Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
D'Artagnan var nära att mista förståndet; han tyckte sig vara i ett dårhus och färdig att varda lika tokig som dem han såg. Han måste dock tiga, enär han icke begrep det tungomål, som talades inför honom.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXVI. Aramis' tes.
D'Artagnan hade ingenting sagt åt Portos om hans sår eller om
prokuratorns fru. Ehuru ung, var vår béarnare ganska klok.
Följaktligen hade han också låtsat tro allt, hvad den skrytsamme
musketören berättat, öfvertygad, att det ej gifves någon vänskap, som
håller stånd mot en uppsnappad hemlighet, helst då denna hemlighet
berör högmodet, ty man vinner alltid en viss moralisk öfverlägsenhet
öfver dem, hvilkas historia man känner; också fann sig d'Artagnan, i
sina hemliga planer för framtiden och besluten, som han var, att
begagna de tre kamraterne till verktyg för sin lycka, ej missbelåten
med att på förhand kunna i sin hand förena de osynliga trådar, med
hvilka han påräknade att kunna leda dem.
Emellertid trycktes under hela den långa vägen hans hjerta af en djup
nedslagenhet: han tänkte på den unga och vackra fru Bonacieux, som
skulle skänka honom lönen för hans hängifvenhet. Men vi vilja utan
dröjsmål upplysa, att denna nedslagenhet hos den unge mannen kom
mindre af sorgen öfver den förfelade sällheten än af fruktan, att
någon olycka skulle vederfaras qvinnan. För honom gafs icke något
tvifvel mer: hon hade fallit ett offer för kardinalens hämd, och som
man vet, var hans eminens' hämd förfärlig. Huru han hade funnit nåd
inför ministerns ögon, detta visste han icke sjelf, och derom skulle
herr de Cavois säkert hafva upplyst honom, om drabantkaptenen hade
träffat d'Artagnan hemma hos sig.
Tiden förflyter aldrig fortare, och vägen förefaller aldrig kortare,
än då en enda tanke upptager i sig alla förmögenheter hos den varelse,
som tänker. Den yttre tillvaron liknar då en sömn, hvars dröm denna
tanke är. Genom dess inflytelse har tiden ej mera något mått, rummet
intet afstånd. Man far från ett ställe och kommer till ett annat, se
der allt. Af det genomlupna återstår för vårt minne endast en
obestämd dimma, hvaruti tusen hopblandade bilder af träd, berg och
landskap förlora sig. Den var som rof för denna synvilla, som
d'Artagnan med den hastighet, hvilken behagade hans häst, genomilade
de sex eller åtta lieues, som skilja Chantilly från Crèvecoeur, utan
att han vid ankomsten till denna by kunde erinra sig ett enda af de
föremål, som mötte honom på vägen.
Först der återvaknade hans minne, han skakade på hufvudet, varseblef
värdshuset, der han lemnat Aramis, och sättande sin häst i traf,
stannade han utanför porten.
Denna gång var det icke värden, utan värdinnan, som tog emot honom;
d'Artagnan var fysionomist; i ett enda ögonkast uppfattade han
värdinnans frodiga och fryntliga figur och insåg strax, att han icke
behöfde förställa sig för henne och ingenting hade att befara af ett
så gladlynt ansigte.
--- Min goda fru, frågade d'Artagnan, kan ni säga mig, hvad det
blifvit af en af mina vänner, som vi voro nödsakade att lemna qvar
här för omkring tolf dagar sedan?
--- En vacker ung man om tjugutre till tjugufyra år, stilla, älskvärd
och väl växt?
--- Just så, dessutom sårad i axeln.
--- Alldeles. Jo, min herre, han är fortfarande här.
--- Ack, min Gud, goda fru, sade d'Artagnan, i det han satte foten på
marken och kastade sin hästs tyglar om Planchets arm, ni återger
mig lifvet! Hvar är då den käre Aramis, att jag må få omfamna
honom, ty, jag tillstår det, jag har brådt att se honom åter?
--- Förlåt, herre, men jag tviflar på, att han i denna stund kan ta
emot eder.
--- Hvarför det då? Är han tillsammans med något fruntimmer?
--- Jesus, hvad säger ni! Den stackars gossen! Nej, min herre, han
är icke med något fruntimmer.
--- Och med hvem då?
--- Med pastorn i Montdidier och superiorn för jesuiterne i Amiens.
--- Min Gud! utropade d'Artagnan, mår den stackars gossen då sämre?
--- Nej, min herre, tvärt om; men efter hans sjukdom har nåden
vederfarits honom, och han har beslutit sig för att inträda i det
andliga ståndet.
--- Det har sin riktighet, sade d'Artagnan, jag hade glömt, att han
var musketör endast tills vidare.
--- Min herre önskar likväl träffa honom?
--- Mer än någonsin.
--- Nå väl! Min herre har endast att gå uppför trappan till höger på
gården, i andra våningen, n:r 5.
D'Artagnan ilade bort åt det uppgifna hållet och fann en af de
yttertrappor, som vi än i dag se på gårdarna till gamla värdshus. Men
man kom ej så lätt till den blifvande abbeen: de trånga passen till
Aramis' rum voro bevakade hvarken mer eller mindre än Armidas
trädgårdar; Bazin postade i korridoren och stängde honom vägen med
desto större oförskräckthet, som efter många års pröfvotid Bazin
omsider såg sig nära att uppnå det mål, han städse hade eftersträfvat.
I sjelfva verket hade den stackars Bazins dröm alltid varit att få
tjena en kyrkans man, och han afbidade med otålighet det oaflåtligt
motsedda ögonblick i framtiden, då Aramis ändtligen skulle kasta
vapenrocken i skräpvrån och påtaga kaftanen. Den unge mannens
dagligen förnyade löfte, att den stunden ej kunde dröja länge, hade
ensamt qvarhållit Bazin i tjenst hos en musketör, en tjenst, sade han,
hvari han ej gerna kunde undgå att förderfva sin själ.
Bazin var derför ytterst glad. Efter all sannolikhet skulle hans
herre ej åtra sig denna gången. Föreningen af den fysiska smärtan med
den moraliska smärtan hade utöfvat den verkan, han så länge önskat.
Aramis, som led både till kropp och själ, hade ändtligen riktat sina
blickar och sina tankar på religionen, och han hade ansett såsom en
himmelns varning den dubbla händelse, som träffat honom, nämligen hans
älskarinnas plötsliga försvinnande och hans sår i axeln.
Man finner lätt, att i hans nu varande sinnesstämning kunde ingenting
vara oangenämare för Bazin än d'Artagnans ankomst, hvilken kunde kasta
tillbaka hans herre i hvirfveln af de verldsliga tankar, som så länge
hade ryckt honom med sig. Han beslöt derför att tappert försvara
dörren, och då han, förrådd af herbergets värdinna, ej kunde
föregifva, att Aramis var borta, försökte han öfvertyga den nykomne,
att det vore höjden af det opassande att störa hans herre i den fromma
öfverläggning, hvarmed han syselsatt sig allt sedan morgonen och som,
efter Bazins förmodan, ej kunde taga slut innan aftonen.
Men d'Artagnan fäste icke mycken vigt vid Bazins vältaliga afhandling,
och då han icke brydde sig om att inlåta sig i en ordstrid med sin
väns betjent, sköt han honom helt enkelt undan med ena handen, och med
den andra vred han om låsvredet till dörren n:r 5.
Dörren öppnades, och d'Artagnan inträdde i rummet.
Aramis, i svart rock och hufvudet betäckt med ett slags rund och platt
hufva, som liknade en kalott, satt framför ett aflångt bord, betäckt
med pappersrullar och stora folianter; vid hans högra sida satt
jesuitsuperiorn och vid venstra sidan pastorn i Montdidier.
Gardinerna voro till hälften nedfälda och insläpte endast en mystisk
dager, egnad för ett fromt drömmeri. Alla verldsliga föremål, som
kunde möta ögat, då man inträder i en ung mans kammare, helst när
denne unge man är musketör, hade försvunnit liksom genom ett trolleri,
och förmodligen af fruktan, att åsynen deraf kunde återbringa egaren i
verldsliga tankar, hade Bazin tagit i beslag värja, pistoler, den
fjäderprydda hatten och alla möjliga slags broderier och spetskragar.
Men i deras ställe och på deras plats tyckte d'Artagnan sig märka, i
en mörk vrå af rummet, någonting, som liknade en gissel, hängande på
en spik i väggen.
Vid bullret, som d'Artagnan åstadkom, då han öppnade dörren, lyfte
Aramis upp hufvudet och kände igen sin vän. Men till den unge mannens
stora förvåning tycktes hans åsyn ej göra synnerligt intryck på
musketören, så var hans håg afvänd från allt jordiskt.
--- God dag, bäste d'Artagnan, sade Aramis, det var mig mycket
angenämt att få se dig.
--- Äfven mig, svarade d'Artagnan, ehuru jag ännu icke är rätt säker,
om det verkligen är Aramis jag talar till.
--- Med honom sjelf, min vän, med honom sjelf; men huru kan du tvifla
derpå?
--- Jag fruktade att hafva misstagit mig om rum, och jag trodde först,
att jag kommit in i någon andlig mans boning; sedan fattades jag
af en annan förskräckelse, då jag fann dig i sällskap med dessa
herrar; jag trodde nämligen, att du vore illa sjuk.
De två svartklädda männen kastade på d'Artagnan, hvars afsigt de
begrepo, en nästan hotande blick; men d'Artagnan brydde sig icke
derom.
--- Jag stör dig kanske, min bäste Aramis, fortfor d'Artagnan, ty
efter hvad jag ser, är jag benägen att tro, att du biktar för
dessa herrar.
Aramis rodnade nästan omärkligt.
--- Du störa mig? O, tvärt om, min bäste vän, det bedyrar jag! Och
till bevis på hvad jag säger, tillåt mig att uttrycka min glädje
öfver att se dig frisk och sund.
--- Nå, ändtligen kommer han dit! tänkte d'Artagnan; det är inte illa!
--- Ty denne herre, som är min vän, har nyligen undsluppit en svår
fara, fortfor Aramis med salvelse, i det han med handen visade
d'Artagnan för de båda andlige.
--- Prisa Gud för det, min herre, svarade dessa i det de bugade sig
samtidigt.
--- Det har jag icke underlåtit, ärevördiga herrar, svarade den unge
mannen, i det han besvarade deras bugning.
--- Du kommer just lägligt, käre d'Artagnan, sade Aramis; och du skall
deltaga i vår disputation och belysa den genom dina insigter.
Herr föreståndaren i Amiens, herr pastorn i Montdidier och jag, vi
diskutera vissa teologiska frågor, hvilkas vigt sedan lång tid
fängslar oss; jag skulle vara förtjust att höra din åsigt.
--- En soldats åsigt saknar all betydelse, svarade d'Artagnan, som
började blifva orolig öfver den vändning sakerna togo, och du kan
hålla dig, tro mig, till dessa herrars lärdom.
De båda svartklädda männen bugade sig i sin ordning.
--- Tvärt om, återtog Aramis, och din mening skall vara oss
värdefull. Hör, hvarom frågan är: herr föreståndaren tror, att
innehållet af min tes bör framför allt vara dogmatiskt och
didaktiskt.
--- Din tes! Du uppsätter då en tes?
--- Utan tvifvel, svarade jesuiten; för den examen, som föregår
prestvigningen, är en disputation föreskrifven.
--- Prestvigningen! utropade d'Artagnan, som ej kunde tro, hvad
värdinnan och Bazin efter hvarandra hade sagt honom;
prestvigningen!
Och han kastade sina bestörta blickar på de tre personer, han hade
framför sig.
--- Nu, fortfor Aramis, i det han i sin länstol intog en lika
behagfull ställning, som om han suttit i en budoar, och med
sjelfbehag betraktade sin hand, hvit och knubbig som en
fruntimmershand, och som han höll upp i luften för att få blodet
att rinna ned; nu, som du redan hört, min käre d'Artagnan, ville
herr förståndaren, att min tes skulle vara dogmatisk, då jag
deremot ville, att den vore idealisk. Det var derför, herr
föreståndaren föreslog mig detta ämne, som ännu icke behandlats,
och i hvilket finnes stoff till de yppersta utläggningar:
»Utraque manus in benedicendo clericis inferioribus necessaria est.«
D'Artagnan, hvars kunskapsmått vi redan känna, rynkade icke mera på
ögonbrynen vid denna citation än vid den, som herr de Tréville hade
gjort med anledning af de presenter, han trodde d'Artagnan hafva
mottagit af hertigen af Buckingham.
--- Det vill säga, återtog Aramis för att gifva honom all möjlig
lättnad: båda händerna äro oundgängliga för underordnade Guds ords
tjenare, när de utdela välsignelsen.
--- Beundransvärdt ämne! utropade jesuiten.
--- Beundransvärdt och dogmatiskt! upprepade pastorn, hvilken, ungefär
lika stark i latinet som d'Artagnan, noga gaf akt på jesuiten för
att kunna hålla jemna steg med honom och upprepa hans ord som ett
eko.
D'Artagnan förblef alldeles oberörd af de båda svartklädda herrarnes
entusiasm.
--- Ja, beundransvärdt, prorsus admirabile, fortfor Aramis, men fordra
ett djupt studium af kyrkofäderne och skriften. Jag har nu
tillstått för dessa lärda herrar prester, och detta i all
ödmjukhet, att mina vakor på högvakten och i konungens tjenst
kommit mig att i någon mån försumma mina studier. Derför skall
jag finna mig mer obesvärad, facilius natans, med ett ämne af mitt
eget val, som för dessa svåra teologiska frågor vore, hvad moralen
är för metafysiken i filosofien.
D'Artagnan hade mycket ledsamt; äfvenså kyrkoherden.
--- Låt höra inledningen! utropade jesuiten.
--- Exordium! upprepade pastorn för att säga något.
--- Quemadmodum inter coelorum immensitatem.
Aramis kastade en förstulen blick på d'Artagnan och såg, att hans vän
gäspade, så att käken kunde gå ur led.
--- Låt oss tala franska, min fader, sade han till jesuiten, så skall
herr d'Artagnan ha större nöje af våra ord.
--- Ja, jag är trött af resan, svarade d'Artagnan, och allt det der
latinet förstår jag icke.
--- Må göra, sade jesuiten något förtretad, under det pastorn, full af
belåtenhet, gaf d'Artagnan en tacksam blick; nå väl, låt höra,
hvad som kan vara att hemta af denna text.
--- Mose, herrens tjenare.... han var endast tjenare, märken det väl!
Mose välsignade med händerna; han låter hålla upp sina båda armar,
under det hebreerne slå sina fiender. Sålunda välsignar han med
båda händerna. För öfrigt säger evangelium: imponite manus och
icke manum; påläggen händerna och icke handen.
--- Påläggen händerna, upprepade kyrkoherden med en åtbörd.
--- I den helige Petros deremot, hvars efterträdare påfvarne äro,
fortfor jesuiten, säges: porrige digitos. Räck fram fingrarna;
begriper ni mig nu?
--- Helt visst, svarade Aramis förnöjd, men saken är rätt klyftig.
--- Fingrarna, återtog jesuiten; den helige Petros välsignade med
fingrarna. Påfven välsignar då äfven med fingrarna. Och med huru
många fingrar välsignar han? Med tre fingrar, ett finger för Gud
fader, ett för Guds son och ett för Gud den Helige ande.
Alla gjorde korstecknet; d'Artagnan trodde sig böra följa detta
exempel.
--- Påfven är den helige Petros' efterträdare och föreställer de tre
gudomliga makterna: de öfrige, ordines inferiores af
kyrkohierarkien, välsigna i heliga erkeenglars och englars namn.
De allra ringaste klerker, sådana som våra dekaner och klockare,
välsigna med stänkborstar, hvilka föreställa ett oändligt antal af
välsignande fingrar. Se der saken i enklaste form, argumentum
omni denudatum ornamento. Jag skulle derom, fortfor jesuiten,
kunna skrifva två volymer af lika storlek som den här.
Och full af heligt nit, slog han på den helige Krysostomos in folio,
under hvars tyngd bordet svigtade.
D'Artagnan ryste.
--- Visserligen, sade Aramis, gör jag rättvisa åt skönheterna i denna
tes, men på samma gång förklarar jag den för svår för mig. Jag
hade valt följande text; säg mig, bäste d'Artagnan, om den icke är
i din smak: Non inutile est desiderium in oblatione, eller ännu
bättre: Någon liten saknad är ej otillständig vid ett offer åt
herren.
--- Håll der! utropade jesuiten, ty denna tes stöter på kätteri; det
finnes en nästan dylik sats i den erkekättaren Jansenius' upplaga
af Augustinus, hvilken bok förr eller senare skall brännas af
bödelns hand. Akta eder, min unge vän; ni lutar åt de falska
lärorna; min unge vän, ni förderfvar eder.
--- Ni förderfvar eder, sade pastorn, i det han sorgset skakade på
hufvudet.
--- Ni vidrör den beryktade punkten om fria viljan, som är en dödlig
stötesten. Ni närmar eder pelagianernes och semipelagianernes
irrläror.
--- Men ärevördige fader.... återtog Aramis något förbryllad af den
massa argument, som nu föll öfver hans hufvud.
--- Huru vill ni bevisa, fortsatte jesuiten utan att gifva honom tid
att tala ut, huru vill ni bevisa, att man bör sakna verlden, då
man offrar sig åt Gud? Hör detta dilemma: Gud är Gud och verlden
är djefvulen. Sakna verlden är att sakna djefvulen, det är min
slutsats.
--- Äfven min, sade pastorn.
--- Men jag ber.... återtog Aramis.
--- Desideras diabolum, olycklige! utropade jesuiten.
--- Han saknar djefvulen! Ack, min unge vän, återtog pastorn
suckande, sakna icke djefvulen, jag anropar eder derom!
D'Artagnan var nära att mista förståndet; han tyckte sig vara i ett
dårhus och färdig att varda lika tokig som dem han såg. Han måste
dock tiga, enär han icke begrep det tungomål, som talades inför honom.
--- Men hör mig då, återtog Aramis med en artighet, hvarunder började
framsticka någon otålighet, jag säger icke, att jag saknar; nej,
jag skall aldrig uttala denna sats, då den icke är ortodox....
Jesuiten sträckte armarna mot himmeln, och pastorn gjorde äfven så.
--- Nej, men medgif åtminstone, att det vore otillbörligt att bjuda
herren, hvad man har fullkomlig afsmak för. Har jag icke rätt,
d'Artagnan?
--- Det tror jag förbannadt väl! utropade denne.
Pastorn och jesuiten hoppade till på sina stolar.
--- Min utgångspunkt är följande, det är en syllogism: verlden saknar
icke lockelser, jag lemnar verlden, följaktligen gör jag en
uppoffring, och skriften säger bestämdt: Du skall offra åt herren.
--- Detta är sant, sade antagonisterne.
--- Och för öfrigt, fortfor Aramis, i det han nöp sig i örat för att
få det rödt, liksom han skakade händerna för att få dem hvita, för
öfrigt har jag gjort en viss rondo derom, hvilken jag förlidet år
meddelade herr Voiture och för hvilken den store mannen gjorde mig
tusen komplimanger.
--- En rondo! sade jesuiten med förakt.
--- En rondo! sade pastorn mekaniskt.
--- Låt höra, låt höra, utropade d'Artagnan; den skall gifva oss litet
omvexling.
--- Nej, ty den är religiös, svarade Aramis, och det är teologi på
vers.
--- För tusan! sade d'Artagnan.
--- Hör på, sade Aramis med en något blygsam uppsyn, som icke var fri
från en viss anstrykning af hyckleri.
I, som sörjen lyckans flydda dagar,
I, som bittert kännen smärtans sår,
friden edra lidanden förjagar,
när åt Gud i offren eder tår,
I, som sörjen.
D'Artagnan och pastorn syntes roade. Jesuiten framhärdade i sin
mening.
--- Akta eder för den profana smaken i den teologiska stilen. Hvad
säger den helige Augustinus? Severus sit clericorum sermo.
--- Ja, predikan måste vara klar, sade pastorn.
--- Men eder tes, skyndade jesuiten att afbryta, då han hörde sin
medbroder komma på villovägar, men eder tes kan på sin höjd vinna
damernas tycke.
--- Det gifve Gud! utropade Aramis hänförd.
--- Ser ni det! utropade jesuiten; verlden talar ännu i eder med hög
röst, altissima voce. Ni har ögat på verlden, min unge vän, och
jag är rädd för, att eder undfångna nåd alldeles icke varder
verksam.
--- Var lugn, ärevördige fader; jag ansvarar för mig sjelf.
--- Ett verldsligt sjelfförtroende!
--- Jag känner mig, min far; mitt beslut är oåterkalleligt.
--- Men ni håller fast vid att fullfölja denna tes?
--- Jag känner hos mig en kallelse att afhandla denna och ingen annan;
jag ämnar alltså fortsätta den, och i morgon hoppas jag, ni skall
varda nöjd med de rättelser, jag deri skall göra efter edra
åsigter.
--- Arbeta träget, sade pastorn; ni är nu i en förträfflig stämning.
--- Ja, fältet är besådt, sade jesuiten, och vi behöfva icke frukta,
att en del af säden fallit på hälleberget och en annan utmed vägen
och att fåglarna under himmeln ätit upp resten, aves coeli
comederunt illam.
--- Måtte pesten täppa munnen på dig med din latin! tänkte d'Artagnan,
som kände sina krafter uttömda.
--- Farväl, min son, sade pastorn, till i morgon!
--- I morgon, förmätne yngling, sade jesuiten; ni lofvar att varda ett
af kyrkans ljus; gifve Gud, att detta ljus icke varder en
förtärande låga!
D'Artagnan, som af otålighet en hel timme tuggat på naglarna, började
nu äfven att angripa sjelfva köttet.
De två svartklädda herrarne stego upp, bugade sig för Aramis och
d'Artagnan och gingo åt dörren. Bazin, som stående och med ett fromt
jubel afhört hela denna lärda religionstvist, skyndade fram till dem,
tog breviariet af pastorn, mässboken af jesuiten och gick förut i
vördnadsfullt skick för att bana dem väg.
Aramis följde dem utför trappan och steg genast upp igen till
d'Artagnan, som ännu drömde.
Vordna ensamma, iakttogo de båda vännerne en förlägen tystnad;
emellertid måste dock en af dem först bryta den, och som d'Artagnan
tycktes hafva föresatt sig att afstå denna ära åt sin vän, sade
Aramis:
--- Du ser sjelf, att jag återkommit till mina grundideer.
--- Ja, en verksam nåd har vederfarits dig, såsom den der herrn nyss
sade.
--- Åh, dessa planer att draga mig från verlden äro för länge sedan
uppgjorda! Och du har redan förr hört mig tala derom, icke sant,
min vän?
--- Jo visst, men jag tillstår, att jag trodde, att du skämtade.
--- Med sådana saker! Åh, d'Artagnan!
--- Bevars! Man skämtar ju med döden.
--- Och man gör orätt, ty döden är den port, som för till förderf
eller frälsning.
--- Medgifves; men, om du behagar, låt oss icke mer tala i teologi,
Aramis; du bör för öfrigt hafva fått nog deraf för återstoden af
dagen; hvad mig angår, så har jag nästan glömt det lilla latin,
jag en gång kunnat, och vidare tillstår jag, att jag ingenting
förtärt sedan klockan sex i morse och att jag är förtvifladt
hungrig.
--- Vi skola strax äta middag, käre vän; du torde endast erinra dig,
att vi i dag ha fredag; alltså, på en sådan dag kan jag hvarken se
eller äta kött. Om du vill åtnöja dig med den middag jag kan
bjuda, så består den af kokad tetragon och af frukter.
--- Hvad menar du med tetragon? frågade d'Artagnan orolig.
--- Jag menar spenat, återtog Aramis, men för din skull tilläggas ägg
till spenaten, och det är en svår öfverträdelse af regeln, ty ägg
äro kött, emedan kycklingen alstras deraf.
--- Denna måltid är väl icke närande, men lika godt, för att få stanna
hos dig vill jag underkasta mig den.
--- Jag tackar dig för uppoffringen, sade Aramis; men om den ej är
till båtnad för din kropp, så skall, var viss derpå, din själ
åtminstone drag nytta deraf.
--- Alltså, Aramis, inträder du bestämdt i det andliga ståndet? Hvad
skola våra vänner, hvad skola herr de Tréville säga? De skola
anse dig som en öfverlöpare, det säger jag dig på förhand.
--- Jag inträder icke i andliga ståndet, jag återgår dit. Jag
öfvergaf kyrkan för verlden, ty du vet ju, att jag måste göra våld
på mig för att påtaga musketörrocken.
--- Jag! Det vet jag alls icke.
--- Du har då icke bekant, huru jag lemnade seminarium?
--- Alldeles icke.
--- Hör då på min historia. För öfrigt säger den heliga skrift:
Bikten eder för hvarandra; och jag vill nu bikta mig för dig,
d'Artagnan.
--- Och jag ger dig absolution på förhand; du ser, att jag har godt
hjerta.
--- Skämta icke med så heliga saker, min vän.
--- Tala då, jag hör dig.
--- Jag var på seminarium allt sedan mitt nionde år; om tre dagar
skulle jag fylla tjuguett år; jag skulle då varda abbé, och allt
hade då varit väl bestäldt. En afton, då jag efter min vana begaf
mig till ett hus, hvilket jag ofta med nöje besökte --- man är
ung, ser du, och man är svag --- inträdde en officer, som med
svartsjuka blickar såg mig läsa helgonens lefvernesbeskrifning för
värdinnan i huset. Just den aftonen hade jag öfversatt en episod
om Judit, och jag hade nyss läst upp mina verser för damen, som på
allt möjligt sätt komplimenterade mig derför, och lutande sig
öfver min axel, läste hon verserna å nyo tillsammans med mig.
Denna ställning, som, jag tillstår det, var något för mycket fri,
sårade officern; han sade ingenting, men då jag gick derifrån,
gick han efter mig och sade, när han hunnit upp mig:
--- Tycker ni om käpprapp, herr abbé?
--- Det kan jag icke säga, min herre, svarade jag, efter som ännu
ingen understått sig att gifva mig ett sådant.
--- Nå väl, hör på, herr abbé; om ni åter sätter eder fot i det
hus, der jag träffade eder i afton, så skall jag understå mig,
jag.
Jag tror, att jag vardt förskräckt; jag bleknade mycket, jag kände
benen svigta under mig och sökte ett svar, som jag icke fann; jag
teg.
Officern väntade på svar, och när han såg, att det dröjde, började
han skratta, vände mig ryggen och gick tillbaka in i huset.
Jag förfogade mig åter till seminarium.
Jag är en rättskaffens adelsman och har hetsigt blod, som du väl
kunnat märka, min käre d'Artagnan; förolämpningen var
förskräcklig, och huru okänd den än skulle förblifva för verlden,
kände jag den lefva och röra sig i djupet af mitt hjerta. Jag
förklarade mina förmän, att jag icke fann mig nog beredd för
prestvigningen, och på min begäran uppsköts ceremonien för ett
år.
Jag sökte nu upp den skickligaste fäktmästare i Paris, betingade
mig en lektion för hvar dag, och hvar dag under ett års tid tog
jag denna lektion. På årsdagen af den, då jag vardt förolämpad,
hängde jag min kaftan på en krok, klädde mig helt och hållet som
kavaljer och begaf mig på en bal, som en af mina väninnor gaf och
der jag visste, att min man skulle finnas. Det var på gatan
Franc-Bourgeois, helt nära intill la Force.
Riktigt, min officer fans der; jag närmade mig honom, just under
det han sjöng ett kärleksqväde och ömt betraktade ett fruntimmer,
och jag afbröt hans sång midt i andra versen.
--- Min herre, sade jag till honom, misshagar det eder ännu, om
jag åter besöker ett visst hus på Payennegatan, och vill ni
ännu traktera mig med käpprapp, om det faller mig in att icke
lyda eder?
Officern såg på mig förvånad och sade sedan:
--- Hvad vill ni mig, min herre? Jag känner eder icke.
--- Jag är, svarade jag, den lille abbeen, som läste helgonens
lefnadsbeskrifning och som öfversatte Judit på vers.
--- Aha! Nu kommer jag i håg, sade officern med ett groft skämt,
hvad vill ni mig?
--- Jag önskar, att ni hade ledighet att taga en promenad med mig.
--- I morgon förmiddag, om ni behagar, och det med stort nöje.
--- Nej, icke i morgon förmiddag, om ni behagar, utan nu strax.
--- Om ni bestämdt så fordrar.
--- Ja, jag fordrar det.
--- Låt oss då gå. Mina damer, sade officern, låten icke störa
eder. Så fort jag hunnit döda den der herrn, kommer jag
tillbaka för att för eder afsluta den andra versen.
Vi gingo bort.
Jag förde honom till Payennegatan, på samma plats, der han ett år
förut, vid samma timme, gjort mig den komplimang, jag förut
berättat dig. Det var ett härligt månsken. Vi togo värjan i
handen, och i första utfallet dödade jag honom tvärt.
--- För fan! sade d'Artagnan.
--- Men, fortfor Aramis, som damerna ej sågo sin sångare återvända och
man fann honom liggande på Payennegatan med ett värjsting tvärs
genom kroppen, trodde man, att det var jag, som så hade tilltygat
honom, och saken väckte uppseende. Jag såg mig derför nödsakad
att för någon tid afstå från kaftanens anläggande. Atos, med
hvilken jag på den tiden gjorde bekantskap, och äfven Portos, som,
utom hvad jag inhemtat på mina fäktlektioner, lärt mig några
djerfva stötar, förmådde mig då att anhålla om en
musketörsuniform. Kungen hade hållit mycket af min far, som
stupat vid Arras' belägring, och man beviljade mig denna uniform.
Nu inser du väl, att det kan vara tid för mig att återvända i
kyrkans sköte?
--- Och hvarför nu mer än förut och framdeles? Hvad har då nu händt
dig, som leder dig på så dåliga tankar?
--- Min blessyr, min käre d'Artagnan, har varit mig en himmelns
varning.
--- Den der blessyren? Bah! Den är nu nästan läkt, och jag är säker
om, att det icke är den, som mest gör, att du lider.
--- Och hvad då? frågade Aramis rodnande.
--- Du har ett sår i hjertat, Aramis, ett djupare och långt mera
blödande sår, ett sår, dig tillfogadt af en qvinna.
Aramis' öga blixtrade mot hans vilja.
--- Ah, sade han, döljande sin rörelse under en låtsad likgiltighet,
tala icke om dylika saker! Jag tänka på dylikt! Lida af
kärleksqval? Vanitas vanitatum! Skulle jag då, efter din
förmodan, låtit toka bort mig, och af hvem? Af någon grisett
kanske, af någon kammarjungfru, hvilken jag gjort min kur, medan
jag legat i garnison? Fy då!
--- Förlåt, käre Aramis, men jag trodde, att du syftade långt högre.
--- Högre? Och hvad är jag väl för att hysa så mycken ärelystnad? En
stackars musketör, mycket fattig och mycket obemärkt, som hatar
slafveri och finner mig stäld på en oriktig plats i verlden?
--- Aramis! Aramis! utropade d'Artagnan, i det han såg på sin vän med
en tviflande blick.
--- Af stoft är jag, fortfor Aramis, och jag återgår till stoftet.
Lifvet är fullt af förödmjukelser och smärtor, fortfor han i
dystrare ton; alla band, som fästa det vid sällheten, slitas efter
hvarandra i menniskans hand, helst de gyllene. Ack, min käre
d'Artagnan, återtog Aramis, i det han lade en smula bitterhet i
sin röst, tro mig, dölj för verlden dina sår, när du får några
sådana! Tystnaden är de olyckliges sista tröst; akta dig att låta
någon, hvem det vara må, komma dina sorger på spåren; de nyfikne
fråssa af våra tårar, liksom flugan suger blodet ur en sårad
hjort.
--- Ack, min käre Aramis, sade d'Artagnan, i det han i sin ordning
drog en djup suck, det är ju min egen historia du berättar!
--- Huru?
--- Jo, en qvinna, som jag älskade, som jag tillbad, har blifvit mig
med våld frånröfvad. Jag vet icke, hvar hon är, hvart man fört
henne; hon är kanske fången, kanske död.
--- Men du har åtminstone den trösten att kunna säga dig, att hon icke
frivilligt öfvergifvit dig, att om du icke hört af henne, är det
endast derför, att all förbindelse med henne är dig förvägrad, då
jag deremot...
--- Då du deremot...?
--- Ingenting, återtog Aramis, ingenting.
--- Således afstår du då för alltid från verlden; är ditt parti taget?
--- För alltid. Du är min vän i dag, i morgon är du för mig blott en
skugga, eller snarare finnes du icke mer för mig. Beträffande
verlden är hon en graf, ingenting mer.
--- För fan! Det är mycket sorgligt, hvad du säger.
--- Hvad skall jag göra! Min kallelse drager, rycker mig med sig.
D'Artagnan smålog och svarade icke. Aramis fortfor:
--- Och ändå, så länge jag ännu hänger fast vid det jordiska, hade jag
gerna velat tala med dig om dig, om våra vänner.
--- Och jag, sade d'Artagnan, jag hade velat tala om dig sjelf, men
jag ser dig så lösryckt från allt; kärleken föraktar du, dina
vänner äro endast skuggor för dig, verlden är en graf.
--- Ack, du skall sjelf få erfara det samma! sade Aramis med en suck.
--- Låt oss icke mera tala derom, sade d'Artagnan, och låt oss bränna
upp det här brefvet, som utan tvifvel underrättar dig om någon ny
otrohet af din grisett eller kammarjungfru.
--- Hvilket bref? utropade Aramis lifligt.
--- Ett bref, som ankommit till dig under din frånvaro och som man
lemnat mig för att tillställas dig.
--- Men från hvem är då detta bref?
--- Åh, från någon förgråten sällskapsdam, från någon förtviflad
grisett, kanske från fru de Chevreuses kammarjungfru, som nödgats
återvända till Tours med sin matmor och som nu, för att vara
riktigt fin, skrifvit på parfymeradt papper och försegladt brefvet
med en hertiglig krona.
--- Hvad är det du säger?
--- Hvad nu då! Skulle jag ha förlorat brefvet? sade den unge mannen
listigt, i det han låtsades leta derefter. Det är ändå lyckligt,
att verlden är en graf, att karlarne och följaktligen äfven
qvinnorna äro skuggor, att kärleken är en känsla, som du föraktar.
--- Ah, d'Artagnan, d'Artagnan! utropade Aramis; du pinar mig till
döds!
--- Ändtligen, här är det! sade d'Artagnan, i det han tog fram brefvet
ur sin ficka.
Aramis sprang upp, fattade brefvet och läste eller snarare slukade
dess innehåll; hans ansigte strålade af glädje.
--- Det tyckes, som kammarjungfrun skulle ha vacker stil, sade
brefvets öfverbringare helt likgiltigt.
--- Tack d'Artagnan! utropade Aramis, nästan yrande af glädje. Hon
var nödsakad att återvända till Tours; hon är mig icke otrogen,
hon älskar mig allt jemt. Kom, min vän, kom och låt mig omfamna
dig; sällheten vill qväfva mig!
De båda vännerne började dansa kring den högvördige St. Krysostomos
och trampade oförsynt på papperet, hvarpå tesen stod skrifven och
hvilket hade fallit ned på golfvet.
I detta ögonblick inträdde Bazin med spenaten och äggkakan.
--- Bort, olycklige! utropade Aramis, i det han kastade sin kalott i
ansigtet på honom; gå dit, du är kommen ifrån, tag med dig dessa
eländiga grönsaker och denna lumpna rätt; begär en späckad hare,
en fet kapun, ett fårlår med lök och fyra buteljer gammal
bourgogne.
Bazin, som betraktade sin herre och ej kunde begripa denna förändring,
lät melankoliskt äggkakan glida ned i spenaten och spenaten i golfvet.
--- Nu är stunden inne att offra ditt lif åt konungars konung, sade
d'Artagnan, om du är angelägen att visa honom en artighet: Non
inutile desiderum in oblatione.
--- Gå åt fanders med din latin! Min käre d'Artagnan, låt oss dricka,
för tusan, dricka friskt, dricka mycket, och berätta mig något om,
hvad man har för sig der borta!
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006