Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
En av fönsterrutorna var krossad, dörren till kammaren var inslagen och hängde till hälften sönderbruten på sina gångjärn; ett bord, som syntes hava burit en präktig supé, låg kullslaget på golvet, som var överstrött med krossade buteljer och söndertrampade frukter.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXIV. Paviljongen.
Klockan nio var d'Artagnan i drabanthotellet; han fann Planchet fullt
färdig. Den fjerde hästen hade anländt.
Planchet var väpnad med sin karbin och en pistol.
D'Artagnan hade sin värja och stack två pistoler i bältet; derefter
bestego de hvar sin häst och gåfvo sig af utan uppseende. Det var
mörka natten, och ingen såg deras aftåg. Planchet gaf sin herre
försteget och red tio steg bakom.
D'Artagnan passerade kajerna, uttågade genom Conférence-porten och
följde den väg, då långt vackrare än nu, som bär till Saint-Cloud.
Så länge man var inom staden, behöll Planchet det aktningsfulla
afstånd han intagit, men i den mån vägen började varda ödslig och
mörk, närmade han sig, så att han vid inträdet i Boulogneskogen fann
sig helt naturligt sida vid sida med sin herre. Vi böra icke förtiga,
att de stora trädens vaggning och månens sken på de mörka
skogsdungarna ingåfvo honom en liflig oro. D'Artagnan märkte, att
något ovanligt försiggick hos hans betjent.
--- Nå väl, Planchet, sporde han, hvad går åt oss?
--- Tycker ej herrn, att skogar likna kyrkor?
--- I hvad då, Planchet?
--- Deri att man lika litet här som i kyrkan törs tala högt.
--- Hvarför törs du icke tala högt, Planchet? Är du rädd?
--- Ja, rädd, att man hör oss, herre.
--- Rädd, att man hör oss! Vårt samtal är ju likväl ej sårande för
moralen; ingen kunde hafva något att anmärka dervid.
--- Ack, herre, återtog Planchet, återkommande till sin fixa idé, den
der herr Bonacieux har något så lömskt i sina ögonbryn och något
så obehagligt i sitt minspel.
--- Hur fan kommer du att tänka på Bonacieux?
--- Herre, man tänker på hvad man kan och icke på hvad man vill.
--- För det du är en kruka, Planchet.
--- Herre, förblandom ej försigtighet med feghet; försigtigheten är en
dygd.
--- Och du är dygdig, du, Planchet, eller hur?
--- Herre, är det icke en muskötpipa, som blänker der borta? Om vi
skulle huka oss ned?
--- Vid min själ, mumlade d'Artagnan, som herr de Trévilles varningar
runno i hågen, vid min själ, tror jag icke, att det här kräket
kunde till slut skrämma mig också! Han satte sin häst i traf.
Planchet följde noga alla sin herres rörelser, som om han varit hans
skugga, och hans häst trafvade jemsides med husbondens.
--- Nej, Planchet; du är nu framme, du.
--- Huru? Är jag framme? Och herrn?
--- Jag fortsätter ännu några steg.
--- Och lemnar mig ensam här?
--- Du är rädd, Planchet!
--- Nej, men jag ber endast få anmärka, att natten är ganska kylig,
att kylan ger reumatism och att en betjent med reumatism är en
bedröflig tjenare, i synnerhet för en rask herre som ni.
--- Nå väl, om du fryser, Planchet, går du in på en af de der
krogarna, du ser der borta, och vänta mig i morgon bittida klockan
sex utanför porten.
--- Herre, jag har vördnadsfullt druckit och ätit upp den écu, ni gaf
mig i morse, så att jag icke har qvar en enda sou, för den
händelse att jag skulle frysa.
--- Se här en half pistol. I morgon således!
D'Artagnan steg af hästen, kastade tyglarna på Planchets arm och
aflägsnade sig snabbt, insvepande sig i sin kappa.
--- Gud, hvad jag fryser! sade Planchet, så snart han förlorat sin
herre ur sigte, och som han hade brådt att värma sig, skyndade han
att klappa på porten till ett hus, som pryddes af alla en bykrogs
attribut.
D'Artagnan, som tagit af en liten tvärstig, fortsatte sin väg och
uppnådde Saint-Cloud; men i stället för att gå stora gatan, vek han af
bakom slottet, kom till ett slags aflägsen gränd och befann sig snart
midt för den angifna paviljongen. Den var belägen på ett alldeles
ödsligt ställe. En hög mur, i hvars hörn paviljongen låg, sträckte
sig på ena sidan om denna gränd, och en häck värnade på andra sidan en
liten trädgård, i hvars bakgrund ett förfallet hus syntes.
Han var nu på mötesplatsen, och som man icke ålagt honom att signalera
sin ankomst, väntade han.
Ej ett ljud hördes; man kunde trott sig vara hundra lieues från
hufvudstaden. D'Artagnan stälde sig med ryggen mot häcken, sedan han
kastat en blick bakom sig. Bortom denna häck, denna trädgård och
detta hus insvepte ett mörkt töcken denna omätliga rymd, der Paris
sof, en gapande tomhet, en oändlighet, hvari tindrade några
ljuspunkter, som irrbloss i en afgrund.
Men för d'Artagnan iklädde sig hvarje föremål behagets drägt, egde
hvarje tanke ett småleende, var hvarje mörker genomskinligt. Timmen
för mötet borde snart slå.
Efter några ögonblick lät också Saint-Clouds tornur tio slag långsamt
falla ur sitt vida och skrällande gap.
Det låg någonting hemskt i denna malmstämma, som klagande ljöd genom
natten.
Men hvart enda af dessa slag, hvilka bildade den väntade timmen,
återklingade harmoniskt i den unge mannens hjerta.
Hans ögon voro fästa på den lilla paviljongen, som låg i hörnet af
muren och hvars fönster voro stängda med luckor, utom ett i våningen
en trappa upp.
Från detta fönster lyste ett mildt sken, som försilfrade det dallrande
löfverket af två eller tre lindar, hvilka stodo i grupp utanför
parken. Det var påtagligt, att bakom detta så behagfullt upplysta
fönster väntade honom den täcka fru Bonacieux.
Vaggad af denna ljufva tanke, bidade d'Artagnan en half timme utan
minsta otålighet, med ögat riktadt på denna lilla tjusande boning,
hvaraf han såg en del af taket, som med sina förgylda lister bar vitne
om rummets öfriga elegans.
Saint-Clouds tornur slog half elfva.
Denna gång, och utan att han visste hvarför, ilade en rysning genom
d'Artagnans ådror. Kanske började kylan gripa honom och tog han för
ett själsintryck en helt fysisk förnimmelse.
Det föll honom in, att han möjligen läst illa och att mötet var utsatt
först till klockan elfva.
Han närmade sig fönstret, tog upp sitt bref ur fickan och läste det
åter; han hade icke bedragit sig, mötet var verkligen klockan tio.
Han gick att åter intaga sin post, under det han började oroas af
denna tystnad och denna ödslighet.
Klockan slog elfva.
D'Artagnan började allvarsamt rädas, att någonting händt fru
Bonacieux.
Han klappade tre slag i handen, de älskandes vanliga signal, men ingen
svarade honom, ej ens ett eko.
Då tänkte han sig med en viss harm, att den unga qvinnan kanske hade
somnat, medan hon väntade.
Han närmade sig muren och försökte att klättra upp, men muren var
nyligen rappad och d'Artagnan klöste fruktlöst sönder sina naglar.
Då kom han att kasta ögat på träden, hvilkas blad ljusskenet fortfor
att försilfra, och då en af lindarna sköt fram öfver vägen, trodde han
sig från dess grenar kunna blicka in i paviljongen.
Trädet var lätt att bestiga. Dessutom var d'Artagnan knapt tjugu år
och hade följaktligen ej glömt skolgossens idrotter. I en blink var
han uppe i grenarna, och hans ögon trängde genom de klara rutorna in i
paviljongen.
Sällsamma anblick och som kom d'Artagnan att rysa från fotbladet till
hårrötterna! Detta milda sken, denna stilla lampa belyste en scen af
förfärande oordning. En af fönsterrutorna var krossad, dörren till
kammaren var inslagen och hängde till hälften sönderbruten på sina
gångjern; ett bord, som syntes hafva burit en präktig supé, låg
kullslaget på golfvet, som var öfverströdt med krossade buteljer och
söndertrampade frukter. Allt i detta rum vitnade om en våldsam och
förtviflad kamp. D'Artagnan trodde till och med i detta sällsamma
virrvarr urskilja flikar af kläder och blodfläckar på bordduk och
gardiner.
Han skyndade ned, och hans hjerta klappade förfärligt; han ville se,
om han kunde upptäcka äfven andra märken af våld.
Det lilla ljufva skenet lyste ännu i nattens stillhet. D'Artagnan
märkte nu, hvad han icke förut märkt, då ingenting dref honom till
sådan forskning, att marken bar orediga spår efter menniskosteg och
hästfötter. Djupa hjulspår af en vagn, som tycktes hafva kommit från
Paris, voro synliga i den blöta marken; dessa spår sträckte sig ej
bortom paviljongen och vände om åt Paris.
Slutligen fann d'Artagnan, under fortsatt forskning, helt nära muren
en sönderrifven fruntimmershandske. Denna handske var oklanderligt ny
och fin, der den ej vidrört den smutsiga marken. Det var en af dessa
parfymerade handskar, hvilka älskaren så gerna röfvar från en vacker
hand.
Ju längre d'Artagnan fullföljde sina spaningar, desto ymnigare perlade
kallsvetten på hans panna; hans hjerta sammanpressades af en
förfärligt ångest, hans andedrägt vardt flämtande, och dock sökte han
tröst i tanken, att denna paviljong kanske hade ingenting att göra med
fru Bonacieux, att den unga qvinnan stämt möte med honom utanför, men
icke i denna paviljong, att hon kanske af sin tjenst eller af sin mans
svartsjuka qvarhölls i Paris. Men alla dessa tröstegrunder krossades,
kullslogos, tillintetgjordes af denna känsla och af oafvislig smärta,
som stundom bemästrar sig hela vår varelse och ropar i vårt innersta,
att en gräslig olycka sväfvar öfver oss.
D'Artagnan var nästan från sina sinnen; han sprang fram till stora
vägen, tog samma väg han kommit, lopp ända ned till färjan och sporde
färjkarlen, hvad han visste.
Klockan sju på aftonen hade färjkarlen satt öfver strömmen ett
fruntimmer, insvept i en svart kappa; hon hade synts honom mycket
angelägen om att ej varda igenkänd; men just för den försigtighet hon
iakttog hade färjkarlen egnat henne en större uppmärksamhet och sett,
att hon var ung och vacker.
Då, som nu, funnos många unga och vackra fruntimmer, som begåfvo sig
till Saint-Cloud och voro angelägna att ej igenkännas, men d'Artagnan
betviflade dock icke ett ögonblick, att det var fru Bonacieux, som
färjkarlen sett.
Vid skenet från lampan i färjkarlens koja omläste han ännu en gång fru
Bonacieux' biljett och förvissade sig om, att han ej bedragit sig, att
mötet var i Saint-Cloud och icke annanstädes, framför herr d'Estrées
paviljong och icke på en annan gata.
Allt förenade sig att öfvertyga d'Artagnan, att hans aningar ej
bedrogo honom och att någon stor olycka hade inträffat.
Han återtog springande vägen till slottet; det tycktes honom, att
något nytt under hans frånvaro borde tilldragit sig i paviljongen och
att några upplysningar der väntade honom.
Gränden var ännu lika ödslig; samma lugna och milda sken spred sig
från fönstret.
D-Artagnan erinrade sig då det stumma och blinda rucklet, men som utan
tvifvel ändå hade sett och kanske kunde tala.
Porten till inhägnaden var stängd, men han hoppade öfver häcken, och
i trots af en bandhunds skall närmade han sig huset.
På de första slagen, som han klappade, svarade intet. En dödstystnad
rådde här som i paviljongen, men enär denna koja var hans sista utväg,
var han envis.
Snart tyckte han sig höra ett lätt prassel derinne, en skygg rörelse,
som tycktes darra för att höras.
Då instälde d'Artagnan sitt klappande och bönföll i en ton, så
stämplad af oro, löften, fasa och inställsamhet, att denna röst måste
lugna den mest lättskrämde. Ändtligen öppnades på glänt en gammal
maskstungen fönsterlucka, men tillslöts åter, så snart skenet af en
eländig lampa, som brann i en vrå, hade belyst d'Artagnans gehäng,
värjfäste och pistolkolfvar. Men så snabb än denna rörelse varit,
hade d'Artagnan likväl haft tid att varsna en gubbes hufvud.
--- I himmelns namn, sade han, hör mig! Jag väntade någon, som ej
kommit, och jag dör af oro. Skulle någon olycka hafva händt här i
grannskapet? För all del tala!
Fönstret öppnades åter långsamt, och samma ansigte syntes å nyo; det
tycktes blott ännu blekare än förra gången.
D'Artagnan berättade nu helt uppriktigt sin historia, så när som på
namnen; han sade, att han stämt möte med ett ungt fruntimmer utanför
paviljongen och, då hon icke kom, klifvit upp i linden och vid lampans
sken upptäckt rummets rysliga utseende.
Gubben åhörde uppmärksamt, i det han med tecken lät förstå, att han
kände till saken. När d'Artagnan slutat, skakade han hufvudet med en
min, som ej bådade något godt.
--- Hvad menar ni? ropade d'Artagnan. I himmelns namn, var god och
tala!
--- Ack, min herre, sade gubben, spörj mig icke, ty om jag sade eder,
hvad jag sett, skulle det säkert hända mig något ondt.
--- Ni har då sett något? återtog d'Artagnan. Om så är, fortfor han,
kastande åt honom ett guldmynt, så säg, i himmelns namn, hvad ni
sett, och jag ger eder mitt adliga ord, att intet enda af edra ord
skall komma öfver mina läppar.
Gubben läste så mycken öppenhet och smärta i d'Artagnans ansigte, att
han gaf honom tecken att lyssna och berättade med låg röst:
--- Klockan var nära nio, jag hörde buller på gatan och ville veta,
hvad det kunde vara. Då jag gick bort åt porten, såg jag, att man
sökte komma in. Som jag är fattig och icke behöfver frukta att
varda bestulen, gick jag och öppnade och såg tre män på några
stegs afstånd. I skuggan stod en vagn med förspända hästar och
äfven ridhästar. Dessa senare tillhörde tydligen de tre männen,
hvilka buro kavaljersdrägt.
--- Ah, mina goda herrar, ropade jag, hvad viljen I?
--- Du har förmodligen en stege? sade den, som tycktes föra
befälet.
--- Ja, herre, en trädgårdsstege för att plocka min frukt.
--- Gif oss den och gå in till dig; se här en écu för det besvär
vi göra dig. Men kom i håg, att om du säger ett ord af hvad
du får se och höra, ty jag vet nog, att du skall titta och
lyssna, jag må hota dig aldrig så mycket, så är du förlorad.
Vid dessa ord kastade han till mig en écu, som jag tog upp, och
han tog min stege.
När jag stängt porten till inhägnaden efter dem, låtsade jag
verkligen gå in till mig, men gick strax åter ut genom bakporten,
smög mig fram i mörkret och kom ända till den der fläderdungen,
hvarifrån jag kunde se allt utan att sjelf ses.
De tre männen hade låtit vagnen närma sig utan buller; de lyfte ut
en liten tjock man med grånande hår och tarfligt klädd. Denne
gick försigtigt uppför stegen, tittade förstulet in i kammaren,
klef sakta ned och mumlade med låg röst:
--- Det är hon!
Strax gick nu den, som talat med mig, fram till paviljongsdörren,
öppnade den med en nyckel, som han hade på sig, stängde åter igen
dörren och försvann. Samtidigt stego de två andra uppför stegen.
Den lille gubben stod qvar vid vagnsdörren, kusken höll hästarna
för vagnen och en lakej ridhästarna.
Plötsligt hördes höga rop i paviljongen, en qvinna rusade till
fönstret och öppnade det, liksom för att störta sig ut. Men när
hon fick se de två karlarne, studsade hon tillbaka, och de rusade
efter henne in i rummet.
Sedan såg jag ingenting mer, men jag hörde buller af möbler, som
krossades. Qvinnan skrek och ropade på hjelp. Men snart qväfdes
hennes rop. De tre männen närmade sig fönstret, bärande qvinnan i
sina armar; två af dem gingo ned med henne på stegen och satte
henne i vagnen, hvari den lille gubben uppsteg efter henne. Den,
som stannat qvar i paviljongen, stängde fönstret, gick efter ett
ögonblick ut genom dörren och förvissade sig om, att qvinnan fans
i vagnen. Hans båda kamrater väntade redan till häst; han hoppade
i sadeln, lakejen återtog sin plats bredvid kusken, vagnen rullade
af i galopp, eskorterad af de tre ryttarne, och allt var förbi.
Från den stunden hvarken såg eller hörde jag något mer.
Förkrossad af en så förfärlig nyhet, stod d'Artagnan stum och orörlig,
under det vredens och svartsjukans demoner tjöto i hans hjerta.
--- Men, herr adelsman, återtog gubben, på hvilken denna stumma
förtviflan gjorde större verkan, än jämmer och tårar skulle gjort,
misströsta icke; de dödade henne ej, och det är ju det vigtigaste.
--- Vet ni något så när, sade d'Artagnan, hvad det var för en man, som
anförde detta djefvulska företag?
--- Jag känner honom icke.
--- Men efter han talade med eder, så kunde ni väl se honom?
--- Ah, ni vill veta, hur han såg ut?
--- Ja.
--- En lång, mager, mörklagd man med svarta mustascher och svarta ögon
och som såg ut att vara adelsman.
--- Det är han! ropade d'Artagnan; åter igen han, alltid han! Det är
min onda engel, vill det synas. Än den andre?
--- Hvilken?
--- Den lille.
--- Åh, det var ingen förnäm herre, det svarar jag för; han bar icke
värja, och de andra bemötte honom utan aktning.
--- Någon lakej, mumlade d'Artagnan. Ah, arma qvinna, arma qvinna!
Hvad ha de väl gjort af henne!
--- Ni har lofvat mig tystnad, sade gubben.
--- Och jag förnyar mitt löfte; var lugn, jag är adelsman. En ädlings
största skatt är hans ord, och jag har gifvit eder mitt.
Med döden i hjertat begaf sig d'Artagnan åter på väg till färjan. Än
ville han icke tro, att det varit fru Bonacieux, och hoppades att
dagen derpå träffa henne i Louvre, än fruktade han, att hon hade en
intrig med någon annan, som af svartsjuka hade öfverrumplat och låtit
bortföra henne. Han vacklade, han misströstade, han förtviflade.
--- Ah, om jag hade mina vänner här! utropade han. Då skulle jag
åtminstone ega hopp att återfinna henne, men hvem vet, hur det
gått med dem sjelfva?
Klockan var nära tolf; det gälde nu att uppsöka Planchet. D'Artagnan
tittade in efter hvartannat på alla krogar, i hvilka han såg ljus, men
på ingendera af dem fans Planchet.
Då han kommit till sjette krogen, började han besinna, att sökandet
var på måfå. D'Artagnan hade stämt möte med sin betjent först klockan
sex på morgonen, och hvar denne än befann sig, var han i sin goda
rätt.
Och den unge mannen fick nu den ideen, att om han stannade qvar i
trakten af stället, der händelsen tilldragit sig, skulle han kanske
vinna något ljus i denna mystiska sak. På sjette krogen, som vi sade,
stannade han således, begärde en butelj vin af bästa sorten, slog sig
ned i den mörkaste vrån och beslöt så att afbida dagen. Men äfven
denna gång vardt hans hopp sviket, och ehuru han lyssnade med spändt
öra, fick han bland svordomar, skämt och glåpord, som vexlades mellan
de gesäller, lakejer och formän, af hvilka det aktningsvärda sällskap
bestod, hvari han befann sig, ej höra något, som kunde leda honom på
spåren af den arma bortröfvade qvinnan. Han var således nödsakad att,
sedan han, för att fördrifva tiden och ej väcka misstankar, hade tömt
sin butelj, intaga den beqvämaste ställning, han kunde bereda sig i
sin vrå, och på vinst och förlust somna in. Man vet, att d'Artagnan
var tjugu år, och vid denna ålder har sömnen oafvisliga anspråk,
hvilka han strängt utkräfver äfven af de mest förtviflade hjertan.
Klockan sex på morgonen vaknade d'Artagnan med den olustighet, som
vanligen medföljer morgonen efter en illa tillbragt natt. Hans
toalett var snart gjord; han kände efter, om han var bestulen under
sömnen, och när han återfunnit sin diamant på fingret, sin börs i
fickan och sina pistoler i bältet, reste han på sig, betalade sin
butelj och gick ut för att se, om han på morgonen skulle vara
lyckligare i sökandet efter sin betjent, än han varit på natten. Det
första föremål, han varsnade genom den fuktiga, grå dimman, var också
den hederlige Planchet, som med två hästar vid handen väntade utanför
dörren till en liten usel krog, hvilken d'Artagnan gått förbi utan att
ens misstänka hans dervaro.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006