Knappt hade han dragit igen dörren, så lade sig Steinbachs händer så fast om hans hals, att han inget ljud förmådde utstöta utan spärrade snappande efter luft opp munnen på vid gavel. Strax stack apachen honom en munkavle mellan tänderna och snodde rep omkring hans ben, armar och kropp. Sedan lade Steinbach ner honom på golvet.
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (065) senast ändradt 10 Aug 23:46  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden65.html

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯

Afsnitt 65

Knapt hade han dragit
igen dörren, så lade sig
Steinbachs händer så fast
om hans hals, att han
intet ljud förmådde
utstöta utan spärrade
snappande efter luft opp
munnen på vid gafvel.
Strax stack apachen honom
en munkafle mellan
tänderna och snodde rep
rundtenom hans ben, armar
och kropp.  Sedan lade
Steinbach ner honom på
golfvet.

Detta hade skett utan det
ringaste buller under
loppet af en fjerdedels
minut.  Den öfverfallne
befann sig liksom i en
dröm.  Han hade icke
blifvit medvetslös ---
just derför, att det hade
gått så fort.  Han
stirrade på dem med
enfaldiga ögon.

»Välkommen, señor, till
ert eget hus,« sade
Steinbach.  »Vi äro här,
såsom I ser.  Jag hoppas,
I skall kunna komma väl
öfverens med oss.
Motsatsen skulle vara er
till skada.  Först skola
vi se efter ett tag, hvad
I har i ert skärp och era
fickor.«

I skärpet befunno sig
hans vapen.  I fickorna
hade han penningar och
tvenne nycklar ---
hufvudnyckelen och den
lille nyckelen till hand-
och fotbojorna, dem äfven
Juanito hade haft.
Steinbach stoppade desse
begge nycklar på sig.
Det var anledningen till,
att ombytet af Juanitos
nyckel senare icke
märktes i rättan tid.

Vid undersökningen af
Roulins fickor gjorde
denne en väldig
ansträngning att slita
sönder repen; det
lyckades honom
naturligtvis icke.

Under tiden hade Leflor
och Walker lutat sina
bössor i hörnet intill
dörren --- dumt nog ---
och sedan satt sig ner
vid bordet.  Då knackade
det på dörren.

»Kom in!« sade Walker
förundradt.

Tjocke-Sam inträdde följd
af Jim och Tim, de begge
långe.  Vid anblicken af
desse trenne män foro
Walker och Leflor i
högsta grad träffade opp
ifrån sina sittplatser.
Sam bockade sig mycket
höfligt och sade:

»Ursäkta, mesch'schurs,
om vi störa.  Vi hörde,
att der hade kommit nya
vänner till señor Roulin,
och då vi äro hans
gäster, så ville vi helsa
på er.«

»I?  Hans gäster?«
framstötte Walker.

»Ja.«

»Omöjligt!«

»Det låter ju alldeles
som om señor Roulin icke
vore vän af gästfriheten.
Förolämpa honom icke!«

»Vet han, att I ären
här?«

»Ännu icke.«

»Ack!«

»Men han skall strax
erfara det.  Der är just
nu en mycket ärevördig
master hos honom, hvilken
skall underrätta honom
det.  Förhoppningsvis
kännen I mig?«

»Har inte den äran!«

»Å, jag är Tjocke-Sam
Barth!«

»Känner er icke.«

»Men I kännen väl mina
begge kamrater?«

»Ej heller dem.«

Då steg Tim fram till
honom och frågade:

»Erinrar I er icke den
dag, då I fiskade vid
monsieur Leflors
plantage?«

»Nej.  Har aldrig fångat
fisk der.«

»Möjligt; men metat har
I.  I hade den gången ett
mycket svart ansigte.
Icke?«

»Jag har aldrig varit
svart.«

»Men den gången utgaf I
er väl en smula för att
vara neger.«

»Har aldrig fallit mig
in!«

»Jag lät mig bedraga och
I undkom.«

»Blixt och dunder!  Jag
tror rent af, I håller
mig för en helt annan
karl, än jag är!«

»Nå, hvem är I då?«

»Jag heter Palmora och är
spansk kreol ifrån Los
Angeles.«

»Hm!  Och hvem är denne
señor här?«

»Min kusin.  Han heter
likadant.«

»Underbart!  Jag håller
er för en viss Walker,
der emellanåt äfven
kallar sig Robin.«

»Der misstager I er
väldigt.«

»Och er kusin håller jag
för en viss samvetslös
Leflor ifrån trakten af
Arkansasfloden.«

»Också deri misstager I
er.«

»Tänka sig, att der
skulle finnas sådana
slående likheter!  Till
på köpet två exempel vid
sidan om hvarandra!
Tillåten I oss att sätta
oss hos er,
mesch'schurs?«

»Sätten I er!  Vi skola
dessvärre icke kunna
hålla er sällskap.  Vi
måste gå till señor
Roulin.«

»Det beklaga vi; men vi
skola icke uppehålla er.
Förhoppningsvis träffas
vi åter!«

De begge skredo åt dörren
för att först i god
ordning taga på sig sina
gevär.  De hade nästan
nått fram till hörnet, så
inträdde --- Steinbach
och apachen.

Leflor och Walker for
tillbaka.

»A, ären I här, señores!«
log Steinbach.  »Icke
sant, oss haden I inte
väntat er så snart?  I
trodden oss komma efter
er.«

»Nej, vi äro efter och
före dem,« sade Sam.
»Nemligen så!«

Han lade näfvarne om
halsen på Walker och slet
ner honom.  I samma
ögonblick blef äfven
Leflor gripen af Tim och
Jim.  Steinbach for fram
och apachen likaså.  Inom
en minut blefvo de begge
så hårdt bundna, att de
ingen enda lem förmådde
röra.  Man skaffade ner
dem till Roulin, sedan
man hade försedt äfven
dem med munkafle.

Nu gick Steinbach ner
nedanför dörren och
vinkade åt den af
papagos, hvilkens
fjäderbuske utmärkte
honom framför de andre.
Han hade ännu aldrig sett
Steinbach och kände honom
således icke men höll
honom helt naturligt för
en af Roulins vänner.
Han nerlade således
spjut, sköld samt bössa
och kom fram.

»Min röde broder skall
komma opp,« sade
Steinbach.  Indianen
trodde, att han skulle
tala med Roulin, och
följde honom aningslöst.
Der oppe lät Steinbach
honom först inträda och
drog igen dörren bak om
sig.

»Uff!«

Detta enda ljud utstötte
indianen, sedan blef han
tyst, ty inför honom
stodo tjugu beväpnade
apacher vid sidan om de
hvite männen.  Tillbaka
kunde papagon icke gå,
emedan Steinbach stod bak
om honom och Jim och Tim
strax hade tagit honom
mellan sig; liksom flykt
var äfven motstånd
omöjligt emot en sådan
öfvermakt.  Derför
förhöll han sig
fullständigt passiv för
att utspeja ett gynnsamt
ögonblick för handling.

»Min broder må ej
frukta,« sade Steinbach.
»Här står apachernas
höfding, Lata-nalga ---
den `Starka Handen´; här
är Entschar-til --- den
`Store Buken´, och jag är
Tan-ni-kay ---
Blekansigtenas Höfding.«

»Uff, uff!« undslapp der
papagon.

»Jag lefver i fred med
er.  I hafven mig intet
ondt gjort och jag er
intet.  Men nu hafven i
förbundit er med hvite
män, hvilka äro tjufvar
och röfvare.  Jag skall
meddela dig, hvad de ha
gjort.«

Han berättade honom i
korthet, hvad der var att
anföra, och fortfor
sedan:

»Jag beklagar, att I
hafven blifvit desse
förbrytares vänner.  Vi
äro komna för att
bestraffa dem.  Skolen I
vara oss till hinders?«

Indianen blickade helt
förvånadt in i Steinbachs
milda ansigte.  Så vänlig
hade han aldrig förestält
sig denne berömde
krigare, jägare och
stigfinnare.  Han kände
sig dragen till honom och
svarade:

»Hvad Blekansigtenas
Furste säger, det är
sanningen.  Han har
aldrig uttalat en lögn.
Men jag är ingen höfding;
jag kan icke annat; jag
måste beskydda dem.
Endast höfdingen får
utdela någon annan
befallning.«

»Vänta då, tills han
kommer.«

»Det får jag ej.«

»Då skall du gå under.
Vi äro fyra gånger
hundra, och I blott tre
gånger tio.«

»Kan du bevisa det för
mig?«

»Ja.  Kom!«

Han förde honom till
trappan och derifrån ut
på det platta taken.
Härifrån kunde man
öfverblicka apacherna och
maricopas.

»Uff!« utropade indianen.

»Der äro hundra gömda här
i huset.«

»Visa oss dem!«

»De skulle kämpa emot de
dina!«

»Säg dem det, och jag
skall säga de mina, att
än så länge skall der
vara fred emellan dem!«

»Godt, så skall det
vara!«

De stego ner.  Snart
stodo apacherna och
papagos midt emot
hvarandra på gården.
Desse senare blefvo icke
så litet förvånade öfver
att här finna en så
öfvermäktig fiende.
Deras förundran --- ja
bestörtning --- växte
emellertid till det
högsta, när de erforo,
att de här hade att göra
med Blekansigtenas Furste
och den `Tjocke Buken´.
Den `Starka Handen´ kände
de sedan länge.

»Nu skall jag göra dig
mina förslag,« sade
Steinbach till papagon.
»Du skall välja mellan
krig och fred, mellan lif
och död.«

»Säg mig först, hvar de
tre blekansigten befinna
sig, med dem vi äro
komna!«

»Jag har tagit dem till
fånga.«

»Skall du åter släppa dem
fria?«

»Nej.«

»Hvad för ett öde skola
de få?«

»De skola dö.  Och I
skolen få samma öde, om I
icke gifven er för oss.«

»Du glömmer, att vi ännu
ej äro dina fångar och
således icke befinna oss
i ditt våld.  Döda oss
kan du icke så lätt.  Vi
skulle försvara oss.  Vi
hafva vapen.«

»Vi också.  Räkna efter,
huru många vi äro!  Så
snart en af dina krigare
höjer vapnet, så aflossa
vi våra bössor, och I
ären alla döda.«

Apacherna höjde för att
ge dessa ord eftertryck
sina gevär och riktade
dem emot papagos.

»Du må ha talat rätt,«
sade deras anförare; »men
du får ej glömma, att vi
ej frukta döden.«

»Det vet jag, ty I ären
tappre krigare.  Men är
det icke bättre att lefva
än att dö, äfven om man
icke fruktar det senare?
Har I icke brödrar och
systrar, qvinnor och barn
i era wigwams?  De vänta
på er.  De vilja äta
kött, det I skolen skjuta
dem.  Måsten I icke lefva
för dem?  Om I ej gifven
er utan dön för våra
kulor, så skall der höjas
en stor veklagan ibland
dem, och de skola säga:
`Våra krigare hade glömt
oss.  De hade intet
hjerta för oss.  För att
gälla som tappre män,
hvilka icke frukta döden,
ha de låtit nedskjuta
sig, och vi ha blifvit
slafvar hos apacher och
maricopas, af hvilka vi
måste mottaga vårt kött
som en nådegåfva.«

Det senare verkade.
Ordet slaf är det aldra
förskräckligaste ord,
indianen känner.  Ett
svagt mummel gick igenom
papagos led.  Deras
anförare sade:

»Blifva vi då icke
segrarnes slafvar, om vi
gifva oss för eder?«

»Nej.«

»Hvad skolen I då göra
med oss?«



(ännu ej slut på
sextiofemte afsnittet)

Fortsättning följer i
afsnitt 66


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 065 senast ändradt 10 Aug 23:46 Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).