Kardinal Richelieu, herr Bonacieux och Rochefort.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Denne man var Armand Jean Duplessis, kardinal de Richelieu, icke sådan man föreställer honom för oss, bräcklig som en gubbe, lidande som en martyr, med bruten kropp, slocknad röst, begraven i en stor länstol liksom uti en för tidigt grift, levande endast genom kraften av sitt snille och underhållande striden med Europa endast genom sina tankars oupphörliga verksamhet, utan sådan han på den tiden i verkligheten var, nämligen en smidig och artig kavaljer, redan kroppssvag, men uppehållen af denna moraliska kraft, som gjorde honom till en av de utomordentligaste män, vilka någonsin funnits, och nu beredande sig att, sedan han befäst hertigen av Nevers i dennes hertigdöme Mantova, sedan han intagit Nīmes, Castres och Uzès, fördriva engelsmännen från ön Ré och belägra La Rochelle.
Kardinal Richelieu, herr Bonacieux och Rochefort.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XIV. Mannen från Meung.
Denna folkskockning hade förorsakats, icke af väntan på något offer,
som skulle hängas, men väl af betraktandet af en redan hängd. Vagnen,
uppehållen ett ögonblick, sattes åter i gång, for igenom hopen,
fortsatte sin väg, körde in på Saint-Honorégatan, vek af på gatan
Bons-Enfants och stannade framför en låg port.
Porten öppnades. Två vaktknektar fattade i sina armar Bonacieux, som
understöddes af polismannen; man sköt honom in uti en gång, lät honom
stiga uppför en trappa och aflemnade honom i ett förrum.
Alla dessa rörelser hade mekaniskt försiggått. Han hade gått liksom i
en dröm; han hade skådat föremålen i ett dunkel; hans öron hade
uppfångat ljuden utan att fatta dem; man hade i denna stund kunnat
afrätta honom, utan att han gjort en enda åtbörd till sitt försvar
eller uppgifvit ett enda rop om förskoning.
Han blef således qvar på bänken, med ryggen stödd mot väggen och med
hängande armar, på samma fläck, der vaktknektarne satt honom.
Då han emellertid, seende sig omkring, ej kunde upptäcka något hotande
föremål, då ingenting tillkännagaf någon verklig fara, då bänken var
beqvämt stoppad och väggarna öfverdragna med vackert karduan, samt
stora röda damastgardiner med förgylda gardinhållare hängde för
fönstret, förstod han småningom, att hans fruktan var öfverdrifven,
och han begynte röra hufvudet från höger till venster och nedifrån
uppåt.
Vid denna rörelse, som ingen förhindrade, repade han något mod och
vågade nu draga till sig ett ben och sedan det andra; slutligen, med
hjelp af sina båda händer, reste han sig från bänken och stod på sina
fötter.
I detta ögonblick lyfte en officer af hyggligt utseende på en
dörrgardin och fortfor ännu att vexla några ord med en i nästa rum
varande person, hvarpå han, vändande sig till fången, sade:
--- Det är ni, som heter Bonacieux?
--- Ja, herr officer, stammade krämaren, mera död än lefvande, till
eder tjenst.
--- Stig in, sade officern.
Och han gick åt sidan för att lemna krämaren rum. Denne lydde utan
invändning och inträdde i rummet, der han tycktes vara väntad.
Det var ett stort kabinett med väggarna försedda med anfalls- och
försvarsvapen, tillstängdt och qvaft, och der det redan brann en
brasa, fastän man knapt var i slutet af september. Ett fyrkantigt
bord, betäckt med böcker och papper, öfver hvilka en ofantligt stor
plankarta af staden La Rochelle var upprullad, upptog midten af
rummet. Framför spiseln stod en man af medelmåttig växt, med stolt
och högdragen min, genomborrande ögon, bred panna och magert ansigte,
hvilket förlängdes ännu mera genom ett pipskägg, öfver hvilket syntes
ett par mustascher. Ehuru denne man knapt var 36 till 37 år gammal,
började hans hår, mustascher och pipskägg att gråna. Denne man hade,
på värjan när, en krigares hela utseende, och hans ännu något dammiga
buffellädersstöflar tillkännagåfvo, att han hade ridit under dagens
lopp.
Denne man var Armand Jean Duplessis, kardinal de Richelieu, icke sådan
man föreställer honom för oss, bräcklig som en gubbe, lidande som en
martyr, med bruten kropp, slocknad röst, begrafven i en stor länstol
liksom uti en för tidigt grift, lefvande endast genom kraften af sitt
snille och underhållande striden med Europa endast genom sina tankars
oupphörliga verksamhet, utan sådan han på den tiden i verkligheten
var, nämligen en smidig och artig kavaljer, redan kroppssvag, men
uppehållen af denna moraliska kraft, som gjorde honom till en af de
utomordentligaste män, hvilka någonsin funnits, och nu beredande sig
att, sedan han befäst hertigen af Nevers i dennes hertigdöme Mantova,
sedan han intagit Nīmes, Castres och Uzès, fördrifva engelsmännen från
ön Ré och belägra La Rochelle.
Vid första anblicken angaf således ingenting kardinalen, och det var
omöjligt för dem, som ej förut sett hans ansigte, att gissa, inför
hvilken de befunno sig.
Den stackars krämaren blef stående vid dörren, under det att den nu
beskrifne personens ögon fäste sig på honom och tycktes vilja tränga
ända till djupet af det förflutna.
--- Är det der Bonacieux? frågade han efter ett ögonblicks tystnad.
--- Ja, monseigneur, svarade officern.
--- Godt! Gif mig de der papperen och lemna oss.
Officern tog de anvisade papperen på bordet, lemnade dem åt
kardinalen, bugade sig djupt och gick ut.
Bonacieux igenkände i dessa papper sina protokoll från Bastiljen.
Allt emellanåt lyfte den vid spiseln stående mannen sina ögon från
papperen och sänkte dem, likt två dolkar, ända till djupet af den arme
krämarens hjerta.
Efter tio minuters läsning och tio sekunders pröfning var kardinalen
på det klara.
--- Det der hufvudet har aldrig stämplat, mumlade han; men lika godt,
låt oss ändå känna efter.
--- Ni är anklagad för högförräderi, sade kardinalen långsamt.
--- Derom har man redan underrättat mig, monseigneur, utropade
Bonacieux, gifvande sin ransakare samma titel, som han hört
officern gifva honom; men jag svär eder, att jag icke visste
någonting.
Kardinalen undertryckte ett småleende.
--- Ni har stämplat med eder hustru, med fru de Chevreuse och med
mylord, hertigen af Buckingham.
--- Visserligen, monseigneur, svarade krämaren, har jag hört henne
nämna alla de der namnen.
--- Och vid hvilket tillfälle?
--- Hon sade, att kardinal Richelieu lockat hertigen af Buckingham
till Paris för att störta honom och för att störta drottningen med
honom.
--- Sade hon det! utropade kardinalen häftigt.
--- Ja, monseigneur; men jag svarade henne, att hon gjorde mycket
orätt i att fälla dylika utlåtelser, och att hans eminens var ur
stånd att...
--- Tig, ni är ett dumhufvud! återtog kardinalen.
--- Det är just det samma, som min hustru svarade mig, monseigneur.
--- Vet ni, hvem som bortröfvat eder hustru?
--- Nej, monseigneur.
--- Ni har emellertid misstankar?
--- Ja, monseigneur; men dessa misstankar tycktes misshaga herr
kommissarien, och jag hyser dem icke mer.
--- Eder hustru har kommit undan; visste ni det?
--- Nej, monseigneur, jag fick veta det först sedan jag kom i
fängelse, och detta jemväl genom bemedling af herr kommissarien,
en mycket hygglig man.
Kardinalen undertryckte åter ett småleende.
--- Ni vet således icke, hvart eder hustru tagit vägen efter sin
flykt?
--- Icke det minsta, monseigneur, men hon bör hafva återvändt till
Louvre.
--- Klockan ett på morgonen hade hon ännu ej återkommit dit.
--- Ack, min Gud, men hvart har hon då tagit vägen?
--- Det skall man nog få veta. Var lugn; man döljer ingenting för
kardinalen; kardinalen vet allt.
--- I sådant fall, monseigneur, tror ni, att kardinalen skall samtycka
att säga mig min hustrus öde?
--- Kanske, men först måste ni då bekänna allt, hvad ni vet angående
eder hustrus förhållande till fru de Chevreuse.
--- Men, monseigneur, jag vet ingenting derom; jag har aldrig sett
henne.
--- När ni gick och hemtade eder hustru i Louvre, återvände hon då
direkt hem till eder?
--- Nästan aldrig; hon hade alltid något att uträtta hos
lärftskrämarna, till hvilka jag följde henne.
--- Och huru många voro då dessa lärftskrämare?
--- Två, monseigneur.
--- Hvar bo de?
--- Den ene på Vaugirardgatan; den andre på La Harpegatan.
--- Steg ni in med henne till dem?
--- Aldrig, monseigneur; jag väntade henne vid porten.
--- Och hvad föregaf hon för skäl för, att hon gick in så der ensam?
--- Hon gaf mig inga skäl; hon tillsade mig att vänta, och jag
väntade.
--- Ni är en beskedlig man, min käre herr Bonacieux, sade kardinalen.
--- Han kallar mig sin käre herr Bonacieux, sade krämaren för sig
sjelf. För tusan, saken går bra!
--- Skulle ni känna igen dessa portar?
--- Ja.
--- Vet ni deras nummer?
--- Ja.
--- Hvilka äro de?
--- N:r 25 Vaugirardgatan och n:r 75 La Harpegatan.
--- Godt, sade kardinalen.
Vid dessa ord tog han en liten silfverklocka och ringde; officern
inträdde.
--- Gå, sade han halfhögt, och sök Rochefort, och må han strax komma,
om han återvändt hem.
--- Grefven är här, sade officern, han anhåller enträget att få tala
med eders eminens.
--- Må han då komma, må han komma! sade Richelieu lifligt.
Officern störtade ut ur rummet med denna skyndsamhet, med hvilken
kardinalens tjenare vanligen åtlydde honom.
--- »Med eders eminens!« mumlade Bonacieux, förfärad rullande ögonen.
Fem sekunder hade icke förflutit, sedan officern försvunnit, då dörren
öppnades och en ny person inträdde.
--- Det är han! utropade Bonacieux.
--- Hvilken han? frågade kardinalen.
--- Han, som röfvat bort min hustru.
Kardinalen ringde en andra gång. Officern syntes åter.
--- Lemna den der karlen i händerna på hans två vaktare, och må han
vänta, tills jag åter kallar honom inför mig.
--- Nej, monseigneur! Nej, det är icke han! utropade Bonacieux; nej,
jag misstog mig; det är en annan, som alls icke liknar honom; den
här herrn är en hederlig man.
--- För bort det der nötet! sade kardinalen. Officern tog Bonacieux i
armen och förde honom tillbaka ut i förmaket, der han återfann
sina två vaktkarlar.
Den nya person, som man nyss hade infört, följde med ögonen otåligt
Bonacieux, ända tills denne gått ut och dörren åter tillslutits efter
honom.
--- De hafva träffats, sade han, i det han hastigt närmade sig
kardinalen.
--- Hvilka? frågade hans eminens.
--- Han och hon.
--- Drottningen och hertigen! utropade Richelieu.
--- Ja.
--- Hvar då?
--- I Louvre.
--- Är ni säker derpå?
--- Fullkomligt säker.
--- Hvem har sagt eder det?
--- Fru de Lannoy, hvilken är eders eminens hängifven, som ni sjelf
vet.
--- Hvarför har hon icke sagt det förr?
--- Vare sig af slump eller misstroende, men drottningen har låtit
bädda i sin sängkammare åt fru de Surgis och qvarhållit henne hela
dagen.
--- Godt, vi äro besegrade. Låtom oss försöka att taga hämd.
--- Jag skall bistå eder af allt mitt hjerta, var öfvertygad derom,
monseigneur.
--- Huru har då det der gått till?
--- Klockan half ett på natten var drottningen tillsammans med sina
fruntimmer.
--- Hvar då?
--- I sin sängkammare.
--- Godt!
--- Då kom man och lemnade henne en näsduk från hennes garderobfru.
--- Vidare?
--- Strax röjde drottningen en stark rörelse, och oaktadt sminket,
hvarmed hon öfverdragit sina kinder, bleknade hon.
--- Vidare, vidare!
--- Emellertid steg hon upp och sade med upprörd stämma: Mina damer,
vänten mig här i tio minuter, jag kommer sedan tillbaka. Hon
öppnade dörren till sin alkov; derpå gick hon ut.
--- Hvarför kom icke fru de Lannoy och underrättade oss strax derom?
--- Ännu var det icke så säkert; för öfrigt hade drottningen sagt:
»Mina damer, vänten mig här«, och hon vågade icke vara drottningen
ohörsam.
--- Huru länge var drottningen borta från sitt rum?
--- Tre fjerdedels timme.
--- Intet af hennes fruntimmer åtföljde henne?
--- Endast donna Estefana.
--- Och hon kom sedan tillbaka?
--- Ja, men endast för att taga ett litet skrin af rosenträ med hennes
namnchiffer och strax åter gå ut.
--- Och när hon senare återkom, hade hon då skrinet med sig tillbaka?
--- Nej.
--- Visste fru de Lannoy, hvad som fans i detta skrin?
--- Ja, diamanterna, som hans majestät gifvit drottningen.
--- Och hon kom tillbaka utan skrinet?
--- Ja.
--- Tror då fru de Lannoy, att hon lemnat diamanterna åt Buckingham?
--- Hon är viss derom.
--- Huru så?
--- Under dagens lopp företog sig fru de Lannoy, såsom drottningens
kammarjungfru, att söka efter skrinet; hon visade sig orolig öfver
att icke finna det och frågade slutligen drottningen derom.
--- Och drottningen....?
--- Drottningen rodnade starkt och svarade, att hon aftonen förut
brutit sönder infattningen på en af diamanterna, hvarför hon hade
skickat dem till sin juvelerare.
--- Man måste strax begifva sig dit och förvissa sig, om saken är sann
eller icke.
--- Jag har redan varit der.
--- Nå väl! Juveleraren....?
--- Juveleraren hade ingenting hört omtalas.
--- Godt, godt, Rochefort! Ännu är icke allt förloradt, och
kanhända.... kanhända är allt till det bästa.
--- Förhållandet är, att jag visst icke tviflar på, att eders eminens'
snille....
--- Kan godtgöra sin agents dumheter, icke så?
--- Det var just det jag ville säga, om eders eminens låtit mig
fullända meningen.
--- Men vet ni nu, hvar hertiginnan de Chevreuse och hertigen af
Buckingham dolde sig.
--- Nej, monseigneur; mitt folk har ej kunnat säga mig något bestämdt
derom.
--- Men jag vet det, jag.
--- Ni, monseigneur?
--- Ja, eller åtminstone tror jag mig veta det. De uppehöllo sig, den
ene på Vaugirardgatan n:r 25 och den andra på La Harpegatan n:r
75.
--- Vill eders eminens, att jag skall låta arrestera dem båda?
--- Det är kanske för sent, de äro kanske borta.
--- Det gör ingenting, man kan ändå förvissa sig derom.
--- Tag tio man af min lifvakt och undersök båda husen.
--- Skall ske, monseigneur.
Och Rochefort skyndade ut ur rummet.
Kardinalen, lemnad ensam, öfverlade en stund och ringde för tredje
gången.
Samme officer syntes åter.
--- Låt fången komma in, sade kardinalen.
Mäster Bonacieux infördes åter, och officern aflägsnade sig på en vink
af kardinalen.
--- Ni har bedragit mig, sade kardinalen strängt.
--- Jag, utropade Bonacieux, jag bedraga eders eminens!
--- Då eder hustru gick in i husen på Vaugirard- och La Harpe-gatorna,
besökte hon icke lärftskrämare.
--- Hvart gick hon då, rättvise Gud!
--- Hon gick till hertiginnan de Chevreuse och till hertigen af
Buckingham.
--- Ja, sade Bonacieux, samlande alla sina hågkomster, ja, så var det;
eders eminens har rätt. Jag sade flere gånger åt min hustru, att
det var förvånande, att lärftskrämare kunde bo i dylika hus, i
hus, som icke hade någon skylt, och hvarje gång började min hustru
att skratta. Ack, monseigneur, fortfor Bonacieux, i det han föll
till hans eminens' fötter, ack, ni är väl sjelfve kardinalen, den
store kardinalen, mannen, hvars snille hela verlden vördar!
Huru tarflig än en triumf är, vunnen öfver en så hvardaglig varelse
som Bonacieux, njöt likväl kardinalen ett ögonblick deraf, men strax
derpå, liksom en ny tanke uppdykte för hans sinne, spelade ett
småleende på hans läppar, och i det han räckte krämaren sin hand, sade
han:
--- Stig upp, min vän; ni är en bra man.
--- Kardinalen har vidrört min hand! Jag har vidrört den store
mannens hand! utropade Bonacieux; den store mannen har kallat mig
sin vän!
--- Ja, min vän, ja, sade kardinalen med den faderliga ton, han
stundom visste antaga, men hvilken endast kunde bedraga dem, som
icke kände honom; och som man orättvist misstänkt eder, nå väl, så
måste ni hafva ett skadestånd. Se der, tag den der påsen med
hundra pistoler och ursäkta mig.
--- Jag ursäkta eder, monseigneur! sade Bonacieux, villrådig, om han
skulle taga penningpåsen, fruktande, utan tvifvel, att den
förmenta gåfvan endast vore ett skämt. Men det står eder ju fritt
att låta hänga mig: ni har att befalla, och jag skall icke hafva
att säga det minsta ord. Jag ursäkta eder, monseigneur! Men det
kan icke vara eder mening, monseigneur?
--- Ah, min käre herr Bonacieux, ni visar ädelmod, ser jag, och jag
tackar eder derför. Tag således den der påsen, och ni går eder
väg utan att vara allt för mycket missnöjd?
--- Jag går min väg förtjust, monseigneur.
--- Farväl då eller snarare farväl till nästa gång, ty jag hoppas, att
vi återse hvarandra.
--- Så ofta monseigneur behagar; jag skall städse hörsamma eders
eminens' befallning.
--- Det skall varda rätt ofta, var viss derpå, ty jag har funnit ett
synnerligt behag i att samtala med eder.
--- O, monseigneur!
--- Farväl, herr Bonacieux, farväl!
Och kardinalen gjorde ett tecken med handen, hvilket Bonacieux
besvarade med en bugning ända till golfvet. Derpå gick han ut
baklänges, och när han kommit i förmaket, hörde kardinalen honom i sin
hänryckning ropa med full hals: Lefve monseigneur! Lefve hans
eminens! Lefve den store kardinalen! Kardinalen åhörde småleende
detta präktiga utbrott af mäster Bonacieux' hänryckning, och när ropen
förlorade sig i fjerran, sade kardinalen:
--- Godt! Se der för framtiden en man, som skulle gå i döden för mig.
Kardinalen började nu att med största uppmärksamhet betrakta kartan
öfver La Rochelle, hvilken, efter hvad vi nämt, låg utbredd på hans
skrifbord, och med en blyertspenna drog han ett streck, som utmärkte
riktningen för den ryktbara dammen, hvilken aderton månader senare
stängde hamnen till den belägrade staden.
Just då han var som bäst fördjupad i sina strategiska betraktelser,
öppnades dörren, och Rochefort inträdde åter.
--- Nå? sade kardinalen lifligt, i det han reste sig upp med en
hastighet, som visade, hvilken synnerlig vigt han fäste vid det
uppdrag han gifvit grefven.
--- Jo, sade denne, ett ungt fruntimmer om sex och tjugu till åtta och
tjugu år och en man om tretiofem till fyrtio år hafva verkligen
bott, den ena fyra dagar och den andre fem, i de af eders eminens
uppgifna husen; men fruntimret reste förliden natt och mannen
denna morgon.
--- Det var då de! utropade kardinalen, som såg på pendylen; och nu,
fortfor han, är det för sent att sätta efter dem: hertiginnan är
redan i Tours och hertigen i Boulogne. Det är i London, man måste
nå dem.
--- Hvilka äro eders eminens' order?
--- Icke ett ord om hvad som tilldragit sig; må drottningen förblifva
i fullkomlig trygghet; hon bör vara okunnig om, att vi känna
hennes hemlighet; må hon tro oss syselsatta med att söka upptäcka
någon sammansvärjning. Skicka till mig sigillbevararen Séguier.
--- Och den der karlen? Hvad har eders eminens gjort af honom?
--- Hvilken karl? frågade kardinalen.
--- Den der Bonacieux.
--- Jag har af honom gjort allt, hvad man kunde göra. Jag har gjort
honom till spion på sin egen hustru.
Grefve de Rochefort bugade sig nu som en man, hvilken erkänner sin
herskares stora öfverlägsenhet, och afträdde.
Ensam lemnad, satte sig kardinalen på nytt, skref ett bref, förseglade
det med sitt enskilda sigill och ringde. Officern inträdde för fjerde
gången.
--- Skaffa hit Vitray, sade han, och säg honom, att han lagar sig i
ordning till en resa.
Ett ögonblick senare stod mannen, som han efterskickat, framför
kardinalen, i stöflar och sporrar.
--- Vitray, sade han, ni skall strax begifva eder till London. Stanna
icke ett ögonblick under vägen. Ni lemnar det här brefvet åt
mylady. Se här en anvisning på två hundra pistoler; gå till min
skattmästare och låt utbetala dem åt eder. Ni har lika mycket att
lyfta, om ni är tillbaka inom sex dagar och om ni väl fullgjort
uppdraget.
Utan att svara ett enda ord bugade sig budbäraren, tog brefvet jemte
anvisningen på de två hundra pistolerna och gick.
Brefvet innehöll följande:
»Mylady!
Infinn eder på första bal, som hertigen af Buckingham besöker. Han
bär på sin jacka tolf diamanter; närma eder honom och afklipp två
af dem.
Så snart dessa diamanter äro i edra händer, så underrätta mig
derom.«
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006