Här bakom detta träd har han stannat till. Här har han stått en längre stund och med fotspetsarna åt höger. Hans ansikte har alltså varit vänt däråt, hän emot herrgården. Jalousierna är ännu inte uppdragna; för två timmar sedan har de ännu mindre varit det; endast verandan är öppen. Det måste alltså ha befunnit sig någonting där, som han har velat iaktta. Vänta här ett tag! Jag är av den åsikten, att han har någon avsikt med avseende på plantagens herre. Han har inte gått direkt till denne, utan han rekognoscerar i förväg, han smyger sig i hemlighet omkring bakom träden; hans avsikt är således ingen god, ingen lovvärd. Det är möjligt, att han kommer till ägaren, medan vi ännu söker honom; ja, det är till och med möjligt, att han redan är hos denne.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (036) senast ändradt 8 Aug 23:06
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden36.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 36
Den främmade bar nemligen
en grå, nästan
stadsmässig kostym. Han
såg alldeles icke ut, som
komme han ifrån prärien
eller hade strukit
omkring i skogen länge.
Han svarade i en ton, der
skulle föreställa
obesvärad:
»Tidigare var jag det,
men jag är det inte mer.
Nu bedrifver jag
agenturhandel.«
»I tobak? Bomull?«
»I allt, hvad sig
erbjuder mig. Men I
talade ju om att ge mig
något att äta!«
»Det hade jag så när
glömt. Ursäkta!«
Han lossade en läderväska
från sin lasso, öppnade
den och drog fram ett
stycke mörkt kött.
»Hvad är det?« frågade
Walker.
»Björnskinka,
lufttorkad.«
»Det är godt. Tag hit!«
Han skar sig ett stort
stycke deraf och började
äta. Han hade tagit sitt
gevär med ur kanoten.
Det låg honom tvärs öfver
knäna. Det föreföll
smaka honom. Medans han
tuggade det hårda köttet,
menade han:
»Ni vill alltså betala
mig. Egentliga pengar ha
väl jägare sällan på sig.
Hvad har I?«
»Först är det fråga om,
huru mycket I skall
begära till Van Buren.«
»Två dollars.«
»I är förryckt!«
»Hur så?«
»Kunde jag gå, så vore
jag der på fem timmar. I
behöfver icke ro, båten
drifver helt af sig
sjelf, och likväl begär I
en sådan summa!«
»Om den är er för hög, så
blif då sittande här!
Hvart arbete och hvar
tjenst måste betalas.«
»Deri har I mycket rätt.
Det stycke björnskinka
till exempel, I har ätit,
kostar fem dollars.«
»Är I galen!«
»Lika så litet som I är
förryckt. I sade ju
sjelf, att allt måste
betalas.«
»Jag trodde, I gaf mig
det för intet!«
»Och jag trodde, I skulle
medtaga mig för intet.«
»Det är något annat. Och
dertill hela fem dollars
för detta lilla stycke
kött!«
»Två dollars för denna
korta sträcka! Enhvar
sätter sina priser, såsom
det behagar honom.«
»Jag betalar intet.«
»I skall nog betala.«
»Det faller mig alls icke
in.«
»Jag utmäter ert gevär af
er.«
»Försök det bara!«
Han for opp, då han
menade, att Sam ej kunde
röra sig så snabbt.
Denne blef lugnt sittande
och sade gemytligt
leende:
»Ja, jag är tjockare än I
och dessutom har jag en
halt fot; jag skulle väl
alltså inte kunna ila
efter er, om I sprunge
ifrån mig med geväret.
Men det skall I ej göra.«
»Tror I det?« frågade
Walker i hånfull ton.
Han var icke för tjock
och icke för mager, icke
för gammal och icke för
ung, han var en man af så
kallad
genomsnittspersonlighet,
en dussinmenniska. Och
likväl hade han något i
sitt ansigte, som strax
föll i ögonen, utan att
man förmådde definiera
det. Den, der en gång
hade sett denna
fysionomi, han glömde den
icke så lätt igen.
»Nej,« svarade Sam. »I
springer ej ifrån mig. I
tar ju mig med till Van
Buren.«
»Så Djefvulen heller gör
jag ej! Det faller mig
alls icke in, att medtaga
er. Två dollars har jag
begärt; fem vill I ha; så
skulle jag alltså ha
gifvit er tre och måste
också upplåta er plats i
kanoten. Det passar mig
naturligvis icke!«
Sam hade sett, att de
begge brödrarne hade
skjutit sig fram igenom
buskarne bak Walker så
ljudlöst, att han rakt
ingenting märkte. Nu
stodo de bak om honom.
Sam var alltså säker på
sin sak. Han svarade:
»Då måste jag verkligen
utmäta geväret af er.«
»Jag har ju redan sagt
er, att I skulle försöka
er att göra det.«
ȁ, det stannar ej vid
försöket. Jag hoppas, I
har hört nog om mig för
att veta, det jag förstår
att ge mina ord
eftertryck. Jag tänker
alltså, att I frivilligt
skall öfverlåta mig
geväret.«
»Så dum är jag ej.
Försök I taga det! God
natt!«
Han vände sig om för att
gå.
»Jag har det redan!«
grinade Sam.
Och verkligen, han hade
det också i samma
ögonblick. Det hade
blifvit undanryckt ifrån
Walker bakifrån och
öfverkastadt till den
tjocke trappern.
Walker visste icke, hur
det hände honom. Han
snurrade hastigt rundt
och såg sig stå gent emot
de begge brödrarne.
Eldsskenet belyste deras
ansigten. Han igenkände
strax Tim. Skräcken slet
ur honom utropet:
»Alla djeflar! Denne
karl!«
»Hvilken karl?« frågade
Jim.
»Du lefver?«
Han betänkte ej, att han
med denna fråga förrådde
sig sjelf. Han kunde
öfverhufvud taget icke
tänka, så förskräckt var
han. Hans ögon stodo
vidöppna. Det var, som
om han ej kunde röra
någon lem på sin kropp.
»Ja, jag lefver,« svarade
Jim. »Din förtjenst är
det icke. Jag lefver för
att göra opp räkningen
med dig, mördare!«
Öfver Walkers ansigte
gick en hastig skälfvan.
Han hade öfvervunnit sin
skräck. Han frågade sig,
huruvida räddning ännu
vore möjlig. Ja, men
endast genom flykten.
Och förvisso åt kanoten
till fick han ej fly; då
hade han varit förlorad.
Äfven om det skulle
lyckas honom att nå den,
hoppa i och stöta ut
ifrån land, så skulle
desse trennes kulor
likväl säkert nå honom.
»Mördare?« sade han i en
ton af förvåning. »Jag
förstår er ej.«
»Åhå! Du förstår mig
säkert precis. Du är
icke blott mördare utan
äfven röfvare. Du stal
skinnen.«
»Ursäkta, master! Jag
har ingen aning om, hvad
I vill med mig.«
»Ljug icke!« dundrade Jim
åt honom.
»Jag ljuger ej. Det
synes mig, som om I
håller mig för en man,
der väl måste ha någon
likhet med mig. Det är
dock ingen anledning att
tala till mig på detta
vis. Det måste jag
alltsammans på fullt
allvar och mycket strängt
undanbedja mig!«
Han satte opp ett högst
förolämpadt ansigte. Jim
grinade emellertid högt
åt honom och sade:
»Din bof, du spelar inte
så illa komedi! Men den
skall snart vara slut.
Ge hit dina armar ett
tag! Vi skola binda ihop
dem en smula.«
Han räckte fram händerna.
»Strax! Här!« svarade
Walker.
Men rakt tvärtom.
Plötsligt tog han ett
språng in i buskarne, der
slöto sig bak om honom.
I nästa ögonblick
knallade två skott efter
honom. Jim och Tim hade
skjutit, kastade sedan
bort gevären, drogo
knifvarne och störtade
efter honom. De hade
hört det aflägsna
prasslandet af hans steg.
Huruvida han var träffad,
det kunde de icke säga.
Sam hade makligt blifvit
sittande. Han reste sig
nu långsamt ifrån marken
och tog opp de begge
gevären --- äfven
Walkers. Han virrade på
hufvudet och brummade:
»Dumhet! Dumhet! Och
det skall vara riktiga
vestmän! Galenskaper,
galenskaper!«
Han hade rätt. Walker
hade icke tänkt utsätta
sig för faran att träffas
af kulorna eller ens
blifva gripen. Han hade
tagit ett språng in i
buskarne i medvetande om,
att man strax skulle
skjuta och sedan störta
efter honom. Knapt hade
grenarne slutit sig bak
om honom, så gjorde han
en kort vändning åt
höger, tog några steg och
duckade sig ner der, nu
hållande sig helt
orörlig.
Hans beräkning visade sig
helt riktig. De begge
skotten föllo, och sedan
hörde han brödrarne
tränga förbi honom igenom
buskarne. De hade tagit
det buller, deras kulor
förorsakade i buskarne,
för rymlingens.
Sam hade långsamt gått
ner till vattnet, steg i
kanoten, rodde ut den
ifrån land och höll den
sedan på något afstånd
ifrån stranden. Det var
enligt hans åsigt det
aldra bästa, han kunde
göra. Han var en slug
karl.
Walker å sin sida
lyssnade en liten stund.
När han intet buller
hörde, kröp han långsamt
och försigtigt, ytterst
försigtigt tillbaka. Han
märkte, att der ingen
menniska mer var vid
elden.
»De äro efter mig!«
tänkte han. »Men
Tjocke-Sam också? Han
var ju halt! Eller
skulle han kanske ha
förstält sig? Kort och
godt, de äro efter mig.
Nu snabbt till kanoten!
Min bössa ha de tyvärr
fått med sig.«
Han smög sig åt stranden.
Båten var borta. Han såg
den till sin
förskräckelse hålla still
på ett afstånd af kanske
åtta till tio meter. Sam
satt i den, såsom man
kunde se på den oformliga
pelsmössan.
»Djefvulen tage desse
fördömde bofvar!« svor
Walker för sig sjelf.
»Ett slughufvud af första
storleksordningen är han,
denne fettbuk! Hvad man
berättar om honom, synes
vara helt sant. Han har
ett dumhufvuds utseende
och uppförande men är
samtidigt en äkta
fiffikus. Blixt och
dunder! Min väska ligger
i båten. Den är
förlorad, förlorad!«
Han tänkte efter ett
ögonblick; sedan mumlade
han:
»Eller ändock ej
förlorad! De komma
naturligtvis tillbaka; de
skola se den tjocke och
tala med honom. Kanske
gå de tillbaka till
elden, och jag kan
undkomma med kanoten.
Jag måste ovilkorligen
höra, hvad de tala om.
Jag gömmer mig alltså här
i buskarne vid stranden.
De skola ej hålla det för
möjligt, att jag har
djerfheten att dröja här.
Jag är således
fullständigt säker.«
Han gömde sig i buskarne
alldeles i närheten af
samma ställe, hvarest
kanoten förut hade varit
bunden, och väntade på
sina förföljares
återvändande, hvilkas
besvikelse i hvart fall
var stor.
Hans tålamod skulle ej
länge sättas på prof.
Der rasslade snart i
buskarne och en lång
gestalt med ryttarhjelm
på hufvudet visade sig.
Det var Tim. Han blef
stående på stranden, just
der, hvarest Walker gömde
sig --- högst fyra steg
ifrån honom --- så att
den senare helt tydligt
hörde, huru den långe
öfverraskadt mumlade för
sig sjelf:
»Lack-a-day! Der sitter
den bofven i sin kanot
och väntar på att få
skratta ut oss! Vänta
du, gosse lille, jag
skall sveda pelsen för
dig!«
Han höjde bössan eller
åtminstone armarne,
liksom tänkte han skjuta.
Han hade i sin
upphetsning glömt, att
han ju intet gevär hade
med sig. Han lät således
också armarne strax
sjunka och fortfor
förargadt:
»Fördömdt! Der har jag
ju intet gevär! Jag
skall snabbt hemta det
och sedan --- --- good
lack! Det är ju inte
alls den gossen, utan det
är Sam, den tjocke
björnen! Hvilken lycka,
att jag icke hade bössan
med mig; jag hade
verkligen drifvit honom
en kula genom hufvudet!
Men hvar har Jim blifvit
af?«
Han behöfde ej länge
fråga sig det, utan
svaret följde strax. Han
hörde buskarne rassla och
sedan trädde den omnämnde
fram, ljudligt flåsande
af den snabba
språngmarschen samt af
upphetsning och vrede.
»Tim, du?« sade han »Har
du sett honom eller är
--- --- Himmel! Der
sitter den skurken!«
»Du misstager dig! Denne
gentleman, der ligger för
ankar, är Sam Barth, den
tjocke.«
»A, verkligen! Hvad får
den gynnaren för sig?«
»Vet inte jag heller.«
»Det är ett dumt spratt.
I stället för att sätta
sig der i båten, kunde
han vara med och förfölja
rymlingen. Jag skall
säga honom min mening.
Som gammal, erfaren
vestman måste han veta,
hvad --- ---«
Han blef afbruten, ty Sam
frågade ifrån kanoten:
»Ären I färdiga med ert
fjerrkikeri nu, då? Jag
hoppas, I icke längre
hållen mig för den, som i
hvart fall har undsluppit
er.«
»Om denne gynnare har
ögon!« hviskade Jim till
brodern. »Att kunna
urskilja oss här i
buskarnes mörker! Det är
mycket, det är starkt;
det skulle vi visst nog
inte gå i land med!«
Och högt lade han till:
»Hvad blir I der ute för?
Är der någon, der har
fastnaglat er, master
Barth? Kom öfver hit!«
»Well, sir! I skolen
snart kunna sluta mig i
era armar.«
Han kom fram, steg ur och
band kanoten igen just
der, hvarest den förut
också hade varit förtöjd.
Tim svarade ovilligt:
»Vad det om att sluta i
våra armar beträffar, så
misstager I er, master
Sam. En sådan belöning
har I visst nog icke
förtjenat.«
»Icke? Hur så?«
»Ert förhållningssätt är
icke en vestmans, utan
ett oerfaret barns.«
»A? Och jag, som trodde,
att jag just hade handlat
mycket klokt!«
»Eller fastmer tvärtom
helt bakvändt, som sagt,
liksom ett barn!«
»Det är också bra! Hos
oss i Tyskland ha vi ett
ordspråk, der lyder: Hvad
de klokes förstånd ej
ser, det märker
barnasinnet i sin
enfald. Förstådt,
mesch'schurs?«
Uttrycket mesch'schurs är
likbetydande med det
franska messieurs, mina
herrar.
»Ja, enfald, der har I
rätt!« sade Jim argt. »I
hade, i stället för att
gunga omkring på vattnet
här, skolat vara med och
jaga rymlingen.«
»Menen I det?« grinade
den tjocke. »Ja, dertill
är dock den gamle Sam
Barth för dum. För
öfrigt kunde jag ju inte
alls springa, jag var ju
halt.«
»Dumheter! Med sex
händer griper man i hvart
fall en flyende lättare
än med fyra.«
»Ja, om de sex händerna
hade sex ögon till att se
med i natten. Jag har i
hvart fall gjort min
pligt bättre än I!«
»Åhå!«
»Nå, då skall jag
förklara er det. Om
natten springer jag ej
efter någon rymling. Jag
kan icke se honom. Och
skall jag höra honom, så
måste jag bli stående och
lyssna. Under tiden får
han ett sådant försprång,
så att jag då säkert
måste uppgifva honom.
Slipper någon undan mig
om natten, så låter jag
honom löpa i godan ro och
inväntar dagen. Då ser
jag hans spår och kan
förfölja honom --- så
länge och så långt det
behagar mig. I hafven
deremot sprungit efter
denne Walker och I hafven
sönderstampat hans spår
så, att man rakt inte kan
tänka på att upptäcka
det!«
»Hm! Jag måste säga, att
detta inte låter så illa.
Men hvarför sätter I er i
båten?«
»Också en mycket klok
fråga! Den, der kommer
farande i kanot, han kan
möjligen ha något
liggande i densamma.
Icke?«
»Kors! Låg der något i
den?«
»Ja. Denne tingest der.«
Han bockade sig ner i
kanoten, tog ur densamma
opp ett föremål och
räckte fram det emot Jim.
»En väska,« sade denne.
»Och tung. Hvad månne är
der inuti? Kanske
ammunition, blykulor.
Den är tung.«
»Har redan undersökt
saken. Der äro förvisso
kulor derutinnan, men
dertill ock flere
penningrullar ---
silfverdollars, såsom det
synes.«
»Det är ett godt fynd.
Intet vidare? Inga
papper eller annars
något?«
»Nej. Varen nöjde med
pengarne. En fattig
jägare kan alltid behöfva
dem.«
»Mycket riktigt. Men den
sällen sjelf vore mig
tusenfalt kärare än hans
pengar. Herregud, när
jag tänker på det! Jag
har honom stående framför
mig, rätt emellan mina
näfvar, och så låter jag
honom undslippa. Tim,
hvad säger du till det?«
»Att vi äro de största
åsnor, der någonsin har
funnits. I åravis ha vi
längtat efter att någon
gång få påträffa den
sällen, och nu, när han
löper oss rätt i garnet,
liksom fallen ifrån
himmelen, låta vi honom
undkomma. Jag skäms
inför mig sjelf.«
»Rätt så!« grinade Sam.
»Skäms en smula! Men det
kunna vi äfven göra der
vid vårt bål. Eller ha
vi vuxit fast här?«
»Ja, låtom oss gå. Våra
gevär ligga också der.«
»Nej. Viljen I vara så
goda att taga dem här ur
kanoten.«
»Här? Hvarför har I då
tagit med dem till båten,
Sam?«
»Det begripen I ej?«
»Nej.«
»Det är mycket sällsamt,«
skrattade han. »Jag
ville förhindra, att I
skulle ställa till någon
olycka dermed. I haden
kunnat träffa den arme
djefvulen.«
»Menniska! Är det ert
allvar?«
»Ja, mitt fulla allvar.
Låt denne Walker löpa!
Hvad hafven I för det, i
fall ni döda honom?
Intet, alls intet!
Kommen! Nu skola vi
sofva, och sedan på
morgonen kunna vi ju se,
om vi då kanske ändå
kunna upptäcka hans spår.
Visst nog tror jag inte
mycket på det. Vi skola
till Lebanon på ett
rendez-vous, hvarest
kamraterna vänta på oss,
och om vi använda en half
evighet till att springa
efter i fotspåren på
någon menniska, så komma
vi för sent och ha gjort
oss besvär i onödan.«
Han skred hän åt bålet.
De förstodo honom icke.
Hvad menade han med dessa
sista ord? Om den lille
staden Lebanon, der låg
en dagsresa härifrån,
hade der dock alldeles
icke varit något tal!
Att han hade någon
afsigt, det var
sjelfklart. De togo
alltså gevären med sig
och följde honom.
Framkommen till bålet
frågade Jim:
»Hvad menade I då med ---
---«
»Håll näbbet!« afbröt
honom den tjocke sakta
men hastigt. »Sätten er
ner och vänten!«
Han bockade sig ner och
kröp in i närmaste buske.
De hörde, hur han gjorde
sin rond. Sedan
återvände han och satte
sig hos dem.
»Talen så sakta, att
endast vi sjelfva höra
hvarandra!« sade han.
»Tänker I kanske, att den
sällen ännu är der?«
»Tron I det kanske ej?«
»Åhå! Så dum skall han
väl ändå inte vara?«
»Eller fastmer så listig.
Jag säger er, att i hans
ställe skulle jag helt
enkelt ha blifvit
liggande här. Jag hade
slängt mig ner bak första
buske och låtit er löpa
förbi. Sedan skulle jag
vänta, tills I haden
kommit till ro, och bege
mig derifrån med
kanoten.«
»Sam, I är verkligen en
djerf slyngel!«
»Det är andre ock!«
»Och I menar, att han
skulle kunna ha kommit på
samma tanke?«
»Ja. Han såg mig då alls
icke ut liksom en, der
har stått på näsan; han
hade ett raffineradt
bofansigte, och då kan
man mycket väl tilltro
honom denna tanke. För
öfrigt hade han sin väska
med pengarne i båten.
Redan för deras skull
måste han försöka komma
öfver sin egendom igen.«
»Sam, I är verkligen
ingen oäfven karl. Jag
gör er min komplimang.«
»Gören er ingen möda! En
komplimang af tvenne
dumhufvuden, som löpa
efter en tredje, hvarest
han alls icke är att
finna, det är då
sannerligen inte mycket
värdt. Och samtidigt
talen I om, att det vore
jag, som har gjort
dumheterna! Jag säger
er, att den karlen vore
för länge sedan borta med
sin kanot, om jag inte
hade satt mig i den!«
»Då beger han sig åstad
nu!«
»Det skall han ock!«
»Huru? Skall han det
också?«
»Javäl!«
»Gå sin väg? Undkomma
oss?«
»Naturligtvis!«
»Men, master, har I då
glömt, att vi vilja gripa
honom?«
»Nej, jag till och med
tänker på det.«
»Men om vi vilja gripa
honom, få vi ju ej låta
honom undslippa.«
»Mesch'schurs, jag tycker
synd om er! Jag har
verkligen medlidande med
er!«
Han skakade på hufvudet
och blinkade åt dem med
sina små ögon, liksom
hade de nyss begått sitt
lifs största dumhet.
Deröfver blef Tim nästan
vred. Han sade:
»Bevisa då för oss, att
vi förtjena medlidande!«
»Beviset är redan här; I
hafven ju sjelf lemnat
det. I viljen fånga
mannen derigenom, att I
icke låten honom
undkomma. Det är fel.
Det rätta är fastmer, att
vi låta honom undslippa
för att bringa honom i
vårt våld.«
»Denna galna motsägelse
må Djefvulen förstå!«
»Han förstår den visst
nog helt säkert, ty han
heter icke Jim eller
Tim.«
»Master, vill I förolämpa
oss?«
»Nej, jag vill bara
undervisa er. Jag inser
ju, att I ännu behöfven
mycken undervisning. Låt
oss antaga, att Walker
ännu befinner sig i vår
närhet. Kännen I den
plats, hvarest han gömmer
sig?«
»Nej,« svarade Tim.
»Eller tilltron I er
kanske att finna denna
plats?«
»Nej, det är omöjligt i
detta mörker.«
»Huru skullen I alltså
fånga honom?«
»Mycket lätt. Han vill
taga sig bort med båten.
Vi behöfva således endast
gömma oss i närheten af
densamma för att vänta på
karlen och gripa honom.«
»Å ve! Då fån I aldrig
fatt i honom!«
»Hvarför?«
»Emedan han sjelf i hvart
fall redan gömmer sig i
närheten af kanoten för
att invänta det
gynsammaste ögonblicket.
Han skulle alltså se er
komma och afstå ifrån
båten. Han skulle smyga
sig derifrån för att
aldrig visa sig mer.«
Sam hade under hela det
lågmälda samtalet
emellanåt höjt på
hufvudet, liksom om han
lyssnade efter något.
Tim svarade:
»Er åsigt är än en gång
alldeles utmärkt. Alltså
tror I på möjligheten att
ändock gripa den sällen?«
»Mycket.«
»Men om han undkommer oss
nu, så är han väck!«
»Pshaw! Ur verlden går
han ej. Hans båt kan
inte heller fara rätt opp
i himmelen. Vi gå tidigt
nerför floden. Hvarest
båten ligger, der har
mannen stigit ur, och
Djefvulen måtte väl vara
med i spelet, om tre
vestluffare som vi icke
skulle förmå finna
honom.«
»Och om han har afstått
ifrån båten och ändock
nyss har flytt? I detta
fall håller I dock honom
för förlorad?«
»Inte då iheller. Om tre
timmar blir det ljust.
Då äro spåren ännu ej
utplånade. Vi skulle
säkert upptäcka dem.«
»Af er blir Djefvulen
klok, Sam! Än som I
talar si, så talar I
tvärtemot så!«
»Ja, förut, när vi stod
vid vattnet, höll I det
för omöjligt att finna
spåret.«
»Ja så? Har jag sagt
det?« myste Sam. »Der
hade jag väl mina skäl
dertill, och det gör mig
än en gång mycket ondt om
er, att I så föga förstån
mig. Tron I då, att jag
är så dum, att jag högt
utskriker i verlden min
verkliga åsigt, när jag
är nästan precis
öfvertygad om, att den,
jag är ute efter,
befinner sig i närheten?«
»Aha! Så är det! Så ---
så!«
»Ja, så --- så!
Tillfälligheten ger er
den sällen i handen.
Viljen I genom felaktigt
uppträdande åter låta
honom undslippa er? Jag
har intet deremot.
Gören, hvad I viljen!
Mig angår ju hela denna
historia inte alls.«
»Nej! I har rätt, master
Barth. Vi skola rätta
oss efter ert råd. I
menar alltså, att vi nu
lugnt kunna förblifva
liggande för att låta
honom undkomma?«
»Nej. Jag menar, att I
nu skolen gå med mig ner
till kanoten.«
Tim såg honom förvånadt i
ansigtet.
»Är I från vettet?«
»Nej, det är jag väl ej.«
»Nyss rådde I oss att ej
bekymra oss om båten; och
nu säger I, att vi skola
gå hän till den! Sir, vi
ha erfarit, att ni är ett
godt hufvud; men nu har I
väl ändå en skruf lös!«
»Ja, det skramlar, men
inte i mitt hufvud utan i
era begge. Hafven I då
ingenting hört?«
»Nej. Hvad skulle vi ha
hört?«
»Det, jag har hört.
Kommen med ett tag!«
Han reste sig opp och
gick med dem till båten.
»Nå, hvar är den?«
frågade han.
»Blixt och dunder!
Väck!«
»Ja. Sen ett tag der
öfver! Der flyter den.«
»Ja, men der är ingen i.«
»Pshaw! Menen I, att
mannen skulle föreställa
sig för er? Han har lagt
sig ner i båten. Vi
skola tro, att den har
flutit iväg, emedan den
icke var ordentligt
förtöjd.«
»Så är det, ja. Men jag
tänker, att det är aldra
bäst, om vi skicka öfver
honom några goda kulor.«
»Dumhet!«
»Hvarför dumhet? Menen
I, att vi ej skola
träffa?«
»Det menar jag inte. På
dessa sextio fot skjuter
jag om natten mitt namn i
båten. Men till hvad
nytta är det för er? En
sådan sälle måste man ha
lefvande. Hvad kunnen I
ha hans lik till?«
»I har än en gång rätt.
Vi låta honom alltså
vara. När det har
blifvit ljust, smyga vi
hän längs stranden. Då
skola vi väl upptäcka den
plats, hvarest han har
lemnat båten.«
»Hm!« skrattade Sam. »Nu
ären i på en gång så
segervissa. Der måste
jag sätta på er en
dämpare. Karlen är slug,
såsom I nu han erfarit,
ty han har verkligen
dröjt här för att desto
säkrare undkomma. Det är
mycket väl möjligt --- ja
till och med sannolikt
--- att han än en gång
skall försöka vilseleda
oss. Först veta vi ju
inte alls, på hvilken
strand han skall stiga
ur.«
»Då måste vi dela på oss.
Vi söka både här och
der.«
»Ja. Men hur kommer man
öfver?«
»Här är buskverk
tillräckligt till att
bygga en liten flotte af
risbuntar, hvilken bär en
man.«
»Rätt. Jag skall
gondoljera mig öfver.
Floden är icke bred. Vi
kunna se hvarandra ifrån
begge stränderna och ge
hvarandra tecken. Så
vidt vore allt godt och
glatt. Men jag tänker
mig, att karlen icke
stiger ur der, hvarest
han skall sökas. Han
skall naturligtvis
antaga, att vi följa
honom och att vi först
skola söka efter kanoten.
Är han så klok, som jag
bedömer honom, så skall
han stiga ur någonstädes
och låta kanoten flyta
vidare.«
»Det vore dumt!«
»Icke så mycket, som det
förefaller. Stranden är
öfverallt sandig eller
åtminstone med mjuk mark.
Han måste alltså
ovilkorligen efterlemna
ett spår der, hvarest han
stiger ur. Vi finna här
i hvart fall hans
fotaftryck, betrakta
detsamma noga och kunna
sedan rätta oss derefter.
Han hade inga
präriestöflar på utan nya
stöfletter. Det synes
mig, som om han kommer
neråt floden ifrån Fort
Gibson kanske, hvarest
han har köpt denna
fotbeklädnad. Ett sådant
spår låter sig barnsligt
enkelt särskilja ifrån
andra spår. Men nu,
mesch'schurs, skola vi
försöka få oss en liten
smula sömn till slut. I
morgon är vårt dagsverke
stort. Vi måste fånga
denne sälle och sedan
bege oss till den der
master Wilkins för att
varna honom för
tjufbandet --- i nödfall
bistå honom. Jag lägger
mig ner. Good night!«
En solig, gyllene
vårmorgon hade gått opp
öfver Wilkinsfield.
Dagstjernans strålar
gnistrade öfver flodens
vågor och glittrade i de
daggdroppar, der likt
strålande diamantperlor
sutto på bladen och
blommorna. Negrerna och
negrinnorna, der hörde
till plantagen, drogo
pratande ut öfver
bomullsfälten. Det larm,
de gjorde, klingade på
långt håll likt det
buller, en skara pratande
starar göra. Också i
herrgården, i
ekonomibygnaderna och i
trädgården hade
dagsverket begynt.
Endast ner vid floden var
der ännu stilla.
Derstädes var der ingen
menniska att se.
Och dock en! En indiansk
kanot kom flytande nerför
floden. I densamme satt
--- Walker. Han höll
kurs på stranden. Det
var i hvart fall hans
afsigt att lemna båten
här. Men det gjorde han
icke utan att tillämpa
den påbjudna
försigtigheten. Han
mönstrade stranden med
skarpa blickar; och först
der, hvarest den bestod
af stora stenar, der
intet spår efterlemnade,
lade han till. Han tog
ett språng ur kanoten,
sträckte och tänjde på
lemmarne och sade för sig
sjelf:
»Så der, här är jag.
Förhoppningsvis gör jag
goda affärer. Hade jag
ej mött desse tre
fördömde sällar i går
afton, så kunde jag här
ha uppträdt helt öppet
och ställa mina kraf,
såsom det ock var min
afsigt. Men i hvart fall
förfölja de mig, och om
de finna mig, så är jag
förlorad. Jag måste
alltså verka i hemlighet,
åtminstone den första
tiden. Denne tjocke
björn lockade mig iland.
Jag skulle bara vilja
veta, hur de visste, att
det var jag! Hm!
Obegripligt!«
Han virrade på hufvudet,
lät blicken forskande
glida oppför floden och
menade sedan:
»Jag skall vilseleda dem.
Helt visst söka de efter
kanoten. Der, hvarest de
finna den, der skall jag
enligt deras mening ha
stigit ur. Jag låter den
alltså drifva härifrån
och vidare. Och för att
den icke till följd af
sin lätthet snarast åter
går in till stranden, så
tynger jag den med några
stenar.«
Han lade i flere större
stenar, så att den nu
gick så djupt, som om en
man sutte deri. Dervid
aktade han sig, så att
han ej efterlemnade något
spår af sin fot. Sedan
puttade han till kanoten,
så att den åter gled ut
tillbaka till det djupare
vattnet och snabbt fördes
bort af det samma. Han
blickade efter den, men
ryckte förskräckt rundt
med ansigtet åt land, när
han plötsligt igenom en
qvinlig stämmas ljudliga,
skriande rop blef störd i
sitt betraktande.
»Jessus, Jessus! Der
flyter den väck!«
Två negrinnor hade ifrån
trädgården dykt opp på
strandhöjden. De buro en
stor korg med tvätt,
hvarmed de hade att
syselsätta sig vid
floden. De hade fått syn
på honom och äfven båten.
Och då de ej kunde tro,
att han sjelf hade stött
ut den, så hade den ena
utbrutit i detta
förskräckelsens rop.
Detta möte var honom
utomordentligt oangenämt;
emellertid fick han icke
låta detta märkas på
honom. Han vände sig
alltså om åt de begge,
ryckte beklagande på
axlarne och sade:
»Ja, der är den väck.
Jag hade glömt att
förtöja den.«
»Längre ner hänger en af
vår herres båtar. Om I
skyndar er att stiga i
den, så kan I ännu
upphinna er egen.«
»Det gör ingenting! Jag
behöfver den inte mer.
Hvem ären I?«
När han nu mönstrade dem,
visade de, förläget
grinande, sina vita
tandrader. Den äldre
svarade:
»Vi äro My och Ty.«
My och Ty äro
förkortningar af Mary och
Tony. Negern älskar
sådana förkortningar;
emellertid äro de gängse
äfven för amerikanaren i
gemen. Bröderna Snakers
namn till exempel, Jim
och Tim, äro
förkortningar af Joachim
och Timotheus.
»My och Ty alltså!
Hvilken är My?«
»Det är jag,« menade den
äldre, blygt ryckande i
den hvita halsduken.
»Hafven I några män?«
»Jessus, Jessus! Om vi
ha män! Vi äro flickor,
jungfruliga flickor,
massa!«
»Så, så! Hos hvem tjenen
I?«
»Hos massa Wilkins här.
Vi äro i köket.«
»Är er massa god?«
»Mycket god, mycket god.«
»Och hur ären I till
freds med hans dotter?«
»Ännu mycket godare, ännu
mycket, mycket god!«
»Äro begge hemma?«
»Ja. Massa dricker te
och missis chokolad.«
»Då ega de begge alltså
sina underlydandes
kärlek?«
»Ja, kärleken, den mycket
aldra största kärlek.«
»Skönt! Det gläder mig!
Der är således ingen, der
är missnöjd med
herrskapet?«
»Nej, ingen.«
Men då föll den yngre
strax in:
»En, o en känner jag.«
»Hvem är det?«
»Bommy, den stygge
Bommy.«
»Är det också en neger,
en tjenare?«
»Ingen tjenare, ingen
neger, utan en fördömd
nigger, en usel nigger.«
»Nigger« är den
förolämpande, skymfande
formen af ordet »neger«.
Detta ord tog sig visst
nog lustigt ut i en svart
flickas mun.
Den afsigt, hvari Walker
var kommen till
Wilkinsfield, lät det
förefalla honom
tillrådligt att hålla sig
till en man, der lefde på
spänd fot med egendomens
innehafvare. Derför hade
han stält de senaste
frågorna, och derför
förhörde han sig vidare:
»Hvar bor då denne
Bommy?«
»Mellan här och nästa
plantage, rakt här igenom
trädgården, der hänne på
andra sidan sockerfältet,
der får man vid dungens
rand se hans stuga, hvari
han utskänker gin och
whisky.«
»Då är han krogvärd?«
»Ja. Han blef frigifven
och fick stugan i gåfva.
Då han ej vill arbeta, så
låter han komma brännvin
till sig för att sälja.
Men vår massa har
förbjudit att dricka
brännvin hos Bommy;
derför är Bommy vred.«
»Den dåliga menniskan,«
menade Walker, der bet
ihop och dolde skrattet.
»Skolen I stanna länge
här vid floden?«
»Mer än ganska många
timmar.«
»Så skall jag säga er
något. Hafven I sett
mig?«
»Ja.«
»Nej, I hafven icke sett
mig. Förstådt?«
Hvar och en af dem
spärrade opp sin stora
mun och såg i högsta grad
förundradt på honom. De
kunde ej begripa, att de
icke hade sett en man,
der dock stod framför
dem.
»Jessus, Jessus!« menade
My. »Vi se ju massa lifs
lefvande stå här!«
»Men I fån icke ha sett
mig! Der skola komma
folk här förbi, der skola
fråga er efter mig. Dem
sägen I, att jag har
farit förbi här i min
indianske kanot, alltjemt
nerför floden. Hafven I
förstått?«
»Ja, ja!« nickade begge.
»Tycken I om prygel?«
»Jessus, Jessus! Hvem
skulle tycka om prygel!«
»Då skall jag säga er,
att I skolen få mycket
prygel, om i förråden
mig.«
»Vi förråda intet!«
»Godt! I sägen, att jag
har farit förbi. Glöm
det icke!«
Han steg oppför hela den
temligen branta stranden
och följde den angifna
vägen in i trädgården.
Denna var anlagd liksom
en park; men söderns
öfverväldigande
växtlighet hade redan
åter förvandlat den
halfvägs till en
vildmark. Man kunde här
gå under träden utan att
behöfva låta sig blifva
sedd af någon. Det
passade Walker mycket
bra. Han ville ju först
bara rekognoscera.
Derför stegade han
alltjemt vidare och
undvek alla öppna
platser, han kom förbi.
Herrgården gjorde ett
imposant intryck. Det
var slottsliknande bygdt
i senrenässansstil men
för att passa det sydliga
klimatet rikligt försedt
med luftiga balkonger och
verandor. I en af
verandorna erbjöd sig för
Walker en bild af
underbar skönhet.
I en hängmatta hvilade
ett ungt, qvinligt väsen,
ögonsynligen ännu
omhöljdt i den tunna
nattdrägt, der lemnade de
härlige armarne och de
små fötterna fria. Det
upplösta håret hängde
svart och glänsande ner
ifrån hängmattan nästan
ända till marken. Det
lilla ansigtet var väl
nog skarpt anlagdt men
högst fint tecknadt och
till följd af sin mjuka
plastik samt den
morgonröda fläkt, der
lifvade det
alabasterhvita, af en
skönhet, sådan man till
och med i den välsignade
södern blott sällan någon
gång får se. I handen på
den ene, i hängmattans
nätverk stödde armen
vilade det härliga lilla
hufvudet. Denne arm
erhöll till följd af sitt
läge en skenbart stegrad
yppighet. På den andra,
en smula utsträckta
handen, satt der en
papegoja, med hvilken den
sköna flickan skämtsamt
pratade. Öfver henne
hängde der i en gunga en
liten, näpen lejonapa,
och framför verandan
putsade, kedjad vid en
jernstång, en klippörn
sin glänsande
fjäderdrägt. Dertill
bildade blommande, i de
eldigaste färger
prunkande lianer en ram
omkring den lefvande
målningen, der låg den
tanke nära, att
tropikernas fé hade
uppstigit för att en
gång, medans hon andades
lycksalighet, låta sitt
hjerta slå i menskliga
känslor.
Walker stod länge bak
trädet. Han nästan
uppslukade med ögonen den
sköna, knapt skylda
flickan. Han hörde
sirenstämmans söta,
lockande ton:
»Mon chéri, mon favori,
mon doucereuse --- min
ömme älskade, min
äskling, min söte!«
Och papegojan svarade
derpå:
»Ma belle, ma charmante,
ma petite femelle --- min
sköna, min förtjusande,
min lilla qvinna!«
Då sträckte sig lejonapan
ner, ryckte henne sakta i
håret och kastade, när
hon leende såg opp emot
denna, till henne ett
dussin slängkyssar. Helt
visst hade denna först
lärt det af henne.
Nu vände papegojan bort
hufvudet ifrån henne, såg
sig sökande omkring och
ropade mycket högt:
»Mon amant, mon
bien-aimé, où est-tu? Où
est-tu? Min skatt, min
älskare, hvar är du?
Hvar är du?«
I dessa trakter talas
nemligen företrädesvis
franska. Den sköna
matmodern gaf henne en öm
smekning med fingret och
sade:
»Tyst! En älskare får
ingen ha.«
Men gojan skakade på sig,
utstötte ett underbart
menskligt klingande
fnissande och svarade,
flaxande med vingarne:
»Je suis monsieur Adler,
monsieur Adler, le bon
monsieur Adler --- jag är
herr Adler, herr Adler,
den gode herr Adler!«
Adler hette, såsom redan
nämnt, plantagens tyske
förman. Fågelns sköna
matmor rodnade till
tinningen, fastän ingen
menniska var --- eller
åtminstone syntes vara
--- till städes. Hon for
opp och försvann med
papegojan in igenom den
dörr, der ledde från
verandan till hennes
gemak.
»Hvilket qvinfolk!« sade
Walker, i det han förde
handen öfver pannan.
»Fördömdt, att jag ej kan
uppträda öppet! Jag
skulle veta att tvinga
henne bli min fru.
Visserligen har jag redan
tre qvinnor, min
egentliga fru och tvenne
indianskor; men de skulle
ju intet erfara. För dem
vore jag försvunnen. Jag
skall här invänta, hvad
desse tre jägare skola
företaga sig emot mig.
Är denna fara öfver, så
vet jag, hvad der är att
göra. Men nu först till
sockerfältet och Bommy,
den svarte krogvärden.
Kanske vinner jag i honom
en förbunden gentemot
plantagens egare.«
Han smög sig vidare och
tog sig också lyckligt ut
ur trädgården utan att
blifva sedd af någon.
My och Ty --- de begge
negresserna --- hade väl
syselsatt sig med sin
tvätt i mer än två
timmars tid. Negrinnor
prata gerna och skratta
ännu mycket hellre. Den
minsta småsak föranleder
dem att lemna sin
skrattlust fritt lopp.
Derför blef tiden dem
alldeles icke lång. De
grinade och pratade om
allt och ingenting utan
att hålla sig till något
af de ämnen, de berörde,
och blefvo mycket
förvånade, när de märkte,
att de hade uträttat
blott en helt liten del
af sitt arbete.
Nu förskräcktes de öfver
detta och kastade sig med
tiofaldig ifver öfver
tvätten. Dervid hörde de
alls icke, att der
närmade sig steg. De
blefvo uppmärksamma på
den man, der kom fram åt
stranden, först när han
helsade:
»Good morning, girls!«
Då rättade de opp sig
ifrån sitt arbete, vände
sig om åt talaren och
utstötte strax ett skri
af förfäran.
»Jessus! En björn!«
skriade My.
»Ett vidunder!« skrek Ty.
»Han skall uppsluka oss!
Å Gud! O Herre! Å Massa,
massa!«
De slogo ihop händerna
öfver hufvudena och
sjönko ner på knä.
»Låt oss fly, låt oss
fly!« vrålade Ty.
»Hvarhän då?«
Hon hade rätt. Bakom dem
var floden och framför
dem björnen. Åt sidorna
kunde de ingen räddning
finna, då denna väg ju
stod också björnen till
förfogande.
»Skriken icke så, era
småkryp!« skrattade Sam
Barth. »Sen I då icke,
att jag har ett
menniskoansigte! Eller
eger jag verkligen ett så
förskräckligt
björntryne?«
Nu först erinrade de sig,
att han ju hade helsat
dem med menskliga ord och
nog så vänligt. De
granskade honom också
närmare och då sågo de in
i ett rundt, fylligt
ansigte, hvari
godmodigheten syntes vara
hemmabakt. Det gaf dem
modet åter. My reste sig
opp ifrån sin knäböjande
ställning och jemrade:
»Hvilken skräck! Mina
strumpor ha gått opp i
maskorna!«
De voro emellertid
trasiga äfven förut.
»Jag är död!« klagade Ty.
»Jag har förlorat
talförmågan af fasa!«
»Det hör jag!« fnissade
Sam. »Men sägen mig en
gång, I töser, ser jag då
verkligen så
skräckinjagande ut?«
»Icke I, men ert skinn.«
»Mitt skinn! Aha! I
tänken, att det har vuxit
ut på min egen kropp.
Nå, se då här!«
Han aftog sig mössan, och
nu såg man hela det
blottade hufvudet. Först
nu märkte de, att de hade
med en menniska att göra,
och deras fasa
förvandlade sig snabbt
till motsatsen. De
grinade högt och sprungo
omkring jägaren för att
betrakta honom
ordentligt. Mysande lät
han det ske; sedan sade
han:
»Ären I nu öfvertygade
om, att jag är en
menniska?«
»Ja,« svarade My. »En
man, en monsieur, en
skön, mycket vacker,
skojig massa.«
»Skojig? Nå, gerna för
mig! Af er svartmyror
kan jag tåla det. Hvem
är då er herre?«
»Massa Wilkins.«
»A! Ja så! Är han
hemma?«
»Ja. Massa dricker te.«
Hon glömde, att der sedan
förut hade förflutit
nästan tre timmar och att
massa nu väl icke längre
skulle dricka te.
»Huru länge hafven I
hållit på med att tvätta
här?«
Hon tittade i tvättkorgen
och såg, huru litet, der
var färdigt. Derför
svarade hon:
»Några små, helt små
minuter.«
En sådan svart flicka har
absolut intet sinne för
tiden. Sam visste det.
Han trädde närmare och
undersökte de fotspår,
deras nakna fötter hade
trampat ner i den våta
stranden. Sedan frågade
han:
»Hvad heter du?«
»My, och denna här är
Ty.«
»Då, min kära My, är du
en stor lögnerska!«
»Hvad? My lögnerska? Å
massa, jag ljuger inte.«
»Men nyss ljög du. Du
sade, att I bara haden
varit här i några små
minuter, och I hafven i
hvart fall varit här i
flere timmar redan.«
»Å, några små timmar,
ja.«
Hon sade det så
obesväradt, liksom om der
emellan minuter och
timmar ej vore den
ringaste skilnad. Sam
tog ej illa opp. Han
nickade grinande åt henne
och frågade sedan:
»Hvad sade han till er
då?«
»Han? Hvem?«
»Den man, der steg ur den
indianske kanoten här.«
De hade ingen aning om,
att han endast skakade
busken på försök; de
visste i sin förvåning
ej, hvad de skulle säga.
De skulle ju tiga, och
denne visste det redan!
»Nå, svara!« ansatte dem
den tjocke.
Begge sågo villrådigt på
hvarandra. Den andre
hade hotat med prygel,
men denne hade björnskinn
på och bössa i näfven;
han var i hvart fall
fruktansvärdare än den
förste. My var den
klokaste af de två. De
skulle säga, att mannen
hade farit vidare i
kanoten, och de skulle
förtiga, att han hade
gått in i trädgården. I
sitt negeraktiga
skarpsinne beslöt hon att
vara mycket klok och söka
en utväg, hvari det
påbjudna och det
förbjudna bragtes i
jemvigt; derför svarade
hon modigt:
»Han kom och for i sin
kanot in i trädgården
här.«
Sam nästan vrålade af
grin.
»Flicka, är du förryckt!
I trädgården är der ju
icke en droppe vatten.
Icke sant, han steg ur
här?«
»Ja,« tillstod hon.
»Kanoten sprang vidare på
vattnet här?«
»Ja, massa.«
»Och mannen rodde på sina
ben in här i trädgården?«
»Mycket rodde!« nickade
hon.
»Han förbjöd er att säga
det?«
»Vi skulle få prygel.«
»Oroa er inte! Detta
prygel skall han sjelf
få; derpå kunnen I
förlita er!«
Det ingaf dem förtroende,
och efter ytterligare
några korta frågor erfor
han hvartenda ord, Walker
hade talat med dem.
Också att der längre nere
låg en båt, sade de honom
vid detta tillfälle.
»Kunnen I ro?« frågade
han.
»Ro? Ja,« svarade My i
stolt ton. »Vi ro missis
hvar dag på vattnet.«
»Så se då hän åt andra
stranden ett tag! Sen I
de begge männen, der
står?«
De begge skuggade sina
ögon med de svarta,
tjocka händerna och
nickade jakande. Floden
var här alldeles icke
bred, så att brödrarnes
långe, skinntorre
gestalter mycket noga
kunde upptäckas. Ty
sade:
»Det är en prest med
soldathufvud och en
soldat med en liten
prestmössa.«
»Ja. Desse begge masters
äro mina mycket gode
vänner. De vilja gerna
komma öfver hit och ha
ingen farkost. Om en af
er vill fara öfver med
båten, så ger jag er
denne praktfulle bild,
hvaruppå I kunnen se,
hvad för en hatt I nu
måsten köpa er. Sådana
som denne är sedan kort
tid på modet.«
Han öppnade sin björnpels
och drog fram ett med
många veck försedt
papper. Det var ett blad
ur ett gammalt nummer af
någon illustrerad
journal. Sällan har en
präriejägare ett stycke
papper på sig. Till
följd af dess ovanlighet
hade Sam hållit det i
helgd. Det var väl
hundrade ting, der redan
hade varit invecklade
deri. Fett-, sot-,
smuts- och blodfläckar
befunno sig i mängd
deruppå, så att det hade
blifvit helt genomsynligt
och de trycksvarte
bokstäfverna på ena sidan
bakvändt men tydligt
kunde läsas på den andra.
Träsnittet kunde likväl
urskiljas någorlunda.
Det visade ett
flickhufvud med
mongoliska anletsdrag; på
detta hufvud satt der en
sydkinesisk säfhatt med
ett brätte, der hade ett
för tio personer afsedt
familjeparaplys omfång.
Derunder stodo orden: »En
kinesisk skönhet ifrån
kejsar Fung lu tschus
tid, femhundra år före
Kristi födelse.«
Sam slätade ut papperet
och visade bilden för de
begge svarta. Som bekant
äro negrinnorna
utomordentligt fåfänga.
De älska iögonfallande
former och skrikiga
färger. När My och Ty
fingo syn på hufvudet och
icke minst hatten,
klappade de i händerna af
glädje, utstötte ett
skratt af förtjusning, så
att man helt tydligt
kunde se dem ända in i
gommen, och den förra
ropade:
»Hvilken hatt! Å Jessus,
Jessus! Huru skön! Hvem
är denna förnäma dam?«
»En negerdrottning ifrån
New-York. Hon har
trehundra millioner i
förmögenhet och bär
städse de nyaste
hattarne.«
»Och bilden skall blifva
vår?«
»Ja, om en af er skaffar
öfver båten.«
»Det gör jag!«
»Nej jag!«
Der begynte en täflan om,
hvem som skulle ro och
alltså bli egarinna. Sam
afgjorde striden på så
vis, att han sade, att
han skulle sönderskära
bilden i tvenne delar,
hvaraf hvar och en skulle
erhålla en; men den, der
fick hattens högra hälft,
skulle ro.
Begge voro införstådda.
Ty erhöll ifrågavarande
sida af den dyrbare
bilden och hastade med
ilsprång iväg efter
båten. Men My höll sin
hälft högt opp, dansade
af förtjusning och
utstötte dervid allehanda
lyckorop, så att en, der
hörde henne på långt
håll, skulle ha kunnat
tro, att hon vore stucken
af en tarantel.
Sam bekymrade sig icke om
henne. Han undersökte
med van noggranhet
marken, och förvisso ej
förgäfves. På stranden
var der visst nog intet
att finna, då Walker hade
utplånat sina spår der.
Men vid randen af
trädgården märkte Sams
skarpa, öfvade öga flera
nertryckta grässtrå.
Detta tecken upprepade
sig med steglånga,
regelbundna afstånd, så
att intet tvifvel kunde
vara för handen, att
någon hade gått här.
Under tiden hade Ty
kommit fram till andra
stranden. Jim och Tim
stego i, och då begge
voro skickligare på att
framföra en båt än
negressen, så dröjde det
endast helt kort tid,
innan de lade till på
denna sida och stego ur.
»Du vinkade,« sade Jim.
»Har du ett spår?«
Brödrarne hade nemligen
denne dags morgon druckit
brorsskål i flodens
vatten med Sam, så att de
nu tilltalade honom med
»du«.
»Ja,« svarade han. »Jag
tänker, att vi snart
skola ha honom fast.«
Och vändande sig till
negrinnorna fortfor han:
»Hören, jag har ännu en
sådan bild. Den är vida
skönare än den förste. I
skolen få den, om I
gören, hvad jag säger
er.«
»Skola vi hemta öfver
någon mer, massa?«
frågade My nyfiket och
begärligt.
»Nej. När den man
kommer, der steg ur här,
och frågar er, om vi ha
varit här, så fån I icke
säga honom det.«
ȁ nej, massa. Vi skola
prata, att massa utan
näsa, massa med näsa och
massa björn icke varit
här.«
»Dumheter! I fån icke
beskrifva oss, ty då
märker han ju, att vi ha
varit här. Om I icke han
sett oss, så kunnen I ju
heller icke veta, huru vi
se ut!«
»Å, riktigt! Men få vi
icke visa honom den sköne
bilden, massa?«
»Nej. Dermed förråden I
oss ju också.«
»Då skola vi hellre gå
bort och tvätta någon
annanstans vid floden.«
»Mycket bra. Det är i
hvart fall den klokaste
tanke, I hafven haft i
era lif. Jag är
fullständigt öfvertygad
om, att i fall karlen
kommer, så kommen I på
håret att berätta allt,
liksom I hafven sagt mig
allt, trots att han hade
förbjudit er. Laga
alltså att I kommen väck
härifrån, I svarte
maljägare, och visst nog
så långt, det behöfs!«
»Men den andre bilden,
massa?«
»Den kommer jag till er
med, I tygellösa hord,
I!«
Nu togo de sin tvätt och
ilade åstad oppströms.
Sam förde sina vänner
till randen af
trädgården, visade dem
spåret och meddelade dem,
hvad han hade erfarit af
negresserna. Jim lade
fingret eftertänksamt på
det ställe, hvarest hans
näsa tidigare hade
befunnit sig, och
frågade:
»Du menar, att vi skola
följa detta spår, Sam?«
»Ja, åtminstone så långt,
det är synligt.«
»Det vore väl en dumhet,
icke?«
»Svårligen. Hvarför
menar du det?«
»Detta spår är säkerligen
två timmar gammalt.
Under denna tid kan han
ha afvecklat sina affärer
här och tänker lemna
orten. Det är derför
mycket möjligt, att han
återvänder hit, medans vi
följa hans spår, helt
enkelt annekterar båten
och schappar.«
»Ja, så är det!« nickade
Tim instämmande.
»Nej, det är icke så,«
svarade Sam i öfvertygad
ton. »Jag kan mycket
lätt bevisa det för er.
Han kom farande i en
indiansk kanot. Här
hvarken byggas eller
brukas sådana. Hvad
följer derur?«
»Att han kommer långt
bort ifrån, i hvart fall
ner ifrån bergen,«
svarade Jim.
»Så är det! Vidare: Han
visste säkert, att vi
skulle söka efter honom;
och likväl har han tagit
af här, så nära det
ställe, hvarest han
undslapp oss. Är det
kanske en tillfällighet?«
ȁ nej. Han har redan i
förväg och helt säkert
tänkt sig hitåt.«
»Naturligtvis. Derur kan
man sluta sig till, att
han också skall blifva
här. Dertill har han
låtit kanoten flyta
vidare. Det gjorde han,
för att vi skulle tro,
att han vore på väg
längre nerströms; annars
måste han frukta för att
löpa oss i armarne. Jag
är fastmer fullkomligt
öfvertygad om, att han är
kommen till Wilkinsfield
i en angelägenhet, der
skall qvarhålla honom här
en längre tid. I dag och
i morgon åtminstone skall
han vänta, innan han drar
vidare. Han antar, att
vi skola söka honom så
länge, och om detta är
förgäfves, afstå ifrån
vidare förföljande.
Derför kunna vi lugnt
lemna båten i vattnet.
Jag visste heller icke,
huru vi skulle kunna
undandraga honom den.«
»Vi skulle kunna taga den
ur vattnet och gömma den
i trädgårdens buskar så
länge.«
»Derigenom skulle vi
endast förråda vår
närvaro. Han vet, att
der är en båt. Finner
han den ej mer, så skall
han söka efter den. Men
i stället för båten
finner han negrinnorna,
och dessa veta säkerligen
intet klokare att göra än
att noga berätta honom
allt. Nej, nej, låt oss
följa spåret! Jag är af
den fasta öfvertygelsen,
att vi intet bättre kunna
göra.«
De följde honom, medans
han med böjdt hufvud för
att ej förlora spåret
gick i förväg.
Efter en stund blef han
stående och sade:
»Halt! Icke vidare!
Eljest förderfven I
spåret för mig.«
Han hukade sig helt ner
och undersökte marken med
största uppmärksamhet.
»Hm!« brummade han. »Här
bak detta träd har han
blifvit stående. Här har
han stått en längre stund
och med fotspetsarna åt
höger. Hans ansigte har
alltså varit vändt deråt,
hän åt herrgården.
Jalousierna äro ännu ej
uppdragna; för två timmar
sedan ha de ännu mindre
varit det; endast
verandan är öppen. Der
måste alltså ha befunnit
sig någonting der, han
har velat iakttaga.
Vänten här ett tag! Jag
är af den åsigten, att
han har någon afsigt med
afseende på plantagens
herre. Han har icke gått
direkt till denne, utan
han rekognoscerar i
förväg, han smyger sig
hemligen omkring bak
träden; hans afsigt är
således ingen god, ingen
lofvärd. Det är möjligt,
att han kommer till
egaren, medans vi ännu
söka honom; ja, det är
till och med möjligt, att
han redan är hos denne.
Kanske har master Wilkins
befunnit sig der på
verandan, när --- --- men
nej! En papegoja, en
liten lejonapa och de
fine gardinerna vid
dörren --- det är platsen
för en dam. Det skola vi
se!«
Utan att meddela
brödrarne några
förhållningsregler,
stegade han raskt fram åt
bygnaden. Just i samma
ögonblick öppnades den
med de omtalade
gardinerna behängda
verandadörren, och den
unga, sköna dam, der
förut hade iakttagits af
Walker, utträdde. Hon
upptäckte jägaren och
utstötte ett halfhögt rop
af förskräckelse. I
första ögonblicket hade
hon tagit honom för en
björn; men strax märkte
hon, att hon hade
misstagit sig.
Sam närmade sig henne.
Örnen fick syn på honom,
gaf till ett högt skrik,
flaxade med vingarne och
stampade med klorna
omkring på jernstafven.
Också han lät sig
vilseledas af
pelsklädnaden, dock
lugnade han sig vid ett
smeksamt tillrop ifrån
sin unga matmor.
Den tjocke blef stående
nedanför trappstegen.
Han hade först tänkt tala
på sitt korthuggna
jägarevis; men flickans
skönhet gjorde ett så
djupt intryck på honom,
att det var honom, liksom
stode han inför en
drottning. Han gjorde
således en djup, djup
bugning. Efter sin egen
mening hade ingen grefve
lyckats göra en finare
och elegantare bugning.
Då emellertid den gode
Sam ingalunda hade varit
någon hof- och
ceremonimästare och nu
var instoppad i en björns
skinn, så utföll denna
bugning så högst komisk,
att damen höll näsduken
till läpparne för att
kunna dölja sitt skratt.
»Ursäkta!« sade han
»Säkert miss Wilkins?«
»Ja, det är jag.«
»Tänkte jag nog! Gläder
mig mycket att lära känna
er, miss! Hoppas I skall
vara nöjd med mig.«
»Hur så? Jag nöjd med
er?«
»Ja.«
»Det förutsätter ju ett
visst förhållande.«
»Naturligtvis ett
förhållande!« nickade
han. »I skall emellertid
få ursäkta, om jag dermed
tyvärr ej menar något
kärleksförhållande!«
Hon rodnade en smula och
svarade grinande:
»Det ursäktar jag gerna!«
»Mycken ära, mycken ära.
Man märker strax, att man
icke blott har att göra
med en skön utan äfven
fin dam, med en dam af
bildning, hållning och
ambition.«
»Och I förefaller en ---
en --- --- en --- ---
---«
Det blef henne svårt att
finna det rätta ordet.
Han såg på henne med så
hjertlig och uppriktig
beundran, att det hade
gjort henne ondt att säga
något, der hade kunnat
förolämpa honom. Men han
löste henne ur
ögonblickets förlägenhet,
i det han strax och med
eftertryck inföll:
»Och jag förefaller också
vara en fin herre, en
gentleman? Ja, miss, det
är jag, det är jag till
och med mycket, om än jag
ej infinner mig i frack
och hög hatt inför er.
Jag kommer som en mycket
god vän till er. Det
skall jag snart bevisa
för er. Derför hoppas
jag kunna få ett svar på
min fråga, den jag måste
förelägga er.«
»Gör det, sir!«
»Befann I er för ungefär
två timmar sedan här på
denna veranda?«
»Ja.«
»Var der någon hos er?«
»Nej.«
»Blef I iakttagen?«
Hon rodnade i täck
förlägenhet. Hon tänkte
på den nattdrägt, hon
hade burit. Hon svarade
derför tvekande:
»Det vet jag ingenting
om. Skulle jag kanske ha
blifvit iakttagen?«
»Ja, miss.«
»Af hvem?«
»Af en främmad, der
bakifrån den tjocke
platanen. Karlen stod
der en längre stund för
att se på er. Men I
behöfver ej rodna för
det. Den, som har ett
sådant fint och aldra som
hjertekäraste litet
dockansigte såsom I, hon
kan låta sig beskåda vid
vilken som helst tid på
dygnet utan att behöfva
skämmas. Endast en, der
är ful, vänder näsan åt
nordväst, när ett ögas
blick faller på henne
ifrån sydost.«
Han hade ingen aning om
dumheten i det, han hade
sagt. Hon ville
egentligen bli vred på
honom, men blef det ej.
En blick in i hans röda,
tjocka, ytterst godmodiga
ansigte aftvang henne
fastmer ett vänligt,
urskuldande leende, men
likväl frågade hon:
»Är I hitkommen bara för
att säga mig sådana
saker?«
»Nej; det gör jag bara så
der i förbigående, emedan
mitt hjerta öfverflödar
inför anblicken af er.
Egentligen kom jag för
att förfråga mig om,
huruvida man kan få tala
med master Wilkins.«
»Svårligen just nu. Han
har besök.«
»Så tidigt på dagen! Det
väcker förundran!«
»I kommer ju lika
tidigt!«
»Ja, det är rätt; men jag
har något högst
nödvändigt att tala med
honom om. A, der kommer
jag på något! Skulle
kanske denne karl befinna
sig hos honom --- ---
---?«
»Hvilken --- ---? Hvem?«
»Den, der iakttog er.«
Hon rodnade än en gång
och förvisso ännu djupare
än förut. Om densamme,
der nu befann sig hos
hennes far, hade sett
henne i hennes djupa
negligé, så hade det
varit i högsta grad
oangenämt för henne, ja
ännu mycket mer än
oangenämt. Derför
förvandlade sig skammens
rodnad strax till vredens
rodnad, när hon svarade:
»Skulle Leflor ha vågat
--- --- ---«
»Leflor? Icke Walker?
Hm! Kanske kallar han
sig Leflor här.«
»Hvem är Walker?«
»En man, jag söker, en
bof, der kommer ner ifrån
Klippiga bergen för att
--- --- ---«
Ȁr det han, der har sett
mig?« inföll hon hastigt.
»Ja, han.«
»Det lugnar mig.
Monsieur Leflor är en
annan. Han är egare till
grannplantagen och
befinner sig nu hos Pa, i
hvart fall för att
afhandla brådskande
affärer med honom.«
»Min är ännu mer
brådskande. Jag ser mig
tvungen att störa
herrarne.«
»Om det är fallet, så får
jag besvära er att gå
till framsidan. Der
befinner sig stora
porten, och tjenaren
skall anmäla er. Blott
får I ej, såsom här,
glömma att nämna ert
namn.«
»Förlåt mig, miss! Men
när jag ser på er, så
glömmer jag mitt dopbref
och äfven mitt
vaccinationsintyg. Jag
heter Sam Barth och är
savannlöpare till
ståndet.«
Då trädde hon hastigt ett
steg längre fram, sköt
öfverraskadt det sköna
lilla hufvudet högre och
frågade:
»Sam Barth, --- --- den
--- --- den tjocke?«
»Ja, Sam Barth, den
tjocke. Så kallar man
mig.«
»Förträffligt! Jag har
läst om er!«
Nu var det hans tur att
förundras.
»Läst? Om mig?«
»Ja, redan flere gånger.«
»Det är omöjligt, min
kära miss,« svarade han,
dragande fingrarna ur
fickan och eftertänksamt
betraktande dem. »Jag
visste verkligen inte om
någonting, I skulle ha
kunnat läsa af dessa
händer; de ha ingenting
skrifvit, der skulle ha
kunnat komma för era
ögon.«
Nu gaf hon till ett klart
skratt. Rösten lät som
en liten silfverklocka.
»Det vill jag ej
bestrida, och det är inte
heller det, jag menar.
Om I verkligen är Sam,
den tjocke, en tysk
präriejägare, så har jag
verkligen läst om er,
nemligen i tidningen.«
»I tidningen?« frågade
han och spärrade opp
munnen på vid gafvel.
»Ja, min bäste sir.«
»Sapperment! Der har väl
ändock icke stått något
signalement deri!«
»Å jo! I var så noga
beskrifven, att jag
säkert hade igenkänt er,
om jag inte hade blifvit
vilseledd af
björnskinnskostymen. I
har kanske ännu icke
burit den särskildt lång
tid.«
»Först sedan nyligen.
Men, miss, der har väl
ändå icke varit någon
häktningsorder!«
»Häktningsorder? Har I
så dåligt samvete, att I
kommer rätt på denna
fråga?«
»Mitt samvete är godt och
rent som ett nytvättadt
litet skjortbröst; men af
misstag kan också den
ärligaste karl någon gång
få en häktningsorder
efter sig. Och då I
talar om mitt
signalement, så ligger
den tanken nära, att jag
genom någon näsvis
tillfällighet har blifvit
förvexlad med någon
menniska, hvars samvete
ej är nytvättadt.«
»Å nej. Om någon
häktningsorder är der ej
tal.«
»Gud vare tack! Nu blir
mig mitt hjerta åter så
lätt som en gentlemans
steg, hvilken inga sulor
på stöflarne har!«
»I synes alls icke veta,
att I är en berömd
personlighet?«
»En personlighet är jag,
berömd var jag en gång,
der borta i den gamla
hembygden, nemligen i
Herlasgrün. Der kände
man mig i alla gränder
och på alla hörn. Om det
är så äfven här? Hm!«
»Jo, det är så.
Visserligen är mig ert
Herlasgrün fullständigt
obekant, men --- --- ---«
»Obekant? Banan ifrån
Werdau till Hof går ju
förbi der, och jag hoppas
dock, att I har hört
talas om Mylauer- och
Gölzschthalerbroarne!«
»Tyvärr icke; men om er
har jag hört. De jägare,
der emellanåt återvända
ifrån Vestern, berätta om
allehanda egna och
främmade upplefvelser,
och dervid nämnas
naturligtvis äfven de
framstående
prärielöparne. Till dem
hör I. Och hvad som
berättas, det plägar
sedan mycket snart också
blifva tryckt.«
»A! Då har man tryckt
mig?«
»Inte er, utan om er.«
»Rätt! Hade man tryckt
mig, det vill säga, hade
man spärrat in mig i en
tryckpress, så hade min
gestalt väl undergått en
liten förändring. Det
hade väl varit ett högst
oangenämt tryckfel för
mig. Men, hvad har man
då tryckt om mig?«
»Ett och annat. Har I
icke en gång tillsammans
med blott sex andre
jägare försvarat en
Santa-Fé-karavan emot
comancherna?«
(Slut på tretiosjette
afsnittet.)
Fortsättning följer i
afsnitt 37
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 036 senast ändradt 8 Aug 23:06
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
