Hon stötte upp dörren helt och trädde ut. Hon hade alldeles samma utseende som barnsagans gamla trollpacka, vilken bodde i djupa skogen och åt barn, vilka sprang vilse dit. Hon var barfota och hade inget annat än en gammal, trasig kjol och en blus på, vilken väl aldrig hade blivit tvättad. Hennes fötter såg fullständigt svarta ut, hennes nakna armar och händer likaså. Denna gumma såg ut precis så, som om hon just hade kommit ut ur rökbastun, där hon hade hängt i flera månader och nu torkat in till en mumie. Hon riktade sina franslösa, drypande ögon emot de bägge främlingarna och sade: »Så gå in och var välkomna! Ni skall trivas hos oss, hihihihi!« Detta skratt klingade likt en korps kraxande eller en nattlig rovfågels läte, vilken triumferar, därför att han redan håller sitt byte i klorna.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (060) senast ändradt 10 Aug 23:44
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden60.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 60
»Känner I honom kanske?«
»Naturligtvis. Jag är
hans tjensteman. Jag är
bergmästare i hans
tjenst.«
»Bergmästare? Är det
kanhända så mycket som
öfverstigare?«
Ȁnnu mer. Stigare ha vi
inga alls. Jag har
uppsigt öfver allt:
qvicksilfrets utvinnande
och äfven dess rening i
retorterna.«
»Var det han, hvarom I
tidigare talade?«
»Ja.«
»Då är han icke hemma,
såsom jag hörde?«
»Nej. Han är bortrest.«
»Och när kommer han
tillbaka?«
»Det vet jag inte. Han
är bortrest på obestämd
tid. Han kan återkomma
redan i dag eller också
först efter några
veckor.«
»Det var ledsamt. Jag
kan ej vänta här så
länge.«
»Det behöfs ej heller.
Jag är ju här.«
»Har I då fullmakt att
afsluta affärer?«
»Ja. Jag har öfvertagit
försäljningen af honom.«
»Mycket bra. Icke sant,
verken ligga i den så
kallade Dödsdalen?«
»Ja.«
»När återvänder I dit?«
»Redan i dag.«
»Då rida vi tillsammans
med er.«
»Det går ej, señor.«
»Hvarför icke?«
»Roulin ser icke gerna,
att främmade komma till
dalen.«
»Det begriper jag inte.
Den, som vill köpa af
honom, måste ju komma
till honom?«
»Det är inte nödvändigt.
Vi ha ett lager liggande
här hos min mor. Hit
komma alltså de, som
önska köpa qvicksilfver.«
»Det visste jag inte.
Men det förekommer mig
besynnerligt, att ingen
får komma till
Dödsdalen!«
»Hvarför besynnerligt?
Enhvar har dock rätt att
låta sin egendom beträdas
eller ej beträdas.«
»Visst nog. Är Dödsdalen
stor?«
»Temligen.«
»Men jag har hört, att
den icke uteslutande
skulle vara señor Roulins
egendom.«
»Kan så vara. Men än så
länge bor han der helt
ensam.«
»Då kan han ju inte
förbjuda besök i
densamma.«
»Han har gifvit mig
sträng tillsägelse att
icke låta någon menniska
komma dit.«
»Sapperment! Hvad skäl
har han till det?«
»I alla händelser ett
affärsmässigt.«
»Intet annat?«
Juanito blixtrade åt
Steinbach med baksluga
ögon och frågade:
»Hvad för ett annat menar
I då?«
»Nå, der kunna ju finnas
olika anledningar.
Antaga vi till exempel,
att han har något
familjeskäl. Kanske har
han en skön hustru eller
en täck dotter, som ingen
skall få se. Är han
måhända svartsjuk?«
»Dertill har han ingen
anledning. Han är icke
gift och har heller inga
barn. För öfrigt är det
onyttigt prat. I
behöfver ej komma till
Dödsdalen, ty I finner
här hos min mor allt,
hvad I behöfver.«
»Hm! Hur mycket har I
liggande här?«
»En hel centner.«(1)
»Icke mer?«
»Behöfver I kanske mer?«
»Det fyrfaldiga.«
»Blixt och dunder! Har I
användning för så
mycket?«
»Ja, eljest skulle jag
icke köpa det.«
»Och kan I betala?«
»Jag lånar aldrig.«
Juanitos ögon blefvo
större. Han mönstrade
långsamt Steinbach och
Günther ifrån hufvud till
fötter, liksom ville han
mäta deras kroppskrafter,
och sedan sade han:
»Jag tror bara, att I väl
har misstagit er. Har I
köpt qvicksilfver någon
gång?«
»Ja.«
»Då känner I till
priserna?«
»Mycket noga.«
»Och I påstår er ha så
mycket pengar med, att I
kan betala fyra centner?«
»Ja.«
»Blixt och dunder!
Hvilket mynt har I?«
»Goda penningsedlar ifrån
Bank of England.«
»Det är de bästa pengar,
som fins.«
»Huru ligger det till?
Vill I göra affär med mig
eller icke?«
»Alltid.«
»Men de felande tre
centner?«
»Skall jag skicka hit
till er.«
Han sneglade dervid
lurigt på Steinbach. I
hans ögon stodo för en
menniskokännare med
största tydlighet dessa
ord att läsa:
»Gå icke med på det!
Förut förbjöd jag dig att
besöka Dödsdalen, men nu,
när jag vet, att du har
så mycket pengar på dig,
önskar jag väldigt
mycket, att du kommer med
mig.«
Detta märkte Steinbach.
Han gick in på denna
Juanitos hemliga önskan,
i det han svarade:
»Menar I kanske, att jag
skulle köpa grisen i
säcken? Det är jag icke
hågad på.«
»Mitt qvicksilfver är
rent.«
»Må så vara; men jag vill
likväl undersöka det.«
»I? Hur tänker I göra
det?«
»Det är min ensak. Så
mycket kemi, som hör till
qvicksilfrets
undersökande, har jag i
hufvudet. Jag rider med
er.«
»Och om jag icke går in
på det?«
»Då blir der intet af vår
handel, och dessutom har
jag då rätt att tänka,
att --- --- ---«
Han afbröt sig stammande
och förvisso med afsigt.
»Nå, att --- --- ---?«
frågade Juanito.
»Att der hos er i
Dödsdalen fins någon
punkt, som I måsten
hemlighålla.«
»Bah! Vi framställa
qvicksilfret på ett nytt
sätt, hvarom vi icke
vilja låta någon få
kännedom. Vi vilja
behålla vår nya
uppfinning för oss
sjelfva. Det är hela
hemligheten, señor.«
»I behöfver ju icke visa
mig den!«
»Hm! I synes vara
angelägen om att få se
Dödsdalen!«
»Först och främst är jag
angelägen om att
undersöka qvicksilfret.
Men sedan skall jag vara
uppriktig och tillstå för
er, att jag visst är
något nyfiken. Platsen
har ett så egenartadt
namn, att man väl en gång
kan nära en önskan att få
se denne dal.«
»Hvad skall I ha för
glädje deraf? I får se
en ödslig klippklyfta,
hvari luften koker i det
glödande solskenet. Der
har en gång en hel
indianstam blifvit
nergjord. Benen ligga
ännu omkringströdda.
Derför kallas klyftan för
Dödsdalen.«
»Intressant, mycket
intressant! Nu skulle
jag verkligen vilja se
den.«
»Hm!« menade Juanito
eftertänksamt. »Jag
skulle väl vilja uppfylla
er eder önskan; men om
señor Roulin kommer dit,
så --- --- ---«
»Så är der ingenting med
det,« afbröt honom
Steinbach. »I säger helt
enkelt icke, att I har
träffat oss här och tagit
oss med er, utan att vi
äro komne direkt till
Dödsdalen och ha uppsökt
er der.«
»Det vore visst nog en
undanflykt, hvaremot han
alls intet skulle ha att
säga.«
»I synnerhet som vi af
honom köpa en så stor
post af varan, hvarför
han erhåller en så
betydande penningsumma.«
»Nå godt, då vill jag
försöka det.«
»I tager oss alltså med?«
»Ja.«
Värdinnan hade dittills
tigande åhört dem. Men
nu trädde hon närmare och
sade i bedjande ton:
»Señor, afstå ifrån er
begäran. I bringar min
son i fara att förlora
sin plats.«
»Å nej. I har ju hört,
hvilken god undanflykt
han har.«
»Señor Roulin skall icke
tro på det.«
»Det måste han. Han kan
ju alls icke tvifla
derpå.«
»I känner honom icke.
Han är ytterst
misstrogen.«
»Men han har ingen grund
att önska vår frånvaro.«
»Och om än han först
tror, att min son icke
har tagit er med, så
skall han likval erfara
det.«
»På hvilket sätt? Skall
kanske I förråda det och
säga honom det?«
»Nej, men han skall
erfara hela historien om
den galne ulfven, att I
hafven räddat Juanito och
sedan ridit med honom
till Dödsdalen.«
»Då äro vi åter borta.«
»Men Juanito är ännu der;
honom går det illa, icke
eder.«
»Det är min ensak,«
menade hennes son. »Tig
du!«
»Nej, du skall icke
medtaga desse señores!«
»Jag tager dem med!«
Qvinnans ansigte
uttryckte nu en ängslan,
der måste hafva
ytterligare någon annan
anledning än blotta
omsorgen om hennes son.
Hon trädde ännu ett steg
närmare fram åt Steinbach
och sade:
»I skullen icke gå med,
om I vissten --- --- ---«
»Tig, du gamla!« föll
Juanito in i sträng ton.
»Hvad borde jag veta?«
frågade Steinbach.
»Tala!«
»Nej, du tiger!« ropade
sonen befallande.
»Jag skulle tiga, som
alltid, för att icke
skada dig och din
ställning; men desse
señores ha räddat oss;
jag är dem skyldig att
tala.«
»Det är blott amsagor!«
»Nej, det är sanningen!
I måsten nemligen veta,
señores, att Dödsdalen är
farlig.«
»Hur så? Till följd af
den hetta, der herskar?«
»Nej, utan på grund af
den onde ande, der bor
emellan klippklyftorna
derstädes.«
»A, en ande bor der?«
»Ja, den ondaste, der
fins. Den, der far till
Dödsdalen, han är
förlorad.«
»Svårligen!«
»Helt visst! Han kommer
aldrig tillbaka.«
»Det tror jag icke! Er
son bor ju också der och
kommer till er på besök.«
»Jag har gifvit honom en
undergörande amulett, der
beskyddar honom.«
»Ja så! Och señor
Roulin, dalens egare?
Honom gör den onde anden
heller intet?«
»Kanske har äfven han en
sådan amulett.«
»Bekymra er då icke om
oss. Jag och min
följeslagare här äro
också försedda med sådana
undergörande amuletter.«
»Men hjelpa de
verkligen!«
»Helt visst.«
»Får jag se dem?«
»Ja, här och här.«
Han pekade dervid på sitt
eget och på Günthers
gevär.
»Herregud, I drifver
gäck! Tron I er kunna
göra något emot anden med
krut och bly?«
»Säkert.«
»Kulorna gå tvärs igenom
honom!«
»Naturligtvis! Och deraf
får han ett hål, hvaraf
han måste dö.«
»Nej, nej! Der ha redan
varit andre der, hvilka
också ha trott det, en
señor Wilkins, en señor
Adler, en --- --- ---«
»För böfvelen! Tiger du
nu!« röt Juanito vredgadt
åt henne.
»Nej, i dag tiger jag
icke! Sedan ha ännu fler
personer farit åt dalen
--- män, qvinnor och
flickor. Man har aldrig
åter hört det aldra
ringaste om dem.«
»Nå, då skola vi väl
erfara något om dem. Jag
skall fråga anden om
dem.«
»Gör icke en synd! Håna
icke!«
»Jag hånar icke. Jag har
länge önskat att någon
gång få se en ande.
Kanske skall min önskan i
dag gå i uppfyllelse.«
»Ja, I skolen se honom;
men det ögonblick, hvari
detta sker, skall också
vara edert sista.«
»Mor, du är galen!«
»Det skola vi strax få
se! Jag har redan sagt
er, señores, att min
yngste son här förmår
skåda in i det
tillkommande. Honom
skola vi fråga. Kom med
ett tag till honom!«
Hon drog Steinbach i
armen fram till den stol,
hvaruppå den vansinnige
satt. Günther följde
efter. Hon stälde opp
begge framför den sjuke
och frågade denne, i det
hon pekade på Steinbach:
»Henrico, ser du denne
señor?«
Den sjuke höjde sakta det
tunga hufvudet, stirrade
på Steinbach och mumlade:
»Honom se, honom se, ja.«
»Är han en god man?«
»God, mycket god.
Henrico hafva honom kär.«
Han sade det kanske,
emedan han trots sin
stupiditet likväl hade
märkt, att Steinbach var
familjens räddare.
»Han tänker bege sig till
Dödsdalen. Skall han?«
»Skall gå.«
»Skall intet ondt ske
honom?«
»Skall gå! Honom intet
ske.«
»Gud vare tack! Hvad han
säger, det slår in.«
Hon förelade honom
alldeles de samma frågor
beträffande Günther och
erhöll alldeles de samma
svaren. Juanito hade
rest sig opp och sett på
med rasande blickar. Nu
sade han:
»Nå, der ser du! Der har
några resande härifrån
begifvit sig till
Dödsdalen, ridit tvärs
igenom för att komma till
Nevada, och emedan de
sjelffallet icke vidare
ha synts till här, så har
man kommit på den galna
tanken att anse dem
förlorade. En ond ande i
dalen! Det är mer än
löjligt! Det tron I väl
icke på, señores?«
»Faller oss icke in!«
svarade Steinbach. »Det
måste I ju redan ha hört
på mina ord.«
»Ja. Visst nog är vägen
inte helt ofarlig; men
icke på grund af någon
ande, utan emedan der
emellanåt visa sig
fiendtlige indianer. I
ären dock väl beväpnade?«
»Ja.«
»Hafven I blott edra
bössor?«
Begge, såväl Steinbach
som Günther, hade i
stället för bälten virat
breda mexikanska skärp om
lifvet, hvari revolvrarne
voro således nerstuckna,
att de icke kunde ses.
Den blick, hvarmed
Juanito efterforskade
vapnen, var så föga
förtroendeingifvande, att
Steinbach hemlighöll
revolvrarne. Han
svarade:
»Vi ha bössa och knif.
Det räcker väl?«
»Fullkomligt, då I ären
så utmärkta skyttar,
såsom jag har sett.
Skola vi bryta opp?«
»Vi äro redo. Hur långt
är det?«
»Vi behöfva två timmar,
tills vi nå vårt mål.
Han I goda hästar?«
»De äro bättre än er.«
»Då äro vi väl der ännu
tidigare. Kommen!«
Steinbach betalade det
lilla, han hade förtärt
tillsammans med Günther,
och gick sedan ut
tillsammans med denne.
Juanito blef för ännu ett
ögonblick tillbakahållen
af sin moder.
»Min son,« sade hon,
»vaka öfver desse
señores!«
»Ja, ja! Men du skall
hålla flabben i
framtiden. Förstår du
det!«
»Våra räddare måste jag
varna. Om de tro det
eller ej, en ond ande är
der dock.«
»Djefvulen tage dig, din
gamla sladdertacka!«
Dermed slet han sig loss
ifrån henne och gick ut
för att sitta opp på sin
häst.
När de hade lemnat denna
ort, bredde en vid,
stenig slätt ut sig inför
dem. Der var hvarken väg
eller stig. Der var
heller intet spår af
någon som helst
vegetation att se.
Deremot glödde, fastän
det icke längre var
tidigt om eftermiddagen,
solen på den torra,
ofruktbara marken, så att
det smärtade i ögonen.
De tre redo tigande vid
sidan om hvarandra.
Juanito iakttog sina
ledsagare i hemlighet
ifrån sidan; de låtsades
emellertid, som om de
alldeles icke märkte
detta. Senare frågade
Steinbach för att få slut
på den pinsamma
tystnaden:
»Huru finnen I
qvicksilfret, señor?
Gediget, väl?«
»Nej, utan såsom
svafvelqvicksilfver.«
»Alltså såsom cinnober.
Den ligger väl djupt?«
»Temligen.«
»Hafven I många
arbetare?«
»Nej. Cinnobern ligger
så rikligt, att vi endast
behöfva ett fåtal
arbetskrafter för att
utvinna det qvantum, der
är nödvändigt för att
betjena våra kunder.«
»Då måste señor Roulin
vara en rik man.«
»Kanske.«
»Eger han verket sedan
lång tid redan?«
»Det vet jag icke.«
»Har han ingen lust att
sälja det?«
»Det har jag ännu ej
frågat honom.«
»Hvem sörjer för hans
hushåll, då han är
ogift?«
»En gammal hushållerska.
Men låt oss tiga om det.
Sådana privatförhållanden
angå mig inte alls.«
»Sapperment, hvad I är
hemlighetsfull! Det är,
så man skulle kunna bli
ängslig och rädd.«
»Så vänd då om!«
»Grof är I också! Nå,
det tycker jag visst om.
I är ett original.
Sådant folk uppskattar
jag. Jag är öfvertygad
om, att vi skola komma
att tycka om hvarandra,
när vi blott lära känna
hvarandra en smula
närmare.«
»Kan hända!«
Han gaf sin häst
sporrarne, så att den
föll i galopp. De begge
måste alltså göra det
samma. De voro
emellertid försigtiga och
förrådde icke med en
blick, hvilka tankar de
hyste.
Efter en timmes förlopp
började slätten stiga
oppåt. Der visade sig
några berg --- nakna,
kala, med skarpa
konturer. De redo
närmare hvarandra, och
just när solen nådde
vestra horisonten, kommo
ryttarne in i en trång
klyfta, der skar in
emellan tvenne höga,
branta klippväggar.
»Ingången,« sade Juanito
ordkargt.
»Till Dödsdalen?«
»Naturligtvis!«
Det var, som om hvartenda
ord, han måste uttala,
gjorde honom ondt.
Klyftan var temligen
lång. Senare vidgade den
sig, sedan den hade ledt
temligen brant oppåt,
till en bred dalkittel,
inför hvars anblick
Steinbach ofrivilligt
höll in hästen.
»Ja, det är Dödsdalen;
det ser man,« sade han.
Dalkittelen hade en
diameter på kanske två
engelska mil. Den
bildades af svarta
klippväggar, hvilka föllo
nästan lodrätt ner och
söndertrasades af smala,
djupa klyftor. Dessa
väggar gjorde ett
skrämmande, kusligt
intryck. Det var, som om
här en gång en brand hade
rasat, hvilken hade
färgat klipporna svarta,
eller som om här vore
ingången till jordens
glödande inre, hvilken
först nyligen hade
tillslutit sig med
klippspillror.
Solen syntes ej mer, men
den glöd, hon hade
qvarlemnat här i djupet,
fann ingen utväg och
förtog en nästan andan.
Hästarne frustade
ängsligt.
Intet spår af något träd,
intet grässtrå! Död, död
och åter död var här allt
rundtenom. Blott ett
enda spår af lif visade
der sig.
Nemligen rätt i midten af
den ödsliga kittelen
höjde sig ett brant berg,
hvars klippväggar stego
lodrätt i höjden. Der
var intet spår af någon
bygnad att se der; men
högt oppe steg emellan
klippuddarne en tunn,
genomskinlig, blåaktigt
grå rök långsamt opp.
»Hvad är det, der ryker
der oppe?« frågade
Steinbach.
»Det är en krater,«
svarade Juanito.
»A! Ett eldsprutande
berg här! Det hade jag
förvisso icke förmodat.
Är det farligt?«
»Nej.«
»Men verksamt?«
»Det enda spår af, att
den ännu är verksam,
består just i den dunst,
den utstöter. Rök eller
ånga kan man dock icke
kalla det.«
»Kan man se kratern?«
»Nej. Det går inte alls
att bestiga klippan.«
»Icke? Besynnerligt!«
Steinbach skakade på
hufvudet, i det han
skarpt blickade oppåt.
»Hvad är det, I finner
besynnerligt?« frågade
Juanito.
»Att klippan ej kan
bestigas.«
»Det är ju helt
naturligt. Den är
alltför brant. Der leder
ingen väg dit opp.«
»Men likväl äro der
menniskor der oppe!«
»Det skulle jag veta!«
»Ja. Ser I icke den
mörke punkten der i
hörnet? Jag slår vad om,
att det är en menniska.«
Öfver Juanitos ansigte
blixtrade det vredgadt.
»En menniska? Nej. En
fågel måste det vara.
Det skola vi strax få
se.«
Han lade begge händerna
till munnen och utstötte
ett gällt skri.
Gestalten der oppe drog
sig lydigt men långsamt
tillbaka.
»Der ser I, det var en
fågel,« sade han.
»En fågel hade flugit sin
väg. Men denne gestalt
kunde springa; den flög
icke utan den gick
tillbaka!«
»Señor, jag är hemma här.
Om I icke vill tro på
det, jag säger, så säg
hellre ingenting!«
»Nå, så var det ju alls
icke menadt. Men hvar är
då er bostad?«
»Kommen! I skolen snart
få se den.«
De redo vidare. Han höll
sig så skarpt framför
dem, att han icke kunde
höra, hvad de begge sakta
hviskade till hvarandra.
Günther hviskade:
»Det var en menniska.«
»Naturligtvis.«
»Och om denna klippa är
en vulkan, så skall jag
låta mig steka.«
»Och jag mig oppäta. Jag
tror mig mycket noga
veta, hvem den onde ande
är, hvarom värdinnan
talade.«
»Vi skola utdrifva
honom!«
»Men vi måste dervid vara
ytterst försigtiga. Jag
är fullständigt
öfvertygad om, att denne
gynnare traktar efter
våra lif. Nu skola vi
icke tala mer! Han får
icke ana, att vi
genomskåda honom.«
ȁ, han anar det kanske
redan. Du har redan sagt
emot honom för mycket.«
»Ja, det var oklokt af
mig; men det blef mig för
svårt att tiga vid denne
mans dumheter.«
De redo nu rundt om den
föregifna vulkanens fot
och kommo fram till dess
andra sida. De kunde
således öfverblicka bakre
delen af Dödsdalen. Men
så långt ögat nådde, stod
intet spår af mensklig
boning att upptäcka. Och
dock --- der till venster
befann sig ett murverk.
Der voro tre stenmurar
oppförda emot
klippväggen, hvilka
rätvinkligt anslöto till
hvarandra, så att de
tillsammans med den
senare bildade en
temligen stor qvadrat.
»Hvad är det?« frågade
Steinbach.
»Min bostad,« svarade
Juanito.
»Utan fönster!«
»Fönstren befinna sig i
det inre.«
»A, murarna omsluta
alltså en spansk patio.
Men någon dörr måste der
ändå finnas, annars kunna
vi ju alls icke komma
in.«
»Den fins. Kommen
blott!«
Han red rundt om det
första och sedan det
andra hörnet; och här var
der en dörr --- icke hög,
så att man måste sitta af
ifrån hästen, och så
smal, att just bara en
häst eller en man kunde
passera. Dörren var
förfärdigad af tjockt trä
och beslagen med
jernbleck. Ett lås, ett
nyckelhål, ett handtag,
en klinka --- af allt
sådant kunde man
ingenting se.
Juanito satt af. De
begge andre gjorde det
samma. Han drog sina
pistoler ur bältet samt
bankade länge och hårdt
på dörren. Efter en
stund öppnades dörren
inifrån på glänt. Man
såg en röd, urblekt
hufvudduk, hvarunder en
mycket lång, mager näsa
samt under denna en
mycket vissnad, mycket
bred och tandlös mun,
hvarur ljöd frågan:
»Hvem der?«
»Jag. Ser du mig inte,
din gamla trollpacka?«
»Ack, I! Och gäster!
Det är ju förbjudet!«
»Men det angår dig icke!«
»Señor Roulin skall
skälla!«
»Det är min sak. Skall
du öppna någon gång!«
»Nå, om I tar det på er
sjelf! Mig kan det ju
vara likgiltigt.«
Hon stötte opp dörren
helt och utträdde. Hon
hade alldeles samma
utseende som barnsagans
gamla trollpacka, der
bodde i djupa skogen och
åt barn, der sprungo
vilse till henne.
Hon var barfota och hade
intet annat än en gammal,
trasig kjol och en blus
på, hvilken väl aldrig
hade blifvit tvättad.
Hennes fötter sågo
fullständigt svarta ut,
hennes nakna armar och
händer likaså. Denna
gumma såg ut precis så,
som om hon nyss hade
kommit ut ur rökbastun,
hvarest hon hade hängt i
flere månader och nu
intorkat till en mumie.
Hon riktade sina
franslösa, drypande ögon
åt de begge främlingarne
och sade:
»Så gån in och varen
välkomne! I skolen
trifvas hos oss,
hihihihi!«
Detta grin klingade likt
en korps kraxande eller
en nattlig roffågels
läte, hvilken triumferar,
emedan han redan håller
sitt byte i klorna.
Juanito inträdde och drog
sin häst med bakom sig.
Steinbach och Günther
gjorde det samma.
De kommo genom en mörk
portgång in på gården,
hvaraf tre sidor
utgjordes af bygnadens
murverk, medans den
fjerde stötte intill den
förmente vulkanens
lodräta klippa.
Här på gården voro der
förvisso några fönster.
Af glas och bågar var der
dock intet spår.
Fönstren voro endast
smala, skottgluggslika
muröppningar.
»Ställen in era hästar i
stallet,« menade Juanito.
Han stegade framför dem
åt ett öppet, dörrlöst
utrymme, hvilket endast
understödde den förmodan,
att det vore stall, genom
några jernkrokar, vid
hvilka hästarne bundos.
»Är der då foder för
djuren här i dalen?«
frågade Günther.
»Intet strå. Vi utfodra
med majs, som vi
naturligtvis måste hemta
långt här ifrån.
»Och vatten?«
»Också mycket litet. Der
är ingen källa i dalen
och ingen enda lefvande,
flytande droppe. Vi
måste samla regnet i
cisternen der för att få
vatten. Tyvärr regnar
det så sällan här.«
Steinbach trädde fram
till cisternen. Det var
ett djupt, fyrkantigt
hål. Han kunde icke se
bottnen, men der kom emot
honom en os af ruttnadt
vatten, hvilken strax
förtog honom all matlust.
Han vände sig åter bort
och lade derutöfver
endast märke till, att en
lång och mycket kraftig
stege låg intill
cisternen.
»Kommen nu, señores,«
menade Juanito. »Nu
skola vi gå in i salen.«
Han gick fram åt en
temligen bred stentrappa,
den han steg opp för. De
andre följde honom
naturligtvis. Der oppe
öppnade han en dörr. Den
hade endast stått på
glänt och bestod helt och
hållet af jern. Det var
ingången till det
utrymme, han hade kallat
för sal. Detta var
endast ett litet rum,
hvari ett gammalt bord
jemte några likaledes
gamla stolar stodo. Två
gluggar i muren utgjorde
fönster men erbjödo alls
intet ljus, då skymningen
hade inbrutit. Derför
tände Juanito ett ljus,
der stod på bordet.
Lyktan bestod af en stor
potatis, hvari der var
utskuret ett hål för
ljuset.
»Så der!« sade
han. »Välkomne således,
señores! Sätten er och
gören det beqvämt för er.
Jag går bort ett
ögonblick, men skall
snart komma tillbaka.«
Han aflägsnade sig och
sköt till dörren. De
begge tyskarne sågo
frågande på hvarandra och
utbrusto sedan i ett
undertryckt skratt.
»Detta är salen!« sade
Günther. »Tusan så
komfortabel är den! En
sådan prakt hade jag alls
icke förväntat mig här.«
»Jag tror, vi skola ännu
bli öfverraskade af de
mest olikartade ting.
Egentligen är det intet
att grina åt.«
»Nej, inte alls. Hvad
säger du om kärringen?«
»Djefvulens
gammel-gammel-gammelmormor.«
ȁtminstone. Och sedan
ingången. När jag drog
in hästen efter mig,
kände jag mig som en
dumbom, der går i
fällan.«
»Jag likaså. Och i
fällan sitta vi, derom
råder intet tvifvel.«
»Menar du verkligen, att
han traktar efter våra
lif?«
»Säkert.«
»Vi äro ändå hans
räddare.«
»Det är den gynnaren
högst likgiltigt. Han
frågade så händelsevis
efter våra pengar. Han
ville icke på vilkor taga
oss med, men när han
hörde, att vi ha engelske
sedlar på oss, då var han
strax redo, då förbjöd
han till och med sin mor
att tala.«
»Och som han frågade om
vapnen!«
»I hvart fall icke utan
afsigt. Vi måste vara på
vår vakt. Först gäller
det att taga reda på,
huru många personer, der
befinna sig här. Jag är
öfvertygad om, att
uppehållet --- pst! Der
kommer någon!«
Juanito hade utträdt ur
rummet och in i den nu
mörka gång, hvari olika
jerndörrar utmynnade,
hade gått vidare fram
till en dörr, der endast
stod på glänt och
hvarbakom der befann sig
ljus. Han inträdde.
Kärringen satt der på en
pall och stod i begrepp
att stoppa sig en gammal,
afbiten pipstump med
tobak.
»Har der inträffat
någonting under min
frånvaro?«
»Nej.«
»Icke heller med Anita?«
»Hon har förhållit sig
lugn. Jag trodde, I
skulle bli väck i dag!«
»Jag träffade de begge
karlarne och måste följa
med dem tillbaka hit.«
»Hvad vilja de?«
»Köpa qvicksilfver.«
»Varan ligger ju hos er
mor!«
»Alldeles riktigt. Jag
vägrade också taga dem
med mig till dalen. Men
till sist tänkte jag ändå
--- hm! Der är något,
jag måste säga dig.«
»Ut med språket!«
Hon höll stumpen till
ljuset, antände tobaken
och började bolma.
»Mins du ännu den gången,
engelsmannen ---«
»Hm, ja,« nickade hon, i
det hon grinade menande
emot honom. »Var det
icke en fet stek?«
»Mycket fet.«
»Der skall ändå komma en
sådan en gång till!«
»Hellre två än bara en!«
»Hvad menar I med det?
Syftar det kanske på de
tvenne, som äro komna
nu?«
»Ja.«
»Ha de pengar?«
»Flera hundra dollars.«
»Kors! Huru mycket får
jag?«
»Hela hundra.«
»Och kläderna, kläderna?«
»Gerna för mig.«
»Då är jag med. Den
stores kostym är så god,
så jag kan sy mig den
dyrbaraste ståt af
densamma. Roulin får
naturligtvis ingenting
veta?«
»Gud bevare oss! Du får
alltså hundra dollars och
kostymerna, jag det
öfriga och hästarne?«
»Öfverenskommet. Men
hur?«
»Har du ännu något gift
för köttet?«
»Ja. Deraf slök
engelsmannen också. Hej,
hvad han vred och vände
sig, när giftet sönderref
inälfvorna för honom!«
Hon fnissade sakta för
sig sjelf. Hennes
ansigte var nu förvridet
på ett verkligt
djefvulskt vis. Detta
gamla qvinfolk var i
hvart fall ett ännu värre
och farligare kreatur än
Juanito sjelf.
Tillred det då,« sade
denne. »Desse señores
äro säkert hungriga.«
»I också, väl? Men ät
inte af det!« grinade
hon. »Annars ärfver jag
er alla tre.«
»Kommer icke på fråga!
Jag skall hemta köttet.«
Han gick ut. Der utanför
blef han stående. Det
hade tyckts honom, som om
ett svagt luftdrag hade
träffat honom, liksom om
någon hemligen hade kilat
förbi honom. Han
lyssnade. Då han
emellertid hvarken såg
eller hörde något, gick
han vidare oppför trappan
och in på gården, hvarest
förrådsrummet befann sig.
Och likväl hade han icke
misstagit sig. En
qvinsperson hade stått
vid dörren och lyssnat.
När han hade kommit ut så
snabbt, hade hon hastigt
vikit några steg tillbaka
och sedan blifvit stående
orörlig, tills han lugnt
fortsatte sin väg.
Då hade äfven hon kilat
vidare. Hon hade brådt
om. Hon hade ingen minut
att förlora. Derför
blefvo hennes steg
ljudligare, när hon
närmade sig sitt mål.
Det var det, Steinbach
hade hört. Han lyssnade
efter något ljud ifrån
dörren, och då inträdde
hon. Ljusskenet föll på
henne.
Hennes klädsel uppvisade
ingen på sig tillämpad
omsorg; den såg fast mer
trasig och smutsig ut;
likväl gjorde personen
intet dåligt intryck.
Man igenkände i henne vid
första blicken
spaniorskan. Fylligt och
yppigt byggd var hon nu
ännu fylligare och
yppigare än det väl är
vanligt. Hon hade helt
och hållet utseendet hos
en ung qvinna, hvilken
emotser den timme, hvari
hon skall gifva sin make
den dyrbaraste skänk, en
qvinna bara kan gifva sin
man --- hon var hafvande.
»Hvad vill I, señora?«
frågade Steinbach, när
hon ordlös hade blifvit
stående vid dörren under
några sekunder.
Då lade hon handen på
munnen och hviskade
ängsligt åt honom:
»Sakta, sakta, señor!
Man får icke veta, att
jag kommer till er.«
»Godt, mitt barn,« sade
han nu sakta. »Hvad har
I alltså att säga mig?«
»Jag vill varna er.«
»För hvem?«
»För Juanito och den
gamla kärringen. De
vilja begge förgifta
eder.«
»Alla djeflar!«
»Ja, med kött; han hemtar
det som bäst.«
»Det var något sådant,
jag tänkte mig! Vet du
det säkert?«
»Ja. Jag såg er komma.
Jag tänkte, I skullen
kunna rädda mig. Derför
smög jag mig ut ur mitt
rum och lyssnade. Då
hörde jag, att de redan
ha förgiftat en engelsman
---«
»Det blir bättre och
bättre!«
»Och att de vilja döda
också er, emedan I hafven
några hundra dollars på
er. Det gamla qvinfolket
skall få hundra dollars
och era kostymer.«
»Du säger, att du väntar
dig räddning af oss?
Hvem är du då, mitt
barn?«
»Ack Gud, jag är en
stackars, olycklig flicka
---«
Hon afbröt sig och
tryckte händerna i
ögonen, hvarur strax
tårarne hade kommit
forsande.
»En flicka? Hm ---«
Hon rodnade, undertryckte
med våld sina snyftningar
och fortfor:
»Ja, señor, jag är ingen
qvinna utan en flicka.
Jag rår icke för det.
Jag skulle bli hans fru,
och då --- då ---«
»Hvems fru?«
»Roulins.«
»Ack, det är honom, det
är fråga om! Tala
vidare! Jag skall hjelpa
dig, om jag kan.«
»Jag var fattig och hade
ingen menniska i verlden,
jag hörde till. Jag
tjenade i San Francisco.
Jag sökte en annan plats
och läste en annons, som
tilltalade mig. Jag
begaf mig till angifven
ort och träffade der
Roulin. Jag behagade
honom och han lejde mig
för sin frus räkning.
Men det var först, när
han kom hit med mig, som
jag upptäckte, att han
inte alls hade någon fru.
Han lugnade mig. Han
sade mig, att han älskade
mig och att jag skulle
bli hans fru. Jag trodde
honom.«
»Arma barn!«
»Jag blef husmor här.
Men det varade inte
länge. Der var ännu en
annan, för hvilken jag
måste vika. Jag blef
inspärrad, för att hon
icke skulle få se mig.
Men jag fick reda på
hennes namn.«
»Hvad hette hon?«
»Magda. Det andra namnet
har jag glömt.«
»Magda Hauser?«
»Ja, så var det. Hon
skulle träda i mitt
ställe. Hon var inte så
godtrogen, som jag. Hon
värjde sig. Han skaffade
undan henne. Sedan dess
får jag lemna min kammare
igen.«
»Äfven huset?«
»Å nej. Den en gång har
beträdt detta hus, den
kommer icke ut igen. Så
skall det väl också bli
med mig. Ack, min Gud!
Jag anar, hvad man har
för afsigt med mig.«
»Får jag veta det?«
»Jag vet det sjelf icke
säkert, och det är också
så förskräckligt, att jag
helst ej skulle vilja tro
på det. Men det är
likväl icke möjligt. Jag
har alldeles precis
förstått, hvad Roulin och
Juanito talade med
hvarandra om.«
»Hvad var det?«
»Roulin har bedragit
flera flickor på samma
sätt, som mig. När han
ej längre älskar dem,
stänger han in dem i
grufvan.«
»Alla djeflar!«
»Ja, der måste de arbeta,
tills de dö en eländig,
jemmerlig död.«
»Det är sataniskt!«
»De få aldrig mer se
dagsljuset.«
»Hvar är grufvan?«
»Det vet jag icke. Men
ingången till densamma
måste vara här i huset.«
»A! Hvarför tror du
det?«
»Juanito försade sig en
gång. I måste nemligen
veta, att --- att ---«
Hon stammade rodnande.
»Tala tryggt vidare!«
sade Steinbach i vänlig,
uppmuntrande ton.
»Det är så, att man knapt
kan säga det!«
»Säg det i alla fall!
Här är ingen falsk skam
på sin plats. Här
handlar det kanske om mer
än bara om lif och död.«
»Der har I rätt, señor.
När Roulin nemligen icke
längre vill veta af någon
flicka, så blir Juanito
hans efterträdare.
Sedan, när denne ---
sedan, sedan stänger han
in henne i grufvan.«
»Förskräckligt,
förskräckligt!«
»Juanito kräfde af mig,
att jag skulle vara
vänlig emot honom. Jag
vägrade, och då sade han
till mig, att han skulle
skaffa ner mig, om jag
skulle vara olydig emot
honom. Af dessa ord
sluter jag mig, att
ingången till bergverken
måste vara här i
bygnaden.«
»Under? Alltså på
bottenvåningen?«
»Nej. Utrymmena på
bottenvåningen ligga mot
de trenne mursidorna.
Den fjerde är berget.«
»Menar du, att
qvicksilfret utgräfves
här i berget?«
»Ja. Man hör ibland om
natten röster komma ner
der oppifrån.«
»Godt, godt! Skulle
ingången ligga i
källaren?«
»Här är ingen källare.«
»På så sätt! A, jag
kommer att tänka på
något! Kanske i
cisternen? Stegen ligger
vid sidan om den.«
»Den är ofta borta.«
»Hvarhän då?«
»Det vet jag icke. Jag
får ju inte bry mig om
någonting. Jag får inte
hålla uppsigt. Märkte
man det, då skulle jag
strax bli instängd igen.«
»Huru många personer bebo
detta hus?«
»Nu äro här blott tre:
Juanito, den gamla
kärringen och jag.«
»Mycket godt. Du önskar
dig alltså bort
härifrån?«
»Ja. Jag vill hellre
vara död än stanna här.«
»Då lofvar jag dig, att
jag skall taga dig med
mig härifrån, mitt barn.«
»När då, o señor?«
»Så snart jag sjelf skall
gå. Det kan bli redan
denna natt. Hvar är din
kammare?«
»Längst bak, hvarest den
venstra flygelen stöter
an emot klippan. Vid
sidan om den trappa, der
leder opp till det platta
taket.«
»Är din dörr öppen?«
»Ja, sedan denna Magda
har varit borta.«
»Så oförsigtigt af denne
Juanito! Då kan du ju
lätt fly.«
»Å nej. Der äro ju inga
fönster åt utsidan.«
»Men dörren!«
»Är alltid låst. Och
nyckelen lemnar den gamla
icke ifrån sig.«
»Hvar har hon den?«
»Alltid på bröstet, på
blotta skinnet under
blusen. Ut igenom dörren
kan jag alltså icke
komma.«
»Ner ifrån taket?«
»Det är för högt för mig.
Jag skulle --- --- ---
för Guds skull! Han
kommer!«
Hon kilade ut och gömde
sig i första krok. Då
der var mörkt ute i
gången, kunde Juanito
icke se henne. Han
trädde utan att ana, hvad
som hade skett i hans
frånvaro, in i `salen´.
»Señores,« sade han, »jag
har gifvit order om, att
der skall lagas er en
aftonmåltid.«
Nu, när Steinbach hade
erfarit, att endast tre
personer bebodde detta
hus, var han öfvertygad
om, att han med lätthet
skulle kunna genomföra
sin plan; han behöfde
således alls icke genera
sig. Derför lade han sig
intet blad för munnen
utan sade:
»Hvari skall denna måltid
bestå?«
»I en stek.«
»Hvem skall steka den?«
»Portvakterskan.«
»Nej tack! Brrr!«
»Hvad menar I med det?«
»Att vi ingenting skola
äta, som denna person har
vidrört.«
»Å, hon är mycket
renlig!«
»Det har jag sett. Hon
är styf af smuts.«
»I måste betänka, att I
icke befinner eder i New
York eller San Francisco,
señor!«
»Har I då ingen annan?«
»Å, flera. Der bo några
unga señores och
señoritas här, slägtingar
till señor Roulin, hvilka
äro här på besök. Dessa
damer skola gerna göra
mig den tjensten.«
Det var en lögn. Likväl
låtsades Steinbach, som
om han trodde på det. I
förtrolig ton fortfor
Juanito:
»Men gören I det beqvämt
för er. Läggen edra
tunga vapen ifrån er.«
»Skola vi också under
natten förblifva i denna
sal?«
»Nej.«
»Då aflägga vi icke
vapnen här. En god
jägare är van vid att
skiljas ifrån sina vapen
blott på hviloplatsen.«
»Då skall jag strax visa
eder edra rum.«
»Våra rum? Vi behöfva
endast ett.«
»Hvar och en skall få
ett.«
»Nej tack! Vi äro vana
vid att sofva hos
hvarandra.«
Juanito rynkade pannan
men beherskade sig och
sade:
»Jag kan visst icke
påtvinga eder
beqvämligheterna.
Blifven alltså gerna för
mig tillsammans, om I
icke viljen ha det på
annat vis! Tillåt mig nu
bara att föra er till ert
rum.«
Han grep ljuset och
stegade, lemnande den så
kallade salen, dem i
förväg åt bygnadens högra
flygel. Der låste han
opp en annan jerndörr och
lät de tvenne inträda.
Rummet var litet. Det
hade ej ens en glugg i
muren till fönster. Den,
der här blef instängd,
han var fången utan att
kunna andas en enda
munfull frisk luft. På
denna tanke kom
Steinbach. Derför
kastade han strax en
blick opp åt taket. Hvad
han der såg, lugnade
honom mycket. Taket var
nemligen icke särskildt
högt och bestod på mycket
enkelt sätt af den enkla
takpapp, man hade lagt
ifrån mur till mur. Här
i detta regnfattiga
klimat var det
fullständigt
tillräckligt.
Der stod ett bord midt i
utrymmet och dertill voro
der två gamla stolar.
»Så der, sätten eder,
señores!« sade Juanito.
»Jag skall ordna filtar
för nattlägret till er.
I ären nu som hemma här
och kunnen aflägga edra
vapen. Jag kommer snart
tillbaka.«
Han gick.
»Denne karl måste då vara
riktigt rädd för våra
bössor!« sade Günther von
Langendorff.
»Han skall tvunget ha oss
att lägga undan dem. Men
den åsnan gör det en
smula för påfallande.«
»Jag tycker inte om att
vara här.«
»Hvarför det?«
»Här är icke en gång ett
fönster. Stänger man in
oss här, så kunna vi inte
ens rädda vårt eget
skinn.«
»Jo då! Vi kunna komma
ut igenom taket.«
»Är det så tunt?«
»Ja. Jag skall strax
profva en gång.«
Steinbach steg opp på
bordet. Han var sjelf så
lång, att han nu nästan
med hufvudet nådde opp
till taket. Han
undersökte det med
händerna. Det gaf efter.
Han var viss om, att man
endast hade med den enkla
stenpappen att göra.
»Ser du!« sade han, när
han åter steg ner ifrån
bordet. »Den vägen skola
vi i alla fall kunna
komma ut.«
De hade alldeles icke
lång tid på sig att
öfverlägga, ty Juanito
kom mycket snart
tillbaka. Han utbredde
några filtar i hörnet,
hvilka skulle tjena dem
till nattläger. Dervid
sade han:
»Så der, señores. Gören
det nu beqvämt för er.
Läggen af er!«
»Det synes vara er mycket
angeläget, att vi skola
göra det beqvämt för
oss!«
»Mig? Nej. Det säger
jag bara för er skull.
Det är jag van vid. Jag
aflägger alltid vapnen,
så snart jag är gäst hos
någon annan. Den, der
icke gör det, han
förolämpar gästgifvaren,
i det han dermed säger,
att han ej litar på
honom.«
»Lägger då gästgifvaren
sjelf af sig sina vapen?«
»Ja. Jag har bara
revolveren i bältet. Sen
I, der ligger den.«
Han drog den ur bältet
och lade den på bordet.
Derför drog Steinbach nu
sin bila ur fodralet och
stälde den i hörnet.
Günther gjorde det samma
med sin bössa. Nu
föreföll Juanito vara
tillfredsstäld. Han
sade:
»Så tycker jag bättre om
det. Nu skall jag se
efter, om steken är
färdig. I tillåten
kanske, att jag sjelf
betjenar eder, señores?«
»Gerna.«
Juanito gick sin väg
igen. Snabbt steg
Steinbach fram till
bordet, hvaruppå
revolveren låg.
»Man kan inte veta, hvad
som händer. Kanske blir
der skottlossning. Då
vilja vi helst göra denne
tingest oskadlig.«
Ȁr den laddad? Han
aflossade ju fyra eller
fem skott emot vargen.«
»Här ser jag, att den är
omladdad.«
»Skynda dig då, innan han
kommer igen.«
Han drog patronerna ur
trumman och lade tillbaka
vapnet.
Han hade nätt och jemnt
gjort detta, så återvände
Juanito med ett fat
färska tortillas och
aptitligt doftande stek.
»Så der, señores, der
hafven I er mat,« sade
han, i det han stälde
sakerna på bordet.
Steinbach satte sig på
stolen och sade, sedan
Günther hade följt hans
exempel:
»Är här icke någon tredje
stol?«
»För hvem? Kanske för
mig?«
»Ja, naturligtvis.«
»Jag behöfver ingen.«
»I kan ju inte äta
stående!«
»Nej tack! Jag äter
icke. Det är för er.
Jag har redan ätit.«
»Det skulle i så fall ha
gått rätt fort! När då?«
»Förut, när jag var borta
ifrån er i tio minuter.«
»Hvad kan I ha förtärt
under denna korta stund?
Intet. Nej, om I icke
äter tillsammans med oss,
så äta ej heller vi. Vi
äro era gäster och I
måste deltaga.«
»Nå väl! Jag skall också
häri göra eder till
viljes, señores.«
Han gick och kom snart
tillbaka med en stol och
ett stycke kallt kött.
»Så skall det se ut!«
skrattade Steinbach. »I
skall se, att det smakar
bättre för tre i sällskap
än bara två. Var så god,
tag för er!«
Juanito tog sig en
tortilla och afbet en
tugga. Det är flata
majskakor. De voro
alltså icke giftiga,
eljest skulle han hafva
aktat sig för att smaka
dem.
»Nå, här är kött! Var så
god!«
Steinbach tog fram sin
knif, skar ett stycke af
steken och lade för
Juanito.
»Nej tack, nej tack!«
sade denne snabbt. »Jag
äter inte gerna varmt
utan hellre kallt.«
»Vi två också. Men då vi
ha både varmt och kallt,
så dela vi. Tag nu af
steken!«
»Behållen den för er
sjelfva! Jag är ingen
stor vän deraf.«
Steinbach trugade honom.
Juanito kom i aldra
största förlägenhet.
Utan att vara helt och
hållet ohöflig kunde han
icke längre vägra, och
ändå var det omöjligt att
äta af det förgiftade
köttet. Han försökte
alla möjliga undanflykter
och ursäkter, tills
Steinbach slutligen
vredgadt utropade:
»Jag skulle vilja se den
man, som inte kan äta
stekt oxkött! I är sjelf
dertill skuld, om ert
uppförande förekommer mig
misstänkt.«
»Misstänkt? Hur så
misstänkt?«
»Emedan I så hårdnackadt
vägrar att äta. Hvad är
der med denna stek?«
»Hvad skulle der vara med
den? Intet!«
»Så ät då sjelf deraf!«
»Men i dag har jag ingen
aptit derpå!«
»Det måste ha en
anledning. Äcklar det er
kanske? Är det kanske
ändå den gamla kärringen,
der har stekt den, hvad?«
»Nej, utan en af de unga
señoritas.«
»Var god hemta hit henne
till mig ett tag!«
»Det går inte. Hon gick
strax och lade sig, när
hon var färdig.«
»Ja så? Är det i hvart
fall er önskan, att vi
begge skola lägga oss
till ro, när vi ha ätit
köttet?«
»Ja visst.«
»Men till hvilken ro!«
»Naturligtvis på dessa
filtar.«
»Ja, hvaruppå vi blifva
liggande utan att
någonsin mer uppvakna.«
Nu studsade Juanito till.
»Hvad menar I med det?«
frågade han.
»Alldeles det samma, som
jag säger. Ert
uppträdande väcker min
misstänksamhet. Det står
i något förhållande till
detta kött. Jag äter
icke deraf.«
»Inte jag iheller,«
instämde Günther.
»Blixt och dunder!
Viljen I förolämpa mig,
señores?«
»Nej. Vi ha samma rätt,
som I. I äter icke, och
vi äta icke. Enhvar har
sin egen vilja. Deremot
kan ingen säga något.«
»Men det är jag, som är
värden. I afvisen mitt
kött; det är en
förolämpning.«
»I äter icke med oss; det
är likaså en
förolämpning. Deröfver
skola vi icke spilla
många ord. Jag är
mexikanare och icke
engelsman. Jag vill icke
dö som en engelsman utan
som en mexikanare.«
Juanitos ansigte färgades
askgrått.
»Señor, hvad menar I?«
frågade han.
»Nå, har icke en gång en
engelsman dött här?«
»Nej.«
»Efter att ha ätit ert
kött?«
»Nej.«
»Hvilket var förgiftadt
af den gamla kärringen?«
»Är I galen!«
Han hade störtat opp
ifrån sin stol. Hans
ögon blixtrade men mer af
skräck än af vrede.
»Galen? Nej. Jag är
tvärt emot så mycket vid
mina sinnen, att mitt öra
har hört allt, hvad I har
uppgjort med er gamla
trollpacka.«
»Uppgjort? Hvad då?«
»Att hon skall få hundra
dollars och våra
kostymer!«
»Milde himmel!«
»I skulle taga det öfriga
samt hästarne!«
Steinbach hade blifvit
sittande i alldeles
likgiltig hållning och
uttalade dessa ord med
leende mun. Juanito hade
deremot formligen studsat
tillbaka.
»Señor!« framstötte han
med största ansträngning.
»Jag förstår eder icke!«
»Desto bättre förstår jag
er, mördare! I, I är den
onde ande i Dödsdalen,
hvarom er mor berättade.
I vill i dag mörda oss
för att komma åt mina
engelske penningsedlar;
men det skall icke lyckas
er så, som era tidigare
nidingsdåd!«
»Icke?« skar den
afslöjade tänderna.
»Ack, det skall ändock
lyckas, ändock och nu mer
än någonsin. Far åt
helvete tillsammans!«
Han slet åt sig
revolveren ifrån bordet,
sigtade på Steinbach och
tryckte af. Vapnet
klickade. Han tryckte i
största hast af ännu en
gång --- men åter igen
förgäfves.
»Gör er intet besvär!«
skrattade Steinbach. »Vi
ha ombesörjt, att
vispingen ej kan stickas
mer. Men nu skola vi
sjelfva visa vår gadd.
Här är den. Hur känns
det nu, señor?«
Han drog sin revolver ur
bältet. Günther gjorde
likadant.
Juanito hade nästan
stelnat. Nu, när han
fick se de två fiendtliga
vapnen, kom der åter lif
i honom.
»Hur jag mår?« sade han.
»Mycket väl. Jag önskar,
att ni skall må lika
väl.«
Innan någon af de begge
kunde hindra honom, hade
han tagit ett språng ut
igenom ingången och
slagit igen dörren efter
sig. Nyckelen gnisslade
i låset och och regelen
klirrade.
»Fångne!« hånskrattade
den undkomne der utanför
med alltigenom
triumferande stämma.
»Ja, fångne,« sade
Günther von Langendorff.
»Fångne äro vi! Och
dertill äro vi sjelfva
skuld!«
»Hvad gör det?« skrattade
Steinbach.
»Hvad det gör? I hvart
fall riktigt mycket!«
»Det inser jag icke.«
»Vi hade honom fast der!
Och läto honom likväl
örfila oss.«
»Käre Günther, jemra dig
icke. Du befinner dig i
en stor villfarelse, om
du menar, att denne dumme
karl kanske skulle ha
lurat mig. Jag har honom
bara alltför säkert; det
vet jag, och derför leker
jag med honom liksom
katten med musen. Att
skjuta på honom, det hade
varit en dumhet. Jag får
ju icke skjuta i hjel
honom, emedan han skall
säga mig väldigt mycket,
som jag vill ha reda på.
Hade jag velat, så hade
han säkerligen icke
undsluppit mig. Du
känner mig ännu icke.
Jag är snabbare än han;
men det behöfde jag ju
inte alls vara. Jag hade
ju bara behöft ställa mig
emellan honom och dörren,
så hade han icke kunnat
komma fram.«
»Men hvarför lät du honom
undkomma? Det är det,
jag icke begriper.«
»Undkommen är han ju alls
icke! Han är ännu här i
huset. Han får icke för
sig att begifva sig
åstad. Han förblir mig
alltså säker och viss.
Jag har bara låtit honom
gå tills vidare för att
kanske kunna aflyssna
honom. Jag tror, att jag
på detta sätt får reda på
mer, än han skulle låta
pressa ur sig. Nu gå vi
genom taket.«
»Det är svårare, än du
tror.«
»Hvarför?«
»Ju lättare vi komma
igenom taket, desto
tunnare är det och desto
mindre bär det oss. Vi
skola ju bryta igenom med
hvart steg!«
»Om vi äro så dumma, att
vi vilja gå på pappen,
ja!«
»På hvad annars?«
»Å ve! Min käre, jag
förstår dig icke. Vi gå
på den omgifvande muren.«
»Alla djeflar! Det är ju
rätt! Hvar har jag då
mina tankar!«
»Icke sant? Nå, trösta
dig! Om du inga tankar
har, så har jag några
desto bättre. Du är en
utmärkt kavalleriofficer;
men att vara en
blekansigtenas furste,
det förmår icke hvem som
helst.«
Han sade detta icke af
sjelfförhäfvelse utan på
skämt. Han grinade åt
det. Sedan fortfor han:
»Låt oss alltså släcka
ljuset nu. Det skulle
kunna förråda oss. Och
så sätta vi bordet emot
ytterväggen. Kom!«
Han blåste ut ljuset och
stoppade det på sig. Det
kunde han kanske använda
senare. Sedan steg han
opp på bordet, der var
stäldt intill den
omslutande muren, tog sin
kraftiga, skarpeggade
bowieknif och började
skära en lång refva i den
tjärade takpappen. När
denna refva var lång nog,
steg han opp på takets
kant, der bildades af
just bygnadens omgifvande
mur. Der kunde han icke
bryta igenom.
»Gif mig nu min
skjutyxa,« hviskade han
tillbaka, »och kom efter
med din egen bössa. Jag
hjelper dig med det. Jag
drar dig opp.«
Det skedde. Några
minuter senare befann sig
Günther vid sidan om
Steinbach på taket.
»Har du svindel?« frågade
den senare.
»Emellanåt.«
»Gå då inte opprätt utan
kryp på alla fyra. Vi
befinna oss på högra
flygelen och måste längs
mellandelen komma öfver
till venstra flygelen,
hvarest trappan befinner
sig, såsom vi ha erfarit
af flickan. Men dervid
måste vi gå så tyst som
möjligt till väga. Det
är ju möjligt, att denne
Juanito eller kärringen
befinna sig i något rum
under oss. De få i intet
fall höra oss.«
Nu rörde de sig
försigtigt vidare ---
Steinbach opprätt, men
Günther i krypande
ställning. Det gick icke
särskildt fort; likväl
nådde de snart fram till
venstra flygelen. Den
var, såsom det visade
sig, icke enbart belagd
med papp, utan under
densamma befann sig äfven
ett fast lager af brädor.
Nu kunde de afvika ifrån
den omgifvande muren och
tryggt gå midt på taket.
Så kommo de ända fram
till sidoflygelens slut.
De upptäckte ingen
öppning i taket. Derför
undersökte de detsamma, i
det de afkände det med
fingrarne. På detta vis
hittade de mellanrummen,
hvarigenom dörrluckan
afvek ifrån sin
omgifning. De försökte
lyfta den, och det
lyckades dem mycket lätt.
Under luckan ledde en
smal brädtrappa neråt.
De stego nerför och läto
luckan ohörbart åter
nedsjunka bakom dem.
Ännu hade de emellertid
icke nått trappans
nedersta steg, när
Steinbach, der gick före,
blef stående och
lyssnade.
»Pst! Lyssna! Jag hör
röster.«
När Günther nu å sin sida
också lyssnade, förnam
äfven han det samma.
»Det förefaller vara
Juanitos röst,« sade han.
»Ja.«
»Hvar kan han vara?«
»I rummet intill. Vet
du, hos hvem?«
»Nå?«
»Hos den tappra flickan,
der varnade oss.«
»Ja. Hon sade ju, att
hon bodde vid sidan om
trappan.«
»Dörren förefaller stå
öppen. Vi stiga ända
ner. Kanske få vi höra
något, som skall vara oss
till nytta. Men tyst, så
att han icke märker det.«
När de hade de sista
trappstegen bakom sig,
sågo de på det ljussken,
der trängde ut igenom
dörren i fråga, att
densamma verkligen stod
öppen. Tyst och ohörbart
ilade de derhän.
Juanito befann sig hos
Anita. De hörde
hvartenda ord, der
uttalades af desse två.
Men efter en kort tid
närmade sig en tredje
persons steg, hvilken kom
ifrån höger. På denna
sida stod Steinbach. Han
trädde snabbt tillbaka
oppför trappstegen. Den
annalkande personen gled
förbi honom utan att
märka honom samt gick in
till Juanito och Anita i
rummet. Det var det
gamla qvinfolket.
När Juanito hade tagit
ett språng ut ur det rum,
han hade anvisat sina
begge gäster, hade han
låst det, dragit ut
nyckelen och lagt på den
stora jernregel, hvarmed
hvarenda jerndörr här var
försedd. Sedan ilade han
till den gamla kärringen.
»Ha de ätit af det?«
frågade denna.
»Inte en tugga!«
»Hvarför?«
»Desse bofvar ville, att
jag skulle äta med dem.
Det kunde jag
naturligtvis icke, och då
fattade de misstankar.
Tänk dig! De visste det
om engelsmannen den
gången!«
»Omöjligt!«
»De sade det ju till
mig!«
»Förutom oss två vet
ingen menniska om det!«
»Det trodde jag också,
men nu har jag blifvit
undervisad om något
annat. Jag har ingenting
sagt!«
»Naturligtvis inte jag
iheller!«
»Obegripligt! Äro de
allvetande?«
»Galenskaper!«
»Men de veta också, att
köttet är förgiftadt!«
»Fördömdt! Men de gissa
det blott; veta det kunna
de icke.«
»De gissa det icke, utan
de veta det; de veta det
mycket noga.«
»Det är icke sant!«
»De ha ju sjelfva sagt
mig det! Ja, de veta
till och med, att du
skall få hundra dollars
och klädesplaggen.«
»Verkligen?« frågade den
gamla förskräckt.
»Då ha de aflyssnat vårt
samtal här.«
»Det är mycket sannolikt.
När jag gick ifrån dig,
var det mig, liksom om
någon kilade in i gången.
Jag blef också stående,
men jag hörde ingenting
mer.«
»Då är det säkert, att de
ha aflyssnat oss.«
»Det är säkert; i
synnerhet om jag tänker
vidare på det. Jag hade
låtit revolveren ligga
hos dem. Då togo de ut
patronerna för mig. Jag
skulle skjuta på dem, men
skottet gick inte af.
»Kors! Hvad hände då?«
»Jag for ut ur rummet,
innan de kunde hindra mig
derifrån, och har nu
innelåst dem.«
»Rätt så! Då blir mig
mitt hjerta lättare. Jag
var mycket förskräckt.
Men de kunna väl ändå
icke komma ut?«
»Nej, ingen tanke på
det!«
»Hvad göra vi nu då?«
»Jag skjuter i hjel dem.«
»I kan ju icke komma in!«
»Det är heller icke
nödvändigt. Jag går, när
det dagas, opp på taket,
skär, utan att de märka
det, ett hål i takpappen
och skjuter ner dem
igenom detta.«
»Mycket bra, mycket bra!
Der skall visserligen bli
blod, men det tvättar jag
bort. Liken gräfva vi
ner liksom engelsmannens
den gången. Roulin får
naturligtvis ingenting
erfara derom.«
----
1 En centner är hundra
skålpund. Ö.a.
(slut på sextionde
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 61.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 060 senast ändradt 10 Aug 23:44
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
