Denne rövare, vilken måste lämna ifrån sig sitt skinn och sin näsa, befinner sig här på kärran såsom fånge. Han hade gömt sig hos sin vän, vilken beskyddade honom, vilken ljög för oss, så att vi inte skulle kunna gripa förbrytaren. Även denne medskyldige ligger med på kärran. Till straff för att han har motsatt sig rättvisans utövande skall han nu dömas att verkställa savannlagens stränghet på sin skyddsling. Han skall skära av honom näsan och sedan dra av honom skinnet, flå hela huden av ifrån kroppen.
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (039) senast ändradt 10 Aug 23:41  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden39.html

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯

Afsnitt 39

»Alldeles icke.«

»Eller står I i
affärsförbindelse med
honom?«

»Nej, jag skall dock
snart ingå i sådan
förbindelse med honom.
Jag känner honom inte,
men desto bättre känner
jag hans brorson Arthur
Wilkins.«

»Alla tusan djeflar!
Känner I Arthur?  Hvar
har I sett honom?  Hvar
befinner han sig?  Lefver
han öfverhufvud taget
än?«

»Det var flera högst
betydelsefulla frågor på
en gång.  Tillåt mig att
besvara dem senare.  Nu
skulle jag framför allt
vilja fråga, om I noga
känner förhållandena på
Wilkinsfield?«

»Naturligtvis.  Jag är ju
närmaste nabo.«

»Hvem tillhör plantagen?«

»Naturligtvis Wilkins.«

»Hm!  I kan dervid
misstaga eder.«

»Svårligen.  Hvem skulle
den eljest tillhöra?«

»Hvem, frågar I?  Hvem
annan än mig!«

Leflor for opp:

»Hvem?  Er?  I fantiserar
väl?«

»Å, jag är kanske mer än
vanligt vid sinnenas
fulla bruk.  Men tala
icke så högt!  Den svarte
behöfver inte höra
någonting härom.«

Och nu begynte ett ifrigt
hviskande, liksom om det
handlade om den högsta
jordiska vigtighet.
Slutligen drog Walker
fram en plånbok ur fickan
och tog ur denna fram
flera handlingar, dem han
förelade Leflor.  Af de
stora sigillen att döma,
voro de idel
myndighetsdokument.

Leflor genomsåg dem, höll
opp dem emot den igenom
fönsteröppningen
infallande solstrålen;
kort och godt ---
undersökte dem på hvart
sätt och vis.

»Utomordentligt, helt
utomordentligt!« sade
han.  »Hvem hade kunnat
tro det!  Hvem hade öfver
hufvud taget kunnat tänka
sig det!  I har alldeles
rätt, master Walker.  I
ger mig här en formlig
sprängkula i handen,
hvarmed jag skall ladda
min hämds eldrör.  När
skall I häfda era
anspråk?«

»Naturligtvis snarast.
Har I öfvertygat er
derom, att de äro
rättsligt giltiga?«

»Ej ens den mest
raffinerade advokat
skulle kunna finna någon
väg att bestrida dem.
Jag skulle önska, att
dessa era rättigheter
tillhörde mig.«

»Hm!« brummade Walker
eftertänksamt.

»Har I icke lust att
sälja mig dem?«

»Nej, sir.  Jag skulle ju
tvingas förfäkta dem,
innan I kunde köpa dem af
mig, och sedan skulle jag
inte längre ha någon lust
att afhända mig dem.«

»I misstager er.  Jag
skulle köpa dem af er
nu.«

»För att erbjuda mig en
spottstyfver!  Å nej!«

»Det faller mig inte in
att pressa priset för er.
Era rättigheter äro
oantastliga, men likväl
skall Wilkins försvara
sig.  Der skall bli en
process.  Har I medel att
hålla ut en sådan?«

»Hm!  Jag har gifvit min
hela förmögenhet för att
förvärfva dessa
dokument.«

»Betänk då ganska noga,
om I förmår föra
processen till slut!  Jag
råder er att sälja era
anspråk.  I skall
förvisso icke erhålla
fulla summan, men I har
dock i hvart fall inte
heller utgifvit densamma,
och jag skall icke mycket
nedsätta priset för er.
Öfvertänk det!«

»Jag säljer blott vid
omedelbar betalning i
reda penningar.«

»Och jag är i stånd att
gå in derpå.  Jag är
mycket angelägen om att
bringa dessa dokument i
min ägo.  Jag unnar er
icke att tilldela Wilkins
detta öfverdådiga slag.
Jag vill vara den, som
kastar denne man ur
huset.  Han har visat mig
ut ur detsamma, och det
skall bli min hämd, att
jag framträder för honom
såsom egare.«

»Nå, huru mycket bjuder
I?«

»Det låter sig icke så
lätt höfta till på
stående fot.  Vi träffas
ju inte heller blott i
detta ögonblick.  Har I
redan lofvat någon här er
närvaro?«

»Ännu ingen.  Jag känner
ju öfver hufvud taget
ingen menniska här.«

»Då ber jag om tillåtelse
att inbjuda er hos mig.
Vill I vara min gäst??«

»Då det ligger så till,
antar jag er inbjudan
utan hvarje
betänklighet.«

»Godt, mycket godt!  Jag
skall strax sända ett
ilbud till Van Buren för
att låta hemta en
notarie.  Han skall få
undersöka papperen och
sedan strax företaga det,
der erfordras för deras
öfvergång i min ägo.
Eniga skola vi ju
blifva.«

»Det hoppas jag.«

»Då håller jag för aldra
bäst att strax bryta opp.
Hvarför vill I sitta
längre i denna koja!«

»I glömmer, att jag
sannolikt är belägrad
här, sir!«

»Kors!  Det var ju sant.
Förhoppningsvis skall jag
äfven erfara, hur I har
hamnat i konflikt med
desse jägare?«

»Det skall jag berätta
er.  Min skuld är det
icke, att jag för
närvarande inte är säker
till lifvet.«

»De trakta således efter
ert lif!  Jag råder er
att vända er till
sheriffen, så att han
sätter stopp för deras
framfart.«

»Det har jag äfven för
afsigt.  Men jag har
först i dag åter träffat
dem, och här är hvarken
sheriff eller annat
polisskydd.  Desse sällar
skola nedskjuta mig och
sedan mycket enkelt fly
fältet.  Hufvudsaken är
att undkomma dem i detta
ögonblick; sedan har jag
ju vunnit.«

»Denne Wilkins skulle
kunna låta sitt folk
bortjaga mördarne, men
han syntes rentaf
förälskad i den tjocke.
Mina underhafvande får
jag ej skicka in på
främmadt område för detta
ändamål.  Man måste
alltså med list enbart
--- --- --- Kors!  Der
får jag en gudomligt
präktig idé, master
Walker!«

»Jag önskar mycket, att
den måtte vara så
präktig, som den synes
eder.«

»Det är den, ja det är
den!  Om vi blott säkert
visste, huruvida de tre
gynnarne befinna sig här
i kojans närhet.«

»Jag är öfvertygad derom,
att så är fallet.«

»Hvar kunna de månne
hålla hus?«

»Jag är tillräckligt
förtrogen med präriens
bruk för att kunna
besvara denna fråga.  Om
de lura på mig, så vilja
de se mig komma ut ur
huset.  De gömma sig
således på den sida,
hvarest dörren befinner
sig.«

Han hade nu talat högre
än förut.  Den svarte
hörde det och sade:

»Det är rätt.  Jag vet,
hvar de äro.«

»A!  Verkligen!  Hvar,
hvar?«

Vid dessa frågor reste
sig de begge ifrån sina
sittplatser och trädde
fram till dörren.  Bommy
pekade emellertid på
fönstret och förklarade:

»Der hänne, rakt midt
emot dörren, är der en
hög, tät mezquitebuske; i
densamme gömma de sig.
Jag har visserligen icke
sett dem, men jag fick se
grenarne och qvistarne
röra sig; det var icke
vinden, der framsköt dem.
Det är säkert; de gömma
sig deri.«

»Det skola vi få se.«

Innan de andre kunde
hindra honom, hade Leflor
öppnat dörren och trädde
ut.  Med händerna i
byxfickorna blickade han
sig omkring, liksom sökte
han någonting, och skred
skenbart helt obesväradt
vidare allt närmare den
utpekade busken men icke
rakt fram utan på omvägar
och liksom helt
händelsevis.  Framkommen
i dess närhet lade han
sig i gräset likt en
sysslolös menniska, der
för ögonblicket intet
annat har att göra än slå
tiden i hjel.  Med
ansigtet lagt på armen
låtsades han hafva för
afsigt att somna, men
kikade dervid under ärmen
skarpt in i busken.
Plötsligt for han opp,
kliade sig på benet och
ropade:

»Fördömda myror!
Djefvulen tage er!«

Sedan återvände han
släntrande åt kojan.
Walker mottog honom med
orden:

»Det tog lång tid.  Under
tiden hade man kunnat bli
krokryggad af
otålmodighet.«

»Hm!  Jag måste börja på
med klokhet.«

»Äro de der?«

»Ja, alla tre!  Men man
måste redan veta om det,
annars märker man dem
icke, så väl ha de gömt
sig.  Desse sällar äro
verkligen sluga.  Vi
skola emellertid vara
ännu listigare och
bedraga dem på ett sätt,
hvaröfver de skola gräma
sig till döds.«

»Då är jag dock nyfiken
på att erfara, hur I
tänker företaga er det.«

»Ganska enkelt.  I har
nästan samma kroppsbygnad
som jag.  Vi afkläda oss
här och byta kostymer.  I
sitter opp på min häst
och rider bort.  De skola
taga er för mig och
alltså icke hindra er.«

»Alla djeflar!  Den
tanken är icke blott
högst originell utan den
borgar för min säkraste
räddning ifrån den
ohyran.  I gör mig det
aldra största tack
skyldig.«

»Pshaw!  En hand tvår den
andra.  Således, sir,
låtom oss ej blygas inför
hvarandra.  Aftag er
kläderna.  I ser, att jag
redan har börjat.«

Han klädde verkligen af
sig, och Walker gjorde
det samma.  Efter fem
minuter hade hvar och en
af dem påtagit sig den
andres kläder.  De sågo
på hvarandra och grinade.
Äfven Bommy skrattade och
sade:

ȁ, om jag kunde se
hvilka miner, de skola
göra bakefter!«

»Det är mycket sannolikt,
att denna önskan skall
uppfyllas dig,« menade
Leflor.  »De skola väl
komma hit för att se sig
om efter master Walker.
Men jag ber, sir, ge mig
ändock plånboken ur min
rock och tag här i
stället för denna er
egen.  I kommer före hem
till mig, så att jag
derför skall skicka med
er några rader, för att
man strax skall sörja för
er och äfven sända ett
ilbud till Van Buren
efter notarien.  Jag vill
dervid icke försumma en
enda timme i onödan.«

»Men jag vet ju icke
vägen.«

»Det är inte heller
nödvändigt.  I rider
vägen här, längs hvilken
jag är hitkommen ifrån
Wilkinsfield, rakt fram
igenom skogen.  När den
senare är till ända, så
börjar min egendom.  Om I
håller er i snörrät
riktning, så rider I raka
vägen fram till min port.
Uppsyningsmannen skall
emottaga eder, och honom
ger I de rader, dem jag
skall skrifva er.«

»Det låter verkligen, som
om man läste det i en
humoresk.  Men när jag
tänker på er, blir jag
icke särdeles humoristisk
till mods.«

»Hvarför?«

»Emedan I befinner er i
fara.«

»Det inser jag icke.«

»Om de hålla mig för er,
så skola de hålla er för
mig.«

»Det kunna de få göra.«

»Om de då ger er en
kula!«

»Bekymra er inte om det.
Det göra de icke.  De
vilja ju hellre ha er
lefvande än död.  Jag
skall alltså i ro och mak
gå till deras gömställe.
Öfverfalla de mig då, nå,
då skola de väl märka,
hvem de ha fått fatt i.«

»Och om de hämnas!«

»Pshaw!  Det skola de väl
underlåta.  Detta slags
folk är så samvetsgrant!
Tag er bara i akt, så att
de icke se ert ansigte.
Bommy kan nu hemta fram
min häst till dörren.  I
sitter opp så, att I
vänder ryggen åt desse
tjuflyssnare.  På detta
vis skola de säkrast
vilseledas.«

Negern gick för att hemta
hästen till denna sida af
kojan.  Alltså närmade
sig det ögonblick, då
Walker skulle träda fram.
Han var dock mycket
bekymrad.  Om de tre
jägarne anade
bedrägeriet, så skulle
han likväl få sin kula.
Han klädde detta bekymmer
i ord; men Leflor sade:

»Gör er icke löjlig, sir!
Se hästen der ute!  Den
står rätt utanom dörren,
så att I kan träda ut,
utan att desse sällar se
ert ansigte.  Sedan
vänder I er om, sitter
opp i sadelen och rider
bort.«

Så skedde, och det
lyckades verkligen.

De tre vestmännen hade
naturligtvis iakttagit
Leflors hela uppförande.
När han åter hade tagit
ett språng opp i sadelen
för att aflägsna sig,
brummade den långe Jim i
skägget:

»Märklig gynnare!  Skulle
sofva här!  Men skall
dock begifva sig hemåt!«

»Sofva här?« menade Sam.
»Det har han i hvart fall
alldeles icke haft någon
tanke på.«

»Nå, du såg ju sjelf, att
han lade sig ner här!«

»Ja, det gjorde han, men
det var väl bara för syns
skull.  Karlen hade någon
annan afsigt.«

»Hvilken då?«

»Hvem vet!  Om han anade,
att vi äro här, och ville
öfvertyga sig om det?«

»Du, det skulle kunna
vara fallet!«

»Det tror jag också.  Det
tycktes mig, som om han
liksom helt i hemlighet
blickade fram under
armen.  Om han verkligen
märkte oss, så skall han
utkläcka någon plan för
att skaffa bort denne
Walker ur kojan utan
fara.«

»Blixt och dunder, det
skall icke lyckas honom!«

»Nej, då får han med mig,
med Sam Barth, att göra,
som icke ostraffadt låter
sig dragas vid näsan.
Låt oss hålla ögonen
öppna!  Se, der kommer
niggern ut!  Han går till
husets framsida.«

»Der är intet mer.  Der
kommer han med hästen.
Leflor rider bort.  Det
är allt.«

»Låt er icke bedraga!«
sade Sam.  »Jag anar,
hvad han vill.  Hästen
ställes framför dörren;
Leflor sitter opp och
rider långsamt bort; men
bak hästen skall Walker
befinna sig för att i
skydd deraf lyckligt
undkomma oss.«

»Alla djeflar, det är
sant!« instämde Jim.  »De
kunna icke ha annat för
afsigt.  Tim, lägg an med
bössan!  Vi skola
visserligen icke se mer
än benen af Walker; men
just i dessa skall han få
våra kulor, så att han
skall underlåta att
springa förbi oss!  Pass
på nu!«

De begge brödrarne lade
an med sina gevär och
höllo sig skjutberedda.
Sam Barth hade icke på
deras sätt att göra opp
räkning med Walker.  Han
lät sitt gevär blifva
liggande vid sidan.

»Nu!« sade Tim.  »Der
kommer Leflor ut.  Nu
skall Walker följa
efter!«

Men de tre fingo se sig
besvikna.  Den förmente
Leflor satt opp med
ryggen åt dem, räckte den
svarte handen, vexlade
ännu några ord med honom
och red åstad.

»Anamma!« menade Jim.
»Han rider verkligen
ensam.  Då befinner sig
Walker alltså ännu der
inne.«

Sam virrade långsamt och
eftertänksamt på
hufvudet.  För honom var
saken icke riktigt säker.
Han brummade:

»Djefvulen tage denna
förbannade historia!  Jag
blir inte klok på den.
Varför vältrar sig denne
Leflor omkring i gräset
för att sedan helt
scharmangt trafva åstad!
Den saken förorsakar mig
hufvudvärk.  Utan afsigt
har han icke varit här i
vår närhet, och utan
afsigt har han ej heller
låtit hemta sin häst till
denna sida om huset.  Han
kunde lika godt ha stigit
i sadelen på andra sidan.
Der är något djefvulstyg
på gång; derpå kunnen I
förlita er.«

»Men hvad för något?«

»Det skola vi erfara.«

»Det aldra största
sattyget vore det, att vi
ligga här framför denna
gamla wigwam, och så
befunne sig Walker
alldeles icke der inne.
Det vore sannerligen som
gjort, för att man skulle
springa i bitar af
förargelse.«

»Han har varit der inne.
Jag hörde helt tydligt,
att Bommy sade det till
negern Daniel.  Ut har
han heller inte kommit,
följaktligen gömmer han
sig ännu der inne.«

»Hör I, Sam, det vore
dock aldra bäst, om vi
ginge in en gång till för
att genomsöka riktigt.
Kanske funne vi då likväl
ett spår!«

»Gerna för mig!  Men då
kommer der en helt annan
tanke för mig, en
förbannad tanke!«

»Hvilken då?«

»Har I inte sett en yxa
derinne?«

»Jo, der var en sådan
derinne.«

»Nå, vi ligga alla tre på
denna sidan.  Hur vore
det nu, om de hade gjort
luft på andra sidan och
aflägsnat en af
bjelkarne, så att det
vore Walker möjligt att
krypa ut!«

»Aflägsna en sådan tung,
tjock klots?«

»Jag såg inte så noga på
väggen.  Der kan lätt
finnas något ställe, som
kanske tidigare har
blifvit lagadt, hvarest
det icke är svårt att
göra ett hål.  Det är
dock aldra bäst, om vi
går in en gång till.  Men
hör I, annorlunda än
förut!  Icke öppet, utan
vi smyga oss fram.
Kommen, vi skola ingen
tid förspilla!«

De kröpo ut ur busken och
närmade sig --- alltjemt
sökande betäckning ---
huset.  Framkomna i
detsammas närhet, skredo
de sedan rätt fram åt ett
af dess hörn, så att de
icke kunde blifva sedda
ifrån något fönster.
Sedan blefvo de först
stilla för att lyssna.

»Dörren är öppen nu,«
hviskade Jim.

»Hade jag alltså inte
rätt?« jublade Sam.  »Nu
få vi fatt i den sällen.
Kommen med in!«

När Walker hade ridit
bort, och den svarte åter
trädt in i sin koja, satt
Leflor på bänken och
hälde opp resten af
romflaskans innehåll i
sitt glas.

»Nu kommer det svåraste,«
sade Bommy.  »I är ju
icke helt säker om
lifvet.«

»Hm!  Nu synes mig denna
historia också betydligt
betänkligare än förut.
Jag vet inte säkert, hvad
Walker har haft för
mellanhafvanden med desse
sällar.  Är det en
historia, hvarvid blod
har flutit, så är det
lätt möjligt, att de helt
enkelt ge mig en kula i
hufvudet, så snart jag
kommer ut, och sedan fly
sin kos.  Men jag skall
först öfvertänka saken.«

Han reste sig opp och
närmade sig fönstret.  I
detta ögonblick rörde
mezquitebusken på sig,
utan att der var något
spår af vind.  Derpå
rörde sig några grenar i
en närbelägen buske, och
sedan såg Leflor helt
tydligt tre gånger
någonting liksom en
flyktig skugga pila förbi
tvenne buskars mellanrum.

»De göra det lättare för
mig,« sade han.  »De
komma, såsom det synes
mig.«

»In igen?«

»Ja.«

»Då är jag nyfiken på,
hvad som skall följa.«

»Jag sätter mig här.  Men
du går dem till mötes och
förhindrar dem, om de
vilja skjuta på mig.
Skynda dig!  De skola
vara här om några
ögonblick.«

Han satte sig så, att han
vände ryggen åt ingången.
Men Bommy närmade sig
dörren.  De vexlade ännu
några ord, der kunde
höras utanför; sedan
visade sig de begge
brödrarne i dörrhålet,
och bak om dem Sam.

»Good morning för andra
gången, din svarta
uggla!« sade Jim.  »A,
har din skyddsling
slunkit ut ur sitt hål?«

»Skyddsling?« frågade
negern.  »Hvem?«

»Nå, den gode master
Walker?«

»Känner ingen Walker.«

»Godt, min gosse.  Du
skall lära känna honom.
Jag skall strax visa dig
honom.«

Han sköt den svarte åt
sidan, trädde, följd af
Tim och Sam, bakifrån
fram till Leflor,
klappade honom på axelen
och sade:

»Äntligen ett återseende
sedan i gårqväll, master!
Hvar blef I då så
plötsligt af?«

Leflor hade, när han
hörde dem komma in,
gripit glaset och fört
det till munnen.  Han
drack lugnt ur det, vände
sig långsamt om och sade:

»Vid alla djeflar!  Hvad
är det för en grobian,
der vågar tilldela mig
ett slag?  Det måste jag
allvarligt undanbedja
mig!  Förstådt!«

Det är omöjligt att
beskrifva de ansigten, de
tre vilseledde uppvisade.
Dessa ansigten voro så
öfver all måtta komiska,
att Leflor brast ut i ett
högljudt skratt och
dervid frågade:

»Himmel och helvete!
Hvad för ett narrspel är
det, här uppföres?  Hvad
för folk äro desse två?
Och hvem är --- --- a,
hvem ser jag der?  Sam
Barth, der icke kan tåla
mitt ansigte!  Nå, min
lille tjocke sir, ert
eget är inte heller
särskildt snillrikt,
åtminstone inte i detta
ögonblick!  Hvad stirrar
I så på mig för?«

Men han hade dock
felbedömt den listige
Sam.  Der fordrades blott
detta hån för att
fullkomligt återgifva den
tjocke hans fulla
fattning.  Han uppvisade
plötsligt ett helt annat
ansigte, skakade
förundradt på hufvudet
och sade:

»Master Walker, hur någon
i er belägenhet ännu kan
vara så stor i käften,
det begriper jag icke.
Om I tror er kunna draga
nytta deraf, så misstager
I er mycket.«

»Walker!« skrattade den
tilltalade.  »I har väl
rentaf blifvit blind,
sedan vi träffades?«

»Om det roar er att hålla
mig för en åsna, så icke
mig emot; men allvaret
skall inte låta vänta på
sig!«

Han satte opp ett så
strängt ansigte, att
Leflor likväl förnam en
ängslig
sinnesrörelse. Han sade:

»Jag hoppas dock, I
känner igen mig!«

»Naturligtvis!«

»Nå, hvem är jag då?«

»Dum fråga!  Med en sådan
bringar mig ingen Walker
ur fattningen!«

»Men karl, I måste dock
veta, hvem jag är!«

»Visst nog!  I är
Walker.«

»Jag förstår er icke.  I
såg ju mig för någon tid
sedan hos monsieur
Wilkins.«

»Der har jag blott sett
en endaste man, och det
var monsieur Leflor.«

»Nå, han är jag ju.«

»I?  Leflor?«

Han utstötte ett muntert
skratt och vände sig till
de begge brödrarne:

»Har I redan någon gång
sett en sådan gynnare?
Han gör rakt af så, som
fabelen om strutsfågelen
förtäljer.  Han tror, att
när han ingen ser, så
skall heller ingen se
honom.  Löjligt!«

Jim och Tim hade redan
öfvervunnit sin
förvåning.  Först hade de
hållit hans uppträdande
för stolligt.  Nu kunde
de visserligen icke
begripa, hvad han
egentligen syftade till,
men att han handlade med
en helt bestämd afsigt
och att de dervid icke
finge störa honom, det
begrepo de.  Derför
instämde de i hans
skratt, och Jim menade:

»Ja, en sådan dumhet har
jag heller aldrig
påträffat än!«

Det lät för Leflor hans
läge framstå såsom ännu
betänkligare.  Han
försäkrade mycket
eftertryckligt:

»Men masters, mitt namn
är verkligen Leflor.«

»Prat!« svarade Sam.
»Kom då inte till oss med
sådana barnsligheter!
Leflor red nyss iväg på
sin häst.«

»Det var en annan!«

»Pshaw!  Det skall I icke
slå i mig!  Jag känner
denne man; jag har
nyligen talat med honom.
I står deremot just så
inför oss, liksom vi hade
er i gårqväll der ute vid
elfven.  I är tjufven och
mördaren Walker.  Era
vansinniga undanflykter
hjelper er intet.«

»Men, blixt och dunder,
jag begriper er icke!«

»Jag begriper er desto
bättre!  Med mig gör I
ingen maskerad.  Vi ha
alldeles ingen lust att
leka fastlagskarneval hos
er; Jim, tag och gif hit
remmen!  Vi skola binda
händerna en smula på
denne master.«

»Det tåler jag ej!«
ropade Leflor vredgadt.
»Fråga negern här!  Han
skall intyga, att jag
icke heter Walker.«

»Han?  Intyga?  Som redan
förut har ljugit för oss?
Då skulle vi vara ännu
dummare än han och I.«

Men då trädde Bommy fram
och sade:

»Denne massa är massa
Leflor, sir.«

»Tig, din hund!« dundrade
Sam åt honom.  »Med dig
skall man göra processen
kort.«

»Men, sir, jag säger er,
att --- --- ---«

Han kom icke längre med
sin försäkran.  Sam
stötte honom sin knutna
näfve med sådan kraft i
maggropen, att han flög
som en säck in i hörnet
och der blef liggande.

»Karl, jag skall ställa
er till svars för detta!«
ropade Leflor hotfullt.
»I hafven ingen rätt att
förgripa er på någon
menniska här!«

»Det blir allt snyggare!«
grinade Sam.  »Hör du, om
du tar käften så full
bara en enda gång till,
så skall jag stoppa igen
den för dig, så att du
skall få tänka på Sam
Barth en tid framöfver!
Jag har ingen lust att
höra så storvulet pladder
af en sådan kanalje.
Enhvar skördar, hvad han
sår, om icke på detta
sätt så på något annat.«

Då knöt Leflor näfven och
hotade:

»Karl, dua mig en gång
till eller säg en gång
till ordet kanalje, så
skall jag svara, hvad som
tillkommer dig!«

»Godt!  Svara mig en
gång!  Här, der har du
min fråga!«

Men en blixtliknande
snabbhet, man alldeles
icke hade tilltrott den
lille tjocke, der såg så
otymplig ut, tilldelade
han motståndaren
underifrån ett slag emot
näsan, så att blodet
strax sprutade ur
densamma, fattade honom i
samma ögonblick om begge
höfterna, lyfte honom
högt opp och vräkte honom
med sådan kraft till
golfvet, så att det lät,
som om alla ben i kroppen
knäcktes.

»Så, svara nu då, din
hundsfott!  Hit med
remmen!  Vi skola linda
in de sällarne, så att de
om fem minuter se ut som
mörbultade oxrulader.«

Begge --- såväl Leflor
som negern --- hade fått
ett sådant bevis på den
tjockes jättekraft, att
de icke vågade värja sig.
Desto häftigare motsatte
de sig dock i ord.

»Hör I,« hotade han,
»varen blott stilla,
eljest skall jag göra er
tystlåtna!  Det passar
mig på intet sätt att i
all evighet ha sådana
ynkliga skapelser att
gläfsa åt mig.  Nu lägger
jag er tillsvidare till
ro.  Viljen I icke vara
stilla der, så fån I en
sittopp, såsom det
tillkommer stygga
gossar!«

Han tog först den hvite
och slängde honom på
Bommys nattläger; sedan
kastade han den svarte
liksom en säck hän på den
förste.  De voro så hårdt
sammansnörda med jägarens
lassoer, så att de alls
icke kunde röra på sig.
Tala vågade de icke mer,
än mindre svära och
skälla, i synnerhet som
Sam nu gaf de andre
instruktion:

»Jag går nu för att
ombesörja transport af
desse gynnare.  I blir
hos dem, reglar dörrarne
inifrån och släpper ingen
menniska in utan min
tillåtelse.  I nödfall
använden I edra bössor.
Sådana bofvar, som den
hvite der är en, måste
man hålla fast.  Göra de
larm, så ge dem en
knytnäfve på näsan; det
är det bästa lugnande
medel för dylika bofvar.«

Han gick sin väg och
hörde, att dörren
förreglades bakom honom.
Han hade för afsigt att
återvända till slottet
men gladde sig icke så
litet, när han på kort
håll fick syn på den
tyske förmannen, der kom
ridande till häst.  Han
ilade honom till mötes
och frågade, när han
nådde fram:

»Sir, får jag förmoda,
att I hör till
Wilkinsfields
innevånare?«

»Ja visst, master Sam,«
svarade den tillfrågade
på tyska språket.  »Jag
heter Adler och är
förman.«

»Sapperment, det är
präktigt, en tysk!  Herr
Adler, ni är den man, jag
behöfver.  Har budet till
Van Buren begifvit sig
åstad?«

»För länge sedan.«

»Jag behöfver ännu en
annan, men det måste vara
en förståndig karl.«

»Hvarhän?«

»Till Leflors plantage.«

»Det var illa.  Vi stå
sedan tidigt i dag i
fiendskap till honom.«

»Skadar intet.  Han får
som bäst sin lön.  Vi
söka nemligen efter en
bof vid namn Walker; han
höll till i Bommys koja,
som vi belägrade.  Då kom
Leflor och gaf denne
kanalje sina kläder för
att rädda honom och påtog
sig derför den andres.
Till följd deraf togo vi
Walker för Leflor och
läto honom rida bort.
Förmodligen har han
begifvit sig till Leflors
egendom.  Vi måste strax
ha visshet derom.  Vi
skulle äfven vilja erfara
hur, hvar och på hur lång
tid den gynnaren är
inqvarterad der.«

»Bytat kostym med en
sådan menniska?  Det är
likt Leflor.  Han är
sjelf en skurk.  Bud
skall jag vara sjelf.«

»Ni sjelf?  Härligt!  Men
godt vore det, om Leflor
icke erfore, att vi hade
förfrågat oss.«

»Oroa er icke!  Han skall
inte erfara det.
Förmannen på hans
plantage är tysk, en
landsman således; han vet
allt och skall icke
förråda mig.«

»När kan ni vara
tillbaka?«

»Om jag strax träffar
landsmannen, så högst en
fjerdedels timme.  Är det
brådskande?«

»Till och med mycket.«

»Då rider jag i karrier.
Jag har för öfrigt redan
haft en sammanstötning
med Leflor i dag.  Han
förolämpade mig.  Han
anhöll om frökenens hand
och fick korgen.«

»Mycket godt!  För öfrigt
skall ni kräfva
upprättelse.  Är der
kanske inte en vagn, som
icke är öppen?«

»Hvartill?«

»Transportera en fånge.«

»Låt gifva er en
bomullskärra och en häst
dertill.  Hvar finner jag
er vid min återkomst?«

»I herrgården hos
monsieur Wilkins.«

De skildes åt.  Adler red
åt ena sidan och Sam
trafvade vidare åt
motsatt håll.  Trots sin
lekamens omfång tog han
sig rätt snabbt framåt.
Han svettades visserligen
dugtigt men uppnådde
herrgården inom fem
minuter.  Der stodo flera
af de nämnda kärrorna
beredda att köras ut på
fälten.  Sam föste utan
att först fråga mycket
den svarte köraren åt
sidan, grep piska samt
tömmar och for åstad i
galopp.  Efter två
minuter höll han in
framför Bommys koja.

Han knackade på.  Man
öppnade för honom.  De
begge fångne lågo ännu
så, som han hade slängt
hän dem.  Han fattade
Leflor, hifvade opp honom
och gaf Jim ett tecken
att göra likadant med
negern.

»Fatta tag!  Vi lastar på
dem!«

Han fick opp den hvite på
kärran; den svarte lades
der, och sedan rafsade de
tre ihop nattlägrets löf
och utströdde dem öfver
de begge fångarne.  Sedan
for Sam iväg till
herrgården.

Hans begge följeslagare
gingo vid sidan om honom,
än mer förundrade och
nyfikna på, hvad han
egentligen hade för
afsigt, än bekymrade om
följderna deraf, hvad de
hade gjort.

»Hvad har du egentligen i
kikaren, Sam?« frågade
Jim halfhögt, så att det
ej kunde höras af Leflor
och Bommy.

»Dum fråga!  Negern har
beljugit och bedragit
oss, och plantageegaren
har spelat oss det andra
skurkstrecket.  Få tre
gode vestmän hålla till
godo med det?«

»Nej!  Du har rätt.  Men
hur skall det förlöpa?«

»Godt, det skall jag säga
er.  Ingen menniska kan
för detta kröka ett hår
på våra hufvuden.  Leflor
förklädde sig för att
vilseleda oss, och just
denne förklädnad tjenar
oss till rättfärdigande.
Han får, vad som
rätteligen tillkommer
honom --- hvarken mer
eller mindre.«

Då kom en häst
galopperande efter honom.
Det var Adler.  När han
upphann Sam, skulle han
till att tala högt, men
fick en vink.  Den tjocke
öfverlemnade foran till
följeslagarne och blef
efter ett stycke
tillsammans med Adler.

»Uppgjordt,« sade den
senare.  »Jag
sammanträffade med
förmannen redan före
egendomen.  Walker kom
till häst och i Leflors
kläder; han stannar der
en längre tid och har
erhållit två gästrum på
andra våningen.  Till
följd af en lapp, han
medbragte från Leflor,
afsändes strax ett
ridande bud för att
snarast hemta en advokat
ifrån Van Buren.«

»A!  Hvarför det?«

»Det visste förmannen
ej.«

»Det hänger i hvart fall
ihop med Walker.«

»Ni har visst lastat löf,
herr Barth?«

»Tills vidare, ja.  Var
vänlig och rid snabbt
till herrgården och
trumma der ihop allt
tillgängligt folk.  Jag
skall bereda folket en
glädje.«

»Hvad då för en?«

»Intet skall afslöjas.
Blott så mycket skall jag
säga, att det handlar om
två fångar.«

»Ni är en --- --- ---«

»Tyst!« afbröt honom Sam.
»Skynda er, så att jag
finner hela kören
församlad.«

Adler red vidare i traf,
medans bomullskärran
följde i skridt.

När de tre jägarne nådde
sitt mål, stod Almy med
sin far på verandan;
framför densamma voro
alla plantagens
innevånare, så långt de
icke voro syselsatta ute
på fälten, församlade!
De svarte gjorde ett
väldigt hallå.  De stodo
inför en hemlighet; de
omsvärmade vagnen för att
få se den aftäckas.
Enhvar ville hafva den
bästa platsen.

Adler hade suttit af
hästen i närheten.  Han
kallades in på verandan
och tillfrågades om den
äfventyrliga frakten.
Han hade visserligen en
liten aning om, hvilken
öfverraskning den tjocke
skulle bereda de
närvarande, men höll det
för tillrådligt att icke
tala derom; dock sade han
åtminstone:

»Att döma af allt, man
har hört om denne tappre
Sam, har der varit ett
vågadt och dervid dock
humoristiskt intermezzo.
Han fruktar ingen
djefvul, och ve den
menniska, der vågar ge
sig i gräl med honom på
något vis.«

Nu ljöd Sams röst:

»Högt ärade hvite och
svarte ladies och
gentlemän!  Jag står i
begrepp att ge er ett
exempel på savannens lag,
så att I en gång skolen
få erfara, hur det går
till ibland männen i
fjerran Vestern.  Hvad
heter den tjocke, svarte
sir der hänne med
cylinderhatten på
hufvudet och den store
sabelen på den vapenföra
sidan?«

»Det är master Scipio,
negerhyddornas
nattväktare,« svarade en.

»Jag tackar, mylord!
Alltså, min dyre master
Scipio, vill I en gång
säga mig, om I är i
besittning af någon
näsa?«

Den nattsvarte
nattväktaren for snabbt
med alla tio fingrarna åt
den trakt af ansigtet, om
hvilken han var
öfvertygad, att han till
dato hade haft det
omnämnda föremålet.  När
han ännu kände den på ort
och ställe, nickade han
nöjdt, drog sin breda
käft ännu fem gånger
bredare och svarade:

»Yes!  Master Scipio har
en näsa.«

Alla grinade.  Till och
med herrskapen på
verandan kunde icke värja
sig emot en liten
munterhet.  Sam fortfor:

»Hvem är den svarta
mylady, som der lutar sig
emot trädet?«

»Det är miss Juno ifrån
köket,« svarade en annan
negrinna.

»Tack så mycket, madame!
Alltså, miss Juno, hvems
egendom är väl den näsa,
master Scipio bär i sitt
ansigte?«

»Master Scipio sin
egendom,« svarade den
tillfrågade, högeligen
stolt öfver förmånen att
blifva tillfrågad.

Scipio grep ånyo åt
näsan, nickade mycket
eftertryckligt med
hufvudet och instämde:

»Yes!  Master Scipio sin
egendom.«

»Så säg mig en gång,
master Scipio, om något
menniskobarn får taga
ifrån eder näsan?«

»Oh no!  Ingen den mig
fråntaga får.«

»Om nu någon afskure eder
näsan, hvad skulle I då
göra, master?«

»Då skulle jag också
skära af honom hans.«

»Godt!  Mycket bra!  Det
är savannens lag.  Hvad
någon tager ifrån mig,
det tager jag ock ifrån
honom.  Nå, här sen I en
hvit gentleman stående i
vagnen.  Han heter master
Jim Snaker och är en
berömd savannman.  En
gång hade han fått ett
byte på ganska många
pelsverk, der utgjorde en
hel rikedom.  Han slog
läger med densamma på
prärien.  Han blef
öfverfallen och rånad.
Man tog icke blott ifrån
honom skinnen, utan en af
röfvarne sköt honom en
kula genom bröstet och
afskar honom sedan näsan.
Det dröjde flere månader,
innan såret läktes.
Sedan dess har han sökt
efter den man, der icke
blott beröfvade honom
hans bäfverfällar utan
äfven hans näsa.  I dag
har han så funnit honom.
Master Scipio, hvad måste
väl denne man ge ifrån
sig?«

»Sin näsa.«

»Helt riktigt!  Sin näsa
--- och hvad mer?«

»Skinnen.«

»Men om han icke längre
har dem?«

»Då kan han ingenting
lemna ifrån sig.«

»Åhå!  Ett skinn har han
ännu, nemligen sitt eget.
Hvad skall ske med
detsamma?«

»Det måste han lemna
ifrån sig, man afdrager
honom det.«

»Mycket godt!  Master
Scipio, I är född till
sheriff eller lordmayor!«

»Yes, yes, sir!  Är
mycket klok, är
utomordentligt klok,
underbart klok!« grinade
den svarte smickradt.

»Denne röfvare, der måste
lemna ifrån sig sitt
skinn och sin näsa,
befinner sig här på
kärran såsom fånge.  Han
hade gömt sig hos sin
vän, som beskyddade honom
och ljög för oss, så att
vi icke skulle kunna
gripa förbrytaren.  Äfven
denne medskyldige ligger
med på kärran.  Till
straff för att han har
motsatt sig rättvisans
utöfvande skall han nu
dömas att verkställa
savannlagens stränghet på
sin skyddsling.  Han
skall afskära honom näsan
och sedan afdraga honom
skinnet, flå hela huden
af ifrån kroppen.«

Det jubel, der nu utbröt,
kan ej beskrifvas.  Alla
skreko, skrattade och
dansade om hvarandra.

»Flå honom!  Drag af
huden!  Skär af näsan!  Å
Jessus, Jessus, en stor
fest!«

Sådana och liknande
uttryck utstöttes.  Almy
vände sig rysande bort
och frågade:

»Pa, är det möjligt?«

»Å nej,« log han.  »Hvem
vet, hvad denne Sam har
för afsigt.  Han ser då
rakt inte mordlysten ut.«

Den tjocke vände sig till
jägaren:

»Jim Snaker, du är den
kränkte.  Det tillkommer
dig att lyfta ner dennes
medhjelpare ifrån vagnen
och ge honom din knif, så
att han kan uppfylla sin
pligt.  Gör det!«

Den långe Jim lät höra
ett bredt, belåtet
skratt, grep under löfven
och drog ner Bommy ifrån
vagnen, lade honom på
marken, lossade hans
fjättrar och tilldelade
honom sedan en så kraftig
lusing, att den träffade
for opp med ett ljudligt
skrik.  Nu blef han
igenkänd.

»Bommy, Bommy, å Bommy är
det!  Bommy är
medskyldig!  Bommy måste
flå af skinnet!« ropades
der rundtenom.

»Nu ner med den andre
också!« sade Sam.  »Den,
der röfvade pelsarne och
afskar näsan.«

Allas halsar blefvo
längre, och allas
hufvuden sträcktes opp
för att få se detta
vidunder, der nu till
straff skulle få huden
afflådd.  Jim grep ånyo
in under löfven, drog
fram honom, slängde ner
honom och knöt opp hans
band.  Han blef liggande
men icke af svaghet, å
nej!  Han kände en kraft
inom sig, liksom hade han
kunnat mörda hela
verlden.  Men skammen,
den oerhörda blamagen ---
den höll honom fast vid
marken, så att man ej
skulle se hans ansigte.
En ogagnelig begynnelse!

Jim grep honom med sina
jernarmar och lyfte opp
honom, liksom man ställer
ett barn opp.  Näsan hade
af Sams knytnäfsslag
svullnat för honom; håret
hängde rufsigt om hans
hufvud; kläderna voro i
oordning.  Först trodde
ingen sina egna ögon.
Men sedan bröt det ut ---
först ensamt och sakta
men sedan i kör och högt,
öfverljudt:

»Massa Leflor, massa
Leflor!  För honom skall
näsan afskäras och hunden
flås af!«

»I misstagen eder!«
ropade Sam.  »Det är icke
massa Leflor, utan denne
man heter Walker och
kanske liknar massa
Leflor.«

»Nej, nej, det är massa,
massa Leflor!« brölade
der rundtenom.

»Lugn!  Stilla!  Hvem
denne bof är, det måtte
väl jag veta bättre än I!
Det är ju jag, som har
fångat honom!«

Först nu kom der rörelse
i fången.

Han utstötte ett hest
ursinnesskrik och
försökte slita sig loss
ur Jims grepp; men strax
grep äfven Tim tag i
honom, och nu stod den
fångne mellan dem begge,
omspänd af deras seniga
armar, så att han ej
förmådde röra sig.  Hans
ögon voro blodsprängda,
och ur hans läppar kom
der ett hvitt skum.

Wilkins hade hittills
tigit.  Nu trädde han
fram och frågade högt:

»Master Barth, hvad är
det?  Hur kan I komma på
att tillfoga monsieur
Leflor sådant våld?«

»Monsieur Leflor?«
svarade den tillfrågade i
förundrad ton.  »Ursäkta,
det är en viss Walker,
men icke er
plantagegranne.  Se på
hans kläder!«

»Dessa hade förvisso
nästan kunnat vilseleda
mig.  Men mannen sjelf är
monsieur Leflor.«

»Omöjligt!  Han höll sig
ju gömd hos Bommy, när vi
sökte efter honom.«

»I måste misstaga er!«

»Å nej.  Vi äro tre med
sex mycket goda ögon.  Vi
sågo den riktige Leflor
taga in hos Bommy och
sedan åter rida bort.
Hvad säger master Adler
till denne man?«

»Att I misstager eder,«
svarade den tillfrågade.
»Det är monsieur Leflor.«

»Underbart!  Men vi kunna
ju icke ha varit blinda!
Är han Walker, så skola
vi transportera honom
till Van Buren, för att
låta ställa honom inför
rätta; men är han
verkligen Leflor, så
måste vi frigifva honom.
Han må sjelf befria sig
ur sitt läge genom öppna
svar.  Säg alltså, hvem I
är!«

Denna fråga var riktad
till den fångne.

Han svarade ej.  Den
upprepades, och han teg
ånyo.

»I sen, att jag har
rätt,« sade Sam.  »Vore
han Leflor, så skulle han
svara.«

Då knarrade han i
fruktansvärd förbittring:

»Jag är Leflor!  Släpp
mig lös!«

Strax gjorde han ett
försök att befria sig ur
den fasta omslingringen,
förgäfves.

»Icke så snabbt!« sade
Sam.  »Om I verkligen är
Leflor, så ha vi rätt att
erfara, hur det kommer
sig, att vi måste taga er
för brottslingen.
Förklara oss det!«

Han svarade ej.

Då trädde Wilkins ända
fram till verandans kant
och sade i befallande
ton:

»Sam Barth, jag bjuder er
att släppa denne man fri
nu!«

»Då skojar ni ju bara!«
menade Sam i sin vänliga
ton.

»Nej, det är mitt allvar.
Jag befaller er det!«

Då antog på en gång den
tjockes godmodiga ansigte
ett annat uttryck.  Hans
ögon blixtrade vredgadt
opp och hans gestalt
sträckte på sig.  Han
svarade:

»Ursäkta, sir, om jag vid
all högaktning icke kan
uppfylla eder önskan!  Om
någon befallning är der
alldeles icke tal.  Vi
tre män äro frie,
oafhängige prärieluffare.
Vi åtlyda blott den lag,
der herskar på savannen.
Skulle denne lag
förvägras lydnad, så
skulle de menskliga
odjuren höja sina
hufvuden, synd och
förbrytelse skulle blifva
Vesterns förskräcklige
herskare.  Hvad vi med
vårt hjerteblod ha
afkämpat vildmarken, det
vilja vi icke af feg
svaghet prisgifva åt
förderfvet.  Hjelp och
räddning åt enhvar
rättsinnig men undergång
och förderf åt hvar
gudlös, detta är det
valspråk, vi icke skola
afvika från.  Vi grepo
igår en länge eftersökt
bof; han undkom oss åter.
Vi följde hans spår, der
till sist förde till
Bommys koja.  Här står
han, som vi ha funnit, i
den klädedrägt, hvari vi
i går grepo honom, och på
den plats, hvarhän hans
spår ledde.  Han säger,
att han är en annan.
Godt.  Vi skola vara
nådiga och höra på honom,
hvilket icke vore oss
nödvändigt enligt
savannens lagar; men han
skall svara oss och
förklara, hur han är
kommen i förbrytarens
kläder.  Det kunna och
måste vi kräfva, och om
någon skulle hindra oss,
så gör jag, så sant jag
lefver, processen kort
och skjuter honom inför
alla församlade en kula
genom hufvudet.  Jag
heter Sam Barth och
förstår, när det handlar
om en eländig bof, intet
skoj.«

Han tog verkligen bössan
ifrån skuldran, riktade
loppet emot Leflors
hufvud och såg sig sedan
utmanande rundt omkring.

Hans ord hade bildat ett
formligt tal, och detta
hade gjort ett oerhördt
intryck.  Alla tego, och
ingen vågade säga emot.
De sågo på Sam, att han
strax skulle hafva
skjutit.  Almy nästan
skälfde och ändock
förmådde hon ej bortvända
sitt öga ifrån den dystra
gruppen.

»Nå, karl, hur ligger det
till?« fortfor Sam.  »Om
I ej svarar, så antaga
vi, att I är Walker, och
då har I händer och
fötter fria för sista
gången i lifvet.  Vi
vänta ingen evighet på
edert godhetsfulla svar!«

»Jag är Leflor,«
framstötte han.

»Hur har I kommit i
bofvens drägt?«

»Jag bytte kostym med
honom.«

»Hvarför?«

Han tvekade med svaret.

»Om I ej kan tala, så
skall inte heller jag
tala vidare utan blott
handla.«

»Jag ville rädda honom.«

»Red han derifrån på er
häst och i er kostym?«

»Ja.«

»Hvarför hjelpte I honom?
Kände I honom?«

»Nej.«

»Då erbjöd han er någon
fördel?«

»Nej.«

»I ljuger!«

»Jag säger sanningen.«

»Hvar har han blifvit
af?«

»Det vet jag inte.«

»Der ljuger I en gång
till.  Skäms på er!  I
vill vara en gentleman,
en förnäm, rik
plantageegare, och är
rädd för en usel
präriejägare.  Men jag är
alltför stolt för att
befatta mig vidare med
er.  I är denne tjufs,
röfvares och mördares
förbundne.  I har burit
hans kläder och hjelpt
honom till flykt;
derigenom har I blifvit
förvexlad med honom.  I
har skrattat ut Sam Barth
och velat bedraga honom.
Nu har I följderna deraf.
En man som I måste alltid
akta sig för att komma i
konflikt med en
rättskaffens vestman.  Vi
äro icke så spetsfundiga
och raffinerade som I,
men vi ha vårt skarpsinne
och vårt sunda förnuft,
till hvilket all er
klokhet icke når fram.
Gå nu bort och akta er i
framtiden för liknande!«

Jim och Tim släpte den
fångne.  Han tog några
snabba steg framåt för
att komma ut ur området
med de många på honom
hvilande blickarne, men
blef dock än en gång
stående, vände sig om,
höjde armen och ropade
hotfullt:

»Kommen ihåg det, I alla!
Jag kommer åter!  Och
dig, din tjocke, tyske
hund, skall jag visa,
hvad hämd betyder!«

»Börja det då mycket
klokt!« svarade Sam.  »Ty
när du för andra gången
faller i mina händer, så
tage dig Djefvulen, i
hvars raritetkammare du
hör hemma.«

Leflor ilade bort med
långa, snabba steg.
Äfven Bommy ville gå, men
då lade Sam handen på
hans arm och sade:

»Halt, svarte!  Med dig
har jag ännu ett
allvarsord att tala.«

Han hade icke gripit
hårdt.  Bommy slet sig
loss och tog ett språng
derifrån.

»Godt, då tvingar jag dig
att bli stående,« sade
den tjocke, i det han
lade bössan till kinden
för ett skott.

Men då böjde sig Wilkins
ner ifrån verandan, grep
bösspipan och drog den
oppåt.

»Halt, master!  Vi vilja
intet blod utgjuta!«

ȁ, bara en liten smula,
ett skott i lårköttet.«

»Nej!  Beror er lycka så
mycket deraf, att I kan
tala mer med den svarte?«

»Inte min men kanske er,
sir.«

»Låt honom då löpa!  Jag
vill inte ha andras blod
att tacka för min lycka.«

»Hm!  Alldeles som I
vill!  Men om jag inte
får tala med någon mer,
så vill jag åtminstone
tala några ord med er.«

Han svingade sig opp på
verandan; Jim och Tim
följde honom.  Wilkins
gaf det församlade folket
en vink.  Folk aflägsnade
sig, men icke särskildt
lugnt, utan den
upphetsande tilldragelsen
dryftades under larm och
skrik in i minsta småsak.
Negern är en virtuos på
att larma, och negressen
öfverträffar honom
dertill.

Wilkins uppvisade ett
mycket allvarligt
ansigte.  Han såg nästan
vred ut.  Han frågade
Sam:

»Var I verkligen osäker
på Leflors identitet?«

»Icke det ringaste,«
svarade Sam öppet.

»I visste således säkert,
att det icke var Walker?«

»Ja.«

»A, då har I helt enkelt
velat uppföra en komedi
för oss?«

»Komedi?« menade den
tjocke, å sin sida nu
också mycket allvarligt.
»Jag vet inte, hvad I
förstår med komedi; men
jag menar, att der äro
komedier, man icke ofta
nog kan se på.  Till
underhållning var det
icke.«

»Nödvändigt var det
heller icke!«

»Nödvändigt?  Hm!  Straff
är naturnödvändigt, och
afskräckande är
önskvärdt.  Denne man
hade understådt sig att
lura mig; han måste
alltså bära följderna.«

»Alltså blott afseendet
på er, såsom det
förefaller, mycket starkt
utvecklade sjelfkänsla
föranledde eder att
uppföra detta skådespel!
Det måste jag tadla
strängt, master Barth!«

»Gör, hvad som behagar
er!  Jag gör också, hvad
som behagar mig, nemligen
min pligt.  Af denna
anledning ville jag
qvarhålla Bommy.«

»I sade ju, att I icke
afsåg detta för er egen
skull utan för min
skull!«

»Förvisso.  Jag för min
del är färdig med denna
menniska.  Men han har i
hvart fall hört på mycket
af det, Leflor har talat
med Walker om.  Han måste
bringas till erkännande
och i nödfall tvingas
dertill.«

»Jag afstår derifrån.
Jag vill inte ha någon
mer upphetsning, ingen
mer skandal!«

»Jag har hvarken pligt
eller lust att öfvertala
er till någonting, der
strider emot era känslor,
men jag menar, att I
genom Bommy skulle kunna
erfara mycket om Walker
och Leflor.«

»Walker angår mig
alldeles icke, och allt,
hvad Leflor beträffar,
skall jag i hvart fall
erfara.«

»Kanske först då, när det
är för sent.  För öfrigt
är jag ingalunda af den
meningen, att Walker icke
angår er, utan jag anser
fastmer, att han kan ge
er mer att göra.  Det var
inte utan afsigt, han
smög sig igenom er
egendom, och det synes ha
varit han, der föranledde
Leflor att snarast skicka
efter en notarie.  Bommy
måste veta något om det.
Har I nu låtit honom gå,
så skola vi i afton, då
han ändock skall falla i
våra händer tillsammans
med bushwackers, tala
riktigt allvarligt med
honom.«

»Nej.  Det skall icke
ske, så länge min vilja
gäller något, och jag är
af den åsigten, att här
på denna plats endast
denna min vilja är
bestämmande.  Jag vill
ingenting veta om Leflor
och intet erfara om
honom.  Blir Bommy gripen
tillsammans med de
öfrige, så må han bli
behandlad som
bushwackers'
medbrottsling, men öfrigt
bortser jag ifrån.«

»När kommer militären?«

»Efter mörkrets inbrott.
Monsieur Adler har genom
budet låtit bedja, att
trupperna icke skola låta
sig ses.«

»Det är mycket klokt.  På
detta vis skola vi släppa
loss ett oväder öfver de
sällarne.  Jag hoppas,
att många af dem måste
bita i gräset!«

Wilkins' panna drog sig
samman.

»Det hoppas jag inte.
Jag vill fånga dem och
öfverlemna dem till
rättvisan.  Den må sedan
förfara med dem enligt
lag.«

»Det låter visserligen
mycket vackert men duger
till ingenting.  De
sällarne bli inburade och
erhålla hvart tillfälle
att schappa.  Det känner
man nog till.  En kula i
hufvudet --- och förvisso
strax --- det är den
bästa medicinen emot
denna farsot.«

»I är ett odjur!«

»Åhå!  Om en loppa biter
mig, så blir hon infångad
och knipsad.  Och tappar
en menniska mig på blod
och lif, mitt gods och
mina ägodelar, så har hon
förtjenat det samma, ja
ännu mer, ty loppan har
af Försynen erhållit
rätten att vara matgäst
hos hvar gentleman och
lady, hvaremot menniskan
sjelf skall förtjena sin
slurk och sin bit.  Jag
är menniskovän och har
ett hjerta, der bankar i
tjuguenåttondelstakt
inför hvart lidande, men
när menniskan upphör att
vara Guds afbild, då
måste man försvara sig
emot henne.  Något annat
gifves der icke.  Den,
som i afton kommer
framför mitt gevärslopp,
han måste tro på det.
Det är savannens lag och
från den gör jag intet
afsteg; det är hvar
rättskaffens vestman sina
kamrater skyldig.  Den
kanalje, jag idag af
falskt öfverseende
skonar, han skjuter väl i
morgon ner min bäste vän
för mig, i öfvermorgon en
annan och så vidare.  I
det jag har skonat honom,
så är jag medskyldig till
de andres död.«

Wilkins gjorde en högst
ogillande handrörelse och
sade:

»Efter det, I der säger,
så måste jag enträget
bedja er att i afton alls
icke deltaga i affären!«

»Är det ert allvar?«
frågade Sam förvånadt.
»Alle Teufel!  Det är
förunderligt!
Förhoppningsvis skall
officeraren tänka
annorlunda än I, mylord.
Och förhoppningsvis skall
han ock ställa sitt goda
folk till förfogande mot
Walker.«

»Hvad är dervid er
afsigt?«

»Walker befinner sig hos
Leflor.  Jag får icke
intränga der; men dertill
har militären makt.  Jag
skall genom soldaterna
låta hemta mig den sällen
ifrån Leflors plantage.«

»Jag har ju redan sagt,
att jag önskar, Leflor
skall lemnas i fred!«

»Men jag önskar
motsatsen, sir!  Vi tre
måste hemta Walker!«

»Om dessa fiendtligheter
utgå härifrån, skall jag
få en oförsonlig fiende i
Leflor.  Det önskar jag
icke.«

»Förhoppningsvis behöfver
I icke frukta honom!«

Plantageegaren höjde
hastigt hufvudet,
fixerade Sam med skarp
blick och sade:

»Har I måhända för afsigt
att förolämpa mig?«

»Nej, sir!«

»Men er ton är mig en
obeqväm en!«

»Er är likaså för mig!«

»Då skall det för begge
sidor vara
fördelaktigast, om vi
afstå ifrån hvarandra.
Så vidt det kommer an på
mitt inflytande, skall
officeraren i fråga inte
låna sig till att vara
poliskonstapel för er
privathämd.«

Han hade sagt detta i den
aldra skarpaste ton.  Han
fruktade Leflors hämd.
Sam å sin sida var också
mycket förargad; men han
förstod bättre att
beherska sig.  Han
frågade nu:

»I skall således förmå
officeraren att lemna
Walker i fred hos
Leflor?«

»Ja.  Och jag är
öfvertygad, att mitt
inflytande skall vara nog
derför.«

»I hvart fall.  Jag
besitter ju alldeles
intet inflytande.  Vi få
således icke medverka i
qväll, och Walker skall
heller inte bli
arresterad?  Dertill
säger I, att det vore
bäst för begge sidor, om
vi afstå ifrån hvarandra?
Mylord, jag är en enkel
man; men en sådan som jag
har blifvit förfaren och
stålsatt i strider emot
alla möjliga faror och
hinder.  Jag trodde mig
önska det riktiga; men
håller I er för erfarnare
och skarpsinnigare, så
vore det efterhängset af
mig om jag skulle besvära
er vidare.  Jag önskar,
att I aldrig åter
behöfver ett oangenämnt
råd af en främmad.  Tänk
emellanåt någon gång på
Sam Barth, den tjocke!
Gud vare med eder!«

Han lade sitt gevär på
axelen, hoppade ner ifrån
verandan och skred rakt
fram öfver den öppna
platsen hän åt de träd
till, hvarest Walker hade
stått för att betrakta
Almy.

»Good bye!« sade Jim.

Han gick med ett enda
steg af sina långa ben
ner och följde den
tjocke.

»Farewell!« knarrade Tim
i rasande ton och
styltade derifrån
likadant som sin bror.

De tre jägarne hade varit
ensamma med
plantageegaren, då Almy
hade återvändt till sitt
rum, hvaremot Adler hade
gått efter negrerna för
att anvisa dem deras
sysslor.  Nu stod Wilkins
der helt allena och
bestört.  Det hade han
visst nog ej haft för
afsigt.  Gå sin väg
skulle de icke, i det
aldra minsta icke på
detta vis.  De skulle ju
blifva qvar för att
erfara hans stora
tacksamhet.  De voro
komna för att varna honom
för bushwackers; der voro
hans räddare, och nu
förolämpade han dem, nu
visade han bort dem!  Så
fick det ej vara!

»Messieurs!« kallade han
efter dem.
»Mesch'schurs, hvar skall
I hän?  Men så stanna då
der!«

Men de hörde icke på
honom.  De gingo bort.
Ingen vände sig om.
Redan hade Tim såsom den
siste försvunnit bak
träden.

Då ilade plantageegaren
efter dem, raka vägen,
der ju också de hade
gått.  Han sprang vidare
och vidare utan att se
dem.  Han ropade deras
namn --- förgäfves.  Han
kände icke desse
rättskaffens,
karakterfulle mäns sätt
och vis.  Han hade
bortvisat dem --- om det
var på allvar eller i
öfverilning, det var
likgiltigt; en trapper
gör aldrig så.  De skulle
gå, och de gingo alltså.
Att de i samma ögonblick,
han icke längre kunde se
dem, hade afvikit skarpt
i rät vinkel emot sin
tidigare riktning, det
anade han ej.  Då han
hela tiden sprang vidare
i rät linje, var det
omöjligt, att han skulle
kunna inhemta dem.  Han
var heller ingen vestman,
så att han icke kunde
uppsöka och finna deras
spår.

Slutligen tänkte han på
Adler, sin förman.  Han
gick för att uppsöka
denne och träffade honom
först efter en längre
stund.  Han beklagade sin
motgång för denne och
meddelade honom i hast
det samtal, der var skuld
till, att jägarne hade
aflägsnat sig.

»Nu äro de borta.  Hvad
säger I till det?« slöt
han sin redogörelse.

Adler ryckte vemodigt på
axlarne.

»För sent!« sade han.

»Kunna vi ej finna dem?«

»Nej.«

»Men de ha ändock icke
gått ur verlden!  De
kunna icke ha aflägsnat
sig långt bort!«

»De äro gångna och vilja
icke återkomma, mylord.
När sådana män vilja
detta, så låta de sig
icke finna.«

»Men vi måste söka efter
deras spår!«

»Det vore förgäfves.  De
skola utplåna sina spår
eller alls inga göra.«

»Master Adler, I har så
länge och så ofta varit i
Vestern; I är en mycket
god stigfinnare.  I skall
upptäcka deras spår.«

»Just derför, att jag
känner sådana mäns
egenheter, så vet jag
noga, att jag inte skall
finna dem.  De skola ha
skiljt sig åt för att
åter förenas på någon
gifven punkt.  Vi skulle
i gynsammaste fall få
fatt i blott en af dem,
och denne skulle icke
komma med tillbaka.  Det
är han de begge andre
skyldig, sir!«

»Jag var i en häftig
stämning.  Jag har gjort
orätt, verkligen orätt!«

»Och jag hade gladt mig
så mycket åt den gode
Sam, som är min landsman.
Denne gamle, djerfve och
listige björn är en karl,
som uppväger hundra
förnäme herrar.«

»Då gör det mig desto mer
ondt.  Äfven er har jag
beröfvat nöjet.  Är der
då intet hopp att åter nå
dem?«

Adler tänkte efter en
kort stund och sade
sedan:

»En väg är der --- men
bara en --- att kanske
åter finna dem.  Om de
likväl återvända, det
skulle jag vilja
betvifla.«

»Hvad menar I då?«

»De ha haft något i
åtanke för Walker.  Denne
befinner sig hos Leflor.
Följaktligen skola de
bevaka Leflors hus så
strängt, att det blir
Walker så svårt som
möjligt att undkomma.
Der måste man alltså söka
dem.

»Vill I göra det?«

»Ja, om I önskar det.«

»Jag önskar det till och
med mycket.  Sitt opp
till häst, sir, så att I
på kort tid kan genomsöka
långa sträckor.  Kanske
finner I dem, innan de
komma derhän.«

»Jag skall önska det men
betviflar det.«

Efter några minuter red
han derifrån.  När han
återvände, hade aftonen
redan inbrutit.  Han hade
icke sett någon af de
trenne.

Några andre voro
emellertid komna,
nemligen ett detachement
af Förenta Staternas
dragoner och en
öfverlöjtnant.  De hade
medbragt lediga hästar
för att strax och lätt
kunna transportera
eventuella fångar.

Der hölls krigsråd och då
märkte Wilkins mycket
väl, hvilket värde Sam
Barths råd hade haft.
Adler var den ende, der
till följd af sina
tidigare präriefärder dög
att ersätta den gode
tjockisen.  Hans råd
accepterades äfven.

Han låg nu vid tiden
ifråga i skydd af mörkret
i en buske icke långt
ifrån timmerkojans dörr
och såg de inväntade
komma en och en, den ene
efter den andre.  När han
ansåg, att de allesamman
voro der, kröp han
tillbaka dit, hvarest de
med allt nödvändigt
försedde dragoner väntade
på honom.  Han förde dem
nu till kojan.

Nu ljödo olika dofva slag
i natten.  Der stäldes
några starka pålar emot
dörren och slogos ner i
marken men fastspikade i
dörr och luckor.  Inifrån
hördes först ett
ljudligt, oredigt tumult;
sedan blef der tyst.

Bakefter blossade eldar
opp rundtenom kojan, för
att man skulle kunna se
enhvar, som måhända på
något vis ville förskaffa
sig utgång.  Bak desse
eldar växte någonting
svart opp ur marken.
Hvad det var, det kunde
de belägrade genom sina
kikhål, dem de hade gjort
sig, icke urskilja.  Men
när morgonen dagades,
visade det sig såsom en
rundtenom kojan oppförd,
af risbuntar och
allehanda träverk
bestående mur med talrika
öppningar för gevären.
Ur hela den vida omnejden
kom gammal och ung dit
för att bevista det
egendomliga skådespelet
med belägringen af
bushwackerbandet.

Det senares medlemmar
insågo, att motstånd vore
förgäfves.  De hade genom
detsamma blott förvärrat
sin lott.  Men gåfve de
opp, så var der ett hopp
tillstädes, att den
enskilde icke kunde
öfverbevisas om något
förderfligt och alltså
skulle kunna frikännas.
Vatten var der intet,
proviant ej heller, och
så kom det sig då, att de
inneslutne framåt aftonen
gåfvo sig på nåd och
onåd.

Denna belägringsnatt hade
äfven genomvakats på
annat håll.  Nemligen i
ett med jernluckor
försedt rum på sin
bottenvåning satt Leflor
tillsammans med den på
aftonen ankomne notarien
och Walker vid flitigt
kontrollerande,
skrifvande och
beräknande.

Notarien förklarade
affären vara fullständigt
ofarlig för Leflor, och
framemot morgonen var den
afslutad.  Walker erhöll
en ganska betydande summa
bestående af banksedlar
och vexlar på goda hus.

Han befann sig i synlig
upphetsning.  Hans
ansigte vände sig
ideligen åt dörren, som
om han nu längtade att
snabbt komma iväg.

»Nu kan I njuta lifvet,
sir,« menade notarien.
»I har, trots att I icke
har erhållit fulla
priset, gjort en god
affär.  Oss förestår
emellertid en process,
hvars utgång visserligen
helt otvifvelaktligen är
en för oss gynsam, men
hvars varaktighet ändock
måste betraktas som ett
ganska oangenämt påbröd.
I kan deremot strax taga
för er.«

»Det säger I, men det är
icke så!«

»Huruvida?«

»Der ute stå tre hundar,
der äro beredda att kasta
sig öfver mig, så snart
de få syn på mig.«

»I menar Sam, Jim och
Tim.  Skulle de verkligen
drifva omkring här?«

»Helt säkert!«

»Bed myndigheterna om
skydd!«

»Det gagnar mig intet!«

»A!  Hur så?  Det var mig
en nyhet.  Myndigheterna
förfoga dock öfver medel
till ännu helt andra
ting.«

Walker finge ej säga, att
de myndigheter, till
hvilka han skulle vända
sig för skydd, egentligen
hade mycket allvarlig
anledning att försäkra
sig om hans egen mycket
farliga person.  Han
svarade:

»Myndigheterna skulle
säkert få ut mig ur detta
hus.  Först derigenom bli
desse tre trappers
riktigt uppmärksammade.
De följa mig ända der
hän, hvarest
myndigheterna öfverlemna
mig åt mig sjelf, och då
öfverfalla de mig.«

»Skulle de verkligen
kunna följa er så lätt?«

»Om I betviflar det, så
känner I inte denna sorts
menniskor.  En äkta
savannman förföljer sin
fiende i tio år steg för
steg rundtenom hela
jordklotet.  Han når
honom säkert.«

»Det är ju ett mycket
farligt sällskap!«

»Å, visst.«

»Nå, master Walker har
mörkt hår.  Han får
klippa sig kort och låta
krusa det ulligt.  Sedan
svärtar han sig om
armarne och ansigtet samt
går bort härifrån såsom
neger.  Det är det mest
närliggande och dertill
enklaste, der kan
finnas.«

»Mina anletsdrag äro icke
negeraktiga.«

»Förkläd er då till
negress!  De svarta
ladies ha i genomsnitt
regelbundnare drag än de
mörke gentlemän.  Är der
ingen trogen neger, I kan
fast förlita er på,
master Leflor?«

»Å, flere!«

»Ge då master Walker, om
han går såsom negrinna,
en manlig


(slut på tretionionde
afsnittet)

Fortsättning följer i
afsnitt 40


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 039 senast ändradt 10 Aug 23:41 Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).