Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Bödeln grep mig, slog mig omkull på golvet, kramade mig gul och blå, och kvävd av snyftningar, nästan utan medvetande, anropande Gud, som icke hörde mig, uppgav jag plötsligt ett fasansfullt skri av smärta och skam; ett glödgat järn, bödelns järn, var intryckt på min skuldra.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LVII. Ett lån från den klassiska tragedien.
Efter ett ögonblicks tystnad, hvarunder mylady gaf akt på den unge
officern, som åhörde henne, fortsatte hon sin berättelse:
--- Det var nära tre dygn, på hvilka jag hvarken ätit eller druckit;
jag utstod förfärliga plågor; stundom var det, liksom om moln
omsvepte min panna och droge en slöja för mina ögon; det var
yrseln.
Aftonen kom; jag var så matt, att jag hvarje ögonblick svimmade,
och hvarje gång tackade jag Gud, ty jag trodde, att jag skulle få
dö.
Midt under en af dessa svimningar hörde jag dörren öppnas;
förskräckelsen kallade mig till sans.
Min förföljare inträdde, åtföljd af af en maskerad karl; han var
äfven sjelf maskerad; men jag igenkände hans gång, hans röst och
denna imponerande hållning, som afgrunden skänkt honom till
mensklighetens olycka.
--- Nå väl, sade han till mig, har ni beslutit aflägga den ed jag
begärt?
--- Ni sade sjelf, att puritanerne hålla sitt ord; mitt ord har ni
redan hört; det var att på jorden förfölja eder inför
menniskornas och i himmeln inför Guds domstol.
--- Ni framhärdar således?
--- Jag svär det inför Gud, som hör mig; jag skall taga hela
verlden till vitne af edert brott, och det, ända tills jag
funnit en hämnare.
--- Ni är en sköka, sade han med dundrande röst, och ni skall
undergå dessa varelsers straff! Brännmärkt i den verlds ögon,
som ni åkallar, må ni försöka öfvertyga denna verld, att ni
hvarken är brottslig eller galen.
Derpå vände han sig till den man, som åtföljde honom, och sade:
--- Bödel, gör din pligt!
--- O, hans namn, hans namn! ropade Felton, säg mig hans namn!
--- Trots mina rop, trots mitt motstånd, ty jag började begripa, att
någonting värre än döden hotade mig, grep mig bödeln, slog mig
omkull på golfvet, kramade mig gul och blå, och qväfd af
snyftningar, nästan utan medvetande, anropande Gud, som icke hörde
mig, uppgaf jag plötsligt ett fasansfullt skri af smärta och skam;
ett glödgadt jern, bödelns jern, var intryckt på min skuldra.
Felton uppgaf ett rytande.
--- Se, sade mylady, i det hon reste sig med en drottnings majestät,
se, Felton, huru man uppfunnit ett nytt pinosätt för den unga
flickan, som var ren och dock offer för en nidings våld. Lär att
känna menniskornas hjertan, gör eder hädanefter mindre lätt till
ett verktyg för deras orättfärdiga hämd.
Med en snabb åtbörd öppnade mylady sin klädning och sönderslet
batisten, som betäckte hennes barm, och blodröd af spelad vrede och
låtsad blygsel, visade hon för den unge mannen det outplånliga märke,
som vanärade denna så sköna skuldra.
--- Men, utropade Felton, det är ju en lilja!
--- Se der just hvad som utgör vanäran! svarade mylady. Englands
brännmärke... då hade han måst bevisa, hvilken domstol ådömt mig
det, och jag hade kunnat vädja till alla domstolar i riket; men
Frankrikes brännmärke.... o, genom detta var jag verkligen
vanärad!
Detta var för mycket för Felton.
Blek, orörlig, förkrossad af denna förskräckliga upptäckt och bländad
af den öfvermenskliga skönheten hos denna qvinna, som blottade sig för
Felton med en oblyghet, hvilken han fann sublim, föll han slutligen på
knä för henne, liksom de första kristne knäböjde för dessa rena och
heliga martyrer, hvilka kejsarnes förföljelser i Romas cirkus
öfverlemnade åt pöbelns grymma lustar. Brännmärket försvann;
skönheten ensam qvarstod.
--- Förlåt, förlåt! utropade Felton, o, förlåt!
Mylady läste i hans ögon: kärlek, kärlek!
--- Hvad skall jag förlåta? frågade hon.
--- Att jag slutit mig till edra förföljare.
Mylady räckte honom sin hand.
--- Så ung och så skön! utropade Felton, i det han betäckte denna hand
med kyssar.
Mylady kastade på honom en af dessa blickar, som af en slaf göra en
konung.
Felton var puritan; han släpte denna qvinnas hand för att kyssa hennes
fötter.
Han älskade henne icke längre; han tillbad henne.
När denna kris var förbi, när mylady tycktes hafva återvunnit sin
kallblodighet, som hon aldrig hade förlorat, sade han:
--- Ah! Nu har jag endast en sak att spörja eder: namnet på eder
verklige bödel; ty för mig gifves det blott en; den andre var hans
verktyg, ingenting vidare.
--- Huru, min broder! utropade mylady; behöfver jag namngifva honom,
har du icke redan gissat, hvem det var?
--- Hvad! återtog Felton, han!... Åter igen han!... Alltid han!....
Hvad! Den verklige brottslingen....
--- Den verklige brottslingen, sade mylady, var Englands förtryckare,
de rättrognes förföljare, den fege, som röfvat så många qvinnors
heder, som för en nyck af sitt förderfvade hjerta utgjuter så
mycket engelskt blod, som i dag beskyddar protestanterne och i
morgon skall förråda dem....
--- Buckingham! Det är då Buckingham! utropade Felton förbittrad.
Mylady gömde ansigtet i sina händer, liksom hade hon ej kunnat bära
den skam, hvarom detta namn påminde henne.
--- Buckingham, denna englalika varelses bödel! utropade Felton. Och
du har icke krossat honom, min Gud! Du har låtit honom vara
upphöjd, ärad, mäktig till allas vårt förderf!
--- Gud öfverger den, som öfverger sig sjelf, sade mylady.
--- Men han vill då nedkalla öfver sitt hufvud det straff, som väntar
de fördömde! fortfor Felton med stigande hänförelse. Han vill då,
att den menskliga hämden skall gå den himmelska rättvisan i
förväg!
--- Menniskorna frukta och skona honom.
--- O, jag, sade Felton, jag fruktar honom ej, och jag skall icke
skona honom!
Mylady kände en helvetisk glädje fylla sin själ.
--- Men huru kan lord Winter, min beskyddare, min far, vara inblandad
i allt detta? frågade Felton.
--- Hör på, Felton, återtog mylady; vid sidan af fega och föraktliga
menniskor finnas äfven stora och ädla naturer; jag hade en
trolofvad, en man, som jag älskade och som älskade mig; ett hjerta
såsom edert, Felton, en man, sådan som ni. Jag gick att berätta
honom allt; han kände mig, han, och tviflade ej ett ögonblick.
Det var en högt uppsatt man, en man, i alla hänseenden vuxen
Buckingham. Han sade ingenting, omgjordade sig endast med sin
värja, svepte sig i sin kappa och begaf sig till Buckinghams
palats.
--- Ja, ja, sade Felton, jag förstår, ehuru man mot dylika män ej bör
bruka värjan, utan dolken.
--- Buckingham hade rest bort dagen förut, sänd såsom ambassadör till
Spanien, der han skulle begära infantinnans hand för konung
Charles I, som då endast var prins af Wales. Min trolofvade
återkom.
--- Hör på, sade han till mig, han är borta; följaktligen undgår
han för ögonblicket min hämd; men låt oss emellertid förenas,
såsom vår afsigt var, och förlita eder sedan på, att lord
Winter skall upprätthålla sin och sin hustrus heder.
--- Lord Winter! utropade Felton.
--- Ja, sade mylady, lord Winter, och nu begriper ni allt, icke sant?
Buckingham var borta nära ett år; åtta dagar före hans återkomst
dog lord Winter plötsligt, lemnande mig som ensam arfving.
Hvarifrån kom slaget? Gud, som vet allt, vet det utan tvifvel;
jag anklagar ingen....
--- O, hvilken afgrund, hvilken afgrund! utropade Felton.
--- Lord Winter dog utan att yppa något för sin bror. Den förfärliga
hemligheten borde vara dold för alla, ända tills den, likt ett
åskslag, kom öfver den brottsliges hufvud; eder beskyddare hade
ogerna sett sin bror förena sig med en obemedlad flicka. Jag
insåg, att jag ej kunde vänta mig något stöd af en man, sviken i
sina förhoppningar om arf. Jag begaf mig till Frankrike, i afsigt
att der qvarstanna hela min öfriga lifstid; men hela min
förmögenhet är i England; när förbindelsen var afbruten genom
kriget, såg jag mig i saknad af allt och var nödsakad att
återvända dit; för sex dagar sedan anlände jag till Portsmouth.
--- Nå väl? sade Felton.
--- Nå väl, Buckingham hade utan tvifvel fått veta min ankomst och
derom underrättat lord Winter, som redan hyste fördom mot mig; han
hade sagt honom, att hans svägerska var en lösaktig, brännmärkt
qvinna. Jag egde ej mer min makes ädla och rena stämma, som kunde
höja sig till mitt försvar. Lord Winter trodde allt, hvad man
sade honom, med desto större benägenhet, som det låg i hans
intresse att tro det. Han lät arrestera och hitföra mig och satte
mig under eder bevakning. Det öfriga vet ni; i öfvermorgon
landsförvisar, deporterar han mig; i öfvermorgon sätter han mig
bland de ärelösas antal. Ha, komplotten är ganska väl uttänkt,
och min heder skall icke öfverlefva den! Ni finner väl, att jag
måste dö, Felton; gif mig denna knif, Felton.
Liksom hennes krafter varit uttömda, sjönk nu mylady, matt och
vanmäktig, i armarna på den unge officern, som, rusig af kärlek, af
vrede, af aldrig förut rönta känslor, hänryckt mottog henne i sin famn
och tryckte henne mot sitt hjerta, skälfvande vid andedrägten från
denna så sköna mun, utom sig vid beröringen af denna så böljande barm.
--- Nej, nej, sade han, du skall lefva, ärad och ren; du skall lefva
för att triumfera öfver dina fiender.
Mylady sköt honom sakta tillbaka med handen, men fängslade honom med
sin blick; Felton störtade fram och omfamnade henne åter, anropande
henne som en gudomlighet.
--- O, döden, döden! sade hon, beslöjande sin röst och sin blick, o,
hellre döden än vanäran! Felton, min bror, min vän, jag besvär
dig!
--- Nej, ropade Felton, nej, du skall lefva och lefva hämnad!
--- Felton, jag bringar olycka öfver alla, som omge mig; öfvergif mig,
Felton; låt mig dö!
--- Nå väl, vi skola då dö tillsammans! utropade han.
Flere slag hördes på dörren; denna gång sköt mylady honom undan på
allvar.
--- Ah, sade hon, någon har hört oss, man kommer! Det är förbi, vi
äro förlorade!
--- Nej, sade Felton, det är blott skildtvakten, som underrättar mig,
att runden kommer.
--- Skynda då till dörren och öppna sjelf.
Felton lydde; denna qvinna var redan hela hans tanke, hela hans själ.
Han stod framför en sergeant, som anförde en patrull.
--- Nå väl, hvad är på färde? frågade den unge löjtnanten.
--- Ni befalde mig öppna dörren, om jag hörde ropas på hjelp, sade
soldaten; men ni glömde att lemna mig nyckeln. Jag hörde eder
ropa, utan att förstå hvad ni sade; jag ville öppna dörren, den
var stängd inifrån; då ropade jag på sergeanten.
--- Och här är jag, sade sergeanten.
Felton, förvirrad, nästan vansinnig, kunde ej säga ett ord.
Mylady insåg, att hon måste taga hand om saken; hon skyndade till
bordet och tog knifven, som Felton hade lagt der.
--- Med hvad rätt vill ni hindra mig att dö? sade hon.
--- Store Gud! ropade Felton, då han såg knifven blixtra i hennes
hand.
I detta ögonblick ljöd ett ironiskt skratt i korridoren.
Baronen, ditlockad af bullret, stod, i nattrock och med sin värja
under armen, på tröskeln.
--- Ah, ah, sade han, vi ha nu kommit till sista akten af tragedien!
Ni ser, Felton, skådespelet har tagit den utveckling, jag
förutsade; men var lugn, här skall ej flyta blod.
Mylady insåg, att hon var förlorad, om hon ej gåfve Felton ett
omedelbart och förfärande bevis på sitt mod.
--- Ni bedrar eder, mylord; blod skall flyta, och må detta blod komma
öfver dem, som låta det flyta!
Felton uppgaf ett rop och störtade fram till henne; det var för sent;
mylady hade redan stött till.
Men knifven hade lyckligtvis, vi borde säga skickligt, träffat
jernplanschetten, som på denna tid, likt ett harnesk, skyddade
qvinnornas bröst; den hade glidit, ristat upp klädningen och trängt på
sned mellan hull och refben.
Myladys klädning var likväl inom en sekund fläckad af blod.
Hon hade fallit baklänges och tycktes vara afsvimmad.
Felton ryckte knifven ur hennes hand.
--- Se, mylord, sade han med mörk uppsyn, se här en qvinna, som var
under min bevakning och som dödat sig!
--- Var lugn, Felton, sade lord Winter, hon är icke död, demoner dö
icke så lätt; var lugn, och gå och vänta mig i mina rum.
--- Men, mylord....
--- Gå, jag befaller det.
Vid denna befallning af sin förman lydde Felton, men när han gick, tog
han knifven med sig.
Lord Winter nöjde sig med att ropa på myladys uppasserska; när hon
kom, anbefalde han den ännu sanslösa fången i hennes vård och lemnade
henne ensam med denna.
Men då såret, oaktadt hans misstankar, dock kunde vara allvarsamt,
skickade han på ögonblicket en karl till häst att hemta en läkare.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 23 Jun 2006