Uppfläkta, vinbeskänkta, skråmprydda spredo sig kungens eller rättare herr de Trévilles musketörer på värdshus, promenader, spelhus, hojtande och uppvridande mustascherna, skramlande med värjorna och med nöje knuffande kardinalens drabanter, då de mötte dem; ofta dragande blankt på öppen gata under tusen upptåg; stundom dödade, men säkra att varda begråtna och hämnade; oftare dödande och då säkra att icke behöva mögla i fängelset: herr de Tréville var ju då till hands för att återkräva dem.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

II. Herr de Trévilles förmak.

D'Artagnan anländer till herr de Trévilles hôtel i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
D'Artagnan anländer till herr de Trévilles »hotell« (palats).
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

II. Herr de Trévilles förmak.

Herr de Troisville, såsom hans familj ännu hette i Gascogne, eller
herr de Tréville, såsom han sjelf slutligen kommit att heta i Paris,
hade i sjelfva verket börjat som d'Artagnan, det vill säga utan en
sou, men med detta kapital af djerfhet, fyndighet och omdöme, som gör,
att den fattigaste knape från Gascogne ofta ärfver mer i förhoppningar
på framtiden, än den rikaste ädling från Périgord eller Berry ärfver i
verkligheten.  Hans sällsporda käckhet, hans ännu sällspordare lycka
på en tid, då värjstötarna föllo tätt som hagel, hade lyft honom till
spetsen af denna vanskliga stege, som kallas hofgunst, och som han
stormat med fyra steg i taget.

Han var vän till kungen, hvilken, som hvar man vet, mycket ärade sin
fader Henri IV:s minne.  Herr de Trévilles far hade så troget tjenat
denne i krigen mot ligan, att Henri af brist på kontanter --- något,
som hela hans lifstid felades béarnaren, hvilken städse betalade sina
skulder med det enda, han aldrig behöfde låna, sitt snille --- att,
säga vi, kungen i brist på kontanter hade bemyndigat honom, efter
Paris' uppgifning, att taga till vapen ett springande lejon i rödt fält
med valspråk: fidelis et fortis (trogen och tapper).  Det var mycket
för äran, men ringa för utkomsten.  Också lemnade den store Henris
ryktbare vapenbroder vid sin död, som enda arf åt sin herr son, sin
värja och sitt valspråk.  Tack vare denna dubbla gåfva och det namn
utan fläck, som ledsagade den, upptogs herr de Tréville i den unge
prinsens hof, hvarest han tjenade så utmärkt med sin värja och var så
trogen sitt valspråk, att Louis XIII, en af konungarikets bästa
klingor, plägade säga, att om han hade en vän, som skulle duellera,
ville han råda honom att till sekundant taga honom sjelf främst och
Tréville dernäst eller kanske främst.

Också bar Louis XIII en verklig tillgifvenhet för Tréville,
visserligen en kunglig, sjelfvisk tillgifvenhet, men dock en
tillgifvenhet.  Saken var, att i dessa olyckliga tider sökte man gerna
omgifva sig med män af Trévilles halt.  Mången kunde med fog taga till
valspråk epitetet tapper, som var den trévilleska devisens andra del,
men få ädlingar kunde göra anspråk på epitetet trogen, som var dess
första del.  Tréville var en af dessa senare, en sällsynt natur,
förenande hundens lydiga klokhet med blindt mod, snabbt öga och snar
hand, ögat blott för att nedslå denne misshaglige någon, en Besme, en
Marevers, en Poltrot de Méré, en Vitry.  Det är sant, Tréville hade
hittills blott saknat tillfälle, men han spejade derefter, och han
föresatte sig att gripa det vid håren, om det någonsin komme inom hans
räckvidd.  Också gjorde Louis XIII Tréville till kapten för sina
musketörer, hvilka voro, i hängifvenhet eller snarare fanatism, för
Louis XIII, hvad les ordinaires voro för Henri och det skotska gardet
för Louis XI.

Kardinalen å sin sida vek icke i detta afseende för konungen.  När han
såg, med hvilken fruktansvärd elitkår Louis XIII omgaf sig, ville
denne andre eller snarare förste konung af Frankrike, han också, hafva
sin lifvakt.  Han höll derför sina egna musketörer, lika väl som
konungen höll sina, och man såg dessa två täflande makter i alla
Frankrikes provinser och äfven i utlandet för sin tjenst utsöka män,
ryktbara för sina värjstötar.  Också tvistade Richelieu och Louis XIII
ofta vid aftonens schackparti om sina tjenares företräden.  Båda
prisade de sinas hållning och mannamod, och högt förklarande sig mot
dueller och gräl, hetsade de i tysthet sina män till handgripligheter
och skördade en uppriktig harm eller en omåttlig glädje af de sinas
nederlag eller seger.  Så berättar åtminstone i sina memoarer en man,
som hade sin del i några af dessa nederlag och i många af dessa
segrar.

Tréville hade träffat sin herres svaga sida, och denna slughet hade
han att tacka för den långa och ihållande gunsten hos en konung, som
icke efterlemnat stort beröm för trohet i sin vänskap.  Han lät sina
musketörer paradera inför kardinal Armand Duplessis med en illparig
min, som kom hans eminens' grå mustascher att borsta sig af
förtrytelse.  Tréville begrep beundransvärdt väl den tidens krig, då,
om man icke lefde på fiendens bekostnad, man lefde på landsmännens;
hans soldater bildade en legion af djeflar, odisciplinerade för alla
utom för honom.

Uppfläkta, vinbeskänkta, skråmprydda spredo sig kungens eller rättare
herr de Trévilles musketörer på värdshus, promenader, spelhus,
hojtande och uppvridande mustascherna, skramlande med värjorna och med
nöje knuffande kardinalens drabanter, då de mötte dem; ofta dragande
blankt på öppen gata under tusen upptåg; stundom dödade, men säkra att
varda begråtna och hämnade; oftare dödande och då säkra att icke
behöfva mögla i fängelset: herr de Tréville var ju då till hands för
att återkräfva dem.  Också lofsjöngs herr de Tréville i alla tonarter
af dessa män, hvilka, så galgfåglar de än voro, darrade inför honom
som skolgossar inför läraren, lydande minsta vink och färdiga att låta
döda sig för att aftvå minsta tillmäle.

Herr de Tréville hade brukat denna mäktiga häfkraft först för kungens
och hans vänners, sedan för sin egen och sina vänners räkning.  Likväl
finner man i inga den tidens memoarer, hvaraf det gifves så många, att
denne värdige ädling är vorden beskyld, ens af sina fiender --- och
sådana egde han lika mycket bland pennans som bland svärdets män ---
ingenstädes finner man, säga vi, denne värdige ädling beskyld för att
hafva låtit betala sig för sina seiders medverkan.  Med ett sällsynt
sinne för intrigen, hvilket stälde honom vid sidan af de största
intrighjeltar, hade han dock förblifvit en man af heder.  Än mer, han
var, trots förlamande värjsting och pröfvande krigsöfningar, vorden en
den tidens ifrigaste qvinnodyrkare, finaste sprätt, klyftigaste
ordlekare; man talade om Trévilles framgångar, som man tjugu år förut
talat om Bassompierres, och det ville icke säga litet.
Musketörkaptenen var således beundrad, fruktad och älskad, hvilket är
lyckans middagshöjd.

I Louis XIV:s vida strålkrets förbleknade alla de små stjernorna i
hans hof; men hans fader, en sol, pluribus impar (olik de flesta),
lemnade åt hvar och en af sina favoriter hans personliga glans, åt
hvar och en af sina hofmän hans individuela värde.  Utom konungens
lever och kardinalens räknade man då i Paris mer än två hundra
någorlunda besökta morgonmottagningar.  Bland dem var Trévilles en af
de lifligaste.

Gården till hans hotell, beläget vid gatan Vieux-Colombier, liknade
ett läger, och det från klockan sex på morgonen om sommaren och
klockan åtta om vintern.  Femtio till sextio musketörer, som tycktes
aflösa hvarandra för att städse kunna uppvisa ett aktningsbjudande
antal, spatserade der ständigt, fullt beväpnade och färdiga till
allt.  Längs en af de väldiga trapporna, på hvilkas plats vår tid
skulle bygga ett helt hus, sprungo upp eller ned parisare, som sökte
någon gunst, ädlingar från landet, ifriga att få anställning, och
lakejer i alla färger, hvilka till herr de Tréville förde sina herrars
budskap.  I förmaket sutto på långa i rundel gående bänkar de utvalde,
det vill säga de, som voro tillkallade.  Sorlet varade der från morgon
till afton, under det herr de Tréville i sitt till förmaket stötande
kabinett mottog besök, åhörde klagomål, gaf sina order och, liksom
kungen på sin balkong i Louvre, blott behöfde ställa sig i fönstret
för att kunna mönstra män och vapen.

Den dag d'Artagnan instälde sig, var samlingen storartad, i synnerhet
för en nyss anländ landtjunkare; sant är, att denne landtjunkare var
gaskognare och att särdeles på denna tid d'Artagnans landsmän hade
rykte för att icke så lätt låta förbluffa sig.  När man passerat den
massiva porten, förstärkt af väldiga naglar med fyrkantiga hufvuden,
var man midt inne i en skara krigare, som korsade hvarandra på gården,
pratande, grälande och lekande.  För att bana sig väg genom dessa
lefvande svallvågor måste man vara officer, hög herre eller vacker
qvinna.

Det var genom detta larm och denna trängsel, som vår unge man skred
fram med klappande hjerta, jemkande sin långa pamp utefter de magra
benen och hållande ena handen på hattbrättet med detta halfva leende,
hvarmed den förlägne landtbon söker hålla god min.  För hvarje
passerad grupp andades han lättare, men han kände på sig, att man
vände sig för att betrakta honom, och d'Artagnan, som till denna dag
hyst ganska god tanke om sin person, fann sig nu, för första gången i
sitt lif, löjlig.

Vid trappan vardt det än värre.  Der stodo på de första stegen fyra
musketörer, som roade sig med följande lek, under det tio eller tolf
af deras kamrater på trappafsatsen afvaktade sin tur att taga del i
partiet.

En af dem, stående på öfversta steget med blottad värja, hindrade
eller åtminstone sökte hindra de tre andra att stiga uppför.

Dessa tre fäktade lifligt mot den förste.  D'Artagnan tog i början
dessa klingor för floretter med bollar, men af vissa skråmor förstod
han snart, att hvarje vapen tvärt om var med flit skarpslipadt och
spetsadt, och hvar och en af dessa skråmor lockade salfvor af skratt
icke blott från åskådarne, utan äfven från deltagarne.

Den, som i detta ögonblick försvarade trappan, höll sina motståndare i
stor respekt.  Man bildade krets omkring dem; regeln bjöd, att den,
som träffades af en stöt, skulle lemna spelet och förlora sin tur till
den träffandes förmån.  På fem minuter rispades tre, en i handleden,
en i hakan och en i örat af försvararen, som sjelf ej vardt träffad;
en skicklighet, som enligt reglerna gaf honom tre turer.

Så svår att förvåna vår unge resande än trodde sig vara, förvånade
honom dock detta tidsfördrif; i sin provins, denna mark, der hufvudena
dock så fort brusa upp, hade han sett föga värre inledningar till
dueller, och denna de fyra spelarnes gaskognad syntes honom den
starkaste, han dittills hört omtalas, till och med i Gascogne.  Han
trodde sig förflyttad till det ryktbara jättarnes land, dit Gulliver
sedermera reste och der han utstod så mycken skräck; och likväl var
han ännu icke vid slutet: ännu återstodo förstugan och förmaket.

I förstugan fäktade man icke, man berättade fruntimmershistorier, och
i förmaket hofhistorier.  På förra stället måste d'Artagnan rodna, på
det senare rysa.  Hans lifliga och vidtsväfvande fantasi, som i
Gascogne gjorde honom farlig för unga kammarjungfrur och stundom för
unga damer, hade aldrig ens i dessa ögonblick af yra drömt hälften af
dessa kurtisens under eller fjerdedelen af dessa galanta bragder,
dubbelt pikanta genom de mest bekanta namn och de minst beslöjade
detaljer.  Men om hans kärlek för goda seder vardt sårad i förstugan,
sårades hans vördnad för kardinalen i förmaket.  Der hörde d'Artagnan,
till sin ytterliga förvåning, öppet häcklas både den statskonst, som
kom Europa att darra, och kardinalens enskilda lif, för hvars
ransakande så många höga och mäktiga herrar fått lida straff; denne
store man, vördad af d'Artagnans fader, tjenade till skottafla åt herr
de Trévilles musketörer, som gjorde sig lustiga öfver hans kobenthet
och kutryggighet; några sjöngo nidvisor öfver fru d'Aiguillon, hans
mätress, och fru de Combalet, hans nièce, under det andra uppgjorde
fejdplaner mot kardinalen-hertigens pager och drabanter; allt saker,
som syntes d'Artagnan vidunderliga omöjligheter.

Men om någon gång kungens namn plötsligt slog ned midt i detta
kardinalistiska gyckel, var det, som om en kafle ett ögonblick
tillstoppat alla dessa spefulla munnar; man såg sig tvekande omkring
och tycktes frukta opålitligheten hos brädväggen till herr de
Trévilles kabinett; men snart återledde en hänsyftning samtalet på
hans eminens, gycklet återtogs med fördubblad styrka, och belysning
sparades icke den minsta af hans handlingar.

--- Se der folk, som snart kommer på Bastiljen och i galgen, tänkte
    d'Artagnan med fasa, och jag utan tvifvel med dem, ty efter jag
    lyssnat på dem, skall jag anses för deras medbrottsling.  Hvad
    skulle min herr far säga, han, som så kraftigt anbefalde mig
    vördnad för kardinalen, om han visste mig i dylika hedningars lag!

Också, något som man väl förstår, utan att det behöver sägas, vågade
d'Artagnan icke deltaga i samtalet; han blott uppspärrade ögon, öron
och alla sinnen för att icke förlora det minsta, och oaktadt sin
tillit till de faderliga förmaningarna, kände han sig af smak och
instinkt drifven att snarare prisa än klandra de oerhörda ting, som
här försiggingo.

Som han emellertid var en främling för hela herr de Trévilles
omgifning, och det var första gången, man här såg honom, kom man och
frågade honom, hvad hans ärende var.  D'Artagnan uppgaf helt ödmjukt
sitt namn, betonade särskildt sitt landsmanskap och bad
kammartjenaren, som frågat honom, att hos herr de Tréville anhålla för
honom om ett ögonblicks audiens, hvilken anhållan denne med en
beskyddares min lofvade på behörig tid och ort frambära.

D'Artagnan, som något hemtat sig från sin första bestörtning, hade nu
tid att studera drägter och ansigten.

Medelpunkten i den mest lifvade gruppen var en musketör af lång växt,
med högdragen min och en underlig toalett, som ådrog honom allmänt
uppseende.  Han bar för tillfället icke uniformsrocken, som för öfrigt
ej var bestämdt föreskrifven i denna, mindre frihetens än
sjelfsvåldets tid, utan en himmelsblå lifrock, en smula urblekt och
sliten, och på denna rock ett präktigt, guldbroderadt axelgehäng,
blänkande som vattenytan i solskenet.  En lång kappa af karmosinrödt
sammet föll med behag öfver axlarna, blottande endast framsidan af det
praktfulla gehänget, hvari hängde en jättestor värja.

Denne musketör hade nyss kommit af vakt, klagade öfver förkylning och
hostade emellanåt konstladt.  Också hade han derför tagit kappa på
sig, efter hvad han sade till de kringstående, och under det han
talade med högburet hufvud, spotskt vridande mustascherna, beundrade
man med entusiasm det broderade gehänget, och d'Artagnan mer än någon.

--- Ja, hvad skall man göra, sade musketören, det är så modet; jag vet
    väl, att det är en dårskap, men det är modet.  För öfrigt måste
    man väl på något öda sin laga arfslott.

--- Nej, Portos, ropade en af de kringstående, försök icke inbilla
    oss, att gehänget härleder sig från faderlig godhet; säkert har du
    fått det af den beslöjade damen, med hvilken jag mötte dig här om
    söndagen vid porten Saint-Honoré.

--- Nej, på min ära och kavaljersparol, jag har köpt det sjelf och för
    mina egna medel, sade den, som man nyss kallat för Portos.

--- Ja, på samma sätt som jag, sade en annan musketör, köpte den här
    nya börsen med det, som min flicka lade i den gamla.

--- Jag talar sanning, sade Portos, och beviset är, att jag gifvit
    tolf pistoler derför.

De närvarandes beundran växte, men tviflet fortfor dock.

--- Icke sant, Aramis? sade Portos, vändande sig till en annan
    musketör.

Denne musketör bildade en fullkomlig motsats till den, som frågade
honom; det var en ung man om tjugutvå eller tjugutre år, med fromt och
vekt anlete, svart och mildt öga och röda kinder, sammetslena som en
persika om hösten; hans fina mustascher aftecknade sig på öfverläppen
som en fullkomligt rät linie; händerna tycktes tveka att sänka sig, af
fruktan att ådrorna skulle svälla, och då och då nöp han örsnibbarna
för att bibehålla deras mjuka, genomskinlig rosenfärg.  Vanligen
talade han föga och långsamt, helsade mycket, skrattade utan buller
och blottade sina tänder, som voro vackra och som han, liksom sin
öfriga person, tycktes egna den noggrannaste vård.  Han besvarade med
en jakande nickning sin väns fråga.

Denna bekräftelse syntes aflägsna allt tvifvel i fråga om gehänget;
man fortfor således att beundra det, men man talade icke mer derom,
och genom en af dessa plötsliga omkastningar i tankegången tog
samtalet en annan riktning.

--- Hvad tänken I om det, som Chalais' stallmästare berättar? frågade
    en annan musketör utan att direkt tilltala någon, men vändande sig
    till hela sällskapet.

--- Hvad berättar han då? frågade Portos i dryg ton.

--- Han berättar, att han i Bruxelles träffat Rochefort, kardinalens
    handtlangare, förklädd till kapucin, och i denna förklädnad hade
    den fördömde Rochefort lurat herr de Laigues, det dumhufvudet, som
    han är.

--- Ett verkligt dumhufvud, sade Portos, men är det verkligen säkert?

--- Jag har det af Aramis, svarade musketören.

--- Verkligen?

--- Åh, det vet du ju, Portos, sade Aramis; jag berättade det ju för
    dig sjelf i går; låt oss icke mera tala derom.

--- Icke mera tala derom, tycker du! återtog Portos.  Icke mera tala
    derom!  Anfäkta, så hastigt du gör slag i saken!  Kardinalen låter
    spionera på en adelsman, låter genom en bof, en bandit, en
    galgfågel stjäla hans bref, och med tillhjelp af den der spionen
    och de der brefven låter han kapa hufvudet af Chalais, under den
    galna förevändningen, att han velat döda kungen och förmäla
    monsieur med drottningen!  Ingen visste ett ord af denna gåta; du
    berättade oss den ändtligen i går, och medan vi ännu äro helt
    bestörta öfver denna tidning, kommer du i dag och säger: låt oss
    icke mera tala derom!

--- Nå, så låt oss då tala derom, efter du så önskar, återtog Aramis
    saktmodigt.

--- Den der Rochefort! utropade Portos; om jag vore stallmästare hos
    den stackars Chalais, skulle han få en svår stund i mitt sällskap.

--- Och du skulle få en ändå svårare med Röde hertigen, svarade
    Aramis.

--- Ah!  Röde hertigen!  Bravo, bravo!  Röde hertigen! återtog Portos,
    klappande händerna och nickande med hufvudet.  Röde hertigen är
    utmärkt.  Jag skall sprida ut titeln, min gosse, var lugn för
    det.  Hvad han är qvick, den Aramis!  Skada, att du ej fått följa
    din kallelse!  Hvilken härlig abbé skulle du ej varit!

--- Åh, det är bara uppskjuten sak, återtog Aramis; den dag kommer, då
    jag varder det.  Du vet ju, Portos, att jag ännu studerar teologi
    för den saken.

--- Han gör nog, som han säger, svarade Portos; han varder det förr
    eller senare.

--- Snart, sade Aramis.

--- Han väntar bara på en sak för att bestämma sig och för att
    återtaga kaftanen, som hänger gömd bakom hans uniform, återtog en
    musketör.

--- Hvad väntar han då på? frågade en annan.

--- Han väntar på, att drottningen skall skänka franska kronan en
    arfving.

--- Låt oss icke skämta om den saken, mina herrar, sade Portos;
    drottningen är Gudi lof ännu vid den ålder, att hon kan det.

--- Det säges, att Buckingham är i Frankrike, återtog Aramis med ett
    slipadt leende, som gaf denna skenbart så likgiltiga fras en
    försvarligt skandalös betydelse.

--- Aramis, min vän, den här gången har du orätt, afbröt Portos; din
    mani att vara qvick för dig alltid för långt; om herr de Tréville
    hörde dig, skulle det bekomma dig illa.

--- Vill du kanske ge mig en lektion, Portos! utropade Aramis, i hvars
    milda öga liksom en blixt visade sig.

--- Min vän, var antingen musketör eller abbé.  Var det ena eller det
    andra, men icke det ena och det andra, återtog Portos.  Atos sade
    dig det här om dagen, du vill vara med i hvar lek.  Men bli icke
    ond, jag ber, det tjenar till intet; du vet ju, hvad som är
    öfverenskommet mellan dig, Atos och mig.  Du besöker fru
    d'Aiguillon och gör henne din kur; du besöker fru de Bois-Tracy,
    fru de Chevreuses kusin, och du anses hafva hunnit ganska långt i
    denna dams ynnest.  Min Gud, du behöfver icke tillstå din lycka,
    man begär icke din hemlighet, man känner din grannlagenhet.  Men
    efter du eger denna dygd, så bruka den också, för fan, i fråga om
    hennes majestät!  Må hvem som vill säga, hvad han vill om kungen
    och kardinalen, men drottningens person är helig, och talar man om
    henne, bör det vara godt.

--- Portos, du är egenkär som Narkissos, svarade Aramis; du vet, att
    jag hatar moralpredikningar, utom när de hållas af Atos.  Hvad dig
    angår, min vän, så har du ett allt för präktigt gehäng för att
    kunna vara särdeles stark i moralen.  Jag varder abbé, om jag så
    vill; till dess är jag musketör; i sådan egenskap säger jag allt,
    som behagar mig, och nu behagar det mig säga, att du gör mig
    otålig.

--- Aramis!

--- Portos!

--- Åh, mina herrar, mina herrar! ropade man omkring dem.

--- Herr de Tréville väntar herr d'Artagnan, afbröt lakejen, öppnande
    dörren till kabinettet.

Vid detta tillkännagifvande, hvarunder dörren stod öppen, tystnade
alla, och under den allmänna tystnaden gick den unge gaskognaren genom
förmaket och inträdde hos kaptenen för musketörerne, lyckönskade sig
af allt sitt hjerta att så lägligt slippa från slutet af denna
sällsamma tvist.

------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: