Ja. Med honom gör vi sedan väl en lika så fin affär. Hör du, det är väl ändå egendomligt, att den röde Burkers har sammanträffat med denne Walker. Han är en duktig karl. Den gången i Wilkinsfield blev han också nästan ställd till svars. Han blev ju formligen belägrad, innan vi sedan kom till den svarte Bommys koja. Bröderna Jim och Tim och Tjocke-Sam ville komma åt honom. De hade visst en hämnd att ta ut på honom. Nå, om de visste, att han nu är i Prescott och därtill en stenrik gynnare, så skulle de snarast bryta upp för att avlägga ett besök hos honom. Var månne kan väl dessa tre gynnare hålla hus?
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (043) senast ändradt 10 Aug 23:43
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden43.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 43
Det var på denna sida
icke brant, så att de
mycket väl kunde rida
oppför dess sluttning.
Träden och buskarne stodo
icke så tätt, att de
erbjödo hästarne något
hinder, men dock så nära
intill hvarandra, att
ryttarne icke kunde
blifva sedda.
Ankomna der oppe fingo de
mycket snart se den dal,
de hade till mål.
Den delade berget i
tvenne hälfter, der i
bakre änden vid
fördjupningens slut
sammanhängde genom en
brant stigande klippvägg.
Der kunde man icke komma
opp --- åtminstone icke
med hästarne. Men längre
hän åt ingången till voro
dalskärningens sidor icke
så branta. De visade sig
vara mycket väl
tillgängliga och voro så
bevuxna med buskverk, att
man riktigt snyggt och
obemärkt kunde smyga sig
fram.
»Se,« sade Sam, »det är
så, som jag trodde. Vi
binda hästarne här och
stiga nerför. Damerna
behöfva vi ej, de kunna
blifva der oppe,
beskyddade af sina begge
herrar. Jim, Tim och
jag, oss räcker det med
än så länge.«
»Hvarför skall inte jag
med?« frågade
skogvaktaren.
»Emedan jag icke litar på
er.«
»Åhå.«
»Ja, visst nog! Jag vill
inte förolämpa er, men ni
är alltför litet
präriejägare, för att jag
skulle anse, att ni
skulle kunna kasa ner
obemärkt. Vi måste vara
försigtiga, så att vi
icke bli upptäckta i
förväg. När det är tid,
så skall jag hvissla
skarpt tre gånger. Då
kommer ni ner med
damerna. Hästarne hemta
vi senare.«
Rothe gjorde ytterligare
några invändningar,
hvilka emellertid ej
beaktades.
»Vi veta ju alls icke, om
inte någon af de sällarne
ligger och trycker här
någonstans i närheten,«
menade Sam. »Derför
kunna vi omöjligt lemna
damerna ensamma här. Ni
och er son är deras
naturlige beskyddare.
Följaktligen bli ni här
hos dem.«
»Men om der händer er
någonting der nere? Huru
lätt kan ni icke bli
skjuten.«
»Då hör ni skotten och
kommer ner för att göra
oss lefvande igen! Tror
inte, att jag lugnt
sticker fram näsan, när
någon vill kittla mig på
den med gevärsloppet. Så
fort blir inte Sam Barth
skjuten. Han är
visserligen ifrån
Herlasgrün, men han har
inte risengröt i
hufvudet. Och dermed
pasta! Framåt, I begge!«
Han smög bort tillsammans
med Jim och Tim.
De voro ännu ej långt
komna, när de befunno sig
på ett ställe, hvarest de
kunde se in i dalens
främre del. Der stodo
vagnarne. Dragoxarne
betade i gräset, och
hänne vid kanten i
vagnarnes närhet satt der
en man vid en eld,
hvaröfver han stekte ett
stort stycke kött på en
gren.
»Sen I den lille gubben?«
sade Sam. »En god,
gammal gynnare! Jag hade
ändå inte trott, att han
höll så mycket på oss!«
»Höll på oss? Hur så?«
frågade Jim förvånadt.
»Dumhufvud! Ser du då
icke, hur kärleksfullt
han sörjer för oss? Der
gör den praktkarlen vår
frukost färdig! Der är
väl ingenting, der går
opp emot en god vän, man
kan förlita sig på!
Lyssna! Han hvisslade.«
»Ja. Det gäller väl den
andre.«
»Naturligtvis, gamla
slughufvud! Eller menar
du måhända, att han
hvisslade på oss? Se,
der kommer hans kamrat.
Han har dithvisslats till
frukosten. Låt oss se
till att komma ner och få
vår portion, annars äta
de opp allt för oss.«
Han steg längre ner, och
de följde honom. Det var
alls icke svårt. De hade
gräs och mjuk mossa under
fötterna, hvarigenom
deras steg blefvo helt
ohörbara. Betäckning
funno de bak buskarne,
och då dalväggen alls
icke föll särskildt brant
ner, så kommo de tre
jägarne i all gemytlighet
fram till den plats,
hvarest de begge
bushwackers befunno sig.
Detta ställe låg alldeles
vid den sida i dalen,
hvarest de tre omtalade
hade kommit ner och nu
stodo bak ett tätt
buskverk på icke mer än
fem eller sex stegs håll
ifrån de begge männen,
hvars ord de till följd
deraf mycket väl kunde
höra.
»Sätt dig!« sade den ene
till den andre. »Jag
tror, köttet skall vara
genomstekt. När vi ha
afätit, så håller jag
vakt.«
»Denna vakthållning är
helt enkelt vansinne,«
menade den andre, i det
han förtretadt satte sig
ner.
»Det tycker jag också.
Der skall man förjemt
ligga och trycka der
framme i busken för att
passa på, ifall der
kommer någon. Jag skulle
vilja veta hvem, der
skulle komma!«
»Som om vi vore i New
York och hade bjudit in
gäster! Jag skulle vilja
slå vad om, att här i en
omkrets af många mil icke
befinner sig en menniska.
Och befunne der sig
någon, då inser jag icke,
hvarför eller af hvilken
anledning han skulle göra
ett besök just här i vår
salong.«
»Jag är helt af din
åsigt, om än du icke får
tala om fullt så stor
omkrets. Jag tror, att
detta skogvaktarfolk ännu
skall befinna sig här
någonstans i närheten.«
»Då vore de dumma. De
kunna intet bättre göra
än att snarast skudda
stoftet af fötterna.
Hästar ha de inga förutom
den ende, och det lilla
af skjutförnödenheter,
den gamle just har haft
med sig, skall icke räcka
länge. De måste alltså
eftertrakta att komma
till en plats, hvarest
der äro menniskor.«
»Men den känna de icke
till.«
»Ja, detta folk är fan så
dumt. Jag har aldrig
påträffat en tysk, der
hade en sund hjerna i
hufvudet. Der, skär af
till dig! Är köttet
mört?«
»Ja. Jag skulle vilja
veta, hvad dessa
menniskor skola äta i
dag.«
»Det är mig ganska
likgiltigt. Den gamle
Rothe kan få skjuta sig
något. Jag tror bara,
att han inte skall träffa
mycket. Den skall
föreställa skogvaktare!
Ränner omkring på prärien
med sin son och två
qvinfolk utan att känna
till den! Det var för
lustigt, så glad han var
i Santa Fé öfver att lära
känna oss. Han gladde
sig kungligt över att
finna kamrater, han kunde
taga sig till Kalifornien
tillsammans med. Nå, jag
tänker, han har lärt
känna oss nu!«
»Det är bara en sak, som
är förarglig --- att de
begge fruntimren voro så
gamla. Hade de varit
unga, så --- nå!«
Han smackade med tungan
liksom en, för hvilken
någonting smakar godt.
Den andre sade:
»Hvad det beträffar, så
var den ena icke så illa.
Hon var visserligen inte
längre sexton år gammal,
men ännu riktigt
aptitlig. Jag kan nästan
gräma mig öfver, att vi
inte togo henne med. Det
hade ju inte alls varit
så illa, om vi hade haft
henne här nu. Då hade vi
varit i besittning af en
qvinna, vi nu hade haft
god nytta af.«
»Verdammt!« hviskade Sam.
»Använda min Auguste!
Nå, du skall få lära
känna henne!«
»Skola vi derhän?«
frågade Jim med en
hviskning.
»Ännu icke. Kanske säga
de något, der är oss
fördelaktigt att veta.«
»Men då äta de opp köttet
för oss!«
»Bah! Det stycket är
stort nog. Och vid sidan
om ligger der ett halft
rådjur, de ha skjutit.
Vi vänta litet till!«
Han hade rätt. Den ene,
der hade varit kock,
sade:
»Vet du, vi skola dock
icke göra oss historien
för svår. Vaktandet är
alls icke nödvändigt.
Jag sätter mig inte der
framme längre. Jag
lägger mig efteråt hellre
här och sofver. Det är
mycket bättre än att
förjemt vara vakt och
hålla ögonen oppspärrade,
medans ändå ingen
kommer.«
»Hm! Nu går det an; men
senare måste vi ändå
vakta. När den röde
Burkers kommer och
märker, att vi inte passa
på, då få vi våra fiskar
varma.«
»Ja, han är sträng!«
»Tycker du? Bara
sträng?«
»Hvad mer?«
»Hvad mer, frågar du?
Jag menar, att han icke
blott är sträng utan
alltför sträng, nästan
oförskämd. Han är
kaptenen, ja. En
anförare måste vi ha, det
är väl riktigt. Men vi
äro ändock inga niggers
och heller inga soldater,
som fältväbelen kan köra
med såsom han vill.
Denne Burkers går ibland
på som en slafdrifvare,
der blott kan hota med
piskan. Det skulle man
icke tåla ifrån honom.«
»Hvad vill du göra
deremot? En viss
disciplin måste der ju
ändå vara!«
»Ja, men den kan
handhafvas i gemytlighet.
Han har ju bara oss att
tacka för, att han inte
är opphängd några alnar
högt --- i synnerhet oss
begge. Den gången i Van
Buren hade han fått den
runt kragen, om vi inte
hade hjulpet honom ut ur
finkan.«
»Det är riktigt. Vi
sutto ju sjelf ganska
djupt i klistret.
Lyckligtvis var der
ingen, der kunde
öfverbevisa oss om
någonting. Om jag någon
gång träffar denne
förbannade tjocke, så
skall han få tänka på
mig!«
»Sam Barth?«
»Ja. Det var hans skuld,
såsom vi ju senare fick
höra. Han tjuflyssnade
på oss i skogen, hvarest
vi dock voro säkra på att
icke vara iakttagna. Om
han en gång löper mig i
händerna, då slagtar jag
honom som ett svin och
gör stearinljus af hans
fett. Deruppå kan han
förlita sig.«
»Och jag hjelper till.
Då finner man nog de
begge långe brödrarne
Snaker hos honom. Af dem
är der visst nog icke så
mycket fett att skära.«
»Nej, men man skulle
kunna nyttja dem till
vekar. Man vecklar
Tjocke-Sam rundtenom och
tänder fyr på dem. Deraf
blir ett ljus, der ---
du, hörde du ingenting?«
»Nej.«
»Det var mig, liksom hade
det rasslat till i busken
der.«
Långe Tim hade, när der
talades om honom, höjt
knytnäfven och truat med
densamma, hvarvid han
hade strukit emot en gren
med handen.
»Tag dig i akt, din
åsna,« hviskade Sam.
»Blixt och dunder! Jag
en veke!« knorrade Tim.
»Nå, jag skall tända på
er, era kanaljer! Och I
skolen icke behöfva vänta
länge derpå.«
»Egentligen är det mycket
oförsigtigt af Burkers
att qvarlemna oss här,«
fortsattes samtalet.
»Hvarför det? Der måste
ju blifva någon qvar vid
vagnarne.«
»Ja. Men om vi nu icke
voro ärliga!«
»Vill du månne schappa
med de tunga åkdonen?«
»Nej; det faller mig inte
in. Men man kunde smita
iväg med det andra.«
»För att bli upptäckt och
nerskjuten?«
»Man ställer sig ju inte
och väntar, tills de
komma.«
»Pshaw! Några få tusen
dollars skulle icke räcka
länge. Vi skulle bli
tvungna att afstå ifrån
allt, hvad de hemta ifrån
Silfversjön.«
»Det är visst nog sant.
Jag skulle egentligen
vilja vara med der.
Denna Urskogens Dufva lär
ju äga skatter i massor.
Jag är nyfiken på, om
bofstrecket skall
lyckas.«
»Hvarför skulle det icke
lyckas? Burkers är slug.
Skada, att han icke kan
slå in på raka vägen!
Han måste göra en så
betydande omväg, så att
vi kunna få sitta här och
vänta på honom i två
veckor. Han måste komma
till sjöns vestra sida.
Är den affären afklarad,
så kunna de sedan komma
tillbaka i rät linje.
Rofvet lastas på här ---
och sedan väck härifrån,
in i Arizona!«
»Till Walker.«
»Ja. Med honom göra vi
sedan väl en lika så fin
affär. Hör du, det är
väl ändock egendomligt,
att den röde Burkers har
sammanträffat med denne
Walker. Han är en dugtig
karl. Den gången i
Wilkinsfield blef han
också nästan stäld till
svars. Han blef ju
formligen belägrad, innan
vi sedan kommo till den
svarte Bommys koja.
Brödrarne Jim och Tim och
Tjocke-Sam ville komma åt
honom. De hade visst en
hämd att taga ut på
honom. Nå, om de visste,
att han nu är i Prescott
och dertill en stenrik
gynnare, så skulle de
snarast bryta opp för att
aflägga ett besök hos
honom. Var månne kan väl
desse tre gynnare hålla
hus?«
»Man har inte hört
någonting om dem på
länge.«
»Å jo. De lär ha drifvit
omkring der oppe i Svarta
bergen. Jag skulle gerna
ha träffat dem en gång.«
»Det behöfs ju inte.«
»Hvarför icke? Jag
skulle vilja göra opp
räkningen med dem.«
»Jag vill intet ha med
dem att göra. Den tjocke
lär vara en skojig karl;
men det är bäst att afstå
ifrån sådant skoj. Jag
målar aldrig gerna fan på
väggen.
»Tror du, han kommer?«
»Ja.«
»Prat! Han skall akta
sig!«
»Å, han är redan här!«
ljöd der bak om dem.
De snurrade förskräckta
rundt med hufvudena. Der
stod Tjocke-Sam, den de
nyss hade talat om. De
igenkände honom blott
alltför väl. De voro så
opprörda, att de till och
med glömde fara opp. De
blefvo sittande och
stirrade på honom liksom
på en öfverjordisk
uppenbarelse. Han trädde
dem närmare och sade
muntert grinande:
»Good morning,
mesch'schurs! Spärren
icke opp käftarne så
stort! Eller hafven I
kanske fått munläsa af
glädje öfver mig?«
»Sam Barth!« framstötte
den ene.
»Ja, Sam Barth, som han
lefver och frodas! I
hafven således tillfälle
att göra stearinljus af
mitt fett. Veken skall
icke låta vänta på sig
länge.«
»Fördömdt! Han har
tjuflyssnat!«
»Ja, alldeles som den
gången i skogen vid
Wilkinsfield. Har I
kanske något deremot?«
»Till och med mycket, min
gosse!«
Den, der sade det, for nu
opp och drog sin knif.
Hans kamrat gjorde
detsamma. Sam virrade
grinande på hufvudet och
sade:
»Gör er ingen möda! Era
knifvar äro fullständigt
onyttiga. Innan I voren
komna inpå mig, hade jag
skjutit er. Men det är
alls icke nödvändigt.
Tagen och sen ett tag på
desse begge män, der ha
er på kornet der!«
I detta ögonblick visade
sig Jim och Tim till
höger och venster om
busken. De höllo sina
gevär skjutfärdiga och
riktade mot de begge
sällarne. Desse stodo
orörliga och fingo icke
fram ett ord.
»Nå, hvad sägen I till
det?« frågade Sam.
»Indianer!«
»Nå, de bästa ögon hafven
I icke. Desse begge
herrar äro inga indianer.
De äro goda blekansigten,
der blott ha bemålat sig
en smula tills vidare för
att roa er. De äro
nemligen de begge vekar,
I önskaden er till att
göra stearinljuset
färdigt.«
»Jim och Tim?«
»Ja. I hafven så
längtansfullt önskat få
se oss. Och vi äro
höfligt folk. Vi låta
icke gerna någon vänta på
oss.«
»Djefvulen anamma! Kom!«
Den, der sade det, skulle
till att fly, och hans
kamrat gjorde min af att
följa honom. De insågo,
att motvärn vore lönlöst.
»Halt!« sade Sam. »I
undkommen oss icke. Den,
der rör sig ur fläcken,
han får ett skott i
kroppen!«
»Försök det!«
Han tog ett stort, snabbt
språng framåt för att
komma bak om vagnen och
under dess skydd till
andra sidan dalen. Hans
följeslagare kom efter
honom. Men en kula är
snabbare än den snabbaste
löpare. De två skotten
brakade, och de begge
flyende störtade till
marken.
»Der ha de det!« sade
Sam. »Hvarför ären I så
dumma att vilja rymma
ifrån oss. Tacka öfver
hufvud taget Gud, att vi
ha varit så nådiga! I
hafven blott fått dessa
kulor i benen! Näste
gång sigta vi högre.«
Under dessa ord lossade
han sin lasso och skred
fram till de på marken
liggande. Jim och Tim
stodo redan der. De
sårade afstodo ifrån
lönlöst motvärn,
hvarigenom de ju endast
kunde försämra sitt läge.
De blefvo bundna.
»Så!« sade Sam. »I ären
de två dummaste
menniskor, jag någonsin
under mitt långa lif har
påträffat. Der skullen I
hålla vakt men sitter vid
rådjurssteken och har
inte skjutbössorna hos
er. I ären mig några
sköna gynnare! Skäms på
er! Då jag emellertid
icke är någon
menniskoätare, så roar
det mig icke att bringa
er om lifvet. Om I ären
förnuftige, så skall jag
skänka er lifvet. Vi
skola således se till era
sår ett tag. Hållen er
still!«
Han hade, då de stodo bak
buskarne, sagt de begge
brödrarne, att de i fall
af flyktförsök skulle
sigta så, att der endast
uppstod ett köttsår i
låret. Det hade de
rättat sig efter.
Kulorna hade gått tvärs
igenom öfverbenets
muskler, så att såret väl
var smärtsamt men ingen
lifsfara.
Han afskar dem byxorna
och hemtade sedan första,
bästa bomullsföremål
ifrån vagnen, hvilket
sönderskars för att tjena
till förband. De sårade
förhöllo sig tigande. De
läto göra med sig, hvad
segrarne ville. De sågo,
att de åtminstone icke
behöfde bekymra sig om
sitt lif, och det lugnade
dem för ögonblicket.
När förbanden voro lagda,
menade Sam:
»Så, det är färdigt. Nu
vilja vi ha reda på, hvad
I egentligen hade att
göra i denna sköna trakt.
Hvem tillhöra desse
vagnar?«
»Oss naturligtvis!«
svarade den ene, der bet
ihop för att på samma
gång döfva sin
förbittring och smärtorna
af sitt sår.
»Eder? Hvad menen I då
med detta ord `oss´?«
»Oss begge.«
»A! I begge ären egare
till vagnarne?«
»Ja.«
»Hvem har då kört hit
dem?«
»Vi!«
»I begge ensamma?«
»Ja.«
»Då hafven I lyckats med
ett mästerstycke, jag
afundas eder. Två
ensamma personer förstår
att lyckas med dessa
oxspann! Det är en
rentaf beundransvärd
prestation. Var der
ingen, der hjalp er?«
»Nej.«
»Inte ens den röde
Burkers?«
»Nej.«
»Nå, mina små pysar,
gören er ändå icke så
löjliga! Det skolen I
icke inbilla mig; och
sedan vill jag säga er,
att vi tre ha lurat på er
en lång stund och hört
ert samtal. Vi veta
besked. I hören till
Burkers.«
»Nej.«
»Nå, om I viljen, så
skola vi rätta oss helt
efter era önskningar.
Jag ser, der ligger en
rätt nätt oxpiska,
hvaruppå I synes ha
aptit. Jag är beredd att
stilla er aptit. Jim,
hemta mig den! Vi skola
se, om den är behjelplig
till att få desse herrar
litet språksamma.«
Jim hemtade den. Den var
flätad af kraftiga remmar
på samma vis som den
bekanta jagtpiskan, der
ofta kommer till
användning vid
slädkörning. Han
pröfvade, om han förstod
att bruka den, och sade
sedan till Sam:
»Det går. Hur mycket
skall jag räkna opp för
dem?«
»Du slår så länge, till
dess de säga sanningen.
Rapp efter rapp, ett på
den ene och sedan ett på
den andre. Vi vända på
de mesch'schurs, så att
de visa oss sina
frånsidor.«
Nu märkte de begge, att
det gälde allvar. Derför
förklarade de, att de
skulle tillstå sanningen.
»Godt! Om I icke tagen
ert förnuft till fånga,
så skola vi göra er ett.
Huru var det alltså med
Burkers?«
»Han var med här.«
»Hvar är han nu?«
»På jagt.«
»Så, så! Hvad skall han
då jaga?«
»Hvad han finner. Vi
behöfva kött.«
»Och det hemtar han ifrån
Silfversjön?«
De begge männen tego.
Sam fortfor:
»I märken, att vi ha hört
allt. Men hvad vi veta,
det behöfva vi icke höra
af er. Jag vill alltså
icke granska ert inre. I
hafven begge ett öfver
måttan ömt samvete, så
jag vill icke affordra er
att förråda er käre
kapten. Men ett skulle
jag mycket gerna ha reda
på. Hvem är egentligen
den skogvaktare, I talen
om?«
»En tidigare bekant.«
»Hvar befinner han sig
nu?«
»I St. Louis.«
»Hm! Med sin son och de
begge qvinnor, I nämnde?«
»Ja.«
»Underbart! Det synes
mig dock, som haden I
sagt, att den gynnaren
vore ganska dum, för att
han hade begifvit sig ut
på prärien. Der döljer
sig i hvart fall en
hemlighet der bak om.«
»Nej.«
Sam utstötte ånyo en
skarp hvissling och
svarade:
»Jag måste naturligtvis
tro på det, jag icke kan
öfverbevisa er om såsom
lögn. Derför skall jag
icke vidare besvära er så
när som på ytterligare en
sak. I taladen om en
viss Walker. Hur veten i
då, att denne man nu
befinner sig der borta i
Prescott?«
»Burkers sade det.«
»Och hvem vet han det
af?«
»Ifrån en budbärare,
Walker sände honom ifrån
Santa Fé.«
»I viljen göra affärer
med honom. Af hvilket
slag äro väl dessa?«
»Det veta vi icke; det är
Burkers' sak.«
»Och kanske också en
smula vår. Nu skola vi
lemna er i fred. I
hafven uttömt all er
uppriktighet öfver oss;
för det äro vi eder
tacksamma; derför vilja
vi icke längre plåga er
utan i stället hellre se
oss om efter er stek.
Kommen, I begge!«
Han satte sig gemytligt
ner vid bålet, och
brödrarne gjorde det
samma. De höggo in på
köttet och låtsades icke
märka, att steg läto höra
sig bak om dem. Det var
skogvaktaren, der kom med
de sina.
De begge bofvarne voro
naturligtvis icke så
litet förskräckta inför
anblicken af honom. Hans
fru och svägerskan ilade
strax hän åt sin vagn för
att se, hvad som ännu var
till städes af deras
egendom. De begge
förbrytarne hviskade
sakta med hvarandra. I
hvart fall talade de om
det förhållningssätt, de
under dessa
omständigheter borde slå
in på.
»Nå, jag hoppas, I nu
veten, hvad klockan är
slagen,« sade Sam. »Det
är till och med just de
här, I skulle ha så god
nytta af. Jag är
dessvärre ingen pastor,
eljest skulle jag gerna
vara beredd att välsigna
detta äktenskap. Men jag
tänker, att jag kan ge er
min välsignelse på annat
sätt. Der står
skogvaktaren. Äfven han
kan få döma er. Hvad
anser ni?«
Denna fråga var riktad
till Rothe. Han svarade:
»Jag är icke blodtörstig.
Jag vill endast ha min
egendom tillbaka. För
öfrigt ser jag, att desse
sällar äro sårade. De
äro nog bestraffade.«
»Då vill ni låta dem
löpa?«
»Ja.«
»Efter savannens lagar ha
de förtjenat döden. Men
då ni vill ha det så,
skola vi låta dem löpa.
Men något måste vi ge dem
till åminnelse. Vi räkna
opp tjugufem goda rapp
till hvar och en. Det
skall bidraga väldigt
till läkandet af deras
skottsår. Kanske är jag
beredd att efterskänka
dem dessa rapp, om de
svara mig sanningsenligt
på en fråga: Hvem har de
penningar, I hafven
fråntagit dessa
menniskor?«
»Vi veta ingenting om
några pengar.«
»Åhå! De befunno sig ju
i vagnen.«
»Då har den röde Burkers
dem. Det var han, der
genomsökte vagnen, icke
vi.«
»Godt, då skall I få era
tjugufem rapp. Haden I
aflagt bekännelse, så
skulle detta straff ha
blifvit er efterskänkt.«
»Hvad man icke vet, det
kan man icke tillstå!«
»Nå, godt!«
Han gick för att leta
efter en hacka. Den ene
af de begge fångarne
hviskade till den andre:
»Vore det icke bättre att
säga honom allt?«
»Prat! Då förlora vi ju
pengarne!«
»Men vi få pisk!«
»Nej. Han hotar oss
bara. Döda oss vill han
icke; han skall alltså
blott kunna lemna oss
här. Vi behålla
pengarne, dem vi senare
skola vara i trängande
behof af. Denne fördömde
sälle är det Djefvulen,
der har fört hit. Han
har träffat skogvaktaren
och funnit vårt spår.
Den skulle det aldrig ha
lyckats att spåra opp
dem. Blixt och dunder!
Hvad skall han väl med
hackan?«
Sam hade hittat en hacka
i en af vagnarne. Han
gaf skogvaktaren den och
sade:
»Här! Gräf alltså ett
tag der framme vid den
förste vagnen under
venstra bakhjulet. Der
skall väl det sökta
finnas.«
Derpå återvände han till
fångarne och iakttog med
innerlig fröjd den
bestörtning, de
uppvisade, när
skogvaktaren började
gräfva.
»I gören ju miner, liksom
om plommonträden hade
blifvit hagelskadade!«
sade han. »Icke sant, vi
veta ganska noga, hvar
penningarna äro att
finna?«
»Djefvulen tage er!«
»Pshaw! Med den har jag
intet att skaffa. Han
får hålla sig till er.«
Skogvaktarens familj stod
intill honom vid vagnen;
Jim och Tim voro ock der.
Efter en stund utstötte
Rothe ett glädjerop. Han
drog opp ett hästtäcke,
hvarutinnan en stor
läderpåse var invecklad.
»Kom här med den!« sade
Sam. »Vi skola se, hvad
der är i.«
Påsen öppnades. Den var
full med penningar.
Beloppet uppgick till
öfver nio tusen dollars.
»Det tänkte jag!«
skrattade den tjocke.
»Denne röde Burkers har
varit så vänlig att
stoppa i sina egna pengar
också. Nå, det är
räntan, han betalar.
Master Rothe, der har ni
alltså återfått era
pengar. Stoppa undan
dem, och passa bättre på
dem i framtiden!«
Hvarken skogvaktaren
eller Auguste ville hafva
något af öfverskottet.
De kräfde, att de tre
jägarne skulle dela på
det. Desse gingo
emellertid ej in derpå.
Nu rådgjorde man om, hvad
som skulle göras med
fångarne, vagnen och dess
innehåll. Man begärde,
att Sam skulle bestämma
deröfver. Han sade:
»Vi medtaga det, vi kunna
föra med oss utan att
öfverlasta våra hästar.
Allt det andra elda vi
opp --- äfven vagnarne.
Desse spetsbofvar skola
icke kunna draga nytta
deraf.«
»Kunna vi då icke taga
vagnarne med oss?«
frågade skogvakterskan.
»Nej, det är omöjligt.«
»Då förlorar jag ju allt,
mina sköna sängkläder,
mitt linne ---«
»Gråt bara inte deröfver.
Vi kunna icke släpa med
oss sakerna. Jag skall
sörja derför, att ni
finna ersättning för
denna förlust. Vi lemna
detta rum till häst.
Vagnarne kunna vi
omöjligen använda. De
äro oss till hinders.«
Qvinnan måste gifva efter
i detta.
Den ene vagnen innehöll
olika klädesplagg,
skjutförnödenheter och
lifsmedel. Allt, der
kunde medtagas,
nerpackades. Medelst
några af sängkläderna
inrättades tvenne mjuka
sadelsitsar för
qvinnorna. Sedan skötos
vagnarne tillsamman och
stuckos i brand.
De fångne sågo med hemlig
tandagnisslan på. De
kunde intet ändra men
föresatte sig att hämnas
senare vid ett eventuellt
sammanträffande.
Tills den förstörande
elden hade gjort sin
pligt, förblefvo de
resande i dalen. Sedan
gjorde de sig redo för
uppbrott. Sam sade till
de begge bushwackers:
»Vi vilja icke, att I
skolen gå under i
eländighet. Derför
qvarlemna vi er edra
vapen och äfven någon
ammunition. Hungra ihjel
kunnen I icke. Här
rinner vatten, och der
hafven I era dragdjur.
Om I skjuten ner en stut,
så hafven I så mycket
mat, I orken äta. Men nu
måste jag ge er de
tjugufem, I hafven
förtjenat, emedan I
hafven ljugit.«
Alltjemt trodde de, att
han ej skulle göra det;
men redo kommo Jim och
Tim fram, hvilka hade
skurit sig några goda,
spänstiga käppar till
verkställandet.
»Göra vekar af oss!« sade
den förre. »Nu skola vi
draga några vekar öfver
eder, och förvisso ej
illa. I skolen känna
svedan, när de brinna,
utan att I behöfven tända
dem.«
De begge qvinnorna
aflägsnade sig för att ej
behöfva vara med och se
på exekutionen; men de
andre blefvo qvar. Jim
och Tim åtogo sig
utförandet och de gjorde
sin sak så förträffligt,
att den ene af
delinqventerna, hvilka
fördrogo straffet i
ordlös förbittring, efter
det sista rappet skar
tänder och sade:
»Lifvet har I skänkt oss.
Det behålla vi blott för
att använda det till
hämd.«
»Till hämd emot oss?«
skrattade Sam.
»Ja.«
»Det skulle kunna
föranleda oss att drifva
en kula igenom hufvudet
på er.«
»Gör det gerna för mig!
Men om vi icke blifva
liggande här; om vi åter
blifva friska och sunda,
så tagen er i akt för
oss. Det första
återseendet sänder er på
väg till helvetet. I
skolen icke ha slagit oss
för intet!«
»Gör dig ingen möda med
att skrämma oss. Om du
skulle låta mig få se dig
någon gång igen, så
skulle du få femtio
oppräknade i stället för
tjugufem. Sådana
kanaljer, I ären, borde
man egentligen göra ett
hufvud kortare. Hade det
kommit an på mig enbart,
så hade det blifvit så.
I hafven endast dem, I
hafven berånadt, att
tacka för era lif.
Sköten väl om er, så att
I snart blifven friska!
Hvad I sedan slagen er
på, det är mig egalt;
akten er bara för att
någonsin åter komma inför
min åsyn!«
Den nu följande ridten
öfver Sierra de los
Mimbres till Sierra della
Acha aflöpte helt
lyckligt och utan
särskilda tilldragelser.
Af sitt tidigare uppehåll
vid Silfversjön kände Sam
vägen derhän. Han
visste, att brådska var
af nöden; derför aktade
han sig för hvar omväg
och hvart onödigt
uppehåll.
En lycka var det, att de
begge qvinnorna uthärdade
ridten ganska väl, ehuru
de icke voro vana vid
detta sätt och vis att
resa. Visst nog gjorde
sig den gode Sam stor
möda med att göra dem
saken så lätt som
möjligt.
Jim och Tim hade tvättat
krigsmålningen ur
ansigtena. I den trakt,
hvarest de befunno sig,
var det ej längre
fördelaktigt att uppträda
såsom indianer. I
vagnarne hade de funnit
tvenne hattar, dem de nu
buro till sina kostymer.
Hela sällskapet var
utomordentligt spändt på
att lära känna Urskogens
Dufva. Vid uppbrottet
denna morgon hade Sam
sagt, att detta hade
varit deras sista
nattläger, då de skulle
nå fram till sjön samma
dag. Nu befunno de sig
på en temligen bred
högslätt, der inneslöts
till höger och venster af
skogklädda höjder men
sjelf intet träd
uppvisade utan bestod af
gräs och andra slags
kortvuxna gräsväxter.
Den föreföll afsmalna
framåt, och Sam sade, att
Silfverfloden kom ner
ifrån de till venster
liggande höjderna der
framme, hvarest slätten
vardt helt smal, och i
ett högt fall nerstörtade
till sjöns dalkittel.
Mot slutet af denna
förklaring såg han sig om
i den riktning, hvarifrån
de voro komna, och sade
öfverraskadt:
»Sapperment! Vi äro icke
de enda menniskor, här
fins. Se der!«
När nu äfven de andre såg
sig om, sågo de tvenne
ryttare på ännu temligen
långt håll bakom sig.
Detta afstånd förminskade
sig emellertid synbart,
då ryttarne kommo fram i
skarpaste galopp. Utom
skotthåll höllo de in för
att betrakta sällskapet.
»Indianer,« sade Sam.
»De synas begge ännu vara
unga af gestalterna att
döma, ty deras ansigten
kan man icke urskilja.«
»Apacher eller
comancher?« frågade Jim.
»Det vet jag inte. De ha
intet tecken på sig,
hvarefter man skulle
kunna besvara denna
fråga. A, de synas ha
lugnat sig. De komma
fram.«
Indianerna satte åter
sina hästar i galopp. Ju
närmare de kommo, desto
bättre kunde man urskilja
dem.
Den ene och större af dem
var ändock väl blott
tjugu år gammal och
iklädd en mörk jagtdrägt
af elghud. Han bar en
dubbelbössa, der hängde i
remmen öfver hans
skuldra. Hans ansigte
var obemåladt och brunt
men med nästan kaukasiska
drag.
Den andre var yngre och
iklädd en hvit jagtdrägt
af rådjurshud. Denna
drägt var sydd med
rödfärgade hjortsenor.
Denne mindre hade färgat
sitt ansigte med tvärs
öfver detsamma gående
röda och gula streck, så
att hans egentliga drag
ej kunde urskiljas.
Äfven han bar ett gevär,
men en praktfull
Lefaucheux-bakladdare ---
en stor sällsynthet hos
en indian.
De begge voro
utomordentligt godt
beridna. Den äldre satt
på en svart hingst, och
den yngre på ett
skimmelsto.
Begge tvärstannade sina
hästar, när de voro
framkomna.
»Uff, uff! Lo, lo!«
ropade den yngre med
gosseaktigt fin stämma,
liksom om han förundrade
sig öfver något.
Den äldre mönstrade
sällskapet med allvarsam
min och sade sedan:
»Blekansigtena hafva en
lång väg bakom sig?«
»Ja, en mycket lång,«
svarade Sam.
»Hvarifrån komma de?«
»Från hinsidan bergen.«
»Och hvarhän vilja de?«
»Till Silfversjön.«
»Vilja de kanske jaga
der?«
»Nej. Vi vilja hvila ut
der.«
»Då vet min hvite broder
kanske icke, att
derstädes intet rum fins,
hvarest en främmad får
resa sin wigwam?«
»Hvem vill förhindra mig
det?«
»De röda nationernas
krigare.«
»De skola icke bortvisa
mig. Jag är deras vän.«
»Alla blekansigten kalla
sig de röde männens
vänner, men deras tungor
äro falska. De handla
annorlunda än de tala.«
»Är min röde broder redan
så till åren kommen, att
han har gjort sådana
erfarenheter?«
»Blekansigtena sörja för,
att den röde mannen lär
känna dem redan i
ungdomen. Min hvite
broder skall handla
mycket klokt, om han
återvänder tillsammans
med de sina. Han finner
ingen plats vid
Silfversjön.«
»Är platsen då opptagen?«
»Ja.«
»Af hvem?«
»Der befinner sig
Urskogens Dufvas bo, och
de röde krigare sörja
derför, att ingen
roffågel närmar sig detta
bo.
»Jag är ingen roffågel.
Jag kommer som en Dufvans
vän för att göra henne
ett vigtigt afslöjande.«
»Hon skall icke mottaga
den hvite mannen.«
»Jag skall försöka, om
hon gör det!«
Då sade den yngre:
»Hon skall göra det. Du
är henne välkommen.«
»Jag tackar dig, gosse.
Dina ord klinga
behagligare än din
broders.«
»Jag talar gerna vänligt
med dig, ty du är en
djerf jägare, och ditt
hjerta är fullt af godhet
och ärlighet.«
»Hur kan du veta det?«
»Enhvar skulle beskrifva
Sam Barth så, som jag har
gjort.«
»Sapperment! Du känner
mig?«
»Ja. Äfven Jim och Tim
skola vara Dufvan mycket
välkomna.«
»Alle Wetter! Äfven
desse känner du?«
»Mycket väl.«
»Det kommer jag inte
ihåg!« menade Jim.
»Hvarifrån skulle du
känna oss?«
»I har en gång gjort mig
en stor tjenst.«
»Hvilken då?«
»Mer derom senare!«
Han gaf sin häst
sporrarne och sprängde
åstad i full karrier,
följd af den andre
indianen.
»Nä, stek mig en stork!«
sade Jim.
»Stek dig den sjelf!«
grinade Sam.
»Jag har aldrig förr sett
den lille gynnaren!«
»Inte jag iheller. Och
likväl --- --- hm!«
»Hvad då --- hm?«
»Han talade den renaste
engelska, hvaremot den
andre uttryckte sig på
indianmischmasch. Der
förekommer mig vara något
bekant med denne lille.«
»Månne ansigtet?«
»Det kunde man ju
alldeles icke se. Nej,
men rösten --- denna
stämma!«
»Har du hört den?«
»Hvilken fråga!
Naturligtvis har jag hört
den; jag har ju mina
öron! Men den förekommer
mig bekant. Det är mig,
liksom om jag redan någon
gång hade hört den.«
»En förvillelse!«
»Det är möjligt. Men såg
du hans händer?«
»Hvad angår mig
händerna!«
»Der ser man, hvar du har
ögonen. Du vill gälla
för en vestman och ser
ändock icke sådant!
Händerna voro små som
damhänder, helt späda och
så hvita, som ingen
indsman har. Det
förekommer mig mycket
förunderligt.«
»Nå vänta, tills vi komma
till Dufvan! Hos henne
skola desse begge
indianer befinna sig. Af
deras tal kunde man se,
att de känna henne; och
de ha ju slagit in på den
riktning, der leder till
henne.«
»Naturligtvis måste jag
vänta; de äro just väck.
Der rida de, och huru!
Så kostbara hästar har
jag nästan aldrig sett
förr. Låt oss se till
att komma efter!«
De fortsatte den afbrutna
ridten. Efter någon tid
trädde de höjder,
hvaremellan högslätten
låg, närmare samman, med
dem skogen, och ifrån
sidan närmade sig den
lilla floden, hvars
vatten matade
Silfversjön. Sedan
förnummo de bruset af ett
högt vattenfall. Den
lilla elfven störtade sig
väl öfver femtio meter
ner i en klippbassäng,
den hade urholkat, och
flöt derifrån vidare sjön
till mötes, den man
emellertid ännu icke
kunde se.
Den väg, ryttarne hade
slagit in på, gick i en
vid, sig allt djupare
sänkande båge neråt
omkring vattenfallet till
bassängen och derifrån
längs den lilla elfven
fram tills träden, hvilka
derstädes bildade en
sluten skog, åter trädde
åtskils ifrån hvarandra.
Nu kunde man så
öfverskåda sjöns hela
dal.
Den erbjöd en anblick af
underbart gripande
skönhet.
De nästan lodrätt
oppstigande väggarna
kunde inga träd bära men
voro bevuxna med
buskverk, der öfverallt
hade funnit någon spricka
i klippan för sina
rötter. Blott här och
der stodo på något
vågrätt ställe en ceder,
men af sådan mäktighet
liksom i den berömda
Yosemitedalen i
Kalifornien. På dessa
klippväggar kunde ingen
mensklig fot klättra opp
eller ner. Der voro
endast två vägar in i
dalen, nemligen der,
hvarest den lilla floden
kom in, och der, hvarest
den åter lemnade dalen.
Dalbottnens största del
var fyld med vatten ---
Silfversjön. Solen stod
redan högt, och under
dess strålar glänste
vågorna likt poleradt
silfver.
På dess närmaste kant,
hvarest den lilla elfven
tömde sig i sjön, stod
missionens gamla bygnad.
Den var bygd liksom ett
kloster, oppförd helt och
hållet af sten. De, der
i gamla tider hade
oppfört den, hade varit
tvungna att skydda sig
emot fiendtliga angrepp.
De hade gifvit murarna en
betydande tjocklek och på
första våningen icke
anbragt några fönster men
väl talrika skottgluggar.
Af samma anledning var
der också blott en
endaste ingång, hvilken
tillslöts med en mäktig
träport. Vid sidan om
denna befann sig en
ringklocka, der i hvart
fall först på senare tid
hade anbragts der.
I bygnadens närhet betade
flere hästar, ibland dem
äfven den svarte och den
skimmel, de begge unge
indianer hade ridit. Vid
sjöns strand voro flere
barkkanoter förtöjda.
Midt på vattenytan såg
man en ö. En liten
stenbygnad, der befann
sig på densamma, lät
förmoda, att den mycket
ofta besöktes ifrån
stranden.
Rundtenom sjön voro der
en mängd konstgjorda
opphöjningar, mest
ungefär tolf alnar höga
och gräsbevuxna, ofvanpå
dem något slags buske med
i jorden nerstuckna
lansar och allehanda
annan utrustning. Sam
förklarade:
»Det är
höfdingagrafvarna, der i
hela trakten anses vara
heliga.«
»Ligga de i sina kistor
under så väldiga högar?«
frågade skogvaktaren.
»Ligga? I likkistor?
Får ingen menniska för
sig! En höfding pressas
icke in i någon kista.
Man påkläder hans lik den
bästa drägten, sätter opp
det på hans älsklingshäst
samt ger det vapnen och
medicinpungen i handen.
Ordet medicin betyder här
inte så mycket som
läkemedel, utan dermed
menas här helgedom.
Medicinpungen innehåller
amuletter och andra
föremål, der ha blifvit
vigda af prästen ---
medicinmannen. Så hopar
man opp lätt jord omkring
hästen och liket. Djuret
kan till sist icke mer
röra sig och qväfves, för
att det icke skall
behöfva kämpa så länge
mot döden. Jorden växer
högre och högre, stenar
läggas der ofvanpå,
hvilka gifva grafven
hållning. När högen väl
har nått sin höjd, så
sticker man allehanda
höfdingens redskap, hans
lansar och pilar samt
hans båge ner der i
jorden ofvanpå och hänger
olika saker deri, hvilka
ha varit honom kära under
hans lefnad. Dessa
föremål äro oantastbara.
Enhvar, der förgriper sig
på dem, begår ett brott,
der kan sonas med döden
enbart. Här ha varit
hvite, der ha vanhelgat
grafvarna. Derför blef
på den tiden, när jag kom
hit för förste gången,
hvart blekansigte
fiendtligt emottaget och
bortvisadt med
vapenmakt. --- Här äro vi
nu vid porten. Vi skola
bli tvungna att ringa
på.«
Han drog i klocksträngen.
Man hörde klockans ton
liksom ur fjerran. Efter
en stund öppnades ett
litet kikhål; och en
gammal, rynkig indianskas
ansigte visade sig.
»Bor Urskogens Dufva
här?« frågade den lille
tjocke.
»Palomo Nakana bor här,«
ljöd svaret.
»Är hon hemma?«
»Hon är här.«
»Jag har att tala med
henne.«
»Der har skedt ett stort
under. I ären
blekansigten, som endast
bringa ofärd, och likväl
har jag blifvit befald
att släppa in er alla.
Kommen I med arglistig
afsigt, så skolen I icke
lefvande lemna detta hus.
Riden derför hellre strax
åter bort!«
»Vi äro Dufvans vänner.
Vi ha intet att frukta.«
»Kommen då in.«
Porten gick opp, och de
anlände följde den breda,
hvälfda portgången in på
en stor, fyrkantig gård,
der inneslöts af
bygnadens fyra flyglar.
Också här lät sig ingen
menniska se.
På hvar sida af gården
befann der sig en dörr.
Här voro talrika fönster;
men det var i de
färraste, der ännu fans
någon rest af en gammal
glasruta. Hvar skulle
väl här midt i
indianområdet en glasruta
komma ifrån.
»Hvem är det, der är
anföraren?« frågade den
gamla gumman.
»Det är jag,« menade Sam.
»Stig opp för denna
trappa. De andre må
vänta.«
Hon pekade på
dörröppningen, hvari der
emellertid saknades dörr.
Han satt af hästen och
gick oppför stentrappan.
Der oppe kom han in i en
korridor. Der stod den
äldre af de indianer, der
hade mött dem der ute.
»Du skall träffa Dufvans
fader,« sade han. »Kom
med mig!«
Han förde honom till en
dörr, öppnade densamma
och vinkade åt honom att
inträda. När så hade
skett, stängde han åter
dörren utifrån.
Sam befann sig nu i ett
högt, dystert utrymme,
der förutom de nakna
stenväggarna intet mer
uppvisade än ett groft
tillyxadt bord och några
lika så primitiva bänkar.
Framför honom stod der en
man i indiansk
skinndrägt. Hans ansigte
bar ett väldigt helskägg,
så att man nästan ej
kunde urskilja
anletsdragen. Var han
indian eller hvit? Det
lät sig svårligen afgöra.
Han räckte fram högra
handen åt Sam och sade:
»Hjertligt välkommen,
master Barth! Jag gladde
mig mycket, när jag
hörde, att jag skulle få
återse er en gång!«
Den tjockes blick
forskade förgäfves i det
skäggiga ansigtet efter
något igenkänningstecken.
Han skakade på hufvudet
och svarade:
»Jag vill låta uppäta mig
på stället, om jag vet,
hvar jag en gång redan
har sett er. I talar en
öfverdådig engelska, så
då kan I väl icke vara
någon indsman?«
»Der förmodar I helt
rätt. Jag är ingen
indian utan en hvit.«
»Och Dufvans far?«
»Ja.«
»Får jag tala med henne
ett tag?«
»Naturligtvis.
Egentligen har I redan
talat med henne.«
»När då och hvar?«
»För en half timme
sedan.«
»Sapperment! Derom vet
jag visst nog intet.«
»Der voro två indsmen,
hvilka mötte er. Med
desse har I ju talat.«
»Visst nog. Men någon
qvinsperson var der icke
med.«
ȁ jo. Den mindre af de
begge indianer var min
dotter.«
»Hvad! Donnerwetter!
Jag tänker, jag har goda
ögon och --- nå ja, det
förekom mig så
besynnerligt. Dessa små,
hvita händer och denna
röst. Jag är öfvertygad
om, att jag någon gång
redan hade hört denna
stämma.«
»Helt riktigt, sir.«
»Men jag vet alldeles
icke hvar. Jag får då
för mig ha hört, att
Urskogens Dufva
egentligen heter Almy;
jag känner ingen Almy
förutom en enda --- hm!«
»Hvem är denna enda?«
»Dottern till en
plantageegare vid Van
Buren.«
»Menar I Wilkins?«
»Himmelelement! Känner I
den mannen?«
»Ja, jag känner honom,
och hon der känner honom
också.«
Han öppnade en sidodörr
och ropade namnet Almy
der in. Dottern kom på
denna kallelse fram. Hon
var högst enkelt klädd på
indianskt vis. Hennes
drägts alla delar bestodo
af det finaste, snöhvitt
garfvade skinn. Den
korta, knapt öfver knäet
räckande lilla kjolen;
det snäfva lilla lifvet,
der lade sig styft
omkring den förtjusande
barmens fyllighet;
damaskerna, som utan veck
slöto sig omkring
vaderna; de små, liksom
för ett barn gjorda
mockasinerna --- allt var
förfärdigadt af
snöglänsande läder och
prydt med stickerier af
rödfärgade senor. Om
halsen bar hon ett
kostbart snöre med tänder
och klor af gråbjörn ---
dyrbart genom den fara,
hvarmed detta kraftiga
djurs nerläggande är
förbundet. Det
praktfulla, mörka, i
långa, tunga flätor
nerhängande håret bar
intet annat smycke än den
dubbelnål, hvaruppå
befunno sig två
nuggets(*) af ett gåsäggs
storlek.
Det en gång så rosiga
lilla ansigtet såg blekt
ut. En fläkt af djupt
svårmod, der besjälade
det, kunde ej mildras ens
genom det vänliga leende,
hvarunder hon sträckte
fram sin lilla hand
jägaren till mötes.
»Välkommen, master Sam!
I kände väl knappast igen
mig tidigare?«
»Himmelsapperment!«
utropade han. »Är det då
sant eller ej?«
»Det skall väl vara
sant.«
»Mademoiselle Wilkins!«
»Det är jag.«
»Då är denne sir eder
far, monsieur Wilkins
ifrån Wilkinsfield?«
»Naturligtvis.«
»Jag vill låta mig
oppäta, om jag igenkände
er begge! I här, I! Det
är ett blått underverk
och ett grönt och ett
gult dertill! Hur i all
verlden ären I då komna
hit in till Silfversjön,
midt emellan comancher
och apacher?«
»Det är en lång och
sorglig historia, den jag
väl nog skall berätta
er,« svarade Wilkins.
»Jag bär sjelf skulden
dertill. Jag gjorde den
gången det felet, att jag
icke följde ert råd.«
»Ja, ja! Hm! Den, der
icke hör, han måste just
känna. I hade en sådan
sorts respekt för denne,
denne --- nå, hur var det
nu, den kanaljen hette?«
»Leflor.«
»Ja, Leflor. Den sällen
syntes mig vara der för
att få ett godt rep om
halsen. I krusade på tok
allt för mycket för
honom.«
»Ja, jag skulle ha hört
mer på er. Jag hade
kanske till och med gjort
det, men I var så
plötsligt försvunnen.
Jag lät förvisso strax
söka efter er, men kunde
icke få tag i er.«
»Ja, när den Sam icke
vill låta sig blifva
funnen, då blir han just
icke funnen. Han är en
sakramentskad gynnare!
Icke? Något för tjock
men för öfrigt ett helt
rejält menniskobarn.«
»Jag kunde inte tacka er
den gången. Jag vill
härmed göra det i
efterskott, och det
skulle hjertligt glädja
mig, om jag kunde bevisa
er en tjenst i dag.«
»Det kan I, det kan I
mycket väl.«
»Säg mig då blott, hvad I
önskar.«
»Jag önskar, att I låter
dugtigt anlöpa den röde
Burkers.«
»Honom? A, det skulle
jag väl vilja. Om denne
sälle bara någon gång
ville komma mig i
händerna.«
»Det skall han, det skall
han, sir!«
»Huru? Jag förstår er
icke.«
»Nå, jag tänker, I vet
det redan!«
»Hvad skulle jag veta?
Jag vet om ingenting.«
»Det var besynnerligt! I
känner ju den
apachehöfding, man kallar
`Starka Handen´?«
»Visst nog känner jag
honom. Jag har ganska
mycket att tacka honom.
Han är vår beskyddare.«
»Och känner I kanske
också en hvit jägare, man
har gifvit namnet
`Blekansigtenas Furste´?«
»Honom känner jag icke,
men jag har hört ganska
mycket om honom.«
»Då har jag förvisso
förirrat mig i mina
förmodanden. Jag trodde,
att desse begge män stodo
att finna här hos er.
Det syntes mig helt
sjelfklart, att de skulle
komma för att varna er.
De begge männen måste ha
blifvit förhindrade af
någonting.«
»Varna mig? Hotar mig
månne någon fara?«
»Visst nog. Den röde
Burkers har än en gång er
i sigte; han tänker
aflägga ett besök hos er
här vid Silfversjön.«
»Han? A, om det vore
sant!«
»Visst nog är det sant.«
»Befinner han sig då i
denna trakt?«
»Ja, om! Med ett helt
band. Han är redan på
väg hit. Han tror, att
Urskogens Dufva eger
stora skatter.«
»Och hur har I då
erfarit, att han har
detta streck emot mig i
kikaren?«
»Genom Blekansigtenas
Furste. Jag skall i
korthet berätta er
saken.«
Han berättade den senast
tidens tilldragelser för
honom. När han hade
slutat, sade Wilkins
rystande på hufvudet:
»Det är verkligen
underbart! Två gånger
tänker denna menniska
beråna mig och två gånger
är det I, der kommer för
att varna mig. Jag är er
verkligen utomordentligt
förbunden.«
»Om I det anser, så skall
I väl uppfylla den enda
bön, jag har?«
»Nå, hvilken?«
»Låt icke den kanaljen
undkomma denne gången!«
»Denna önskan skall helt
säkert uppfyllas er,
master Barth. Jag önskar
blott, att de ock
verkligen skola komma.«
»Förhoppningsvis skola de
bevisa oss den ynnesten.
Blekansigtenas Furste är
pålitlig. Han hade icke
skrifvit det, om det icke
vore sant. Får jag
hjelpa er en smula med
denna fångst?«
»Om det bereder er nöje,
ja, om än jag alldeles
icke är utan skydd.«
»Hm! Jag har hittills
endast sett en gammal
indianska och en ung
gosse. Månne det är ert
hela skydd?«
»Å nej. För det första
erbjuder detta hus skydd
emot en hel mängd
fiender. Jag har
provianterat rikligt i
förskott och skulle kunna
hålla ut en lång
belägring. Vapen och
skjutförnödenheter har
jag nog af. Mitt bästa
skydd är dock indianerna,
der vörda min dotter
nästan som ett högre
väsen.«
»Hm! Intet under!«
menade Sam, i det han
vänligt betraktade den
sköna flickan.
»Mademoiselle Almy är
också verkligen något
helt för sig sjelf, något
högre. Så mycket är
åtminstone säkert, att
hon är något högre än Sam
Barth. Men äro desse
indsmen då till hands,
när I behöfva dem?«
»Ja. Åtminstone kan jag
hålla ut här så länge,
tills de komma.«
»I måste således
underrätta dem?«
»Ja.«
»Måhända sända ett bud?
Det är omständligt och
farligt.«
»Å, det bud, jag sänder
dem, är snabbare än den
snabbaste ryttare.«
»Åhå! Honom skulle jag
vilja se! Och om de nu
fångar honom på vägen?«
»Det kunna de icke.«
»Nå, nå! Det säger jag
er, att äfven den
slugaste karl kan blifva
gripen!«
»Min budbärare skall
öppet gå tvärs igenom
ibland dem eller gå förbi
dem, och de skola släppa
förbi honom.«
»Då förtjena de prygel.
Hvem är då denne
praktkarl?«
»Vattnet.«
Sam gjorde en högst
förvånad min. Han
frågade:
»Vattnet? Hm! Ja, jag
kan tänka mig det så
ungefärligen, hvad I
menar. I stoppar ett
bref eller något sådant i
ett litet skrin och så
lägger I det i floden,
hvarest den lemnar sjön.
Floden tar det med
derhän, hvarest det
uppfångas.«
»Det vore högst
otillförlitligt.
Nittionio af hundrade
gånger skulle skrinet
förbli obemärkt. Der kan
ju inte sitta någon dag
och natt vid floden och
passa på.«
»Hur är det då?«
»Sjön hade tidigare ett
litet sidoaflopp, der
hade banat sig en väg
igenom dalens sida. Vi
ha tillslutit öppningen.
Ifrån detta hus går der
en tråd derhän till
denna. Jag behöfver
blott draga i den, så är
vattnets väg åter fri;
det rinner ner, icke i
stora vågor utan såsom en
liten, smal bäck. Så
snart den visar sig der
nere på slätten, så veta
dennas innevånare, att
jag befinner mig i fara,
och komma mig till
hjelp.«
»Inte illa! Riktigt
snyggt uttänkt. Men jag
tänker, att vi alls icke
skola behöfva det. Såg
ni oss komma nu?«
»Ja.«
»Då skall I ha märkt, att
Jim och Tim åter äro med
mig, dertill en tysk
skogvaktare med sin son.
Vi äro således mannar nog
för att taga itu med de
sällarne. Vi skjuta ner
dem, såsom de komma.«
»Hellre skulle jag vilja
ha dem lefvande.«
»Det är visst nog ännu
bättre. Men huru tänker
I då er att taga itu med
det?«
»Jag tänker mig det alls
icke vara svårt. Tänker
I kanske, att dessa
menniskor skola göra ett
stormanlopp emot mina
murar?«
»Förvisso icke.«
»Nej. De skola först
undersöka läget. De
skola skicka en af de
sina till mig; han kanske
skall be om gästfrihet
och öppna dörren för dem
om natten.«
»Det är mycket tänkbart.
Men vi skola mottaga
dem!«
»Naturligtvis. Men såsom
det synes, ha vi ännu
tid. Vi behöfva icke
handla brådstörtadt.
Först skall jag gå med
ner för att äfven helsa
på de andre. Vi ha redan
låtit dem vänta alltför
länge.«
»Helt rätt! Men --- hm!
Skulle vi väl kanske
kunna bo här en tid?«
»Naturligtvis.«
»Äfven de begge ladies?«
»Visst nog!«
»Der måste jag nemligen
säga er, att den ena af
dem är min förlofvade,
der en vacker dag till
och med skall blifva min
fru. Er skall det visst
nog vara ganska
likgiltigt --- men mig
desto mindre. Jag skulle
gerna vilja ha henne så
mycket som möjligt i
säkerhet.«
»Hvad det beträffar, så
kan I vara lugn. Hon är
redan hos mig alldeles
lika säker, liksom om hon
sutte i Abrahams sköte.«
»Nå, när det är
nödvändigt, att hon
sätter sig i någons
sköte, så vill jag dock
helst sjelf vara denne
Abraham. Det bästa är
godt nog.«
»Jag har således inbjudit
er. Och er förlofvade
kan bli här hos mig, så
länge, det behagar henne.
Gerna för mig i flera år.
Men nu skola vi gå ner på
gården.«
Efter en stund sutto alla
de nyankomne i en stor
sal vid en måltid, som
förvisso endast bestod af
majskakor och jättestora
buffelstekar. När de
hade afätit, kunde Sam
icke komma till ro. Han
tänkte på den röde
Burkers och ville
ovilkorligen hafva en
plan utarbetad. Dertill
var det nödvändigt att
noga känna orten och dess
omgifvningar, och
följaktligen anmodade han
Wilkins att gifva honom
tillåtelse till en
rekognoscering.
»I Guds namn,« svarade
denne, »Gör bara hvad
helst, I håller för
nödvändigt. Jag skall
sjelf följa med.«
De bröto opp fyra
tillsammans: Sam,
Wilkins, Tim och Jim.
Wilkins afsåg föra dem
rundtenom sjön, så att de
skulle lära känna hela
trakten. På vägen
förfrågade sig Sam om,
huruvida det vore möjligt
att komma ner till sjön
ifrån höjderna.
»Nej,« svarade Wilkins.
»Det är bara genom dalens
tillflödes- och
afloppsportar, man kan
komma till mig. Och
dessa begge platser äro
så beskaffade, att två
vakter äro tillräckliga
för att underrätta mig om
hvarenda en, der närmar
sig.«
De vandrade hän längs
sjöns ena långsida och
kommo så fram till dess
ene ände, hvarest den
lilla elfven åter trädde
ut och brytande fram
igenom en klippskrefva
rusade ner ifrån höjden i
flere på hvarandra
följande forsar. Vid
sidan om desse forsar var
der blott så mycket
utrymme, så att två
mötande ryttare knapt
kunde vika åt sidan för
hvarandra.
När de fyra männen stodo
der oppe och följde
flodens fall med blicken,
sköt Sam plötsligt de
andre till sidan och
sade:
»Träden fort tillbaka!
Sen I den mannen?«
»Hvar?« frågade Jim.
Ȁnda nere. Han kommer
långsamt ridande opp
längs floden. Det är en
hvit.«
Nu sågo äfven de andre
den ryttare, han menade.
De gömde sig bak träden
och iakttog honom.
»Den gynnaren förekommer
mig misstänkt,« menade
Sam. »Hvad för en gammal
grofbenad klippare, han
rider! Han sitter helt
framåtböjd och söker
efter spår. Dervid gå
ögonen åt höger och
venster, liksom en
spetsbofs.«
»Du, jag vet, hvem det
är!« sade Jim.
»Nå, hvem då?«
»Det är den i röde
Burkers band, han har
skickat ut till att
rekognoscera.«
»Tror du det? Deri kan
du ha rätt.«
»Skola vi tala några ord
med honom?«
»Naturligtvis. Men kom
ännu ett stycke tillbaka.
Här är för trångt. Vi
måste ha plats till att
fasthålla honom.«
»Den gynnaren har alls
intet gevär!«
»Det har han naturligtvis
qvarlemnat, så att vi
skola hålla honom för en
fredlig menniska. Han
skall ha misstagit sig på
oss.«
Ryttaren kom långsamt
närmare. Han hade för
länge sedan märkt dem men
låtsades icke om det.
Han var af lång,
bredaxlad gestalt och bar
ett tätt helskägg. Han
var iklädd kraftigt,
ogarfvadt wapitiskinn. I
det breda läderbältet
sutto der en knif och en
stor yxa; något annat
vapen märkte man icke på
honom. Om axlarne hade
han snott en lasso och på
ryggen bar han en
tornister, der gaf honom
ett egenartadt utseende.
Han hade lagt den store,
kraftige hästens tygel om
dess hals och stoppat
händerna i byxfickorna.
Så kom han helt gemytligt
framåtstruttande.
Hästen frustade, viftade
med öronen och piskade
med svansen hit och dit.
»Nej, är inte denne man
dum!« sade Sam. »Hans
klippare är mycket
klokare. Hästen har för
länge sedan vittrat oss,
men han märker alls icke,
hur orolig den är. Och
det skall vara en
röfvare! Pshaw!«
Nu skulle den främmade
förbi. Då trädde Sam
fram och ropade:
»Halt, karl! I är icke
så helt och hållet ensam,
som I synes antaga!«
De andre tre hade följt
den tjocke. Den främmade
sneglade åt honom ett
tag, ryckte på axlarne
och svarade:
»Vet jag! Har märkt er
för länge sedan.«
»A! Å! När då?«
»Redan när jag var långt
nere. Er kropp är icke
så tunn, så att man kan
taga den för en streck på
vägen.«
»Ja så! Har I sett oss?
Och likväl kommer I opp
hit?«
»Såsom I sen, ja.«
»Hvad vill I då der
oppe?«
»Hm! Se mig om en
smula.«
»Det är förbjudet.«
»Hvem har förbjudit det?
I, måhända?«
»Ja.«
»Det fäster jag icke
stort afseende vid.
Adjö, master!«
Han nickade åt den tjocke
och skulle fortsätta.
Snabbt grep Sam hästen i
tygelen. Men Jim stälde
opp sig till höger och
Tim till venster om
ryttaren; begge grepo
efter stigbygelremmarna.
»Halt, karl!« menade Sam.
»I skall vänta.«
Den främmade hade allt
jemt händerna i
byxfickorna. Han tog ej
heller nu opp dem, log
muntert åt den tjocke och
frågade:
»Viljen I uppehålla mig?«
»Ja. Sitt af ur sadelen
ett tag.«
»Hm! Der har I mitt
svar!«
Han utstötte en skarp
hvissling --- ett tryck
med låren --- hans
klippare steg med alla
fyra till väders,
sparkade ut framåt och
bakåt, blef sedan
stående, efter det han på
detta vis två gånger hade
vändt sig i cirkel.
Sam hade slungats emot
ett träd, Jim låg till
höger och Tim till
venster på marken; begge
reste sig långsamt och
alla tre gnedo sig på de
kroppsdelar, hvarmed
hästens hofvar hade
kommit i beröring.
Den främmade satt helt
gemytligt i sadelen ---
ännu med näfvarne i
lommorna --- och sade:
»Icke sant, mesch'schurs,
det är temligen illa, när
en sådan häst icke vill
låta sig fasthållas?«
»Ett fördömdt odjur är
det, ert kreatur!«
vredgades Sam. »Tag er i
akt, så att jag inte ger
det en kula i dess tjocka
skalle!«
»Det skulle vara den
sista kula, I aflossade.
Vi rafters förstå att
försvara vår egendom.«
»A! I ger er ut för att
vara en rafter, en
skogshuggare?«
»Ja, sir.«
»Och I menar, att vi tro
på det?«
»Hvad I tron, det är mig
egalt.«
»Nå, vi skola säga er
efteråt, hvad vi tänka!«
»Jag kan redan nu säga
er, hvad jag tänker om
er.«
»Hvad då, hä?«
»Att I alla fyra
öfverskatten er en smula.
Att hålla fast mig, det
tillkommer andra karlar!«
»Åhå, karl! Känner I
mig?«
»Bah! Hvem skulle I då
vara?«
»Eller desse begge?«
»Engelska synålar,
utdragna på längden.«
»Donnerwetter! Vi skola
lära er ett höfligare
språk. Jag säger eder,
sitt af ifrån hästen,
eljest hemta vi ner er!«
»Försök det bara en gång
till! Tjugu sådana
yankees som I få ingen
rättskaffens tysk ur
sadelen, om han sjelf
icke vill.«
»Huru? Hvad?« frågade
Sam hastigt. Ȁr I
tysk?«
»Ja, om I intet har der
emot.«
»Huru lyder då ert namn?«
»Steinbach.«
»Det är visst nog
ärketyskt. Underbart!
Det skulle bedröfva mig,
om ni vore en dålig
karl!«
Han hade sagt dessa ord
på tyska språket.
Steinbach svarade
likaledes på tyska:
(slut på fyratiotredje
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 44.
--
(*)Nuggets: guldklimpar.
Ö.a.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 043 senast ändradt 10 Aug 23:43
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
