Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Felton gav, i fråga om hertigen av Buckingham, blott uttryck åt den känsla av avsky, alla engelsmän hyste för den, som själva katolikerna kallade en prejare, en blodsugare, en vällusting, och som puritanerna helt enkelt kallade Satan.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LIV. Fångenskapens tredje dag.
Felton var dårad; men ännu återstod ett steg att taga; hon måste hålla
honom qvar, eller, rättare sagdt, han måste ensam stanna qvar; och
ännu kunde mylady blott dunkelt skönja det medel, som borde leda till
detta mål.
Ännu mer: hon måste förmå honom att tala för att sjelf kunna tala till
honom; ty mylady visste ganska väl, att hennes största förförelsemedel
låg i rösten, som så ledigt genomlopp hela tonskalan, från det
menskliga ordet ända till himmelns tungomål.
Och likväl, oaktadt all denna förförelsekonst, kunde mylady
misslyckas, ty Felton var varnad äfven för den minsta tillfällighet.
Från detta ögonblick öfvervakade hon alla sina handlingar, alla sina
ord, ända till sin blotta blick, ända till sina åtbörder, ända till
sin andedrägt, hvilken man kunde tyda som en suck. Med ett ord, hon
studerade allt, liksom en skicklig skådespelerska studerar en ny rol
af en art, hvarvid hon ej är van.
I fråga om lord Winter var hennes uppförande lättare att bestämma;
också var hon sedan gårdagen ense med sig sjelf derom. Att förblifva
stum och värdig i hans närvaro, att emellanåt reta honom genom ett
konstladt förakt, ett spotskt ord, att drifva honom till hot och
våldsamhet, hvilka skulle bilda en motsats till hennes undergifvenhet,
sådan var hennes plan. Felton skulle se det; han skulle kanske
ingenting säga, men han skulle se det.
På morgonen kom Felton som vanligt, men mylady lät honom anordna allt
till frukosten utan att tilltala honom. Då han skulle gå, kände hon
också en gnista af hopp, ty hon trodde, att det var han, som nu skulle
tala till henne, men hans läppar rördes, utan att något ord undslapp
hans mun, och med våld på sig sjelf slöt han i sitt hjerta de ord, han
var på väg att uttala, och gick.
Klockan tolf inträdde lord Winter.
Det var en rätt vacker vinterdag, och en stråle af Englands bleka sol,
som lyser, men ej värmer, inträngde genom fönstergallren.
Mylady såg ut genom fönstret och låtsade ej höra, att dörren öppnades.
--- Ah, sade lord Winter, sedan man spelat komedi och spelat tragedi,
spelar man nu melankoli.
Fången svarade ej.
--- Ja, ja, fortfor lord Winter, jag begriper: ni ville gerna vara i
frihet på denna strand; ni ville gerna på ett godt fartyg klyfva
vågorna af detta smaragdgröna haf; ni ville gerna, på land eller
på haf, bereda mig ett af dessa små bakhåll, hvilka ni så väl
förstår att uppfinna. Tålamod, tålamod! Om fyra dagar skola
strand och haf stå eder öppna, ja, öppnare än ni skulle vilja, ty
om fyra dagar skall England vara befriadt från eder.
Mylady knäpte i hop händerna och lyfte sina vackra ögon mot himmeln.
--- Min Gud, min Gud, sade hon med englalik ljufhet i ton och åtbörd,
förlåt denne man, liksom jag förlåter honom!
--- Ja, bed, förtappade! ropade baronen; din bön är desto
ädelmodigare, som jag svär dig, att du är i händerna på en man,
som ej skall förlåta.
Och han gick ut.
I samma ögonblick han gick, sköt en skarp blick genom den halföppna
dörren och såg Felton, som hastigt vek undan för att ej ses af henne.
Då kastade hon sig på knä och började bedja.
--- Min Gud, min Gud, sade hon, du vet, för hvilken helig sak jag
lider! Gif mig också kraft att lida!
Dörren öppnades sakta; den vackra bedjerskan låtsade ej höra det; hon
fortfor med tårar i rösten:
--- Du hämdens Gud, du barmhertighetens Gud! Vill du låta denne mans
nedriga planer gå i fullbordan?
Då först låtsade hon höra ljudet af Feltons steg, och snabb som tanken
reste hon sig, rodnande, liksom blygdes hon, att man öfverraskat henne
på knä.
--- Jag vill icke störa dem, som bedja, min fru, sade Felton
allvarligt; låt icke störa eder för min skull, jag besvär eder!
--- Huru vet ni, att jag bad, min herre? sade mylady med af
snyftningar qväfd röst. Ni bedrog eder, min herre, jag bad icke.
--- Tror ni då, min fru, sade Felton med lika allvarlig röst fast i
något mildare ton, att jag anser mig ega rätt att hindra någon
varelse från att knäfalla för sin skapare? Nej, det förbjude Gud!
För öfrigt anstår ångern så väl de brottslige, hvad brott de än må
hafva begått; en brottsling är mig helig, när han ligger vid Guds
fötter.
--- Jag brottslig! sade mylady med ett småleende, som skulle afväpnat
sjelfve domsengeln. Brottslig! Min Gud, du vet, om jag är det!
Säg, att jag är dömd, min herre, det må så vara, men ni vet sjelf,
att Gud, som älskar martyrer, tillåter, att man någon gång dömer
oskyldige.
--- Vore ni dömd, vore ni oskyldig, vore ni martyr, svarade Felton, så
egde ni än större skäl att bedja, och jag skulle sjelf bistå eder
med mina böner.
--- Ah, ni är ett Guds barn, ni! utropade mylady, i det hon störtade
till hans fötter, jag uthärdar icke längre, ty jag fruktar, att
krafterna skola svika mig i den stund, då jag måste bestå kampen
och bekänna min tro; hör derför en förtviflad qvinnas bön. Man
bedrager eder, min herre, men derom är ej fråga; jag ber eder
blott om en enda nåd, och om ni beviljar mig den, skall jag
välsigna eder både i denna verld och i den andra.
--- Tala med min förman, min fru, sade Felton; jag har lyckligtvis
hvarken att förlåta eller att straffa; det är en högre än mig, Gud
uppdragit detta ansvar.
--- Nej, med eder, eder ensam. Hör mig hellre än att bidraga till min
förnedring, till min vanära.
--- Om ni förtjent denna förnedring, min fru, om ni sjelf ådragit eder
denna vanära, måste ni underkasta eder den, som ett offer åt Gud.
--- Hvad säger in? Ah, ni missförstår mig! Då jag talar om vanära,
tror ni, att jag talar om något straff, om fängelse eller om död?
O, vore detta Guds behag! Hvad frågar jag efter död eller
fängelse!
--- Det är jag, som icke längre förstår eder, min fru, sade Felton.
--- Eller låtsar att icke förstå mig, min herre, svarade fången med
ett leende af tvifvel.
--- Nej, min fru, vid en soldats ära, vid en kristens tro!
--- Huru? Ni är okunnig om lord Winters planer med mig?
--- Jag känner dem ej.
--- Omöjligt! Ni, hans förtrogne?
--- Jag ljuger aldrig, min fru.
--- Åh, han gör för liten hemlighet deraf, att man ej skulle gissa
dem.
--- Jag söker ej att gissa något, min fru; jag väntar, tills man
förtror det åt mig, och utom hvad lord Winter sagt mig i eder
närvaro, har han ingenting förtrott mig.
--- Men, utropade mylady i en obeskriflig ton af sanning, ni är då
icke hans medbrottsling? Ni vet då icke, att han ämnar mig en
skymf, med hvilken alla jordens straff ej kunna jemföras i fasa?
--- Ni bedrar eder, min fru, sade Felton rodnande; lord Winter är icke
i stånd till ett sådant brott.
--- Godt! sade mylady för sig sjelf; utan att veta, hvad det är,
kallar han det ett brott.
Derpå tillade hon högt:
--- Den skändliges vän är i stånd till allt.
--- Hvem kallar ni den skändlige? sade Felton.
--- Fins det väl i hela England två män, på hvilka ett sådant namn kan
träffa in?
--- Ni menar George Villiers, sade Felton, hvars ögon började flamma.
--- Den afgudadyrkarne, de otrogna hedningarne kalla hertig af
Buckingham, återtog mylady; jag trodde icke, att i hela England
fans en engelsman, som behöfde så lång förklaring för att
igenkänna den, som jag menade.
--- Herrens hand är utsträckt mot honom; han skall ej undgå det straff
han förtjenar.
Felton gaf, i fråga om hertigen af Buckingham, blott uttryck åt den
känsla af afsky, alla engelsmän hyste för den, som sjelfva katolikerne
kallade en prejare, en blodsugare, en vällusting, och som puritanerne
helt enkelt kallade Satan.
--- O, min Gud, min Gud! utropade mylady, jag ber dig sända denne man
det straff han förskyllat; du vet, att det icke är min egen hämd
jag eftersträfvar, utan ett helt folks befrielse, hvarom jag
anropar dig.
--- Känner ni honom då? utropade Felton.
--- Ändtligen ställer han en fråga till mig, sade mylady för sig
sjelf, förtjust att så snart hafva uppnått ett så stort resultat.
Ah, om jag känner honom! Ja, till min olycka, till min eviga
olycka!
Och mylady vred sina händer liksom söndersliten af smärta.
Felton kände utan tvifvel inom sig, att hans styrka öfvergaf honom,
och tog några steg åt dörren; fången, som ej förlorade honom ur sigte,
störtade efter och hejdade honom.
--- Min herre, utropade hon, var god, var mild, hör min bön! Denna
knif, som baronens grymma förutseende beröfvat mig, emedan han
vet, hvad bruk jag vill göra deraf... ack, hör mig till slut... af
nåd, af barmhertighet återgif mig denna knif blott ett ögonblick!
jag omfattar edra knän; besinna, ni skall stänga dörren, det är
icke eder jag vill något ondt; min Gud, vilja eder något ondt,
eder, min räddare måhända! Gif mig denna knif, en minut blott,
och jag ger eder den åter genom luckan på dörren. Blott en enda
minut, herr Felton, och ni har räddat min ära.
--- Ni vill döda eder! utropade Felton förfärad, glömmande att draga
tillbaka sina händer ur fångens; döda eder!
--- Jag har sagt, min herre, mumlade mylady, i det hon sänkte rösten
och sjönk utmattad till golfvet, jag har sagt eder min hemlighet.
Han vet allt! Min Gud, jag är förlorad!
Felton stod qvar, orörlig och villrådig.
--- Han tviflar ännu, tänkte mylady; jag har icke varit nog sann.
Man hörde någon gå i korridoren; mylady igenkände lord Winters steg.
Felton kände äfven igen dem och tog ett steg åt dörren.
Mylady störtade fram till honom.
--- O, ej ett ord, sade hon fort och sakta, ej ett ord till denne man
af allt, hvad jag yttrat, eller jag är förlorad, och det är ni,
ni...
Då stegen närmade sig, tystnade hon, af fruktan, att man skulle höra
hennes röst, och lade med en åtbörd af outsäglig fasa sin sköna hand
på Feltons mun.
Felton sköt sakta tillbaka mylady, som sjönk ned i en liggstol.
Lord Winter gick förbi dörren utan att stanna, och man hörde stegen
aflägsna sig.
Dödsblek stod Felton några ögonblick med spändt och lyssnande öra, men
då ljudet af stegen bortdött, andades han likt den, som vaknar upp ur
en dröm, och störtade ut ur rummet.
--- Ah, sade mylady, i sin ordning lyssnande till Feltons steg, hvilka
aflägsnade sig i motsatt riktning mot lord Winters, ändtligen har
jag dig då!
Men snart mörknade åter hennes ansigte.
--- Om han talar med baronen, sade hon, är jag förlorad, ty baronen,
som väl vet, att jag ej dödar mig, skall i hans närvaro sätta en
knif i mina händer, och då får han se, att all denna ytterliga
förtviflan endast var spelad.
Hon gick att ställa sig framför spegeln och betraktade sig; aldrig
hade hon varit så skön.
--- Åh nej, sade hon småleende, han skall ej tala.
På aftonen kom lord Winter på samma gång som hennes qvällsvard.
--- Min herre, sade mylady, är då eder närvaro ett nödvändigt bihang
till min fångenskap, och kan ni ej spara mig den råga på lidandet,
som edra besök tillskynda mig?
--- Hvad nu, älskade syster! svarade Winter; sade ni icke sjelf helt
ömt med denna lilla vackra mun, som i dag är så grym mot mig, att
ni kom till England för att få träffa mig, en njutning, som ni så
lifligt saknade, att ni för den skull blottstälde eder för
sjösjuka, storm, fångenskap? Nå väl, nu har ni mig här, gif eder
derför tillfreds; för öfrigt har mitt besök denna gång en
anledning.
Mylady darrade; hon trodde, att Felton talat; denna qvinna, som
pröfvat så många våldsamma och stridiga själsrörelser, hade kanske
aldrig känt sitt hjerta klappa så häftigt.
Hon satt; lord Winter tog en länstol, drog den till hennes sida och
satte sig bredvid henne; derpå tog han upp ur fickan ett papper, som
han långsamt uppvek.
--- Hör på, sade han, jag ville visa eder detta slags pass, jag sjelf
uppsatt och som hädanefter skall vara eder ordningsregel i det nya
lif jag beviljar eder.
Derpå flyttade han sina ögon från mylady på papperet och läste:
--- »Order att föra till...«, för namnet är lemnadt tomrum, afbröt
Winter; i fall ni föredrar något ställe, så uppgif det; och så
framt det är ett tusental mil från London, skall man villfara eder
önskan. Jag fortsätter således: »Order att till... föra
Charlotte Backson, brännmärkt af franska lagskipningen, men
frigifven efter straffet; hon skall bo på denna ort utan att
någonsin längre än tre mil aflägsna sig derifrån. I händelse af
rymningsförsök tillämpas dödsstraffet. Hon har att uppbära fem
shilling om dagen till husrum och föda.«
--- Denna order rör icke mig, svarade mylady kallt, efter den upptager
ett annat namn än mitt.
--- Ett namn! Bär ni väl något namn, ni?
--- Jag bär eder brors namn.
--- Ni bedrar eder; min bror var allenast eder andre man, och den
förste lefver ännu. Säg mig hans namn, och jag sätter det i
stället för Charlotte Backsons. Nej?... Ni vill icke?... Ni
tiger? Godt, ni skall inskrifvas under namnet Charlotte Backson.
Mylady blef tyst; denna gång likväl var det ej af beräkning, utan af
förfäran; hon trodde, att ordern var färdig att verkställas, att lord
Winter hade utsatt hennes affärd tidigare, att hon var dömd att resa
samma afton. Ett ögonblick var således i hennes tanke allt förloradt,
då hon plötsligt märkte, att ordern saknade underskrift.
Den glädje, hon kände öfver denna upptäckt, var så stor, att hon ej
kunde dölja den.
--- Ja, ja, sade lord Winter, som såg, hvad som försiggick inom henne,
ni söker underskriften och ni säger eder: ännu är icke allt
förloradt, efter denna akt ej är underskrifven; man visar mig den
för att skrämma mig, det är allt. Ni bedrar eder; i morgon sändes
denna order till lord Buckingham; i öfvermorgon återkommer den,
undertecknad af hans hand och försedd med hans sigill, och
tjugufyra timmar senare, jag ansvarar eder derför, skall den börja
att sättas i verket. Farväl, min fru, se der allt, hvad jag hade
att säga eder.
--- Och jag, jag svarar eder, min herre, att detta maktmissbruk, denna
landsförvisning under ett diktadt namn är en skändlighet.
--- Föredrager ni att hängas under edert rätta namn, mylady? Ni vet,
att de engelska lagarna äro obevekliga i fråga om kränkning af
äktenskapet; förklara eder öppet. Ehuru mitt namn eller rättare
min brors är inblandadt i allt detta, skall jag äfventyra
skandalen af en offentlig rättegång för att vara säker om att med
ens varda eder qvitt.
Mylady svarade ej, men vardt blek som ett lik.
--- Ah, jag ser, att ni föredrager resan. Bra, min fru, och det fins
ett gammalt ordspråk, som säger, att resor bilda ungdomen. På min
ära, ni har icke orätt, och när allt kommer omkring, är lifvet
skönt. Det är just derför, jag ej är angelägen om, att ni
beröfvar mig det. Återstår att uppgöra om de der fem shilling;
jag visar mig en smula njugg, icke sant? Det kommer sig deraf,
att jag icke är angelägen om, att ni besticker edra väktare. För
öfrigt återstå eder alltid edra behag för att förleda dem. Bruka
dem, så vida ej eder motgång med Felton gifvit eder afsmak för
dylika försök.
Felton har icke talat, sade sig mylady, ingenting är således
förloradt.
--- Och nu farväl, min fru. I morgon kommer jag för att underrätta
eder om min budbärares affärd.
Lord Winter steg upp, helsade mylady ironiskt och gick.
Mylady drog andan; hon hade ännu fyra dagar på sig; fyra dagar skulle
vara henne nog för att fullt bedåra Felton.
Men en förfärlig tanke föll henne in, nämligen att lord Winter kanske
skulle sända Felton sjelf för att få Buckinghams underskrift; på detta
sätt skulle Felton undgå henne, men för att fången skulle lyckas,
tarfvades trollmakten af en oafbruten bedåring.
Emellertid, såsom vi redan sagt, lugnade henne en sak: Felton hade
icke talat.
Hon ville icke synas upprörd af lord Winters hotelser; hon satte sig
till bords och åt.
Sedermera, liksom förra aftonen, föll hon på knä och läste högt sina
böner. Liksom förra aftonen afbröt soldaten sin gång och stannade för
att lyssna på henne.
Snart hörde hon steg, lättare än skildtvakten och som kommo från änden
af korridoren och upphörde vid hennes dörr.
--- Det är han, sade hon.
Hon började nu samma andliga sång, hvilken aftonen förut så våldsamt
hänfört Felton.
Men ehuru hennes ljufva, fulla och rika röst klingade ännu mer
harmoniskt, ännu mer sönderslitande än någonsin, förblef dörren
stängd. Väl tyckte sig mylady, vid en af de förstulna blickar, hon
kastade på den lilla luckan, genom gallret skönja den unge mannens
glödande ögon; men vare sig det var verkligehet eller synvilla, denna
gång hade han nog makt öfver sig sjelf att ej inträda.
Men några ögonblick efter det hon slutat sin andliga sång, trodde
mylady sig höra en djup suck, och samma steg, hon hört närma sig,
aflägsnade sig långsamt och liksom motvilligt.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 5 Jun 2006