Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Mylady såg striden, hon kände, liksom i eget bröst, lågan av de kämpande lidelser, som brunno jämte blodet i den unge fanatikerns ådror.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LV. Fångenskapens fjerde dag.
Då Felton dagen derpå inträdde till mylady, fann han henne stående på
en länstol, hållande i handen ett rep, gjordt af hopsnodda och
hopknutna remsor af batistnäsdukar. Vid det buller Felton gjorde, då
han öppnade dörren, hoppade mylady lätt ned på golfvet från sin
länstol och sökte bakom sig dölja detta improviserade rep, hvilket hon
höll i handen.
Den unge mannen var blekare än vanligt, och hans ögon, röda af
sömnlöshet, tillkännagåfvo, att han tillbragt en feberaktig natt.
Emellertid var hans panna väpnad med ett allvar strängare än någonsin.
Långsamt närmade han sig mylady, som hade satt sig ned, och tog en
ände af det mördande repet, hvilket hon af misstag eller kanske med
afsigt släpt.
--- Hvad är detta, min fru? frågade han kallt.
--- Detta? Ingenting, sade mylady, småleende med detta smärtsamma
uttryck, som hon så väl visste gifva sitt leende. Ledsnaden är
fångars dödsfiende; jag hade ledsamt, och derför sökte jag att
förströ mig med att sno i hop detta rep.
Felton flyttade sina blickar till det ställe på rummets vägg, framför
hvilket han funnit mylady stående på samma länstol, i hvilken hon nu
satt, och han såg öfver hennes hufvud en förgyld krok inslagen i
väggen, och som begagnades till att hänga kläder eller vapen på.
Han spratt till, och fången märkte det; ty fastän hennes ögon voro
nedslagna, undföll henne ingenting.
--- Och hvad gjorde ni stående på denna stol? sporde han.
--- Hvad rör det eder? svarade mylady.
--- Jo, återtog Felton, jag önskar veta det.
--- Fråga mig icke, sade fången; ni vet väl, att oss, som äro sanna
kristne, är det förbjudet att ljuga.
--- Nå väl, sade Felton, jag skall säga eder, hvad ni gjorde eller,
rättare, hvad ni ämnade göra. Ni ämnade fullborda den olyckliga
uppsåt, hvarmed ni umgås. Men besinna, min fru, att om vår Gud
förbjuder en osanning, så förbjuder han ännu strängare sjelfmord.
--- När Gud ser en af sina skapade varelser orättvist förföljd, stäld
emellan sjelfmord och vanära, tro mig, min herre, svarade mylady i
en ton af djup öfvertygelse, förlåter Gud sjelfmord, ty då är
sjelfmord en martyrdöd.
--- Ni säger antingen för mycket eller för litet; tala, min fru; i
himmelns namn, förklara eder!
--- Skulle jag berätta eder mina olyckor, på det ni skulle anse dem
för en fabel? Skulle jag meddela eder mina planer, på det ni
skulle yppa dem för min förföljare? Nej, min herre. Dessutom,
hvad betyder för eder en olycklig dömd varelses lif eller död? Ni
ansvarar ju endast för min kropp, icke så? Och om blott ni
företer ett lik, som igenkännes vara mitt, skall man icke fordra
mer af eder, och kanske får ni äfven dubbel belöning.
--- Jag, min fru, jag! utropade Felton; kan ni tro, att jag någonsin
skulle mottaga priset för edert lif! O, ni tänker icke, hvad ni
säger!
--- Låt mig tala till slut, Felton, låt mig tala till slut, sade
mylady i låtsad hänförelse; hvarje soldat bör vara ärelysten, är
det icke så? Ni är löjtnant; nå väl, ni får gå i mitt liktåg med
kaptens grad.
--- Men hvad har jag då gjort eder, att ni vill pålägga mig ett sådant
ansvar inför Gud och menniskor? sade Felton uppskakad. Om några
dagar är ni långt härifrån, min fru, edert lif är icke mer under
min vård, och, tillade han med en suck, då.... då får ni göra
dermed, som ni behagar.
--- Således, utropade mylady, liksom kunde hon ej värja sig för en
helig harm, ni, en from man, som man kallar en rättfärdig, ni
begär blott en sak: att icke få skuld, få obehag för min död!
--- Jag bör vaka öfver edert lif, min fru, och jag skall vaka
deröfver.
--- Men förstår ni då det värf ni utför? Grymt, redan om jag vore
brottslig, hvad namn skall ni gifva det, hvad namn skall herren
gifva det, om jag är oskyldig?
--- Jag är soldat, min fru, och lyder de order jag fått.
--- Tror ni, att på domens dag Gud skall skilja den blinde bödeln från
den vrånge domaren? Ni vill icke döda min kropp, och ni gör eder
till verktyg åt den, som vill döda min själ.
--- Men jag upprepar det, återtog Felton skakad, ingen fara hotar
eder, och jag ansvarar för lord Winter som för mig sjelf.
--- Dåre, utropade mylady, arme dåre, som djerfves ansvara för en
annan man, då de visaste, de, som äro mest efter Guds sinne, rädas
att ansvara för sig sjelfva, och som ställer sig på den
starkastes, den lyckligastes sida för att krossa den svagaste, den
olyckligaste af qvinnor.
--- Omöjligt, min fru, omöjligt, mumlade Felton, som i hjertats djup
kände det träffande i anmärkningen; fånge, återfår ni icke genom
mig friheten; lefvande, mister ni icke genom mig lifvet.
--- Ja, utropade mylady, men jag mister, hvad som är mig kärare än
lifvet, jag mister min ära, Felton, och det är eder, som jag gör
ansvarig inför Gud och inför menniskor för min skam och min
vanära.
Denna gång kunde Felton, huru okänslig han än var eller låtsade sig
vara, ej motstå den hemliga inflytelse, som redan bemästrat sig
honom. Att se denna qvinna, så skön, skär som det kyskaste
underväsen, att se henne ömsom förgråten och hotfull, att på en gång
röna smärtans och fägringens makt, det var för mycket för en andlig
svärmare, för mycket för en hjerna, skakad af en hänryckt tros
drömmar, och för ett hjerta, frätt på en gång af kärlek till himmeln,
som bränner, och af hat till menniskorna, som förtär.
Mylady såg striden, hon kände, liksom i eget bröst, lågan af de
kämpande lidelser, som brunno jemte blodet i den unge fanatikerns
ådror; och lik en skicklig fältherre, som, seende fienden färdig att
vika, går rakt på honom, höjande ett segerskri, reste hon sig, skön
som en antikens prestinna, inspirerad som en kristen jungfru, och med
armen utsträckt, halsen blottad, håret utslaget, fasthållande, med ena
handen sitt ärbart öfver barmen uppdragna lifstycke, med blicken eldad
af den glöd, som redan bragt den unge puritanens sinnen i uppror, gick
hon rakt mot honom, uppstämmande på en hänförande melodi och med sin
ljufva röst, hvilken hon, när så kräfdes, gaf ett hotande uttryck:
Lemna martyren åt döden,
offra den fromma åt Baal!
Dig vänta ånger och qval!
Till Gud jag ropar i nöden.
Felton studsade vid detta sällsamma utbrott och stod som förstenad.
--- Hvem är ni, hvem är ni? utropade han, knäppande i hop sina händer;
är ni en Guds budbärerska eller en helvetets tjensteande, är ni
engel eller demon, heter ni Eloa eller Astarte?
--- Har du icke känt igen mig, Felton? Jag är hvarken engel eller
demon; jag är en af jordens döttrar, jag är en syster i tron, det
är allt.
--- Ja, ja! sade Felton, jag tviflade ännu, men nu tror jag.
--- Du tror, och likväl är du medbrottsling åt detta Belials barn, som
man kallar lord Winter! Du tror, och likväl lemnar du mig i mina
fienders händer, i Englands och Guds fienders händer! Du tror,
och likväl antvardar du mig åt den, som fyller och sölar jorden
med sitt kätteri och sina utsväfningar, åt denne nedrige
Sardanapalus, som de blinde kalla hertig af Buckingham, men som
de troende kalla Antikrist!
--- Jag antvarda eder åt Buckingham, jag! Hvad säger ni?
--- De hafva ögon, utropade mylady, och skola dock icke se, de hafva
öron och skola dock icke höra.
--- Ja, ja, sade Felton, i det han for med händerna öfver sin
svetthöljda panna, liksom för att derur drifva sitt sista tvifvel;
ja, jag igenkänner den röst, som talar till mig i mina drömmar;
ja, jag igenkänner den engels drag, som hvarje natt uppenbarar sig
för mig, ropande till min själ, som ej kan sofva: »Slå till, rädda
England, rädda dig, ty du skall dö, om du ej blidkat Gud!« Tala,
tala, utropade Felton, nu kan jag förstå eder.
En förfärlig glädjeblixt, men snabb som tanken, sköt ur myladys ögon.
Så flygtig denna mordlystna blick än var, märkte Felton den likväl och
spratt till, liksom hade den belyst afgrunden i denna qvinnas hjerta.
Felton erinrade sig plötsligt lord Winters varningar, myladys
lockelser, hennes försök redan vid sin ankomst; han ryggade tillbaka
ett steg och sänkte hufvudet, men upphörde ej att betrakta henne,
liksom hade han varit tjusad af denna sällsamma varelse och ej kunnat
taga sina ögon ifrån henne.
Mylady kunde ej missförstå denna tvekan. Under sin skenbara
sinnesrörelse öfvergafs hon ej af sitt iskalla lugn. Innan Felton
hunnit svara henne och innan hon såg sig nödsakad att återtaga detta
samtal, så svårt att underhålla i samma öfverspända ton, lät hon sina
händer sjunka, liksom hade den qvinliga svagheten segrat öfver den
inspirerades hänförelse.
--- Men nej, sade hon, det tillhör icke mig att vara Judit, som skall
befria Betulia från denne Holofernes. Den eviges glafven är för
tung för min arm. Låt mig derför genom döden fly vanäran, låt mig
taga min tillflykt till martyrskapet. Jag begär af eder hvarken
frihet, som en brottsling skulle begära, eller hämd, som en
hedning skulle begära. Låt mig dö, det är allt. Jag bönfaller,
jag anropar eder på mina knän: låt mig dö, och min sista suck
skall vara en välsignelse öfver min räddare.
Vid ljudet af denna ljufva och bönfallande röst, vid åsynen af denna
blyga och nedslagna blick närmade sig Felton. Småningom hade
tjuserskan iklädt sig den magiska drägt, hvilken hon efter behag antog
och aflade, det vill säga skönhet, mildhet, tårar och framför allt den
oemotståndliga tjusningen af mystisk vällust, den mest fängslande af
allt slags vällust.
--- Ack, sade Felton, jag förmår endast en sak, beklaga eder, om ni
öfvertygar mig, att ni är ett offer! Men lord Winter har svåra
klagomål emot eder. Ni är kristen, ni är min trossyster; jag
känner mig dragen till eder, jag, som aldrig älskat någon annan än
min välgörare, jag, som hittills ej träffat andra än bedragare och
gudlöse. Men ni, min fru, så verkligt skön och efter utseendet så
ren, ni har väl då begått mycken synd, då lord Winter så kan
förfölja eder!
--- De hafva ögon, upprepade mylady i en ton af outsäglig smärta, och
skola dock icke se, de hafva öron och skola dock icke höra.
--- Men, utropade den unge officern, så tala, tala då!
--- Yppa för eder min skam, utropade mylady med blygselns rodnad på
sitt ansigte, ty den enes brott är ofta den andres skam! Yppa för
eder min skam, jag, en qvinna, för eder, som är en man! O,
fortfor hon, i det hon blygsamt lade handen öfver sina sköna ögon,
aldrig, det kan jag aldrig!
--- För mig, för en bror! utropade Felton.
Mylady betraktade honom en lång stund med ett uttryck, som den unge
officern tog för tvekan, men som likväl endast var ett aktgifvande och
i synnerhet vilja att tjusa.
Felton, i sin tur bönfallande, hopknäpte sina händer.
--- Nå väl, sade mylady, jag vill förtro mig åt min bror, jag skall
våga det!
I detta ögonblick hörde man lord Winters steg, men denna gång åtnöjde
sig ej myladys fruktansvärde svåger att, såsom aftonen förut, gå förbi
dörren och aflägsna sig; han stannade och vexlade några ord med
skildtvakten, hvarefter dörren öppnades och han inträdde.
Under dessa få ord hade Felton hastigt dragit sig tillbaka, och när
lorden visade sig, stod han några steg från fången.
Baronen inträdde långsamt och flyttade sin forskande blick från fången
på den unge officern.
--- Det är nu länge, John, sade han, som ni varit här; har denna
qvinna berättat eder sina brott? Då inser jag nog, att samtalet
måst räcka länge.
Felton spratt till, och mylady insåg, att hon var förlorad, om hon ej
kom den förlägne puritanen till hjelp.
--- Ah, ni fruktar, att eder fånge skall undkomma eder! sade hon. Nå
väl, fråga eder fångvaktare, hvad slags nåd jag nyss begärde af
honom.
--- Så ni begärde en nåd? sade baronen misstänksamt.
--- Ja, mylord, återtog den unge mannen förvirrad.
--- Hvad för nåd, låt höra? frågade lord Winter.
--- Att få en knif, som hon vill återlemna mig genom dörrluckan, en
minut efter det hon fått den, svarade Felton.
--- Här fins då någon gömd, som denna intagande varelse vill bringa om
lifvet? genmälde lord Winter i sin vanliga gäckande och
föraktfulla ton.
--- Ingen annan än jag sjelf, svarade mylady.
--- Jag har gifvit eder valet mellan Amerika och Tyburn, återtog lord
Winter; välj Tyburn, mylady; tro mig, repet är säkrare än knifven.
Felton bleknade och tog ett steg framåt, i det han påminde sig, att i
samma ögonblick han inträdt hade mylady hållit ett rep i handen.
--- Ni har rätt, sade den senare, och jag hade redan tänkt derpå,
tillade hon med dof röst; jag skall åter igen tänka derpå.
Felton kände en rysning genom merg och ben; troligtvis märkte lord
Winter denna rörelse.
--- Var på din vakt, John, sade han; min vän John, jag har litat på
dig, tag dig till vara; jag har varnat dig. Var för öfrigt vid
godt mod, min gosse, om tre dagar äro vi befriade från denna
varelse, och på den ort, dit jag skickar henne, skall hon ej skada
någon.
--- Du hör det! utropade mylady i en sådan ton, att baronen trodde,
det hon vände sig till himmeln, och att Felton begrep, att det var
till honom.
Felton sänkte hufvudet och föll i drömmar.
Baronen tog officern vid armen, i det han såg sig tillbaka öfver axeln
för att ej förlora mylady ur sigte, förrän han gått.
--- Ah, sade fången, då dörren var stängd, ännu har jag icke hunnit så
långt, som jag trodde! Winter har förbytt sin vanliga dumhet till
en förut okänd försigtighet; det är hämdlystnaden, och huru denna
lystnad omskapar menniskan! Felton deremot tvekar. Ack, han är
icke en sådan karl som den fördömde d'Artagnan! En puritan dyrkar
endast heliga jungfrur, och han dyrkar dem genom att knäppa i hop
sina händer. En musketör älskar qvinnorna, och han älskar dem
genom att sluta dem i sina armar.
Emellertid väntade mylady otåligt, ty hon anade, att dagen ej skulle
förflyta, utan att hon fick återse Felton. Ändtligen, en timme efter
nyss beskrifna uppträde, hörde hon, att man talade sakta vid dörren;
strax derpå öppnades denna, och hon igenkände Felton.
Den unge mannen gick hastigt in i rummet, lemnande dörren öppen efter
sig och vinkande åt mylady, att hon skulle vara tyst. Hans ansigte
var alldeles vanstäldt.
--- Hvad vill ni mig? sade hon.
--- Hör på, svarade Felton med sakta röst, jag har aflägsnat
skildtvakten för att kunna stanna qvar här, utan att man vet, att
jag kommit hit, och för att kunna tala med eder, utan att någon
kan höra, hvad jag säger eder. Baronen berättade mig nyss en
förskräcklig historia.
Mylady smålog såsom ett undergifvet offer och skakade på hufvudet.
--- Antingen är ni en afgrundsande, fortfor Felton, eller är baronen,
min välgörare, min far, ett missfoster. Eder har jag känt i fyra
dagar, honom har jag älskat i tio år; jag kan således tveka mellan
eder båda. Förskräcks ej öfver hvad jag säger eder; jag behöfver
öfvertygas; i natt, efter klockan tolf, kommer jag till eder; då
skall ni öfvertyga mig.
--- Nej, Felton, nej, min bror, sade hon, offret är allt för stort,
och jag inser, hvad det kostar eder. Nej, jag är förlorad, ni
skall ej med mig gå förlorad. Min död skall vara vältaligare än
mitt lif, och likets tystnad skall öfvertyga eder långt bättre än
fångens ord.
--- Tyst, min fru, utropade Felton, och tala icke så till mig! Jag
har kommit hit, på det ni skulle hafva mig vid eder heder, på det
ni skulle svärja vid hvad som är eder mest heligt, att ni ej skall
förgripa eder på edert lif.
--- Jag kan icke lofva, svarade mylady, ty ingen bär större aktning
för en ed än jag, och om jag lofvade, måste jag hålla mitt löfte.
--- Nå väl, sade Felton, låt edert löfte gälla endast till det
ögonblick, då ni återser mig. Om ni, då ni återsett mig, ännu
framhärdar, nå väl, då skall ni vara fri, och jag skall då sjelf
ge eder det vapen, ni af mig begärt.
--- Välan, sade mylady, för eder skull skall jag vänta.
--- Svär det.
--- Jag svär det vid vår Gud. Är ni nöjd?
--- Godt, sade Felton, farväl till i natt!
Och han störtade ut ur rummet, stängde dörren och väntade utanför med
soldatens pik i handen, liksom hade han stått på vakt i hans ställe.
När soldaten kom tillbaka, återgaf Felton honom hans vapen.
Då såg mylady genom dörrluckan, hvilken hon närmat sig, den unge
mannen göra korstecknet med med den mest brinnande andakt och aflägsna
sig i korridoren hänförd af glädje.
Hon återvände till sin plats; ett småleende af vildt förakt flög öfver
hennes läppar, och hon upprepade, hädande detta Guds fruktansvärda
namn, vid hvilket hon svurit utan att någonsin hafva lärt känna det:
--- Min gud, du fanatiske dåre, min gud, det är jag, jag och den, som
skall hjelpa mig att hämnas.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 10 Jun 2006