Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Herrar Bassompierre och Schomberg voro marskalkar av Frankrike och yrkade på sin rätt att under kungens överbefäl få kommendera armén, men kardinalen, som fruktade, att Bassompierre, vilken i själ och hjärta var hugenott, endast helt svagt skulle ansätta sina religionsbröder, engelsmännen och rochellarne, gynnade däremot hertigen av Angoulème, vilken konungen på hans inrådan utnämnt till generallöjtnant.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XLIII. Värdshuset Colombier rouge.
Konungen, som haft så brådt att möta fienden och som med bättre rätt
än kardinalen delade dennes hat mot Buckingham, hade knapt anländt
till lägret, förrän han ville vidtaga alla anstalter, först till att
fördrifva engelsmännen från ön Ré och sedan till att påskynda La
Rochelles belägring; men mot sin vilja vardt han uppehållen af
misshälligheter, som utbrusto mellan herrar Bassompierre och Schomberg
å ena sidan samt hertigen af Angoulême å den andra.
Herrar Bassompierre och Schomberg voro marskalkar af Frankrike och
yrkade på sin rätt att under kungens öfverbefäl få kommendera armeen,
men kardinalen, som fruktade, att Bassompierre, hvilken i själ och
hjerta var hugenott, endast helt svagt skulle ansätta sina
religionsbröder, engelsmännen och rochellarne, gynnade deremot
hertigen af Angoulême, hvilken konungen på hans inrådan utnämt till
generallöjtnant. Deraf följde ock, att man, af fruktan att se herrar
Bassompierre och Schomberg öfvergifva armeen, nödgades gifva hvardera
ett särskildt befäl. Bassompierre tog sitt högqvarter norr om staden
från Laleu till Dompierre, hertigen af Angoulême öster ut från
Dompierre till Périgny, och Schomberg söder ut från Périgny till
Angoutin.
Monsieur hade sitt qvarter i Dompierre.
Konungen hade sitt än i Etré, än i La Jarrie.
Slutligen befann sig kardinalens qvarter på sandreflarna vid La
Pierrebron, i ett simpelt hus utan någon förskansning.
Sålunda bevakade monsieur Bassompierre, konungen hertigen af Angoulême
och kardinalen Schomberg.
Så snart detta var ordnadt, hade man företagit sig att fördrifva
engelsmännen från ön.
Tidpunkten var ganska gynsam. Engelsmännen, som framför allt behöfva
goda lifsmedel för att vara goda soldater och nu måste nöja sig med
salt kött och dåligt bröd, hade många sjuke i sitt läger; och hafvet,
denna årstid ganska farligt på oceanens alla kuster, förstörde hvar
dag något fartyg, så att stranden vid hvarje hafsflod bokstafligen
betäcktes af sönderslagna pinasser, roberger och felucker jemte andra
fartyg; deraf följde, att äfven om kungens folk hölle sig stilla i
sitt läger, skulle dock Buckingham, hvilken endast af egensinne dröjde
på ön Ré, en eller annan dag nödgas upphäfva belägringen.
Men som herr de Toirac lät inberätta, att alla förberedelser för en ny
stormning gjordes i det fiendtliga lägret, ansåg kungen, att man borde
göra slut på saken, och gaf nödiga order till en afgörande affär.
Då vi hafva för afsigt, icke att skrifva en dagbok öfver belägringen,
utan blott att förtälja de dervid timade tilldragelser, hvilka ega
gemenskap med vår berättelse, vilja vi endast med två ord nämna, att
företaget lyckades till kungens stora förvåning och kardinalens stora
ära. Engelsmännen, fot för fot fördrifna, slagna i alla träffningar,
krossade vid öfvergången till ön Loix, nödgades åter gå om bord,
qvarlemnande på slagfältet två tusen man, hvaribland fem öfverstar,
tre öfverstelöjtnanter, två hundra femtio kaptener och tjugu ansedda
adelsmän, fyra kanoner och sextio fanor, hvilka fördes till Paris af
Claude de Saint-Simon och med mycken ståt upphängdes i Notredames
hvalf.
Tedeum sjöngs i lägret och utbredde sig derifrån öfver hela
Frankrike. Kardinalen blef således i stånd att fullfölja belägringen
utan att, åtminstone för ögonblicket, hafva något att frukta af
engelsmännen.
Men, som vi nyss sade, var lugnet endast ögonblickligt.
En utskickad från hertigen af Buckingham, vid namn Montaigu, hade
fångats, och man hade fått bevis om ett förbund mellan romerska riket,
Spanien, England och Lothringen.
Detta förbund var riktadt mot Frankrike.
För öfrigt hade man i Buckinghams qvarter, hvilket han nödgats
öfvergifva fortare, än han hade trott, funnit papper, som bestyrkte
detta förbund, och som, efter hvad kardinalen försäkrar i sina
memoarer, illa komprometterade fru de Chevreuse, följaktligen äfven
drottningen.
Det var på kardinalen, som hela ansvaret hvilade, ty man är icke en
oinskränkt minister utan att vara ansvarig. Också voro alla hans
mäktiga snilles krafter dag och natt spända, och han lyssnade till
minsta rykte, som uppkom i något af Europas stora riken.
Kardinalen kände Buckinghams handlingskraft och framför allt hans hat;
om det förbund, som hotade Frankrike, triumferade, vore hela hans
inflytande förloradt: den spanska och österrikiska politiken skulle få
sina representanter i Louvres kabinett, der de ännu endast egde
anhängare; han, Richelieu, den företrädesvis nationele ministern, vore
förlorad. Kungen, hvilken lydde honom som ett barn, men tillika
hatade honom, som ett barn hatar sin lärare, skulle öfverlåta honom åt
»monsieurs« och drottningens förenade hämd; han vore då förlorad, och
kanske Frankrike med honom. Allt detta måste man söka afvända.
Också såg man kurirer, hvilkas antal ökades hvarje ögonblick, natt och
dag komma och gå i det lilla huset vid La Pierrebron, der kardinalen
tagit qvarter.
Der sågos munkar, hvilka så illa buro sina kåpor, att man lätt kunde
märka, att de framför allt tillhörde den stridande kyrkan; fruntimmer,
något besvärade i sina pagedrägter, och hvilkas vida benkläder ej
förmådde fullt dölja de rundade formerna; bönder med svärtade händer,
men smala ben, och hvilka otvetydigt förrådde personer af stånd.
Äfven andra mindre angenäma besök gjordes, ty två eller tre gånger
spred sig ryktet, att kardinalen varit nära att lönmördas.
Det är sant, att hans eminens' fiender sade, att det var han sjelf,
som besoldade oskickliga mördare för att vid behof ega rätt till
vedergällning, men man bör hvarken tro, hvad ministrar eller deras
fiender säga.
Detta hindrade likväl ej kardinalen, hvars personliga mod ej ens hans
hätskaste belackare satt i fråga, att ofta företaga nattliga färder,
än för att meddela hertigen af Angoulême vigtiga order, än för att
rådslå med kungen, än för att öfverlägga med något sändebud, som han
icke ville släppa in till sig.
Å sin sida voro musketörerne, hvilka ej hade särdeles mycket att göra
vid belägringen, ej strängt hållna och förde ett muntert lif. Detta
var så mycket lättare för dem, i synnerhet för våra tre stallbröder,
som de voro herr de Trévilles vänner och derför lätt fingo hans
tillstånd att dröja ute, efter det lägret var stängdt.
En afton, då d'Artagnan, som var på vakt i en löpgraf, ej kunnat göra
dem sällskap, hände det, att Atos, Portos och Aramis, ridande sina
stridshästar, insvepta i sina fältkappor och med ena handen om
pistolkolfven, alla tre återvände från ett värdshus, hvilket Atos två
dagar förut hade upptäckt på vägen till La Jarrie och som kallades
Colombier rouge. De följde vägen, som förde till lägret, och voro,
såsom vi sagt, på sin vakt, af fruktan för bakhåll, då de vid pass en
fjerdedels lieue från byn Boisnar trodde sig höra ryttare nalkas. De
stannade genast, slutande sig till hvarandra, och höllo sig midt på
vägen. Efter en stunds förlopp, just då månen framträdde ur en sky,
sågo de vid en krökning af vägen två ryttare, hvilka vid deras åsyn
också stannade och tycktes rådgöra, om de borde fortsätta sin ridt
eller vända om. Denna tvekan väckte misstankar hos de tre vännerne;
Atos red några steg fram och ropade med stadig röst:
--- Wer da?
--- Wer da, ni sjelf? svarade en af de två ryttarne.
--- Det är icke ett svar, sade Atos. Wer da? Svara eller angripa vi
eder.
--- Tagen eder i akt för hvad I gören, mina herrar, sade en kraftig
stämma, som tycktes vara van att kommendera.
--- Det är någon högre officer, som gör sin nattrund, sade Atos, i det
han vände sig åt sina vänner; hvad viljen I göra, mina herrar?
--- Hvilka ären I? sade samma röst i samma kommandoton. Svaren nu i
eder ordning, eller kunde eder olydnad bekomma eder illa.
--- Konungens musketörer, sade Atos, allt mer öfvertygad, att den, som
anstälde detta förhör, egde rätt dertill.
--- Vid hvilket kompani?
--- Trévilles kompani.
--- Kommen närmare och sägen mig, hvad I gören här på denna timme.
De tre kamraterne närmade sig något modstulna, ty alla tre voro nu
öfvertygade, att de hade att göra med en, som var starkare än de. För
öfrigt öfverlemnade man åt Atos att föra ordet.
En af de två ryttarne, den, som i andra rummet tagit till orda, var
vid pass tio steg före sin kamrat; Atos vinkade åt Portos och Aramis
att äfven stanna bakom honom och närmade sig ensam.
--- Förlåt, min officer, sade Atos, men vi visste icke, med hvem vi
hade att göra, och ni finner, att vi äro på vår vakt.
--- Edert namn? sade officern, som betäckte en del af ansigtet med sin
kappa.
--- Men ni torde sjelf, min herre, sade Atos, som började känna harm
öfver denna ransakning, vara god och gifva mig bevis, att ni eger
rätt att förhöra mig.
--- Edert namn? återtog ryttaren för andra gången, i det han nu fälde
sin kappa, så att hans ansigte blottades.
--- Herr kardinalen! utropade musketören bestört.
--- Edert namn? återtog hans eminens för tredje gången.
--- Atos, sade musketören.
Kardinalen gjorde ett tecken åt stallmästaren, som närmade sig.
--- Dessa tre musketörer skola följa oss, sade han med sakta röst; jag
vill icke, att man skall veta, att jag varit borta ur lägret; om
de följa oss, äro vi säkra om, att de ej yppa det för någon.
--- Vi äro adelsmän, monseigneur, sade Atos; begär endast vårt ord och
var obekymrad. Gud vare lof, vi veta att bevara en hemlighet.
Kardinalen kastade en genomträngande blick på den djerfve talaren.
--- Ni har skarpt öra, herr Atos, sade kardinalen, men hör mig nu: det
är icke af misstroende jag ber eder följa mig, det är för min
säkerhet; utan tvifvel äro edra två kamrater herrar Portos och
Aramis?
--- Ja, eders eminens, sade Atos, under det att de två musketörerne,
som stannat bakom, närmade sig med hatten i hand.
--- Jag känner eder, mina herrar, sade kardinalen, jag känner eder;
jag vet, att I icke så helt och hållet ären mina vänner, och jag
är ledsen deröfver, men jag vet också, att I ären tappra och
rättskaffens adelsmän och att man kan lita på eder. Herr Atos, ni
och edra båda vänner torden göra mig den äran att ledsaga mig, och
jag skall då hafva en eskort, som skall väcka sjelfve konungens
afund, i händelse vi möta honom.
De tre musketörerne bugade sig ända ned till halsarna af sina hästar.
--- Nå väl, på min ära, sade Atos, eders eminens gör rätt i att taga
oss med sig; vi ha mött fula ansigten på vägen, och vi hade med
fyra sådana ansigten ett gräl på Colombier rouge.
--- Ett gräl, och hvarför då, mina herrar? sade kardinalen. Jag
tycker ej om grälmakare, det veten I.
--- Det är just derför, jag haft äran underrätta eders eminens om hvad
som tilldragit sig, ty eders eminens hade kunnat få veta det af
andra än oss och på en falsk rapport tro, att felet legat på vår
sida.
--- Huru slutades detta gräl? frågade kardinalen, rynkande ögonbrynen.
--- Min vän Aramis här fick ett litet värjsting i armen, hvilket ej
skall hindra honom, såsom eders eminens kan se, att i morgon
deltaga i stormningen, om eders eminens befaller en sådan.
--- Men I ären icke män att så der låta ge eder värjsting, sade
kardinalen; se så, varen öppenhjärtiga, mina herrar; I hafven väl
också gifvit några tillbaka; bikten eder, I veten ju, att jag har
rätt att ge absolution.
--- Jag, monseigneur, sade Atos, drog icke ens värjan, men jag tog min
motståndare om lifvet och kastade honom ut genom fönstret; jag
tror, att han i fallet, fortfor Atos med någon tvekan, bröt af sig
låret.
--- Aha! sade kardinalen, och ni, herr Portos?
--- Jag, monseigneur, som visste, att dueller äro förbjudna, tog en
bänk och gaf dermed en af banditerne ett slag, som, efter hvad jag
tror, krossade hans axel.
--- Godt! sade kardinalen, och ni, herr Aramis?
--- Jag, monseigneur, som är af mycket fredligt sinnelag och för
öfrigt, hvilket monseigneur kanske icke vet, snart ämnar inträda i
det andliga ståndet, jag ville stilla mina kamrater, då en af de
der uslingarne försåtligt gaf mig ett värjsting genom venstra
armen; då miste jag tålamodet, jag drog också värjan, och då han
åter angrep mig, tyckte jag mig känna, att i det samma han
störtade på mig, rände han sjelf min värja genom kroppen på sig;
det vet jag åtminstone bestämdt, att han föll, och jag tyckte, att
man förde bort honom tillika med hans båda kamrater.
--- För fan, mina herrar! sade kardinalen, tre män satta ur stånd att
strida bara för ett gräl på en krog! I ären icke att narras med,
men hvad var då anledningen till tvisten?
--- De uslingarne voro druckna, sade Atos, och som de visste, att ett
fruntimmer på aftonen anländt till värdshuset, ville de med våld
intränga till henne.
--- Intränga till henne, sade kardinalen, och hvarför det?
--- För att våldföra sig på henne, utan tvifvel, sade Atos; jag har
haft den äran säga eders eminens, att dessa uslingar voro
berusade.
--- Och detta fruntimmer var väl då ungt och vackert? frågade
kardinalen med en viss oro.
--- Vi sågo henne icke, monseigneur, svarade Atos.
--- I sågen henne icke? Ah, mycket bra! återtog kardinalen lifligt.
I gjorden rätt i att försvara en qvinnas heder, och som jag nu
sjelf begifver mig till värdshuset Colombier rouge, skall jag nog
få veta, om I sagt sanningen.
--- Monseigneur, svarade Atos stolt, vi äro adelsmän, och gälde det än
att rädda våra lif, skulle vi ej kunna säga en lögn.
--- Också tviflar jag icke derpå; men, tillade han för att ombyta
samtalsämne, var då den der damen ensam?
--- Den der damen hade en kavaljer instängd hos sig, svarade Atos, men
som kavaljeren oaktadt bullret ej visade sig, kan man taga för
afgjordt, att han var feg.
--- Dömen ej, säger evangelium, genmälde kardinalen.
Atos bugade sig.
--- Och nu, mina herrar, är jag nöjd, fortfor hans eminens; jag vet,
hvad jag önskade veta; följen mig.
De tre musketörerne intogo sin plats bakom kardinalen, som åter drog
sin kappa för ansigtet och satte sin häst i skridt, åtta eller tio
steg framom sina fyra följeslagare.
Man kom snart fram till det tysta och ensliga värdshuset. Värden
visste förmodligen, hvilken högförnäm gäst han väntade, och hade
derför aflägsnat alla obehöriga personer.
Tio steg före ankomsten till porten vinkade kardinalen åt sin
stallmästare och de tre musketörerne att göra halt; en sadlad häst
stod bunden vid fönsterluckan; kardinalen klappade tre slag på denna
på ett eget sätt.
En man i kappa kom strax ut och vexlade hastigt några ord med
kardinalen, hvarefter han åter steg till häst och red bort på vägen åt
Surgère, hvilket låg åt samma håll som Paris.
--- Träden närmare, mina herrar, sade kardinalen.
--- I hafven talat sanning, mina tappra ädlingar, tillade han,
vändande sig till de tre musketörerne, och det skall icke vara
mitt fel, om vårt sammanträffande i afton ej varder till fördel
för eder. Följen mig emellertid.
Kardinalen steg af hästen, de tre musketörerne gjorde så ock;
kardinalen kastade tyglarna åt sin stallmästare, och de tre
musketörerne bundo sina hästar vid fönsterluckorna.
Värden stod på sin tröskel; för honom var kardinalen endast en
officer, som kommit för att besöka ett fruntimmer.
--- Har ni något rum på nedra bottnen, der dessa herrar vid en god
eldbrasa kunna vänta på mig? sade kardinalen.
Värden öppnade dörren till en stor sal, i hvilken man nyss hade
uppsatt en stor och präktig kamin i stället för en dålig spis.
--- Se här ett, svarade värden.
--- Det är bra, återtog kardinalen. Stigen in, mina herrar, och varen
goda och vänten på mig; jag skall icke dröja öfver en half timme.
Och medan de tre musketörerne inträdde i rummet på nedra bottnen, steg
kardinalen, utan att begära vidare underrättelser, uppför trappan som
en man, hvilken icke har behof, att man visar honom vägen.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 27 Apr 2006