Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Det var ett rum, vars inredning var på en gång mycket lämplig för en fånge och mycket lämplig för en fri människas boning; gallren för fönstren och reglarna för dörren gåvo dock visshet, att det var ett fängelse.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XLIX. Fatality.
Emellertid hade mylady, ursinnig af vrede, rytande på skeppsdäcket som
en lejoninna, hvilken man för ombord, varit frestad att kasta sig i
hafvet för att åter nå kusten; ty hon kunde ej fördraga den tanken,
att hon skymfats af d'Artagnan, hotats af Atos, och att hon måste
lemna Frankrike utan att få hämnas på dem. Snart vardt denna
föreställning henne så odräglig, att hon, med äfventyr af allt
förfärligt, som kunde hända henne sjelf, bönföll hos kaptenen, att han
måtte sätta henne i land; men kaptenen, angelägen att komma ur sin
falska ställning mellan de franska och engelska kryssarne, likt
läderlappen mellan råttorna och fåglarna, hade brådt att komma
tillbaka till England och vägrade derför enständigt att efterkomma,
hvad han ansåg för blott och bart en fruntimmersnyck; han lofvade
emellertid sin passagerare, som för öfrigt var honom särskildt
rekommenderad af kardinalen, att, om hafvet och fransmännen sådant
tilläte, sätta henne i land i en af de bretagniska hamnarna, antingen
i Lorient eller i Brest; men för närvarande blåste det motvind,
hafvet var stormigt, man loverade och kryssade. Nio dagar efter det
hon lemnat Charente, såg mylady, blek af sorg och raseri, endast de
blånande kusterna af Finistère.
Hon beräknade att, för att genomfara detta hörn af Frankrike och
återvända till kardinalen, skulle fordras minst tre dagar; tillägg en
dag för debarkeringen, och det vara fyra; lägg dessa fyra dagar till
de nio andra, så var det tretton förspilda dagar, tretton dagar, under
hvilka så många vigtiga händelser kunde inträffa i London; hon
betänkte, att kardinalen utan tvifvel skulle varda förbittrad öfver
hennes återresa, och att han följaktligen skulle varda mera hågad att
lyssna till de klagomål, man anförde mot henne, än till dem, hon kunde
anföra mot andra. Hon lät alltså fartyget passera Lorient och Brest
utan att vidare söka öfvertala kaptenen, hvilken å sin sida noga
aktade sig att påminna henne. Mylady fortsatte derför sin väg, och
samma dag Planchet steg om bord i Portsmouth för att segla öfver till
Frankrike, inlopp hans eminens' sändebud triumferande i hamnen.
Hela staden var i utomordentlig rörelse; fyra stora, nyligen
färdigbygda skepp hade gått af stapeln. Stående på stranden, i
lysande drägt, efter vanligheten blixtrande af diamanter och
ädelstenar, med hatten prydd af en hvit plym, som nedföll på hans
axel, syntes Buckingham omgifven af en generalstab, nästan lika
lysande som han.
Det var en af de vackra och sällsynta vinterdagar, då England påminner
sig, att det finnes en sol. Den bleknande, men ännu allt jemt
praktfulla himmelskroppen sänkte sig till horisonten, purprande på en
gång himmel och haf med eldstrimmor och kastande på tornen och de
gamla husen i staden en sista gyllene stråle, hvaraf fönstren
blixtrade, liksom vid återskenet af en vådeld. Mylady, som inandades
denna hafsluft, mer lifvande och mer balsamisk i närheten af land, och
betraktade hela makten af dessa tillrustningar, som hon fått uppdrag
att tillintetgöra, hela styrkan af denna armé, som hon ensam borde
bekämpa, hon, qvinnan, endast med några påsar guld, jemförde sig sjelf
i tankarna med Judit, den förfärliga judinnan, i det ögonblick, då
hon inträngde i assyrernes läger och såg den oräkneliga mängden af
vagnar, hästar, menniskor och vapen, hvilka en rörelse af hennes hand
skulle skingra likt ett moln af rök.
Man inlopp på redden; men just som man beredde sig att kasta ankar,
närmade sig en liten fruktansvärdt beväpnad kutter köpmansfartyget,
angaf sig som kustbevakare och lät sätta ut sin båt, hvilken strax
rodde åt fallrepstrappan. Båten var bemannad med en officer, en
högbåtsman och åtta roddare. Officern steg ensam om bord, der han
mottogs med den aktning, hvartill uniformen berättigade honom.
Officern samtalade några ögonblick med kaptenen, lät honom läsa några
papper, som han hade med sig, och på kaptenens befallning kallades
alla på fartyget, både matroser och passagerare, upp på däck.
När denna uppmaning följts, efterfrågade officern med hög röst
fartygets afseglingsort och dess väg samt dess landkänningar, och alla
dessa frågor besvarade kaptenen nöjaktigt, utan tvekan och utan
svårighet. Derefter började officern företaga mönstring med alla
personer, den ena efter den andra, och dröjande vid mylady, betraktade
han henne mycket noga, men utan att säga ett ord.
Derpå vände han sig åter till kaptenen, sade honom ännu några ord, och
som det var officern, hvilken från denna stund förde befälet,
kommenderade han en manöver, hvilken besättningen genast verkstälde.
Fartyget sattes åter i gång, allt jemt eskorteradt af den lilla
kuttern, som seglade tätt utmed briggen, hotande dess långsida med
mynningen af sina sex kanoner, under det att båten följde efter i
kölvattnet, som en liten punkt invid den ofantliga massan.
Under den mönstring, som officern hade underkastat mylady, hade denna,
som man lätt kan tänka, å sin sida slukat honom med sina blickar. Men
hvilken vana än denna qvinna med eldögon hade att läsa i djupet af
deras hjertan, hvilkas hemligheter hon behöfde utforska, fann hon
denna gång ett ansigte af så oföränderlig köld, att ingen upptäckt
följde på hennes forskning. Officern, som stannat framför henne och
stillatigande studerat henne, kunde vara tjugufem till tjugusex år och
hade ett bleklagdt ansigte med ljusblå, något insjunkna ögon; hans
mun, fin och väl tecknad, förblef orörlig i sina regelbundna linier;
hans kraftigt utstående haka angaf denna viljekraft, som hos den
hvardagliga britiska typen vanligtvis endast består i envishet; en
något bakåt lutande panna, sådan den anstår poeter, entusiaster och
krigare, var lindrigt skuggad af ett kort, tunnsådt hår, hvilket, i
likhet med skägget, som betäckte nedre delen af hans ansigte, hade en
vacker kastanjebrun färg.
Då man inkom i hamnen, var det redan mörkt. Misten ökade mörkret och
bildade kring de spridda fyrbåkarna och lanternorna en ring, lik den,
som omgifver månen, när vädret hotar att varda regnigt. Luften, som
man andades, var tryckande, fuktig och kall.
Mylady, denna så starka qvinna, kände en ofrivillig rysning.
Officern lät visa sig myladys saker, lät bära dem i skeppsjullen, och
då detta var gjordt, uppmanade han henne att sjelf nedstiga, i det han
räckte henne sin hand.
Mylady såg denne man och tvekade.
--- Hvem är ni, min herre, frågade hon, som har den godheten att
syselsätta eder så särskildt med mig?
--- Det bör ni kunna se på min uniform, min fru; jag är officer vid
engelska flottan, svarade den unge mannen.
--- Men är det då verkligen brukligt, att officerarne vid engelska
flottan bjuda sin tjenst åt sina landsmaninnor, när de anlända
till en af Storbritanniens hamnar, och drifva artigheten ända
derhän att föra dem i land?
--- Ja, mylady, det är bruket, icke just af artighet, men af
försigtighet, att alla utländingar i krigstider föras till ett
anvisadt värdshus, på det att de, tills man fått fullständiga
underrättelser om dem, må förblifva under styrelsens uppsigt.
Dessa ord uttalades med den mest grannlaga artighet och det mest
fullkomliga lugn. Emellertid hade de dock icke förmågan att öfvertyga
mylady.
--- Men jag är ingen utländing, min herre, sade hon med det renaste
uttal, som någonsin hörts från Portsmouth till Manchester; jag
heter lady Clarick, och detta försigtighetsmått...
--- Detta försigtighetsmått gäller för alla, mylady, och ni skulle
förgäfves söka undandraga eder det.
--- Jag skall då följa eder, min herre.
Och mottagande officerns hand, började hon stiga utför
fallrepstrappan, nedanför hvilken jullen väntade på henne. Officern
följde efter; en vid kappa låg utbredd i aktern; officern bad henne
sätta sig på kappan och tog plats vid hennes sida.
--- Sätt af, sade han till matroserne.
De åtta årorna föllo i vattnet, dervid bildande ett enda ljud, ej
slående mer än ett enda slag, och jullen tycktes flyga öfver hafsytan.
Efter fem minuters förlopp hade man hunnit till land.
Officern hoppade upp på kajen och bjöd mylady sin hand.
En vagn väntade.
--- Är denna vagn åt oss? frågade mylady.
--- Ja, min fru, svarade officern.
--- Värdshuset ligger då långt härifrån?
--- I andra änden af staden.
--- Må gå då! sade mylady.
Och beslutsamt steg hon upp i vagnen.
Officern tillsåg, att hennes saker säkert fastbundos bakom
vagnskorgen, och när detta var gjordt, tog han plats bredvid mylady
och tillslöt vagnsdörren.
Genast, utan att någon befallning gafs och utan att man behöfde
tillkännagifva bestämmelseorten, körde kusken bort i galopp och
fördjupade sig bland stadsgatorna.
Ett så sällsamt mottagande måste för mylady utgöra ett rikt ämne till
betraktelser; också, när hon märkte, att den unge officern ingalunda
var hågad att inleda något samtal, lutade hon sig mot ena vagnshörnet
och tog i betraktande det ena efter det andra af de förmodanden, som
framstälde sig för hennes själ.
Emellertid, efter en fjerdedels timme, förvånad öfver vägens längd,
lutade hon sig fram åt vagnsdörren för att se, hvart man förde henne.
Man såg icke vidare några svarta hus; träd skymtade i mörkret, likt
stora svarta vålnader, som jagade hvarandra.
Mylady ryste.
--- Men äro vi icke längre i staden, min herre? sade hon.
Den unge officern iakttog tystnad.
--- Jag far icke längre, om ni icke säger, hvart ni för mig; derom får
jag underrätta eder på förhand, min herre.
Denna hotelse fick intet svar.
--- Ah, det går för långt! utropade mylady, hjelp, hjelp!
Ingen enda röst besvarade hennes; vagnen rullade ännu lika hastigt;
officern syntes som en bildstod.
Mylady betraktade officern med ett af dessa förfärliga uttryck, som
voro egendomliga för hennes ansigte och så sällan förfelade sin
verkan; vreden kom hennes ögon att blixtra i mörkret.
Den unge mannen förblef orörlig.
Mylady ville öppna vagnsdörren och störta ut.
--- Akta eder, min fru, sade den unge mannen kallt, ni kunde döda eder
genom att hoppa ut.
Mylady satte sig åter, skummande af raseri; officern lutade sig fram,
betraktade henne nu i sin ordning och syntes förvånad öfver att se
detta ansigte, så vackert nyss, nu vanstäldt af raseri och nästan
vederstyggligt. Den listiga varelsen insåg, att hon störtade sig
sjelf, om hon så läte honom skåda in i hennes själ; hon gjorde åter
sina drag lugna och sade med en suckande ton:
--- I himmelns namn, min herre, säg mig, om det är eder sjelf, eder
regering eller någon fiende, jag bör tillskrifva det våld, man
öfvar mot mig?
--- Man öfvar ej något våld mot eder, min fru, och hvad som händer
eder är helt enkelt följden af ett försigtighetsmått, hvilket vi
äro nödgade att taga med alla dem, som landstiga i England.
--- Ni känner mig då icke, min herre?
--- Det är första gången, jag har äran att se eder.
--- Och vid eder heder, har ni någon orsak att hata mig?
--- Nej, ingen, det bedyrar jag.
Det låg så mycket lugn, ja, ljufhet i den unge mannens röst, att
mylady stäldes tillfreds.
Ändtligen, efter ungefär en timmes färd, stannade vagnen vid en
gallerport af jern, som stängde en hålväg, hvilken förde till ett
slott af allvarligt yttre, massivt bygdt och enstaka beläget. Som
vagnen rullade på fin sand, hörde mylady ett väldigt dån, hvilket hon
igenkände för bruset af hafvets vågor, som bröto sig mot den branta
stranden.
Vagnen passerade under två hvalf och stannade slutligen på en dyster,
fyrkantig gård; nästan genast öppnades vagnsdörren, den unge mannen
hoppade lätt ned på marken och räckte sin hand åt mylady, som stödde
sig derpå och i sin tur steg ur temligen lugn.
--- Det är åtminstone säkert, att jag är fånge, sade mylady, i det hon
blickade omkring sig och åter såg på den unge officern med det
behagligaste småleende i verlden; men jag skall icke länge vara
det, derom är jag viss, tillade hon, mitt samvete och eder
artighet, min herre, äro mig en borgen derför.
Ehuru smickrande komplimangen var, svarade dock officern ingenting,
utan tog ur sitt bälte en liten hvisselpipa af silfver, lik dem,
hvilka högbåtsmän begagna på krigsskepp, blåste tre gånger tre olika
signaler, hvarpå syntes flere karlar, hvilka frånspände de löddriga
hästarna och satte vagnen i ett vagnshus.
Nu anmodade officern med samma lugna artighet sin fånge att stiga in i
bygnaden. Denna med sitt alltid lika leende ansigte tog hans arm och
inträdde med honom genom en låg, hvälfd port i ett hvalf, som endast i
fonden var upplyst och ledde till en stentrappa, vridande sig omkring
en stenpelare; derpå stannade man framför en väldig dörr, som, efter
det en nyckel, hvilken den unge mannen bar på sig, satts i låset,
tungt vände sig på sina gångjern och öppnade inträde i det åt mylady
afsedda rummet.
Med en enda blick omfattade fången rummet i dess minsta enskildheter.
Det var ett rum, hvars inredning var på en gång mycket lämplig för en
fånge och mycket lämplig för en fri menniskas boning; gallren för
fönstren och reglarna för dörren gåfvo dock visshet, att det var ett
fängelse.
Ett ögonblick vek hela hennes själsstyrka, oaktadt hon var så härdad.
Hon föll ned i en länstol, lade armarna i kors, sänkte hufvudet, och
väntade hvarje ögonblick att se någon inträda för att förhöra henne.
Men ingen kom, endast två eller tre sjösoldater, som buro lådor och
koffertar, stälde dem i ett hörn af rummet och sedan gingo sin väg
utan att säga något.
Officern förde befälet vid alla dessa bestyr med samma lugn, som
mylady redan anmärkt hos honom, ej yttrande ett ord sjelf, utan
görande sig åtlydd med en rörelse af handen eller en blåsning i
hvisselpipan.
Man skulle trott, att mellan denne man och hans underlydande icke fans
något språk, eller att det var öfverflödigt.
Omsider kunde mylady ej uthärda längre, hon bröt tystnaden.
--- I himmelns namn, min herre, utropade hon, hvad betyder allt det
här? Skingra min ovisshet; jag har mod att möta alla faror, som
jag förutser, hvarje olycka, som jag kan fatta. Hvar är jag och
hvad är jag här? Är jag fri, hvarför då dessa galler och dessa
reglar? Är jag fången, hvad brott har jag då begått?
--- Ni befinner eder här i det rum, som är för eder afsedt, min fru.
Jag fick order att hemta eder på redden och föra eder till detta
slott; dessa order tror jag mig hafva verkstält med all en soldats
punktlighet, men också med all en kavaljers artighet. Till detta
inskränker sig åtminstone för närvarande mitt uppdrag; det öfriga
tillhör en annan person.
--- Och denna andra person, hvem är då han? frågade mylady; kan ni
icke säga mig hans namn?
I detta ögonblick hörde man i trappan ett starkt slammer af sporrar;
några röster sväfvade förbi, tystnade åter, och ljudet af en enda
persons gång närmade sig dörren.
--- Här kommer den personen, min fru, sade officern, i det han öppnade
dörren och intog en vördnadsfull och undergifven ställning.
I samma ögonblick öppnades dörren; en man syntes på tröskeln.
Han var utan hatt, bar värja vid sidan och kramade hårdt en näsduk
mellan sina fingrar.
Mylady trodde sig igenkänna denna skugga i mörkret; med ena handen
stödde hon sig mot karmen på sin länstol och sköt fram hufvudet,
liksom hon velat skaffa sig visshet.
Främlingen nalkades långsamt, och i samma mån han nalkades, inom den
af lampan kastade ljuskretsen, drog sig mylady ofrivilligt tillbaka.
Derpå, då hon ej längre hyste något tvifvel, utropade hon i yttersta
bestörtning:
--- Hvad, min bror! Det är ni?
--- Ja, sköna dam, återtog lord Winter, i det han gjorde en halft
artig, halft ironisk helsning, jag sjelf.
--- Men detta slott då?
--- Tillhör mig.
--- Och detta rum?
--- Är edert.
--- Jag är då eder fånge?
--- Nästan.
--- Men det är ju ett grymt våld!
--- Inga stora ord; låt oss sitta ned och samtala lugnt, såsom det
passar en bror och en syster.
Derpå, vändande sig åt dörren och seende, att den unge officern
afbidade hans ytterligare order, sade han:
--- Det är bra, jag tackar eder; och nu, lemna oss, herr Felton.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 25 Maj 2006