Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Vanligtvis begär man råd endast för att icke följa dem eller, om man verkligen följer dem, endast för att hafva någon att skylla på.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXIV. Aramis' och Portos' utrustning.
Så länge de fyra vännerne, hvar och en för sig, voro på jagt efter
utrustning, höllos inga bestämda sammankomster dem emellan; man
spisade middag, hvar man träffades eller rättare hvar man kunde.
Tjenstgöringen tog äfven sin del af denna dyrbara tid, som så hastigt
förflöt. Man hade endast kommit öfverens om att sammanträffa en gång
i veckan klockan ett på dagen, hos Atos, efter som denne, enligt den
ed han svurit, ej mera satte sin fot utom dörren.
Just samma dag Ketty infunnit sig hos d'Artagnan, skulle de fyra
vännerne ha sammankomst.
Knapt hade Ketty gått, förrän d'Artagnan begaf sig till Férougatan.
Han träffade Atos och Aramis, hvilka filosoferade. Aramis röjde ännu
någon lust att återtaga kaftanen; efter vanligheten ville Atos hvarken
afråda eller uppmuntra honom. Atos höll före, att hvar och en borde
ha sin fria vilja. Han gaf aldrig råd oftare, än man begärde dem; man
måste då till och med begära dem två gånger.
--- Vanligtvis, sade han, begär man råd endast för att icke följa dem
eller, om man verkligen följer dem, endast för att hafva någon att
skylla på.
Portos kom några ögonblick efter d'Artagnan. De fyra vännerne voro nu
alla församlade.
De fyras ansigten uttryckte fyra olika känslor; Portos' visade lugn,
d'Artagnans hopp, Aramis' oro, Atos' sorglöshet.
Efter ett ögonblicks samtal, hvarunder Portos' lät förstå, att en högt
uppsatt dam benäget åtagit sig att hjelpa honom ur hans bryderi,
inträdde Mousqueton.
Han kom för att bedja Portos begifva sig till sin bostad, der hans
närvaro var ytterst nödig, efter hvad Mousqueton med ömklig uppsyn
försäkrade.
--- Är det fråga om min utrustning? frågade Portos.
--- Derpå kan jag svara både ja och nej, menade Mousqueton.
--- Nå, men säg då, hvad menar du?
--- Kom, kom, herre!
Portos tog afsked af sina vänner och följde Mousqueton.
Några ögonblick derefter syntes Bazin i dörren.
--- Hvad vill du mig, min vän? sade Aramis i den saktmodiga ton han
alltid antog, så ofta hans tankar återförde honom till kyrkan.
--- En karl väntar herrn der hemma, svarade Bazin.
--- En karl! Hvad då för karl?
--- En tiggare.
--- Gif honom då en almosa, Bazin, och uppmana honom att bedja för en
arm syndare.
--- Den der tiggaren vill ändtligen tala med eder och påstår, att ni
skall varda mycket glad att få se honom.
--- Skickade han ingen särskild helsning till mig?
--- Jo. Om herr Aramis drager i betänkande att följa med hem, sade
han, så säg honom, att jag kommer från Tours.
--- Från Tours? utropade Aramis. Jag ber tusen gånger om förlåtelse,
mina herrar, men den der karlen bringar mig säkert de
underrättelser jag väntade.
Han steg upp och aflägsnade sig skyndsamt.
Atos och d'Artagnan voro nu ensamma qvar.
--- Jag tror, att de der gökarne nu fått saken klar. Eller hvad tror
du, d'Artagnan? frågade Atos.
--- Jag vet, att Portos var på god väg, sade d'Artagnan, och hvad
Aramis angår, så har jag, uppriktigt sagdt, aldrig känt mig
särdeles orolig för honom. Men du, min käre Atos, som så
frikostigt utdelade den der engelsmannens pistoler, din välfångna
egendom, hvad ämnar du göra?
--- Jag är ganska nöjd, att jag dödade den narren, min son, efter som
det är en god gerning att döda en engelsman; men om jag tagit hans
pengar, skulle de tynga mig som ett samvetsagg.
--- Ah, min käre Atos, du har då i sanning obegripliga idéer!
--- Nog härom. Men hvad fick jag väl höra af herr de Tréville, som i
går gjorde mig den äran att besöka mig? Jo, att du besöker de der
misstänkta engelsmännen, hvilka kardinalen tagit under sitt
beskydd.
--- Det vill säga, att jag besöker en engelska, henne, som jag talat
om för dig.
--- Ja så, den der blondinen, med afseende på hvilken jag gaf dig mina
råd, dem du naturligtvis noga aktat dig att följa.
--- Jag gaf också mina skäl.
--- Ja, du tänkte finna din utrustning, tror jag, efter hvad du sade.
--- Alldeles inte. Jag har fått visshet om, att denna qvinna hade del
i fru Bonacieux' bortröfvande.
--- Ja, jag begriper; för att återfinna en qvinna gör du en annan din
kur. Det är längsta, men trefligaste vägen.
D'Artagnan var på väg att berätta allt för Atos, men en punkt hindrade
honom; Atos var sträng i fråga om hederssaker, och det låg i hela
denna lilla plan, som vår förälskade hade uppgjort i fråga om mylady,
vissa saker, som på förhand, derom var han säker, icke skulle vinna
bifall hos denne de stränga grundsatsernas man; han föredrog derför
att iakttaga tystnad, och som Atos var den minst nyfikna menniska i
verlden, stannade d'Artagnans förtroenden der.
Vi lemna nu de båda vännerne för att följa Aramis.
Vid underrättelsen, att karlen, som ville tala med honom, kom från
Tours, hafva vi sett, med hvilken brådska den unge mannen följde eller
snarare sprang om Bazin; i ett språng var han från Férou- på
Vaugirardgatan.
När han kom hem, fann han verkligen en karl, liten till växten, med
sluga ögon, men höljd i trasor.
--- Är det ni, som frågat efter mig? sade musketören.
--- Jag frågar efter herr Aramis; är det ni, som heter så?
--- Jag sjelf. Har ni något att lemna mig?
--- Ja, om ni visar mig en viss broderad näsduk.
--- Se här, sade Aramis, i det han tog en nyckel från sitt bröst och
öppnade ett litet schatull af ebenholts, inlagdt med perlemor, se
här är den.
--- Godt! sade tiggaren. Visa ut eder lakej.
Bazin, som var nyfiken att få veta, hvad tiggaren kunde vilja hans
herre, hade skyndat efter i dennes fjät och kommit fram nästan på
samma gång som han. Men denna skyndsamhet gagnade honom föga. På
tiggarens uppmaning gaf Aramis honom en vink att aflägsna sig, och han
var nödsakad att lyda.
Då Bazin var borta, kastade tiggaren en snabb blick omkring sig för
att förvissa sig om, att ingen kunde se eller höra honom, och sedan
han öppnat sin med en skinngördel illa sammanhållna trasiga jacka,
började han sprätta upp öfra delen deraf och framtog ett bref.
Aramis uppgaf ett glädjerop vid åsynen af sigillet, kysste
utanskriften och öppnade med en nästan religiös vördnad brefvet, som
lydde:
»Min vän! Ödet vill, att vi förblifva skilda ännu någon tid, men
ungdomens sköna dagar äro ej ännu förlorade för oss. Gör din pligt
i fält; jag gör min annanstädes. Tag hvad budbäraren lemnar dig;
gör fälttåget som en god och rättskaffens adelsman och tänk på mig
som ömt kysser dina svarta ögon. Adjö eller snarare au revoir!«
Tiggaren fortfor att sprätta upp; en och en i sänder framtog han ur
sina smutsiga kläder hundra femtio dubbla spanska pistoler, hvilka han
uppradade på bordet. Derefter öppnade han dörren, bugade sig och
gick, innan den unge mannen, som stod helt bestört, vågat yttra ett
ord till honom.
Aramis omläste brefvet och märkte, att det hade ett postskriptum:
»P. S. Du bör taga väl emot budbäraren, som är grefve och grand af
Spanien.«
--- Hvilka gyllene drömmar! utropade Aramis. O, så skönt lifvet är!
Ja, vi äro unga; oss vänta ännu sälla dagar! Ack! Åt dig helgar
jag min kärlek, mitt blod, mitt lif! Allt, allt, allt, min sköna
älskarinna!
Han kysste brefvet med hänförelse, utan att ens se på guldet, som
blänkte på bordet.
Bazin klappade på dörren; Aramis hade icke skäl att längre hålla honom
på afstånd; han tillät honom stiga in.
Bazin stannade bestört vid åsynen af detta guld och glömde, att han
borde anmäla d'Artagnan, som, nyfiken att få veta, hvem den der
tiggaren var, tagit vägen till Aramis, då han lemnade Atos.
Som d'Artagnan icke krusade med Aramis, anmälde han sig sjelf, då han
såg, att Bazin förgätit det.
--- För fan, min käre Aramis! sade d'Artagnan, om detta är de plommon,
man skickar dig från Tours, så gör min komplimang för
trädgårdsmästaren, som plockat dem.
--- Du bedrar dig, min vän, sade Aramis, alltid förbehållsam; det är
min förläggare, som skickar mig honorariet för mitt poem med de
enstafviga verserna, som jag påbörjade der borta.
--- Nå, jag säger! utropade d'Artagnan; det var hin till frikostig
förläggare, min käre Aramis, det är allt, hvad jag kan säga.
--- Kors, herre! utropade Bazin, betalar man så bra ett poem? Det var
otroligt. Herre, ni kan allt, hvad ni vill; ni kan bli lika god
med herr Voiture och herr de Benserade. Det tycker jag om. En
poet är nästan det samma som en abbé. Ack, bäste herr Aramis, ge
eder till poet, det ber jag eder om.
--- Min vän Bazin, sade Aramis, jag tror, att du blandar dig i
samtalet.
Bazin insåg nu, att han förgått sig; han sänkte hufvudet och gick ut.
--- Ah, sade d'Artagnan med ett småleende, du säljer dina snillefoster
efter guldvigt! Du är bra lycklig, du, min vän. Men akta dig; du
kan lätt tappa bort det der brefvet, som sticker ut ur fickan och
som äfven troligtvis är från din förläggare.
Aramis rodnade ända till hvitögat, stoppade in brefvet och knäpte igen
jackan.
--- Min käre d'Artagnan, sade han, om du har lust, skola vi söka upp
våra vänner; och efter jag är rik, så kunna vi i dag åter börja
att spisa tillsammans, i afvaktan på att I i eder ordning varden
rika.
--- Topp, svarade d'Artagnan, med största nöje! Det är länge sedan vi
hade en anständig middag, och som jag för min del i afton har att
företaga en något vågsam expedition, så tillstår jag uppriktigt,
att jag ej ogerna skulle vilja spela upp mig litet med några
buteljer gammal bourgogne.
--- Kör för gammal bourgogne! Jag tycker ej heller illa om den, sade
Aramis, hos hvilken guldets åsyn hade bortblåst alla religiösa
funderingar.
Sedan han lagt tre eller fyra dubbla pistoler i sin ficka för att
kunna motsvara ögonblickets behof, läste han in de andra i det med
perlemor inlagda ebenholtsschatullet, der han förvarade den
märkvärdiga näsduken, som varit hans talisman.
De båda vännerne begåfvo sig först till Atos, som, trogen sin ed att
ej gå ut, nu åtog sig att låta hemta middag hem till sig. Som han
mycket väl förstod sig på gastronomiska detaljer, samtyckte d'Artagnan
och Aramis utan svårighet att öfverlemna denna vigtiga omsorg åt honom.
De begåfvo sig till Portos; vid hörnet till Bacgatan mötte de
Mousqueton, som med ömklig uppsyn dref framför sig en häst och en
mulåsna.
D'Artagnan uppgaf ett rop af förvåning, som icke var fritt från en
blandning af glädje.
--- Ah, min gula häst! utropade han. Se på den der hästen, Aramis.
--- Hu, sådan usel krake! svarade Aramis.
--- Vet du, min vän, återtog d'Artagnan, det var just på den hästen,
jag kom till Paris.
--- Hvad! Herrn känner den här hästen? frågade Mousqueton.
--- Han har en högst egen färg, sade Aramis; det är den enda, jag sett
med sådant hår.
--- Det tror jag nog! sade d'Artagnan. Derför sålde jag honom också
för tre écus, och det var väl endast för hårets skull, man gaf mig
den summan; skrofvet är icke värdt aderton livres. Men hur har
den der hästen kommit i dina händer, Mousqueton?
--- Ack! sade betjenten, fråga mig ej derom, herre; det är ett nedrigt
spratt af vår hertiginnas man.
--- Hur då, Mousqueton?
--- Jo, herre, saken är den; vi stå ganska väl hos en dam af högt
stånd, hertiginnan....; men förlåt, min herre har ålagt mig
tystnad. Hon hade förmått oss att ta emot ett litet minne, en
präktigt spansk klippare och en andalusisk mulåsna, som det var en
glädje att skåda. Men mannen fick hum om saken; han konfiskerade
på vägen de båda präktiga djuren, som man skickade oss, och satte
i stället de här otäcka kräken.
--- Som du nu skall föra tillbaka? sade d'Artagnan.
--- Just det, återtog Mousqueton. Ni finner väl, att vi ej kunna
åtnöja oss med dylika djur i stället för dem man lofvat oss?
--- Nej, för fan, fast jag skulle velat se Portos på min gula häst.
Det skulle gifvit mig ett begrepp om mig sjelf, då jag kom till
Paris. Men låt oss icke uppehålla dig, Mousqueton; skynda, gå och
uträtta din herres uppdrag. Är han hemma?
--- Ja, herre, sade Mousqueton, men han är vid dåligt lynne.
Han fortsatte sin väg åt kajen Grands-Augustins, medan de båda
vännerne gingo att ringa på hos den olycklige Portos. Denne hade sett
dem gå öfver gården och var icke angelägen att öppna. De ringde
alltså förgäfves.
Emellertid fortsatte Mousqueton sin väg, och sedan han passerat
Pont-neuf, allt jemt drifvande framför sig sina två krakar, kom han
till Oursgatan. Der band han, enligt sin herres befallning, häst och
mulåsna fast vid klappen till prokuratorns port, och utan att bekymra
sig om deras vidare öde, återvände han till Portos och anmälde, att
hans befallning var fullgjord.
Efter en stund började de stackars kreaturen, som ej ätit sedan
morgonen, att göra ett sådant larm, i det de lyfte och släpte
portklappen, att prokuratorn befalde sin springgosse gå att höra efter
i granskapet, hvem denna häst och denna mulåsna kunde tillhöra.
Fru Coquenard igenkände sin present och kunde i början ej förklara
detta återställande, men snart upplyste henne Portos' besök derom.
Vreden, som lyste i musketörens ögon, oaktadt det tvång han pålade
sig, förskräckte den ömma älskarinnan. Mousqueton hade icke förtegat
för sin herre, att han mött d'Artagnan och Aramis, och att den förre i
den gula hästen igenkänt den béarnska klipparen, på hvilken han kommit
till Paris och som han sålt för tre écus.
Portos gick sin väg, sedan han stämt möte med prokuratorskan i
klostret Saint-Magloire. Då prokuratorn såg, att Portos gick, bjöd
han honom att stanna qvar till middagen, en bjudning, som musketören
med majestätisk värdighet afslog.
Darrande begaf sig fru Coquenard till klostret Saint-Magloire, ty hon
anade, hvilka förebråelser der väntade henne; men hon var dårad af
Portos' förnäma skick.
Alla de förbannelser och förebråelser, som en man, sårad i sin
egenkärlek, kunde nedkalla öfver en qvinnas hufvud, nedkallade också
Portos öfver prokuratorskans sänkta hufvud.
--- Ack! sade hon, jag har gjort mitt bästa. En af våra klienter, en
hästhandlare, var skyldig min man penningar och visade sig trög
med betalningen; jag tog då denna mulåsna och denna häst för hvad
han var oss skyldig. Han hade lofvat mig två ståtliga djur.
--- Nå väl, min fru, svarade Portos; om den der hästhandlaren var
skyldig eder mer än fem écus, så är han en bedragare.
--- Det är väl icke förbjudet att söka få godt pris, herr Portos, sade
prokuratorskan, i det hon bjöd till att ursäkta sig.
--- Nej, min fru, men de, som söka godt pris, böra också tillåta andra
att söka sig frikostigare vänner.
Portos vred sig om på klacken och tog några steg för att aflägsna sig.
--- Herr Portos, herr Portos! ropade prokuratorskan. Jag har orätt,
jag bekänner det, jag borde aldrig prutat, då det var fråga om att
utrusta en sådan kavaljer.
Utan att svara tog Portos ytterligare ett steg.
Prokuratorskan tyckte sig se honom i en glänsande sky, omgifven af
hertiginnor och markisinnor, som kastade säckar af guld för hans
fötter.
--- För Guds skull, stanna, herr Portos! utropade hon. Stanna och låt
oss språkas vid.
--- Att språka med eder bringar mig olycka, sade Portos.
--- Men säg mig då, hvad begär ni?
--- Ingenting, ty det gör det samma, som om jag begärde något af eder.
Prokuratorskan hängde sig vid Portos' arm och utropade, i höjden af
sin smärta:
--- Herr Portos, jag förstår mig icke på allt detta. Vet jag, hvad en
häst, hvad en mundering är?
--- Ni borde litat på mig, som förstår mig på sådant, min fru; men ni
vill spara och följaktligen ockra på mig.
--- Jag gjorde orätt, herr Portos, men jag skall på min heder godtgöra
det.
--- På hvad sätt då? frågade musketören.
--- Hör på. I afton far herr Coquenard till hertig de Chaulnes, som
kallat honom till sig. Det är för en rådplägning, som räcker
minst två timmar. Kom då; vi skola vara ensamma och kunna uppgöra
vår räkning.
--- Godt! Det kallar jag att tala, min engel!
--- Ni förlåter mig ju?
--- Det få vi se, sade Portos majestätiskt.
Båda skildes, upprepande: i afton.
--- För fan! tänkte Portos, i det han aflägsnade sig, det ser ut, som
jag ändå vore på väg till herr Coquenards kassakista.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006