Han höll fram bössan emot de två. Geväret hade ett mycket egendomligt utseende. Det var i alla händelser inte putsat på flera årtionden. Vid slag med kolven hade olika stycken av den blivit avbrutna och ersatts med nya, vilka ett omkringslaget järnband höll samman. En med de västliga förhållandena obekant hade inte alls hållit det för möjligt, att ens ett enda skott skulle kunna avfyras ur detta gevär utan största livsfara för skytten. Men präriejägaren vet, vad ett sådant vapen har att betyda, och tar det bara med största vördnad i handen.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (035) senast ändradt 8 Aug 23:06
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden35.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 35
Andra afdelningen.
Blekansigtenas furste.
1. Urskogens Dufva.
Det var tre eller fyra år
före de hittills
berättade
begifvenheterna, och det
var ock i ett helt annat
land, ja i en helt annan
verldsdel, när en
temligen varm vårafton en
björn rörde sig långsamt
framåt under urskogens
många hundra år gamla
träd. En björn måste det
vara. Han gick mjukt,
helt på ett vildt djurs
vis, föreföll vara
temligen tjock och
välnärd samt brummade
emellanåt sakta för sig
sjelf. Hans mörka,
lurfviga pels kunde knapt
urskiljas ifrån de
omgifningar, hvari han
rörde sig. En europé
hade rakt icke lagt märke
till honom. Det tillkom
en präriejägares och
vestmans skarpa, vid
nattmörkret vana öga att
upptäcka den kuslige
gynnaren. Men just en
sådan jägare hade det
strax fallit i ögonen,
att denne björn icke gick
på alla fyra utan på
bakbenen. Dertill knakar
der under en björns tunga
ramar emellanåt en gren,
han beträder; här lät sig
emellertid något sådant
buller ej höra. Vidare
plägar björnen ej vara
ett nattdjur; han är
ingen vän af nattliga
vandringar, utan går, när
natten sänker sig, i god
ordning och lägger sig,
såsom det ock är skick
och fason för ärbart
folk.
Denne björn måste alltså
hafva ett starkt
tvingande skäl att handla
så i strid emot sina
gelikars vanor. I hvart
fall syselsatte han sig i
sina tankar mycket med
sin förhandenvarande
utflygts ändamål, ty han
blef allt oftare och allt
längre stående, allt mer
förundradt rystande på
hufvudet. Dertill
brummade han. Men detta
brummande blef allt
svagare och svagare. Det
var alldeles liksom om
mäster Nalle här hade
vittrat någon oråd.
Han blef just stående,
nosade omkring i luften,
skakade ånyo på hufvudet,
gjorde några underliga
rörelser med framramarne
och brummade sedan mycket
tyst för sig sjelf:
»Verdammt! Jag låter mig
bli uppäten, om här inte
luktar rök!«
Han sniffade igen och
fortfor sedan:
»Ja, det är rök. Man har
gjort opp eld, och nog af
torrt trä. Vått trä
brinner annorlunda och
dess rök biter också mer
i näsan. Hvarifrån får
man torrt trä här i denna
gamla skog? Det har
regnat i åtskilliga
dagar. Lukten kommer
derifrån höger, ty för
hvart steg deråt blir den
kraftigare. Det skola vi
se!«
Han gick vidare.
Det var förvisso
egendomligt, att denne
björn icke brummade på
björnars vis utan på
menniskors, nemligen med
riktiga ord och meningar.
Ännu egendomligare var
det, att der i hans ord
tillkännagaf sig ett så
skarpsinnigt
öfvervägande. Det aldra
egendomligaste var
emellertid den
omständighet, att han
brummade helt regelrätt
på godt, tyskt språk.
Han hade nätt och jemnt
kommit tjugu små, korta
steg vidare, så blef han
ånyo stående, men snabbt,
plötsligt, med ett ryck,
med en häftig rörelse
likt en, som försättes i
mycket liflig förundran
inför någonting.
»Sapperment! Hvad är
det? Luktar jag rätt?«
Han begynte åter sniffa
men mycket långsamt och
omsorgsfullt, likt en
gourmand --- en
finsmakare, der går förbi
ute på gatan framför ett
halföppet köksfönster och
ofrivilligt blir stående
der samt drar in luften i
näsan för att erfara,
huruvida der inne stekes
schnitzel à la Wien eller
schnitzel à la Holstein.
»Sannerligen!« brummade
han vidare. »Det luktar
kött; här sitter någon
vid elden och tillreder
sig en stek. Och hvad
för en stek är det? Det
måste jag få veta.«
Han pustade nu i långa,
ohörbara drag för sig
sjelf.
Till sist föreföll han
hafva kommit på det klara
med det, ty han brummade:
»Det är intet buffelkött,
ej heller peccari, icke
heller raccoon, ingen
hjort, intet rådjur,
heller intet rapphöns;
det är öfver hufvud taget
intet vildt. Det är väl
det aldra tamaste, der
bara fins; ty jag vill
bli oppäten, om det inte
är helt vanligt fårkött,
hvars hundgemena lukt
smädar min näsa. Fy för
den lede! Äta hammelkött
här i urskogen! Antingen
är det en fårskalle, der
äter opp en annan
fårskalle --- det vill
säga, att någon dumbom
spelar jägare men förstår
sig inte på det --- eller
så handlar det om
någonting värre. Det
skola vi taga reda på!«
Han smög sig vidare,
alltjemt lukten till
mötes. Efter ytterligare
några steg blef han
stående och sniffade.
Sedan fnissade han sakta,
så att han sjelf nätt och
jemnt kunde höra det, och
sade dervid till sig
sjelf:
»Hm! Jag är den samme
knappmakaregesäll Samuel
Barth ifrån Herlasgrün i
Sachsen, och som sachsare
måtte jag väl ändock
förstå mig på denna doft!
Nu koker den gynnaren sig
till och med kaffe! Nå,
den som dricker kaffe
här, han är ingen
indianhöfding. Jag tror
alltså icke, att --- ---
Verflucht!«
Vid det sista ordet,
hvarmed han helt
plötsligt afbröt sitt
samtal med sig sjelf,
gjorde han ett språng åt
sidan, hvilket man
alldeles icke hade
tilltrott hans
kroppstjocklek, och
duckade sig ner bak ett
tusenårigt bokträds
mäktiga stam. Hvarför
gjorde han det? Å, han
visste mycket väl, hvad
han gjorde, denne björn,
der beherskade tyska
språket så väl och
kallade sig för
knappmakaregesäll ifrån
Herlasgrün i Sachsen!
Efter några få ögonblick
kunde man höra ett svagt,
svagt prasslande, nästan
som när en luftström
drager igenom skogen.
Detta buller närmade sig
och fann sitt slut just
framför den bok,
hvarbakom Samuel Barth
gömde sig. Sedan
hviskade någon på
engelska språket och
amerikanskt mål:
»Nu luktar man det
tydligt.«
»Ja.« svarade den andra,
likaledes låga rösten.
»Man tillreder sig en
stek.«
»Hvaraf?«
»Hm! Den lukten är mig
fatal. Jag tror, man
finner den blott der,
hvarest vissa djur,
hvilkas förstånd man ej
värderar högt, utfodras
med lupiner!«
»Alltså får?«
»Ja, visst.«
»Jag är af samma åsigt.
Men, hör på, denna
historia förekommer mig
misstänkt. Hammelkött i
urskogen!«
»Det är stulet.«
»Naturligtvis! Vi ha
alltså med tjufvar att
göra.«
»Kanske med ännu värre
folk.«
»Å, det kan äfven vara
greenhorns!«
Greenhorn kallar nemligen
präriejägaren enhvar, som
är nykomling och
ingenting förstår.
»Det tror jag icke,«
menade den andre.
»Greenhorns äro der inga
här vid indiangränsen.
Den, der håller till här
i urskogen, är ingen
nykomling. Men sedan när
äter en erfaren jägare
tamt kött?«
»När han intet vildt
har!«
»Prat! Du vet lika så
godt som jag, hvad jag
menar. En jägare
tillgriper sådan näring
endast då, när han
fruktar att skjuta något
vildt, emedan han genom
skottet skulle förråda
sin närvaro. Vi ha
alltså att göra med folk,
der måste sky dagens
ljus.«
»Tack skall du ha för den
upplysningen! Här är så
mörkt, så att jag knapt
kan ana dig. Känner du
lukten? De ha kaffe
också!«
»Ja. De tyckas göra det
trifsamt för sig.«
»I hvart fall måste vi få
reda på, med hvem vi ha
att göra. Låt oss smyga
fram inpå dem!«
»Godt! Men skjut icke,
om vi kanske måste
försvara oss!
Bowieknifven är bättre
--- Blixt och dunder! En
björn! Fram med
knifven!«
Just då de skulle
aflägsna sig, hade
björnen dykt opp framför
dem.
Såsom tidigare sagt, hade
en europés öga under det
i urskogen förherskande
nattliga dunklet icke
förmått genomtränga en
tum; dessa menniskor här
hade emellertid ögon, der
voro vana vid mörkret.
De begge, der hade talat,
måste vara fullmogne
jägare, ty den, der först
hade lagt märke till
björnen, hade trots det
talat med låg röst.
Någon annan hade skrikit
högt af skräck och
derigenom förrådt sig
sjelf inför dem, han
skulle efterforska.
Desse två störtade
emellertid två steg
tillbaka, sleto utan att
gifva något ytterligare
ljud ifrån sig sina
knifvar ur bältena och
skulle nu kasta sig öfver
djuret, men hörde till
sin aldra största
förvåning de vänliga
orden:
»Goder afton,
mesch'schurs! Gören
intet alarm för en björns
skull! I kunnen äfven
sticka era knifvar
tillbaka igen. Min
skinka är ännu ej saftig
nog för sådana herrar,
som I ären.«
»Blixt och dunder!«
svarade den ene. »En
menniska! Hör I, master,
tacka Gud, att vi icke
voro snabbare, eljest
sutte nu våra klingor
emellan era refben!«
»Eller min klinga i eder
lekamen!«
»I talar ju som en
gamling!«
»Är heller inte längre
alltför ung.«
»Hvad gör I här?«
»Det samma, som I gören.
Jag vill ha reda på, hvem
som njuter hammel der och
dricker kaffe dertill.«
»Är I en trapper?«
»Mestadels. I ock?«
»Ja. Alltså hör I då
inte till dem der, som
dofta af kaffe?«
»Gud bevare oss. Den
gamle Sam Barth får då
rakt inte för sig, att
steka en sådan --- ---
---«
Han fick ej tala till
slut, ty den ene grep
honom raskt i armen och
sade:
»Blixt och dunder! I
sade väl icke namnet Sam
Barth?«
»Jo. Egentligen är fulla
namnet Samuel Barth.«
»Vill I dermed mena, att
I sjelf är denne Sam
Barth?«
»Hvad annars? Eller
hållen I mig kanske för
profeten Habakuk eller
för kejsar Karl den
tjocke?«
»Verkligen, verkligen?
Är I Barth? Hvilket
sammanträffande! Om
natten! I urskogen! Då
träffa vi er, hvars
bekantskap vi rent af ha
längtat efter!«
»Längtat? Menar I
kanske, att sockerbagaren
har bakat mig, och nu
kunnen I afslicka mig?«
»Ja, ja. I är Sam Barth.
Det hör man ju. I är ju
berömd igenom det sätt
och vis, I plägar
uttrycka er.«
»Naturligtvis uttrycker
jag mig, jag sjelf!
Eller menar I, att jag
skulle låta mig tryckas
ut af någon annan?«
»Nej, det gör I icke.
Det skulle I alls icke få
för er. Men, säg oss nu
en gång, hvarifrån I
kommer, hvarhän i ämnar
er och hvad I egentligen
gör här!«
»Det är på en gång tre
frågor --- alldeles för
omständligt för mig! I
vet mitt namn. Säg mig
först en gång, om I också
har ett, eller om det har
kommit bort för er?«
»Efternamnet är
öfverflödigt. Mig kallar
man Jim och här är min
bror Tim.«
»Jim och Tim? Är I från
vettet?« frågade nu Sam
Barth, å sin sida
förvånad.
»Hvaröfver förundrar I
er?«
»Hette kanske er far
master Snaker och er mor
ma'am Snaker?«
»Ja.«
»Då vill jag låta mig bli
oppäten, om I icke ären
de två brödrarne Jim
Snaker och Tim Snaker,
der äro kända såsom de
bäste skogslöparne
emellan Mississippi och
det stora hafvet!«
»Gör inte så stort nummer
af oss! I är ju minst så
välkänd som vi.«
»Må så vara! Men det
gläder mig synnerligen
att stöta emot er med
näsan, så att säga, här i
skogen. Har länge gerna
velat se er.«
»Vi er också. Vi hoppas,
vi skola bli
vänner. Icke?«
»Naturligtvis! Det skaka
vi hand på! Topp!«
Han höll fram
högernäfven.
»Topp, topp!« svarade de
och tog i hand.
Nu får man emellertid
kanske icke tänka sig,
att de ens i
öfverraskningen hade sagt
ett endaste högt ord. Å
nej. De voro medvetna
om, att de befunno sig i
urskogen, hvarest
öfverallt och i hvart
ögonblick fara hotar.
Likaså visste de, att de
stodo i begrepp att
aflyssna andra. Då fingo
de naturligtvis icke
sjelfva blifva hörda och
upptäckta. Hela samtalet
hade alltså från första
till sista ordet förts så
sakta, att ingen på ett
afstånd af blott fem steg
hade kunnat ana, att här
stodo tre män, som just
hade träffat hvarandra
för första gången i
lifvet, och hvaraf två
hade hållit den tredje
för en verklig, lifs
lefvande björn, den de i
första bästa ögonblick
skulle gifva sig på med
knifvar.
»Så der!« sade Sam.
»Goda kamrater vilja vi
och skola vi blifva.
Allt annat är onyttigt
nu. Vi ha först blott
att tänka derpå, att der
äro folk i närheten, dem
vi skola smyga oss på och
aflyssna. Senare kunna
vi ock tala om oss
sjelfva. Skola vi gå
fram tillsammans, eller
skall bara en göra det?«
»Tre äro bättre än en.«
»Öfverens. Framåt
alltså!«
De smögo vidare, den ene
efter den andre.
Skogen bestod af
högstammiga träd, der
stodo temligen långt
ifrån hvarandra. Derför
var det lätt för desse
erfarne jägare att komma
framåt. Snart visade sig
för dem ett ljussken i
fjerran, hvilket, ju mer
de närmade sig det, blef
klarare och klarare. Sam
gick före. Nu blef han
stående, sniffade i
framriktningen och vände
sig sedan bakåt med den
lågmälda frågan:
»Lukten I någonting?«
»Ja,« menade
Jim. »Whisky«.
»Whisky? Nej. Jag låter
mig träffa, om det icke
är rom, god, äkta rom
ifrån Jamaika, eller
ifrån någon liknande
trakt. Denne sorten
känner jag väl.«
»Nu brygga de sig rent af
grogg.«
»Ja. De lefva så godt,
liksom firade de i afton
bröllop och barndop på en
gång. De skola få se,
att vi knappast skola
bjuda in oss som
faddrar!«
Han gick vidare, och de
andre följde efter. De
sågo nu eldsskenet men
icke sjelfva elden. Den
senare brann nemligen i
en lång, smal och
temligen djup sänka,
hvars kant de tre jägarne
nu nådde fram till. Det
var en liten klyfta,
bevuxen med
björnbärstorne och
ormbunkar. Der nere hade
ett sällskap af män sitt
läger, hvilka uppvisade
lika så olika
ansigtsfärger, som deras
beklädnad och beväpning
voro olika. Der voro
hvite, negrer, mulatter
--- en indian syntes ock
vara med.
Jägarne hade lagt sig ner
på den mjuka marken och
sköto sig framåt på
bukarne, tills de med
sina hufvuden nådde fram
till sänkans kant och
kunde blicka ner deri.
»Djefvulen tage dem!«
hviskade Tim. »Dessa
fysionomier låta icke
förmoda något godt.«
»Nej,« instämde Sam
Barth. »Jag ser intet
annat än
galgfågelsansigten. Så
dumt de låta sin eld
brinna. Det är ju en
flamma, hvaröfver man kan
steka en buffel!«
»Godt för oss! De tro
sig alltså vara säkra.
De ha inga vakter utstält
och ana således alls
intet, att de kunna bli
aflyssnade här. Dertill
tala de så högt, att vi
här oppe kunna förstå
hvart endaste ord. Skål!
Jag skulle önska, att du
qväfdes deraf.«
Dermed menade han en af
männen, der med sin
läderbägare hade öst sig
en slurk het grogg ur den
öfver elden hängande
jerngrytan och stjälpt i
sig denna dryck lika så
glödande.
»Sen I grytan?« frågade
Sam. »Och sen i
brännvinsfatet, der
ligger vid sidan om?«
»Ja. Jag ser också de
tvenne döde hamlarne,
hvilka ligga der hänne
under ormbunkarne.«
»Hvad följer af dessa
tings närvaro?«
»Att de skola låta sig
väl smaka deraf.«
»Det också! Jag menar
något annat och för oss
mycket vigtigare. Tron
I, att desse män ha burit
hit grytan, fatet och de
slagtade baggarne?«
»Säkerligen icke.«
»Nej. Per jernväg kunna
de ej heller ha
transporterat dem;
följaktligen är der blott
ett att förmoda: att de
ha hästar med sig.«
»Men jag ser ingen.«
»Men jag ser, att
karlarne ha sporrar på
fötterna. Det är lika så
godt, som såge jag
sjelfve hästarne. I
hvart fall ha de bundit
djuren på något afstånd
härifrån. Vi skola passa
oss för att komma dem för
nära; annars frusta de
och förråda oss
derigenom. Lyssnen!«
Denna sista uppmaning
hade en god grund, ty en
af männen, der såg ut att
vara anföraren, började
som bäst att tala mycket
högt.
»Man kunde bli
puckelryggig på kuppen,«
sade han. »Våra spioner
kunna vara der för länge
sedan. Härifrån till
Wilkinsfield kommer man
mycket lätt på fyra
timmar, och de bröto opp
i gryningen.«
»De skola ordna sin sak
så bra som möjligt,«
menade en annan. »Kanske
tänka de till och med
syna den gamle Wilkins i
kassaskåpet för att få
noga reda på, huru mycket
han har deri.«
ȁ, den har nog deri; det
vet jag. Jag har bara
sändt dit mannarne för
att få reda på, om han är
der nu. Han far ofta
till St. Louis eller New
Orleans. I detta fall
göra vi ingen affär.«
»Men då har han väl också
flickan med der,« menade
en temligen ung mulatt.
»Du tycks intressera dig
särskildt för densamma,
ännu mer än för
pengarne!«
»Hvad skall jag med
pengarne? Jag har hellre
en vacker flicka,
särskildt en sådan, der
för sin skönhets skull
kallas för Urskogens
Dufva. Der lära också
vara några täcka
negresser.«
»Deraf kan du tryggt
utvälja dig någon. Dufvan
är emellertid icke kläckt
för din skull. Der får
du låta din aptit
förflygtigas. Lyssna!«
Der ljöd en högljudd
hvissling ur fjerran.
»Det är de. De komma,«
sade anföraren.
Alla hans mannar visade
nu, huru mycket de hade
väntat på de annalkande.
Dels vände de sig åt det
håll, hvarifrån signalen
var kommen, dels störtade
de till och med opp för
att i denna ställning
emottaga de kommande.
»Hvisslingen kom ifrån
vår sida,« sade
Tjocke-Sam. »Snabbt
tillbaka för att gömma
oss, så att vi icke bli
upptäckta.«
De kröpo ett stycke bakåt
derhän, hvarest der stodo
två icke alltför tjocka
lindar. Jim och Tim voro
oppe på ögonblicket. De
föreföllo kunna klättra
som ekorrar. Sam gömde
sig emellertid bak en
tjock stam, som erbjöd
honom säkerhet.
Efter några få sekunder
hörde man stegen af
tvenne män, der kommo
fram emellan träden och
sedan försvunno ner i
klyftan. Der blefvo
högljudda, välkomnande
och frågande röster
hörbara. I nästa
ögonblick stodo Jim och
Tim åter hos Sam.
»Dumma karlar!« menade
den senare. »De äro icke
det ringaste försigtiga!
De två kommo sladdrande
likt buffeloxar. De bli
i hela sitt lif aldrig
förståndiga. Kommen! Vi
måste höra mer.«
De kröpo vidare fram till
randen af klyftan. De
begge nyankomne hade
under tiden satt sig vid
elden och dragit fram
sina knifvar, hvarmed de
skuro sig stora
köttstycken ifrån den på
spettet stuckne hammelen.
»Nå,« frågade anföraren.
»Han I goda framgångar
att uppvisa?«
»Mycket goda,« ljöd
svaret. »Vi ha ätit
middag hos Wilkins.«
»A! Det är godt. Som
hvad hafven I utgifvit
er?«
»Invandrare från öst. Vi
äro här för att bese land
och, i fall det är till
belåtenhet, köpa oss
sådant.«
»Mycket godt. Var
Wilkins sjelf der?«
»Ja. Men nästa vecka
reser han bort.«
»Hans dotter?«
Ȁfven Urskogens Dufva
var närvarande. Vid alla
tiotusen djeflar, denna
flicka är ett sant
verldens underverk. I
skolen alla bli galna i
henne. Det går rakt icke
på annat sätt. Hon får
icke tillhöra någon
ensam; då skall der bli
mord och dråp. Vi äkta
henne alla tillsammans.
Den ene efter den andre
--- enligt lottning.«
»Vänten riktigt lugnt på
det! Hur står det till
med den tyske förmannen?«
»Denne väktare Adler är
ännu der. Der glunkas
om, att han skulle vara
af god, gammal tysk
adel.«
»Han skall snart ha
blifvit afadlad. För tu
år sedan, när vi gjorde
vårt första och sista
besök på plantagen, sköt
han i hjel min bror. Nu
skall han få sota för
det.«
»Vi skjuta ner honom.«
»Å nej. Det vore för
litet. Vi fånga honom
lefvande för att
chikanera honom af alla
krafter. Vi skola nog
utgrunda något medel, der
är egnadt att visa honom,
hvad det betyder att
skjuta i hjel brodern
till den röde Burkers.«
»Utgrunda något medel?«
skrattade en karl med
helskägg och rått
utseende. »Det är alls
icke nödvändigt. Jag vet
ett alldeles
förträffligt. Jag skulle
en gång tillsammans med
några kamrater ta ifrån
en rik squatter några
hästar och fick dervid
ett skott i armen ifrån
en af hans herdar. I
gengäld klädde vi af
karlen naken, smorde in
honom tjockt med honung
och band honom vid ett
träd i närheten af en
myrstack. På tio minuter
var han så öfvertäckt med
myror, så att han såg
fullkomligt svart ut, och
när vi två veckor senare
åter kommo förbi detta
ställe, var der endast
hans skelett qvar.
Insekterna hade ätit opp
honom ända in på benen.«
Åhörarne grinade åt denna
rysliga redogörelse och
anföraren sade:
»Det är en präktig tanke.
Finna vi någon honung, så
skall tysken bli lika så
insmord. Jag gläder mig
kungligt åt tanken på,
hvad han skall säga, när
myrorna tränga in i hans
mun, näsa och öron, utan
att han kan värja sig,
huru de äta ut ögonen på
honom lifs lefvande! I
morgon qväll äro vi i
Wilkinsfield. Efter
midnatt skola vi först
massakrera negrerna;
sedan stiga vi in i
huset. Jag är öfvertygad
om, att vi skola göra ett
godt byte, sedan --- ---
---«
»Blixt och dunder!«
afbröt honom då en, der
plötsligt grep efter sin
bössa och for opp.
»Hvad är der med dig,
Holm?«
»Der föll ner en sten der
oppe ifrån, och när jag
tittade opp, så tycktes
det mig, liksom hade jag
sett ett ansigte.«
»Hvem skulle vara der!
Men försigtighet är
alltid bra. Låt oss se
efter ett tag!«
Mannarne reste sig och
stego raskt oppåt.
Jim hade lutat sig något
för långt ut öfver randen
af klyftan. Dervid hade
en liten sten gifvit vika
ifrån sitt underlag och
rullat iväg neråt.
»Fördömdt!« hviskade han.
»Vi skynda tillbaka,
annars träffa de oss!«
»Eller vi gripa dem!«
svarade Tjocke-Sam. »Jag
fruktar icke desse
sällar; men det är alltid
bäst, om de alls
ingenting märker utaf
oss.«
De tre reste sig och
ilade bort. Först efter
en längre språngmarsch
blefvo de stående. Tim
sade bekymradt:
»De skola väl icke
upptäcka våra spår?«
»De der?« skrattade Sam.
»Hur skulle de märka dem?
Det föll dem inte ens in
att taga med sig en brand
ur bålet. De sprungo ut
i mörkret, och der skulle
inte ens vi kunna se
något. Bofven är alltså
den röde Burkers. Han I
hört talas om honom?«
»Naturligtvis. Han är
anförare för ett band
bushwhackers
(stråtröfvare), der
syselsätta sig med
inbrott och
hästtjufverier. Tyvärr
har det ännu ej lyckats
att gripa honom.«
»Då skall det lyckas nu.
Vi måste naturligtvis
till Wilkinsfield för att
varna egaren och den
tyske förmannen Adler,
som de vilja låta uppätas
af myrorna. Vi ha
visserligen måst draga
oss snabbt tillbaka;
hufvudsaken ha vi dock
erfarit. Jag hoppas, I
kommen med?«
»Det är helt
sjelffallet.«
»På vägen kunna vi ju
tala en smula om oss
sjelfva. I morgon efter
midnatt skall dansen
sätta i gång, och fyra
timmar ha vi att luffa,
tills vi komma dit; vi ha
alltså mycket, mycket tid
till öfvers. Skola vi
dit nu strax, redan i
natt, eller vänta vi
tills i morgon bitti?«
»Hvarför loda omkring i
urskogen i mörka natten,
när vi äfven i morgon
komma tidigt nog?« menade
Jim. »Jag föreslår, att
vi slå läger i skogen.«
»Men ändå icke här!«
varnade hans broder. »Vi
få icke låta bushwhackers
påträffa oss.«
»Hvarför skulle de träffa
på oss? Det är ju mörkt.
Eld behöfva vi icke
antända, då vi ännu ha
några stycken hjortsadel
ifrån vårt förra
nattläger. Det är i
hvart fall bättre, att vi
bli i närheten af desse
sällar, så att vi kunna
iakttaga dem.«
»Det är inte nödvändigt,«
menade Sam Barth. »Desse
bofvar äro visserligen på
långa vägar inga vestmän,
såsom vi ha kunnat se af
hela deras lägers sätt
och vis, men när de bryta
opp i morgon och
händelsevis komma förbi
den plats, hvarest vi ha
varit, så måste de vara
blinda, om de icke lägga
märke till, att någon har
öfvernattat der och
iakttagit dem. Hvad vi
måste veta, det ha vi ju
erfarit; allt annat kunna
vi ju tänka oss. Jag
medger ock, att det är
först i morgon, vi måste
bryta opp; men att stanna
här i närheten af
stråtröfvarne, det håller
jag likväl icke för
tillrådligt. Låt oss
alltså gå vidare, till vi
finna ett lämpligt
ställe, hvarest vi kunna
snarka utan att höras af
dem. Då kunna vi ock
göra opp eld.«
»Derifrån afråder jag,«
sade Jim. »Elden skulle
kunna förråda oss, och
det måste vi undvika.«
»Pshaw!« skrattade Sam.
»Vi befinna oss i
närheten af stora
bosättningar och icke i
indianområdet. Här är
det dock icke så farligt.
För öfrigt ha vi tre godt
samvete och kunna ärligt
se hvarandra i ansigtena;
hvarför skulle vi då
vilja sitta i mörke? För
öfrigt ha vi ännu aldrig
sett hvarandra och i dag
träffats för första
gången. Då skulle jag
ändå vilja kika er i
synen ett tag, och det
kan jag bara, om vi tända
oss en liten eld. Viljen
I kanske förderfva mig
denna glädje, hä?«
»Om I är så angelägen att
få se min näsa,«
skrattade Tim, »så skall
jag mycket gerna unna er
detta nöje. Har I då
goda ögon?«
»Det skulle jag tro.«
»Nå, då är jag nyfiken
på, hvad I tycker om
näsan. Der är redan
mången, der har ansträngt
sig för att få se den,
och det har icke lyckats
honom. Kanske går I
bättre i land med detta,
och det skulle hjertligt
glädja mig. Gå vi
härifrån rakt norr ut, så
erinrar jag mig, att der
är ett vattendrag,
hvarifrån träden träda
tillbaka. Der äro djupa
buskage, hvilka skola
täcka för skenet ifrån
vår eld. Der kunna vi
slå läger. Moskiter
behöfva vi ej frukta. De
lefva visserligen nära
vattnet; men vi ha ju
ännu tidiga våren, när
denna landsplåga ännu ej
är så vanlig och gängse.
Kommen således!«
Han gick i förväg, och de
begge andre följde efter.
Det var beckmörkt; de
kunde icke se hvarandra;
men de begge omnämnde
följde Tim med hörselens
hjelp. Ingen af de tre
männen stötte emot något
träd eller gjorde något
felsteg. Genom den
mångåriga öfningen skärpa
sig en skogslöpares
sinnen liksom ett vildt
djurs. Dertill utbildar
sig ett visst något ---
en aningsförmåga, en
sorts instinkt, der låter
jägaren så att säga
»vittra« en fara redan på
långt håll. Halft en
vilde --- kanske till och
med till tre fjerdedelar
förvildad --- går han
såsom civilisationens
pionier i förväg och
jemnar med sina råa medel
väg för bildningen att
tränga ut till den vilda
Vestern. Städse omgifven
af lurande faror har
lifvet för honom så ringa
värde, att han prisgifver
det vid en obetydlighet,
och dock vet han att
försvara det med list och
oförvägenhet, med ett
skarpsinne, ett mod och
en uthållighet, hvarom
européen alldeles ingen
aning har. En förtjent
officer, der med
utmärkelser har deltagit
i tio fälttåg, har kanske
icke upplefvat det, en
sådan enkel, i paltor
omkringluffande vestman
har upplefvat på ett
halfår.
De tre männen hade gått
framåt under ungefär en
fjerdedels timme, när de
fingo höra ljudet af
rinnande vatten.
»Der är en elf,« sade
Tim. »Vi hålla oss en
smula åt höger, så komma
vi fram till något
buskverk.«
Han hade rätt. Snart
trädde träden tillbaka.
Det täta löftaket öppnade
sig, och nu kunde man se
himmelens stjernor.
Präriejägarne stodo mitt
i ett tätt buskverk,
hvarigenom flödena
vältrade fram. De
blickade omkring sig, så
godt stjernornas sken det
tillät.
»Se!« sade Tim. »Der
ligger ett träd, som
stormen har fällt. Der
är kanske torr brännved.
Låt oss se efter!«
Hans förhoppning kom icke
på skam. Trädets grenar
och kvistar voro
fullständigt uttorkade,
och de begge brödrarne
begynte strax åt sig
skära loss bränne.
»Dumt, att man måste göra
sig så förtegen!«
brummade Sam Barth. »Har
ju en mycket god
tomahawk, hvarmed jag
hade kunnat hugga loss
stora stycken, men det
skulle höras. Med
knifven ger det mer möda
och går långsammare.«
»Av hvem har I fått denne
tomahawk?« frågade Tim.
»Har den vuxit på er egen
tomt och mark, eller har
I hittat den
någonstädes?«
»Hittat? Är I galen?
Tror I, att Sam Barth är
mannen att stoppa en
indiansk stridsyxa i
bältet, den han icke har
gjort sig väl förtjent
af? Åhå! Denne tomahawk
är ärligt vunnen i strid.
Den var en
comanchehöfdings egendom.
Jag gaf honom en på
skallen med
gevärskolfven, så att han
lät lifvet fara i ren
förundran deröfver. Jag
lät honom ligga; men
tomahawken tog jag med.
Den, der kommer i
beröring med min Auguste,
honom går det derhän, som
det talas om på slutet af
Matthei Evangelium.«
»Auguste?«
»Ja.«
»Hvem är detta
fruntimmer?«
»Fruntimmer? Hihihihi!«
fnissade han. »Auguste
ett fruntimmer! Nå, låt
oss först göra opp eld,
så att vi kunna se något;
sedan skall jag visa er
denna Auguste, detta
fruntimmer.«
De hade snart ihopsamlat
flera fång torre grenar
och trängde in i snåret
med dem. I det inre af
detsamma funno de en
liten, fri, gräsbevuxen
plätt, just stor nog, så
att tre personer kunde
lägra sig rundtenom ett
litet bål. Der beslöto
de tillbringa natten.
Efter några minuter brann
elden, men närd af så
litet bränne, att
flammans sken icke kunde
tränga igenom och öfver
buskarne. Nu kunde de
nye bekante noga betrakta
hvarandra. De gjorde
detta och --- --- grinade
varandra ofrivilligt opp
i ansigtena. Hvar och en
af dem erbjöd en anblick,
der var egnad att reta
skrattlusten.
Sam Barth var en liten
men utomordentligt tjock
karl. Hans hela kostym
bestod af en enda
gråbjörnsfäll, den han
sjelf hade tillskurit och
efter indiansed ihopsytt
med hjortsenor. Byxa,
väst och ärmar hängde
ihop. Ärmarne bestodo
helt enkelt af pelsen på
björnens framramar.
Pelssidan var vänd utåt.
Endast på stöflarne, som
han ock sjelf hade
förfärdigat, voro håren
vända inåt. Hans
hufvudbonad bestod af en
mössa, den han hade
beredt sig af björnens
hufvudhud. Sålunda var
det alltså mycket lätt
--- i synnerhet om natten
--- att taga honom för en
björn.
Omkring den tjocke buken
hade han till bälte
slagit en lång, flätad
lasso. I denna sutto
tomahawken och
bowieknifven nerstuckna,
och derifrån hängde ock
allehanda andra ting: en
tobakspipa, några
läderpungar med kulor,
krut, tobak, kaffe; en
bleckdosa, der kunde
användas såsom fat, gryta
och kopp; ett par
hästskor och några andra
småsaker, om hvilka man
vid första anblicken ännu
alldeles icke förmådde
säga, hvartill de voro
afsedda.
»'sdeath!« skrattade
Tim. »Då är det visst nog
intet under, att vi höllo
er för en grizzly och
tänkte gå lös på er med
knifvarne.«
Grizzlyn är nemligen den
gråe, amerikanske
björnen, der stående på
bakbenen är nio fot hög
--- ett fruktansvärdt,
kanske jordens
fruktansvärdaste rofdjur.
»Jag och en grizzly!«
skrattade Sam. Ȁren I
galne!«
»Nå, ser I icke sådan
ut?«
»Hvad angår mig
utseendet! Jag har hört
bra mycket godt och
berömligt om er. Äfven
utan att ha sett er,
håller jag er för dugtiga
karlar. Och nu talen I
som de dummaste
söndagsjägare!«
»Åhå, master Barth!«
»Ja. Vi äro här i
närheten af Fort Smith
och den goda staden Van
Buren. Hvarifrån skulle
här en gråbjörn komma?
Det är ju rena, rama
galenskapen, att I skulle
kunna ha ett sådant
fågelbo med hvalfiskägg i
hufvudet.«
»Fördömdt! I har rätt.
Det var förvisso ett
mycket dumt streck af
oss. Men I hade helt och
hållet en björnhöfdings
utseende, hvilken smyger
sig igenom skogen om
natten för att hålla
serenad för sin
allerhjertanskäraste.
Vårt misstag är väl
alltså ursäktligt. Men
hör I, denna klädedrägt
är farlig för er!«
»Hur så?«
»Nå, I kan af andra lika
väl som af oss bli tagen
för en mäster Nalle och
alltså mycket lätt få en
kula i kroppen.«
»Bah! Den karlen måste
vara blind! För öfrigt
måste jag också ställa
mig just der, hvaråt han
riktar sin bössa, och det
gör jag väl ändå icke.
Men hör på ett tag,
master Jim Snaker, I
grinar åt mig, och deri
har I mycket rätt, ty jag
är en tapper, lifvad
karl; men den, der ser på
er, han skulle af vemod
och förbarmande vilja
gjuta de bittraste
tårar.«
»Hur så?«
»Hur så, frågar I? Har I
då aldrig sett er i
spegelen?«
»Det var tolf eller
femton år sedan, jag en
gång stod framför en
sådan tingest.«
»Men i vattnet har I
tittat?«
»Icke blott tittat; jag
har till och med flere
gånger störtat deri, så
att man hade kunnat vara
ängslig och rädd för min
skull.«
»Har I då icke en gång
sett er egen afbild?«
»Flere gånger.«
»Nå, hvad säger I derom?«
»Att jag är en präktig
karl!«
»Ja, en bräcktig karl,
nemligen antingen att
bräcka sig öfver eller
till att bräcka sönder,
förstått, hä!«
»Åhå! Skall I skratta ut
mig?«
»Nej, alls icke. Jag har
dock redan sagt, att jag
af medlidande skulle
vilja upplösa mig i den
bittraste tåreflod. En
sådan jemmerlig gestalt,
som I är, har jag aldrig
förr sett. Se ett tag på
mina kinder! Äro de icke
så tjocka, fylliga och
röda som två rökta
skinkor, hvaremellan min
näsa sticker ut likt
svansstumpen på en
kuperad råttehund?«
»Ja, det är alldeles
riktigt!« grinade Jim.
»Nå, hvar har I då era
kinder eller kindben? De
ha, synes det, fallit in
för er, och I har af
misstag svalt ner dem.
För att ej tala om näsan!
Sakkerment! Hvar har I
gjort af den, master
Jim?«
I bildade kretsar är det
rent af omöjligt att göra
sig lustig öfver någon
annans kroppsliga
brister; i fjerran
Vestern äro der
emellertid väderhärdade,
med beck impregnerade
typer, der icke skulle
röra på minspelet åt en
fin vits. Der är allt
plumpt och intet tages
illa opp, nemligen såvida
det ej kommer ur munnen
på en personligen
oangenäm menniska.
Enhvar grinar der gerna
med åt sig sjelf.
Och ur denne synvinkel
dög Jims anblick förvisso
att grina åt. Han var
oändligt lång och
magerlagd, liksom ock
hans broder. På denne
spindelmagre kropp
fladdrade en amerikansk
officerares vida
soldatkappa. De
läderbyxor, der kommo
till synes nedanom denna
uniformskappa, hade väl i
sina nedre delar varit så
defekta och sönderrifna,
att egaren hade hållit
det för beqvämast att
afskära dem kort ofvan
knäna. Derför visade han
nu de nakna, brunbrända,
skelettaktiga smalbenen
ända ner till fötterna,
der voro nerstoppade i
väldiga träskor.
På hufvudet bar han en
tingest, der tidigare en
gång hade varit en
filthatt; men dess brätte
hade så fullständigt gått
förloradt, att
hufvudbonaden nu liknade
en sådan liten skål,
hvari de tyska
bondqvinnorna pläga gifva
sin qvarg dess välkända
form. Nu, i detta
ögonblick, hade han
aftagit denna
hufvudbeklädnad; och då
visade sig hjessan så
fullständigt skallig och
kal, att man ej ens med
förstoringsglasets hjelp
skulle hafva kunnat finna
ett endaste, ensamt
hårstrå.
Näsan saknades, i hvart
fall icke till följd af
något födelsefel, ty det
ställe, hvarest den
skulle hafva varit
närvarande, uppvisade de
tydliga spåren efter
någon våldshandling.
Stället var blodrödt och
svullet.
Hans broder Tim var,
såsom redan anmärkt,
likaså lång och
magerlagd; men han hade
en näsa, och hvad för en!
Den var till förvexling
lik ett gamnäbb. Tunn
och spetsig, skarpt byggd
och böjd, af hetta, väder
och vind utgarfvad och
uttorkad, syntes den
verkligen bestå af horn,
alldeles liksom en
roffågels näbb.
Hans klädsel var nästan
ännu besynnerligare än
den gode Jims. Hans
spindelmagre kropp var
nemligen instoppad i en
svart --- --- prestrock,
der icke lät mer synas än
den nedre hälften af de
jättelike
buffelläderstöflarne. På
hufvudet bar Tim en
ryttarhjelm med
tagelbuske.
Begge brödrarne voro
likadant beväpnade,
nemligen med bössa och
bowieknif.
Sådana jägaregestalter
existera icke blott i
någon romanskrifvares
fantasi. Å nej! De löpa
och rida i hundraden och
åter hundraden omkring i
den vestliga urskogen och
på prärien.
En vestman begifver sig
mycket väl utrustad till
de mörka och blodiga
markerna, såsom de vilda
nejderna kallas. Snart
är hans kostym förderfvad
och oppsliten. Han kan
ej förnya den; han har
endera icke tillfälle
dertill, eller ock felas
der honom penningar eller
något bytesmedel. Han är
således tvungen att
tillgripa det första
bästa, der erbjuder sig
honom. Efter
förhållandevis kort tid
består hans kostym af
plagg, han har funnit,
fråntagit besegrade
motståndare eller också
rent af --- --- tagit med
sig, det vill säga
stulit.
Så hade det också varit
med Jim och Tim. Tim
hade emellertid till sin
fromme prestrock dertill
ett dyrbart, i grella
färger skimrande
santillotäcke, det
kännaren säkerligen
skulle hafva värderat
till minst femhundra
dollars.
När Jim hade blifvit
tillfrågad om sin näsa,
lade han pannan i djupa
veck, men kanske icke af
vrede öfver den ofina
frågan, utan i hvart fall
derför, att han blef
påmind om den
upplefvelse, vid hvilken
han hade beröfvats sitt
ansigtes smycke och
prydnad.
»Det är en förbannad
historia,« svarade han.
»Tror I, master Sam, på
att man har afskurit mig
den?«
»Om I säger mig det, så
måste jag väl tro på det.
Men lät ni den då lugnt
falla af?«
»Kan I försvara er, när
man har fjättrat era
händer och ben, så att I
ligger orörlig likt en
träklots, man har skurit
ut ur ett träd?«
»Visst nog icke då. Men
ni hämnades?«
»Kan I hämnas, när
sårfebern håller er nere,
så att der förflyta flera
veckor, innan I åter
kommer till förståndet?«
»Donnerwetter! Då var I
sårad också på något
annat ställe?«
»Och om! Ett lungskott,
in der framme och ut igen
der bak.«
»Det är likväl tur. Vore
icke kulan åter utkommen
der bak, så hade I fått
tro på det.«
»Alldeles riktigt. Och
likväl vore jag hinsides,
om icke Tim hade passat
opp och skött om mig likt
en mor, der icke bättre
kan uppoffra sig för sitt
barn.«
Han räckte med en
kärleksfull, tacksam
blick åt sin bror fram
handen. Denne tryckte
densamma hjertligt och
sade, rördt afvisande
tacket:
»Pshaw! Man gör sin
pligt, vidare intet! Du
skulle göra ännu mer för
mig.«
»Att göra mer är alls
icke möjligt! I skall
nemligen veta, master
Sam, att jag blef sårad i
den djupaste ödemarken,
hvarest der ingen bostad,
ingen menniska fans. Tim
måste bygga en koja och
vara allt, allt ---
läkare, skötare, matare,
tröstare --- jag vill
vara fördömd, om jag
någonsin glömmer honom
för det!«
»Men I känner dock väl
den indsman, der sårade
er och stympade ert
ansigte?«
»Indsman? I menar, att
det skulle ha varit en
indsman?«
»Naturligtvis. En hvit
behandlar ju icke en hvit
på detta sätt och vis!«
»Der råmar I just som den
ko, der ännu aldrig har
haft kopporna. Fjerran
Vesterns störste skurkar
ha hvit hud. Kom ihåg
det! Den som icke längre
kan ha sin tillvaro i
öst, emedan han måste
frukta polis och
fängelser, han beger sig
till Vestern. Så är
det!«
»Men I vet karlens namn?«
»Icke det heller.«
»Å ve! Hur tänker I då
qvittera denna
angelägenhet?«
»Det vet jag heller ej.
Jag skulle vilja bedja
dag och natt, att den
karlen åter skulle komma
inför min åsyn. Då är
han förlorad.«
»Då känner I hans
ansigte?«
»Ja, det känner jag.«
»Då är der ännu hopp om,
att I kan ge honom betalt
för denna historia. Hade
han då en hämd att taga
ut på er?«
»Alls icke. Jag befann
mig med Tim alldeles
ensam på bäfverjagt. Vi
hade gjort mycket goda
affärer och fått ihop en
mängd skinn. Tim var
utgången för att skjuta
någonting, och jag
väntade honom tillbaka
hvilket ögonblick som
helst; men i stället för
honom kommo der två
andre, hvite jägare, der
hade funnit våra spår.
De slogo sig ner hos mig.
Jag tog väl emot dem, gaf
dem att äta och dricka
samt besvarade deras
frågor så mycket, det var
mig möjligt. Plötsligt
tog den ene sin bössa och
sköt på mig. Jag
förlorade medvetandet.
När jag åter kom till
sans satt Tim och hukade
sig ner hos mig. Han
hade förbundit mig. Våra
hästar voro väck, våra
fällar också och min näsa
dertill. Den hade de
skurit af mig.«
»Verdammt! Någon tid till
förföljande var der väl
icke?«
»Nej. Vi måste låta dem
undkomma. Jag förlorade
ånyo medvetandet och
återfick det först efter
flera långa veckor. Tim
måste naturligtvis blifva
qvar hos mig. Så
undkommo desse bofvar.«
»Ett skymfligt band! Jag
skulle hjertligen unna
er, att I någon gång
finge möta dem.«
»Det är min hetaste
önskan. Jag skall
återbetala dem
skurkstrecket, så att de
skulle få tänka på det.
Men under denna historia
glömma vi alldeles, att I
har något att säga oss.«
»Jag er?«
»Ja. I talade ju om er
Auguste.«
»A, den Auguste! Ja, det
är sant.«
»Menar I kanske er fru
eller er syster eller
rent af er käresta?«
»Käresta? Hm! Hvar
skulle jag vid mina
femtiofyra år få en
käresta ifrån!«
»Nå, en grå björninna!«
grinade Jim.
»Der ligger någonting i
det! Jag betackar mig
för en sådan omfamning!
Hon, hvars pels jag nu
bär på kroppen, värmde
mig så det räckte. Det
var nemligen en hon och
icke en han. Och likväl
har I icke gissat så fel,
ty Auguste var verkligen
min käresta.«
»A! Alltså ändå!«
»Ja. Men det är tretio
och några till år sedan
dess. I skolen nemligen
veta, att jag är tysk.«
»Nå, det är just ingen
skam för er!«
»Det skall heller ingen
påstå! Det skulle jag
snabbt kurera. Jag är
sachsare.«
»Ännu bättre. Sachsarne
äro godt folk. De göra
icke gerna någon något.«
»Ja, vi äro gemytliga, i
synnerhet oppe Vogtland.
Jag är nemligen född i
Herlasgrün.«
»Denna metropol känner
jag icke till.«
»Metrum har den men ingen
pol; de ligga i norr och
söder på jordklotet. Jag
var en dugtig
knappmakaregesäll, en
frisk liten karl, snygg,
klok och förståndig, i
högsta grad älskvärd; och
hvarhelst jag blott
visade mig, der blefvo
töserna alldeles paffa.«
»Åhå!«
»Jo, det är sant! Jag
skulle strax kunna svära
på det med tusen
kroppsliga
vitneseder. Jag skräpper
ej, utan det var
verkligen så; men det är
gudagåfvor, hvaröfver man
ej får vara stolt.
Töserna voro verkligen
alla ute efter mig. Då
kunnen I tänka er, att
jag satte näsan temligen
högt i vädret.«
»Nu står den desto
djupare, nemligen emellan
de tjocka kinderna!«
»Ja, den har med tiden
dragit sig tillbaka.
Alltså, den, der får
kärleken så att säga
serverad på fat ifrån
alla håll, han blir
mycket lätt kräsen. Det
var ock fallet med mig.
Jag ville ha något
förnämt.«
»Lyckades det er?«
»Ja, jag gick nemligen en
gång på marknad i
Ruppertsgrün. --- I
skolen nemligen veta, att
der i Vogtland ha de
fleste orter ett grün der
bak --- der såg jag en,
som var helt efter min
smak. Hennes far var
landtbrukare. Han hade
en häst, fyra koer,
trenne svin, tvenne
getter, ett dussin höns,
sex stycken gäss, tvenne
ankor --- och om jag inte
misstager mig, höll han
sig dessutom med dufvor,
kaniner och en bikupa.
Denna förmögenhet stack
mig i ögonen, ty hon var
enda dottern. Hon hade
visserligen några koppärr
i ansigtet, men de gåfvo
henne en så der rätt
vemodig, välgörande,
medlidande anstrykning,
så att jag strax tänkte:
Denna eller ingen.
Naturligtvis hette hon
Auguste.«
»Nu kommer hon!« grinade
Tim.
»Ja, der är hon! Hon var
också mycket lycklig
deröfver, att jag lade
mig för hennes fötter i
kärleksfull tillbedjan,
och när jag frågade
henne, om jag finge följa
henne hem efter
Kommerserådsbalen, så
svarade hon, att det
skulle vara hennes lifs
största lycka att vid min
sida få susa hem till
hemmets husdörr.«
»Det var mycket vackert
uttryckt!«
»Ja, den Gustel hade
alltid någonting så
poetiskt gripande i sitt
hela väsen. Och jag hade
naturligtvis den rätta
förståelsen derför. Der
öfverkommer mig alltid
ett djupt vemod, när jag
tänker på den tiden af
det söta hoppet ur
Schillers klocka.
Ingenting öfverträffar
kärleken. Den är evig,
om än den bringar mången
man om lifvet.«
»Nå, er har det
åtminstone inte bragt om
lifvet.«
»Nej; men det har strypt
mig ordentligt.«
»Hur gick det till?«
»Det blef på följande
vis: Naturligtvis rände
jag var qväll ifrån
Herlasgrün till
Ruppertsgrün. Den
Auguste var så öm, så
eldig, jag var så
kärleksfull och glödande,
och så passade vi just så
bra för hvarandra. Allra
mest gladde jag mig
deröfver, att hon var så
utomordentligt praktisk.
Hvad hon sade och hvad
hon gjorde, det hade det
riktiga hugget, hvartenda
ord ifrån henne träffade
spiket på hufvudet. Kort
och godt, vi voro ett
par, liksom voro vi
ihopsamlade af dufvorna.
Men historien hade dock
en hake.«
»A! Hvilken då?«
»Hennes far ville icke.«
»Å ve! Och hennes mor?«
»Hon ville verkligen inte
alls.«
»Dubbelt illa!«
»Ja, den Augusta skulle
ha med sig något förnämt,
ingen knappmakare utan en
tjensteman, en embetsman,
kanske en sådan der
lärare eller brefbärare,
eller en vexelkarl. Der
går nemligen jernbanan
till Plauen förbi och der
äro vexelkarlar, så det
räcker. Men som jag nu
icke var någon
tjensteman, så var vår
kärlek en rätt stillsam
en. Jag hoppade öfver
stängslet och steg opp på
svinastian. Der kunde
jag precis nå så högt opp
med handen, att hon kunde
räcka mig sin ifrån
kammarfönstret. Det var
min jordiska vallfarts
lyckligaste ögonblick.
Kunnen I tänka er det?«
»Mycket väl,« grinade de
begge.
»Så fortgick det under en
lång tid. Om ingenting
hade kommit emellan, så
stode jag kanske ännu
hvar afton på svinastian
och räckte fingrarne i
vädret. Men då kom ödet
i en ung
lärarbefattningskandidats
skepnad.«
»Hvad är det?«
»En
lärarbefattningskandidat
var på den tiden en
tjuguårig
hjelpskolmästare med en
årlig lön af hundratjugu
daler(*) jemte tio nya
groschen månatligen för
orgelspelet och fem
groschen för hvart lik,
han sjöng ut till
kyrkogården.
Privatlektioner gaf han
extra för femton pfennig
i timmen. Vid en sådan
inkomst kastade en sådan
kandidat naturligtvis
alltid ögonen på en rik
flicka, och den
ifrågavarande, hvarom jag
talar, lät sina falla på
min Auguste.«
»Tusan så otrefligt!«
ȁ, det var icke blott
otrefligt utan till och
med mycket störande, ty
en vacker afton, när jag
kom och skulle klättra
opp på svinastian, då
stod han redan der oppe
och fingrerade på samma
sätt, som det egentligen
borde vara mitt
uteslutande privilegium,
ty det var min
uppfinning.«
»Och hvad gjorde I?«
»Hvad skulle jag göra?
Jag var helt desperat och
frågade Auguste, hvem der
var henne kärast, han
eller jag. Jag yrkade på
ett afgörande.«
»Och hur beslöt hon sig?«
»För sin Guido. Han bar
nemligen det sköna namnet
Guido; och emedan jag
bara hette Samuel, så
hade han redan derför
vunnit partiet. Auguste
var ju mycket poetiskt
lagd, såsom jag redan har
sagt, och derför är det
intet under, att en Guido
var henne kärare än en
Samuel.«
»Fogade ni er lugnt i
det?«
»Lugnt? Å nej! Jag gick
mycket oroligt hem,
nemligen till Herlasgrün.
Men nästa dag --- det var
en söndag --- var jag om
aftonen åter i
Ruppertsgrün. Jag
träffade henne i salen
och framlade saken för
henne. Hon åhörde mig
helt beredvilligt och
förståndigt, och när jag
var färdig, sade hon mig
också sina skäl. Hon
ville inte förderfva
förhållandet till sina
föräldrar och inte heller
till skolläraren. Hon
var god emot mig, men
honom hade hon kär. Jag
kunde inte ge henne
alldeles orätt, men jag
sade henne i
öfversvallande vemod, att
jag skulle resa till
Amerika, om jag måste
släppa henne. Då visade
det sig strax, att hon
alltid träffade spiket på
hufvudet, ty hon var helt
införstådd med det och
erbjöd mig strax de
tjugufyra daler, hon hade
sparat ihop, såsom
resepengar. Det tröstade
mig. Nästa morgon
skickade hon mig pengarne
och jag skickade henne en
lapp med afskedsversen:
Min Gustel lemnar jag
nu här; Samuels ande
är henne när!«
»Hade I sjelf skrifvit
det?« frågade Tim
»Nej. Diktat det hade
jag, ty mina ådror äro
mycket poetiska; men
skrifvandet var icke min
starka sida, så jag gick
till skolläraren och lät
skrifva de begge raderna
i kansliskrift på ett
nyårskort. Jag betalade
honom tjugu pfennig för
det.«
De begge jägarne hade all
möda att icke utbrista i
ett högljudt skratt. Men
Jim förfrågade sig:
»Var det samme lärare,
som hade stått på stian?«
»Ja.«
»Och honom, den lät I
skrifva det?«
»Hvarför icke? Jag
behöfde rimmet och han
behöfde de tjugu pfennig.
Två dagar senare var jag
borta. Jag hade också
sparat ihop en liten
summa. Familj och slägt
var der inga, der hade
kunnat qvarhålla mig; jag
hade hvarken qvinna eller
barn; och så tog jag på
mellandäck till Amerika.
Jag tog strax ända till
Cincinatti, der jag
arbetade i tre månader.
Sedan reste jag till
St. Louis, der jag blef
qvar i ett halfår.
Efteråt städslade jag mig
som forman på en karavan
till Santa Fé. Der lärde
jag känna Vestern och
prärien och har heller
inte längtat tillbaka
igen.«
Han hade berättat
historien om sin
olyckliga kärlek i
ironisk, sjelfgisslande
ton. Nu grinade han
sakta för sig sjelf och
fortfor:
»Det var min första och
enda kärlek. Och för att
jag alltid skall komma
ihåg den, har jag här
gifvit min bössa namnet
Auguste. Den är också
glödande och eldig och
äfven den träffar alltid
hufvudet på spiket,
liksom hon der borta i
Ruppertsgrün. Här, se på
den!«
Han höll fram bössan emot
de två. Geväret hade ett
mycket egendomligt
utseende. Det var i alla
händelser icke putsadt på
flera årtionden. Vid
slag med kolfven voro
olika stycken af densamma
afbrutna och ersatta med
nya, dem ett
omkringslaget jernband
sammanhöll. En med de
vestliga förhållandena
obekant hade alldeles
icke hållit det för
möjligt, att ens ett
endaste skott skulle
kunna affyras ur detta
gevär utan största
lifsfara för skytten.
Men präriejägaren vet,
hvad ett sådant vapen har
att betyda, och tager det
blott med största vördnad
i näfven.
Ett sådant gammalt
skjutjern har kanske
tidigare varit en
praktfull kentuckyrifle.
Den har aldrig kommit ur
sin egares hand, den har
hundrade gånger räddat
lifvet på honom, men den
har under tidens lopp och
i de tusentals faror, den
har genomlefvat med
honom, lika ofta som han
blifvit sårad och skadad
och alltid åter blifvit
lappad och lagad. Egaren
har studerat den, han
älskar den, han vill
ingen annan bössa hafva;
han känner den, han är
invigd i dess minsta
egendomlighet, och så
ofta han använder sig af
den, så ofta gör han ett
mästerskott, medans en
med vapnet obekant visst
träffar runt hörnet eller
rent af sårar sig sjelf.
»Hm!« brummade Jim. »Det
är den berömda rifle,
hvarom man berättar så
mycket?«
»Ja, mesch'schurs.«
»I lär med den en gång ha
dödat tre indsmen med ett
enda skott!«
»Det har jag förvisso
gjort. Eller tron I det
kanske icke?«
»Möjligt är det.
Fiendens ställning måste
visst nog ha varit en
passande. Men I skall ha
träffat alla tre genom
hufvudet!«
»Ja, också det är sant.
Jag stod vakt och såg dem
krypa an. Jag duckade
mig ner bak en buske. De
kommo krypande fram på
bukarne och blefvo
liggande bak om ett dike,
så att deras pannor
bildade en rät linje till
mitt gevärlopp.
Naturligtvis tryckte jag
af. Det var ett riktigt
enfilierskott på tio
stegs afstånd. Kulan
gick igenom tvenne
hufvuden och blef
sittande först i det
tredje.«
»Blixt och dunder! Ett
sådant skott är en
fröjd!«
»Ja, dock icke för de
träffade. Men
mesch'schurs, vi skola
icke glömma hufvudsaken.
Taladen I icke förut om,
att I hafven några goda
stycken stekt
hjortsadel?«
»Jo. Är I hungrig?«
»En jägare och vestman är
alltid hungrig. Det
måsten I lägga på
minnet.«
»Då skola vi packa opp.«
De drogo köttet ur sina
väskor. De stycken, de
afskuro och hvaraf Sam
erhöll en del, blefvo i
stället för med salt
ingnidna med krut och
sålunda förtärda med
största aptit. Dervid
hvilade samtalet, så att
der till och med i det
närmaste grannskapet
herskade djup stillhet.
Då höjde Sam plötsligt
hufvudet, liksom lyssnade
han efter någonting. De
begge andre sade intet.
De spetsade också öronen,
men varseblefvo intet.
»Pst!« sade han sakta.
»Hörden I det?«
»Nej, ingenting,«
hviskade Jim.
»Det var i vattnet.«
»En groda eller fisk,
väl.«
»I är sjelf en groda, om
I tror, att Sam Barth
icke vet att skilja en
fisks språng ifrån ett
årslag.«
»Årslag! Tror I?«
»Helt säkert.«
»Då skulle der vara en
båt i närheten?«
»Jag skulle vilja slå vad
om det. Lyssnen!«
Der kunde nu höras ett
plaskande, liksom när
vatten porlar öfver en
sten, men helt sakta.
»Hören I det?« hviskade
Sam. »Vågorna stryka
förbi rodret eller åran.«
»Då seglar han icke
medströms.«
»Nej. Det är ett stycke
ofvan om vårt läger.
Kommen, vi måste veta,
hvad det är.«
De stoppade ner allt,
grepo efter sina gevär
och smögo sig så fort som
möjligt hän åt stranden.
Stjernornas sken simmade
likt glänsande fosfor på
vattnet, så att en mörk
punkt, der rörde sig
långsamt på detsamma,
kunde urskiljas. Den kom
långsamt närmare. Det
var en båt.
Medans de tre med skärpta
blickar iakttogo den,
gjorde båten en lätt
vändning efter
strömriktningen.
»Han har dragit in
rodret,« anmärkte Sam.
»En ensam man sitter
deri. Det är en indiansk
barkkanot; den går till
kanten i vatten.«
Då hördes ett strykande
ljud och i kanoten
blixtrade en flamma opp.
»A, han har dragit in
rodret för att få
händerna fria,« sade Sam.
»Han tänder sig en
cigarr. Se! Man kan
urskilja hans ansigte.«
Då kände han sin arm
gripen af Jims näfve och
så klämd, att han hade
velat ropa högt.
»Djefvulen!« hviskade
denne. »Är det möjligt?«
»Hvad?«
»Om ljusskenet icke
bedrar, så känner jag
detta förbannade
ansigte.«
»Hvem är det?«
»Pst!« Han tänder en
andra tändsticka. Den
första räckte inte.
Helvete och död! Tim, vi
ha honom, vi ha honom!«
»Sakta, sakta,« varnade
hans broder.
»Hvem är det då?«
»Den, der tog näsan ifrån
mig.«
»Åhå!«
»Säkert! Endera han
eller en, der är honom så
lik, som jag dig och du
mig. Han måste i land!«
»Godt! Men låt oss icke
rådgöra länge. Han får
ej upptäcka oss. Han
måste tro, att Sam är
ensam här. Master Sam,
förstår I mig?«
»Naturligtvis. Eller
menar I, att jag har
sigillack i hufvudet i
stället för hjerna!«
»Anropa honom då och
locka honom fram åt
elden. Vi skola dyka opp
i rätta ögonblicket.«
»Schön! Packen er iväg
nu! Han är snart der.«
Några sekunder senare var
mannen i kanot på linje
med Sam. Man såg, att
han tänkte låta båten
drifva förbi.
»Ahoi, holla!« ropade
Sam, visserligen icke
alltför högt, men dock
så, att han kunde höras
af mannen, utan att hans
röst trängde längre i
fjerran.
»Halloh! Har I hört!«
upprepade Sam.
»Hvad är det?« frågade
den främmade.
»Lägg till ett tag!«
»Nej tack!«
»Jag måste bedja er
derom. Jag behöfver
eder.«
»Men jag inte er!«
»Misstror I mig?«
»Naturligtvis. Hur många
ären I?«
»Jag ensam.«
»Lögn!«
»Det är sanning.«
»Hvem är I?«
»Jag är trapper och skall
till Van Buren.«
»Gå då!«
»Jag har stukat foten och
kan ej gå längre.«
»Har I kanske ett namn?«
»Ja. Man kallar mig Sam
Barth.«
Den andre teg en stund
--- kanske af
öfverraskning. Sedan
dref han med några årslag
sin lilla farkost åter
tillbaka ett stycke för
att ej komma utom hörhåll
och sade sedan:
»I menar, att I är den
tjocke Sam Barth med den
berömda Auguste-rifle?«
»Ja, densamme.«
»Behold! och I är
verkligen ensam?«
»Det säger jag ju.
Varhän ämnar I er?«
»Också till trakten af
Van Buren. Vill I
verkligen med?«
»Ja, om I tillåter mig
det.«
»Kan I då betala?«
Det var en mycket
egendomlig fråga. Ingen
vestman låter sig af en
annan betala för en sådan
tjenst --- i synnerhet en
så ringa.
»Hvarmed skall jag
betala?« frågade Sam
onödigtvis. Men han
ville gifva Jim och Tim
tid att gömma sig väl i
närheten af elden.
»Med pengar
naturligtvis.«
»Nå, så mycket, det skall
kosta, kan jag kanske
ändå få ihop.«
»Godt! Men ve er, om I
icke är ensam!«
»Jag oroar mig icke.«
»Jag skulle skjuta ner
er!«
»Gerna för mig.«
»Då skall jag försöka.«
Han styrde sin kanot
närmare. Sam menade
dervid:
»I kan ju vid min eld
öfvertyga er om, att jag
är alldeles ensam.«
»A! I har en eld? Men
jag ser ingen.«
»Menar I, att Sam Barth
är så dum att göra opp en
eld, hvaröfver man skulle
kunna steka sig en oxe?
Der misstager I er.«
»Har I någonting att
äta?«
»Icke mycket, men till
två skall det räcka. I
har väl intet förråd med
er?«
»Det har tagit slut för
mig. Jag har redan inte
ätit sedan tidigt i
morse. För mig till
elden!«
Han hade under tiden lagt
till, steg ur, förtöjde
sin kanot och betraktade
den tjocke.
»Nå, känner I kanske igen
mig?« frågade denne.
»Nej, men I är Sam
Barth.«
»Hur vet I det?«
»När man ser en sådan
björn, så är det I.
Alltså till elden nu.«
»Kom!«
Sam stöttade sig på sin
bössa och linkade i
förväg som om han
verkligen måste halta.
Han oroade sig för, att
mannen vid elden skulle
märka, att der hade legat
mer än en, kände sig
emellertid mycket lugnad,
när han ankommen dit
märkte, att de begge
brödrarne hade sopat igen
sina spår fullständigt.
Den främmade såg sig
försigtigt och misstroget
omkring, men såg snart ut
att vara lugnad, ty han
satte sig ner och
frågade:
»Men hur kan en så
erfaren vestman som I
skada foten?«
»Jag blef hängande i en
sådan tusan till rot och
störtade ner,« svarade
den tillfrågade, der
också slog sig ner i all
gemytlighet. Dervid lade
han emellertid sitt ben
så, som om han kände
stora smärtor i detsamma.
»I skall alltså till Van
Buren? Hvad skall I
der?«
»Hemta ny ammunition och
bota min fot.«
»Hvar kommer I ifrån?«
»Ner ifrån Svarta bergen,
der jag har jagat.«
»Utan häst!«
»Den blef stulen ifrån
mig der bak Ozarkbergen,
när jag öfvernattade i
ett litet, öfvergifvet
settlement. Djefvulen
tage de spetsbofvarne!«
»Äro här sådana?«
»Det ser så ut.«
»Inget band, väl?«
»Möjligt.«
»Der oppe lär ju en viss
Burkers härja. Har I
hört om honom?«
»Hört, ja, men då jag
icke hör till hans band,
så kan jag tyvärr heller
icke meddela några
upplysningar.«
»Det är heller icke
nödvändigt. Jag känner
honom.«
»Sapperment! Verkligen?«
»Ja. Han skulle en gång
bestjäla mig, och då
utvexlade jag några kulor
med honom!«
»Mycket intressant! Men,
master, I känner mig och
mitt hvarifrån och
hvarhän. Får jag nu
kanske också erfara ert
namn?«
»Jag heter Walker.«
»Tack! Jägare är I väl
icke?«
(Slut på tretiofemte
afsnittet.)
Fortsättning följer i
afsnitt 36
--
(*)Daler: vår
öfversättning af tyska
»Thaler« (tre Mark).
Ö.a.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 035 senast ändradt 8 Aug 23:06
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
