På denna tid voro de stolthetsideer, som råda i våra dagar, ännu icke på modet. En ädling mottog ur hand konungens guld och var icke därav det minsta nedsatt. D'Artagnan stack således de fyrtio pistolerna i sin ficka utan några omsvep och tvärt om betygande den största tacksamhet för hans majestät.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

VI. Hans majestät konung Louis den trettonde.

D'Artagnan hos kung Ludvig den trettonde.
D'Artagnan hos kungen, Ludvig XIII.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

VI. Hans majestät konung Louis den trettonde.

Händelsen väckte stort uppseende.  Herr de Tréville bannade högt sina
musketörer och berömde dem i tysthet. Men som det icke var någon tid
att förlora för att underrätta konungen om saken, skyndade Tréville
att begifva sig till Louvre.  Det var redan för sent; kungen hade
stängt sig inne med kardinalen, och man sade till herr de Tréville,
att kungen arbetade och för ögonblicket ej kunde taga emot.  På
aftonen infann sig Tréville vid kungens spelparti.  Kungen vann, och
som hans majestät var ganska girig, var han vid förträffligt lynne;
också sade han till Tréville, så snart han fick honom i sigte:

--- Kom hit, herr kapten, kom, att jag må få bannas på eder; vet ni,
    att hans eminens har kommit att klaga för mig öfver edra
    musketörer, och detta med en sådan sinnesrörelse, att hans eminens
    denna afton är sjuk deraf.  Ah, men de äro då fyrdubbla djeflar,
    äkta galgfåglar, edra musketörer!

--- Nej, sire, svarade Tréville, som strax märkte, hvilken vändning
    saken skulle taga, nej, tvärt om äro de ganska beskedliga
    varelser, fromma som lam och hafva blott en önskan, det bedyrar
    jag, den att draga värjan endast för eders majestäts tjenst.  Men
    hvad skola de göra!  Kardinalens lifvakt söker ständigt gräl med
    dem, och om också blott för att upprätthålla kårens heder, måste
    de stackars unga männen försvara sig.

--- Hör på den Tréville! sade kungen.  Hör honom bara!  Kunde man icke
    tro, att han talade om en religiös sekt!  I sanning, min käre
    kapten, har jag icke lust att taga från eder fullmakten och ge den
    åt fröken Chemerault, åt hvilken jag lofvat ett nunnekloster.  Men
    tänk icke, att jag skall tro eder!  Man kallar mig Louis den
    rättvise, herr de Tréville, och vi få snart se, ja, vi få snart
    se.

--- Ack, det är i förlitande på denna rättvisa, sire, som jag tåligt
    och lugnt afvaktar eders majestäts utslag.

--- Vänta då, min herre, vänta då, sade kungen, jag skall icke låta
    eder vänta länge.

I sjelfva verket vände sig nu spellyckan, och som kungen började
tappa, hvad han hade vunnit, hade han ingenting emot att få en
förevändning att göra --- må man förlåta oss denna spelterm, hvars
ursprung vi tillstå oss icke känna --- att »göra charlemagne«.  Kungen
steg upp efter några ögonblick och stoppade på sig de penningar, han
hade framför sig, hvaraf största delen var spelvinst.

--- La Vieuville, sade han, tag min plats, jag måste tala med herr de
    Tréville i en vigtig sak.  Det var sant... jag hade åttio
    louisdorer framför mig; lägg upp en lika summa, på det att de, som
    tappat, ej må hafva skäl att beklaga sig.  Rättvisa i allt!  Derpå
    vände han sig till Tréville och gick med honom fram till en
    fönstervrå.

--- Nå väl, min herre, fortfor han, ni påstår då att det är
    eminentissimus' lifvakt, som sökt tvist med edra musketörer?

--- Ja, sire, nu som alltid.

--- Och hur började affären; låt höra, ty ni inser väl, min käre
    kapten, att en domare måste höra båda parterna.

--- Ack, min Gud, på det enklaste och mest naturliga sätt!  Tre af
    mina bästa soldater, som eders majestät känner till namnet,
    hvilkas trogna tillgifvenhet eders majestät mer än en gång
    uppskattat och hvilkas tjenst, det kan jag försäkra konungen,
    ligger dem ömt om hjertat, tre af mina bästa soldater, sade jag,
    herrar Atos, Portos och Aramis, hade uppgjort ett lustparti med en
    ung adelsman från Gascogne, hvilken jag samma dag hade
    rekommenderat dem.  Lustpartiet skulle ega rum vid Saint-Germain,
    som jag tror, och de hade stämt möte vid Karmeliterklostret, då
    nöjet vardt stördt af herr de Jussac och herrar Cahussac, Bicarat
    samt två andra drabanter, hvilka säkert ej hade infunnit sig så
    mångtaliga, om de icke hyst elaka afsigter mot de kungliga
    edikten.

--- Aha, ni säger något! yttrade kungen; utan tvifvel hade de kommit
    dit för att sjelfva duellera.

--- Jag vill icke anklaga dem, sire, men jag lemnar åt eders majestät
    sjelf att bedöma, hvad fem beväpnade män kunna förehafva på ett så
    ensligt ställe som slätten omkring Karmeliterklostret.

--- Ja, ni har rätt, Tréville, ni har rätt.

--- Men när de fingo se mina musketörer, ändrade de plan och glömde
    sitt enskilda agg för hela kårens; ty eders majestät saknar ej
    kännedom derom, att musketörerne, som tillhöra konungen och endast
    konungen, äro naturliga fiender till hans eminens kardinalens
    lifvakt.

--- Ja, Tréville, ja, sade kungen melankoliskt, och tro mig, det är
    ganska ledsamt att se två partier i Frankrike, två hufvuden för
    kronan, men allt detta skall snart ta slut.  Ni säger då, att
    drabanterne sökte gräl med musketörerne?

--- Jag säger, att det är troligt, att sakerna tillgått sålunda, men
    icke vill jag svärja derpå, sire.  Ni vet sjelf, huru svår
    sanningen är att utforska, och så vida man icke är begåfvad med
    den beundransvärda instinkt, som förvärfvat Louis XIII tillnamn af
    den rättvise...

--- Ni har rätt, Tréville; men edra musketörer voro icke allena, de
    hade ju ett barn med sig.

--- Ja, sire, och dessutom en sårad man, så att tre kungens
    musketörer, af hvilka en sårad, jemte ett barn icke blott höllo
    stånd mot fem af kardinalens mest fruktansvärda kämpar, utan ock
    nedgjorde fyra af dem.

--- Men det var ju en seger detta, utropade konungen, strålande af
    glädje, en fullständig seger!

--- Ja, sire, lika fullständig som den vid Cé-bron.

--- Fyra man, af hvilka en sårad och en bara barnet, säger ni?

--- Ja, knapt en yngling, hvilken till och med uppfört sig så
    berömligt vid tillfället, att jag tager mig friheten rekommendera
    honom hos eders majestät.

--- Hur heter han?

--- D'Artagnan, sire.  Han är son af en bland mina äldsta vänner, son
    till en man, som med konungen, eder fader, högtsalig i åminnelse,
    deltog i partikriget.

--- Och ni säger, att den unge mannen uppförde sig väl?  Berätta det
    der för mig, Tréville; ni vet, att jag tycker om berättelser om
    krig och bataljer.

Och konung Louis XIII vred stolt upp sina mustascher, i det han rätade
upp sig.

--- Sire, återtog Tréville, såsom jag redan sagt eder, är herr
    d'Artagnan nästan ett barn, och som han icke har äran att vara
    musketör, bar han civila kläder.  Kardinalens drabanter, som sågo,
    hur ung han var och att han dertill var främmande för kåren,
    uppmanade honom att aflägsna sig, innan de började att anfalla.

--- Nå, men ni inser väl då, Tréville, afbröt kungen, att det var de,
    som anföllo?

--- Det är sant, sire, derom är intet tvifvel; de uppfordrade honom
    att draga sig tillbaka, men han svarade, att han var musketör i
    sitt hjerta och hängifven eders majestät, och att han således
    ämnade stanna qvar med herrar musketörer.

--- Förträfflige unge man! mumlade kungen.

--- Han stannade också verkligen qvar med dem; och eders majestät har
    i honom en så tapper kämpe, att det var han, som gaf Jussac det
    förfärliga värjstinget, hvilket så mycket väcker kardinalens
    vrede.

--- Är det han, som sårat Jussac? utropade kungen; han, ett barn!  Det
    der, Tréville, är icke möjligt.

--- Det förhåller sig så, som jag haft äran säga eders majestät.

--- Jussac, en af kungarikets bästa klingor!

--- Ja, sire, han har funnit sin mästare.

--- Jag vill se den unge mannen, Tréville, jag vill se honom, och om
    man kan göra något för honom, så skola vi tänka på saken.

--- När behagar eders majestät taga emot honom?

--- I morgon klockan tolf, Tréville.

--- Skall jag taga honom ensam med?

--- Nej, för dem till mig alla fyra tillsammans.  Jag vill tacka dem
    alla på en gång; tillgifna män äro sällsynta, Tréville, och man
    bör belöna tillgifvenheten.

--- Klockan tolf, sire, skola vi vara i Louvre.

--- Men gå lilla trappan, Tréville, gå lilla trappan.  Det är onödigt,
    att kardinalen får veta....

--- Ja, sire.

--- Ni förstår, Tréville, ett kungligt edikt är alltid ett edikt; och
    när allt kommer omkring, är det ju förbjudet att duellera.

--- Men denna strid, sire, går ju alldeles utom de vanliga vilkoren
    för en duell; det var endast ett gräl, ett slagsmål, och beviset
    derpå är, att det var fem af kardinalens drabanter mot mina tre
    musketörer och herr d'Artagnan.

--- Ni har rätt, sade kungen, men lika godt, Tréville, gå likväl lilla
    trappan.

Tréville smålog.  Men som det redan var mycket vunnet, att han kunnat
förmå detta barn att uppresa sig mot sin mästare, bugade han sig
vördnadsfullt för konungen och tog med hans samtycke afsked.

Redan samma afton underrättades de tre musketörerne om den ära, som
var dem förunnad.  Som de redan länge känt kungen, togo de saken
lugnt, men d'Artagnan med sin gaskogniska inbillning såg deri sin
framtida lycka och tillbragte natten i gyllene drömmar.  Också var
han redan klockan åtta på morgonen hos Atos.

D'Artagnan fann musketören fullt klädd och färdig att gå ut.  Som man
först klockan tolf hade företräde hos konungen, hade han
öfverenskommit med Portos och Aramis att taga ett parti i ett bollhus,
som låg helt nära Luxembourgpalatsets stall.  Atos bjöd d'Artagnan
göra dem sällskap, och oaktadt sin obekantskap med detta spel, hvari
han aldrig deltagit, samtyckte han, helst han icke visste, huru han
skulle tillbringa sin tid från klockan nio på morgonen, som hon knapt
var, till klockan tolf.

De båda musketörerne voro redan komna och slogo boll med hvarandra.
Atos, som var mycket skicklig i alla kroppsöfningar, gick med
d'Artagnan på motsatta sidan och utmanade dem.  Men vid första
rörelse, som han försökte, ehuru detta gjordes med venstra handen,
märkte han, att hans blessyr ännu var för ny att tillåta honom en
dylik ansträngning.  D'Artagnan vardt således ensam, och då han
förklarade sig vara för oskicklig att kunna utföra ett regelbundet
parti, fortsatte man endast med att slå boll utan att beräkna spelet.
Men en af bollarna, slungad af Portos' herkuliska hand, strök så tätt
förbi d'Artagnans ansigte, att han dervid tänkte, att om den, i
stället för att gå åt sidan, hade träffat honom, skulle hans audiens
sannolikt gått förlorad, emedan det varit alldeles omöjligt att
infinna sig hos konungen.  Och då, i hans tanke, hela hans framtid
berodde af denna audiens, helsade han artigt Portos och Aramis,
förklarande, att han ej återtoge partiet, förrän han vore i stånd att
bjuda dem spetsen, och tog plats på galleriet.

Olyckligtvis för d'Artagnan befann sig bland åskådarne en af hans
eminens' drabanter, hvilken, ännu helt förbittrad öfver sina kamraters
nederlag föregående afton, hade föresatt sig att gripa första lägliga
tillfälle att hämnas.  Han ansåg nu detta tillfälle vara för handen
och sade, vändande sig till sin granne:

--- Det är icke något förvånande, att den der unge mannen var rädd för
    en boll; han är utan tvifvel en musketörelev.

D'Artagnan vände sig om, liksom stungen af en orm, och betraktade
skarpt drabanten, som tillåtit sig detta oförsynta yttrande.

--- För fan! återtog denne, i det han fräckt strök sina mustascher,
    titta på mig så mycket ni vill, min lille herre, jag blir vid hvad
    jag sagt.

--- Och som det ni sade var allt för tydligt för att behöfva en
    förklaring, svarade d'Artagnan med låg röst, så ber jag eder följa
    mig.

--- Och när då? frågade drabanten med samma gäckande min.

--- Strax, om ni behagar.

--- Och ni vet helt visst, hvem jag är?

--- Derom är jag fullkomligt okunnig; det bekymrar mig icke heller
    mycket.

--- Men ni gör orätt, ty om ni visste mitt namn, skulle ni kanske ha
    mindre brådt om.

--- Hvad heter ni då?

--- Bernajoux, till eder tjenst.

--- Nå väl, herr Bernajoux, sade d'Artagnan lugnt, jag skall vänta
    eder vid porten.

--- Gå, min herre, jag följer eder.

--- Skynda eder icke allt för mycket, min herre, på det man ej må
    märka, att vi gå bort tillsammans; ni förstår väl, att vid det, vi
    ha för händer, skulle allt för stort sällskap besvära oss.

--- Det är bra, svarade drabanten, förvånad öfver att hans namn ej
    gjort större intryck på den unge mannen.

I sjelfva verket var namnet Bernajoux kändt af alla menniskor,
d'Artagnan måhända undantagen, ty det var ett af de namn, som oftast
förekommo vid de dagliga slagsmål, dem alla kungens och kardinalens
edikt ej förmått undertrycka.

Portos och Aramis voro så upptagna af sitt parti, och Atos såg på med
så mycken uppmärksamhet, att de ej ens märkte, att deras unge kamrat
gick ut; såsom han yttrat åt kardinalens drabant, stannade han vid
porten.  Efter några ögonblick infann sig denne i sin tur.  Som
d'Artagnan i anseende till audiensen hos konungen icke hade någon tid
att förlora, blickade han omkring sig, och när han såg, att gatan var
tom, sade han till sin motståndare:

--- Minsann är det icke rätt lyckligt för eder, ehuru ni heter
    Bernajoux, att ni endast har att göra med en musketörelev; var
    emellertid lugn, jag skall göra mitt bästa.  En garde!

--- Men, sade den, som d'Artagnan sålunda utfordrade, stället tyckes
    mig temligen illa valdt, och det vore bättre bakom klostret
    Saint-Germain eller på Pré-aux-Cleres.

--- Hvad ni säger är alldeles riktigt, svarade d'Artagnan, men ty värr
    har jag icke mycken tid på mig, efter som jag har ett möte klockan
    på slaget tolf.  En garde således, min herre, en garde!

Bernajoux var icke mannen att låta säga sig en sådan komplimang två
gånger.  I samma ögonblick blänkte värjan i hans hand, och han
störtade på sin motståndare, hvilken han, i anseende till dennes
ungdom, hoppades kunna skrämma.

Men d'Artagnan hade dagen förut gjort lärospån, och ännu lifvad af sin
vunna seger samt uppblåst öfver sin framtida gunst, hade han beslutit
att ej rygga ett steg; också korsades de båda klingorna ända intill
fästet, och då d'Artagnan stod orubblig på sin plats, måste hans
motståndare taga ett steg tillbaka.  Men då vid denna rörelse
Bernajoux' klinga afvek från linien, grep d'Artagnan detta tillfälle,
lösgjorde sin klinga, föll ut och träffade sin motståndare i axeln.
Nu tog d'Artagnan i sin tur ett steg tillbaka och lyfte sin värja, men
Bernajoux ropade åt honom, att det betydde ingenting, och i det han
störtade blindt på d'Artagnan, rände han dennes värja i sitt eget
bröst.  Som han likväl ej föll och icke heller förklarade sig
besegrad, utan blott sökte närma sig det håll, der herr de la
Trémouilles hotell var beläget, i hvilkens tjenst han hade en
slägting, så ansatte honom d'Artagnan, sjelf okunnig om faran af det
sår hans motståndare fått, och var nära att med en tredje stöt gifva
honom döden, då, sedan det buller, som uppstått på gatan, nått fram
till bollhuset, två af drabantens vänner, hvilka hört honom vexla
några ord med d'Artagnan och derefter sett honom gå bort, med värjan i
hand störtade ut ur bollhuset och föllo öfver den segrande.  Men
genast syntes äfven Atos, Portos och Aramis, och i samma stund de båda
drabanterne angrepo deras unge kamrat, tvungo de dessa att vända sig
om.  I detta ögonblick föll Bernajoux, och då drabanterne nu endast
voro två mot fyra, började de ropa: »Hitåt, hitåt, de la Trémouilles
hotell!«  Vid dessa rop utkommo alla, som funnos i hotellet, och
kastade sig öfver de fyra kamraterne, hvilka nu å sin sida ropade:
»Hitåt, musketörer!«

Detta rop fann alltid gensvar, ty man visste, att musketörerne voro
fiendtligt sinnade mot hans eminens, och man älskade dem just för det
de hatade kardinalen.  Också togo alla drabanter vid andra kompanier,
hvilka icke tillhörde Röde hertigen, såsom Aramis kallat honom, i
allmänhet parti för konungens musketörer.  Af tre drabanter vid herr
Desessarts kompani, hvilka nu gingo förbi, kommo två till de fyra
kamraternes hjelp, medan den tredje skyndade till herr de Trévilles
hotell, ropande: »Hitåt, musketörer, hitåt!«  Som vanligt var
Trévilles hotell uppfyldt af musketörer, hvilka skyndade till sina
kamraters hjelp.  Handgemänget vardt allmänt, men styrkan var på
musketörernes sida: kardinalens drabanter och herr de la Trémouilles
folk retirerade in i hotellet, hvars portar de tillstängde i rätt tid
för att hindra sina fiender att intränga på samma gång som de.  Den
sårade deremot hade strax ditförts och var, såsom vi redan nämnt, i
ett ganska farligt tillstånd.

Jäsningen bland musketörerne och deras allierade hade nått sin höjd,
och man öfverlade redan, om man icke, för att tukta den oförskämdhet,
herr de la Trémouilles betjening ådagalagt genom att förgripa sig på
konungens musketörer, borde tända eld på hotellet.  Förslaget var
väckt och mottaget med hänryckning, då lyckligtvis klockan slog
elfva.  D'Artagnan och hans kamrater påminde sig audiensen, och som
det skulle grämt dem, att en så god sak utfördes dem förutan, lyckades
de att lugna sinnena.  Man nöjde sig med att kasta några gatstenar mot
portarna, men dessa höllo, och man tröttnade då; för öfrigt hade de,
hvilka kunde betraktas som företagets hufvudmän, sedan ett ögonblick
lemnat gruppen och togo vägen till herr de Tréville, hvilken väntade
dem, redan underrättad om detta nya handgemäng.

--- Fort till Louvre, sade han, till Louvre utan att förlora ett
    ögonblick, och låt oss försöka att få träffa konungen, innan
    kardinalen talat vid honom; vi skola för honom framställa saken
    som en följd af gårdagens affär, och de få båda gälla för en.

Åtföljd af de fyra unga männen, begaf sig herr de Tréville till
Louvre, men till musketörkaptenens stora förvåning tillkännagaf man
för honom, att konungen farit att jaga hjort i Saint-Germain-skogen.
Herr de Tréville lät två gånger för sig upprepa denna nyhet, och båda
gångerna sågo hans följeslagare hans ansigte mörkna.

--- Hade hans majestät, frågade han, redan i går beslutit denna jagt?

--- Nej, eders excellens, svarade kammartjenaren, öfverjägmästaren kom
    i dag på morgonen för att underrätta hans majestät, att man för
    hans räkning hade förliden natt uppspårat en hjort.  Han svarade
    först, att han icke skulle fara, men sedan kunde han ej motstå det
    nöje, som denna jagt lofvade honom, och efter intagen middag reste
    han.

--- Och har kungen träffat kardinalen? frågade herr de Tréville.

--- Efter all sannolikhet, svarade kammartjenaren, ty jag såg i morse
    hans eminens' vagn förspänd; jag frågade, hvart han skulle fara,
    och man svarade mig: till Saint-Germain.

--- Vi äro förekomna, sade Tréville.  Jag skall tala med hans majestät
    i afton, mina herrar, men eder vill jag icke tillstyrka att våga
    eder dit.

Varningen var allt för förnuftig och kom från en person, som allt för
väl kände konungen, för att de fyra männen skulle försöka att göra
någon invändning.  Herr de Tréville uppmanade dem således att gå hem
hvar till sig och afvakta bud från honom.

Hemkommen besinnade herr de Tréville, att man borde förekomma
motparten och klaga först.  Han skickade en af sina betjenter till
herr de la Trémouille med ett bref, hvari han bad honom att afhysa
herr kardinalens drabant och att bestraffa sitt folk för dess djerfhet
att öfverfalla musketörerne.  Men herr de la Trémouille, i förväg
underrättad af sin stallmästare, med hvilken, såsom vi veta, Bernajoux
var slägt, lät svara, att det tillkomme hvarken herr de Tréville eller
hans musketörer att beklaga sig, utan tvärt om honom sjelf, enär
musketörerne slagit hans folk och velat antända hans hotell.  Då nu
denna tvist mellan de båda magnaterne kunnat draga ut på tiden, under
det de naturligtvis skulle envisas hvar i sin mening, påfann herr de
Tréville en utväg, egnad att göra slut på saken; det var att sjelf
besöka herr de la Trémouille.

Han begaf sig således genast till dennes hotell och lät anmäla sig.

De båda herrarne helsade hvarandra artigt, ty det rådde, om icke
vänskap, åtminstone aktning dem emellan.  Båda voro män af hjerta och
heder, och då herr de la Trémouille, som var protestant och sällan såg
konungen, ej tillhörde något parti, besvärades han icke af någon
fördom i umgängesförhållanden.  Likväl var denna gång hans sätt, ehuru
höfligt, kyligare än vanligt.

--- Min herre, sade Tréville, vi tro oss ömsesidigt ega skäl att
    beklaga oss, och jag är kommen sjelf, att vi må hjelpas åt att
    bringa denna sak på det klara.

--- Gerna, svarade herr de la Trémouille, men jag måste bereda eder
    på, att jag är väl underrättad, och jag finner hela skulden ligga
    hos edra musketörer.

--- Ni är, min herre, en man allt för rättvis och allt för billig för
    att icke antaga det förslag, jag vill göra eder.

--- Låt höra, min herre, jag lyssnar.

--- Hur befinner sig herr Bernajoux, eder stallmästares slägting?

--- Mycket illa, min herre.  Utom värjstinget, som han fått i armen,
    men som icke är särdeles farligt, har han fått ett annat tvärt
    genom lungan, öfver hvilket läkaren skakar på hufvudet.

--- Men har den sårade behållit sansen?

--- Fullkomligt.

--- Talar han?

--- Ja, men med svårighet.

--- Nå väl, min herre, låt oss begifva oss till honom.  Låt oss
    besvärja honom i namn af Gud, inför hvilken han kanske snart skall
    stå, att säga sanningen; jag tager honom till domare i egen sak,
    min herre, och hvad han säger, skall jag tro.

Herr de la Trémouille öfverlade ett ögonblick, och som man svårligen
kunde göra ett billigare förslag, så biföll han.

Båda nedstego i den kammare, der den sårade låg.  Vid åsynen af dessa
två höga herrar, som kommo att besöka honom, försökte han resa sig i
sin säng, men han var allt för svag, och medtagen af ansträngningen,
sjönk han nästan medvetslös tillbaka.

Herr de la Trémouille skyndade till och lät honom inandas luktsalt,
till dess han återfick sansen.  Herr de Tréville, som icke ville
misstänkas för någon inverkan på den sjuke, anmodade herr de
Trémouille att sjelf förhöra honom.

Hvad Tréville förutsett inträffade.  Stäld emellan lif och död, som
Bernajoux var, föll det honom ej ett ögonblick in att förtiga
sanningen, och han berättade för de båda herrarne noggrant händelsens
förlopp.

Det var allt, hvad Tréville afsett; han tillönskade Bernajoux en snar
tillfriskning, tog afsked af de la Trémouille, återvände till sitt
hotell och lät genast underrätta de fyra vännerne, att han väntade dem
till middagen.

Herr de Trévilles sällskapskrets var vald, men antikardinalistisk.
Man fattar således, att samtalet under hela måltiden hvälfde sig kring
de två nederlag, hans eminens' drabanter nyss rönt.  Och som
d'Artagnan varit båda dagarnes hjelte, var det han, som fick mottaga
alla lyckönskningar, hvilka Atos, Portos och Aramis gerna unnade
honom, ej blott såsom goda kamrater, utan ock såsom de der sjelfva nog
ofta vunnit pris för att låta honom behålla sitt.

Klockan sex delgaf dem Tréville, att han måste gå till Louvre, men då
timmen för det af hans majestät beviljade företrädet var förbi,
begärde han icke tillträde genom lilla trappan, utan tog plats med de
fyra unga männen i förmaket.  Kungen var ännu icke återkommen från
jagten.  Våra unga män hade knapt väntat en half timme bland skaran af
hofmän, då alla dörrar slogos upp och man tillkännagaf hans majestäts
ankomst.

Vid detta tillkännagifvande kände d'Artagnan en rysning genom merg och
ben.  Nästa ögonblick var efter all sannolikhet afgörande för hela
hans öfriga lif.  Också fäste sig hans ögon med ängslan på den dörr,
hvarigenom kungen skulle inträda.

Louis XIII syntes i spetsen för sitt följe; han var i jagtdrägt, helt
dammig, i stora stöflar och med piska i handen.  Vid första ögonkastet
slöt d'Artagnan, att kungens lynne stod på storm.

Denna hans majestäts stämning, hur synbar den än var, afhöll icke
hofmännen att uppställa sig utefter kungens väg; i de kungliga gemaken
är det dock bättre att bemärkas af ett vredgadt öga än att alls icke
bemärkas.  De tre musketörerne tvekade således ej att taga ett steg
framåt, under det d'Artagnan deremot gömde sig bakom dem.  Men ehuru
kungen personligen kände Atos, Portos och Aramis, gick han förbi dem
utan en blick eller ett ord, liksom hade han aldrig förr sett dem.
Herr de Tréville deremot, på hvilken kungens ögon en stund fäste sig,
uthärdade denna blick med sådan fasthet, att det var kungen, som måste
bortvända blicken, hvarpå hans majestät, brummande för sig sjelf,
inträdde i sina rum.

--- Saken går illa, sade Atos småleende, vi komma ej att slås till
    riddare den här gången heller.

--- Vänten här, sade Tréville, och om I icke efter tio minuter sen mig
    komma ut, så vänden tillbaka till mitt hotell, ty det tjenar då
    ingenting till att längre vänta på mig.

De fyra unga männen väntade tio, femton, tjugu minuter, och då
Tréville allt jemt förblef osynlig, aflägsnade de sig, ganska oroliga
öfver hvad som komma skulle.

Herr de Tréville hade djerft inträdt i kungens kabinett och funnit
hans majestät vid mycket dåligt lynne, sittande i en länstol och
slående med piskskaftet på sina stöflar, hvilket dock ej hindrat
Tréville att med största flegma underrätta sig om hans majestäts
helsa.

--- Dålig, min herre, dålig, svarade kungen, jag dör af ledsnad.

Detta var i sjelfva verket Louis XIII:s värsta sjukdom, och man
berättar, huru han ofta drog en af sina hofmän till ett fönster,
sägande: Kom, min herre, låt oss ha tråkigt tillsammans.

--- Huru!  Eders majestät har ledsamt, sade Tréville, och likväl,
    sire, har ni idag skänkt eder jagtens nöje!

--- Skönt nöje, min herre!  Vid min själ, allt urartar, och jag vet
    icke, om det är villebrådet, som ej mer har spår, eller hundarna,
    som ej mer ha väderkorn.  Vi drifva upp en hjort, vi förfölja
    honom sex timmar, och när han ändtligen är färdig att göra stånd,
    när Saint-Simon redan sätter hornet till mun för att blåsa halali,
    vips tar hela kopplet villspår och rusar efter en hjortkalf.  Ni
    skall få se, att jag snart är tvungen att försaka hetsjagten,
    liksom jag redan försakat falkjagten.  Ack, jag är en bra olycklig
    kung, herr de Tréville!  Jag hade bara en jagtfalk qvar, och den
    dog i förgår.

--- Ja, sire, jag fattar eder förtviflan, och olyckan är stor, men det
    återstår eder ännu, synes mig, en god del både falkar, sparfhökar
    och andra jagtfåglar.

--- Men ej en menniska, som kan dressera dem; falkenerarne dö ut, det
    fins ingen, mer än jag, som förstår jagten.  Med mig är allt slut,
    och man kommer att jaga med passgångare, giller och räfgropar.  Om
    jag ändå hade tid att dana lärjungar!  Men nej!  Jag har ju herr
    kardinalen, som ej ger mig ett ögonblicks ro, som ligger öfver mig
    med tal om Spanien, om Österrike, om England.  Ah, à propos herr
    kardinalen, herr de Tréville, så är jag missnöjd med eder!

Tréville var beredd på denna vändning.  Han hade djupt studerat
kungens skaplynne; han visste på förhand, att all denna klagolåt blott
var ett företal, ett slags retmedel för att stärka modet, och att han
nu var kommen, dit han velat komma.

--- Och på hvad sätt har jag varit nog olycklig att misshaga eders
    majestät? frågade Tréville, spelande på den yttersta förvåning.

--- Är det så ni gör eder tjenst, min herre? fortfor kungen utan att
    direkt besvara Trévilles fråga; var det derför, jag nämde eder
    till kapten för mina musketörer, att dessa skulle mörda folk,
    uppskrämma ett helt qvarter och hota att antända Paris, utan att
    ni har ett ord att säga derom?  Men, fortfor kungen, utan tvifvel
    förhastar jag mig, utan tvifvel äro fridstörarne redan i fängelse,
    och ni kommer hit för att anmäla för mig, att rättvisa är skipad.

--- Sire, svarade Tréville lugnt, jag kommer tvärt om för att begära
    rättvisa.

--- Och mot hvem? ropade kungen.

--- Mot belackarne, sade Tréville.

--- Se, det var en ny vändning i saken! återtog kungen.  Ni vill
    kanske neka, att edra tre fördömda musketörer, Atos, Portos och
    Aramis, och den der pojken från Béarn som ursinniga kastat sig
    öfver den stackars Bernajoux och misshandlat honom så, att han
    förmodligen i denna stund kämpar med döden?  Ni vill kanske neka,
    att de derefter ordentligen belägrat hertig de la Trémouilles
    hotell och velat antända det, något, som i krigstid ej skulle
    varit så stor skada, efter som hotellet är ett hugenottnäste, men
    som i fredstid är ganska förargelseväckande?  Säg, ni vill neka
    allt detta?

--- Hvem har berättat eder denna vackra historia, sire? frågade
    Tréville lugnt.

--- Hvem som berättat mig denna vackra historia, min herre!  Och hvem
    ville ni väl det skulle vara, om icke han, som vakar, när jag
    sofver, som arbetar, när jag roar mig, som leder allt inom som
    utom riket, i Frankrike som i Europa?

--- Eders majestät afser utan tvifvel Gud, sade Tréville, ty jag vet
    ingen mer än Gud, som kan vara så upphöjd öfver eders majestät.

--- Nej, min herre; jag talar om statens stöd, min ende tjenare, min
    ende vän, herr kardinalen.

--- Hans eminens är icke hans helighet, sire.

--- Hvad menar ni dermed, min herre?

--- Att påfven ensam är ofelbar, och att denna ofelbarhet icke
    sträcker sig till kardinalerne.

--- Ni vill säga, att han bedrar mig, ni vill säga, att han förråder
    mig.  Ni anklagar honom således.  Välan, säg ut, tillstå öppet,
    att ni anklagar honom!

--- Nej, sire; men jag säger, att han bedrar sig sjelf; jag säger, att
    han är vorden illa underrättad; jag säger, att han brådskat med
    att anklaga konungens musketörer, mot hvilka han är orättvis, och
    att han icke sökt sina underrättelser ur god källa.

--- Klagomålet kommer från herr de la Trémouille, från hertigen
    sjelf.  Hvad har ni derpå att svara?

--- Jag kunde svara, sire, att han är för mycket intresserad i saken
    för att vara ett rätt opartiskt vitne; men långt derifrån, sire,
    jag känner hertigen såsom en rättskaffens ädling, och jag
    hänskjuter saken till honom, men på ett vilkor, sire.

--- Hvilket då?

--- Att eders majestät låter kalla honom och sjelf förhör honom, men
    mellan fyra ögon, utan vitnen, och att jag får åter uppvakta eders
    majestät omedelbart efter hertigens företräde.

--- Låt gå! sade konungen; och ni låter bero vid hvad herr de la
    Trémouille kommer att säga?

--- Ja, sire.

--- Ni vill erkänna hans dom?

--- Ja.

--- Och underkasta eder den upprättelse, han kommer att äska?

--- Ja.

--- La Chesnaye! ropade kungen; La Chesnaye!

Louis XIII:s förtrogne kammartjenare, som städse höll sig utanför
dörren, inträdde.

--- La Chesnaye, sade kungen, låt på ögonblicket kalla hit herr de la
    Trémouille; jag vill tala med honom nu i afton.

--- Eders majestät gifver mig sitt ord att icke mottaga någon mellan
    herr de la Trémouilles och mitt företräde?

--- Ingen, vid min ära!

--- I morgon således, sire.

--- I morgon, min herre.

--- Hvilken timme, sire?

--- Hvilken ni vill.

--- Men om jag kommer för bittida, rädes jag att väcka eders majestät.

--- Väcka mig?  Tror ni, att jag kan sofva?  Jag sofver ej mer, min
    herre; jag drömmer ibland, det är allt.  Kom derför så tidigt ni
    vill, klockan sju till exempel; men ve eder, om edra musketörer
    äro brottsliga!

--- Om mina musketörer äro brottsliga, sire, skola de brottslige
    utlemnas till eders majestät, som skall öfver dem förfoga efter
    sitt goda behag.  Fordrar ni någonting mer, sire, så tala! Jag är
    beredd att lyda.

--- Nej, min herre, nej, och det är icke utan skäl, man kallar mig
    Louis den rättvise.  I morgon således, min herre, i morgon.

--- Må Gud emellertid beskydda eders majestät!

Huru litet än kungen sof, sof herr de Tréville än sämre; han hade på
aftonen låtit tillsäga sina tre musketörer och deras stallbroder att
inställa sig hos honom klockan half sju på morgonen.  Han tog dem med
sig utan att förklara eller lofva dem något, men icke döljande, att
deras och till och med hans hofgunst berodde på ett tärningskast.

Anländ till foten af lilla trappan, lät han dem vänta der.  Var kungen
fortfarande uppbragt på dem, skulle de aflägsna sig utan att ha visat
sig; samtyckte han att mottaga dem, behöfde man blott låta kalla dem.

I kungens enskilda förmak fann Tréville La Chesnaye, som upplyste
honom, att man föregående afton ej träffat hertig de la Trémouille i
hans hotell, att han hemkommit för sent att inställa sig i Louvre, att
han nyss anländt och nu var inne hos kungen.

Denna nyhet var ganska välkommen för Tréville, som på detta sätt
förvissades, att ingen främmande ingifvelse smöge sig mellan de la
Trémouilles vitnesmål och honom.

Efter knapt tio minuter öppnades dörren till kabinettet, och hertig de
la Trémouille sågs utkomma.  Han närmade sig Tréville och yttrade:

--- Herr de Tréville, hans majestät har nyss låtit kalla mig för att
    inhemta rätta förloppet af gårdagens uppträde vid mitt hotell.
    Jag har berättat honom sanningen, eller att felet låg hos mitt
    folk, och förklarat mig beredd att derför göra eder min ursäkt.
    Efter jag nu träffar eder, så värdigas mottaga den och allt
    framgent räkna mig bland edra vänner.

--- Herr hertig, sade Tréville, min tillit till eder rättskaffenshet
    var så stor, att jag icke har önskat mig annan försvarare inför
    hans majestät än eder sjelf.  Jag finner nu, att jag icke bedragit
    mig, och jag tackar eder för, att i Frankrike ännu finnes en man,
    om hvilken man utan fara för misstag kan säga, hvad jag sagt om
    eder.

--- Det är bra, det är bra, sade kungen, som mellan de två dörrarna
    åhört alla dessa komplimanger, säg honom blott, Tréville, efter
    han påstår sig vara en af edra vänner, att äfven jag önskade vara
    en af hans, men, att han försummar mig; att det snart är tre år,
    sedan jag såg honom, och att jag icke ser honom oftare, än jag
    skickar efter honom.  Säg honom allt detta på mina vägnar, ty
    sådana saker kan en konung icke sjelf säga.

--- Tack, sire, tack, sade hertigen, men må eders majestät vara viss,
    att icke de --- jag säger likväl ej detta med syftning på herr de
    Tréville --- att icke de, som ni ser hvar timme på dagen, äro eder
    mest hängifna.

--- Ah, ni hörde hvad jag sade!  Så mycket bättre, min hertig, så
    mycket bättre! sade konungen framträdande.  Men hvar äro edra
    musketörer, Tréville?  Jag bad eder i förgår att föra dem till
    mig, hvarför har ni ej gjort det?

--- De äro der nere, sire, och med edert lof skall La Chesnaye
    tillsäga dem att stiga upp.

--- Ja, ja, må de komma genast; klockan är snart åtta, och klockan nio
    väntar jag ett besök.  Farväl, herr hertig, och kom för all del
    tillbaka.  Stig in, Tréville.

Hertigen bugade sig och gick.  I det samma han öppnade dörren, syntes
de tre musketörerne och d'Artagnan i trappan, ledsagade af La
Chesnaye.

--- Kommen, mina tappra vänner, sade kungen, kommen!  Jag har en
    skrapa att gifva eder.

Musketörerne närmade sig bugande; d'Artagnan följde dem.

--- För djefvulen, fortfor kungen, för eder fyra hafva sju af hans
    eminens' drabanter på två dagar fått bita i gräset!  Det är för
    mycket, mina herrar, det är för mycket.  På det viset vore ju hans
    eminens tvungen att på tre veckor omrekrytera sitt kompani och jag
    att låta tillämpa edikten i hela deras stränghet.  En,
    tilläfventyrs, må vara, men sju på två dagar är för mycket, jag
    upprepar det, mycket för mycket.

--- Också, sire, ser eders majestät dem nu komma, förkrossade och
    botfärdiga, att anropa eder om tillgift.

--- Förkrossade och botfärdiga, hm! yttrade kungen; jag litar ej på
    deras skrymtande miner; i synnerhet ha vi der borta ett
    gaskogneansigte.  Stig fram, min herre!

--- D'Artagnan, som förstod, att det var honom komplimangen gälde,
    närmade sig, antagande sin mest oskyldiga min.

--- Men hvarför sade ni mig då, att det var en ung man?  Det är ju ett
    barn, herr de Tréville, ett verkligt barn!  Och det var han, som
    gaf Jussac den styfva värjstöten?

--- Och Bernajoux de två vackra stötarna.

--- Verkligen!

--- Oberäknadt, sade Atos, att om han icke hjelpt mig ur Cahussacs
    händer, hade jag ganska säkert icke haft nåden att nu göra min
    underdåniga uppvaktning hos eders majestät.

--- Men det är då en verklig demon, den der béarnaren, ventre saint
    gris, herr de Tréville, som kungen, min far, skulle sagt!  I det
    der yrket bör man få många jackor sönderstuckna och många värjor
    afbrutna.  Men gaskognarne äro ju alltid fattiga, icke sant?

--- Sire, jag tillstår, att man ännu icke funnit guldgrufvor i deras
    berg, ehuru den högste väl vore skyldig dem ett sådant under till
    lön för deras nit i försvaret af konungens, eder faders, anspråk.

--- Det vill säga, att det är gaskognarne, som gjort mig sjelf till
    konung, icke sant, Tréville, efter som jag är min faders son.  Nå
    väl, låt så vara, jag vill icke neka det.  La Chesnaye, gå och
    känn efter i alla mina fickor, om ni kan finna fyrtio pistoler,
    och finnas de, så tag hit dem.  Och nu välan, unge man, på heder
    och samvete, hur gick saken till?

D'Artagnan förtäljde nu gårdagens äfventyr i alla dess enskildheter:
huru som, då han icke kunnat sofva af glädje att få uppvakta hans
majestät, han tre timmar före audienstimmen kommit till sina vänner,
huru som de tillsammans besökt bollhuset och huru som han för sin
yttrade farhåga att få en boll i ansigtet hånats af Bernajoux, hvilken
varit nära att få plikta för detta hån med förlusten af sitt lif,
liksom herr de la Trémouille, som ingen del hade i saken, med
förlusten af sitt hotell.

--- Just så var det, mumlade kungen, ja, just så berättade mig
    hertigen saken.  Stackars kardinal!  Sju man på två dagar och af
    hans mest värderade; men nu är det nog, mina herrar, förstån I!  I
    han tagit revanche för gatan Férou och mer än så; I bören vara
    tillfredsstälda.

--- Om eders majestät är det, sade Tréville, så äro vi det.

--- Ja, jag är det, sade kungen, i det han tog en handfull guld ur La
    Chesnayes hand och lade det i d'Artagnans.  Se här, tillade han,
    ett bevis på min tillfredsställelse.

På denna tid voro de stolthetsideer, som råda i våra dagar, ännu icke
på modet.  En ädling mottog ur hand konungens guld och var icke deraf
det minsta nedsatt.  D'Artagnan stack således de fyrtio pistolerna i
sin ficka utan några omsvep och tvärt om betygande den största
tacksamhet för hans majestät.

--- Så, så, sade kungen, betraktande pendylen, och efter klockan nu är
    half nio, så farväl, ty jag sade eder ju, att jag väntar någon
    klockan nio.  Tack för eder hängifvenhet, mina herrar.  Jag kan ju
    räkna derpå, icke sant?

--- Åh, sire, utropade alla fyra med en röst, vi skulle låta hugga oss
    i stycken för eders majestät.

--- Godt, godt; men blifven hellre ostyckade; det är mera värdt, och I
    skolen då vara mig till större nytta.  Tréville, tillade kungen
    halfhögt, under det de andra aflägsnade sig, efter ni icke har
    någon plats ledig vid musketörerne, och vi dessutom för inträde i
    denna kår stadgat en profkurs, så anställ denne unge man vid herr
    Desessarts', eder svågers, drabantkompani.  Ah, pardieu, Tréville,
    jag fröjdar mig åt den grimas, kardinalen kommer att göra!  Han
    varder ursinnig, men det gör det samma; jag är i min goda rätt.

Kungen helsade med handen Tréville, som gick att uppsöka sina
musketörer, hvilka han fann i färd att med d'Artagnan dela de fyrtio
pistolerna.

Kardinalen vardt också efter kungens spådom ursinnig, så ursinnig, att
han under åtta dagar afhöll sig från kungens spelparti, något, som ej
hindrade hans majestät att visa honom den mest intagande min och att
hvar gång de träffades med sin smeksammaste röst spörja honom:

--- Nå väl, herr kardinal, huru befinna sig den stackars Bernajoux och
    den stackars Jussac, edra män?

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: