Nu vart bryderiet nöd; man såg dem uthungrade, följda av sina betjänter, löpa på kajer och högvakter för att uppsamla hos sina vänner utanför förbundet alla middagar de kunde finna.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

VIII. En hofintrig.

Fru Bonacieux tillfångatagen av kardinalens folk.
Fru Bonacieux tillfångatagen av kardinalens agenter.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

VIII. En hofintrig.

Emellertid hade kung Louis XIII:s fyrtio pistoler, liksom allt i denna
verld, haft icke blott en begynnelse, utan ock en ände, och efter
denna ände befunno sig våra fyra stallbröder i bryderi.  I början hade
Atos någon tid med egna medel upprätthållit samfundet.  Portos hade
trädt i hans ställe och tack vare ett af sina vanliga försvinnanden, i
nära fjorton dagar tillgodosett allas behof; slutligen hade turen
varit hos Aramis, som med god min offrat sig och lyckats, påstod han,
genom försäljning af sina teologiska böcker anskaffa några pistoler.

Man tog då som vanligt sin tillflykt till herr de Tréville, som gjorde
några förskott på solden, men dessa förskott kunde icke särdeles länge
förslå för tre musketörer, som redan hade en massa obetalade
räkningar, och en drabant, som ännu ej egde kredit.

Omsider, när man såg, att alla utvägar snart skulle tryta, hopskrapade
man genom en sista ansträngning åtta eller tio pistoler, hvilka Portos
vågade på spel.  Olyckligtvis hade han otur; han tappade allt, plus
tjugufem pistoler på hedersord.

Nu vardt bryderiet nöd; man såg dem uthungrade, följda af sina
betjenter, löpa på kajer och högvakter för att uppsamla hos sina
vänner utanför förbundet alla middagar de kunde finna; ty enligt
Aramis' åsigt borde man i den goda tiden utså måltider till höger och
venster för att skörda sådana i de onda dagarna.

Atos vardt bjuden fyra gånger och medförde hvar gång sina vänner med
deras betjenter.  Portos lyckades sex gånger och lät likaledes sina
kamrater njuta deraf; Aramis åtta gånger.  Han var en man, efter hvad
vi redan sett, som gjorde föga buller, men mycket arbete.

Hvad d'Artagnan angår, som ännu kände ingen i hufvudstaden, öfverkom
han blott en chokladfrukost hos en prest från hembygden och en middag
hos en kornett vid drabanterne.  Han medtog hela sällskapet till
presten, hvars visthus man tömde för två månader, och till kornetten,
som gjorde sitt bästa.  Men, som Planchet sade, man äter blott en
gång, äfven när man äter omåttligt.

D'Artagnan var temligen förlägen öfver, att han ej haft mer än en och
en half måltid, att bjuda sina kamrater i utbyte mot de fester, som
Atos, Portos och Aramis beredt.  Han trodde sig vara sällskapet till
last, glömmande i sitt ungdomliga godmod, att han närt detta sällskap
en hel månad, och hans brydda hufvud började ifrigt arbeta.  Han
besinnade, att denna liga af fyra män, unga, tappra, djerfva och
driftiga, borde ega ett annat mål än gagnlösa promenader, fäktöfningar
och mer eller mindre lyckade upptåg.

Och i sjelfva verket, fyra män som de, fyra män, offrande för
hvarandra allt från börsen till lifvet, fyra män, ständigt stödjande
hvarandra, aldrig ryggande, hvar för sig eller tillsammans
verkställande, hvad de samfäldt beslutit, fyra armar, hotfullt
sträckta mot de fyra väderstrecken eller samlade mot en enda punkt,
borde oundvikligen, vare sig lönligen eller i dagsljuset, genom mina
eller löpgraf, genom list eller våld, bryta sig en väg till det mål de
ville uppnå, huru väl försvaradt eller huru långt aflägset det än
var.  Det enda, som förvånade d'Artagnan, var, att hans kamrater ännu
ej tänkt derpå.

Men han tänkte derpå nu, och det med allvar, ansträngande sin hjerna
för att finna en riktning att gifva åt denna fyrdubbla enhet, hvarmed
han ej tviflade, att man, såsom med den häfstång Arkimedes sökte,
skulle kunna lyfta verlden.  Då klappade man sakta på hans dörr.
D'Artagnan väckte Planchet och befalde honom öppna.

Af detta uttryck, att d'Artagnan väckte Planchet, må läsaren ej sluta,
att det var natt eller att dagen ännu ej var kommen.  Nej, klockan
hade nyss slagit fyra.  Två timmar förut hade Planchet bedt sin herre
om middag, hvarpå denne hade svarat med ordstäfvet: »den som sofver,
han äter.«  Och Planchet åt nu sin middag sofvande.

Den inträdande var en man med temligen simpel uppsyn och utseende af
en borgare.

Planchet hade gerna velat till desert åhöra samtalet, men borgaren
förklarade d'Artagnan, att då hvad han hade att säga var en vigtig och
grannlaga sak, önskade han få vara mellan fyra ögon med honom.

D'Artagnan afskedade Planchet och bad sin gäst sitta.

Det uppstod ett ögonblicks tystnad, hvarunder de båda männen
betraktade hvarandra, liksom för att göra en förberedande bekantskap,
hvarefter d'Artagnan bugade sig till tecken, att han var beredd att
höra.

--- Jag har hört omtalas herr d'Artagnan som en ung, mycket hederlig
    man, sade borgaren, och detta rättvisa beröm har bestämt mig att
    förtro honom en hemlighet.

--- Tala, min herre, tala, sade d'Artagnan, som instinktmässigt
    vädrade en förmånlig affär.

Borgaren gjorde ett nytt uppehåll och fortfor:

--- Min hustru är linnevårderska hos drottningen, min herre, och
    saknar hvarken dygd eller skönhet.  Man förmådde mig att gifta mig
    med henne för nu snart tre år sedan, fastän hon hade blott ringa
    förmögenhet, emedan herr de la Porte, drottningens släpbärare, är
    hennes gufar och beskyddare...

--- Nå väl, min herre? frågade d'Artagnan.

--- Nå väl, återtog borgaren, nå väl, min herre, min hustru
    bortröfvades i går morse, just då hon lemnade sitt arbetsrum.

--- Och af hvem har eder hustru bortröfvats?

--- Jag vet det ej för visso, min herre, men jag misstänker någon.

--- Och hvilken är denna person, som ni misstänker?

--- En man, som sedan länge förföljt henne.

--- Åh fan!

--- Men för att säga sanningen, min herre, fortfor borgaren, är jag
    säker, att det ligger mindre kärlek än politik under allt detta.

--- Mindre kärlek än politik, återtog d'Artagnan med tankfull min, och
    hvad misstänker ni?

--- Jag vet icke, om jag bör säga eder, hvad jag misstänker...

--- Min herre, jag ber eder märka, att jag begär absolut ingenting af
    eder.  Det är ni, som kommer till mig.  Gör derför efter behag;
    det är ännu tid att draga eder tillbaka.

--- Nej, min herre, nej, ni ser mig ut att vara en hederlig ung man,
    och jag skall sätta lit till eder.  Jag tror således, att det icke
    är för någon sin egen kärlekshandel min hustru bortförts, utan för
    en vida högre dams.

--- Ah, ah!  Skulle det vara för fru de Bois-Tracys? sade d'Artagnan,
    som inför sin borgare ville gifva sig min af att vara förtrogen
    med hofvets affärer.

--- Högre, min herre, högre.

--- Fru d'Aiguillons?

--- Högre ändå.

--- Fru de Chevreuses?

--- Högre, mycket högre.

--- Kanske för...?  D'Artagnan hejdade sig.

--- Ja, min herre, svarade den uppskrämde borgaren så lågt, att han
    knapt kunde höras.

--- Men hur vet ni allt detta, ni?

--- Ah, hur jag vet det!

--- Ja, hur vet ni det?  Intet halft förtroende, eller... ni förstår.

--- Jag vet det af min hustru, min herre, af min hustru sjelf.

--- Och hon vet det... af hvem?

--- Af herr de la Porte.  Jag har ju sagt eder, att hon är gudotter
    till herr de la Porte, drottningens förtroendeman.  Nå väl, herr
    de la Porte har anstält henne hos hennes majestät, för att vår
    arma drottning åtminstone skulle ega någon att förtro sig åt,
    prisgifven som hon är af konungen, bespejad som hon är af
    kardinalen, förrådd som hon är af alla.

--- Ah, ah, saken börjar klarna! sade d'Artagnan.

--- Nu kom min hustru till mig för fyra dagar sedan, min herre; ett af
    hennes vilkor var, att hon skulle få besöka mig två gånger i
    veckan, ty, som jag haft äran säga eder, min hustru älskar mig
    mycket; min hustru kom således och förtrodde mig, att drottningen
    i detta ögonblick hyser stora farhågor.

--- Såå.

--- Ja.  Efter hvad det vill synas, ansätter och förföljer herr
    kardinalen henne mer än någonsin.  Han kan icke tillgifva henne
    historien om sarabanden.  Ni känner väl historien om sarabanden?

--- För fan, visst känner jag den! svarade d'Artagnan, som icke visste
    ett ord derom, men ville spela väl underrättad.

--- Så, att nu är det ej längre hat, utan hämndlystnad.

--- Såå.

--- Och drottningen tror...

--- Nå väl, hvad tror drottningen?

--- Hon tror, att man skrifvit till hertigen af Buckingham i hennes
    namn.

--- I drottningens namn?

--- Ja, för att narra honom till Paris och, när han väl är der, locka
    honom i någon snara.

--- Åh fan!  Men eder hustru, min herre, hvad har hon att beställa med
    allt detta?

--- Man känner hennes hängifvenhet för drottningen, och man vill
    antingen aflägsna henne från sin herskarinna eller skrämma ur
    henne hennes majestäts hemligheter eller besticka henne för att
    bruka henne till spion.

--- Det är troligt,, sade d'Artagnan, men mannen, som bortfört henne,
    känner ni honom?

--- Jag har sagt eder, att jag trodde mig känna honom.

--- Hans namn?

--- Det känner jag ej; jag vet endast, att han är ett kardinalens
    kreatur och blinda redskap.

--- Men ni har sett honom?

--- Ja, min hustru har en gång visat mig på honom.

--- Har hans yttre något utmärkande, hvarpå man kan igenkänna honom?

--- Ja bevars!  Det är en herre med högdraget utseende, svart skägg,
    mörk hy, skarpa ögon, hvita tänder och ett ärr vid tinningen.

--- Ett ärr vid tinningen, ropade d'Artagnan, och dessutom hvita
    tänder, skarpt öga, mörk hy, svart skägg och högdragen min; det är
    min man från Meung!

--- Det är eder man, säger ni?

--- Ja, ja; men det hör icke hit.  Men nej, jag bedrar mig, det tvärt
    om förenklar saken mycket; om eder man är den samme som min, skall
    jag i ett slag ta dubbel hämd, det är skilnaden; men hvar träffa
    denne man?

--- Jag vet icke.

--- Ni har ingen kännedom om hans bostad?

--- Ingen; en dag, då jag ledsagade min hustru tillbaka till Louvre,
    kom han ut derifrån, just då hon skulle gå in, och hon visade mig
    på honom.

--- Fördömdt, fördömdt! mumlade d'Artagnan; allt detta är bra dunkelt;
    af hvem fick ni veta eder hustrus bortförande?

--- Af herr de la Porte.

--- Gaf han eder inga detaljer?

--- Nej, han kände inga.

--- Och ni har icke hört något från annat håll?

--- Jo, jag har fått...

--- Hvad då?

--- Men jag vet icke, om jag ej begår en stor oförsigtighet?

--- Ni återkommer till den saken, hör jag; jag ber eder likväl märka,
    att det denna gång är en smula sent att rygga.

--- Också ryggar jag ej, mordieu! skrek borgaren för att med en
    svordom egga modet.  För öfrigt, så sant jag heter Bonacieux...

--- Ni heter Bonacieux? afbröt d'Artagnan.

--- Ja, det är mitt namn.

--- Förlåt, att jag afbröt eder, men det tycktes mig, som detta namn
    icke var mig obekant.

--- Det är möjligt, min herre; jag är eder husvärd.

--- Ah, ah! sade d'Artagnan, till hälften resande sig med en bugning;
    ni är min husvärd?

--- Ja, min herre.  Och efter som ni under de tre månader, ni bott hos
    mig, förströdd utan tvifvel af edra vigtiga göromål, glömt att
    betala mig hyran; efter som, säger jag, jag icke ett ögonblick
    ansatt eder, så tänkte jag, att ni skulle sätta värde på min
    finkänslighet.

--- Åh, jag ber, min bäste herr Bonacieux, återtog d'Artagnan, var
    viss, att jag är full af tacksamhet för ett sådant handlingssätt
    och att, som sagdt är, om jag kan vara eder till tjenst i något...

--- Jag tror det, min herre, jag tror det, och, såsom jag ämnade säga,
    så sant jag heter Bonacieux, jag sätter lit till eder.

--- Fullfölj derför, hvad ni redan börjat säga mig.

Borgaren drog ett papper ur fickan och räckte det åt d'Artagnan.

--- Ett bref! sade den unge mannen.

--- Som jag fick i morse.

D'Artagnan öppnade det, och som det började skymma, närmade han sig
fönstret.  Borgaren följde honom.

»Sök ej eder hustru, läste d'Artagnan; hon skall återgifvas eder, när
man ej längre behöfver henne.  Gör ni ett enda steg för att återfinna
henne, är ni förlorad.«

--- Det der var rent språk, fortfor d'Artagnan, men strängt taget är
    det blott ett hot.

--- Ja, men detta hot skrämmer mig; jag, min herre, är ingalunda en
    svärdets man, och jag är rädd för Bastiljen.

--- Hm! yttrade d'Artagnan; jag är icke månare om Bastiljen, jag, än
    ni.  Gälde det blott ett värjsting, finge det väl gå.

--- Likväl, min herre, hade jag räknat på eder i denna sak.

--- Hur så?

--- När jag såg eder i ständigt sällskap med musketörer af stolt
    utseende, hvilka jag kände var herr de Trévilles och följaktligen
    fiender till kardinalen, tänkte jag, att ni och edra vänner, på
    samma gång de beredde vår stackars drottning rättvisa, skulle vara
    förtjusta att få spela hans eminens ett spratt.

--- Utan tvifvel.

--- Och vidare tänkte jag, att som ni var skyldig mig tre månaders
    hyra, hvarom jag aldrig sagt ett ord...

--- Ja, ja, ni har redan gifvit mig detta skäl, som jag finner
    förträffligt.

--- Ämnande dessutom, så länge ni gör mig äran att stanna hos mig,
    aldrig sätta i fråga någon hyra...

--- Mycket bra.

--- Och lägg härtill, om så behöfs, att jag tänkte bjuda eder ett
    femtiotal pistoler, i fall ni, mot all sannolikhet, befunne eder i
    förlägenhet för ögonblicket.

--- Förträffligt; men ni är då rik, bäste herr Bonacieux?

--- Jag är i välstånd, min herre, det är ordet; jag har samlat något,
    som kan ge mig så der två eller tre tusen écus i ränta, dels på
    min krämaraffär, men mest genom att insätta penningar i den
    ryktbare seglaren Jean Mocquets senaste resa; så att, ni förstår,
    min herre... men se då! skrek borgaren.

--- Hvad är det? sporde d'Artagnan.

--- Hvad är det jag ser?

--- Hvar?

--- På gatan, midt för edra fönster, i den der portöppningen, en man
    insvept i en kappa.

--- Det är han! ropade på en gång d'Artagnan och borgaren, då de hvar
    för sig på samma gång igenkände sin man.

--- Ah, den här gången, skrek d'Artagnan, rusande efter sin värja, den
    här gången skall han icke undkomma mig!

Och dragande sin värja ur slidan, störtade han ur rummet.

I trappan mötte han Atos och Portos, som kommo på besök.  De lemnade
rum, och d'Artagnan sköt som en pil emellan dem.

--- Men hvad nu?  Hvart löper du så der? ropade på en gång de två
    musketörerne.

--- Mannen från Meung, svarade d'Artagnan och försvann.

D'Artagnan hade mer än en gång förtäljt sina vänner sitt äfventyr med
den okände, äfvensom företeelsen af den sköna resanden, åt hvilken
denne man vågat anförtro ett så vigtigt sändebref.

Atos' åsigt var, att d'Artagnan tappat sitt bref under tumultet.  En
ädling, och enligt det porträtt, d'Artagnan gjort af den okände, kunde
det blott vara en sådan, borde i hans tanke vara ur stånd till den
lågheten att stjäla ett bref.

Portos hade i alltsammans blott sett ett kärleksmöte, gifvet af en dam
åt en kavaljer eller tvärt om, och som d'Artagnan och hans gula häst
råkat störa.

Aramis hade förklarat, att saken tillhörde dessa mysterier, som man
gjorde bäst att icke söka utforska.

Af de ord, som undfallit d'Artagnan, förstodo de således, hvarom
frågan var, och i tanke att, sedan han antingen upphunnit eller
förlorat sin man, d'Artagnan alltid skulle till slut komma hem, stego
de upp.

När de inträdde i d'Artagnans kammare, var denna tom; värden, rädd för
följderna af den sammanstötning, som utan tvifvel skulle ega rum
mellan den unge mannen och den okände, hade, i enlighet med den
skildring, han sjelf gjort af sin karakter, ansett rådligast att laga
sig undan.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: