Två konungars gunstling, rik ända till miljoner, allsmäktig i ett rike, som han upprörde och lugnade efter sin nyck, gick George Villiers, hertig av Buckingham, en av dessa sagolika banor, som under tidevarvens lopp förbliva gåtor för eftervärlden.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XII. George Villiers, hertig af Buckingham.

Hertigen av Buckingham och Frankrikes drottning Anna av Österrike i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Hertigen av Buckingham och Frankrikes drottning Anna av Österrike.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XII. George Villiers, hertig af Buckingham.

Fru Bonacieux och hertigen inträdde i Louvre utan svårighet; fru
Bonacieux var känd att vara i drottningens tjenst; hertigens drägt var
herr de Trévilles musketörers, hvilka, såsom vi sade, hade vakten
denna afton.  För öfrigt var Germain vunnen för drottningen, och om
något inträffade, skulle fru Bonacieux beskyllas för att hafva insläpt
sin älskare i Louvre, det var allt: hon tog skulden på sig; hennes
rykte var visserligen förloradt, men hvad betydde i verldens ögon en
liten krämarfrus rykte?

Inkomna på en borggård, följde hertigen och den unga qvinnan muren vid
pass tjugufem steg; derefter stötte fru Bonacieux på en liten bakdörr,
som var öppen om dagen, men vanligen stängd om natten; dörren gaf
vika; båda inträdde och befunno sig mörker, men fru Bonacieux kände
hvarje vrå i denna del af Louvre, som var upplåten åt hofbetjeningen.
Hon stängde dörren efter sig, tog hertigen vid handen, gjorde
trefvande några steg, fattade en ledstång, sökte med foten ett
trappsteg och gick uppför denna trappa: hertigen räknade två
våningar.  Sedan tog hon af till höger, följde en lång korridor,
nedsteg en våning, tog ännu några steg, satte nyckeln i ett lås,
öppnade en dörr och sköt hertigen in i ett rum, upplyst endast af en
nattlampa, och sade: Stanna här, mylord hertig, man kommer strax.
Derpå gick hon ut genom samma dörr, som hon läste i lås, så att
hertigen bokstafligen var fånge.

Så enskildt afsöndrad hertigen än befann sig, måste vi tillstå, att
han icke rönte en sekunds oro; ett af de främsta dragen i hans
karakter var jagten efter äfventyr och kärleken till det romanlika.
Orädd, djerf, tilltagsen, var det ej första gången han spelade om sitt
lif i dylika företag; han hade fått veta, att detta förmenta budskap
från Anna af Österrike, på hvars tro och lofven han var kommen till
Paris, var en snara, och i stället för att återvända till England,
hade han, missbrukande det läge, hvari man försatt honom, låtit bedyra
drottningen, att han icke skulle resa, utan att han fått se henne.
Drottningen hade först bestämdt vägrat, men snart börjat frukta, att
hertigen, bragt till det yttersta, skulle begå någon dårskap.  Hon
hade redan beslutit att mottaga honom för att besvärja honom att resa,
då, samma afton hon fattat detta beslut, fru Bonacieux, som hade
uppdrag att uppsöka och ledsaga hertigen till Louvre, vardt
bortröfvad.  Under två dagar var man fullt okunnig om hennes öde, och
allt förblef i sitt förra skick.  Men då hon en gång var fri, en gång
åter i förbindelse med de la Porte, hade sakerna återtagit sin gång,
och hon hade nyss fullbordat det farliga företag, som hon, utan sitt
bortförande, skulle satt i verket tre dagar förut.

Buckingham, lemnad ensam, närmade sig en spegel.  Denna musketördrägt
klädde honom förträffligt.

Vid tretiofem år, som han då var, nämdes han med rätt för den skönaste
ädling och den ståtligaste riddare i Frankrike och England.

Två konungars gunstling, rik ända till millioner, allsmäktig i ett
rike, som han upprörde och lugnade efter sin nyck, gick George
Villiers, hertig af Buckingham, en af dessa sagolika banor, som under
tidhvarfvens lopp förblifva gåtor för efterverlden.

Säker på sig sjelf, viss om sin makt, öfvertygad, att de lagar, som
bjuda öfver andra menniskor, icke kunde nå honom, gick han rakt på det
mål han föresatt sig, var än detta mål så upphöjdt och så bländande,
att det för en annan varit en dårskap att endast blicka ditåt.  Det
var sålunda han lyckats att mer än en gång närma sig den sköna och
stolta Anna af Österrike, att eröfra och blända henne.

George Villiers stälde sig framför en spegel, som vi sade, återgaf
sitt vackra blonda hår den vågform, som hattens tyngd hade beröfvat
det, uppvred sina mustascher och, med hjertat svällande af fröjd,
lycklig och stolt att ändtligen nalkas den stund, som han så länge
åtrått, log mot sig sjelf af högmod och hopp.

I detta ögonblick öppnas en osynlig tapetdörr, och en qvinna visade
sig.  Buckingham såg denna företeelse i spegeln och uppgaf ett rop;
det var drottningen.

Anna af Österrike var då tjugusex eller tjugusju år, det vill säga,
hon befann sig i glansen af mogen skönhet.

Hennes gång var en drottnings eller en gudinnas; hennes ögon, som
sköto blixtar af smaragd, voro underbart sköna och uttryckte på en
gång mildhet och majestät.

Hennes mun var liten och rosenröd, och fastän underläppen lätt sköt
framom den öfre, ett slägtdrag hos furstarne af huset Österrike, egde
denna mun i lika mått makten att tjusa med sitt leende och att afvisa
med kallt förakt.

Hennes hy var prisad för sin sammetslena finhet, hennes hand och
hennes arm voro af öfverraskande skönhet, och alla tidens skalder
besjöngo dem såsom oförlikneliga.

Hennes hår ändtligen, som, ljust i ungdomen, nu öfvergått till
kastanjbrunt och som hon bar högt upplagdt och starkt pudradt, bildade
en beundransvärd ram kring ett anlete, i hvilket den strängaste
granskare blott kunnat önska litet mindre rodnad, och den mest
anspråksfulle skulptör litet mer finhet i näsans form.

Buckingham förblef ett ögonblick bländad; aldrig hade Anna af
Österrike synts honom så skön, midt ibland baler, fester, karuseller,
som hon syntes honom i denna stund, klädd i enkel drägt af hvitt satin
och åtföljd af donna Estefana, det enda af hennes spanska fruntimmer,
som icke förjagats af kungens svartsjuka och af Richelieus'
förföljelser.

Anna af Österrike tog två steg framåt; Buckingham störtade på sina
knän, och innan drottningen kunnat hindra honom, kysste han fållen af
hennes klädnad.

--- Hertig, ni vet redan, att det icke är jag, som låtit tillskrifva
    eder.

--- Ja, ja, min fru, ja, eders majestät! utropade hertigen; jag vet,
    att jag var en dåre, en vanvetting, när jag trodde, att snön
    skulle få lif, att marmorn skulle få värme; men hvad säga derom!
    När man älskar, tror man så lätt på kärleken; dessutom har jag
    icke förspilt denna resa, efter som jag nu får se eder.

--- Ja, svarade Anna, men ni vet, hvarför och på hvad sätt jag mottar
    eder; jag gör det, emedan ni, känslolös för all min smärta,
    envisas att dröja i en stad, der ni äfventyrar edert lif och
    äfventyrar min ära; jag mottar eder för att säga eder, att allt
    skiljer oss åt, hafvets afgrunder, två rikens fiendskap, edernas
    helgd.  Det är gudlöst att trotsa allt detta, mylord.  Jag mottar
    eder ändtligen för att säga eder, att vi icke mer få se hvarandra.

--- Tala, min fru, tala, drottning, sade Buckingham; mildheten i eder
    stämma skymmer hårdheten i edra ord.  Ni talar om gudlöshet!  Men
    gudlösheten ligger i att skilja hjertan, hvilka Gud skapade för
    hvarandra.

--- Mylord, utropade drottningen, ni glömmer, att jag aldrig har sagt
    eder, att jag älskar eder!

--- Men ni har heller aldrig sagt, att ni icke älskar mig, och, i
    sanning, ett sådant ord skulle från eders majestäts sida vara en
    allt för stor otacksamhet; ty, säg mig, hvar finner ni en kärlek
    lik min, en kärlek, som hvarken tid eller afstånd eller hopplöshet
    förmår släcka, en kärlek, som nöjer sig med ett tappadt band, en
    tillfällig blick, ett undfallet ord?

    Det är tre år sedan, min fru, jag såg eder för första gången, och
    sedan tre år älskar jag eder så.

    Vill ni, att jag skall säga eder, huru ni var klädd den första
    gången jag såg eder?  Vill ni, att jag skall uppräkna hvart för
    sig smyckena i eder toalett?  Hör mig, jag ser eder för mig: ni
    satt på dynor, efter spansk sed; ni bar en drägt af grönt satin
    med broderier af guld och silfver, hängande ärmar, uppfästa på
    edra sköna armar, ja, dessa beundransvärda armar, med stora
    diamanter; ni hade sluten halskrage, en liten mössa på hufvudet af
    samma färg som klädningen, och på den en hägerfjäder.

    Ack, ack!  Jag sluter ögonen, och jag ser eder, sådan ni då var;
    jag öppnar dem åter, och jag ser eder, sådan ni nu är, det vill
    säga hundra gånger skönare än då.

--- Hvilken dårskap! mumlade Anna af Österrike, som icke hade mod att
    vredgas på hertigen, för det han så väl bevarat hennes bild i sitt
    hjerta; hvilken dårskap att nära en fruktlös lidelse med dylika
    minnen!

--- Och hvarpå vill ni då, att jag skall lefva?  Jag eger blott
    minnen, jag.  Det är min sällhet, min skatt, mitt hopp.  Hvar gång
    jag ser eder, är det en diamant mera, som jag sluter i mitt
    hjertas juvelskrin.  Detta är den fjerde, som ni fäller och jag
    upptar; ty på tre år, min fru, har jag blott sett eder fyra
    gånger: den första, som jag nyss talade om, den andra hos fru de
    Chevreuse, den tredje i Amiens' trädgårdar.

--- Hertig, sade drottningen rodnande, låt oss icke tala om denna
    afton.

--- O, låt oss tvärt om tala derom, min fru!  Det är den sälla, den
    strålande aftonen i mitt lif.  Ni erinrar eder, hvilken skön natt
    det var?  Hur luften var mild och doftande, hur himmeln var blå
    och smyckad af stjernor!

    Ack, denna gång, min fru, njöt jag ett ögonblick ensam med eder!
    Denna gång var ni beredd att säga mig allt, ödsligheten af edert
    lif, grämelsen i edert hjerta.  Ni stödde eder på min arm, ja,
    just denna arm.  Jag kände, när jag lutade mitt hufvud mot eder,
    edert sköna hår vidröra mitt ansigte, och hvar gång det gjorde så,
    bäfvade jag från hufvud till fötter.  O drottning, drottning!  O,
    ni vet icke, hvilken himmelns sällhet, hvilken paradisets fröjd
    rymmes i ett sådant ögonblick!  Ja, mina egodelar, min lycka, mitt
    namn, hvarje dag, som återstår mig att lefva, allt offrar jag för
    en sådan stund och för en sådan natt!  Ty denna natt, min fru,
    denna natt älskade ni mig, jag svär eder det.

--- Mylord, ja, det är möjligt, att ställets inflytelse, att
    tjusningen af denna sköna afton, att trollmakten af eder blick,
    att dessa tusen ting, som stundom förena sig att bedåra en qvinna,
    trängdes omkring mig denna olycklig afton; men ni såg det sjelf,
    mylord, drottningen kom den vikande qvinnan till bistånd: vid
    första ord ni dristade säga, vid första djerfhet, jag hade att
    besvara, ropade jag.

--- Ja, ja, det är sant, och en annan kärlek utgick derur mer glödande
    och mer evig.  Ni trodde eder fly mig med att återvända till
    Paris, ni trodde, att jag icke skulle våga öfvergifva den skatt,
    öfver hvilken min herskare satt mig att vaka.  Ah, hvad betyder
    för mig alla verldens skatter och alla jordens kungar!  Åtta dagar
    derefter var jag åter här, min fru.  Den gången hade ni intet att
    förebrå mig: jag hade vedervågat min konungs gunst, mitt lif för
    att se eder en sekund, och jag ej ens vidrörde eder hand, och ni
    tillgaf mig, när ni såg mig så undergifven och så ångerfull.

--- Ja, men förtalet tog hand om alla dessa dårskaper, i hvilka jag ej
    hade skuld, ni vet det väl, mylord.  Kungens vrede, eggad af herr
    kardinalen, kom till ett fruktansvärdt utbrott; fru de Chevreuse
    föll i missgunst, och då ni ville som ambassadör återkomma till
    Frankrike, var det kungen sjelf, haf det i minnet, mylord, kungen
    sjelf, som motsatte sig det.

--- Ja, och Frankrike skall med ett krig umgälla sin konungs vägran.
    Jag får icke mer se eder, min fru; välan, jag vill, att ni hvar
    dag skall höra talas om mig!

    Hvad mål tror ni att de ega, detta tåg till ön Ré och denna liga
    med La Rochelles protestanter, som jag förbereder?  Nöjet att se
    eder!

    Jag eger ej hoppet att med väpnad hand framtränga till Paris, jag
    vet det väl; men detta krig skall leda till en fred, denna fred
    skall påkalla en underhandlare, denne underhandlare skall jag
    varda.  Då skall man ej djerfvas afvisa mig, och jag skall
    återkomma till Paris, jag skall återse eder, och jag skall vara
    lycklig ett ögonblick.  Det är sant, tusentals män skola då hafva
    betalat min lycka med sina lif; men hvad betyder det för mig, om
    blott jag återser eder!  Allt detta är kanske mycket dåraktigt,
    kanske mycket vansinnigt, men, säg mig, hvilken qvinna egde en
    älskare, mer glödande, hvilken drottning en lydigare slaf?

--- Mylord, mylord, ni uppkallar till edert försvar ting, som
    skuldbelasta eder än mer; mylord, alla dessa kärleksbevis, som ni
    vill gifva mig, äro nästan brott.

--- Derför att ni icke älskar mig; om ni älskade mig, skulle ni se
    allt detta i ett annat ljus; om ni älskade mig, o! men om ni
    älskade mig, vore det för mycken lycka, och jag skulle varda
    vansinnig.  Ah, fru de Chevreuse, som ni nyss talade om, var
    mindre grym än ni!  Holland älskade henne, och hon återgäldade
    hans kärlek.

--- Fru de Chevreuse var icke drottning, mumlade Anna af Österrike,
    mot sin vilja besegrad af en så öfverväldigande kärlek.

--- Ni skulle då älska mig, om ni icke vore det; ni säger, min fru,
    att ni då skulle älska mig?  Jag får då tro, att det blott är
    hänsynen till eder rang, som gör eder så grym emot mig; jag får då
    tro, att om ni varit fru de Chevreuse, skulle den arme Buckingham
    kunnat hoppas?  Tack för dessa ljufva ord, o min sköna drottning,
    hundra gånger tack!

--- Ah, mylord, ni har illa förstått, illa tolkat!  Jag ville icke
    säga...

--- Håll, håll! sade hertigen; om jag är lycklig i min villfarelse, så
    haf icke grymheten att beröfva mig den.  Ni sade sjelf, att man
    lockat mig i en snara; måhända skall jag der tillsätta lifvet, ty
    märk, det är sällsamt, men sedan en tid har jag aningar om en snar
    död.  Och hertigen log ett leende, på en gång sorgset och
    tjusande.

--- O, min Gud! utropade Anna af Österrike med ett uttryck af fasa,
    som bevisade, att ett större intresse, än hon velat tillstå, fäste
    henne vid hertigen.

--- Jag säger eder ej detta för att förskräcka eder, min fru, nej; det
    är till och med löjligt, att jag säger eder det, och var viss, att
    jag ej grubblar öfver dylika drömmar.  Men detta ord, ni nyss
    sade, detta hopp, som ni nästan gaf mig, skall gälda mig allt,
    vore det än mitt lif.

--- Nå väl, sade Anna af Österrike, äfven jag, hertig, har haft
    aningar, äfven jag har haft drömmar.  Jag drömde, att jag såg eder
    ligga blodig och sårad...

--- I venstra sidan, var det ej så, med en knif? afbröt Buckingham.

--- Jo, just så, mylord, i venstra sidan, med en knif.  Hvem har
    kunnat säga eder, att jag haft denna dröm?  Jag har blott förtrott
    det åt Gud i mina böner.

--- Jag önskar ingenting mer, ni älskar mig, min fru, det är nog.

--- Jag älskar eder, jag?

--- Ja, ni.  Skulle Gud sända eder samma drömmar som mig, om ni icke
    älskade mig?  Skulle vi hafva samma aningar, om våra två väsen
    icke berörde hvarandra genom hjertat?  Ni älskar mig, o drottning,
    och ni skall begråta mig!

--- O, min Gud, min Gud! utropade Anna af Österrike; det är mer, än
    jag förmår bära.  Hör mig, hertig, i himmelns namn, res, aflägsna
    eder!  Jag vet icke, om jag älskar eder eller om jag icke älskar
    eder; men hvad jag vet är, att jag icke skall varda menederska.
    Haf då medlidande med mig och res!  O, om slaget träffar eder i
    Frankrike, om ni dör i Frankrike, om jag kunde tro, att eder
    kärlek till mig vållat eder död, skulle jag aldrig få tröst, jag
    skulle varda vansinnig!  Res derför, res, jag anropar eder derom!

--- O, hvad ni är skön, så der!  O, hvad jag älskar eder! sade
    Buckingham.

--- Res, res, jag anropar eder derom, och kom tillbaka senare; kom
    tillbaka som ambassadör, som minister, kom tillbaka, omgifven af
    drabanter, som försvara eder, af tjenare, som vaka öfver eder, och
    då skall jag icke mer frukta för edra dagar, och jag skall vara
    lyckligt att återse eder.

--- O, är det väl sanning, hvad ni säger mig?

--- Ja...

--- Välan, en underpant på eder huldhet, en sak, som kommer från eder
    och som bevisar mig, att jag icke drömt; något, som ni har burit
    och som jag i min ordning kan bära, en ring, ett halsband, en
    kedja.

--- Och reser ni, reser ni, om jag gifver eder, hvad ni begär?

--- Ja.

--- I detta ögonblick?

--- Ja.

--- Ni lemnar Frankrike, ni återvänder till England?

--- Ja, jag svär det.

--- Vänta då, vänta.

Anna af Österrike gick tillbaka till sina rum och återkom genast,
hållande i handen ett litet skrin af rosenträ med hennes vapen inlagdt
i guld.

--- Tag, mylord hertig, tag, sade hon, bevara detta till minne af mig.

Buckingham tog skrinet och föll för andra gången på knä.

--- Ni har lofvat att resa, sade drottningen.

--- Och jag håller mitt ord.  Eder hand, eder hand, min fru, och jag
    går.

Anna af Österrike utsträckte sin ena hand, i det hon tillslöt ögonen
och med den andra stödde sig på Estefana, ty hon kände, att hennes
krafter började svika henne.

Buckingham tryckte lidelsefullt sina läppar på denna sköna hand, reste
sig upp och sade:

--- Inom sex månader, om jag då icke är död, skall jag hafva återsett
    eder, min fru, om jag än skulle störta verlden öfver ända derför.

Och trogen det löfte han gjort, skyndade han ut ur rummet.

I korridoren mötte han fru Bonacieux, som väntade honom och som med
samma försigtighet och samma lycka som förra gången ledsagade honom ut
ur Louvre.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: