Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Först nu påminde sig d'Artagnan Kettys smäktande ögonkast, hennes småleenden och hennes kvävda suckar var gång han mötte henne; endast tänkande på att behaga den förnäma damen, hade han försmått hennes kammarjungfru; den, som jagar örnen, bryr sig icke om sparven.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXIII. Kammarjungfrun och frun.
Som vi redan sagt, vardt d'Artagnan, oaktadt sitt samvetes röst och
Atos' kloka råd, med hvarje stund allt mera förälskad i mylady; han
underlät också ej att infinna sig hvar dag för att egna henne en
hyllning, som den sjelfkäre gaskognaren trodde, att hon förr eller
senare måste besvara.
En afton, då han infann sig med näsan i vädret och lätt som en man,
den der väntar sig ett guldregn, mötte han kammarjungfrun i
inkörsporten; men denna gång åtnöjde sig Ketty ej med att vidröra
honom i förbigående, utan fattade helt sakta hans hand.
--- Godt! tänkte d'Artagnan, hon har fått något uppdrag till mig från
sin matmor; hon skall kalla mig till något möte, som man icke
vågat muntligen gifva mig. Och han betraktade det vackra barnet
med den mest triumferande min han kunde antaga.
--- Jag ville gerna tala ett par ord med eder, herr
chevalier.... stammade kammarjungfrun.
--- Tala, mitt barn, tala, sade d'Artagnan; jag hör eder.
--- Här, omöjligt; hvad jag har att säga är allt för vidlyftigt och i
synnerhet allt för hemlighetsfullt.
--- Nå, hur skola vi då göra?
--- Om herr chevaliern ville följa med mig? sade Ketty blygsamt.
--- Ja, hvart som helst, mitt vackra barn.
--- Kom då!
Ketty, som icke släpt d'Artagnans hand, drog honom med sig uppför en
liten mörk vindeltrappa, och då de stigit uppför femton trappsteg,
öppnade hon en dörr.
--- Stig in, herr chevalier; här äro vi ensamma och kunna språka
obesväradt.
--- Hvad är detta för rum, mitt vackra barn? frågade d'Artagnan.
--- Det är mitt rum, herr chevalier; den der dörren leder till min
matmors sängkammare. Men var lugn; hon kan icke höra, hvad vi
säga, ty hon går aldrig till sängs förr än vid midnatt.
D'Artagnan kastade en blick omkring sig. Den lilla kammaren röjde en
utsökt smak och snygghet, men mot hans vilja fäste sig hans blickar på
den dörr, som Ketty sagt leda till myladys sängkammare.
Ketty gissade, hvad som försiggick i den unge mannens själ, och drog
en suck.
--- Ni älskar då mycket min matmor, herr chevalier? sade hon.
--- O, mer än jag kan omtala, Ketty! Jag är galen i henne!
Ketty drog åter en suck.
--- Ack, herr chevalier, hvilken skada!
--- Hvad fan ser du då för ondt deri?
--- Jo, det är så, att min matmor alls icke älskar eder.
--- Hvasa! sade d'Artagnan. Skulle hon väl gifvit dig uppdrag att
säga mig det?
--- Nej, herr chevalier, men det är jag, som af deltagande för eder
fattat det beslutet att säga eder det.
--- Tack, min goda Ketty, men endast för din goda afsigt, ty du måste
medgifva, att förtroendet icke är angenämt.
--- Det vill säga, ni tror icke på hvad jag sagt, eller hur?
--- Man har alltid svårt för att tro på dylika saker, mitt vackra
barn, om ock endast af egenkärlek.
--- Ni tror mig då icke?
--- Jag tillstår, att innan du täckes ge mig något bevis på hvad du
påstår....
--- Hvad säger ni om det här?
Ketty framtog ur barmen en liten biljett.
--- Till mig? sade d'Artagnan, ifrigt ryckande till sig biljetten.
--- Nej, till en annan.
--- Hans namn, hans namn! utropade d'Artagnan.
--- Se på adressen.
--- Herr grefve de Wardes.
Uppträdet i Saint-Germain trädde strax för den inbilske gaskognarens
tankar. Han slet sönder kuvertet, trots Kettys utrop.
--- Min Gud, herr chevalier, hvad gör ni?
--- Jag, ingenting! sade d'Artagnan och läste:
»Ni har icke svarat på min första biljett; är ni sjuk, eller har
ni glömt, hvilka ögon ni gaf mig på fru de Guises bal? Nu är
tillfället inne, grefve; släpp det icke ur händerna.«
D'Artagnan bleknade; han var sårad i sin egenkärlek; han trodde sig
sårad i sin kärlek.
--- Stackars herr d'Artagnan! sade Ketty med en röst, full af
medlidande, och i det hon åter tryckte den unge mannens hand.
--- Du beklagar mig, goda flicka? sade d'Artagnan.
--- Ack ja, ty jag vet, hvad kärlek vill säga, jag!
--- Du vet, hvad kärlek vill säga? upprepade d'Artagnan, nu för första
gången betraktande henne med en viss uppmärksamhet.
--- Ack ja!
--- Nå väl, då skulle du, i stället för att beklaga mig, göra bättre,
om du hjelpte mig att hämnas på din matmor.
--- Hvad slags hämd skulle ni vilja taga på henne?
--- Jag skulle vilja triumfera öfver henne, uttränga min rival.
--- Dermed hjelper jag eder aldrig, herr chevalier, sade Ketty
lifligt.
--- Hvarför det? frågade d'Artagnan.
--- Af två skäl.
--- Hvilka då?
--- Det förta är, att min matmor aldrig skall älska eder.
--- Hur vet du det?
--- Ni har sårat hennes hjerta.
--- Huru har jag kunnat såra henne, jag, som, allt sedan jag gjorde
hennes bekantskap, ligger som en slaf vid hennes fötter? Tala,
jag ber dig!
--- Jag skall aldrig yppa det för någon annan än för den man... som
skall läsa i djupet af min själ.
D'Artagnan betraktade Ketty för andra gången. Den unga flickan egde
en friskhet och en fägring, som mången hertiginna skulle velat byta
mot sin krona.
--- Ketty, sade han, jag skall läsa i djupet af din själ, när du vill;
det skall ej hindra, kära barn, och han gaf henne en kyss, under
hvilken det stackars barnet rodnade som ett körsbär.
--- Nej, utropade Ketty; ni älskar mig icke! Det är min matmor ni
älskar, ni sade mig det nyss.
--- Och kan detta hindra dig att säga mig det andra skälet?
--- Det andra skälet, herr chevalier, återtog Ketty, djerf genom
kyssen och genom uttrycket i den unge mannens blickar, består
deruti, att i kärlek är hvar och en sig sjelf närmast.
Först nu påminde sig d'Artagnan Kettys smäktande ögonkast, hennes
småleenden och hennes qväfda suckar hvar gång han mötte henne; endast
tänkande på att behaga den förnäma damen, hade han försmått hennes
kammarjungfru; den, som jagar örnen, bryr sig icke om sparfven.
Men denna gång uppfattade vår gaskognare med en enda blick all den
fördel, han kunde draga af denna kärlek, som Ketty på ett så naivt
eller så oblygt sätt hade tillstått: uppsnappande af bref till grefve
de Wardes, hemliga underrättelser på stället, inträde när som helst i
Kettys rum, som låg näst intill hennes matmors. Som man finner,
offrade den trolöse redan i tankarna den arma flickan för att vinna
mylady, med godo eller ondo. Han inlät sig derför i ett ömt samspråk
med Ketty. Tiden gick härunder fort. Klockan slog snart tolf, och
nästan på samma gång hördes en klocka ringa i myladys rum.
--- Store Gud! utropade Ketty, min matmor kallar mig; gå, gå strax.
D'Artagnan steg upp och tog sin hatt, som om han haft för afsigt att
lyda; derpå öppnade han hastigt dörren till ett stort skåp, i stället
för att öppna den till trappan, och kröp in i skåpet, midt ibland
myladys klädningar och puderskjortor.
--- Hvad gör ni? utropade Ketty.
D'Artagnan, som redan på förhand tagit ur nyckeln, stängde in sig i
sitt skåp utan att svara.
--- Nå, ropade mylady med skarp stämma, sofver du, efter du icke
kommer, då jag ringer?
D'Artagnan hörde dörren mellan de båda rummen häftigt öppnas.
--- Här är jag, mylady! utropade Ketty, i det hon skyndade mot sin
matmor.
Båda inträdde nu i sängkammaren, och som dörren mellan de båda rummen
lemnats öppen, kunde d'Artagnan höra mylady ännu en stund banna sin
kammarjungfru; derefter blidkades hon, och samtalet föll på honom,
under det att Ketty betjenade sin matmor.
--- Kors! sade mylady, jag har ej sett till vår gaskognare i afton.
--- Huru, mylady, svarade Ketty, har han icke varit här? Skulle han
vara flygtig, innan han varit lycklig?
--- Å nej, han har väl varit hindrad af herr de Tréville eller herr
Desessarts. Jag förstår mig på sådant der, Ketty; den här har jag
nog fast.
--- Hvad tänker mylady göra med honom?
--- Hvad jag tänker göra med honom? Var lugn, Ketty; emellan honom
och mig finnes något, hvarom han är okunnig... han hade så när
beröfvat mig mitt inflytande hos hans eminens. Men jag skall
hämnas!
--- Jag trodde, att mylady älskade honom.
--- Jag älska honom! Jag afskyr honom! En narr, som har lord Winters
lif i sina händer och icke dödar honom, och som tillskyndar mig en
förlust af tre hundra tusen livres i ränta!
--- Det är sant, sade Ketty, eder son var sin onkels enda arfving, och
ända tills han uppnått myndig ålder, kunde ni fått förfoga öfver
hans förmögenhet.
D'Artagnan ryste in i merg och ben, då han hörde denna ljufva varelse
med sin sträfva röst, den hon haft så mycken möda att mildra under
deras samtal, nu förebrå honom, att han icke dödat en man, som han
sett öfverhopa henne med vänskap.
--- Också, fortfor mylady, hade jag redan hämnats på honom, om ej
kardinalen, jag vet icke hvarför, hade uppmanat mig att skona
honom.
--- Ack ja, men mylady skonade ju ej den lilla frun, som han älskade.
--- Ah, den der krämarfrun på Fossoyeursgatan! Han har ju redan
glömt, att hon funnits till! En skön hämd, i sanning!
Kallsvetten rann på d'Artagnans panna: denna qvinna var då ett
missfoster!
Han lyssnade åter, men olyckligtvis var toaletten redan fulländad.
--- Det är bra, sade mylady; gå in till dig; i morgon skall du söka
att ändtligen få svar på det der brefvet jag lemnade dig.
--- Till grefve de Wardes? frågade Ketty.
--- Ja visst, till grefve de Wardes.
--- Han tycks just vara raka motsatsen till den stackars herr
d'Artagnan, sade Ketty.
--- Gå, mamsell, ropade mylady; jag tycker ej om att höra några
anmärkningar.
D'Artagnan hörde dörren läsas igen och två reglar skjutas för; mylady
hade således stängt sig inne i sitt rum. Ketty, å sin sida, omvred så
sakta hon förmådde nyckeln i låset till dörren; i det samma stötte
d'Artagnan upp skåpdörren.
--- Min Gud! sade Ketty helt sakta, hvad fattas eder? Hvad ni är
blek!
--- Den afskyvärda! mumlade d'Artagnan.
--- Tyst, tyst, gå! sade Ketty; det är endast en tunn brädvägg emellan
min och myladys kammare; man hör i den ena allt, hvad som säges i
den andra.
--- Välan då! Men jag går icke, förrän du sagt mig, hvad det blifvit
af fru Bonacieux.
Den arma flickan svor vid krucifixet, att hon var alldeles okunnig
derom, enär hennes matmor aldrig lät henne intränga i mer än hälften
af sina hemligheter. Hon trodde sig endast kunna säga honom, att fru
Bonacieux ej var död.
Beträffande den omständighet, som varit nära att beröfva mylady hennes
inflytande hos kardinalen, visste Ketty lika litet derom. Men i den
punkten var d'Artagnan bättre underrättad. Som han sett mylady på ett
fartyg, som togs i beslag i samma stund, han sjelf lemnade England,
förmodade han, att hon menat utgången af intrigen rörande diamanterna.
Men hvad som han klart kunde inse var, att myladys verkliga, djupt
inrotade hat uppstått deraf, att han icke dödat hennes svåger.
D'Artagnan återvände följande dagen till mylady. Hon var vid ganska
elakt lynne; d'Artagnan gissade, att det var uteblifvandet af svaret
från Wardes, som förargade henne. Ketty inträdde, men mylady bemötte
henne med hårdhet. En blick, som Ketty kastade på d'Artagnan, tycktes
säga: ni ser, hvad jag lider för eder skull.
Mot slutet af aftonen stillade sig emellertid den vackra lejoninnan;
hon åhörde småleende d'Artagnans ömma uttryck, ja, hon gaf honom sin
hand att kyssa.
D'Artagnan gick utan att veta, hvad han skulle tänka; men som det icke
var lätt att få honom att tappa hufvudet, hade han under sjelfva
kurtisen för mylady inom sig uppgjort en liten plan.
Han fann Ketty i porten, och liksom förra aftonen steg han upp till
henne. Ketty hade fått mycket bannor; man hade beskylt henne för
vårdslöshet. Mylady kunde ej begripa grefve de Wardes' tystnad; hon
hade befalt henne komma in till sig klockan nio på morgonen för att
mottaga ett tredje bref.
D'Artagnan tog löfte af Ketty, att hon följande förmiddag skulle bära
till honom detta bref; den stackars flickan lofvade allt, hvad
d'Artagnan begärde; hon var bedårad.
Klockan elfva såg han Ketty komma. Hon höll i handen en ny biljett
från mylady. Denna gång försökte ej den stackars flickan ens att
hindra d'Artagnan från att taga den.
D'Artagnan öppnade biljetten och läste följande:
»Det är nu tredje gången jag skrifver till eder för att säga, att jag
älskar eder. Tag eder till vara, att jag icke skrifver fjerde
gången för att säga, att jag hatar eder. Om ni ångrar det sätt,
hvarpå ni handlat mot mig, skall den unga flickan, som till eder
öfverlemnar denna biljett, säga eder, på hvad sätt en hederlig karl
kan utverka sig förlåtelse.«
D'Artagnan rodnade och bleknade flere gånger under läsningen af denna
biljett.
--- Ah, ni älskar henne ännu! sade Ketty, som ej ett ögonblick vändt
sina ögon från den unge mannens ansigte.
--- Nej, Ketty, du bedrar dig; jag älskar henne icke mer, men jag vill
hämnas för hennes förakt.
--- Ja, jag känner eder hämd; ni har sagt mig den.
--- Hvad gör det dig, Ketty! Du vet ju, att det är dig ensam jag
älskar.
--- Hur kan man veta det?
--- Af det förakt, jag skall visa henne.
Ketty drog en suck.
D'Artagnan tog en penna och skref:
»Min fru! Ända hittills hade jag betviflat, att det var till mig
edra två första biljetter voro skrifna, så litet värdig ansåg jag
mig en dylik ära; för öfrigt var jag så lidande, att jag i alla
händelser skulle ha tvekat att svara på dem. Men i dag måste jag
väl tro på öfvermåttet af eder godhet, då icke blott edert bref,
utan äfven eder kammarjungfru öfvertygar mig, att jag har den
lyckan att vara älskad af eder.
Hon behöfver icke säga mig, på hvad sätt en hederlig karl kan
utverka sig förlåtelse. Jag skall derför i afton klockan elfva
bönfalla om min. Att uppskjuta en dag längre vore nu i mina ögon
att göra eder en ny förolämpning.
Den, som ni gjort till den lyckligaste bland män.
Grefve de Wardes.«
Denna biljett var för det första en förfalskning; den var vidare en
ogrannlagenhet; ja, från vår tids sedliga ståndpunkt var den en
skändlighet, men man var den tiden mindre nogräknad än nu. Dessutom
visste d'Artagnan genom myladys egen bekännelse, att hon var skyldig
till förräderi af vida svårare art, och han hyste en ganska ringa
aktning för henne.
D'Artagnans plan var ganska enkel: från Kettys rum skulle han komma in
i hennes matmors; han skulle från första stunden draga fördel af
hennes öfverraskning, skam, fruktan för att triumfera öfver henne;
kanhända skulle han misslyckas, men han måste lemna något åt slumpen.
Om åtta dagar öppnades fälttåget, och han måste resa: d'Artagnan hade
icke tid att låta kärleken utveckla sig i behörig ordning.
--- Se der, sade den unge mannen, i det han lemnade Ketty den
förseglade biljetten, lemna denna åt mylady; det är svaret från
grefve de Wardes.
Den arma Ketty vardt dödsblek; hon anade hvad biljetten innehöll.
--- Hör på, mitt vackra barn, sade d'Artagnan; du inser väl, att allt
det här måste taga slut på ett eller annat sätt; mylady kan
möjligtvis få veta, att du lemnat den första biljetten åt min
betjent, i stället för att lemna den åt grefvens och att det är
jag, som brutit de andra brefven, hvilka bort brytas af grefve de
Wardes. Då kör mylady dig ur tjensten, och du känner henne; du
vet, att hon icke låter sin hämd stanna dervid.
--- Ack, sade Ketty, hvarför har jag blottstält mig för allt det här?
--- För mig, det vet jag nog, min engel, sade den unge mannen; också
bedyrar jag, att jag är ytterst tacksam derför.
--- Men säg mig ändå, hvad eder biljett innehåller.
--- Det skall mylady säga dig.
--- Ah, ni älskar mig icke! utropade Ketty; jag är mycket olycklig.
Ketty grät mycket, innan hon kunde förmå sig att lemna fram brefvet,
men hon beslöt det omsider, af tillgifvenhet för den unge musketören;
och detta var allt, hvad d'Artagnan önskade.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006