Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Såsom vår gascognare beräknat, fick man utan svårighet tre hundra pistoler på ringen; dessutom lät juden förstå, att om man ville sälja den, skulle han, då den kunde varda en präktig pendant i ett par örhängen, giva ända till fem hundra pistoler.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXVIII. Huru Atos utan besvär finner sin utrustning.
Den unge mannen flydde, medan hon ännu hotade honom med en vanmäktig
åtbörd. I samma stund hon förlorade honom ur sigte, sjönk hon
afsvimmad ned i sin kammare.
D'Artagnan var så upprörd, att han, utan att ens tänka på den arma
Kettys öde, sprang genom halfva Paris och ej stannade förr än vid
Atos' port. Hans sinnesförvirring, den fasa, som sporrade honom,
ropen af patrullen, som satte efter honom, påskyndade blott hans hopp.
Han ilade öfver gården, flög uppför de två trapporna till Atos och
klappade våldsamt.
Grimaud, med ögonen tjocka af sömn, öppnade. D'Artagnan rusade så
häftigt in i förmaket, att han så när hade stött omkull honom.
Oaktadt den stackars gossens vanliga stumhet fick han nu mål i mun.
--- Sakta, sakta! utropade han; hvad vill ni, slyna? Hvad är
meningen?
Men då han under fruntimmerskappan varseblef d'Artagnans blottade
värja, inbillade sig den stackars betjenten, att det var en mördare.
--- Hjelp, hjelp! skrek han.
--- Tig, olycklige! sade den unge mannen; jag är d'Artagnan, känner du
icke igen mig? Hvar är din herre?
--- Ni herr d'Artagnan? skrek Grimaud; omöjligt!
--- Grimaud, sade Atos, som, klädd i nattrock, kom ut ur sin kammare,
jag tror, att du tillåter dig att tala.
--- Ack, herre, det var så, att...
--- Tig!
Grimaud nöjde sig med att peka på d'Artagnan.
Atos igenkände sin kamrat, och trots sin flegma brast han i ett
gapskratt, hvartill hans unge väns besynnerliga klädsel gaf honom
tillräcklig anledning.
--- Skratta icke, min vän! ropade d'Artagnan, för himmelens skull,
skratta icke, ty vid min själ, det säger jag, är det ingenting att
skratta åt!
Han uttalade dessa ord med så högtidlig min och med så sant uttryck af
skräck, att Atos strax fattade hans händer och ropade:
--- Skulle du vara sårad, min vän? Du är så blek.
--- Nej, men det har nyss händt mig något förfärligt. Är du ensam,
Atos?
--- För tusan! Hvem vill du väl vid denna tid skall vara hos mig?
--- Godt, godt.
D'Artagnan störtade in i Atos' rum.
--- Men tala då, sade denne, stängde dörren och sköt för reglarna, på
det de icke skulle störas. Är kungen död? Har du dödat herr
kardinalen? Du ser alldeles förstörd ut. Säg då, säg, ty jag dör
af oro.
--- Atos, sade d'Artagnan, bered dig på att höra en otrolig, en
oerhörd historia.
--- Nå väl? sade Atos.
--- Nå väl, svarade d'Artagnan, lutande sig till Atos' öra och
sänkande rösten, mylady är märkt med en lilja på skuldran.
--- Ah! skrek musketören, som om en kula hade träffat hans hjerta.
--- Säg mig, fortfor d'Artagnan, är du viss, att den andra verkligen
är död?
--- Den andra? sade Atos med en så dof röst, att d'Artagnan knapt
kunde höra.
--- Ja, hon, om hvilken du talade en dag i Amiens.
Atos drog en suck och gömde hufvudet i sina händer.
--- Denna, fortfor d'Artagnan, är en qvinna om tjugusex till tjuguåtta
år.
--- Blond, sade Atos, är det ej så?
--- Jo.
--- Ljusblå ögon, af sällsam klarhet, svarta ögonhår och ögonbryn?
--- Ja.
--- Liljan är liten, rödgul och nästan utplånad af flitigt anbragta
degar?
--- Ja.
--- Men du säger, att hon är engelska?
--- Man kallar henne mylady, men hon kan ju vara fransyska. Lord
Winter är endast hennes svåger.
--- Jag vill se henne, d'Artagnan!
--- Akta dig, Atos, akta dig! Du ville en gång döda henne; hon är en
qvinna i stånd att gälda lika med lika och att icke förfela dig.
--- Hon skall ej våga säga något, ty det vore att angifva sig sjelf.
--- Hon är i stånd till all. Har du någonsin sett henne ursinnig?
--- Nej, svarade Atos.
D'Artagnan berättade nu allt, myladys ursinniga vrede och hennes
grymma hotelser.
--- Du har rätt, sade Atos, och vid min själ, jag tror ej mitt lif är
värdt ett grand. Lyckligtvis lemna vi Paris i öfvermorgon; efter
all sannolikhet gå vi till La Rochelle, och en gång borta...
--- Hon skall förfölja dig till verldens ände, Atos, om hon känner
igen dig. Låt henne derför släcka sitt hat på mig ensam.
--- Ah, min vän, hvad frågar jag efter, om hon dödar mig? Tror du
kanske, att jag sätter värde på lifvet?
--- Det ligger någon förfärlig hemlighet under allt detta, Atos.
Denna qvinna är kardinalens spion, det är jag säker på.
--- Akta dig i sådant fall. Om kardinalen icke stort beundrar dig för
londonresan, så hatar han dig dock bittert; men som han i alla
fall ej uppenbarligen kan förebrå dig något, och som hat ändå
måste släckas, helst en kardinals hat, så tag dig till vara. Går
du ut, så gå ide ensam; när du äter, så tag dina
försigtighetsmått; med ett ord, misstro allt, ja, din egen skugga.
--- Lyckligtvis, sade d'Artagnan, gäller det blott att utan hinder
hinna till i öfvermorgon afton, ty en gång väl vid armeen, hoppas
jag vi endast hafva män att frukta för.
--- Under tiden, sade Atos, uppger jag min afsigt att hålla mig inne
och följer dig öfver allt. Du måste återvända till
Fossoyeursgatan; jag gör dig sällskap.
--- Men så nära det är, kan jag ej gå dit så här.
--- Det är sant, sade Atos och ringde. Grimaud inträdde.
Atos tecknade åt honom att gå till d'Artagnans bostad efter andra
kläder. Grimaud gaf med tecken tillkänna, att han förstod, och
skyndade ut.
--- Men så här går det ej bra med vår utrustning, min vän, sade Atos,
ty om jag ej misstar mig, har du lemnat hvarjehanda hos mylady,
som troligen ej har artigheten att återsända det. Lyckligtvis har
du safiren.
--- Safiren tillhör dig, Atos. Du sade mig ju, att det var en
slägtklenod.
--- Ja, min far köpte den för två tusen écus, efter hvad han sjelf
sade mig; den utgjorde en del af hans bröllopsgåfvor till min mor;
den är präktig. Min mor gaf den åt mig, och jag var nog dåraktig
att, hellre än att behålla den som en helig relik, gifva den åt
denna eländiga.
--- Välan, min vän, återtag då denna ring, hvilken måste vara dig
dyrbar, jag förstår det nog.
--- Jag återtaga denna ring, sedan den varit i den afskyvärdas händer!
Aldrig! Denna ring är fläckad, d'Artagnan.
--- Sälj den då.
--- Sälja ett smycke, som kommer från min mor! Jag tillstår, att det
i mina ögon vore ett helgerån.
--- Pantsätt den då, man lånar dig nog tusen écus derpå. Med den
summan kan du göra upp dina affärer, och när du sedan får
penningar, så löser du ringen och återtager den, tvagen från sin
gamla fläck, ty då har den äfven gått genom ockrares händer.
Atos smålog.
--- Du är en präktigt kamrat, sade han, min käre d'Artagnan. Med din
eviga munterhet väcker du de bedröfvade till nytt lif. Välan, låt
oss pantsätta denna ring, men på ett vilkor.
--- Och hvilket?
--- Att fem hundra écus äro för din räkning och fem hundra för min.
--- Hvad tänker du på, Atos? Jag, som är vid drabanterne, behöfver
icke fjerdedelen af denna summa; om jag säljer min sadel, kan jag
få lika mycket. Hvad behöfver jag? En häst åt Planchet, det är
allt. Dessutom glömmer du, att jag också har en ring.
--- På hvilken du tycks sätta än högre värde, än jag sätter på min;
åtminstone har jag trott mig märka det.
--- Ja, ty i nödens stund kan den icke blott hjelpa oss ur en stor
förlägenhet, utan äfven ur en svår fara. Den är icke blott en
dyrbar diamant, utan äfven en förtrollad talisman.
--- Jag förstår dig icke, men jag tror hvad du säger. Låt oss derför
återgå till min ring eller, rättare, till din; du tar hälften af
summan, som man lånar oss, eller kastar jag ringen i Seine; och
jag betviflar, att, såsom det hände Polykrates, någon fisk är nog
artig att skaffa den åter.
--- Nå väl, jag samtycker, sade d'Artagnan.
I detta ögonblick inträdde Grimaud, åtföljd af Planchet; den senare,
orolig för sin herre och nyfiken att få veta, hvad som händt honom,
begagnade tillfället och medförde sjelf kläderna.
D'Artagnan och Atos klädde sig; när de voro färdiga att gå ut, gjorde
den senare en åtbörd åt Grimaud, liksom när man lägger an. Denne tog
strax ned sin karbin från väggen och lagade sig att följa sin herre.
De anlände utan äfventyr till Fossoyeursgatan. Herr Bonacieux stod i
sin port; han betraktade d'Artagnan med småslug min.
--- Åh, min käre hyresgäst, sade han, skynda eder då! En ung, vacker
flicka väntar uppe hos eder, och ni vet, att flickorna ej tycka om
att vänta.
--- Det är Ketty! ropade d'Artagnan och rusade hastigt in i gången.
På trappafsatsen, som ledde till hans rum, fann han också den arma
flickan, darrande och hopkrupen invid dörren. Så snart hon fick se
honom, sade hon:
--- Ni lofvade mig edert beskydd, ni lofvade att rädda mig från hennes
vrede; kom i håg, att det är ni, som störtat mig!
--- Ja, ja, sade d'Artagnan, var lugn, Ketty! Men hvad har händt,
sedan jag begaf mig bort?
--- Kan jag veta det, jag! sade Ketty. Vid ropen, som hon uppgaf,
skyndade lakejerne in, hon var vansinnig af vrede. Alla tänkbara
förbannelser utöste hon öfver eder. Då befarade jag, att hon
skulle påminna sig, att det var genom min kammare, ni banat eder
väg till hennes, och sålunda tro, att jag varit eder
medbrottsling. Derför tog jag det lilla jag hade af penningar och
mina bästa kläder och smög mig bort.
--- Stackars barn! Men hur skall jag nu ställa med dig? Jag reser i
öfvermorgon.
--- Hur ni behagar, herr chevalier. Låt mig få lemna Paris, låt mig
få lemna Frankrike.
--- Men jag kan väl icke föra dig med mig till La Rochelles belägring,
sade d'Artagnan.
--- Nej, men ni kan skaffa mig plats i landsorten hos något fruntimmer
af edra bekanta, till exempel eder hemort.
--- Ack, min vän, i min hemort hålla fruntimren inga kammarjungfrur.
Men vänta litet; nu vet jag. Planchet, gå efter Aramis; bed honom
strax komma hit. Vi ha något mycket vigtigt att säga honom.
--- Jag förstår, sade Atos, men hvarför icke Portos? Jag tycker, att
hans markisinna...
--- Portos' markisinna låter kläda sig af sin mans skrifvare, sade
d'Artagnan skrattande. För öfrigt skulle Ketty ej vilja bo vid
Oursgatan, icke sant, Ketty?
--- Jag bor gerna hvar som helst, sade Ketty, bara jag är väl gömd och
man icke får veta, hvar jag finnes.
--- Nu, min kära Ketty, då vi skola skiljas och du följaktligen icke
mera är svartsjuk på mig...
--- Herr chevalier, när eller fjerran, sade Ketty, skall jag alltid
älska eder.
--- Hvar fan tänker nu troheten bygga bo! mumlade Atos.
--- Äfven jag, sade d'Artagnan, äfven jag skall alltid älska dig, lita
på det. Men svara mig nu. Jag fäster mycken vigt vid den fråga
jag gör dig: har du aldrig hört talas om ett ungt fruntimmer, som
man röfvat bort en natt?
--- Vänta litet... o min Gud, herr chevalier, älskar ni äfven detta
fruntimmer?
--- Nej, det är en af mina vänner, som älskar henne, herr Atos, som du
här ser.
--- Jag! utropade Atos i en ton, som om han märkt, att han trampat på
en huggorm.
--- Ja visst, du, sade d'Artagnan, i det han tryckte Atos' hand. Du
vet ju, huru lifligt vi alla intressera oss för den stackars lilla
fru Bonacieux? För öfrigt skall Ketty ingenting förråda, icke
sant, Ketty? Du förstår, mitt barn, fortfor d'Artagnan, hon är
hustru till den der otäcka markattan, du såg nere i porten, när du
kom hit.
--- Min Gud! utropade Ketty, nu mins jag, hur rädd jag vardt; bara han
icke känt igen mig!
--- Huru, känt igen dig? Du har då redan förr sett denne man?
--- Han har varit två gånger hos mylady.
--- Jag var viss derpå. Vid hvad tid?
--- Det kan vara fjorton eller aderton dagar sedan.
--- Det slår in.
--- Och i går afton kom han igen.
--- I går afton?
--- Ja, ett ögonblick innan ni sjelf kom.
--- Min käre Atos, vi äro insnärjda i ett nät af spioner. Och du
tror, att han kände igen dig, Ketty?
--- Jag drog min hufva för ansigtet, så snart jag fick se honom, men
det var kanske redan för sent.
--- Gå ned, Atos, du, som han mindre misstänker än mig, och se efter,
om han ännu står i porten.
Atos gick ned och kom snart igen.
--- Han är borta, sade han, och hans dörr är stängd.
--- Han har gått för att lemna sin rapport och anmäla, att alla
dufvorna äro i dufslaget.
--- Välan, låt oss då flyga ut, sade Atos, och lemnom endast qvar
Planchet för att gifva oss underrättelser.
--- Ett ögonblick! Och Aramis, som vi skickat efter!
--- Det är sant, sade Atos, vi måste vänta på Aramis.
I det samma inträdde Aramis.
Man meddelade honom saken och sade honom, huru trängande det var, att
han hos någon af sina förnäma bekantskaper skaffade Ketty en plats.
Aramis besinnade sig en stund och sade rodnande:
--- Skulle jag dermed göra dig en verklig tjenst, d'Artagnan?
--- I hela mitt lif skall jag vara dig tacksam derför.
--- Nå väl, fru de Bois-Tracy har för en af sina väninnor, som, efter
hvad jag tror, bor i landsorten, bedt mig skaffa en pålitlig
kammarjungfru, och om du, min käre d'Artagnan, kan ansvara för
mamsell...
--- Ack, min herre, utropade Ketty, jag skall vara fullt hängifven den
person, som sätter mig i stånd att lemna Paris, var viss derpå!
--- Då, sade Aramis, fogar det sig ju förträffligt.
Han satte sig vid ett bord och skref ett par ord, som han förseglade
med en ring och gaf Ketty.
--- Se så, mitt barn! sade d'Artagnan. Du vet, att här går det icke
oss bättre än dig. Låt oss derför skiljas åt. Vi återse
hvarandra i bättre tider.
--- På hvad tid och ort vi återse hvarandra, sade Ketty, skall ni
återse mig lika kär i eder som nu.
--- En ed att lita på! sade Atos, under det d'Artagnan följde Ketty
till trappan.
En stund senare åtskildes de tre unga männen, sedan de stämt möte till
klockan fyra hos Atos och lemnat Planchet att vakta huset.
Aramis gick hem; Atos och d'Artagnan syselsatte sig med safirens
belåning.
Såsom vår gaskognare beräknat, fick man utan svårighet tre hundra
pistoler på ringen; dessutom lät juden förstå, att om man ville sälja
den, skulle han, då den kunde varda en präktig pendant i ett par
örhängen, gifva ända till fem hundra pistoler.
Med den raskhet, som anstår soldater, och med kännares urskilning
använde Atos och d'Artagnan knapt tre timmar till att anskaffa
musketörens hela utrustning. Atos var för öfrigt medgörlig och från
topp till tå ädling. Så snart han fann något i sin smak, betalade han
det begärda priset utan att ens försöka pruta. D'Artagnan ville väl
göra sina invändningar, men Atos lade småleende sin hand på hans
skuldra, och d'Artagnan insåg, att det kunde anstå honom, en liten
gaskognisk adelsman, att pruta, men icke en man med så furstliga
later.
Musketören kom öfver en ståtlig andalusisk häst, kolsvart, med eldiga
näsborrar, fina och vackra ben, och som var på femte året. Han
undersökte honom och fann honom felfri. Man begärde tusen livres.
Han hade kanske kunnat få bättre pris, men under det d'Artagnan
prutade med hästhandlaren, uppräknade Atos de hundra pistolerna på
bordet.
Grimaud fick en pikardisk häst, bred på bringan och stark, hvilken
kostade tre hundra livres.
Sedan sadel åt denna häst och vapen åt Grimaud voro köpta, fans ej en
sou qvar af Atos' hundra femtio pistoler. D'Artagnan bjöd sin vän att
taga del af hans anpart, med öppen rätt att framdeles återgälda det.
Men till svar ryckte Atos blott på axlarna.
--- Huru mycket ville juden gifva i betalning för safiren? frågade
han.
--- Fem hundra pistoler.
--- Det vill säga två hundra pistoler till, hundra åt dig och hundra
åt mig. Men dig är ju en verklig förmögenhet, min vän; gå
tillbaka till juden.
--- Huru? Du vill...
--- Denna ring skulle återkalla allt för sorgliga minen; dessutom få
vi aldrig tre hundra pistoler för att lösa igen honom; vi skulle
alltså förlora två tusen livres på affären. Gå och säg honom,
d'Artagnan, att ringen är hans, och kom tillbaka med de två hundra
pistolerna.
--- Besinna dig, Atos.
--- Kontanter äro dyra i dessa tider, och man måste förstå att göra
uppoffringar. Gå, d'Artagnan, gå; Grimaud skall följa dig med sin
karbin.
Efter en half timme återkom d'Artagnan med två tusen livres, utan att
något händt honom.
På detta sätt fann Atos i sitt bo tillgångar, som han icke väntat.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 13 Apr 2006