Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Felton var i hennes våld. Om ock en ängel visade sig för den unge mannen för att anklaga mylady, skulle han säkert, i sin nu varande sinnesstämning, taga honom för en djävulens utskickade.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LVIII. Rymningen.
Såsom lord Winter hade tänkt, var myladys sår ej farligt, och så snart
hon var ensam med sin uppasserska, som skyndade att afkläda henne,
öppnade hon åter ögonen.
Hon måste emellertid låtsa svaghet och smärta. Det var icke svårt för
en skådespelerska, sådan som mylady. Den stackars qvinnan lät således
fullkomligt narra sig af fången, öfver hvilken hon, trots alla
invändningar, vakade hela natten.
Men denna qvinnas närvaro hindrade ej mylady att begrunda sitt läge.
Det gafs intet tvifvel mer. Felton var öfvertygad; Felton var i
hennes våld. Om ock en engel visade sig för den unge mannen för att
anklaga mylady, skulle han säkert, i sin nu varande sinnesstämning,
taga honom för en djefvulens utskickade.
Mylady smålog vid denna tanke, ty Felton var hädanefter hennes enda
hopp, hennes enda räddningsmedel.
Men lord Winter kunde hafva misstänkt honom, och Felton kunde nu sjelf
vara under bevakning.
Klockan fyra på morgonen anlände läkaren, men såret hade redan läkts
i hop. Läkaren kunde således hvarken utröna dess riktning eller dess
djup; han fann endast af den sjukas puls, att fallet ej var af svårare
art.
Under förevändning, att hon ej sofvit på hela natten och hade behof af
hvila, afskedade mylady på morgonen qvinnan, som vakat.
Hon hoppades, att Felton skulle infinna sig vid frukosttimmen, men han
kom icke.
Voro hennes farhågor grundade? Skulle Felton, misstänkt af baronen,
felas henne i det afgörande ögonblicket? Blott en dag återstod
henne. Lord Winter hade utsatt hennes inskeppning till den 23, och
det var nu den 22 på morgonen.
Icke desto mindre väntade hon ännu temligen tåligt ända till
middagstimmen.
Ehuru hon icke ätit på morgonen, inbars middagen på vanlig tid; mylady
märkte med förskräckelse, att soldaterne, som bevakade henne, buro
annan drägt.
Hon dristade fråga, hvart Felton tagit vägen.
Man svarade henne, att Felton för en timme sedan stigit till häst och
ridit bort.
Hon frågade, om baronen ännu var på slottet; soldaten bejakade frågan
och sade sig hafva befallning att underrätta baronen, om fången
önskade tala med honom.
Mylady svarade, att hon för ögonblicket kände sig för svag och endast
önskade få vara allena.
Soldaten gick, qvarlemnande måltiden.
Felton var aflägsnad; soldaterne voro ombytta; man misstrodde således
Felton.
Det var det värsta slag, som träffat fången.
När hon var allena, steg hon upp. Denna säng, hvilken hon af
försigtighet intagit, på det man skulle tro henne vara svårt sårad,
brände henne som en glödande eld. Hon kastade en blick på dörren;
baronen hade låtit spika ett bräde öfver dörrluckan; utan tvifvel
fruktade han, att hon, genom denna öppning, åter genom något
afgrundsmedel kunde lyckas förleda vakten.
Mylady log af glädje; hon kunde således öfverlemna sig åt sitt raseri,
utan att man iakttog henne. Hon lopp omkring i rummet med en galnings
eller en i jernbur instängd tigrinnas ursinne. Om hon haft knifven
qvar, hade hon säkert tänkt på, ej att döda sig sjelf, men väl att
denna gång döda baronen.
Klockan sex inträdde lord Winter, beväpnad ända till tänderna. Denne
man, i hvilken mylady hittills sett en temligen inskränkt ädling, var
nu vorden en beundransvärd fångvaktare. Han tycktes förutse allt, ana
allt, förekomma allt.
En enda blick på mylady sade honom, hvad som försiggick i hennes själ.
--- Må vara, sade han; men i dag skall ni icke heller döda mig; ni har
inga vapen mer, och för öfrigt är jag på min vakt. Ni hade börjat
bedåra min stackars Felton; han rönte redan eder infernaliska
inflytelse; men jag vill rädda honom, han skall icke mera se eder,
allt är förbi. Packa ned edra kläder, i morgon skall ni resa.
Jag hade bestämt embarkeringen till den 24, men jag trodde, att ju
förr det skedde, desto säkrare vore det. I morgon klockan 12 har
jag eder förvisningsorder, underskrifven af Buckingham. Om ni
säger ett ord till hvem det vara må, innan ni är om bord, så
skjuter min sergeant eder för pannan, han har order dertill. Om
på fartyget ni säger ett ord till hvem det vara må, innan kaptenen
gifvit lof dertill, låter han kasta eder i hafvet, det är
öfverenskommet.
--- Se der, hvad jag hade att säga eder för i dag. I morgon återser
jag eder för att säga eder farväl.
Med dessa ord gick baronen.
Mylady hade med ett leende af förakt på sina läppar, men med raseriet
i sitt hjerta, åhört hela detta hotande tal.
Man serverade hennes aftonmåltid. Mylady kände, att hon behöfde
krafter; hon visste icke, hvad som kunde hända under denna natt, som
närmade sig hotande, ty stora moln vältade sig öfver himmeln, och
några aflägsna blixtar bebådade ett oväder.
Ovädret utbröt klockan tio på aftonen; mylady fann en tröst i att se
naturen dela upproret i hennes själ; det föreföll henne, som om
vindstöten, när den ilade förbi, brusade kring hennes panna, liksom
kring träden, hvilkas grenar den böjde och hvilkas löf den bortryckte;
hon tjöt i kapp med orkanen, och hennes röst förlorade sig i naturens
mäktiga stämma, hvilken, äfven hon, tycktes sucka och förtvifla.
Hastigt hörde hon det knacka på en fönsterruta, och vid skenet af en
blixt såg hon en mans ansigte på andra sidan om gallret.
Hon skyndade fram till fönstret och öppnade det.
--- Felton! utropade hon; jag är räddad!
--- Ja, sade Felton, men tyst, tyst! Jag måste hafva tid för att
afsåga gallren. Akta blott, att de icke få se eder genom
dörrluckan.
--- Ah, det är ett bevis, att herren är med oss, Felton, återtog
mylady; de ha tillslutit dörrluckan med ett bräde.
--- Det är bra! Gud har beröfvat dem deras förnuft, sade Felton.
--- Men hvad skall jag göra då? frågade mylady.
--- Intet, intet; stäng endast fönstret. Gå till sängs eller lägg
eder åtminstone påklädd i sängen; när jag slutat, knackar jag på
rutan. Men ni kan följa mig?
--- Ja, jag.
--- Edert sår?
--- Smärtar mig väl, men hindrar mig ej att gå.
--- Var då färdig vid första signal.
Mylady stängde fönstret, släckte lampan och gick, såsom Felton
uppmanat henne, att lägga sig på sängen. Midt under stormens tjut
hörde hon filens gnisslande mot gallren, och vid skenet af hvarje
blixt såg hon Feltons skugga bakom fönsterrutan.
Hon tillbragte en timme nästan utan att andas, flämtande, med svetten
på pannan och med hjertat beklämdt af en förfärlig ångest vid hvarje
rörelse, hon hörde i korridoren.
Det gifves timmar, som äro årslånga.
Efter en timme knackade Felton åter.
Mylady hoppade ur sängen och gick att öppna. Två bortsågade galler
lemnade en öppning nog stor för en menniska att slippa igenom.
--- Är ni färdig? frågade Felton.
--- Ja. Skall jag medtaga något?
--- Guld, om ni har.
--- Ja, lyckligtvis har man låtit mig behålla hvad jag hade.
--- Så mycket bättre, ty jag har gifvit ut allt mitt för att hyra eder
ett fartyg.
--- Se der, sade mylady, i det hon lade i Feltons hand en påse full
med louisdorer.
Felton tog påsen och kastade den ned till foten af muren.
--- Vill ni komma nu? sade han.
--- Här är jag.
Mylady steg upp på en länstol och stack öfra delen af kroppen genom
fönstret; hon såg den unge officern hängande på en repstege öfver
afgrunden.
För första gången påminde henne en rörelse af förskräckelse, att hon
var qvinna.
Den tomma rymden skrämde henne.
--- Jag anade det, sade Felton.
--- Det är ingenting, det är ingenting, sade mylady, jag skall stiga
ned med tillslutna ögon.
--- Har ni förtroende till mig? sade Felton.
--- Det kan ni fråga!
--- Håll tillsammans edra händer; lägg dem i kors; så der ja!
Felton band sin näsduk om hennes båda handleder och ett rep utomkring
näsduken.
--- Hvad gör ni? frågade mylady förvånad.
--- Lägg edra armar om min hals och frukta ingenting.
--- Men min tyngd beröfvar eder jemvigten och vi slå ihjäl oss båda.
--- Var lugn, jag är sjöman.
Här var icke en sekund att förlora. Mylady lade sina båda armar om
Feltons hals och gled ut genom fönstret.
Felton gick sakta utför stegen, ett steg i sänder. Oaktadt de båda
kropparnas tyngd gungade orkanen dem i luften.
Plötsligt stannade Felton.
--- Hvad är på färde? frågade mylady.
--- Tyst! sade Felton, jag hör steg.
--- Vi äro upptäckta!
Det uppstod några ögonblicks tystnad.
--- Nej, sade Felton, det är ingenting.
--- Men hvad är det för buller?
--- Det är patrullen, som gör sin rund.
--- Hvar går runden?
--- Rakt under oss.
--- Den skall upptäcka oss?
--- Nej, blott det icke blixtrar.
--- Den skall stöta mot änden af stegen.
--- Lyckligtvis är den sex fot för kort.
--- Min Gud, der äro de!
--- Tyst!
Båda hängde i luften, orörliga och utan att andas, tjugu fot från
marken, medan soldaterne gingo nedanför dem, skrattande och språkande.
Det var ett förfärligt ögonblick för de flyende.
Patrullen gick förbi; man hörde bullret af stegen aflägsna sig och
sorlet af rösterna aftaga allt mer.
--- Nu, sade Felton, nu äro vi räddade.
Mylady drog en suck och förlorade sansen.
Felton fortfor att stiga ned. Hunnen till änden af stegen och
saknande fotstöd, höll han sig fast med händerna, och när han fattat
om nedersta steget, hängde han sig på armarna och nådde marken. Han
lutade sig ned, upptog penningpåsen och tog den mellan tänderna.
Derefter lyfte han mylady i sina armar och aflägsnade sig hastigt åt
motsatt håll det, hvaråt patrullen gått. Snart vek han af från vägen,
gick tvärs öfver klipporna, och anländ till hafsstranden, blåste han i
en hvisselpipa.
En dylik signal svarade honom, och efter fem minuter såg han en båt
med fyra man.
Båten närmade sig stranden så mycket den kunde, men det var ej så
djupt, att den kunde lägga till. Felton gick i vattnet ända till
midjan; han ville ej åt någon förtro sin dyrbara börda.
Lyckligtvis började stormen lägga sig, men hafvet gick emellertid ännu
högt; den lilla båten kastades som ett nötskal på vågorna.
--- Till slupen, sade Felton, och ro flinkt!
De fyra karlarne rodde, men hafvet var för våldsamt, för att årorna
kunde väl hugga i.
Dock aflägsnade man sig från slottet, och detta vara det vigtigaste.
Natten var kolsvart; redan var det nästan omöjligt att från båten
skönja stranden, och än svårare var det således att från stranden
skönja båten.
En svart punkt gungade på hafsytan.
Det var slupen.
Under det båten drefs af sina fyra roddares hela kraft, löste Felton
repet och näsduken, hvilka sammanhöllo myladys händer.
När händerna voro frigjorda, stänkte han hafsvatten i hennes ansigte.
Mylady uppgaf en suck och öppnade ögonen.
--- Hvar är jag? sade hon.
--- Räddad, svarade den unge officern.
--- O, räddad, räddad! utropade hon. Ja, der ser jag himmeln och der
hafvet! Den luft jag andas är frihetens! Ack... tack Felton,
tack!
Den unge mannen tryckte henne till sitt hjerta.
--- Men hur är det med mina händer? frågade mylady; det käns, som om
man krossat dem i ett skrufstäd.
Mylady lyfte sina armar; hennes handleder voro illa sargade.
--- Ty värr! sade Felton, i det han betraktade dessa sköna händer och
sakta skakade på hufvudet.
--- Ah, det är ingenting! utropade mylady; nu påminner jag mig.
Mylady sökte omkring sig med blickarna.
--- Den är här, sade Felton, i det han med foten vidrörde
penningpåsen.
Man närmade sig slupen. Matrosen på vakt prejade båten, och båten
svarade.
--- Hvad är detta för fartyg? frågade mylady.
--- Det, som jag hyrt för eder räkning.
--- Hvart skall det föra mig?
--- Hvart ni behagar, blott ni sätter mig af i Portsmouth.
--- Hvad skall ni göra i Portsmouth? frågade mylady.
--- Fullgöra lord Winters befallning, sade Felton med ett dystert
leende.
--- Hvilken befallning? frågade mylady.
--- Ni begriper då icke? sade Felton.
--- Nej, förklara eder, jag ber.
--- Som han misstrodde mig, ville han sjelf bevaka eder och skickade
mig i sitt ställe att få Buckinghams underskrift på eder
förvisningsorder.
--- Men om han misstrodde eder, huru kunde han anförtro eder denna
order?
--- Man trodde ju ej, jag visste, hvarom det var fråga.
--- Det är sant. Och ni begifver eder nu till Portsmouth?
--- Jag har ingen tid att förlora; i morgon är det den 23, och
Buckingham far i morgon med flottan.
--- Far han i morgon, och hvart?
--- Till La Rochelle.
--- Han får icke fara! utropade mylady, förlorande sin vanliga
själsnärvaro.
--- Var lugn, svarade Felton, han skall icke fara.
Mylady darrade af glädje; hon hade läst djupet af den unge mannens
hjerta: Buckinghams död stod der skrifven med tydliga bokstäfver.
--- Felton, sade hon, ni är stor som Judas Makkabaios! Om ni dör, dör
jag med eder. Det är allt, hvad jag kan säga eder.
--- Tyst! sade Felton, vi äro framme.
Man lade till vid slupen.
Felton sprang först uppför fallrepstrappan och räckte handen åt
mylady, under det matroserne stödde henne, ty hafvet var ännu mycket
upprördt.
Efter ett ögonblick voro de på däck.
--- Kapten, sade Felton, här är den person, om hvilken jag talat med
eder och hvilken ni måste föra oskadd till Frankrike.
--- Mot tusen pistoler, sade kaptenen.
--- Jag har redan gifvit eder fem hundra.
--- Det är sant, svarade kaptenen.
--- Och se här de öfriga fem hundra, återtog mylady, i det hon lade
handen på penningpåsen.
--- Nej, sade kaptenen, jag står fast vid mitt ord, som jag gifvit
denne unge man; de andra fem hundra pistolerna tillhöra mig ej
förr än vid ankomsten till Boulogne.
--- Och ni tror, att vi skola komma dit?
--- I godt behåll, svarade kaptenen, så sant jag heter Jack Buttler.
--- Nå väl, sade mylady, om ni håller ert ord, ger jag eder icke blott
fem hundra, jag ger eder tusen pistoler.
--- Hurra för eder, min vackra dam, skrek kaptenen, och måtte Gud ofta
ge mig sådana passagerare som eders nåd!
--- Först, sade Felton, skall ni föra oss in i den lilla bugten
vid...; ni vet, det är öfverenskommet, att ni för oss dit.
Kaptenen svarade med att befalla den nödiga manövern, och klockan sju
på morgonen kastade det lilla fartyget ankar i den antydda bugten.
Under vägen hade Felton berättat allt för mylady; huru han, i stället
för att begifva sig till London, hade förhyrt det lilla fartyget, huru
han återvändt, huru han klättrat uppför muren på det sätt, att han,
allt efter som han steg uppför, satt in krampor mellan stenarna till
stöd för fötterna, och huru han slutligen, hunnen till gallret, hade
fastgjort stegen. Det öfriga visste mylady.
Å sin sida försökte mylady uppmuntra Felton till fullföljande af sin
plan; men redan vid de första orden, som kommo öfver hennes läppar,
märkte hon, att den unge fanatikern snarare behöfde hejdas än
uppmuntras.
Det öfverenskoms, att mylady skulle vänta på Felton till klockan tio;
om han ej klockan tio vore återkommen, skulle hon fortsätta sin resa.
Då skulle han, i händelse han vore fri, söka upp henne i Frankrike, i
karmeliterklostret i Béthune.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 23 Jun 2006