Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Det var första ömma biljett han fått, första ömma möte, som skänktes honom. Med hjärtat svällande av glädjens berusning kände han sig nära att svikta på tröskeln till det jordiska paradis, som heter kärlek.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXIII. Mötet.
D'Artagnan återkom hem i fullt språng. Ehuru klockan var öfver tre på
morgonen och han haft de osäkraste trakter i Paris att passera, hade
han icke mött något obehag. Man vet, att det fins en gud för de
druckne och de förälskade.
Han fann dörren, som ledde till hans trappa, öppen, steg uppför och
klappade sakta och på ett mellan honom och hans betjent aftaladt sätt.
Planchet, som han två timmar förut skickat hem från Hôtel de ville och
befalt vänta på honom, kom och öppnade.
--- Har någon lemnat bref till mig? frågade d'Artagnan lifligt.
--- Ingen har lemnat bref, herre, sade Planchet, men här fins ett
bref, som kommit af sig sjelft.
--- Hvad menar du, din tok?
--- Jag menar, att fastän jag hade nyckeln till edra rum i min ficka
och denna nyckel ej varit derur, fann jag likväl vid min hemkomst
ett bref på det gröna bordtäcket i eder sängkammare.
--- Hvar är detta bref?
--- Jag lät det ligga, der det låg, herre. Ty det är icke naturligt,
att bref så der gå in till folk. Om fönstret ändå stått öppet
eller åtminstone på glänt, så skulle jag ingenting säga, men allt
var väl stängdt. Akta sig, herre, ty helt säkert ligger något
trolleri derunder.
D'Artagnan hade emellertid störtat in i sängkammaren och öppnat
brefvet. Det var från fru Bonacieux och af följande lydelse:
»Man har lifliga tacksägelser att betyga eder och att öfverföra.
Infinn eder i afton klockan tio i Saint-Cloud, midt emot
paviljongen, som ligger vid hörnet af d'Estréeska huset. C.B.«
Vid läsningen af detta bref kände d'Artagnan sitt hjerta vidgas och
åter sammandragas af denna ljufva kramp, som ömsom marterar, ömsom
smeker förälskade hjertan.
Det var första ömma biljett han fått, första ömma möte, som skänktes
honom. Med hjertat svällande af glädjens berusning kände han sig nära
att svigta på tröskeln till det jordiska paradis, som heter kärlek.
--- Nå väl, herre, sade Planchet, som sett sin herre skiftevis rodna
och blekna; nå väl, hade jag icke gissat rätt, och är det ej någon
ledsam affär?
--- Du bedrar dig, Planchet, svarade d'Artagnan, och till bevis derpå
se här en écu, för att du må dricka min skål.
--- Jag tackar eder, herre, för denna écu och lofvar att noga åtlyda
eder befallning, men icke desto mindre är det visst, att bref, som
gå in så der i lästa rum...
--- Falla från himmeln, min vän, falla från himmeln.
--- Ni är således nöjd, herre? frågade Planchet.
--- Min käre Planchet, jag är den sällaste bland män!
--- Och jag får kanske begagna mig af herrns sällhet för att gå och
lägga mig?
--- Ja, gå.
--- Må all himmelns välsignelse utgjuta sig öfver herrn, men icke
desto mindre är det visst, att det der brefvet...
Och Planchet gick, skakande hufvudet och med en min af oro, som
d'Artagnans frikostighet icke förmått att alldeles skingra.
Ensam, läste och omläste d'Artagnan sin biljett, kysste och åter
kysste han tjugu gånger dessa rader af den älskades hand. Ändtligen
gick han till sängs och insomnade, vaggad af gyllene drömmar.
Klockan sju på morgonen steg han upp och ropade Planchet, som vid
andra kallelsen öppnade dörren och visade ett ansigte, som ännu bar
spår efter gårdagens oro.
--- Planchet, sade d'Artagnman, jag går ut, kanske för hela dagen; du
är således ledig till klockan sju i afton, men håll dig då färdig
med två hästar.
--- Se så, sade Planchet, det ser ut, som vi tänkte en gång till låta
folk sticka diverse hål i skinnet på oss!
--- Du tar din karbin och dina pistoler.
--- Hvad var det jag sade! ropade Planchet. Jag var säker derpå.
Fördömda bref!
--- Gif dig tillfreds, din tok; det är helt enkelt fråga om ett
lustparti.
--- Ja, liksom den der lustresan här om dagen, när det regnade kulor
och växte fallgropar.
--- Om ni är rädd, munsiör Planchet, återtog d'Artagnan, så far jag
utan eder; det är bättre att vara ensam än att ha en följesven,
som darrar.
--- Herrn skymfar mig, sade Planchet; jag trodde likväl, att jag redan
visat, hvad jag duger till.
--- Ja, men jag tänkte, att du förbrukat allt ditt mod vid detta
tillfälle.
--- Herrn skall få se, att jag ännu har mod qvar, när det gäller; men
jag ville bara be herrn icke slösa för mycket dermed, om jag skall
ha något i behåll.
--- Tror du dig hafva något förråd att offra i afton?
-- Jag hoppas det.
--- Godt! Jag räknar på dig.
--- På utsatt timme skall jag vara färdig, men jag trodde, att herrn
hade bara en häst på drabanternes stall.
--- Ännu fins der kanske bara en, men i afton skall der finnas fyra.
--- Det tyckes, som vår resa var en remonteringsfärd?
--- Alldeles, sade d'Artagnan och gick, efter en sista
helsningsåtbörd åt Planchet.
Herr Bonacieux stod i sin dörr. Det var d'Artagnans afsigt att gå
förbi utan att tilltala den värde krämaren, men denne gjorde en så
vänlig och inbjudande helsning, att hans hyresgäst nödgades icke blott
besvara den, utan äfven inlåta sig i tal med honom.
Borde han för öfrigt icke visa sig höflig mot den man, hvars hustru
samma afton gaf honom ett möte i Saint-Cloud, midt emot herr
d'Estrées' paviljong? D'Artagnan närmade sig med den mest älskvärda
min han kunde antaga.
Samtalet föll helt naturligt på den stackars mannens inspärrande.
Herr Bonacieux, som icke visste, att d'Artagnan hört hans samtal med
den okände från Meung, berättade för sin unge hyresgäst de
förföljelser, han måst uthärda af det odjuret herr de Laffemas,
hvilken han under hela berättelsen stämplade som kardinalens bödel,
och utbredde sig vidlyftigt om Bastiljen, dess reglar och portar, dess
källargluggar, galler och pinoredskap.
D'Artagnan åhörde med efterdömligt tålamod. Då han slutat, sade han:
--- Nå, men fru Bonacieux, vet ni, hvem som bortröfvade henne? Ty jag
glömmer ej, att det var denna ledsamma omständighet, jag hade att
tacka för lyckan af eder bekantskap.
--- Ah! sade Bonacieux, de ha väl äktat sig att säga mig det, och min
hustru å sin sida har bedyrat vid alla gudar, att hon icke vet
det. Men ni sjelf, tillade Bonacieux i godmodigaste ton, hvar
har ni hållit till alla de senaste dagarna? Jag har hvarken sett
till eder eller edra vänner, och det är icke på Paris' gator, ni
samkat allt det dam, som Planchet i går borstade af edra stöflar.
--- Ni har rätt, min käre herr Bonacieux; mina vänner och jag har
gjort en liten resa.
--- Långt bort?
--- Nej bevars! En fyrtio lieues blott; vi gjorde herr Atos sällskap
till baden i Forges, der mina vänner stannade qvar.
--- Men ni kom tillbaka, ni, återtog Bonacieux, antagande en illparig
min. En vacker gosse, som ni, får icke långt orlof af sin flicka,
och man var otåligt väntad i Paris, icke sant?
--- På min ära, svarade den unge mannen skrattande, jag tillstår det
desto hellre, min bäste herr Bonacieux, som jag finner, att man
ingenting kan dölja för eder; ja, jag var väntad, och det otåligt,
jag kan försäkra eder det.
Ett lätt moln for öfver Bonacieux' panna, men så lätt, att d'Artagnan
ej märkte det.
--- Och man skall väl också få lönen för sin skyndsamhet? fortfor
krämaren med en lätt darrning på rösten, en darrning, som
d'Artagnan lika litet märkte, som han märkt det flygtiga moln, som
en stund förut hade beskuggat den värde mannens ansigte.
--- Ah, ni är en spjufver, sade d'Artagnan skrattande.
--- Nej, hvad jag säger, återtog Bonacieux, är endast för att få veta,
om man kommer sent hem i afton.
--- Hvarför denna fråga, min käre värd? sade d'Artagnan. Ämnar ni
tilläfventyrs vänta på mig?
--- Nej, men det är så, ser ni, att sedan min häktning och stölden,
som begicks hos mig, är jag rädd, hvar gång jag hör porten öppnas,
helst nattetid. Det kan ej hjelpas, jag är icke soldat, jag.
--- Nå väl, var då ej rädd, om jag kommer hem klockan två eller tre på
morgonen, och lika litet, om jag alls icke kommer hem.
Denna gång vardt Bonacieux så blek, att d'Artagnan ej kunde undgå att
märka det och frågade, hvad som fattades honom.
--- Ingenting, svarade Bonacieux, ingenting. Men efter hvad jag
utstått, har jag plötsliga anfall af svimning, och jag kände just
nu en frossrysning. Bry eder icke om det ni, som endast har att
tänka på att vara lycklig.
--- Då har jag också att göra, ty jag är verkligen lycklig.
--- Icke ännu. Vänta då, ni sade ju i afton?
--- Nå väl, aftonen kommer nog, Gudi lof, och kanske väntar ni honom
lika otåligt som jag. Kanske fru Bonacieux i afton besöker det
äkta hemmet.
--- Fru Bonacieux är icke ledig i afton, svarade hennes man med
värdighet; hon qvarhålles i Louvre af sin tjenst.
--- Så mycket sämre för eder, min käre värd, så mycket sämre! När jag
är lycklig, vill jag, att hela verlden skall vara det, men det ser
ut, som det icke vore möjligt.
Den unge mannen aflägsnade sig, gapskrattande åt ett skämt, hvilket,
trodde han, var begripligt endast för honom.
--- Lycka till mycket nöje! svarade Bonacieux med graflik stämma.
Men d'Artagnan var redan för långt borta att höra hans röst, och hade
han än hört den, skulle han, i den stämning han var, säkert icke lagt
märke dertill.
Han styrde kosan till herr de Trévilles hotell. Som man erinrar sig,
hade gårdagens besök varit ganska kort och föga upplysande.
Han fann herr de Tréville mäkta glad. Kungen och drottningen hade
varit mycket älskvärda mot honom på balen. Sant är, att kardinalen i
stället varit ytterst obehaglig; klockan ett på natten hade han
aflägsnat sig, föregifvande, att han mådde illa. Deras majestäter
hade deremot ej återvändt till Louvre förr än klockan sex på morgonen.
--- Och nu, sade herr de Tréville, i det han sänkte rösten och spejade
åt alla sidor i rummet för att se, om de voro riktigt allena, låt
oss nu tala om eder, min unge vän, ty det är påtagligt, att eder
lyckliga återkomst ej är främmande för kungens glädje, för
drottningens triumf och för hans eminens' förödmjukelse. Nu
gäller det att väl taga sig till vara.
--- Hvad har jag väl att frukta, svarade d'Artagnan, så länge jag
njuter lyckan af deras majestäters ynnest?
--- Allt, tro mig; kardinalen är ej den, som glömmer ett elakt skämt,
så länge han ej uppgjort sin räkning med skämtaren, och denne
tyckes mig vara en viss gaskognare af mina bekanta.
--- Tror ni, att kardinalen är lika underkunnig som ni och vet, att
det är jag, som varit i London?
--- Ah, ni har varit i London! Och är det från London, ni hemför
denna vackra diamant, som blixtrar på edert finger? Akta eder,
min käre d'Artagnan; en fiendes gåfva bringar ingen lycka; fins
det icke en latinsk vers derom? Vänta litet...
--- Jo, helt visst, svarade d'Artagnan, som aldrig kunnat plugga ens
första regeln af latinska språkläran i sitt hufvud och hvars
okunnighet hade varit lärarens förtviflan; jo, det bör finnas en
vers derom.
--- Ja, säkert, sade Tréville, som egde en viss vitter anstrykning,
och herr de Benserade citerade den här om dagen för mig... vänta
då... ah, jag har den:
Timeo Danaos et dona ferentes.
Hvilket betyder: misstro den fiende, som gör eder presenter.
--- Denna diamant kommer ej från en fiende, min herre, återtog
d'Artagnan, den kommer från drottningen.
--- Från drottningen! Åh, åh! sade Tréville. Det är i sanning en
kunglig juvel, värd tusen pistoler så visst som en sou. Genom
hvem har drottningen låtit tillställa eder denna gåfva.
--- Hon har sjelf lemnat mig den.
--- Men hvar?
--- I kabinettet näst intill det rum, der hon omklädde sig.
--- Och på hvad sätt?
--- I det hon gaf mig sin hand att kyssa.
--- Ni har kysst drottningens hand! utropade Tréville, betraktande
d'Artagnan.
--- Hennes majestät täcktes förunna mig denna gunst.
--- Och det i vitnens närvaro? Den oförsigtiga, trefaldt oförsigtiga!
--- Nej, min herre, lugna eder; ingen såg det, återtog d'Artagnan och
berättade för Tréville, huru saken gått till.
--- O, de qvinnorna, de qvinnorna! utropade den gamle soldaten; jag
känner så väl igen dem på deras öfverspändhet; allt
hemlighetsfullt tjusar dem. Ni såg således armen, det var allt;
om ni mötte drottningen, skulle ni ej känna igen henne; om hon
mötte eder, skulle hon icke veta, hvem ni vore?
--- Nej, men tack vare denna diamant... återtog den unge mannen.
--- Hör på, sade Tréville, vill ni, att jag skall gifva eder ett råd,
ett godt råd, en väns råd?
--- Ni gör mig dermed en ära, min herre, sade d'Artagnan.
--- Nå väl, gå till förste bäste juvelerare och sälj denna diamant för
hvad han bjuder eder; så jude han än må vara, får ni alltid minst
åtta hundra pistoler. Pistolerna ha intet namn, unge man, men
denna ring har ett förfärligt namn, hvilket lätt kan förråda
bäraren.
--- Sälja denna ring! En ring, som kommer från min drottning!
Aldrig! sade d'Artagnan.
--- Vänd då stenen inåt, stackars tok, ty man vet nog, att en
adelsjunker från Gascogne ej hittar dylika smycken i sin mors
juvelskrin.
--- Ni tror då, att jag har något att befara? frågade d'Artagnan.
--- Unge man, jag tror, att den, som somnar på en mina, hvars lunta är
tänd, kan anse sig säker i jemförelse med eder.
--- För fan! sade d'Artagnan, som Trévilles säkra ton började oroa;
för fan, hvad är då att göra?
--- Vara på eder vakt alltid och framför allt. Kardinalen har segt
minne och långa händer. Tro mig, han skall göra eder något
streck.
--- Men hvilket?
--- Ah, kan jag veta det, jag! Har han icke alla afgrundens knep till
sin tjenst? Det lindrigaste, som kan hända eder, är att man
häktar eder.
--- Huru! Man skulle våga häkta en man, som är i konungens tjenst?
--- Pardieu, man krusade visst med Atos! I hvarje fall, unge man, tro
en man, som sedan tretio år är vid hofvet; insöf eder ej i
säkerhet, eller är ni förlorad. Tvärt om, det är jag, som säger
eder det, se fiender öfver allt. Söker man gräl med eder, så gif
vika, vore det än för ett tio års barn; anfaller man eder på dagen
eller på natten, så fly utan att blygas derför; om ni har att gå
öfver en bro, så fresta först plankorna, att ej en af dem må svika
eder fot; om ni går förbi ett hus under bygnad, så titta i luften,
att icke en sten må falla på edert hufvud; går ni sent hem, så låt
eder betjent följa eder, och må han vara väpnad, om för öfrigt ni
ni kan lita på eder betjent. Misstro alla, eder vän, eder bror,
eder älskarinna, henne i synnerhet.
D'Artagnan rodnade.
--- Min älskarinna! upprepade han mekaniskt; och hvarför henne mer än
andra?
--- Ty hon är ett af kardinalens favoritmedel; han har ej ett vigare:
en qvinna säljer eder för tio pistoler, kom i håg Delila. Ni
känner skriften, hä?
D'Artagnan tänkte på mötet, som fru Bonacieux lofvat honom just denna
afton, men till vår hjeltes beröm böra vi säga, att den dåliga tanke,
som Tréville hyste om qvinnor i allmänhet, icke ingaf honom den
ringaste lilla misstanke mot hans vackra värdinna.
--- Men à propos, återtog herr de Tréville, hvart ha edra tre kamrater
tagit vägen?
--- Jag ämnade just fråga, om ni icke haft några nyheter om dem.
--- Nej, inga.
--- Nå väl, jag lemnade dem efter mig på vägen: Portos i Chantilly med
en duell för handen, Aramis i Crèvecoeur med en kula i axeln och
Atos i Amiens med en anklagelse för myntförfalskning på halsen.
--- Ser ni! sade Tréville; men hur kom ni sjelf undan?
--- Genom ett underverk, min herre, det måste jag säga, med ett
värjsting i bröstet och i det jag på vägkanten vid Calais
fastnaglade grefve de Wardes, som en fjäril på en tapet.
--- Ser ni, ser ni! De Wardes, en af kardinalens män, en kusin till
Rochefort! Hör på, min vän, det faller mig något in.
--- Tala, min herre.
--- I edert ställe skulle jag göra något.
--- Och hvad?
--- Medan hans eminens låter söka mig i Paris, skulle jag i allsköns
tysthet åter taga vägen till Picardie och söka taga reda på mina
tre kamrater. För fan! De förtjena väl ändå denna lilla
uppmärksamhet å eder sida.
--- Rådet är godt, min herre; i morgon far jag.
--- I morgon! Hvarför icke i afton?
--- I afton, min herre, qvarhålles jag i Paris af en oundgänglig
affär.
--- Ah, unge man, unge man! Någon kärleksaffär? Akta eder, säger jag
än en gång. Det är qvinnan, som förderfvat oss alla, så många vi
äro, och som äfven härefter skall förderfva oss, så många vi äro.
Tro mig, res i afton.
--- Omöjligt, min herre.
--- Ni har då gifvit edert löfte?
--- Ja, min herre.
--- Det är en annan sak, men lofva mig att resa i morgon, om ni icke
sätter lifvet till i natt.
--- Det lofvar jag.
--- Behöfver ni pengar?
--- Jag har ännu femtio pistoler. Det är hvad som behöfs, tänker jag.
--- Men edra kamrater?
--- Jag tror, att pengar ej fattas dem. Vi foro från Paris hvar och
en med sjutiofem pistoler på fickan.
--- Får jag se eder, innan ni reser?
--- Nej, icke som jag tror, min herre, så vida icke något nytt
inträffar.
--- Välan, lycklig resa!
--- Tack, min herre.
D'Artagnan tog afsked af herr de Tréville, mer än någonsin rörd af
hans faderliga omsorg om sina musketörer.
Han gick sedan, efter hvartannat, till Atos', Portos' och Aramis' hem;
ingen af dem hade återkommit. Äfven deras betjenter voro borta, och
man visste ej något om de ena eller de andra.
Han skulle gerna förfrågat sig hos deras fruntimmer, men han kände
hvarken Portos' eller Aramis' älskarinnor, och Atos hade ingen.
Då han gick förbi drabanthotellet, kastade han en blick i stallet; tre
hästar hade anländt af fyra. Planchet, helt förbluffad, höll på att
rykta dem och hade redan gjort ifrån sig två.
--- Ack, herre, sade Planchet, vid åsynen af d'Artagnan, hvad jag är
glad att se eder!
--- Hvarför det, Planchet? frågade d'Artagnan.
--- Tror ni vår värd, herr Bonacieux, om godt?
--- Jag? Nej, icke det ringaste.
--- Det gör ni väl i, herre.
--- Men hvarför denna fråga?
--- Derför att, medan herrn språkade med honom, gaf jag noga akt utan
att lyssna, och jag såg hans ansigte skifta färg två eller tre
gånger.
--- Bah!
--- Herrn märkte det ej, ty herrn tänkte endast på brefvet, som herrn
fått, men jag deremot, varskodd af det underliga sätt, hvarpå
brefvet kom in i huset, förlorade icke en min i hans ansigte.
--- Nå, hur fann du det?
--- Lömskt, herre.
--- Såå.
--- Ja, och så snart herrn lemnat honom och försvunnit vid gathörnet,
tog herr Bonacieux sin hatt, stängde sin dörr och började springa
åt motsatt håll.
--- Du har rätt, Planchet; allt det der synes ganska tvetydigt; men
var lugn; vi skola icke betala honom vår hyra, förrän vi fått
saken klar för oss.
--- Herrn skämtar, men herrn får väl se.
--- Hvad skall man göra, Planchet? Hvad som händer står redan
skrifvet.
--- Herrn afstår då icke från sin promenad i afton?
--- Tvärt om, Planchet; ju mer förtretad jag är på herr Bonacieux,
desto hellre går jag till mötet, som lofvas mig i detta bref,
hvilket gör dig så mycken oro.
--- Nå, om det är herrns beslut...
--- Mitt fasta beslut, min vän; håll dig således färdig klockan nio,
här i hotellet; jag kommer och hemtar dig.
Planchet, som såg allt hopp ute att få d'Artagnan att afstå från
saken, drog en djup suck och började rykta den tredje hästen.
D'Artagnan deremot, som i botten var en ganska försigtig kamrat, gick
ej hem, utan intog sin middag hos den gaskogniske presten, som i
nödens stund hade gifvit de fyra vännerne en chokladfrukost.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006