Ni vet, att slavhandeln är förbjuden? Och likväl pågår den ännu i hemlighet. Ännu kommer de skönaste tjerkessiska flickorna till Konstantinopel för att där säljas till rikets störste män. Jag känner till en gammal, berömd flickhandlare där borta i tjerkesskvarteret, vilken ännu saluför första rangens skönheter. För en kort tid sedan hade han fått in en ung tjerkessiska av en skönhet, varav han dittills aldrig hade haft någon. Han vill sälja henne blott emot den allra högsta summa, och därför har han vikt henne åt Sultanen.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (001) senast ändradt 6 Aug 01:29
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden1.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 1
Första kapitlet.
En tysk sultana.
»I den allbarmhertige
Guds namn! Lof och pris
vare Gud, verldens herre,
Allförbarmaren, hvilken
herskar på domedagen.
Dig vilja vi tjena och
till Dig vilja vi vädja,
på det att Du må föra oss
på den rätta vägen, deras
väg, hvilka fröjdas öfver
Din nåd och icke deras
väg, öfver hvilka Du
vredgas, ej heller de
vilsegångnes väg!«
Dessa ord ingå i den
första suran ur Koranen,
der är muhammedanernas
heliga skrift. De
klingade högt och skarpt
ut öfver kyrkogården, och
det var, som om
cypresserna och de
ständigt gröne cedrarne
bugade sig för dem.
Den, der hade uttalat
dem, stod vid en graf,
der var infattad i dyrbar
marmor. Vid grafhögens
hufvudände prunkade en
turban af alabaster och
en guldsmyckad tafla med
inskriften:
»Här hvilar Melek Pascha,
mördad på den sextonde
dagen i den heliga
månaden Moharrem. Allah
tillintetgöre mördaren!«
Den, der hade uttalat
bönen, var en ung man på
ungefär tjuguåtta års
ålder. Han var iklädd en
rik turkisk drägt och bar
dyrbara vapen i det fina
kaschmirskärpet. Hans
ansigte var magert och
uppvisade skarpt skurna
anletsdrag. Näsan var
nästan hökaktigt böjd;
ifrån de tunne,
blodfattige läpparne
hängde en gles,
svartfärgad mustasch
långt ner på begge sidor,
så att den täckte de
föraktfullt neråtböjda
mungiporna; ögonen voro
små, af obestämd färg,
genomlöpta af tunna
blodkärl och blickade
stickande, kallt och med
ett grymt uttryck fram
under de franslösa,
rodnade öfre ögonlocken.
Den smala, kantiga pannan
försvann nästan helt
under den store turban,
mannen bar.
Denne hade dragit värjan
och stuckit klingan flere
tum djupt i grafven.
Under hans tal hade hans
högra hand liksom
besvärjande hvilat på
värjans gyllene, med
diamanter smyckade fäste.
På grafvens andra sida
stod der en gammal,
obeskrifligt mager man i
de ylande dervischernas
grofva drägt. Han hade
andäktigt knäpt händerna
och med djupt sänkt
hufvud åhört den andres
ord. Nu höjde han på
hufvudet. Hans stora,
fanatiskt glödande ögon
riktade sig åt den midt
emot stående, och han
begynte nu i salvelsefull
ton:
»Du är Ibrahim Effendi,
Sultanens vise, rike och
tappre gunstling, hans,
der är de trognes herre.
Du är kommen till mig, på
det att jag må blifva
vitne till den ed, Du
skall aflägga vid denna
graf. Så hör då den
heliga lagens ord, der
lyda: `Den svärjandes
hand skall förtvina, om
han icke uppfyller sitt
högtidliga löfte; hans
lekamen skall uttorka,
hans hjerta skall varda
till sten, och hans själ
skall vandra i evig
skräck och oändlig pina!´
Och efter det, att Du har
erfarit detta, frågar jag
Dig, Ibrahim Effendi, om
Du ännu är beredd att
aflägga eden vid Din
mördade faders graf?«
»Det vill jag,« ljöd det
bestämda svaret.
»Nå, välan! Din faders
mördare var en kristen.
Förbannelse öfver honom!«
»Ja, förbannelse öfver
honom!«
»Han var tysk. Allah
unne honom ingen hvila!«
»Ingen hvila i all
evighet!«
»Du svär härmed vid
Profeten, vid alla heliga
Kalifer och vid den
mördades hädangångna
själ, att Du skall
uppsöka mördaren för att
förinta honom --- honom
och alla, der bära hans
skändliga namn!«
»Jag svär!«
»Du skall icke sky några
motgångar eller lidanden.
Du skall offra Dina
ägodelar, Ditt blod och
Ditt lif, derest detta är
nödvändigt för att
uppfylla Ditt högtidliga
löfte!«
»Vid Allah, det skall
jag!«
»Då är Din ed uttalad,
och jag mottager densamme
för att bilägga den till
andarnes böcker, hvilka
Allah har befalt skall
tjena hämnarne. Öga för
öga, blod för blod, tand
för tand, lif för lif!
Glömmer Du denne ed, då
skall luften qväfva Dig,
vattnet dränka Dig och
elden bränna Dig; Din
qvinnas blick skall
blifva såsom en dolk, och
den älskades kyss skall
förgifta Dig; dina vänner
skola öfvergifva Dig och
dina anförvandter skola
blygas öfver dig; vare Du
såsom hunden på gatan,
såsom råttan i träcken
och öknens schakal, der
dag och natt ylar af
hunger. Låtom oss nu
öfverlemna mördarens namn
till de onde andar, der
bo i helvetet, hvarest
det är aldra djupast.
Huru lyder det?«
»Det är ett tyskt namn
och icke gjordt för de
rättrognes läppar. Dess
förbannade stafvelser
lyda Adlerhorst.«
Dervischen upptog ett
stycke papper och en
penna ur fickan, nerskref
det för honom främmade
namnet så godt han kunde,
gräfde med knifven ett
hål i grafven, nerlade
papperslappen i detsamma
och tilltäppte hålet
igen. Sedan knäböjde han
och lade venstra handen
på hålets ställe, höjde
den högra mot himmelen
och mumlade några
obegripliga ord. Sedan,
när han ånyo hade rest
sig, sade han högt:
»Det är fullbordadt! Du
är Ibrahim Effendi, Melek
Paschas ärorike son. Han
var ingen trög turk utan
härstammade från det
vilda Kurdistan, hvilket
äfven är mitt hemland.
Der gälla ännu blodets
lagar, och enligt dessa
lagar skall Du handla.
Der, hvarest den dödes
hjerta vilar, är äfven
hans mördares namn
nedgräft. När han går
öfver den bro, der leder
in i det eviga lifvet,
skall han slunga detta
namn ner i helvetets
djupaste klyftor och
afgrunder, och alla
Djefvulens undersåtar
skola uppstiga för att
förinta enhvar, der bär
detta namn. Jag är
färdig. När äfven Din
hämd är till fullbordad,
så vet Du, hvar Du skall
finna mig. Allah vare
med Dig!«
Han aflägsnade sig, och
efter en kort stund
lemnade äfven Ibrahim
Effendi
begrafningsplatsen.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Efter tu år stodo desse
två åter vid samma graf
--- den mördades son här
och dervischen der.
Ibrahim Effendi bad åter
orden i Koranens första
sura, och sedan sade
dervischen:
»Du har kallat mig till
den ort, hvaruppå Ditt
högtidliga löfte föddes.
Skall jag söka efter
mördarens namn?«
»Sök det!«
Dervischen framdrog sin
knif och gräfde der,
hvarest han för tu år
sedan hade nedgräft
papperslappen. Papperet
var försvunnet --- det
hade ruttnat.
»Hvad jag lofvade Dig,
det har skett,« sade
dervischen. »mördarens
namn har farit till
helvetet. Derur utläser
jag, att Din hämd har
lyckats Dig.«
»Den har lyckats,«
instämde Ibrahim Effendi,
i det hans ögon kusligt
glimmade. »Mördaren har
dött en obeskrifligt
qvalfull död; hans qvinna
har förlorat tungan och
händerna; hans söner och
döttrar, alla hans
slägtingar äro föraktade,
förföljda, skingrade i
hela verlden, utan
hembygd och hemland, utan
ro och hvila, hungriga
och törstiga, suckande
och försmäktande i ett af
förbannelse tyngdt
armod.«
»Då löser jag Dig nu,
såsom vitne till Din ed,
ifrån Ditt högtidliga
löfte. Allah gifve Dig
tusen lyckliga år här på
jorden och härefter det
eviga lifvet med
paradisets alla fröjder
och sällheter.«
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Dessa begge scener vid
den mördade paschans graf
måste skildras, ty de
utgöra nyckelen till alla
de hemlighetsfulla gåtor,
dem våra »tyska hjertan
och tyske hjeltar« skola
hafva att lösa.
Sedan denna tid hade vida
mer än ett årtionde
förflutit. En skön, icke
alltför het sommardag låg
varmt öfver
Konstantinopels smäckra
torn. Tusenden af alla
bekännelsers anhängare
och alla nationer
tillhöriga fröjdade sig,
medans de gingo öfver
broarna, åt det
förtrollande panorama,
staden utifrån erbjuder.
Vid kajerna lågo ång- och
segelfartyg ifrån alla de
sjöfarande folk, och på
de glittrande vågorna
vaggade de egendomligt
formade turkiske gondoler
och båtar, emellan hvilka
då och då en djerf delfin
lustigt sköt opp ur
vattnet eller ett
sällskap flygfiskar
gjorde ett svirrande
luftparti.
Ifrån öster, ifrån
svartahafshållet, kom en
liten, nätt ångjagt
pilande, lätt och
graciöst böjande af åt
sidan likt en dansös, der
i sin dansörs armar,
hängifvet böjande det
sköna lilla hufvudet, ger
sig hän åt de berusande
tonerna i en straussvals.
Det nätta, utomordentligt
snabba fartyget gjorde en
lof runt stadsdelen
Galatas utskjutande
spets, gick under broarna
och ankrade utanför Pera.
Pera är den stadsdel i
Konstantinopel, hvilken
företrädesvis är bebodd
af europeer samt deras
ambassadörer och
konsuler.
Den omtalade ångjagten
hade en egendomlighet,
der redan i europeiska
hamnar måste verka
påfallande, men här
ibland orientaler hade än
mer drastisk verkan. På
förstäfven, hvarest
vanligtvis skeppets namn
plägar vara anbragt,
höjde sig en godt två
meter hög, mycket
kraftig, ur trä utsnidad
ram, der omslöt en mycket
egendomlig målning.
Bilden förestälde en man
i kroppsstorlek. Allt,
han bar --- byxor, väst,
rock, skor, till och med
cylinderhatten, var grå-
och svartrutigt men med
temligen stora rutor!
Till och med den
jättelika solskärm, han
hade i handen, var
likaledes rutig. Mannens
ansigte var
utomordentligt
långdraget. En lång örn-
eller höknäsa hade passat
deruti, men i stället
satt der i dessa långa
drag en liten, tjock
trubbnäsa, nästan formad
som en tjock stortå. Den
gaf detta ansigte ett
vidunderligt komiskt
uttryck. Var denne bild
ett porträtt af en
verkligt existerande
menniska, så måste
densamme besitta en högst
ovanlig grad af
godmodighet och välvilja.
Öfver ryggen hade
gestalten någonting långt
hängande. Endera var det
ett blåsrör eller en
tubkikare. Ur venstra
bröstfickan, utanpå
rocken, stucko några
föremål opp, hvilkas
natur och ändamål icke så
lätt läto sig gissa.
Öfver denne bild stod i
stora, gyllene bokstäfver
jagtens namn: `Lord
Eagle-nest´.
När den lille ångaren
styrde in i hamnen,
betraktades bilden med
förvåning af de på land
stående orientalerna.
Nära kajen stod der en
gammal dervisch, hvars
stora, mörka, fanatiskt
blickande ögon också voro
förundradt riktade åt
densamma. Han fick syn
på inskriften och
försökte dechiffrera den.
En egendomlig ryckning
for igenom hans ansigte.
Han blickade sökande
rundtenom sig. När han
på kort håll fick se en
grekiskt klädd man, der
bar tecknet för en
dragoman (tolk), trädde
han fram till densamme,
bugade sig till helsning
och sade:
»Ursäkta, herre! Är du
väl bevandrad i
vesterlandens språk?«
»Ja. Det är mitt yrke.«
»Hvilket språk tillhöra
orden under denne bild?«
»Engelsmännens språk.«
»Vill du månne säga mig,
huru de låta och hvad de
ha att betyda?«
»De uttalas `iglnest´ och
betyda så mycket som
örnnäste eller örnbo.«
Dervischen ryckte ett
steg tillbaka men fattade
sig snabbt och sade med
en höflig bugning:
»Jag tackar dig. Jag är
fattig. Allah må betala
dig.«
Han skred tillbaka dit,
hvarest han dessförinnan
hade stått, gaf jagten en
skarp blick och mumlade:
»Örnnäste eller örnbo!
Det är ju det förbannade
namnet `Adlerhorst´! Är
det då icke utrotadt?
Mördaren var tysk; detta
skepp kommer ifrån
England. Finnes då detta
namn äfven der? Jag
skall stanna här för att
iakttaga. Denne tysks
qvinna skymfade mig. Min
var hämden, och Ibrahim
Effendi var blott mitt
verktyg. Skulle der ännu
finnas anhörige till
denna familj? Det skall
jag forska i!«
Ångarens maskin hade
stannat, och dess kapten
hade nerstigit ifrån
kommandobryggan. Då
öppnade sig dörren till
kajutan och ut trädde ---
samme gestalt, sådan den
syntes på bilden i fören,
precis likadan. Mycket
lång och magerlagd,
iklädd grå- och
svartrutigt tyg. Den
öfver måttan höge
cylinderhatten och det
jättestora paraply, han
hade i handen --- också
dessa begge voro rutiga.
I en öfver axelen gående
rem hängde en oändligt
lång tubkikare, der såg
ut att hafva existerat
redan före syndafloden,
och ur den venstra, yttre
bröstfickan stucko två
föremål opp, hvaröfver
man blott kunde förundra
sig, nemligen --- en
väldig strigel och ett
rakknifsetui. I högra
handen höll denne högst
ovanlige man en bok, uppå
hvilkens permar titelen
kunde läsas på tyska
språket:
`Libretto.
Enleveringen ur
seraljen. Stor opera
af Wolfgang Amadeus
Mozart.´
Äfven ansigtet liknade
helt det på bilden; det
var mycket långdraget,
ytterst godmodigt och
hade den omnämnda stortån
i stället för näsa; på
denna satt der ett par
hornbågade glasögon med
runda glas, hvilka
förstorade det komiska
intrycket till det
dubbla.
Kaptenen bugade sig och
frågade:
»Önskar ers lordskap gå i
land?«
»Ja. Hvar annars? I
land, naturligtvis!
Eller skulle jag kanske
springa på vattnet, ä,
hvad?«
Han hade sagt detta i en
skämtsam ton och grinade
dervid med hela ansigtet.
Äfven kaptenen skrattade
och svarade:
»Det skulle knappast vara
möjligt. Men hvarför gå
i land så snabbt?
Konstantinopel måste
betraktas härifrån.
Härifrån ser det
storartadt ut; i det inre
är det deremot trångt,
smutsigt och krokigt.
Turken kallar sin
hufvudstad för
`Verldsanletets
kindglans´, och det har
han rätt i, nemligen
härifrån, hvarest vi nu
befinna oss.«
»Kindglans? Dumheter!
Verldsanlete? Dårskap!
Har verlden kinder?
Förfärande dumhet! Desse
turkar äro åsnor. Det
enda användbara med dem
är deras qvinfolk ---
deras qvinnor och
flickor.«
Över kaptenens ansigte
for en ironisk skälfning.
Han bugade sig
instämmande och frågade:
»Har ers lordskapliga
härlighet redan sett
någon turkisk qvinna
eller flicka?«
»Ja, naturligtvis!
Visserligen icke här utan
i Berlin. Berömd opera
--- `Enleveringen ur
seraljen´ af Mozart. Jag
skall icke begifva mig
härifrån, förrän jag har
hemtat mig en sådan ur
haremet. Här, der, ser
ni,(*) kapten, der är
librettot till den! Der
saknas endast qvinna och
harem. Men begge äro
lätta att finna, ty
qvinfolk och harem äro
här i mängd. Men adjö så
länge!«
»När får jag vänta ers
lordskap tillbaka?«
»Inte alls. Jag kommer,
när det passar mig.«
Han sprang med spänstiga,
långa klif längs den
smale landgången och
använde dervid det stora,
hopfälda paraplyet liksom
en lindansare sin
balanserstång.
När han kom förbi
dervischen och såg dennes
öga så pröfvande riktadt
emot sig, spottade han
föraktfullt och mumlade
för sig sjelf:
»En dervisch! Fatalt
ansigte! Ominös
fysionomi! Skulle kunna
ge karlen en spark!«
Kaptenen hade leende sett
efter honom. Styrmannen
kom fram och frågade,
likaledes leende:
»Är det ännu
bortförandet, der
spökar?«
»Naturligtvis! Han söker
efter ett harem.«
»Men han blir bortblåst
likt öfverflödig ånga.«
»Bevars! Han håller bara
på att svärma, tills han
finner på något annat.
En enlevering ur ett
harem är ett oting. Han
skulle inte få för sig
att bränna fingrarna; men
han är nu en gång sådan,
att han måste ha någon
äfventyrlig, omöjlig
idee. För oss är det
bara fördelaktigt, och
som han utöfver sina
nycker är en omåttligt
rik och äfven hjertegod
herre, så är jag helt och
gerna beredd att ånga
hela jordklotet rundt på
vår lilla tingest
tillsammans med honom.
För en sådan masters
skull vågar man något.
Hans like fins icke!«
Den, hvarom fråga var,
spatserade genom Pera med
långsamma steg och helt
roadt iakttagande allt,
hvad der erbjöd sig för
hans blickar. Deraf kom
det sig, att han
emellanåt såg sig om; och
då märkte han, att
dervischen hela tiden
höll sig noga efter
honom.
»Hvad vill den der karlen
mig?« frågade han sig.
»Skall snart bli honom
qvitt!«
Han steg efter en
krökning af gränden in i
en krok och stannade der.
Dervischen kom; han hade
trott sig hafva
engelsmannen långt
framför sig och besatt
icke så mycken
sjelfbeherskning, som
nödigt var till att dölja
hans öfverraskning.
»Hvarför ränner du efter
mig, ditt dumhufvud?«
fräste den rutige åt
honom --- naturligtvis på
engelska språket.
Dervischen förstod icke
dessa ords betydelse.
Han svarade på turkiska:
»Agnamaz-im (jag förstår
icke)!«
»Mes? Ja, din mes, far
och flyg, eljest skall
jag hjelpa dig på
trafven!«
Dervischen märkte på
engelsmannens åtbörder,
att han skulle gå framåt.
Men han ville ju följa
efter denne --- icke gå
framför honom. Derför
blef han stående. Då
gjorde den rutige kort
process. Han höll det
väldiga paraplyet framför
sig och spände opp det
med sådan kraft och
snabbhet, att de kraftige
fiskbensstafvarne slogo
dervischen i ansigtet.
Det var en förolämpning,
dertill af en europee;
men dervischen kände till
den engelske
ambassadörens makt och
inflytande; han stegade
således vidare och ropade
hotfullt åt britten:
»Köpek, intikamyny alarim
(din hund, jag skall
utkräfva hämd)!«
»Hvad pratar han för
dumheter?« brummade
lorden roadt för sig
sjelf. »Denna turkiska
är ändå ett dumt språk!
Man skulle först behöfva
lära sig det, innan man
förstår det. Det
engelska språket förstod
jag strax --- redan som
barn.«
Han gick vidare på
temligen långt håll bak
om dervischen. Sedan vek
han rundt ett hörn, rundt
åter ett och var nu
temligen säker på, att
han ej skulle möta turken
igen.
I det han sålunda skred
framåt, fick han
plötsligt höra sång.
Tonerna kommo ur ett hus,
det han som bäst var på
väg förbi. Han blef
stående och lyssnade.
Det var ingen turkisk
musik; det var snarare en
vesterländsk melodi! Han
upptäckte en skylt öfver
dörren och såg af den
fransyska inskriften på
densamma, att han stod
framför ett europeiskt
kaffehus. Han steg in.
I den skumma ingången,
der icke lofvade mycket,
var der alldeles mörkt.
Der var till venster en
dörr, den han mer kände
med handen än han såg
den.
»Just en snygg liten
sylta!« brummade han.
»Men kanske det kan bli
ett äfventyr.«
Han öppnade dörren och
kände sig angenämt
öfverraskad, när han
inträdde i ett stort rum,
hvari flera lampor
brunno, så att att det
var upplyst till
dagsljus. Några fönster
voro här emellertid icke,
utan högt oppe i taket
blott talrika öppningar,
hvarigenom tobaksröken
drog opp.
Han såg ett stort antal
gäster. En del voro
orientaliskt klädda,
andra europeiskt. De
förre sutto nere på
golfvet på låga, mjuka
kuddar, rökte tigande
sina tschibuker eller
sina vattenpipor och hade
små orientaliska
kaffekoppar stående på
knapt mer än sex tum höga
småbord. De senare hade
deremot tagit plats på
riktiga stolar vid högre
bord, drucko kaffet ur
större koppar och rökte
cigarrer eller
cigarretter.
Den sällsamt klädde
engelsmannens uppträdande
väckte allmänt uppseende.
»Müdschüzatly, tschok
müdschadly (underbart,
högst underbart)!«
mumlade de förvånade
turkarne.
Äfven det samtal, der
hade förts vid
europeernas bord,
afstannade
ögonblickligen. Allas
uppmärksamhet riktade sig
emot honom, och öfver
månget ansigte flög der
ett muntert leende,
hvarvid ord såsom
»engelsman --- galen ---
spleen --- pajas« sakta
flögo hit och dit ifrån
mun till mun.
Honom sjelf lemnade dock
denna uppmärksamhet
mycket likgiltig. Han
styrde åt det enda bord,
hvarest der ännu fans en
ledig sittplats, och tog
der gemytligt plats,
efter det han höfligt
hade bedt den ende herre,
der satt, om tillåtelse.
Ty lorden hörde under
inga omständigheter till
de engelsmän, der tro sig
vara opphöjda öfver alla
nationaliteter, taga alla
rättigheter i anspråk för
sig sjelfva och anse det
vara en stor ära för
någon annan, när de någon
gång unna honom ett stolt
ord.
Flere negergossar pilade
hit och dit för att
betjena gästerna med
pipor, tobak, kaffe och
glödande kol. Lorden
bestälde på franska
språket kaffe till sig,
blef förstådd och
ögonblickligen betjenad.
Han tog tubkikaren ifrån
ryggen, lutade den jemte
regnskärmen emot väggen,
sträckte behagligt ut
sina långe lemmar och
drog opp ett fyldt
cigarretui ur fickan.
Dervid kastade han en
pröfvande blick på gästen
midt emot.
Denne var en kanske
tjugufyraårig ung man af
högväxt, kraftig gestalt
och ett sannskyldigt
adonishufvud. Hans drag
voro allvarsamma. Der
låg en fläkt af ve- eller
svårmod utbredt öfver
dem, hvilken gjorde dem
ännu intressantare. Han
hade rökt ut en cigarr,
lade resten ifrån sig och
stod i begrepp att stoppa
handen i fickan. Då
sträckte engelsmannen
fram sitt etui emot honom
och sade:
»Var så god att taga en
af mig!«
Den andre såg öfverraskad
opp och tvekade. Då
stack den rutige handen i
västfickan, drog opp ett
litet kort, gaf honom det
och sade:
»Nu får ni(*) väl lof att
taga för er?«
På kortet stod der »Lord
Eagle-nest«. Den unge
mannen gjorde en rörelse
af förvåning och föreföll
hafva ett utrop på
läpparne, undertryckte
det emellertid, tog en af
de erbjudne cigarrerna
och tog sedan också fram
sitt eget kort för att
öfverlemna detsamma.
»Å, ni har också kort?«
frågade lorden. »Jag
trodde inte,
civilisationen hade
framskridit så långt här
än!«
»Jag är ingen turk, såsom
ers lordskap ser.«
På hans kort stod der:
»Paul Normann, målare«
--- och förvisso på tyska
språket.
»Huru? Är ni tysk?«
frågade lorden på renaste
högtyska. »Låt oss då
tala tyska. Jag har
slägt i Tyskland,
visserligen mycket
aflägsen, men de bära
dock mitt namn, inte
Eagle-nest naturligtvis,
utan Adlerhorst. Jag har
sökt efter dem på sista
tiden, men tyvärr funnit
alla spår bortsopade.«
»Knappast troligt,«
menade den andre.
»Slägtingar till en
engelsk lord kunna ju
icke försvinna spårlöst!«
Dervid kastade han en
förväntansfull blick.
»Skulle heller inte ha
hållit det för möjligt.
Egendomarna voro i andra
händer, samtliga
familjemedlemmar
försvunna. Egendomliga
öden, hm! Tänd då. Det
är en Peru, har sjelf
hemtat dem i Amerika.
Har åtta eller nio tusen
med mig.«
»Här i Konstantinopel?«
»Ja. Är nemligen här på
egen jagt. Har måst
förse mig väl med mina
älsklingscigarrer,
eftersom jag inte vet,
när jag kommer hem igen.«
»Så har ni då intet
bestämdt mål?«
»Nej. Söker äfventyr.«
»Dem är det lätt att få
tag i --- men också
svårt, hvartefter lyckan
är en gunstig eller ej.«
»Mig är den icke gunstig.
Der, läs en gång!«
Han drog fram librettot,
hvilket han på vägen hade
stoppat ner. Målaren
läste titelen.
»En mozartopera,« sade
han. »Den känner jag
till.«
»Jag också. Men det är
jag inte nöjd med. Jag
vill inte längre bara
vara publik; jag vill
sjelf bortföra.«
»Sjelf?« skrattade
Normann. »Hvem då?«
»En turkinna.«
»Å! Och hvar?«
»Här i Konstantinopel.«
»Ni skämtar!«
»Hvarför skulle jag
skämta? Det är mitt
allvar. Jag är medlem af
Travellerclub i London,
hvari endast den blir
upptagen, hvilken har
gjort en resa om minst
fem tusen engelska mil.
Jag har varit långt,
mycket långt och har fått
med mig många reseminnen.
Nu vill jag få med mig en
turkinna. Operan är god;
jag tyckte om den. Hvad
som är möjligt för
skådespelarne, det klarar
jag också af. Jag
enleverar en, men skön
måste hon vara!«
Normann log stillsamt ---
nästan medlidsamt --- för
sig sjelf. Han bildade
sig den uppfattningen,
att lorden laborerade med
en fix idee, hvilken
likväl lyckligtvis vore
helt ofarlig för andra.
Den, der är anfäktad med
spleen, föresätter sig
mycket, han icke utför.
»Ni ler,« menade
engelsmannen. »Ni
misstager er på mig. Jag
har sedan tvenne veckor
tillbaka farit
Dardanellerna och
Bosporen fram och
tillbaka för att komma på
något harem, hvari jag
skulle kunna smyga mig in
om natten.«
»För att förlora
hufvudet!« inföll
målaren.
»Åhå! Så snabbt går det
ej! Blir jag upptäckt,
så betalar jag för
fruntimret. Paschorna
bruka ju köpa sina fruar,
alltså kunna de äfven
sälja dem igen. För
öfrigt är jag engelsman
och står under
Drottningens af
Storbritannien och Irland
beskydd.«
Målaren föreföll hafva en
invändning på tungan men
höll den tillbaka. Hans
fagra, öppna ansigte
antog ett egendomligt
spändt uttryck, och
liksom under en plötslig
beslutsamhet sade han:
»Om ni har för afsigt att
genomföra ett bortförande
i verkligheten, så går
det ingalunda på det
sätt, ni förefaller hålla
det för möjligt.«
»Hur då?«
»Hm! Derom låter det sig
blott svårligen tala.«
»Tala ni bara, tala ni!
Ni behagar mig, och det
vore mig kärt att få höra
er mening.«
»Jag menar, att ni måste
sätta er i förbindelse
med en erfaren man, der
mycket noga känner
förhållandena här.«
»Alldeles riktigt! Men
jag känner just ingen
sådan man. Jag vill ha
en enlevering, och jag
betalar tusen pund
sterling, om äfventyret
kommer till stånd. Månne
ni är närmare förtrogen
med förhållandena här?«
»Jag har redan i tre år
rest omkring i Turkiet
och har varit här i nio
månader.«
»Praktfullt, praktfullt!
Säg mig, skulle ni kanske
ha tid och lust att
hjelpa till med ett
bortförande?«
»Hm! På vissa vilkor,
ja.«
»Hvilka vilkor menar ni?«
»För att tala derom,
måste jag lära känna er
bättre. Man för vid ett
sådant vågadt äfventyr
lätt sitt hufvud till
marknads. Jag är på
intet sätt utan mod, jag
älskar tvärt om faran och
har ofta redan sökt opp
den --- men bara med det
ändamålet att öfva mina
krafter och pröfva ---«
Han ville fortsätta, men
lorden föll honom i
talet.
»Öfva och pröfva krafter!
Helt riktigt! Jag skall
också öfva och pröfva
mina egna --- här i
Konstantinopel. Man
måste i så fall kunna
mycket --- hoppa öfver
murar, slå in dörrar,
släpa bort qvinnor och så
vidare. Hör ni, ni är
min man! Ge mig ett
tillfälle! Ni skall inte
alls deltaga i det sjelf.
Jag utför sjelf hela
historien. Är ni rik?«
»Tyvärr icke!«
»Det gläder mig!«
»Men inte mig.«
»Förstå mig rätt! Det
gläder mig, ty det blir
mig derigenom möjligt att
vara er tacksam. Spåra
ni opp ett harem, hvarest
der befinner sig en
verkligt skön qvinna
eller flicka. För öfrigt
skall ni inte göra
någonting. Det öfriga
ombesörjer jag sjelf.
Men jag måste först få se
fruntimret.«
Målaren såg eftertänksamt
ner framför sig. Efter
någon stund anmärkte han,
i det ett öfverlägset
leende spelade på hans
läppar:
»Ni är en nobelman, och
jag vill gärna ha
förtroende för er. Jag
lofvar er att tänka efter
och efterforska. Säg mig
således huru länge, ni
afser blifva här!«
»Huru länge?
Naturligtvis tills jag
har en turkinna!«
»Godt! Och var kan jag
finna er?«
»På min jagt, der ligger
nere i Peras hamn. Ni
känner strax igen henne.
Hon bär mitt namn och
mitt noggrant afmålade
porträtt.«
»Men inte så, väl, som ni
sitter här?«
»Alldeles precis så!«
»Å! Det var intressant,«
log målaren.
»Ja, jag är på pricken.
Hvad är ni, herr Normann?
Landskapsmålare?
Porträttmålare?«
»Porträttmålare!«
»Det passar ju
förträffligt! Vill ni
afmåla mig?«
»Hm! Om ni allvarligt
önskar det, ja.«
»Härligt! Vi kunna börja
i morgon direkt. Och då
är det min egenhet att
utbetala en del af
honoraret prenumerando.
Tillåter ni mig det?«
»Förvisso icke gerna; det
hör inte till min vana.«
»Men till min. Tillåt
mig alltså strax ställa
denna angelägenhet i
ordning!«
Han drog ur en af sina
många fickor opp en stor,
tjock plånbok, tog derur
ett kuvert och klistrade
igen det, efter att han
hade stuckit in någonting
i det. Sedan öfverräckte
han målaren det. Denne
grep det blott tvekande
men måste likväl taga
emot det, då lorden
skulle hafva blifvit
allvarsamt förargad öfver
en vägran.
»I morgon, alltså,« sade
den senare. »Kom på
förmiddagen. Och i dag
kunna vi --- som sagt,
jag tycker om er. Har ni
tid nu?«
»Bara litet till. Jag
har en sittning.«
»Alltså också ett
porträtt?«
»Ja. Och då ni är vänlig
emot mig på detta vis, så
vill jag vara uppriktig.
Jag har att måla en dam.«
»Huru? Hvad? Månne en
turkinna?«
»En tscherkessiska.«
»Det är ju det samma!
Donner und Doria! Är hon
skön?«
»Enastående, säger jag
er, oförliknelig!«
»Om ni skall måla henne,
så måste ni ju också se
henne och tala med
henne!«
»Väl se, men tala med
henne får jag ej.«
»Men huru kommer det sig,
att ni, en främmad --- en
otrogen --- får se och
afmåla qvinnan eller
flickan?«
»Det är mycket enkelt och
likväl högst intressant.
Ni vet, att slafhandelen
är förbjuden? Och likväl
pågår den ännu i
hemlighet. Ännu komma de
skönaste tscherkessiska
flickorna till
Konstantinopel för att
der säljas till rikets
störste män. Jag känner
till en gammal, berömd
flickhandlare der hänne i
tscherkessqvarteret,
hvilken ännu saluför
första rangens skönheter.
För en kort tid sedan
hade han fått in en ung
tscherkessiska af en
skönhet, hvaraf han
dittills aldrig hade haft
någon. Han vill sälja
henne blott emot den
aldra högsta summa, och
derför har han vikt henne
åt Sultanen. Han har
vändt sig till den
öfverste eunucken och af
denne hört, att detta
icke kan möjliggöras så
snabbt och lätt. Den
kortaste och säkraste
vägen vore att förelägga
Sultanen flickans
porträtt. Då der nu icke
fins några muhammedanske
målare, så är gubben
tvungen att vända sig
till en europee, och hans
val har fallit på mig.«
Lorden hade hört på med
största spänning. Han
formligen sprattlade af
belåtenhet. Han frågade:
»Ni har alltså redan haft
en sittning med henne?«
»Redan fem.«
»Och hon är verkligen så
skön?«
»Underbart skön!«
»För tusan, för tusan!
Skola vi enlevera henne?«
»Hon är ju inte i något
harem!«
»Kan man få se henne?«
»Ja. Den, der vill köpa
en flicka, måste ju se
henne.«
»Och der fins ännu fler?«
»Oppemot tjugu.«
»För tusan, för tusan!
Hvar bor den gamle
gynnaren? Jag går
ögonblickligen dit. Men
är man tvungen att köpa?«
»Nej. Man måste
naturligtvis säga, att
man har för afsigt att
köpa. Behagar en ingen,
eller om priset är för
högt, så går man just
bara sin väg.«
»Skola vi gå dit? Nu med
det samma?«
»Icke tillsammans. Jag
skulle inte vilja låta
den gamle veta, att jag
har meddelat er
någonting.«
»Godt, då går jag ensam
dit, och förvisso strax.
Säg mig bara adressen!«
»Jag för er dit. Vi taga
en gondol, det är
beqvämast. Medans ni
beser flickorna, så
väntar jag i ett
närbeläget kaffehus, dit
ni kommer för att säga
mig, huru ni har roat
er.«
»Härligt, härligt! För
tusan, för tusan! Det är
högst intressant! Ni
hade rätt. Man måste
vända sig till en, der
känner till förhållandena
--- då sätta äfventyren i
gång på fläcken.
Således, kom med!«
De betalade och gingo ut.
Då de stego ut ur huset,
stod dervischen med sin
sockertoppsliknande
hufvudbonad skjuten bak i
nacken och väntade i
närheten.
»Han märkte ändå, hvar
jag blef af!« sade
lorden.
»Hvem?«
»Den der dervischen. Han
rände efter mig i dag,
hvarför vet jag ej!«
»Det är en ylande.
Äcklig kast! I hvart
fall skall han tigga af
er. Fäst intet afseende
vid honom.«
De gingo ner till vattnet
och togo sig en kaik med
tvenne roddare. Mellan
Tophane och Fonduki stego
de ur. Målaren förde
engelsmannen, der äfven
här åter väckte allmänt
uppseende, genom några
gränder och sade sedan,
pekande på ett kaffehus:
»Der inne väntar jag. Gå
ni vidare. Ni går fram
till dörren på venster
hand och säger, att ni
vill köpa en slafvinna.
Gubben heter Barischa och
förstår så pass mycket
franska, så ni kan tala
med honom.«
Lorden följde denna
anvisning och försvann
snart bakom angifven
dörr. Normann satte sig
emellertid på kaffehuset
för att invänta honom.
Här öppnade han kuvertet.
Det innehöll hundra pund,
således tvåtusen mark.
»Det är Guds Försyn!«
tänkte den lycklige unge
mannen. »Vår kassa var
nästan sprängd. Jag hade
icke haft någonting att
gifva eunucken och till
följd deraf ej heller
kunnat tala mer med
Tschita. Denne lord var
mig trots sina egenheter
utomordentligt sympatisk.
Jag skulle kunna hålla af
honom. Hvad skall
Hermann säga, när jag
berättar för honom om
detta underbara
sammanträffande!«
Der förgick öfver en half
timme, innan lorden kom.
Han hade satt den
gråsvarta hatten `på
sniskan´ och skjutit opp
de stora glasögonen i
pannan. Hans utseende
var detsamma som hos en
man, der kommer ifrån ett
sällskap, hvari han har
roat sig med besked. Han
satte sig hos målaren och
lät sig serveras kaffe.
»Nå, har ni sett
skönheterna?« frågade
Normann.
Den tillfrågade tände sig
en cigarr och svarade:
»Ja, om! Det var ett
bildgalleri, och förvisso
ett lefvande ett!
Aderton styck! Den ena
skönare än den andra.
Jag önskar, jag vore
turk! Då skulle jag för
länge sedan ha tagit mig
en fru eller köpt en.
Kanske skulle jag rent af
ha haft några dussin
eller flera hundra!«
»Ni är således icke
förmäld?«
»Nej. Jag var dem alla
alltför bildskön!«
»Ja, engelskorna ha
smak!« grinade Normann.
»Djefvulen tage dem! Kan
jag rå för mitt ansigte
eller ens min näsa? Jag
är ful, det vet jag, men
jag är stenrik och en bra
karl. Det uppväger hela
denna näsa. Men dessa
ladys nappa icke, och
söka ibland
tvättmadammerna, det
ville jag inte. Så jag
har alltså förblifvit
ogift och behöfver inte
betala någon nippertippa.
Men vore jag turk, så
köpte jag mig de skönaste
qvinfolk, och de skulle
få smeka mitt skägg efter
noter.«
»Hvilken behagade er
mest?«
»Alla behagade mig.
Alla! Och priserna voro
icke så höga. Der var en
georgiska, som man skulle
kunna måla af; hon skulle
kosta en half börs guld,
det är åttahundrafyrtio
riksdaler(**). En
lesghierinna, der var
skönare än sjelfvaste
Kleopatra, kostade femtio
börsar silfver, det är
fyrahundra riksdaler.
Sedan fans der en
negrinna från Sudan,
slank som en silfvergran
och en gestalt som af
ebenholts, tjugu börsar
silfver, således
femhundrasextio
riksdaler.«
»Nämnde man för er namnet
på hvar och en?«
»Ja.«
»Var Tschita med?«
»Nej.«
»Då har ni ändå icke sett
skönheternas krona.«
»Den skurken! Han sade
mig, att han hade visat
mig alla!«
»Han märkte, att ni icke
ville köpa någon, och
aldra minst Tschita.«
»Hvad betyder Tschita?«
»Blomma.«
»Nå, om denna är ännu
skönare än de andra, så
är det mycket bra, att
han inte visade mig
henne; eljest blefve jag
kanske renegat och
öfverginge till islam.
Men det står fast, att
jag skall bortföra en af
dem, jag har sett.
Kanske den svarta. När
hon fick se mig, vände
hon ögonen utåt liksom
snigelen sina horn och
visade mig ett
tandgarnityr, med hvilket
man kan krossa
kiselstenar. Jag synes
alltså ha gjort intryck
på henne. De voro öfver
hufvud alla högst vänliga
emot mig. De blefvo mig
förevisade den ena efter
den andra --- och
hvarenda en log emot mig.
En af dem blir således
bortförd, det är visst.«
»Det tror jag icke.«
»Hvarför icke?«
»En flicka, man kan köpa,
och som icke befinner sig
i ett harem, bortför man
inte. En sådan
enlevering vore för det
första onödig och för det
andra intet vågstycke.«
»Det är visst nog sant.
Jag får alltså tåla mig
till ett annat tillfälle
och då förlita mig helt
på er. Likväl är jag er
stort tack skyldig för
adressen till denne
handlare. Låt er kopp
fyllas än en gång!«
»Nej, tack! Jag skulle
vilja bryta opp. Den
öfverenskomna tidpunkten
är inne, och jag måste
vara punktlig.«
»Då får jag inte
uppehålla er och skall nu
få gå ensam tillbaka till
Pera. Då kommer ni
alltså till min jagt i
morgon förmiddag?«
»Alldeles säkert.«
»Jag tillstår uppriktigt
för er, att jag gläder
mig hjertligt inför denna
sittning. Farväl då; jag
blir först sittande här
ännu en liten stund,
tills cigarren är slut.
Det var alldeles icke det
sätt, man kunde förvänta
sig af en hög engelsk
aristokrat. Målaren
kände sig utomordentligt
väl stämd gentemot denne
man; han hade gerna
blifvit längre hos honom
men måste, liksom han
nyss hade sagt, vara
punktlig.
Slafhandlarens hus var
--- liksom de flesta hus
i Stambul --- bygdt af
trä. Det hade inga
fönster åt gatan; men åt
gården lågo der några
gemak, hvilka derifrån
erhöllo ljus och äfven
luft.
Ingången var olåst.
Tamburen var trång och
låg. Man såg på höger
och venster sida hvardera
en dörr. Normann
knackade på den förra.
En skjutlucka öppnades,
och en lång näsa visade
sig. Efter att denna
åter hade dragit sig
tillbaka, öppnades
dörren.
Denna näsa hörde hemma i
ansigtet på egaren till
detta hus. Han besvarade
målarens helsning med
tvungen höflighet;
konstnären blef ju tåld
och betald blott derför,
att porträttet utan honom
ej blefve färdigt.
»Jag har sett på bilden
igen,« sade den gamle.
»Det är lyckadt hittills.
Huru mycket längre
behöfver du hålla på?«
»Det vet jag icke
bestämdt. Färgerna torka
långsamt, eftersom der är
så fuktigt i din bostad.«
Att han arbetade långsamt
blott derför, att han
skulle kunna vara
tillsammans med
porträttets original så
länge som möjligt, det
finge han naturligtvis
icke säga.
»Ju fortare du blir
färdig, desto större blir
den bakschisch, jag ger
dig utöfver den summa, vi
ha gjort opp om. Gå
vidare nu. Den svarte
väntar redan på dig. Du
kommer senare än
vanligt.«
Genom ytterligare en dörr
hamnade Normann i ett
andra, sedan i ett tredje
rum och slutligen i en
gång, der löpte längs
gårdens ena sida. Der
satt en tjock neger på
huk på en matta. Detta
var den snöpte, der hade
att öfvervaka målaren
under sittningen. Han
måste bevaka, att Normann
hvarken talade något ord
med tscherkessiskan eller
än mindre vidrörde henne.
Och likväl hade det
lyckats Normann att öppna
den svartes hjerta för
sig --- nemligen med
guldets nyckel. Han hade
gjort det begripligt för
denne, att Tschita måste
tala, för att han skulle
kunna studera hennes
ansigte i dess olika
rörelser. Den snöpte
hade till en början
vägrat men sedan till
slut gifvit sitt samtycke
på flera vilkor. Han
begärde nemligen för hvar
sittning femtio piastrar
--- alltså tio mark --- i
drickspenningar; så fick
hans herre ingenting
veta; och slutligen fingo
de uttalade orden icke
hafva någonting
försåtligt i sig.
Normann hade gått med på
dessa vilkor i det han
hoppades, att den svarte
efter hand skulle visa
sig mindre sträng.
När han nu steg ut i
gången, reste sig
väktaren långsamt och
under ett plågadt
stönande ifrån sin
sittplats men bemötte den
unge mannens helsning med
ett vänligt leende.
»Hvad är der med dig?
Har du ondt någonstans?«
frågade Normann.
»Fråga icke här, utan kom
in,« svarade eunucken.
»Herrn skulle kunna
tjuflyssna.«
Han öppnade en dörr, och
de inträdde i ett ljust,
vänligt utrymme, hvars
blåmålade väggar voro
prydda med ordspråk ur
Koranen i gyllene skrift.
Vid ena väggen stod der
en röd ottoman, och midt
emot denne staffliet med
taflan, der var omhöljd
med en helt fin schal.
»Nu kunna vi tala,« sade
den svarte. »Hvad skulle
du göra med en man, der
slår dig?«
»Jag skulle utmana honom
på tvekamp och döda
honom.«
»Det kan jag inte. Jag
är hans slaf; han har
köpt mig; jag får icke
kämpa med honom och får
ej heller döda honom.«
»Så du har blifvit
slagen?«
»Ja.«
»Af Barischa, din herre?«
»Af honom. Af någon
annan skulle jag ju icke
låta mig bli slagen.«
»Hvarför gjorde han det?«
»Derför, att jag hade
släpt in en man, jag ej
skulle ha släpt in. Han
var engelsman och bar
frankiska kläder med idel
fyrkanter. Han hade en
regnskärm och en bok i
handen och bar en bössa
af läder på ryggen.«
»Hvarför skulle du icke
släppa in honom?«
»Jag skall öfver hufvud
icke släppa in någon
franker, emedan en
franker icke köper sig
någon qvinna. Men då
ännu ingen hade begärt
att släppas in, så länge
jag har varit här, så
visste jag inte detta.
Nyss var den fyrkantigt
fläckige här. Min herre
var vänlig emot honom, ty
engelsmännen äro mäktiga,
men vred på mig. När den
främmade hade gått, tog
han till piskan, och jag
måste lägga mig på mage.
Jag fick så många rapp,
så att köttet har fläkts
opp för mig.«
»Det beklagar jag mycket.
Jag skall taga med mig en
salva till dig i morgon,
hvilken helar dina sår
och lindrar dina
smärtor.«
»Gör det! Jag skall
tacka dig för det. Jag
får inte slå tillbaka på
min herre, men jag skall
hämnas på honom.«
»Tag dig bara i akt! Du
skulle kunna ådraga dig
fler slag.«
»Jag skall gå mycket
klokt till väga, och du
skall hjelpa mig med
denna hämd.«
»Jag? Hur så?«
Den svarte var verkligen
rasande. Hans pipiga
röst, som ju alla snöpte
hafva, hade sjunkit ner
till ett halfhögt,
vredgadt knarrande. Han
svarade:
»Du har alltid gifvit mig
femtio piastrar för att
få tala med Tschita. Jag
har tillåtit dig att
endast tala ofarliga ord.
Jag skall hämnas på min
herre genom att jag
tillåter dig ännu mer.
Passar det dig eller
icke?«
För målaren hoppade
hjertat till af
förtjusning. Han hade
icke fått tala ett ord
med Tschita om sig sjelf
eller henne, om hennes
eller sina egna
förhållanden. Den svarte
hade bevakat begges
blickar och miner, liksom
Djefvulen skulle bevaka
en själ, man ville
undanrycka honom.
Normann visste intet om
detta härliga väsen, alls
intet. Han visste blott,
att han älskade den
oförlikneliga och att han
skulle gifva sitt lif, om
detta kunde göra henne
lycklig. Derför svarade
han hastigt:
»Jag skall vara din
förbundne.«
»Du skall alltså tala med
henne så, som en broder
talar med en syster?«
»Ja.«
ȁ, du skall till och med
tala med henne, som om
hon vore din älskade!
Vill du det?«
»Jag vet icke, om hon
skulle tåla det.«
»Å, hon uthärdar det.
Jag vet, att hon tänker
på dig och att hon
inväntar din ankomst med
stor längtan. Men säg
mig också, om du har
pengar på dig?«
»Jag har några.«
»Om du ger mig hundra
piastrar i stället för
femtio, så skall du också
få vidröra henne.«
»Är det ditt allvar?«
»Det är mitt allvar och
min hämd. Du skall sitta
hos henne på divanen och
ha hennes händer i dina
egna. Du skall få kyssa
henne och tala med henne
om allt, hvad du vill.«
»Och om din herre
öfverraskar oss?«
»Det kan han ej. Jag
skall stå här vid dörren
och hålla vakt. Jag
skall icke se, hvad I
gören, ty jag skall vända
ryggen åt eder. När
Storherrn köper sig denna
sköna sultana, så skall
hon dessförinnan ha
blifvit omfamnad och
kysst af en otrogen. Det
är min hämd på herrn. Är
nu äfven du införstådd
dermed?«
»Ja.«
»Så gif mig hundra
piastrar!«
Det var närmare tjugu
mark. Normann skulle
hafva gifvit mer, mycket
mer; han hade gifvit
allt, som tillhörde
honom, för den
tillåtelse, han nu fick
för en så ringa summa.
Han tog guldmyntet ur
fickan och gaf den svarte
det. Denne betraktade
det med lystna ögon,
stoppade ner det och sade
sedan:
»Jag tackar dig! Nu
skall jag hemta Tschita.«
Han gick, och Normann
trädde fram till
staffliet. Hans hand
darrade, när han aflyfte
täckelset ifrån arbetet.
Och det var ett
mästerverk, der här
blickade emot honom, ett
skapelsen mästerverk och
tillika ett konstnärens
mästerverk. Han hade
arbetat på det med
kärleksglödande hjerta.
När hans öga nu
betraktade detta härliga
hufvud, kunde han icke
annat --- han lutade sig
fram emot duken och
kysste den mun, som dock
endast var hans eget
verk. Och när han som
bäst med sina läppar
vidrörde målningen, ljöd
der en underbart
kärleksfull, välklingande
stämma:
»Allahs helsning!«
Han ryckte tillbaka, och
hans fagra ansigte
begynte glöda i flammande
rodnad. Der vid dörren
stod den svarte med
grinande ansigte, och
midt i rummet ---
Tschita, med hela kroppen
och till och med hufvudet
omhöljdt af den vida,
hvita slöjmantelen, der
endast hade öppning för
ett öga.
Den mjuka mattan hade
dämpat deras steg, och
begge hade sett kyssen;
det var säkert.
Emellertid fattade sig
målaren och besvarade
helsningen så obesväradt
som möjligt. Tschita
gick fram till ottomanen
samt bortlade slöjan och
det öfriga omhöljet.
Sedan löste hon sitt hår,
vände sig emot honom och
frågade:
»Är det nu rätt så?«
Så hade hon alltid frågat
med precis de samma
orden; och likväl var det
i dag helt, helt
annorlunda. På hennes
felikt sköna ansigte låg
der blygsel såsom en blid
morgonrodnad, och i
hennes röst vibrerade den
kyss, hon oafsigtligen
hade iakttagit.
Han nickade jakande och
vände sig åt sina färger
för att under denna tid
återvinna sin
sjelfbeherskning. När
han sedan åter vände sig
åt henne, hade hon tagit
plats på ottomanen.
Hon var endast lätt
klädd. Porträttet hade
ju till afsigt att
framhäfva hennes skönhet
så mycket som möjligt.
Hon bar byxor af finaste
gult siden och en kort
liten jacka af samma tyg
men i djupt rosa färg.
Denna lilla jacka, halft
öppnad, lät den snöhvita
blusen af finaste muslin
framträda i all sin
glans. Ärmarna voro
oppskurna och hängde
långt ner, så att de
alabasterhvite armarnes
plastik kunde beundras
opp öfver armbågarne.
Den lille, nakne foten
hvar instucken i en liten
blå sidentoffel, der såg
ut att hafva kunnat
tillhöra ett sexårigt
barn.
Det härligaste var dock
detta hänförande väsens
hufvud. Tschita var
blond och i den
ovanligare mörke,
askblonde ton, hvaröfver
en silfverglans vibrerar.
Att beskrifva ett sådant
ansigte med ord är just
en omöjlighet. Hennes
stora ögon voro af en
stjerneklar
septemberaftons djupe,
mättade blånad, och
likväl var det, som om en
glödande sol strålade bak
detta blå. Hon hade icke
färgat ögonbryn och
ögonfransar med khol,
såsom den orientaliska
seden är. Hon kände
instinktivt, att hvilken
som helst konstgjord
tillsats endast kunde
vara henne till förfång.
Hennes kinders skinande
hvithet var öfverdragen
med en fläkt af den
rodnad, man kan iakttaga,
om man bortom Norges
snötäckta fält får se
norrskenet flamma opp
omkring polen. Der låg
öfver det lilla ansigtet
en ymnighet af oskuld och
ren, omedveten
jungfrulighet, och
dertill kom en rörande
anstrykning af bekymmer
och själslidande, hvilken
böjde de veka, barnsliga
dragen i bestämdare
konturer. Och från detta
lilla englahufvud
svallade det rika hårets
ymnighet, der nästan ej
kunde tyglas, ner i
naturliga, retsamma
vågor, så att de små,
hvita händerna ständigt
hade att göra för att
förhindra ett fullkomligt
omhöljande af hela detta
outsägligt tjusande
väsen.
På all denna prakt och
härlighet glodde negerns
ögon med fäaktig
likgiltighet, hvaremot
Normann måste anstränga
hela sin beherskning för
att åtminstone skenbart
förblifva lugn.
Han hade tagit pensel och
palett i händerna.
»Vill du inte sänka
hufvudet litet lägre!«
bad han bara för att ändå
säga någonting.
»Så?« frågade hon, i det
hon åtlydde honom.
»Litet till.«
»Som nu?«
»Det är för mycket.
Vänta!«
Han lade åter ifrån sig
pensel samt palett och
trädde fram till henne
för att lägga handen på
hennes späda tinning och
sålunda gifva det lilla
hufvudet det önskade
läget. Då for emellertid
detta lilla hufvud opp.
Ur dess ögon blickade
rena skräcken, och med en
af rädsla brusten ton
frågade hon:
»Allah il Allah! Vill du
dö?«
»Nej, inte dö,« svarade
han.
»Du måste ju dö; du
vidrör mig ju!«
»Vill du då, att jag
dör?«
»Nej, å nej! Men om min
herre får reda på det!«
»Ingen skall säga honom
det.«
»Inte Ali här iheller?«
»Han skall tiga.«
Då flydde rädslan ur
hennes anletsdrag; hennes
ögon började lysa, och
med en förväntansfull ton
frågade hon:
»Har du talat med honom?«
»Ja. Ser du inte, att
han har vändt sig bort?
Han vill icke höra
någonting och ingenting
se.«
»Allah signe honom, den
gode, den barmhertige!«
»Då vill du gerna, att
jag talar med dig?«
»Å, så gerna,« svarade
hon. »Jag tänker på dig
om dagen och drömmer om
dig om natten. Då är du
en rik pascha och kommer
för att köpa mig.«
Då knäböjde han för
henne, tog hennes händer
i sina och frågade i den
ton af oändlig ömhet,
till hvilken den
mänskliga rösten synes
förmögen blott en enda
gång i lifvet:
»Skulle du då gerna gå
med mig, om jag köpte
dig?«
»Öfver all, all måtta
gerna. Herrn säger mig
alltid, att Sultanen
skall köpa mig, att jag
då skall bära dyrbara
klädedrägter och härliga
smycken och herska öfver
hans harem och regera
hela jorden tillsammans
med honom. Men jag vill
icke till Sultanen, icke
till Padischan, icke till
Storherrn. Du, du, bara
du ensam skall köpa mig,
och då vill jag inte ha
några smycken utan bara
ditt leende, och då vill
jag ej heller herska utan
jag vill älska dig och
tjena dig hela lifvet
långt. Men kan du köpa
mig? Herrn vill ha
mycket, mycket för mig.
Är du rik?«
»Nej,« tillstod han
sorgset. »Jag är
fattig.«
»Och likväl är jag hellre
hos dig. Jag vill inte
ha någon annan. Hellre
ville jag dö!«
Och böjande sig ner till
hans öra hviskade hon
helt sakta, så att negern
icke kunde höra det:
»Bortför mig.«
»Ja, det gör jag,«
hviskade han tillbaka.
»Men det kan kosta oss
ditt och mitt lif!«
»Jag ger det gerna för
dig.«
Hon sade intet ord till
detta men hon tog hans
hufvud i sina små händer
och såg honom in i ögonen
med en blick full af
sällhet och hänförelse,
hvarigenom hela hennes
själ flög öfver till
honom.
Då reste han sig ifrån
knäböjningen, satte sig
vid sidan om henne, grep
ånyo hennes små händer
och sade:
»Tschita, du är mitt lif;
du är mig kärare än
himmel och jord, än allt,
der fins. Är jag dig då
verkligen kärare än
Padischan?«
»Tusen gånger kärare!«
»Då skall Allah hjelpa,
tro mig!«
Hon blickade med
strålande ögon opp till
honom. Han böjde sig ner
och lade sin mun på
hennes läppar. Hon hade
alldeles säkert ännu
aldrig kysst; det kände
han, men hon öfverlemnade
honom munnen, och när han
slutligen åter frigaf
henne den, hviskade hon
sakta, i det hon lade
sitt sköna lilla hufvud
till hans bröst:
»Så måste det vara i
himmelen hos de salige.
Å, huru kär, huru kär jag
har dig! Kunde jag bara
alltid ligga vid ditt
hjerta så som nu!«
»Det skall du!«
Och sakta lade han till:
»Jag skall helt säkert
hemta dig; jag enleverar
dig.«
»Och min mor också?«
frågade hon. »Utan henne
skulle jag inte gå,
fastän jag skulle vilja
dö utan dig.«
Han tryckte henne till
sig och frågade nu åter
högt:
»Har du en mor?«
»Ja. Hon kan icke vara
utan mig, ty man har
utslitit hennes tunga och
afhuggit henne händerna.«
Han rös till och stirrade
full af fasa på henne.
»Är det sant?« frågade
han.
»Ack ja!«
»Hvem har gjort det?«
»Det vet jag icke; jag
var den gången ännu så
liten, att de måste bära
mig på armen. Man ville
ofta skilja mig ifrån
henne, men man gjorde det
icke, emedan man
fruktade, att jag skulle
dö af längtan. Och äfven
nu går jag icke ifrån
henne; hellre dödar jag
mig sjelf. Den, der
köper mig, måste också
köpa henne.«
»Har du ingen far?«
»Nej, ingen menniska på
jorden utöfver min mor.«
Ett med oändlig ömhet
förenadt medlidande
öfverkom honom. Han slog
begge armarne om henne
och sade:
»Din mor skall alltid
förblifva hos dig, och
--- ---«
Då vände sig eunucken om
emot dem och sade:
»Fort bort ifrån
hvarandra! Herrn
kommer!«
I ett nu stod Normann med
det likgiltigaste ansigte
framför staffliet och
strök på första bästa
färg. Och då inträdde
redan Barischa.
Han sade i hänsynslös ton
till målaren:
»Du kan gå nu. Kom
tillbaka i morgon!«
Normann vände sig
långsamt emot honom och
svarade:
»Jag är ännu icke färdig
för i dag.«
»Det kan jag inte hjelpa.
Här är en, der vill se
och tala med Tschita.
Kanske blir hon köpt af
en, der betalar lika
mycket som Sultanen.«
Han vände sig till
flickan, mönstrade henne
med en kännares blick och
sade:
»Just så, som du nu är,
skall han se dig. Jag
skall föra honom hit.
Således, franker, kom i
morgon åter. Ali må visa
dig ut.«
Normann följde denna
tillsägelse så fort som
möjligt för att ej väcka
misstanke. Han kastade
icke ens en blick till åt
den älskade. Han hängde
för porträttet och gick
ut. Ute i det främre
rummet stod den väntande.
Till målarens förvåning
var det just den
dervisch, hvaruppå lorden
hade riktat hans
uppmärksamhet.
Hvilka afsigter hade
denne man? Månne han
befattade sig med mer än
blott bettleri? Normann
kände plötsligt en
beklämning, hvaröfver han
ej förmådde göra sig
sjelf tillräcklig
räkenskap.
Han gick ner till bryggan
och tog sig en kaik för
att låta sig sättas öfver
till Pera. Han hade hyrt
in sig i en af de högre
gatorna i denna stadsdel
men förfogade dock icke
ensam öfver sin lägenhet
utan delade den med en
vän, der vid hans inträde
stod vid fönstret
försjunken i tankar.
Denne vän var icke lika
lång och kraftig, som
målaren. Med blondt hår
och ljus, nästan
flickaktigt späd hy kunde
han blott komma från
något land i norr. Hans
drag hade något uttaladt
aristokratiskt; och när
han vände sig om, visade
hans rörelser en
tilltalande skicklighet,
der knappast går att
tillegna sig genom
uppfostran, om den ej är
medfödd.
»Redan tillbaka?« menade
han. »Jag trodde inte,
att jag fick vänta dig
än.«
»Sittningen blef tyvärr
afbruten, just när den
var som intressantast.«
Den andre såg hastigt opp
och fixerade målaren
skarpt. Sedan sade han i
spänd ton:
»Intressant! Har du
talat med henne?«
»Ja.«
»Älskar hon dig?«
»Ja, Hermann. Jag tror,
jag är en lycklig
menniska, om Gud fogar
det till det bästa.«
Då räckte vännen honom
handen och sade
hjertligt:
»Jag unnar dig det och
gratulerar.«
»Huru? Jag trodde, du
var helt emot sådana här
romanaktiga nycker, såsom
du kallade det?«
»Hm,« brummade Hermann
förläget, »ja, utifrån
min ståndpunkt eller
snarare ur flera
synpunkter måste jag vara
emot det. En sådan
flicka besitter ingen
bildning, inga kunskaper,
kort och godt ---
ingenting alls; fria till
henne kan man inte, köpa
henne vill man inte,
alltså --- och så vidare.
Det är i alla händelser
en dumhet. Och likväl
har jag sedan i förrgår
blifvit mer öfverseende.«
»Och af en anledning,
väl?«
»Ja.«
»Får man höra denna
anledning?«
»Om du lofvar mig att
inte skratta ut mig.«
»Naturligtvis lofvar jag
det. Du brukar inte
befatta dig med
löjligheter.«
»Men här är det väl så,«
sade Hermann, i det hans
eljest mycket allvarliga
ansigte antog ett
skalkaktigt uttryck.
»Hvad skulle du säga, om
äfven jag hade blifvit
förtrollad af två ögon
igenom ansigtsslöjan?«
»Det händer icke dig.«
»Inte det? Vill du
kanske ha godheten att se
efter en gång, hvad som
ligger här på soffan!«
Normann trädde fram till
nämnda möbel och
undersökte de
klädesplagg, der lågo på
densamma.
»Hvad skall detta
betyda?« frågade han.
»Det är ju en fullständig
gatukostymering för en
turkisk qvinna!«
»Det är visst det. Jag
skall senare påtaga mig
den för att gå ut på
gatan med den.«
»Är du galen, Hermann!«
»Nej. Jag går till ett
aftaladt möte.«
»Med en dam?«
»Ja.«
»Då ramlar rent af
himmelen ner! Du har
ännu så länge icke haft
det ringaste intresse för
någon som helst dam,
fastän det ofta har legat
dig nära. Och här --- i
Stambul --- börjar du
bedrifva allotria?«
»Kanske är det bara ofog
och dumheter, men kanske
tränger det äfven
djupare. Och det har
kommit snabbt, mycket
snabbt. Jag känner icke
längre igen mig sjelf.«
»Får man veta, om hvad
eller hvem det handlar?
Naturligtvis är det i
alla fall en flicka?«
»Det vet jag inte. Det
kan äfven vara en
qvinna.«
»Är du galen!«
»Hör på! Jag visste
icke, hvilket dumt,
oöfverlagdt, egenvilligt
ting menniskohjertat är.
Nu litar jag ej längre på
mig sjelf, ty jag har
fullständigt förlorat min
hittillsvarande makt
öfver hjertat. Kom, så
skall jag berätta dig
någonting. Tänd dig en
--- å, du röker redan!
Och hvad för en sort!
Det är ju något helt och
hållet högfint. Hvar fås
de?«
»Det är skänkt vara.«
»Af hvem?«
»Af din `cousin´,«
svarade målaren sneglande
på vännen.
»Kusin? Tala tydligare!«
»Godt! Således utan hvar
inledning: jag har
träffat lord Eagle-nest.«
Då for Hermann åter opp
ifrån den stol, hvaruppå
han hade satt sig, och
utropade:
»Vill du kanske pröfva
mig?«
»Nej. Hör på, käre vän.«
Han berättade för honom å
det utförligaste om sitt
möte med den sällsamme
engelsmannen. Hermann
gick dervid
utomordentligt upprördt
omkring af och an i
rummet och frågade, när
vännen hade slutat:
»Du har väl inte sagt,
att jag är en
Adlerhorst?«
»Om dig har der alldeles
icke varit tal. Jag
reser med dig för att
upptäcka den
fruktansvärda menniska,
hvars spår leder till
Turkiet, och dervid
kanske återfinna dina
förlorade anhöriga; men
talar om våra
hemligheter, det gör jag
icke.«
»Tack gode Gud! Ja,
detta sista skott på vår
stams engelska gren lär
vara ett underligt
helgon. Han vill alltså
bestämdt ha en
enlevering?«
»Ja.«
»Löjligt och obegripligt,
om han inte vore
engelsman!
Förhoppningsvis är det
bara en nyck?«
»För honom är det tvärt
om mycket allvarligt, och
kanske kan jag göra honom
till viljes. Det är
möjligt, att jag låter
honom spela en roll i min
angelägenhet med Tschita,
men naturligtvis utan att
jag bringar honom i fara.
Men vi vänta och se, och
så egna vi oss hellre åt
din hjerteangelägenhet!«
»Vid hvilken du
emellertid har en roll
att spela, och förvisso
redan i dag.«
»Gerna. Meddela mig
blott nödiga
instruktioner.«
»Du skall bevaka vårt
möte.«
»Mycket gerna; men jag
hoppas, att hon också är
värd ett sådant
vågstycke.«
»Jag skulle vilja önska
det. Således, hör på!«
Han satte sig nu åter
ner, tog sig en cigarrett
och berättade:
»Du vet, att Sötvattnens
dal är en omtyckt
utflygts- och nöjesort
för den härvarande
befolkningen. I
synnerhet besökes den
gerna af qvinnor, hvilka
fara dit i de bekante
beslöjade oxvagnarne för
att någon gång utan tvång
få röra sig i det fria.
Nyligen var du opptagen,
och jag visste intet
bättre att företaga mig
än besöka denna dal. Jag
genomkorsade den i alla
riktningar och kom dervid
in i en liten skog af
plataner, hvarest jag
öfverraskades af
högljudda, muntra
qvinnoröster och glada
skratt. Jag borde ha
dragit mig tillbaka, men
jag vill uppriktigt
tillstå, att nyfikenheten
segrade. Jag ville en
gång
(Slut på första
afsnittet.)
Fortsättning följer i
afsnitt 2
--
(*) Här står i tyska
texten »Sie« redan innan
herrarne börja tala
tyska, då det egentligen
borde hafva varit »Ihr«
enligt det vanliga bruket
vid tal på andra språk än
tyska i denna roman. Vi
översätter här trots
inkonseqvensen enligt
förlagan med »ni« (brukas
här motsvarande »Sie«)
och icke »I« (brukas här
motsvarande »Ihr«).
(**)Riksdaler: vår
öfversättning af tyska
»Thaler« (tre Mark).
Ö.a.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 001 senast ändradt 6 Aug 01:29
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
