
    våra ädlingar, så säg mig farväl och låt oss skiljas.  Jag skall
    bistå eder i allt, hvad jag förmår, men utan att fästa eder vid
    min person.  Jag hoppas i hvarje fall, att min uppriktighet gjort
    eder till min vän, ty ni är hittills den ende unge man, till
    hvilken jag talat så, som jag nu gör.

Tréville sade för sig sjelf:

--- Om kardinalen skickat på mig den der unge räfven, så har han, som
    vet, huru mycket jag afskyr honom, säkert icke försummat att säga
    sin spion, huru som rätta sättet att ställa sig in hos mig är att
    utmåla honom värre än fan; också svarar väl nu den slipade
    kamraten oaktadt alla mina bedyranden, att han afskyr hans
    eminens.

Det vardt helt annat, än Tréville hade väntat sig; d'Artagnan sade med
den största enkelhet:

--- Min herre, jag har kommit till Paris med just dessa tänkesätt.
    Min far uppmanade mig att ingenting fördraga, utom af kungen,
    kardinalen och eder, hvilka han håller för Frankrikes tre främsta
    män.

Som man ser, fogade d'Artagnan Trévilles namn till de båda andra; han
tänkte, att detta tillägg ej skulle skämma bort saken.

--- Jag har alltså den största vördnad för herr kardinalens person,
    fortfor han, och den största respekt för hans handlingar.  Så
    mycket bättre för mig, min herre, om ni, såsom ni säger, talar
    uppriktigt med mig; ty då skall ni också göra mig den äran att
    uppskatta denna likstämmighet i tycken; men om ni hyst misstroende
    mot mig, hvilket för öfrigt vore helt naturligt, så inser jag nog,
    att jag blottställer mig, då jag nu yttrar sanningen; men, lika
    godt, ni skall dock icke kunna neka mig eder högaktning, och på
    den håller jag mer än på allt annat i verlden.

Herr de Tréville vardt ytterst öfverraskad.  Så mycket skarpsinnighet,
och dertill så mycken uppriktighet, väckte hans beundran, men
skingrade icke helt och hållet hans tvifvel: ju öfverlägsnare den unge
mannen var andra unga män, dess mera var han att frukta, i händelse
Tréville bedroge sig.  Icke desto mindre tryckte han d'Artagnans hand
och sade till honom:

--- Ni är en rättskaffens yngling, men för närvarande kan jag icke
    göra annat för eder, än hvad jag nyss bjöd eder.  Mitt hotell står
    eder alltid öppet.  Och då ni när som helst kan besöka mig och
    följaktligen gripa hvarje tillfälle, skall ni sannolikt längre
    fram vinna, hvad ni önskar.

--- Det vill säga, min herre, återtog d'Artagnan, ni vill vänta, tills
    jag visat mig värdig dertill.  Nå väl, var obekymrad, min herre,
    tillade han med gaskognarens frispråkighet, ni skall ej vänta
    länge.

Och han bugade sig för att gå, liksom hade det öfriga numera endast
berott af honom.

--- Men så vänta då, sade herr de Tréville, jag lofvade eder ju ett
    bref till direktören för akademien.  Är ni för stolt att mottaga
    det, min unge ädling?

--- Nej, min herre, svarade d'Artagnan; jag bedyrar, att det icke
    skall gå med detta bref som med det förra.  Jag skall förvara det
    så väl, att det nog skall komma i egarens händer, och olycklig
    den, som ville försöka att beröfva mig det!

Tréville smålog åt detta skryt, och lemnande sin unge landsman qvar i
fönsterfördjupningen, der de hade samtalat, gick han fram till ett
bord och satte sig att skrifva det utlofvade brefvet.  Under tiden
företog sig d'Artagnan, i brist på annat, att trumma en marsch på
fönsterrutorna, medan han betraktade musketörerne, som nu gingo bort
den ene efter den andre, och följde dem med sina blickar, tills de
veko om gathörnet.

Sedan Tréville skrifvit och förseglat brefvet, steg han upp och
närmade sig den unge mannen för att lemna honom det; men i det samma
d'Artagnan utsträckte handen för att emottaga det, såg Tréville
ytterst förvånad sin skyddsling plötsligt studsa och, blossande af
vrede, rusa ut ur kabinettet, ropande: Vid Gud, han skall icke
undkomma mig denna gång!

--- Hvem? frågade Tréville.

--- Han, min tjuf! svarade d'Artagnan.  Ha, den bofven!

Och han försvann.

--- Fan till tok! mumlade Tréville för sig sjelf.  Så vida icke,
    tillade han, det blott var ett fintligt sätt att smyga sig undan,
    när han märkte, att han förfelat sitt mål.

------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: