D'Artagnan och Portos med axelgehänget.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Ursinnig hade d'Artagnan i tre språng kommit genom förmaket och rusade nu åt trappan, i avsikt att taga minst fyra trappsteg i sänder, men i sin iver rusade han huvudstupa på en musketör, som kom ut genom en lönndörr, och stötte huvudet mot dennes axel, så att musketören gav till ett rop eller snarare ett jämmerskri.
D'Artagnan och Portos med axelgehänget.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
IV. Atos' skuldra, Portos' axelgehäng och Aramis' näsduk.
Ursinnig hade d'Artagnan i tre språng kommit genom förmaket och rusade
nu åt trappan, i afsigt att taga minst fyra trappsteg i sänder, men i
sin ifver rusade han hufvudstupa på en musketör, som kom ut genom en
löndörr, och stötte hufvudet mot dennes axel, så att musketören gaf
till ett rop eller snarare ett jämmerskri.
--- Ursäkta mig, sade d'Artagnan, under försök att fortsätta sitt
lopp, ursäkta mig; jag har mycket brådt.
Knapt hade han hunnit utför första trappsteget, då en jernhand fattade
i hans skärp och hejdade honom.
--- Ni har brådt om! utropade musketören, blek som ett lik; under
denna förevändning stöter ni hufvudet emot mig och säger: »ursäkta
mig«, och ni tror, att detta är tillräckligt? Icke så alldeles,
min unge herre. Tror ni kanske, för det att ni i dag har hört
herr de Tréville tala något ogeneradt till oss, att man kan
behandla oss på samma sätt, som han talar till oss? Skingra eder
villfarelse, kamrat! Ni är icke Tréville, ni!
--- Jag försäkrar, svarade d'Artagnan, som kände igen Atos, hvilken
efter den af doktorn verkstälda förbindningen nu skulle gå hem
till sig, jag försäkrar, att jag icke med uppsåt stötte eder,
derför sade jag också: »ursäkta mig.« Det tycker jag också vara
nog. Jag upprepar det dock, och denna gång är det kanske allt
för mycket; och på mitt hedersord, jag har verkligen brådt, mycket
brådt. Släpp mig derför, jag ber, och låt mig gå, dit jag ämnar
mig.
--- Min herre, sade Atos, i det han släpte honom, ni är föga
belefvad. Man ser nog, att ni är hemma långt bort härifrån.
D'Artagnan hade redan gått tre eller fyra trappsteg, då han vid Atos'
anmärkning tvärstannade.
--- För tusan, min herre, svarade han, huru långt bort ifrån jag än må
komma, så får jag säga eder, att ni icke är den, som skall lära
mig fina seder!
--- Måhända ändå, sade Atos.
--- Ah, om jag icke hade så brådt, utropade d'Artagnan, och om jag
icke skulle springa efter någon!
--- Min brådskande herre, mig kan ni träffa utan att springa, hör ni
det?
--- Hvar då, om ni behagar?
--- Vid Karmeliterklostret.
--- När?
--- Klockan tolf.
--- Klockan tolf. Godt, jag skall vara der!
--- Försök att ej låta mig vänta, ty klockan en qvart på ett skall jag
leta rätt på eder för att klippa af eder öronen.
--- Godt! ropade d'Artagnan; jag skall vara der tio minuter före tolf.
Och nu började han åter springa, som om den onde sjelf hade besatt
honom, i hopp att ännu kunna taga reda på den okände, hvars lugna
gång ej kunnat föra honom synnerligen långt bort.
Men vid porten till gatan stod Portos och talade med en lifdrabant.
Emellan de tvenne samtalande var vid pass en mans bredd. D'Artagnan
ansåg detta mellanrum tillräckligt för sig och rusade till för att som
en pil passera mellan dem. Men d'Artagnan hade ej tagit vinden i
beräkning. Just som han skulle passera, fattade blåsten i Portos'
långa kappa, och d'Artagnan kom rakt under kappan. Utan tvifvel hade
Portos sina goda skäl att icke öfvergifva denna så väsentliga del af
sin beklädnad, ty i stället för att släppa efter fliken, som han höll
uti, drog han den till sig, så att d'Artagnan snoddes in i
sammetstyget genom en roterande rörelse, förklarlig genom Portos'
envisa motstånd.
När d'Artagnan hörde musketören svärja, sökte han komma lös ur kappan,
som förblindade honom. Han fruktade i synnerhet att hafva skadat
glansen på det präktiga gehänget, hvilket vi redan känna, men då han
orolig slog upp ögonen, fann han sig med näsan inborrad emellan
Portos' båda axlar, det vill säga just öfver axelgehänget.
Men ack, liksom de flesta saker i denna verld, hvilka endast hafva det
yttre skenet för sig, befans nu gehänget framtill vara af guld och
baktill endast af simpelt buffelläder. Då Portos, som var mycket
fallen för prål, ej kunde hafva hela gehänget af guld, ville han
åtminstone hafva ena hälften sådan, och deraf förklaras lätt den
föregifna förkylningen och behofvet af kappan.
--- Nå anfäkta och regera! skrek Portos, i det han gjorde alla möjliga
ansträngningar för att komma lös från d'Artagnan, som krånglade i
hans rygg; ni är då alldeles besatt, som på det sättet kastar eder
öfver folk!
--- Ursäkta mig, sade d'Artagnan, som nu syntes under jättens axel, jag
har mycket brådt om; jag springer efter någon, och...
--- Glömmer ni händelsevis edra ögon, då ni springer? frågade Portos.
--- Nej, svarade d'Artagnan stött, och tack vare mina ögon, ser jag
till och med, hvad andra icke se.
Antingen Portos begrep eller icke begrep meningen, gaf han emellertid
fritt lopp åt sin vrede.
--- Min herre, svarade han, jag spår eder, att ni får mycket stryk, om
ni så der retas med musketörerne.
--- Får stryk! genmälde d'Artagnan; det är ett hårdt ord.
--- Det passar likväl i den mans mun, som är van att se sina fiender i
ansigtet.
--- Ah, vid Gud, jag förstår nog, att ni inte vill vända ryggen åt
edra, ni!
Och den unge mannen, förtjust öfver detta gäckeri, aflägsnade sig,
skrattande med full hals.
Portos fradgade af raseri och gjorde en rörelse för att rusa på
d'Artagnan.
--- Sedan, sedan, ropade denne åt honom, när ni icke har kappan på
eder.
--- Klockan ett då, bakom Luxembourgpalatset.
--- Godt, klockan ett! svarade d'Artagnan och vek om gathörnet.
Men hvarken på den gatan han redan gått eller på den, han nu kastade
ögat på, kunde han upptäcka sin man. Huru långsam den okändes väg än
varit, hade han likväl vunnit försprång; måhända hade han ock gått in
i något hus. D'Artagnan frågade alla han mötte, gick derpå ända ned
till färjan och vände tillbaka genom Seinegatan och gatan la
Croix-Rouge, men såg likväl intet, alls intet. Emellertid var denna
promenad honom till någon nytta, ty i den mån svetten trängde ut genom
porerna, klappade hans hjerta mindre häftigt. Han började tänka på de
händelser, som mött honom; de voro många och ledsamma: klockan var
knapt elfva på dagen, och dock hade morgondagen redan ådragit honom
ogunst af herr de Tréville, hvilken ej gerna kunde undgå att finna
d'Artagnans sätt att aflägsna sig något för mycket obesväradt.
Dessutom hade han ådragit sig två allvarsamma dueller, med två män,
hvardera i stånd att döda minst tre sådana som d'Artagnan, med ett ord
två musketörer, det vill säga två af dessa varelser, som han
uppskattade så högt, att han i sina tankar och i sitt hjerta satte dem
öfver alla andra män.
Utsigterna voro ganska nedslående. Säker om att varda dödad af Atos,
finner man väl, att den unge mannen ej bekymrade sig mycket om
Portos. Som emellertid hoppet är det sista, som slocknar i
menniskohjertat, började han slutligen hoppas, att han, om ock med
svåra blessyrer, likväl kunde öfverlefva dessa båda dueller, och till
framtida nytta gjorde han sig följande sjelfförebråelser.
--- Hvilken villhjerna jag spelar, och sådan narr jag är! Den
hederlige, olycklige Atos var sårad just i samma axel, mot hvilken
jag körde hufvudet likt en bock. Det enda, som förvånar mig, är,
att han icke dödade mig på stället; han egde verkligen rätt
dertill; den smärta jag tillfogade honom var visst ganska svår.
Beträffande Portos, åh, beträffande Portos, var det på min heder
ännu mera rasande!
Och mot sin vilja började den unge mannen att skratta, allt likväl
medan han såg sig om för att iakttaga, huru vida icke detta skratt på
en man hand, hvilket måste synas utan orsak i deras ögon, som sågo
honom skratta, kunde såra någon förbigående.
--- Med Portos är det ännu mera rasande; men jag är i alla fall en
villhjerna. Kastar man sig väl så der på menniskor utan att säga:
se upp! Nej! Och kikar man dem väl under kappan för att titta
efter hvad som icke finnes der! Han hade säkert förlåtit mig, ja,
han hade förlåtit mig, om jag icke råkat tala om det fördömda
axelgehänget, fast med förtäckta ord, det är sant; jo, vackert
förtäckta! Ah, sådan fördömd gaskognare jag ändå är! Hör på,
d'Artagnan, min vän, fortfor han, talande till sig sjelf med all
den försynthet, han ansåg sig vara skyldig sig sjelf, slipper du
ifrån det här, hvilket icke är sannolikt, så måste du för
framtiden iakttaga den finaste belefvenhet. Hädanefter måste man
beundra dig, åberopa dig som ett mönster. Att vara förekommande
och artig är icke att vara feg. Se blott på Aramis: Aramis, det
är mildheten och behaget i egen person. Nå väl! Har väl någon
understått sig kalla honom feg? Nej, visst icke, och hädanefter
vill jag taga honom till förebild i allt. Ah, se der är han just!
Medan d'Artagnan sålunda gått och språkat med sig sjelf, hade han, på
några steg när, hunnit fram till d'aiguillonska hotellet, utanför
hvilket han såg Aramis stå och helt muntert samtala med tre ädlingar
af konungens drabanter. Aramis vardt äfven varse d'Artagnan, men som
han icke förgätit, att det var i denne unge mans närvaro, herr de
Tréville hade förifrat sig på förmiddagen, och som ett vitne till de
förebråelser musketörerne undfått på intet sätt var honom angenämt,
låtsade han icke se honom. D'Artagnan deremot, drifven af sina
försonings- och belefvenhetsplaner, närmade sig de fyra unga männen, i
det han gjorde en belefvad helsning, ledsagad af det mest artiga
småleende. Aramis böjde lätt hufvudet, men smålog ej. Alla fyra
afbröto för öfrigt ögonblickligen samtalet.
D'Artagnan var icke nog enfaldig att ej märka, att han var
öfverflödig, men ännu var han icke nog hemmastadd med fina verldens
vanor för att på skickligt sätt draga sig ur den falska ställning,
hvari den vanligtvis råkar, som blandar sig i sällskap, som han knapt
känner, och i samtal, som icke röra honom. Han sökte derför en utväg
att så litet tafatt som möjligt draga sig tillbaka, då han märkte, att
Aramis tappade sin näsduk och utan tvifvel ovetande satte foten derpå,
och ögonblicket syntes honom vara inne att godtgöra sin oskicklighet;
han böjde sig derför ned, och med den artigaste min han kunde antaga
drog han näsduken undan musketörens fot, i trots af dennes bemödande
att hålla den qvar, och sade, i det han lemnade honom den:
--- Jag tror, min herre, att detta är en näsduk, som ni ej gerna
skulle velat förlora.
Näsduken var också rikt broderad och bar i ett af hörnen en krona med
vapen. Aramis rodnade starkt och ryckte snarare än tog näsduken ur
gaskognarens hand.
--- Aha! utropade en af drabanterne, påstår du ännu, försigtige
Aramis, att du står illa hos fru de Bois-Tracy, då detta intagande
fruntimmer har artigheten att låna dig sina näsdukar?
Aramis kastade på d'Artagnan en af dessa blickar, som låta en förstå,
att man ådragit sig en dödsfiende, hvarpå han, återtagande sin blida
min, sade:
--- I bedragen eder, mina herrar; denna näsduk tillhör icke mig, och
jag vet ej, hvarför herrn fick det infallet att lemna den åt mig
hellre än åt någon af eder; och som bevis på hvad jag säger, så se
här min ficka.
Vid dessa ord framtog han sin egen näsduk, hvilken äfven var ytterst
elegant och af fin batist, ehuru batist var mycket dyr på den tiden,
men denna näsduk var utan broderi, utan vapen och hade endast ett
namnchiffer, dess egares.
Denna gång sade d'Artagnan ej ett ord; han insåg sin blunder. Men
Aramis' vänner läto ej öfvertyga sig af hans nekande, och en af dem
sade med låtsadt allvar till den unge musketören:
--- Om det vore så, som du påstår, skulle jag, min käre Aramis, se mig
tvungen att reklamera näsduken, ty, som du vet, Bois-Tracy är min
intime vän, och jag vill ej, att man gör sig trofeer af hans frus
effekter.
--- Du framställer illa din begäran, svarade Aramis, och ehuru jag i
sak medgifver behörigheten af din fordran, måste jag afslå den för
dess form.
--- Saken är, vågade d'Artagnan blygt anmärka, att jag icke såg
näsduken falla ur herr Aramis' ficka. Hans fot stod på den, det
var allt, och derför antog jag, att den var hans.
--- Ni bedrog eder, min herre, svarade Aramis kallt, föga tacksam för
upprättelsen; och vändande sig till den, som förklarat sig vara
Bois-Tracys vän, fortsatte han: För öfrigt, när jag tänker efter,
min herr intime med Bois-Tracy, är jag en icke mindre tillgifven
vän till honom än du, och strängt taget kan denna näsduk lika väl
ha fallit ur din ficka som ur min.
--- Nej, på min ära! utropade den kunglige drabanten.
--- Du svär på din ära, och jag på mitt hedersord; då måste ju
nödvändigt en af oss vara ljugare. Nej, låt oss göra något
bättre, käre Montaran; låt oss taga hälften hvar.
--- Af näsduken?
--- Ja.
--- Förträffligt! utropade de båda andra; kung Salomos dom! Du är
verkligen full af vishet, Aramis.
De unga männen brusto i skratt, och som man väl kan föreställa sig,
hade hela saken ingen annan påföljd. Efter ett ögonblick upphörde
samtalet, och sedan de tre drabanterne och musketören hjertligt tryckt
hvarandras händer, begåfvo sig de förre åt sitt håll och Aramis åt
sitt.
--- Nu är stunden inne att förlika mig med denne belefvade man, tänkte
d'Artagnan, som under hela senare delen af samtalet hållit sig
något afsides, och med denna vackra föresats närmade han sig
Aramis, som aflägsnade sig utan att egna honom vidare
uppmärksamhet.
--- Min herre, sade d'Artagnan, jag hoppas ni ursäktar...
--- Ah, min herre, afbröt Aramis, tillåt mig säga eder, att ni i denna
sak ej uppfört eder, som en bra karl bort göra.
--- Huru, min herre! utropade d'Artagnan; ni antar då....
--- Jag tror, min herre, att ni icke är enfaldig och att ni, fast ni
kommer från Gascogne, mycket väl vet, att man icke utan skäl
trampar på näsdukar. För fan! Paris' gator äro väl icke belagda
med batist heller!
--- Min herre, ni gör orätt i att söka förödmjuka mig, sade
d'Artagnan, hvars eldfängda lynne började öfverrösta hans fredliga
föresatser. Jag är visserligen från Gascogne, det är sant, och
efter ni vet det, behöfver jag icke säga eder, att gaskognarne äro
föga tåliga af sig, så att hafva de en gång gjort sin ursäkt, vore
det ock för en grofhet, tro de sig hafva gjort hälften mer, än de
bort göra.
--- Min herre, det jag yttrade, svarade Aramis, var icke för att söka
tvist med eder. Jag är, Gud ske lof, ingen slagskämpe, och som
jag är musketör endast »tills vidare«, slås jag endast, när jag är
nödsakad dertill, och alltid med mycken motvilja; men den här
gången är saken mer allvarsam, ty genom eder är ett fruntimmer nu
komprometteradt.
--- Genom oss, vill ni säga! utropade d'Artagnan.
--- Hvarför var ni nog oskicklig att gifva mig igen näsduken?
--- Hvarför var ni nog oskicklig att släppa den?
--- Jag har redan sagt, och jag upprepar det, att den der näsduken ej
kommit ur min ficka.
--- Nå väl! Då har ni två gånger ljugit, min herre, ty jag såg, när
den föll ur eder ficka.
--- Aha, talar ni ur den tonen, min herr gaskognare! Välan då, jag
skall lära eder belefvenhet, jag!
--- Och jag skall skicka eder tillbaka till eder mässa, herr abbé!
Drag eder värja, om ni behagar, och det nu strax!
--- Nej, om ni behagar, min hygglige vän, åtminstone icke här. Ser ni
icke, att vi stå midt framför Hôtel d'Aiguillon, som är uppfyldt
med kardinalens tjensteandar? Hvem säger mig för öfrigt, att det
icke är hans eminens, som uppdragit åt eder att skaffa honom mitt
hufvud? Men jag sätter, löjligt nog, värde på mitt hufvud, som
synes mig passa rätt bra till mina axlar. Jag vill gerna döda
eder, lita på det, men döda eder i all tysthet, på ett aflägset
och ensligt ställe, der ni åtminstone ej kan för någon skryta med
eder död.
--- Det går jag gerna in på, men var icke så säker på eder sak och tag
med eder näsduken, den må tillhöra eder eller ej; kanske får ni
godt tillfälle att begagna den.
--- Min herre är ju gaskognare? frågade Aramis.
--- Ja, men jag uppskjuter ej ett möte endast af försigtighet.
--- Försigtigheten, min herre, är en nästan öfverflödig dygd för
musketörer, det vet jag nog, men den är oundgänglig för kyrkans
män, och som jag endast tills vidare är musketör, vill jag gerna
vara försigtig. Klockan två skall jag ha äran vänta eder i herr
de Trévilles hotell. Och der skall jag anvisa eder ett passande
ställe.
De båda unga männen helsade hvarandra, hvarefter Aramis aflägsnade sig
uppför gatan, som för till Luxembourgpalatset, medan d'Artagnan, som
såg, att tiden led, tog vägen åt Karmeliterklostret, sägande för sig
sjelf: Jag står ej till att rätta, men dör jag, så dör jag åtminstone
för en musketörs hand.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006