Liksom alla stora herrar på denna tid, red och förde han vapen på ett fulländat sätt. Ännu mer: hans uppfostran var så litet försummad, till och med i fråga om de lärda studierna, så sällsynta vid denna tid bland adelsmän, att han smålog åt de latinska fraser, som Aramis framkastade och som Portos låtsades begripa.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XXVII. Atos' hustru.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XXVII. Atos' hustru.

--- Nu återstår att få några underrättelser om Atos, sade d'Artagnan
    till den uppsluppne Aramis, sedan han underrättat honom om hvad
    som tilldragit sig i hufvudstaden efter deras affärd och sedan en
    utsökt middag kommit dem att glömma, den ene sin tes och den andre
    sin trötthet.

--- Tror du då, att någon olycka händt honom? frågade Aramis.  Atos är
    så kallblodig, så tapper och hanterar så skickligt sin värja.

--- Ja, utan tvifvel, och ingen erkänner hellre än jag Atos' mod och
    skicklighet; men jag korsar hellre min värja med lansar än med
    käppar; jag fruktar, att Atos fått stryk af betjentskocken;
    drängar äro folk, som slår hårdt och icke slutar så snart.  Det är
    derför, jag tillstår det, som jag skulle vilja vända tillbaka så
    fort som möjligt.

--- Jag skall försöka följa dig, sade Aramis, ehuru jag knapt känner
    mig i stånd att stiga till häst.  I går försökte jag gisslet, som
    du ser der på väggen, men smärtan hindrade mig från att fortsätta
    denna fromma öfning.

--- Också, käre vän, har man ju aldrig sett någon försöka att hela ett
    skottsår med slag af en karbas; men du var sjuk, och sjukdom gör
    hjernan svag, hvilket gör, att jag ursäktar.

--- Och när reser du?

--- I morgon i daggryningen; hvila dig på bästa sätt i natt, och i
    morgon, om du så kan, skola vi bege oss i väg tillsammans.

--- I morgon således, sade Aramis; ty så utaf jern, du än må vara, bör
    du dock ha behof af hvila.

Dagen efter, då d'Artagnan trädde in till Aramis, fann han honom vid
fönstret.

--- Hvad ser du på der? frågade d'Artagnan.

--- På min ära!  Jag beundrar tre ståtliga hästar, som stallknektarne
    hålla i tygeln; det är ett furstligt nöje att färdas med dylika
    springare.

--- Nå väl, min käre Aramis, du skall smaka detta nöje; ty en af de
    der hästarna tillhör dig.

--- Ah bah!  Och hvilkendera?

--- Den af de tre, som du vill ha; jag ger ingen af dem företräde.

--- Och det präktiga täcket, som höljer honom, tillhör också mig?

--- Helt visst.

--- Du skämtar blott, d'Artagnan.

--- Jag skämtar icke mera, sedan du börjat tala franska.

--- De tillhöra mig, dessa förgyllda pistolhölster, detta
    sammetsschabrak, denna med silfver beslagna sadel?

--- Dig sjelf, liksom hästen, som kromar sig, tillhör mig, och liksom
    den andra hästen, som tumlar om, tillhör Atos.

--- För tusan!  Det är tre ypperliga djur.

--- Det smickrar mig, att de falla dig i smaken.

--- Det är således kungen, som gjort dig denna gåfva?

--- Helt visst är det icke kardinalen; men bekymra dig ej om,
    hvarifrån de komma, och tänkt blott, att en af dem är din
    tillhörighet.

--- Jag tar den, som den rödhårige drängen håller.

--- Förträffligt!

--- Så sant Gud lefver, utropade Aramis, se der hvad som tager bort
    återstoden af min smärta!  Jag skulle rida på den der med tretio
    kulor i kroppen.  Ah, vid min själ, sådana vackra stigbyglar!
    Hollah, Bazin, kom hit, och det strax!

Bazin syntes dyster och trögfotad på tröskeln.

--- Polera min värja, rusta upp min sadel, borsta min kappa och ladda
    mina pistoler! sade Aramis.

--- Denna sista order är öfverflödig, afbröt d'Artagnan; det finnes
    laddade pistoler i dina hölster.

Bazin suckade.

--- Nå, mäster Bazin, lugna dig, sade d'Artagnan; man vinner
    himmelriket i alla yrken.

--- Min herre var redan så god teolog! sade Bazin, nästan gråtande;
    han skulle blifvit biskop och kanske kardinal.

--- Nå väl, min stackars Bazin, låt oss se, tänk efter en smula;
    hvartill tjenar det att vara en kyrkans man, jag frågar dig det?
    Man slipper icke derför att gå i krig; du ser väl, att kardinalen
    går att göra det första fälttåget med stormhatt på hufvudet och
    bardisanen i handen; och herr de Nogaret de la Valette, hvad säger
    du om honom?  Han är också kardinal; fråga hans lakej, huru många
    gånger han tillredt linneskaf åt honom.

--- Ack! suckade Bazin, jag vet det, min herre; allting är nu för
    tiden upp- och nedvändt här i verlden.

Under tiden hade de två unga männen och den stackars lakejen gått ned.

--- Håll stigbygeln åt mig, Bazin, sade Aramis.

Och Aramis svängde sig upp i sadeln med sitt vanliga behag och
lätthet; men efter några volter och krumsprång af det ädla djuret
erfor dess ryttare så outhärdliga smärtor, att han bleknade och
vacklade.  D'Artagnan, som, förutseende denna händelse, icke hade
förlorat Aramis ur sigte, ilade fram till honom, tog honom i sina
armar och förde honom på hans rum.

--- Det är bra, min käre Aramis, sköt nu om dig, sade han; jag skall
    ensam söka upp Atos.

--- Du är en man af stål, du, sade Aramis till honom.

--- Nej, jag har blott lycka, det är allt; men på hvad sätt skall du
    tillbringa tiden, medan du väntar på mig?  Inga flere utläggningar
    om fingrarna och välsignelserna, hvasa?

Aramis smålog.

--- Jag skall skrifva vers, sade han.

--- Ja, parfymerad vers med samma doft som biljetten från madame de
    Chevreuses kammarjungfru.  Undervisa Bazin i prosodien; det skall
    trösta honom.  Beträffande hästen, så sitt upp på honom hvarje dag
    en stund; det skall vänja dig vid manövrerna.

--- Åh, hvad det beträffar, så var lugn! sade Aramis; du skall alltid
    finna mig beredd att följa dig.

De sade hvarandra farväl, och tio minuter senare samt efter det han
anbefalt sin vän till Bazin och till värdinnan, trafvade d'Artagnan i
riktning mot Amiens.

Huru skulle han färdas för att återfinna Atos, och skulle han ens
återfinna honom?

Den belägenhet, hvari han hade lemnat honom, var betänklig; han kunde
hafva dukat under.  Denna föreställning, som förmörkade hans panna,
afpressade honom några suckar och kom honom att helt sakta formulera
några eder om hämd.  Bland alla hans vänner var Atos den äldste och
den, som minst syntes dela hans smak och böjelser.

Emellertid hyste han för denne ädling en uppenbar förkärlek.  Atos'
ädla och förnäma skick, dessa blixtar af storhet, som då och då
framsprungo ur det dunkel, hvari han gerna höll sig innesluten, denna
oföränderliga jemnhet i lynnet, som gjorde honom till den angenämaste
sällskapsmenniska i verlden, denna tvungna, skärande glädtighet, denna
tapperhet, som skulle kunnat kallas blind, om hon icke varit följden
af den sällsyntaste kallblodighet, så många egenskaper tilldrogo sig
mer än aktning och vänskap af d'Artagnan, de tilldrogo sig hans
beundran.

Till och med stäld vid sidan af Tréville, den prydlige och förnäme
hofmannen, kunde verkligen Atos i sina dagar af gladt lynne med fördel
uthärda jemförelsen. Han var af medelstor kroppsväxt, men denna växt
var så beundransvärdt formad och så väl proportionerad, att Atos mer
än en gång i sina täflingar med Portos hade kommit denne jätte, hvars
fysiska styrka var vorden ett ordspråk bland musketörerne, att duka
under; hans hufvud med de genomborrande ögonen, med den raka näsan och
den liksom hos Brutus formade hakan hade en obeskriflig karakter af
storhet och behag; hans händer, hvilka han icke egnade någon omsorg,
utgjorde en förtviflan för Aramis, hvilken på sina slösade mandelkli
och parfymerad olja; klangen af hans röst var på en gång
genomträngande och melodisk, och vidare, hvad som var det obeskrifliga
hos Atos, hvilken alltid gjorde sig obemärkt och ringa, det var denna
kännedom om verlden och de högsta samhällskretsarnas bruk och detta
bördens medfödda skick, som honom ovetande röjde sig i hans minsta
handlingar.

Var det fråga om en festmåltid, anordnade Atos den bättre än hvilken
annan som helst, anvisande hvarje gäst plats efter den rang, som hans
förfäder förvärfvat honom eller han förvärfvat sig sjelf.  Var det
fråga om heraldiken, kände Atos konungarikets alla ädla familjer,
deras slägtregister, deras äktenskapsförbindelser, deras vapen och
deras vapens ursprung.  Etiketten omfattade icke den mista sak, som
var honom främmande, han visste, hvilka de stora godsherrarnes
rättigheter voro, han kände i grund jagtväsendet och
falkenerarkonsten, och en dag hade han under ordande om denna utmärkta
konst förvånat konung Louis XIII sjelf, hvilken emellertid var mästare
deri.

Liksom alla stora herrar på denna tid, red och förde han vapen på ett
fulländadt sätt.  Ännu mer: hans uppfostran var så litet försummad,
till och med i fråga om de lärda studierna, så sällsynta vid denna tid
bland adelsmän, att han smålog åt de latinska fraser, som Aramis
framkastade och som Portos låtsades begripa; två eller tre gånger hade
det till och med, till hans vänners stora förvåning, händt honom, att,
när Aramis lät undfalla sig ett misstag i språkläran, han återsatte
ett verb i dess rätta tempus och ett nomen i dess kasus; derjemte var
hans redlighet oförvitlig, i detta sekel, då krigarne så lätt
dagtingade med sin religion och sitt samvete, älskarne med våra dagars
stränga grannlagenhet, och de fattige med Guds sjunde bud.  Han var
således en utomordentlig menniska, denne Atos.

Och likväl såg man denna så utmärkta natur, denna så sköna skapelse,
detta så fina väsen efter hand luta mot det materiela lifvet, liksom
åldringarne luta mot den fysiska och moraliska skröpligheten.  I
försakelsens stunder, och dessa återkommo ofta, slocknade Atos till
hela sin ljusa del, och hans strålande sida försvann liksom i en djup
natt.

Då, när halfguden var försvunnen, återstod knapt en menniska.  Med
hufvudet hängande, ögat dunkelt, talet tungt och släpande betraktade
Atos under långa timmar antingen sin butelj och sitt glas eller ock
Grimaud, som, van att lyda hans tecken, läste i sin herres slappa
blick ända till hans minsta önskan, hvilken han genast uppfylde.  Egde
de fyra vännernes samqväm rum i någon af dessa stunder, var ett med
stor ansträngning framsluppet ord hela det bidrag, som Atos lemnade
till samtalet.  I utbyte drack Atos ensam så mycket som fyra, och
detta utan annan förändring i utseendet än en skarpare rynkning af
ögonbrynen och en djupare sorgbundenhet.

D'Artagnan, hvars forskande och skarpsinniga ande vi känna, hade, huru
stort intresse han än hyste att tillfredsställa sin nyfikenhet, i
detta afseende ännu icke kunnat förklara orsaken till denna trånsjuka
eller utröna dermed sammanhängande omständigheter.  Aldrig mottog Atos
bref, aldrig vidtog han någon åtgärd som icke var känd af alla hans
vänner.

Man kunde icke påstå, att det var vinet, som hos honom alstrade detta
svårmod, ty tvärt om drack han endast för att bekämpa detta svårmod,
hvilket berörda medel, såsom vi sagt, gjorde ännu dystrare.  Man kunde
icke tillskrifva spelet denna ytterlighet af dystert lynne, ty tvärt
emot Portos, som med sina sånger eller eder beledsagade hvarje lyckans
omkast, förblef Atos, då han hade vunnit, lika okänslig, som då han
hade förlorat.  Man hade sett honom i musketörernes krets en afton
vinna tusen pistoler, förlora dem och allt, ända till galadagarnas
guldbroderade sabelgehäng, återvinna allt och dertill hundra
louisdorer, utan att hans samtal, som den aftonen var angenämt, hade
upphört att vara lugnt och angenämt.

Det var icke heller, såsom hos våra grannar engelsmännen, ett
atmosferiskt inflytande, som fördystrade hans ansigte, ty denna
nedslagenhet stegrades i allmänhet allt mera mot de vackra dagarna af
året: juni och juli voro Atos' förskräckliga månader.

För närvarande hade han ingen sorg; han höjde på axlarna, då man
talade med honom om framtiden; hans hemlighet skulle således ligga i
det flydda, såsom man helt obestämdt sagt d'Artagnan.

Denna hemlighetsfulla anstrykning, som låg utbredd öfver hela hans
väsen, gjorde ännu mera intressant den person, hvars ögon eller mun,
under det fullständigaste rus, aldrig yppat något, huru stor än
skickligheten var i de till honom riktade frågorna.

--- Nå väl, tänkte d'Artagnan, den stackars Atos är måhända död vid
    det här laget, och död genom mitt fel, ty det är jag, som dragit
    honom in i denna affär, om hvars upprinnelse han var okunnig, om
    hvars resultat han skall förblifva okunnig och hvaraf han icke
    skulle draga någon fördel.

--- Oberäknadt, min herre, svarade Planchet, att vi sannolikt ha honom
    att tacka för lifvet.  Ni påminner eder väl, huru han skrek:  Fly
    d'Artagnan, jag är fången!  Och sedan han lossat sina två
    pistoler, hvilket förskräckligt buller gjorde han icke med värjan!
    Man skulle hafva sagt det vara tjugu man eller snarare tjugu
    rasande djeflar.

Vid dessa ord fördubblades ifvern hos d'Artagnan, som sporrade sin
häst, hvilken utan behof att eggas bortförde sin ryttare i galopp.

Mot klockan elfva på förmiddagen skönjde man Amiens, klockan half tolf
var man vid porten af det fördömda värdshuset.

D'Artagnan hade ofta mot den trolöse värden grundat på denna ljufva
hämd, som skänker tröst i blotta hoppet.  Han inträdde således i
värdshuset med hatten öfver ögonen, venstra handen på värjfästet och
låtande sitt ridspö hvina i den högra handen.

--- Känner ni igen mig? sade han till värden, som närmade sig för att
    helsa på honom.

--- Jag har icke den äran, monseigneur, svarade denne med ögonen ännu
    bländade af den lysande uniform, i hvilken d'Artagnan visade sig.

--- Ah, så ni känner mig inte!

--- Nej, monseigneur.

--- Nå väl, två ord skola återskänka eder minnet.  Hvar har ni gjort
    af adelsmannen, hvilken ni hade den djerfheten att här, för inemot
    fjorton dagar sedan, beskylla för utprångling af falskt mynt?

Värden bleknade, ty d'Artagnan hade antagit den mest hotande hållning,
och Planchet tog sin herre till mönster.

--- Ack, monseigneur, tala icke med mig derom! utropade värden med sin
    mest gråtmilda ton; ack, herre, huru dyrt har jag icke fått plikta
    för detta fel!  Ack, jag olycklige!

--- Adelsmannen, säger jag eder, hvad har det blifvit af honom?

--- Värdigas höra mig, monseigneur, och var mild!  Se så, sätt eder af
    nåd!

D'Artagnan, stum af vrede och oro, satte sig hotande som en domare.
Planchet stödde sig stolt mot hans stol.

--- Hör här historien, monseigneur, återtog värden, helt darrande, ty
    jag känner nu igen eder: det är ni, som reste, då jag hade den
    olyckliga tvisten med adelsmannen, om hvilken ni talar.

--- Ja, det är jag; alltså ser ni, att ni icke har någon nåd att
    vänta, om ni icke säger hela sanningen.

--- Haf också godheten att höra mig, och ni skall få veta sanningen
    hel och hållen.

--- Jag hör.

--- Jag hade af myndigheterna blifvit förberedd på, att en ryktbar
    falskmyntare skulle ankomma till mitt värdshus med åtskilliga af
    sina följeslagare, alla förklädda till drabanter eller
    musketörer.  Edra hästar, edra lakejer, edert ansigte, allt hade
    blifvit afmåladt för mig.

--- Vidare, vidare? sade d'Artagnan, som mycket snart insåg, hvarifrån
    det så fullständigt gifna signalementet kom.

--- Jag vidtog derför, enligt myndigheternas befallning, hvilka
    skickat mig en förstärkning af sex man, sådana mått och steg, som
    jag ansåg trängande för att försäkra mig om de förmenta
    falskmyntarnes personer.

--- Ännu en gång! sade d'Artagnan, hos hvilken ordet falskmyntare
    väckte den häftigaste förbittring.

--- Förlåt mig, nådig herre, att jag säger sådana saker, men de äro
    just min ursäkt.  Myndigheterna hade skrämt mig, och en
    värdshusvärd bör umgås varsamt med myndigheterna.

--- Men ännu en gång, hvar befinner han sig, den der adelsmannen?
    Hvad har det blifvit af honom?  Är han död eller lefvande?

--- Tålamod, nådig herre, vi äro nu der.  Då inträffade den händelsen,
    som ni vet, och hvars utgång, tillade värden med en fint, som
    ingalunda undgick d'Artagnan, eder brådstörtade affärd syntes
    berättiga.  Denne adelsman, eder vän, försvarade sig förtvifladt.
    Hans betjent, som genom en olycklig slump råkat i gräl med
    myndigheternas folk, som var förklädt till stalldrängar....

--- Ah, eländige! utbrast d'Artagnan; I ären alla i förbund med
    hvarandra, och jag vet ej, hur det kommer till, att jag icke
    genast gör slut på eder allesamman.

--- Ack nej, nådige herre, vi voro icke alla öfverens, och ni skall
    strax få se det.  Eder herr vän (förlåt mig, att jag icke nämner
    honom vid det ärade namn, han utan tvifvel bär, men vi känna icke
    detta namn), eder herr vän försatte med två pistolskott två man ur
    stridbart skick och drog sig sedan tillbaka, försvarande sig med
    sin värja, hvarmed han stympade ännu en af mina män och med ett
    slag med flatan af den samma gjorde mig döf.

--- Men, bödel, skall du inte sluta? sade d'Artagnan; Atos, hvad vardt
    det af Atos?

--- Då han drog sig tillbaka, såsom jag sagt nådig herrn, fann han
    bakom sig trappan till källaren, och som dörren var öppen, tog han
    ur nyckeln och barrikaderade sig der innanför.  Som man var säker
    att återfinna honom der, lemnade man honom i fred.

--- Ja, sade d'Artagnan, man ville icke precis döda honom, man sökte
    endast fängsla honom.

--- Rättvise Gud!  Fängsla honom, nådig herre?  Han fängslade sig
    sjelf, jag svär derpå.  Först hade han dock uträttat ett tungt
    arbete, en man dödades ögonblickligt, och två andra voro svårt
    sårade.  Den döde och de båda sårade bortfördes af sina kamrater,
    och sedan har jag aldrig hört talas hvarken om de ena eller de
    andra.  Sjelf gick jag, när jag återkommit till sans, att söka
    herr guvernören, för hvilken jag berättade allt, hvad som
    tilldragit sig, och hvilken jag frågade, hvad jag borde göra med
    fången.  Men guvernören såg ut, som han fallit från skyarna; han
    sade mig, att han vore fullkomligt okunnig om hvad jag ville säga,
    att de befallningar, som hade kommit till mig, icke hade utgått
    från honom, och att om jag vore nog olycklig att säga, till hvem
    det vara månde, att han hade den minsta del i detta obetänksamma
    företag, skulle han låta hänga mig.  Det synes, att jag hade
    bedragit mig, min herre, att jag hade anhållit en för en annan,
    och att den, som man bort anhålla, hade kommit undan.

--- Men Atos? utropade d'Artagnan, hvars otålighet fördubblades af den
    glömska, hvari myndigheterna lemnade saken.  Atos, hur gick det
    med honom?

--- Som jag hade brådt att godtgöra mina orättvisor mot den fängslade,
    återtog värdshusvärden, begaf jag mig till källaren i ändamål att
    återgifva honom hans frihet.  Ack, min herre, det var icke längre
    en menniska, det var en djefvul!  Vid detta förslag om frihet
    förklarade han, att det var en snara, som man lade ut för honom,
    och att han, innan han ginge ut, ämnade föreskrifva sina vilkor.
    Jag sade honom ödmjukt, att jag icke för mig dolde den svåra
    belägenhet, i hvilken jag försatt mig genom att bära hand på en
    hans majestäts musketör, jag sade honom, att jag vore färdig
    underkasta mig hans vilkor.

--- Först och främst, sade han, vill jag, att man återlemnar mig min
    betjent fullt beväpnad.

--- Man skyndade sig att åtlyda denna befallning; ty ni förstår väl,
    min herre, att vi voro hugade att göra allt, som eder vän
    önskade.  Herr Grimaud (han hade sagt sitt namn, den der, ehuru
    han icke säger mycket), herr Grimaud steg, så blesserad han var,
    ned i källaren, och sedan han der blifvit mottagen, barrikaderade
    hans herre å nyo dörren och befalde oss att stanna uppe i
    värdshuset.

--- Men säg då en gång, utropade d'Artagnan, hvar är han?  Hvar är
    Atos?

--- I källaren, min herre.

--- Huru, olycklige, håller ni honom ända sedan dess qvar i källaren?

--- Gode Gud, nej, min herre!  Vi hålla honom qvar i källaren!  Ni vet
    då icke, hvad han gör i källaren?  Ack, om ni kunde förmå honom
    att gå ut derifrån, min herre, skulle jag vara eder förbunden för
    hela mitt lif, jag skulle dyrka eder som min beskyddare!

--- Alltså är han der?  Jag skall återfinna honom der?

--- Utan tvifvel, min herre; han har envisats att stanna der.  Hvarje
    dag bringa vi honom genom källargluggen bröd på änden af en
    högaffel och kött, när han begär sådan, men ack, det är icke på
    bröd och kött, som han förorsakar oss den största åtgången.  En
    gång försökte jag att stiga ned med två af mina biträden, men han
    råkade i ett fruktansvärdt raseri.  Jag hörde skramlet af hans
    pistoler, som han laddade, och af hans karbiner, som hans betjent
    laddade.  Derpå, då vi frågade dem, hvad deras mening vore,
    svarade de, att de hade fyrtio skott att skjuta, han och hans
    lakej, och att de skulle afskjuta dem ända till det sista hellre
    än att tillåta, att en enda af oss satte sin fot i källaren.  Då,
    min herre, gick jag att beklaga mig för guvernören, hvilken
    svarade mig, att jag endast led, hvad jag förtjente, och att det
    skulle lära mig att ej förorätta de ärade herrar, som togo
    nattqvarter hos mig.

--- Så att sedan den tiden?.... återtog d'Artagnan, som icke kunde
    afhålla sig från att skratta åt sin värds jämmerliga uppsyn.

--- Så att sedan den tiden, min herre, fortsatte denne, vi föra det
    mest bedröfliga lif, man kan tänka sig; ty, min herre, ni bör
    veta, att alla våra förnödenheter äro i källaren: der är vårt
    buteljerade vin och vårt vin på fat, öl, olja, specerier, fläsk
    och metvurstar; och som det är oss förbjudet att gå dit ned, äro
    vi nödsakade att vägra mat och dryck åt de resande, som komma till
    oss, så att det hvar enda dag har gått bakalänges med vårt
    värdshus.  Ännu en vecka, med eder vän i källaren, och vi äro
    ruinerade.

--- Och det skulle vara rättvist, din narr!  Kunde man icke af vårt
    utseende finna, att vi voro folk af rang och icke förfalskare,
    säg?

--- Jo, min herre, jo, ni har rätt, sade värden.  Men hör, hör, huru
    han lefver der!

--- Utan tvifvel har man stört honom, sade d'Artagnan.

--- Men man är väl tvungen att störa honom, utbrast värden; det kom
    nyss två engelska adelsmän till oss.

--- Nå än sen?

--- Nå än sen!  Engelsmännen tycka om godt vin, som ni vet, min herre;
    de här ha begärt det bästa, som finnes.  Min hustru har derför
    anropat Atos om tillåtelse att få komma in för att tillfredsställa
    dessa herrar; och han har visst nekat såsom vanligt.  Ack, milda
    himmel, nu blir oväsendet dubbelt värre!

D'Artagnan hörde verkligen ett starkt buller åt källaren till; han
reste sig upp, och företrädd af värden, som vred sina händer, samt
efterföljd af Planchet, som höll sin skarpt laddade karbin, närmade
han sig platsen för uppträdet.

De båda gentlemännen voro uppretade, de hade gjort en lång färd och
voro nära att dö af hunger och törst.

--- Men det är ett tyranni, ropade de två på ganska god franska, ehuru
    med en främmande brytning, att denne mäster galning icke vill
    tillåta dessa hederliga menniskor att begagna sitt vin.  Men låt
    oss spränga dörren, och om han är för mycket vildsint, nå, så döda
    vi honom.

--- Stopp vackert, mina herrar! sade d'Artagnan, dragande sina
    pistoler ur bältet; I skolen icke döda någon, jag ber!

--- Godt, godt, sade bakom dörren Atos' lugna röst, må man låta dessa
    storskrytare komma in för ett ögonblick, och vi få se.

Så modiga de än syntes vara, sågo de båda engelska adelsmännen
tvekande på hvarandra; man skulle hafva sagt, att i denna källare fans
en af dessa uthungrade varulfvar, dessa folksagornas gigantiska
hjeltar, i hvilkas håla ingen ostraffadt intränger.

Det uppstod ett ögonblicks tystnad; men slutligen blygdes de båda
engelsmännen att draga sig tillbaka, och den mest ilskne af dem steg
ned de fem eller sex steg, hvaraf trappan bildades, och gaf dörren en
spark, så att en mur kunnat remna.

--- Planchet, sade d'Artagnan, i det han gjorde i ordning sina
    pistoler, jag åtager mig honom här uppe, tag du den, som är der
    nere.  Ah, mina herrar, I viljen batalj!  Nå väl, man skall
    leverera eder en sådan!

--- Min Gud, utropade Atos' ihåliga röst, jag hör d'Artagnan, tyckes
    mig!

--- Ja verkligen, sade d'Artagnan, höjande rösten i sin tur, det är
    jag sjelf, min vän.

--- Ah, bra!  Då, sade Atos, skola vi bearbeta dem, dessa
    portsprängare.

Engelsmännen hade tagit sina värjor i hand, men de funno sig mellan
tvenne eldar; de tvekade ännu ett ögonblick; men liksom första gången
segrade högmodet, och en andra spark kom dörren att remna ända upp.

--- Gå ur vägen, d'Artagnan, ur vägen, ropade Atos, ur vägen, jag
    skjuter!

--- Mina herrar, sade d'Artagnan, som eftertanken aldrig svek, mina
    herrar, tänken på saken!  Tålamod, Atos!  I inlåten eder der i en
    dålig affär, och I skolen genomborras som ett såll.  Se här min
    betjent och mig, som skola på eder aflossa tre skott; lika många
    skola träffa eder från källaren; derefter hafva vi ytterligare
    våra värjor, med hvilka, jag försäkrar eder det, jag och min vän
    handskas ganska försvarligt.  Låt mig göra upp edra affärer och
    äfven mina.  I skolen strax få att dricka, jag ger eder mitt ord
    derpå.

--- Om det finnes något qvar, mumlade Atos' spefulla röst.

Värden kände en kallsvett längs ryggraden.

--- Hvad vill det säga, om det finnes något qvar! mumlade han.

--- Åh tusan!  Det måste finnas qvar, återtog d'Artagnan.  Var derför
    lugn; de båda ha visst icke tömt hela källaren.  Mina herrar,
    sticken edra värjor i slidan.

--- Nå väl!  Stick ni också edra pistoler i gördeln.

--- Gerna.

Och d'Artagnan gaf föredömet.  Derpå, vändande sig åt Planchet, gjorde
han åt honom ett tecken att lägga bort sin karbin.

Engelsmännen, lugnade, stucko knotande sina värjor i slidan.  Man
berättade dem historien om Atos' inspärrande.  Och som de voro
sannskyldiga adelsmän, gåfvo de värden orätt.

--- Nu, mina herrar, sade d'Artagnan, stigen upp till eder, och inom
    tio minuter svarar jag eder för, att man skall bära till eder
    allt, hvad I kunnen önska.

Engelsmännen helsade och gingo.

--- Nu är jag ensam, min käre Atos, sade d'Artagnan, öppna dörren för
    mig, jag ber dig derom.

--- På ögonblicket, sade Atos.

I det samma hördes ett starkt buller af undankastade risknippor och
ramlande plankor; det var Atos' konterskarper och bastioner, som den
belägrade sjelf raserade.

Ett ögonblick efteråt svigtade porten, och man såg hufvudet af Atos,
hvilken med en snabb blick utforskade omgifvningarna.

D'Artagnan kastade sig kring hans hals och omfamnade honom ömt; derpå
ville han draga honom från denna fuktiga uppehållsort, men då först
märkte han, att Atos vacklade.

--- Är du sårade? sade han till honom.

--- Jag!  Inte det minsta; jag är stupfull, det är allt, och aldrig
    har en menniska så gjort sitt bästa för att blifva det.  Så sant
    Gud lefver, min värd, måste jag icke för min del ha druckit minst
    ett hundra femtio buteljer!

--- Förbarmande! ropade värden; om betjenten endast druckit hälften
    mot herrn, är jag ruinerad.

--- Grimaud har varit lakej i förnäma hus och skulle icke tillåtit sig
    samma diet som jag; han har endast druckit ur fatet: tyst, jag
    tror, han glömt att sätta i svickan.  Hör ni?  Det rinner!

D'Artagnan brast ut i ett gapskratt, som förändrade värdens frossa
till en brinnande feber.

På samma gång syntes Grimaud i sin tur bakom sin herre, med karbinen
på axeln och dinglande hufvud, liksom de berusade satyrerne på Rubens'
taflor.  Han var genomdränkt både fram och bak med en flottig vätska,
hvari värden igenkände sin bästa olivolja.

Sällskapet genomtågade den stora salen och gick att slå sig ned i det
bästa rummet i värdshuset, som d'Artagnan egenmyndigt tog i
besittning.

Under tiden störtade värden och hans hustru med lyktor ned i källaren,
som så länge varit dem en förbjuden ort, och hvarest ett förskräckligt
skådespel väntade dem.

Bakom befästningarna, i hvilka Atos gjort bresch för att komma ut och
hvilka bestodo af risknippor, plankor och tomma tunnor, hopfogade
efter den strategiska konstens alla regler, såg man här och der,
simmande i pölar af olja och vin, benen af alla de uppätna skinkorna,
under det en massa af sönderslagna buteljer låg strödd öfver hela det
venstra hörnet af källaren, och en tunna, hvars kran förblifvit öppen,
genom denna öppning förlorade de sista dropparna af sitt blod.  Bilden
af förstörelsen och döden, såsom antikens skald säger, herskade der
som öfver ett slagfält.

Af femtio på bjelklaget upphängda metvurstar återstodo knapt tio.

Då genomträngde värdens och värdinnans tjut källarens hvalf; sjelfve
d'Artagnan rördes deraf.  Atos vände icke ens på hufvudet.

Men på smärtan följde raseriet.  Värden beväpnade sig med ett
stekspett, och i sin förtviflan rusade han in uti det rum, dit de båda
vännerne hade dragit sig undan.

--- Vin! sade Atos, då han fick se värden.

--- Vin! ropade värden bestört, vin!  Men ni har för mig druckit upp
    sådant för mer än hundra pistoler; jag är en ruinerad man,
    förlorad, tillintetgjord!

--- Bah! sade Atos, vi äro ännu allt jemt törstiga.

--- Om ni hade nöjt eder med att dricka; men ni har slagit sönder alla
    buteljer.

--- Ni stötte mig mot en hög, som ramlade omkull.  Det är edert fel.

--- All min olja är förlorad!

--- Olja är en oöfverträfflig balsam för sår, och det behöfdes väl,
    att den arme Grimaud förband dem, som ni hade gifvit honom.

--- Alla mina metvurstar äro uppätna.

--- Det fins så oerhördt med råttor i den der källaren.

--- Ni måste betala mig allt det der, ropade värden förbittrad.

--- Tredubble skälm! sade Atos, resande sig, men föll strax tillbaka;
    han gaf ett prof på sina krafter.  D'Artagnan kom till hans hjelp,
    i det han höjde sitt ridspö.

Värden vek ett steg tillbaka och brast ut i tårar.

--- Detta skall lära eder, sade d'Artagnan, att på ett mera
    förekommande sätt behandla de gäster Gud sänder eder.

--- Gud!  Säg Satan!

--- Min käre vän, sade d'Artagnan, om ni äfven spräcker örhinnorna på
    oss, skola vi stänga in oss alla fyra i eder källare, och vi skola
    se, om förödelsen verkligen är så stor, som ni påstår.

--- Nå ja, mina herrar, sade värden, jag har orätt, jag tillstår det,
    men för hvarje synd ges förbarmande; I ären stora herrar och jag
    är en fattig värdshusvärd, I skolen ha medlidande med mig.

--- Ah, om du talar i den tonen, sade Atos, kan du sönderslita mitt
    hjerta, och tårarna skola flöda ur mina ögon, liksom vinet flödade
    ur dina fastager.  Man är icke så satanisk, som mans ser ut.  Hör
    på, kom hit och låt oss samspråka.

Värden närmade sig med oro.

--- Kom, säger jag dig, och var icke rädd, fortsatte Atos.  I det
    ögonblick jag skulle betala dig, hade jag lagt min börs på bordet.

--- Ja, nådig herre.

--- Denna börs innehöll sextio pistoler, hvar är den?

--- Deponerad i kansliet, nådig herre; man hade sagt, att det var
    falskt mynt.

--- Nå väl, låt återgifva mig din börs och behåll de sextio pistolerna.

--- Men nådig herrn vet väl, att kansliet ej släpper ifrån sig, hvad
    det innehar.  Om det vore falskt mynt, vore det ännu hopp; men
    olyckligtvis är det goda myntstycken.

--- Kom öfverens med kansliet, min hederlige man, detta rör icke mig,
    så mycket mer som det icke återstår mig en livre.

--- Låt se, sade d'Artagnan; Atos' gamla häst, hvar är den?

--- I stallet.

--- Hur mycket är han värd?

--- Femtio pistoler högst.

--- Han är värd åttio, tag den, och låt allt vara slut.

--- Huru!  Du säljer min häst, sade Atos, du säljer min Bajazet?  Och
    på hvilken skall jag göra fälttåget, på Grimaud?

--- Jag har med mig en annan åt dig, sade d'Artagnan.

--- En annan?

--- Och präktig, utropade värden.

--- Ja, om det finnes en annan, vackrare och yngre, så tag den gamla
    och skaffa hit vin!

--- Af hvad slag? frågade värden, helt belåten igen.

--- Af det, som står längst in, bredvid läkterna; deraf återstå ännu
    tjugufem buteljer, alla de andra krossades vid mitt fall.  Tag upp
    sex.

--- Men det är då en åm, denne man! sade värden afsides; om han
    stannar här bara fjorton dagar och betalar hvad han dricker, skall
    jag återupprätta mina affärer.

--- Och glöm inte, tillade d'Artagnan, att taga upp fyra dylika
    buteljer åt de engelska herrarne.

--- Nu, sade Atos, medan vi vänta, att man bär hit vin, så berätta
    mig, d'Artagnan, hvad det blifvit af de andra; låt höra.

D'Artagnan berättade, huru han hade funnit Portos i hans säng med en
sensträckning och Aramis vid ett bord mellan de två teologerne.

Som han slutade, inträdde värden med de bestälda buteljerna och en
skinka, som lyckligtvis för honom, hade stannat utanför källaren.

--- Det är bra, sade Atos, i det han fylde sitt glas och d'Artagnans,
    nu har jag reda på Portos och Aramis; men du, min vän, huru står
    det till med dig och hvad har händt dig personligen?  Jag tycker
    dig se dyster ut.

--- Ack, sade d'Artagnan, det är jag, som är den olyckligaste af oss
    alla, jag!

--- Du olycklig, d'Artagnan! sade Atos.  Låt se, på hvad sätt är du
    olycklig?  Säg mig det.

--- Längre fram, sade d'Artagnan.

--- Längre fram!  Och hvarför det?  Emedan du tror, att jag är
    berusad, d'Artagnan?  Kom väl i håg detta: jag har aldrig mina
    tankar mera klara än i vinet.  Tala då, jag är idel öra.

D'Artagnan berättade sitt äfventyr med fru Bonacieux.

Atos lyssnade till honom utan att förändra min och sade, sedan han
slutat:

--- Lappri allt det der, lappri!

Det var Atos' valspråk.

--- Du säger alltid lappri, min käre Atos, sade d'Artagnan; detta
    anstår dig mycket illa, dig, som aldrig älskat.

Atos' slocknade öga flammade plötsligt upp; men det var blott en
blixt; det vardt åter matt och sväfvande som förut.

--- Det är sant, sade han lugnt, jag har aldrig älskat, jag.

--- Du märker väl således, stenhjerta, sade d'Artagnan, att du gör
    orätt i att vara hård mot oss andra, ömma hjertan.

--- Ömma hjertan äro genomborrade hjertan, sade Atos.

--- Hvad säger du?

--- Jag säger, att kärleken är ett lotteri, hvarpå den, som vinner,
    vinner döden.  Du är mycket lycklig att hafva förlorat, tro mig,
    min käre d'Artagnan.  Och om jag har ett råd att gifva dig, så är
    det att alltid förlora.

--- Hon tycktes älska mig så högt!

--- Hon tycktes?

--- O, hon älskade mig!

--- Barn, det finnes ingen man, som icke trott som du, att hans
    älskarinna älskade honom, och det finnes ingen man, som icke
    bedragits af sin älskarinna.

--- Med undantag af dig, Atos, som aldrig haft någon sådan.

--- Det är sant, sade Atos efter ett ögonblicks tystnad, jag har
    aldrig haft någon sådan, jag, jag.  Låtom oss dricka!

--- Men, filosof som du är, sade d'Artagnan, undervisa mig då, stöd
    mig; jag har behof att lära och att tröstas.

--- Tröstas, öfver hvad?

--- Öfver min olycka.

--- Din olycka kommer mig att skratta, sade Atos, höjande axlarna; jag
    skulle vara ganska nyfiken att veta, hvad du skulle säga, om jag
    berättade dig en kärlekshistoria.

--- Som händt dig?

--- Eller en af mina vänner, hvad gör det till saken!

--- Berätta, Atos, berätta!

--- Låt oss dricka, skola vi göra det bättre.

--- Drick och berätta.

--- Ja, det går för sig, sade Atos, i det han tömde sitt glas och åter
    fylde det, de två sakerna passa förträffligt tillsammans.

--- Jag hör, sade d'Artagnan.

Atos samlade sina tankar, och i den mån han gjorde det, såg d'Artagnan
honom blekna; han var i det skede af ruset, då vanliga drinkare falla
i hop och somna.  Han åter drömde helt högt utan att sofva.  Denna
rusets somnambulism innebar något förskräckande.

--- Du vill det nödvändigt? frågade han.

--- Jag ber dig derom, sade d'Artagnan.

--- Må det då ske, såsom du önskar.  En af mina vänner, en af mina
    vänner, förstår du väl, icke jag, sade Atos, afbrytande sig med
    ett dystert småleende, en af grefvarna i min provins, det vill
    säga Berry, högättad som en Dandolo eller Montmorency, vardt vid
    tjugufem års ålder förälskad i en ung flicka om sexton år, skön
    som kärleksgudinnan sjelf.  Genom hennes ålders naivetet
    framskymtade ett glödande sinne, icke qvinnans, men skaldens; hon
    behagade icke, hon berusade; hon lefde i en liten köping, hos sin
    broder, som var prest.  Båda hade anländt till orten, man visste
    ej hvarifrån; men när man såg henne så skön och såg hennes broder
    så from, tänkte man icke på att fråga dem, hvarifrån de kommo.
    För öfrigt sade man dem vara af god härkomst.  Min vän, som var
    herre till trakten, hade kunnat förföra henne eller taga henne med
    våld, efter sitt behag; han var herskaren; hvem skulle kommit till
    två främmandes hjelp, två okändes?  Olyckligtvis var han en
    rättskaffens man, han gifte sig med henne.  Den oförståndige, den
    narren, den dåren!

--- Men hvarför det, efter som han älskade henne? frågade d'Artagnan.

--- Vänta då, sade Atos.  Han förde henne till sitt slott och gjorde
    henne till den första damen i sin provins; och den rättvisan måste
    man göra henne, hon uppbar fullkomligt sin rang.

--- Nå väl? frågade d'Artagnan.

--- Nå väl!  En dag, då hon var på jagt med sin man, fortsatte Atos
    med sakta röst och talande mycket fort, föll hon af hästen och
    svimmade; grefven störtade fram till hennes hjelp, och som hon
    höll på att qväfvas i sina kläder, ristade han upp dem med sin
    dolk och blottade hennes axel.  Gissa, hvad hon hade på axeln,
    d'Artagnan? sade Atos med ett högljudt skratt.

--- Huru skulle jag kunna veta det? frågade d'Artagnan.

--- En lilja, sade Atos, hon var brännmärkt.

Och Atos tömde i ett enda drag glaset, som han höll i handen.

--- O fasa! utropade d'Artagnan, hvad säger du väl?

--- Sanningen!  Min vän, engeln var en demon.  Den eländiga unga
    qvinnan hade begått stöld.

--- Och hvad gjorde grefven?

--- Grefven var en hög länsherre, han egde öfver sina områden lägre
    och högre domsrätt; han slet alldeles sönder grefvinnans kläder,
    han band hennes händer på ryggen och hängde henne i ett träd.

--- Himmel!  Atos!  Ett mord! utropade d'Artagnan.

--- Ja, ett mord, ingenting vidare, sade Atos, blek som döden.  Men
    man låter mig sakna vin, synes det mig.

Och Atos fattade om halsen den sista buteljen, som återstod, närmade
den till sin mun och tömde den i ett enda tag, som hade den varit ett
vanligt glas.

Derpå lät han sitt hufvud sjunka ned i sina båda händer; d'Artagnan
stod framför honom, gripen af fasa.

--- Detta har kurerat mig för sköna qvinnor, poetiska och kärliga,
    sade Atos, i det han reste sig upp, utan att tänka på att
    fortsätta grefvens apologi.  Må Gud beskära dig det samma!  Låtom
    oss dricka!

--- Hon är sålunda död? stammade d'Artagnan.

--- Ja visst! sade Atos.  Men räck hit ditt glas.  Skinka, din skälm,
    ropade Atos, vi kunna inte dricka mera!

--- Och hennes bror? tillade d'Artagnan försagdt.

--- Hennes bror? återtog Atos.

--- Ja, presten?

--- Ah!  Jag lät höra efter honom för att hänga honom i hans tur; men
    han hade redan skaffat sig försprång, han hade aftonen förut
    lemnat sin prestgård.

­-- Har man åtminstone fått veta, hvem den eländige var?

--- Han var utan tvifvel den skönas förste älskare och medbrottsling,
    en värdig man, som låtsats vara prest, måhända för att gifta bort
    sin älskarinna och betrygga hennes utkomst.  Han måtte väl ha
    blifvit rådbråkad, hoppas jag.

--- Ack, min Gud, min Gud! utropade d'Artagnan, alldeles yr i hufvudet
    öfver denna förfärliga händelse.

--- Ät då af denna skinka, d'Artagnan, den är utsökt, sade Atos, i det
    han skar af en skifva, som han lade på den unge mannens tallrik.
    Hvilken skada, att det nere i källaren blott fans fyra sådana som
    den der!  Jag skulle hafva druckit femtio buteljer till.

D'Artagnan kunde icke längre uthärda detta samtal, som skulle hafva
gjort honom galen; han lät hufvudet sjunka ned mellan sina båda händer
och låtsade insomna.

--- Ungdomen förstår icke längre att dricka, sade Atos, i det han
    betraktade honom medlidsamt, och den der är ändock en af de
    bäste!....

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: