Hon ledde henne in i ett på orientaliskt vis praktfullt inrett kvinnogemak. Bägge måste slå sig ner vid sidan om varandra på en sidendivan, medan den sköna värdinnan satte sig på en låg kudde med benen i kors under sig. Hon hade alltjämt piskan i handen. »Ni skall väl tro mig om att vara ett riktigt argt, ont väsen,« sade hon med ett roat leende, »men ni skall lära känna mig bättre. Där, som man gör männen till kvinnfolk, där måste kvinnorna bli till män. Vad är ditt namn?«
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (004) senast ändradt 6 Aug 01:32  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden4.html

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯

Afsnitt 4

»Nej, det medger jag
icke.  De skola bo här
hos mig.  De stå under
mitt beskydd.«

»Paschan har befalt det
så.«

»Paschan?  Hvad angår mig
hans vilja?  Du må kräla
i stoftet för honom, du
ynklige mask; men jag gör
det icke.  Är du beredd
på hennes mottagande?«

»Ja.  Den nya slafvinnan
skall taga ett bad och
utvälja sig kläder; sedan
skall paschan komma för
att helsa henne
välkommen.«

»Hon skall taga badet hos
mig.  Hon må kläda sig
och smycka sig.  Skaffa
in allting till mig nu
strax!«

Han tvekade.  Då höjde
hon ånyo piskan.

»Lyder du eller ej?«

»Herrn skall vredgas på
mig och straffa mig!«

»Det unnar jag dig!  Tag
du emot bastonaden och
slicka tacksamt hans hand
i gengäld!  Men skynda
dig nu!«

Han smög sin kos likt en
ertappad syndare.  Zykyma
grep nu Tschita i handen
och sade:

»Kommen!  Jag skall föra
er in till mig.  Jag
innehar hela denna sida
af huset och har nog rum
till öfvers för er!«

Hon ledde henne in i ett
på orientaliskt vis
praktfullt inredt
qvinnogemak.  Begge måste
slå sig ner vid sidan om
hvarandra på en
sidendivan, medans den
sköna värdinnan satte sig
på en låg kudde med benen
i kors under sig.  Hon
hade alltjemt piskan i
handen.

»I skolen väl tro mig om
att vara ett riktigt
argt, ondt väsen,« sade
hon med ett roadt leende,
»men I skolen lära känna
mig bättre.  Der, hvarest
man gör männen till
qvinfolk, der måste
qvinnorna blifva till
män.  Hvad är ditt namn?«

»Tschita.«

»Det betyder blomma.  Ja,
en blomma är du, en skön,
sött doftande blomma.
Det är, som vore solen
ofvanom dig gången bort
och hade qvarlemnat sina
skönaste och varmaste
strålar hos dig.  Ditt
öga är liksom himmelens,
när den inga moln har.
Jag känner, att jag skall
ha dig kär.  Vi äro nu
ensamma.  Negern skall
rota omkring i kläderna
och förbruka mycken tid
på att utvälja det
passande.  Ingen menniska
hör oss.  Derför skola vi
meddela hvarandra, hvad
det är nödvändigt för oss
att veta.  Har du redan
haft en herre?«

»Nej.«

»Har du sett paschan?«

»Ja.  Han var hos
handlaren för att bese
mig.«

»Fann du då behag i
honom?«

ȁ nej!  Jag --- jag ---
jag --- hatar honom!«

Hon framstötte detta med
plötslig lidelse, medans
hennes ögon fyldes med
tårar.

»Har han förolämpat dig?«

»Nej; men --- men ---«

Hon hejdade sig rodnande.
Hvad hon hade velat säga,
det finge hon ju ej
uttala.  Zykyma höll sina
mörka ögon pröfvande
riktade på Tschita och
sade sedan med ett
segervisst leende:

»Jag har sett dig först
för några minuter sedan,
och de ord, vi ha talat,
äro blott få, men jag
känner dig likväl redan.
Tänker du vara uppriktig
emot mig?«

»Å, gerna!«

»Du älskar?«

Tschita såg opp, tvekade
att svara, slog sedan
händerna för ansigtet och
brast ut i ett
hjerteskärande snyftande.
Det var hennes enda svar.

Den stumma lade de
stympade armarne om henne
och drog henne till sig;
också hennes ögon fyldes
med tårar.

Zykyma frågade nu icke
vidare.  Hon gnagde på
underläppen med de små
tänderna, liksom hade
äfven hon en smärta att
bita bort.  Plötsligt for
hon opp ifrån sin
sittplats och steg fram
till gallerverket för att
länge och ljudlöst blicka
ut i den tysta, ensliga
trädgården, hvaröfver
redan skymningens slöjor
begynte sänka sig.

Sedan vände hon sig åter
in emot rummet, slog med
piskan igenom luften,
liksom försökte hon
träffa någon person, och
sade:

»O Allah, jag vredgas på
dig, fastän jag är blott
en af dina skapelser!
Hvarför låter du så
många, många olyckliga
födas!  Du är icke så
god, som det står i
böckerna!«

Hon slängde piskan i
hörnet, satte sig vid
sidan om Tschita på
divanen, grep hennes
händer och bad i
kärleksfullt hviskande
ton:

»Säg mig, att du vill
vara min väninna, min
syster!«

»Skall jag det, då?«

»Ja, det skall du.  Jag
önskar det, jag ber dig
derom!  Har du ännu icke
varit i något harem?«

»Aldrig.«

»Då vet du icke, hvad ett
harem är.  Ett harem är
ett helvete för det
qvinfolk, der bär ett
hjerta i barmen.  I
haremet herskar den
eländigaste träldom, i
haremet gapar den
fruktansvärdaste död,
eländet, olyckan, jemmern
grinar emot dig ur alla
vinklar och krokar.  I
haremet herskar en man,
den din kropp tillhör,
medans din själ suktar
efter frihet.  I haremet
--- å, hvad skall jag
säga!  Det kan ju icke
sägas.  Men när Profeten
talade om helvetets
grader, kände han ännu
icke fördömelsens aldra
fasansfullaste djup.
Dess djupaste krok heter
--- harem.«

Hon tystnade.  Hennes
barm böljade och hennes
andedrägt blef hörbar.

»Är du också olycklig?«
frågade Tschita.

»Olycklig och eländig som
ingen annan.  Men jag är
icke gjord för stillsamt
fördragande, till
undergifvet lidande.  Jag
sträfvar emot, jag värjer
mig, jag försvarar mig.
Man har sålt mig,
schackrat bort mig; men
jag har ändå förblifvit
herskarinna.  Jag herskar
här, jag är herskarinna
och alla de eländige
slafvarne darra för mig.
Det skall så vara och
förblifva, till dess ---«

Hon bragte sin mun nära
Tschitas öra och fortfor
med lägre röst:

»Tills jag är fri.  Jag
stannar icke här.«

»Å Gud!  Tänker du fly?«

»Ja.  Jag säger det till
dig.  Och förråd mig nu!«

»Förråda?  Nej, å nej!
Tag mig med, å, tag mig
med!  Ja, låt oss vara
väninnor, systrar!  Jag
är så olycklig, så jag
skulle vilja dö!«

»Dö?  Nej, det skola vi
icke.  Mitt lif har dykt
ner i elände, men det är
dock alltför dyrbart, för
att jag inte skulle vilja
försvara det.  Hvar är du
född?«

»Det vet jag icke.«

»Huru?  Du vet det icke?
Det kan jag inte tro på.«

»Det är likväl så.  Jag
har aldrig känt mitt
hemland.«

»Hvarifrån är du kommen
till Stambul?«

»Ifrån hinsidan hafvet.«

»Hvilket haf?  Der fins
haf med olika namn.«

»Det vet jag ej.  Jag
bodde med min mor i en
liten by.  Vi hade inte
alltid varit der.  En
dyster, sträng man gaf
oss att äta och dricka.
Sedan kom der ett skepp
och bragte oss hit.«

»Kunde du inte erfara af
din mor, hvar I tidigare
haden varit?«

»Nej.  Hon kan icke
tala.«

»Ej heller skrifva?«

»Det kan hon.  Hon visade
mig en gång, att hon
ville skrifva.  Hon hade
i hemlighet tagit papper
af den man, vi bodde hos,
och en blyertspenna.
Denna måste jag binda
fast vid hennes högra
arm, och sedan skref
hon.«

»Hvad?«

»Det vet jag inte.  Man
har icke lärt mig läsa
och skrifva; men jag såg,
att hennes skrift var en
annan än den, jag
dittills hade sett.
Mannen öfverraskade oss;
han såg skriften,
sönderref den och slog
mor så, att hon länge var
sjuk.  Sedan denna tid
har hon inte skrifvit
mer.«

»Hvad hette den by,
hvarest I bodden?«

»Det vet jag inte.«

»Och mannen?«

»Det vet jag inte heller.
Jag måste kalla honom
Herre.«

»Då lät man dig väl inte
tala med någon menniska?«

»Icke med någon.  Jag
fick endast tala med
mannens gamla mor och hon
besvarade mig aldrig en
fråga.  Hon var lika grym
som han.«

»Arma, arma väninna!
Lärde man dig bedja?«

»Ja.«

»Till hvem?«

»Till Allah.«

»Då är du alltså
muhammedanska.  Ber du
ofta?«

»Mycket ofta, och min mor
likaså.  Men hon vill
icke tåla, att jag
dertill tager
bönekulorna.«

ȁ!  Verkligen?  Hm!
Vänder hon sitt ansigte
åt Mekka, när hon ber?«

»Nej.  Hon ber åt alla
håll.«

»Allah!  Din mor är
kristen!«

Tschita vardt förskräckt.
Hon visste icke af annat,
än att den kristne var
ett till fördömelse
bestämdt väsen.

»Hvad säger du?« frågade
hon full af rädsla.  »En
kristen?  Allah bevare
oss för det.«

»Bekymra dig icke!  Du
känner hvarken vår tro
eller frankernas.
Frankernas Gud är visare,
godare och barmhertigare
än Allah, den vi
tillbedja.  Gå ut på
gatan och se på de
kristne, huru stolt och
gladt de komma gående.
Se de ut, som vore de
bestämda för helvetet?«

Tschita tänkte på
målaren.

»Du har rätt,« svarade
hon. »Jag känner en
franker, som --- som ---
som ---«

Hon stammade.  Hon hade
nästan talat om honom!

»Hvad var der med honom?«

»Han var --- var --- inte
heller fördömd.«

Zykyma grep med begge
händerna den nya
väninnans vackra lilla
hufvud, såg henne
forskande in i de blåa
ögonen och sade sedan:

»Tschita, du älskar en
franker!«

Den tillfrågade slog i
stället för svar armarne
om henne och gömde det
glödande ansigtet i
hennes skuldra.

»Är det så?« hviskade
Zykyma ömt.

»Ja,« flämtade Tschita.
Och beslutsammare lade
hon till: »Nu säger jag
det samma, liksom
tidigare du: Förråd mig
nu!«

»Och jag svarar liksom
du: Nej, nej!  Hör, vad
jag skall säga dig.
Äfven jag känner en
franker.«

»Å Allah!  Älskar du
honom?«

»Min hela själ är hans
egendom.  Alla mina
tankar flyga till honom.
Nu vet du, att jag inte
skall förråda dig.  Men
säg det för Guds skull
icke till någon annan!«

»Äro der ännu flera andra
här?«

»Ja.  De äro fega,
falska, ondsinta och
sqvalleraktiga.  De
längta efter en blick
ifrån paschan, liksom
grässtrået längtar efter
en droppe.  De erbjuda
honom sin skönhet för en
usel gåfvas skull.  De
äro inga qvinnor, inga
menniskor, de ha inga
själar, inga hjertan.  De
äro blott kroppar ---
kroppar!  Om de anade vår
hemlighet, skulle de
förråda oss och vi vore
förlorade.«

Ȁro de icke dina
väninnor?«

»Nej.  De hata mig.«

»Hvarför?  Har du
förolämpat dem?«

»Jag talar icke med dem
och kan alltså icke
förolämpa dem.  Men jag
har gjort något, det en
haremsinvånarinna aldrig
förlåter.«

»Hvad?«

»Jag har eröfrat
herskarens hjerta.«

»Å, han älskar dig?«

»Ja, han älskar mig ---
icke så, som han älskar
de andra, utan mer, vida
mer.  Jag vet inte, om
jag är skönare än dem;
men det vet jag, att han
skulle sälja dem alla
eller bortskänka dem, om
jag då skulle tillhöra
honom på detta vilkor.«

Ȁr du icke hans
qvinfolk?«

»Nej.«

»Måste du icke åtlyda
honom?«

»Han har rätt att fordra
lydnad af mig.  Men
skulle du åtlyda honom?«

Denna fråga hade Tschita
icke väntat sig.  Det var
öfver hufvud taget ett
ting, hvaröfver hon
alldeles icke hade tänkt
efter.  Hon hade lefvat
så ensamt, så
öfvergifvet, att hon
alldeles icke kände
lifvet.  Hon hade blott
vetat, att hon skulle
säljas för att tillhöra
den, der betalade priset.
Hvad detta tillhörande
hade att betyda, derom
hade hon ej haft någon
aning.  Hon var ännu
barn, ännu kroppsligen
och själsligen ren, en
jungfru i detta ords
skarpaste betydelse.

»Måste jag icke lyda?«
frågade hon.

»Vet du då, hvad han
skall kräfva af dig?«

»Hvad är det?«

»Barn, barn!  Du är så
ovetande, liksom vore du
född först nu.  Han
begär, att du skall
omfamna honom.«

»Å nej!« sade Tschita
förskräckt.

»Att du till och med
kysser honom!«

»Aldrig, aldrig!«

»Ser du!  Du tänker
alltså icke åtlyda
honom!«

»Jag skall aldrig kyssa
honom!«

»Men om han tvingar dig
att göra det?«

»Hellre dör jag!«

»Det är rätt!  Men du
behöfver inte bekymra
dig.  Du står under mitt
beskydd.  Han skall icke
våga att ens beröra ett
hår på ditt hufvud.«

»Har du då makt öfver
honom?«

»Ja.  Han fruktar mig.
Hvarför, det skall du
mycket snart erfara.  Men
vet din mor om, att du
har sett frankern och
älskar honom?«

»Ja.  Jag har sagt henne
det.«

»Vardt hon vred?«

ȁ nej.  Hon var helt
hänryckt.«

»Då trodde jag rätt.  Se
noga på!«

Hon vände sig till modern
och frågade:

»Icke sant, du är en
kristen?«

Den tillfrågade hade
naturligtvis hört
hvartenda ord af
samtalet.  Hennes ansigte
uppvisade ett uttryck af
obeskriflig spänning och
hennes ögon glänste af
ett djupt själsuppror.
Hon kände en formlig
ångest öfver, huruvida
Zykyma skulle vara
skarpsinnig nog.  Nu, vid
denna fråga, nickade hon
hastigt samt flere gånger
och lät igenom
bekräftande ljud förstå
sin glädje öfver att
ändtligen kunna meddela
sig.

»Är du född kristen?«
frågade Zykyma vidare.

Modern nickade.

»I hvilket land?  På
hvilken ort?«

Hon pekade under liflig
rörelse vesterut.

»Å, hon är född i
frankernas land.  Hon
gläder sig öfver, att hon
kan säga mig det.  Hon
kan icke tala och ej
heller skrifva vår
skrift, men jag skall
likväl erfara allt af
henne.  Allt, hvad vi
vilja veta.  Men dermed
måste vi ännu vänta
något.  Vi måste först
tala om det
nödvändigaste.  Hvar har
du sett din franker?«

»Hos handlaren Barischa.«

»Så han har sett dig?
Med blottadt ansigte?«

»Ja.«

»Har han gifvit dig ett
tecken på, att han älskar
dig?«

»Å, än mer, ännu mycket
mer.«

Hon tog sig modet att
förtälja den nya väninnan
allt.  Också modern hörde
denna tillståelse.

»Du arma, kära!« menade
Zykyma, när berättelsen
var till ända.  »Då skall
han alltså icke återse
dig, när han återkommer i
morgon!«

»Gud, hvad skall han
göra?«

»Han skall efterforska
och söka men icke finna
dig.«

»Då dör jag af grämelse.
Kanske skall Ali ---
eunucken --- säga honom,
hvem der har köpt mig.«

»Det är möjligt, att ej
heller Ali vet.  Paschan
är klok och dervischen
ännu klokare.  Men det
skall icke hjelpa dem.
Målaren skall likväl
erfara, hvar du befinner
dig.«

»Hvem skall säga honom
det?«

»Derom skola vi språka
senare.  Men det är
nödvändigt att veta, hvad
han heter och hvar han
bor.  Har han nämnt sitt
namn för dig?«

»Ja.  Detta namn har en
främmad klang.  Jag hade
möda med att lägga det på
minnet.  Han heter Paul
Normann.  Paul är hans
namn och Normann heter
hans slägt.«

»Det är så hos frankerna,
att de ha tvenne namn:
ett för personen och ett
för familjen.  Men hvar
bor målaren?«

»Det har jag icke frågat
honom.«

»Det var illa!  Det
skulle du icke ha glömt!«

»Jag trodde ändock, att
jag skulle återse honom.«

»Nå, vi skola likväl veta
att finna honom.
Handlaren vet
naturligtvis, hvar han
bor.  Hos honom gäller
det alltså att förfråga
sig.«

»Men hvem skall fråga
honom?«

Zykyma skulle till att
svara, men då hördes steg
utanför.  Eunucken kom,
ledsagad av flere gossar,
der alla buro på de
föremål, som voro afsedda
för Tschita.

Nu tog det förtroliga
samtalet naturligtvis
slut.  Man afstod
visserligen ifrån badet
men icke från toaletten.
Der voro drägter af
tyger, hvars dyrbarhet
tjusade hjertat, och
dertill smycken, sådana
blott bäras i harem.
Qvinnogemakens
invånarinnor äro afskurna
från omverlden.  De komma
icke eller åtminstone i
mycket ringa beröring med
lifvet.  De ha uppgiften
att behaga sin herre och
tillbringa sin tid med
syselsättningar, der ha
afseende på denna
uppgift.

Der var medbragt en
vaslampa, då aftonen
under tiden hade instält
sig.  Vid den lilla
flammans sken begynte de
två flickorna utvälja de
för Tschita lämpliga
föremålen.

Den snöpte hade åter måst
aflägsna sig tillsammans
med sina gossar.

Äfven modern deltog i
denna syselsättning.  Der
var ju ingen annan för
henne.  Hennes önskningar
och afsigter måste visst
nog vara inriktade på
någonting helt annat.

Tschita hade påtagit ett
par qvinnobyxor af
ljusrödt siden, deröfver
en guldsmyckad liten
jacka af samma tyg.
Zykyma fäste ett af
venetianska guldsekiner
sammanfogadt smycke i
håret och lade henne en
likadan kedja om den
skimrande halsen.  Sedan
tog hon några steg bakåt,
betraktade henne och sade
sedan:

»Huru skön du är!
Mycket, mycket skönare än
jag!«

»Å nej!« svarade Tschita
rodnande.  »Den skönaste
af oss tvenne är du!«

»Det får du inte tro!
Jag är icke afundsjuk på
dig.  Jag gläder mig
desto mer åt de härliga
gåfvor, Allah har
förlänat dig.  Du skall
förskaffa paschan många
bekymmer.«

»Hur så?«

»Ju större den skatt är,
man eger, desto mer vakar
man öfver den.  När han
ser dig, skall han blifva
förtrollad.«

»Han må hellre icke alls
se på mig!«

»Det skall han till och
med mycket snart göra.«

»Men ändå inte redan i
dag, väl?«

»I hvart fall redan i
dag.  Han skall komma, så
snart han är återkommen
ifrån
begrafningsplatsen.«

»Är han på
begrafningsplatsen?«

»Ja.  Han tänker --- men,
det skall jag berätta dig
senare.  Jag gläder mig
åt de lidanden, du skall
förorsaka honom.«

»Jag skall intet
förorsaka honom, hvarken
fröjder eller lidanden.
Han må alls icke bekymra
sig om mig!«

»Barn --- ja, du är ett
barn, ett kärt, skönt,
litet barn, der alldeles
intet anar, hvarför och
hvartill det lefver.  Oss
qvinnor är en gåfva
förlänad, sådan ingen
annan dyrbarare fins: den
gåfva, att taga mannens
hjerta till fånga för all
tid, för hela lifvet.  Vi
kunna erbjuda mannen de
största saligheter men
äfven bereda honom ett
helvete.  Paschan skall,
när han ser dig så, glöda
af begär efter denna
salighet, men han skall
blott känna plåga.  Han
skall hungra och törsta
efter dig liksom ---
lyssna!«

Det hade låtit likt ett
svagt fågelrop nere i
trädgården.  Tonen
upprepades.

»Å, han är här!  Allah
vare tack!« sade Zykyma.

»Hvem?«

»Du skall få se honom.
Jag inviger dig nu i en
hemlighet, der kan kosta
mig lifvet.  Men du skall
icke förråda mig, då den
skall bringa äfven dig
stor nytta.  Vänta!«

Hon bar lampan in i
sidogemaket, för att der
skulle vara mörkt här hos
dem.  Sedan aflägsnade
hon gallerverket af trä
från fönstret och släpte
ner ett snöre, hvarmed
hon drog opp en temligen
stark lina.

»Hvad gör du?«

»Jag får besök.«

»Hvem kommer?«

»Min förtrogne.«

»Gud!  En man?«

»En gosse, eller snarare
en yngling, som skall
hjelpa oss att lemna
denna plats.«

»Om man ertappar honom!«

»Å, han är mycket klok.
Han skall ej låta sig
gripas.  Han har i förväg
öfvertygat sig om, att
ingen tjuflyssnare är
till städes.«

De hade under dessa ord
fäst linans ena ände vid
en jernkrok, hvari
gallret hvilade, och gaf
sedan tecken.  Några
ögonblick senare visade
sig den omnämnde i
fönsteröppningen och kom
inklättrande.

»Äro vi säkra?« frågade
hon.

»Ja, herskarinna,«
svarade han.  »Allah!
Men du är ju icke ensam!«

»Oroa dig inte.  Dessa
två väninnor skola icke
förråda dig.  Jag har i
det tysta utstått svår
ångest.  Är han fången?«

»Nej.«

»Räddad således?  Allah
vare lof och tack!
Lyckades det dig då att
varna honom?«

»Ja, men inte så, som jag
ville.  Jag hade velat
tala längre med honom;
men der befunno sig
ytterligare två hos
honom, så att jag intet
mer kunde säga, förutom
att han skulle taga sig i
akt.«

»Men vet du säkert, att
han är räddad?«

»Ja.  Jag har talat med
honom efteråt.  Der var
åter en annan hos honom,
en franker i en kostym,
sådan jag ännu aldrig har
sett någon.  De tre
talade om dig.  Jag skall
säga dig, att de komma
hit i afton.«

»Huru?  Förstår jag rätt?
Hit?  Då veta de, hvar
jag befinner mig?«

»Ja.«

»Å!  Du har afslöjat
det!«

»Nej, herskarinna!  Jag
har intet ord sagt; det
förefaller, som om de ha
erfarit det på
grafplatsen.«

»Hvilka äro de, der voro
hos honom?«

»Det vet jag inte; jag
kunde ju inte fråga.«

»Nej; men du skulle ha
öfvervakat dem.«

»Det var omöjligt.  Jag
såg dervischen komma,
hvilken icke fick se mig
tillsammans med honom,
och aflägsnade mig.«

»Ditt budskap förskaffar
mig bekymmer.  Han skall
komma, icke ensam, utan
tillsammans med de
andre?«

»Ja.  Jag bad dem att
icke göra det, men de
befalde mig säga dig, att
du kunde göra, hvad dig
behagar, men äfven de
skola handla efter eget
godtfinnande.«

»Det är oförsigtigt, i
högsta grad oförsigtigt.
De skola förderfva sig
sjelfva och mig dertill!«

»Skall jag varna dem?«

»Det har du ju redan
gjort!«

»Ja, men de hörde inte på
mig.  Men om du vill, så
väntar jag, tills de
komma.«

»Huru tänker du komma ut
till dem?«

»Å, det är icke svårt.
Förvaltaren är en hård
och grym men ingen klok
man.  Jag skall finna en
förevändning för att få
komma ut.  Hvad skall jag
säga dem, när jag träffar
dem?«

Hon tänkte efter några
ögonblick och svarade
sedan:

»Säg honom, att han skall
komma i morgon vid
midnatt --- alldeles
ensam.  Jag vet
visserligen inte på
hvilket vis, det skall
blifva honom möjligt att
komma öfver vattnet och
muren i trädgårdshörnet,
men jag skall invänta
honom der.  Gick
dervischen endast af en
händelse derhän, hvarest
I befunnen er?

»Nej.  Jag iakttog honom.
Han stälde sig i närheten
af frankerns bostad.«

»Då öfvervakar han
honom?«

»Ja.«

»Varna frankern!  För
stunden har jag intet
annat budskap för dig.
Tag dig i akt, så att du
icke blir upptäckt!«

Ȁfven om man grepe mig,
så skulle jag icke
förråda dig, o
herskarinna.  Du vet, att
mitt lif tillhör dig, att
jag gerna skulle gifva
det för dig.«

»Det vet jag.  Du är en
god och trogen
bundsförvandt, Allah
skall gifva mig tillfälle
att tacka dig för det.«

Hon gaf honom handen,
hvaremot han full af
innerlig värme tryckte
sina läppar.  Sedan
svingade han sig åter ner
i trädgården.  Hon
lossade linan, kastade
ner den efter honom och
tillslöt sedan åter
fönsteröppningen med
gallret.

»Det är ett stort
vågstycke!« sade Tschita.
»Om man upptäcker er i
färd med det, måsten I
begge dö.«

»Å, jag skulle icke låta
mig döda så lätt.  Jag
skulle värna mitt lif,«
svarade Zykyma, i det hon
åter hemtade lampan.

»Du?  Emot män?«

»Ja.  Jag fruktar dem
icke.«

»Hur skulle dina krafter
kunna räcka emot dem?«

»Har du icke sett, att
jag piskade negern, utan
att han vågade sig på
något motstånd?  Ingen
menniska har ännu vågat
beröra mig med en
fingertopp.  Jag har en
räddare, en talisman.
Här är den.«

Hon grep i det breda
sidenskärpet, der låg
slaget omkring hennes
fulla och ändock så
slanka midja, och drog
fram en liten dolk.  Det
sirliga vapnet hade en
fin, tveeggad klinga och
ett fäste, der såg ut att
bestå af massivt guld och
bar en stor, dyrbar perla
upptill.

»En dolk!« sade Tschita.
»Tror du, man skall bryda
sig om detta lilla
vapen?«

»Å, säkert!  Se, jag
håller klingan opp emot
ljuset.  Ser du, att
spetsen har en något
mörkare färg?«

»Ja.«

»Den är förgiftad.«

»Å!  Det är väl farligt?«

»Mycket.  Den menniska,
jag ger en helt liten
rispa i handen, sjunker
efter några få ögonblick
död ner inför mig.  Hon
är räddningslöst
förlorad.  Man vet det.
Jag behöfver blott gripa
efter denna dolk, så fly
alla för mig.«

»Har du bevisat dem, att
den verkligen är så
farlig?«

»Ja.  Jag stack en hund
med den så, att han knapt
kände något.  På tre
eller fyra sekunder
sträckte han ut sina
lemmar till mina fötter
och var död.«

»Då är vapnet dig af
mycket stort värde.  Håll
hårdt i det, så att man
icke skall taga det ifrån
dig!«

»Det har man försökt; det
skall emellertid icke
lyckas någon menniska.
Den förblir i min
besittning.  Den är mig
kär icke blott på grund
af giftet, ty den är ett
dyrbart minne af --- ---
honom.«

»Honom?  Du menar
frankern?«

»Ja.«

»Å, har han skänkt dig
dolken?«

»Han har gifvit mig den.
Han hade fått den i det
fjerran Indien i gåfva af
en furste.  Jag skulle
försvara denna dolk såsom
mitt eget lif.«

Då hörde de utifrån
eunuckens hasande steg.
Han steg fram under
dörröppningen och sade:

»Paschan kommer.  Han
befinner sig redan
framför huset.  Han skall
vilja se den nya.  Gör
dig således färdig att
emottaga honom!«

Ibrahim Pascha kom ifrån
begrafningsplatsen.
Fänget hade misslyckats
honom, och derför befann
han sig i en mycket
misslynt stämning.  Det
märkte förvaltaren strax,
hvilken emottog honom
framför ingången.

»Har man hemtat den nya
slafvinnan? förhörde sig
hans herre.

»Hon är kommen
tillsammans med sin mor,
o herre.«

»Hvar bor hon?«

»I de utrymmen, du har
anvisat henne.«

Det var nu visst nog ej
sant.  Eunucken hade ännu
icke funnit mod att
anmäla, hvad som hade
vederfarits honom genom
Zykyma.

Till följd deraf begaf
sig paschan till andra
sidan af första våningen.
Den svarte kom der gående
emot honom, svettande af
ångest.

»Öppna!« påbjöd paschan.

»Icke här, o herre,« sade
slafven.  »Hon är der
hänne hos Zykyma.«

»Hos den der?  Hvem har
befalt det?«

»Zykyma.«

»Å!  Din hund, hvem är
herre och herskare här
--- jag eller denna
tscherkessiska?!«

»Du, o herre.  Men hon
trädde fram, när jag kom
med den nya slafvinnan
och jag måste lyda
henne.«

»Henne alltså, men inte
mig!  Derför skall du nu
--- --- hit med din
piska!«

»Nåd, herre!  Piskan är
borta.«

»Borta? Hvarhän?«

»Zykyma har den.«

»Zykyma och åter denna
Zykyma!  Hur kan du till
och med gifva henne
piskan!«

»Hon slet den ifrån mig
och slog mig dermed!«

»Din fege hund!  Du skall
efteråt få tjugu rapp på
fotsulorna för det!«

Tjugu slag på de nakna
fotsulorna, det var ett
utomordentligt smärtsamt
straff.

»Nåd, nåd, o herre!« bad
eunucken och föll strax
på knä.  »Skall jag låta
henne förgifta mig!  Hon
har ju dolken!«

»Tag den då ifrån henne!«

»Det kan ingen!«

»Emedan I alla ären fege
hundar!  Huruvida jag
efterskänker dig
straffet, det skall
ankomma på den nya.  Hur
har hon fogat sig i sin
belägenhet?«

»Först grät hon.«

»Och sedan?«

»Sedan var hon vid godt
lynne.  Jag hörde henne
tala mycket högt och
muntert med Zykyma.  Hon
befinner sig i det gula
gemaket.«

»Är hon vänlig, så är det
tur för dig, eljest måste
du uthärda slagen.  Kom
ihåg det!«

Han begaf sig till det
angifna gemaket.  Han
befann sig i
utomordentlig spänning
öfver, huru den sköna
flickan skulle mottaga
honom.

När han inträdde till
henne, låg hon ledigt
utgjuten på divanen.
Lampskenet belyste hennes
mjuka, härliga figur.
Han drog igen dörren
bakom sig och sköt för
regeln för att icke
blifva störd vid den
afsedda kärleksscenen.
Stannande vid dörren
betraktade han henne en
stund.

Zykyma hade haft rätt.
Han kände sig förtrollad.
Han hade visserligen sett
denna klart lysande
flickgestalt redan hos
handlaren men endast ett
kort ögonblick.  Och nu
var hon ändå helt
annorlunda klädd än på
dagen.  Nu --- i detta
ögonblick --- var han
strax och fast besluten
att utvälja henne till
sin älsklingshustru.

»Tschita!« sade han.

»Herre!« svarade hon
enkelt.

Hon hade vid hans
inträdande på intet sätt
höjt sig ur sin hvilande
ställning.  Hon förblef
äfven nu lugnt liggande,
alldeles som om hon ingen
som helst hänsyn hade att
taga till honom, eller
alldeles som om hon
visste, att hon vore
aldra skönast i denna
ställning.

»Jag helsar dig
välkommen!« fortfor han.

»Jag dig också.«

»Verkligen?«

»Måste jag icke det?  Det
är du, der är herskaren,
husets herre.«

»Men jag önskar, att du
icke skall helsa mig
välkommen såsom
herskare.«

»Såsom hvad, då?«

»Såsom den, du älskar.«

»Jag älskar icke.«

»Men du skall älska!«

»Kanske.  Der är ännu
godt om tid!«

»Tror du det?  Nej, der
är icke godt om tid.«

»Å, men visst.  Jag är
ful.«

»Nej.  Du är tvärtemot
skön, skön som paradisets
jungfrur.«

»Du sade sjelf, att jag
icke vore skön nog.«

»Det sade jag af ett godt
skäl.  Men här kan jag
tillstå för dig, att jag
ännu aldrig har funnit
ett så härligt qvinfolk,
som du är.  Jag sätter
mig hos dig och skall
befalla alla mina tjenare
att betrakta dig som
herskarinna öfver detta
hus.  Hvar önskan skall
uppfyllas dig, och man
skall bemöda sig att
utläsa alla dina tankar
ur dina ögon.  Kom, räck
mig din hand!«

Han hade stigit fram,
satt sig vid sidan om
henne och skulle nu fatta
hennes hand.  Men då for
hon opp och vek tillbaka
ifrån honom bort till
divanens ände.

»Huru?  Flyr du ifrån
mig?« frågade han.
»Hvarför?«

»Du vill ha kärlek och
jag har ingen.«

»Den skall infinna sig.«

»Till dig?  Aldrig
någonsin.«

ȁ!  Hatar du mig
kanske?«

»Ja.«

»Vid Profetens skägg, du
är uppriktig!«

»Jag håller det icke för
nödvändigt att ljuga för
dig!«

»Förvägrar du mig all
kärlek?«

»Ja.«

»Å, du är icke blott
uppriktig utan till och
med modig.  Vet du, att
jag har köpt dig?«

»Ja.«

»Att du är min egendom?«

»Nej.«

»Jag har betalat för dig,
följaktligen tillhör du
mig!«

Han talade lugnt och utan
upphetsning.  Det sätt,
hvarmed hon afvisade
honom, roade honom och
gjorde honom icke ens
vred.  Detta sköna, ännu
helt och hållet barnsliga
väsens motstånd utöfvade
endast en lockande
retning på honom.  Han
lofvade sig af henne en
högst angenäm förändring
af det eviga, dagliga
enahanda.

»Du misstager dig,«
svarade hon.  »Att du har
betalat pengar, det är
icke på långa vägar skäl
för, att jag också skulle
tillhöra dig nu.  Så var
det förr.«

»Hur så?«

»Nu har Storherrn
förbjudit slafveriet.
Jag är fri.«

»Dåraktiga! Jag hör, att
du har talat med Zykyma.
Det är alldeles de samma
ord, jag har hört ur
hennes mun.  Låt dig icke
förledas af henne!  Jag
har velat hennes lycka;
men hon var ej klok nog
att mottaga den af mig.
Nu kan hon få förbli
slafvinna, för att tjena
den, jag skänker all min
ömhet.  Mitt hjerta
tillhör nu blott dig.
Vill du blifva min
sultana?«

»Nej.«

»Skämta icke.«

»Jag skämtar ej.  Jag
säger dig mina tankar!«

Nu lade han pannan i veck
och hostade otåligt för
sig sjelf.  Han började
ändock förargas.

»Jag varnar dig för att
försöka vara klok.  Det
är bättre att frivilligt
gifva, hvad man eljest
tvunget måste gifva.«

ȁ, ingen kan tvinga mig
att älska dig.«

»Nej; men jag kan tvinga
dig att uppfylla mina
önskningar!«

»Aldrig.«

»Hvad skulle du då göra?«

»Jag försvarar mig!«

»Månne du har en dolk!
Det är löjligt.  Lilla
vän, jag hoppas, du
hittills endast har talat
på skämt.  Kom här och
kyss mig.«

Han sträckte ut armarne
efter henne.  Då for hon
opp ifrån divanen och
flydde ända till motsatta
väggen.

»Hellre dö!« sade hon.

»Är du galen!  Du tillhör
mig och har att lyda mig!
Kom här, hit, vid sidan
om mig!«

Hon blef stående.

»Vet, att jag har rätt
och makt att bestraffa
olydnad.  Jag skulle
kunna hemta dig hit; men
det strider emot min
värdighet.  För att
bringa dig till lydnad
har jag mina tjenare.
Hvad du nu försmår, skall
du då enträget bedja om.
Jag erbjuder dig således
min kärlek, mitt hela
hjerta.  Du skall bli min
qvinna, mina söners
moder.  Du skall herska
öfver mig, och jag skall
vara intet mer än den
öfverste af dina tjenare.
Men din kärlek vill jag i
gengäld ha i utbyte.  Jag
säger dig ännu en gång:
Kom, var min sultana!«

»Aldrig!«

»Hvarför icke?«

»Jag hatar dig.  Du har
intet godt öga och intet
godt samvete.  Den, som
får se ditt ansigte, han
vänder sig bort ifrån
dig.  Välj dig en annan
sultana!«

»Tycker du?  Du är en
mask i min hand och
likväl vågar du sätta dig
opp emot mig!  Jag
trodde, det var ett
barnsligt, lynnigt trots;
men nu inser jag, att
Zykyma har undervisat
dig.  Jag skall sörja
derför, att denna onda
sådd icke bär mer frukt.
Försmår du mig?  Godt, du
skall senare hålla det
för den största nåd att
få öfverösa mig med
ömheter.  Du kallar mig
en ond menniska; det
måste jag straffa, och
straffet skall du strax
få.«

Han gick till dörren och
öppnade den.  Utanför
stod eunucken och väntade
på sin herskares order.
Han gaf honom en vink att
komma in och befalde
sedan:

»För ner denna slafvinna
till prygelbänken och låt
gifva henne fem rapp på
hvardera nakna fotsulan
--- men så, att sulan
spricker!«

Den tjocke förvred sitt
ansigte till ett bredt
grin och steg fram till
Tschita.

»Kom!  Bort!«

Han skulle gripa henne;
men hon slank ifrån honom
in i hörnet.  Han följde
henne också dit men for
förskräckt och med ett
ljudligt skrik tillbaka
ifrån henne till dörren.

»Hvad är det, karl?«
frågade paschan.

»Der!  Hon har den!«
framstötte den svarte.

»Hvad är det, hon har?«

»Dolken!«

Först nu fick paschan syn
på det farliga verktyget
i flickans händer.

»Fördömelse öfver dig,
din mes!« vredgades han.
»Snabbt, tag den ifrån
henne!«

»A! Å!  Hon sticker!«

»Din hund, skall du
lyda!«

Han räckte befallande ut
handen.  Den svarte
samlade ihop allt mod,
han hade, och närmade sig
åter Tschita.  Kanske var
hon icke så beslutsam,
som Zykyma, hvarinför han
kände dödsångest.

»Stoppa undan den!
Stoppa undan den!« sade
han.  »Stick den i
skärpet eller kasta bort
den.  Om du sticker dig,
är du dödens.«

»Jag skall inte sticka
mig sjelf, utan dig,«
svarade hon.

»Det skall du inte göra!
Du är ett beskedligt
barn, ett vackert barn!
Du gör det ej!«

Sättande den ene foten
långsamt framför den
andre trädde han henne
allt närmare och närmare.

»Snabbt, din skurk!« bjöd
paschan.

»Ja, snabbt!« upprepade
eunucken, i det han
räckte fram de
utspretande fingrarna,
liksom lekte han
blindbock.  »Fort, kasta
bort den och kom med
mig!«

Nu var han henne helt
nära; då höjde sig handen
med dolken och på
ögonblicket flydde han
åter tillbaka till
dörren.

»Hon sticker, herre; hon
sticker!« ropade han
ängsligt.

»Din fege schakal!
Framåt, snabbt!«

»Nej, nej!  Försök sjelf,
o herre!«

»Godt, jag skall sjelf
afväpna henne; men sedan
borrar jag dolken in i
fläsket på dig, din
kanalje!«

Han gick fram emot
Tschita.  Han trodde
henne ändock icke om att
sticka.

»Hit med dolken!« bjöd
han henne.  »En sådan
leksak är ingenting för
dig!«

Han grep efter hennes
arm.

»Der har du den!« svarade
hon.

En blixtsnabb rörelse med
hennes hand --- --- och
paschan hade knapt tid
att göra ett språng
tillbaka.  Dolken hade
skurit opp ärmen för
honom.  Der hade icke
felat en fjerdedels tum,
för att angriparen skulle
blifva till ett lik.

»Orm, du giftiga!« skar
han tänder.  »Du vill
mörda din herre!  Det
skall du pligta för!
Kunna vi icke komma dig
nära, så skall du icke få
komma till oss.  Vi skola
innesluta dig, tills du
försmäktande ber om nåd!
Hungern skall sönderrifva
din buk och törsten
förtära din själ.  Sedan
skall du gerna visa
lydnad för att uppehålla
ditt lif!«

»Alldeles likadant som
med mig!« ljöd det ifrån
den sida, hvarest Zykyma
i sidorummets öppnade
dörr nu visade sig.
»Stäng oss inne.  Vi
skola tacka er, ty då ha
vi glädjen att icke få se
dig!«

»Du är Djefvulens
syster!« svarade han.

»Ja.  Denna Djefvulens
syster förstår att öppna
stängda dörrar inifrån.
Du har förgäfves utgifvit
den summa, du har betalat
för Tschita, o pascha.
Jag har slutit ett
förbund med henne.  Hon
är min väninna, min
syster; och följaktligen
kan hon aldrig vara ditt
qvinfolk!«

»Å, I skolen begge två
komma att lyda!  Jag har
medel att betvinga er.
Men nu skall denne hund
under tiden få sitt
straff.  Marsch!  Jag
skall lära dig en lexa,
der skall föranleda dig
att bättre respektera
mina befallningar!«

Han stötte eunucken
framför sig för att ge
honom bastonaden.  Redan
efter en liten stund ljöd
den tuktades vrålande
genom husets alla
utrymmen.

När Normann, Wallert och
lorden utträdde genom den
husdörr, hvarifrån de
hade upptäckt dervischen,
stegade engelsmannen så
snabbt fram emot den
senare, så att denne icke
kunde undkomma och
således hellre blef
stående.

»Hvad gör du der?«
frågade lorden honom,
naturligtvis på engelska
språket.

»Jag förstår dig icke,«
svarade dervischen.

»Packa dig iväg!«

»Allah inhal el kelb!«
brummade turken.

»Hvad säger han?« frågade
britten sina tvenne
ledsagare, der stodo vid
sidan.

Normann svarade:

»Han talade arabiska, och
det betyder `Gud fördöme
den hunden´.«

»Hvad, kallar han mig
hund?  Mig, en äkta,
riktig englishman?  Här
är svaret!«

Han tog sats och gaf
dervischen ett par så
kraftiga örfilar, att
denne flög med hufvudet
emot den mur, hvarintill
han stod.

»Så!  Der har han dem och
kan utan qvitto behålla
dem.  Vi gå vidare!«

Den träffade stod
alldeles orörlig; han
sade intet ord och rörde
ingen hand; men i hans
inre kokade det.  Han
visste, att han skulle
hämnas, och hämden skulle
bli blodig.  En otrogen
hade vågat slå en
Profetens trogne son!

»Det var för öfveriladt
handladt!« sade Normann,
när han gick vid sidan om
engelsmannen.

»Verkligen?  Skulle jag
ha gifvit honom örfilarne
långsammare?  Kanske i
begrafningsmarschtakt?«

»Inte alls!«

»Inte alls?  Alla
djeflar!  Han kallade mig
för hund och önskade mig
fördömelse!«

»Det gjorde er ingenting.
Det är farligt för en
kristen att slå en moslem
här i Konstantinopel.«

»Skulle jag kanske vänta,
tills jag någon gång
träffar den bofven i
London eller Liverpool?«

»Låt oss icke skämta.
Det har händt och dermed
kunna vi icke ändra det!«

På klädbasaren köpte de
sig kostymer och begåfvo
sig med dessa till
ångjagten, emedan denna
låg rätt beqvämt och nära
dem och lorden ville
utnyttja detta tillfälle
att visa sig för sitt
folk.  De hade
tillräcklig tid för att
der intaga en
aftonmåltid.  När de voro
färdiga dermed, klädde de
om sig och begåfvo sig
åstad.  Dock måste de
dessförinnan förse sig
med papperslyktor.  På
den tiden fans der i
Konstantinopel icke den
nuvarande
gatubelysningen.  Enhvar,
som beträdde gatan om
aftonen, måste hafva en
lykta; bar han ingen med
sig, så blef han
arresterad och var
tvungen att tillbringa en
hel natt på ett af
polisvaktkontoren ibland
allsköns slödder.

De slogo in på alldeles
samma väg, oxvagnen med
Tschita hade följt på
dagen.  När de hade
Haskeui bakom sig,
hvarifrån vägen leder
till Hamambachis,
upphörde de regelbundna
gränderna och de kunde
släcka lysena.  Lyktorna
fäldes ihop och stoppades
i fickorna.

Sedan kommo de till de
tvenne bäckarnes förenade
lopp, som de följde till
föreningspunkten.  Det
var denna natt mörkt, men
det var dock möjligt att
se några steg framför
sig.

Framför dem flöt det
vatten, på hvilkets andra
sida muren dunkelt reste
sig.  Men huru bred
bäcken egentligen var,
det syntes icke så
tydligt.  Lorden menade:

»Hade jag haft mitt
paraply med, så skulle
jag ha kunnat mäta
bredden och äfven djupet.
Skall se närmare efter
ett tag.«

Han steg helt nära
vattnen och hukade sig
ner der.  Sedan sträckte
han öfverkroppen så långt
framåt, som det var
görligt, och ansträngde
sig att se motsatta
stranden.

»Nå?« frågade Normann.

»Djupt är det.«
rapporterade lorden.

»Hvaraf sluter ni er till
det?«

»Jag håller handen i
vattnet och känner, att
det flyter mycket stilla
och utan böljeslag.  Då
måste det vara djupt.«

»Och huru bredt?«

»Hm!  Det är alltför
mörkt.«

»Ungefär?«

»Nå, jag böjer mig redan
nog emot --- emot --- jag
balanserar, ba- bal-«

»Fall inte i!«

»Nej, det får jag
verkligen inte för mig.
Jag håller jemvigten, för
om man väl tappar
jemvigten --- jem- jemvi-
--- Sakkerment!«

Han åstadkom ett väldigt
plums och den gode lorden
var försvunnen ifrån
jorden.

»Han har ramlat i!« sade
Wallert bestört.  »Der är
djupt och han kan
drunkna.«

»Af med kläderna!  Vi
måste efter!«

»Ja; om inte --- lyssna!«

Det plaskade rakt framför
dem.

»Är det ni, mylord?«
frågade Normann.

Han snörflade och
pustade.

»Sir, hör ni oss?«

Der hostades litet och
sedan fortfor den
förolyckade alldeles
precis der, hvarest han
hade afbrutit sitt tal,
med detsamma:

»Tappa jem- je-
jemvigten, det är ju rent
åt fanders!«

»Tack gode Gud!  Är ni
skadad?«

»Nej.«

»Således ej heller
drunknad?«

»Drunknad?  Nej, drunknad
är jag icke, men
oppblötad och förvisso
rätt ordentligt.«

»Men hur kunde ni bara
---«

»Tappa jemvigten?  Ja, på
det, man talar om, det
brukar man ju gifva aldra
minsta akt, och jag
talade ju om jemvigten.«

»Ni lutade er alltför
långt ut.«

»Ja.  Jag tänkte, jag
skulle kunna lägga näsan
der borta på andra
stranden.  Nå, Gud vare
tack, huru djupt här är,
det vet jag nu!«

»Hur då?«

»Det går mig precis till
hakan.«

Han hade nemligen
qvarblifvit deri.

»Och huru bredt?«

»Öfver tre alnar.«

»Kan man få fotfäste der
hänne?«

»Nej, men vatten.«

»Då stiger muren opp
direkt ur vattnet?«

»Ja.  En bro, måhända en
bräda, låter sig alls
icke utlägga der.«

»Otrefligt, högst
otrefligt!  Lyssna!«

»Der kommer någon.«

»Fort opp ur vattnet,
mylord!«

»Hvarför då?«

»Vi måste bort härifrån.
Man får ju icke upptäcka
oss här.«

»Nå, just derför stiger
jag icke opp utan blir i
vattnet.  Allraminst der
söker man en enleverare
ur seraljen.  Spring bara
inte för långt bort.«

De två försvunno och
lorden förhöll sig helt
stilla.

Stegen närmade sig;
långsamma --- liksom af
en menniska, der ser sig
uppmärksamt omkring.
Fotgängaren kom närmare
och skulle gå förbi
lorden.  Då den senares
hufvud befann sig i
jemnhöjd med marken, så
kunde han mycket noga se
den ifrågavarandes
gestalt emot
stjernehimmelen.  Han
igenkände till sin glädje
den unge pojke, der hade
varnat Wallert på
eftermiddagen.

»Pst!« lät lorden.

Ynglingen blef stående.

»Pst!  Hallå der!« Han
blickade omkring sig men
såg ingen menniska,
fastän ljuden hade hörts
alldeles i närheten,
nästan liksom komna ur
marken.

»Hallå!  Du!  Lillen!«

Nu bockade han sig ner
och såg hufvudet ofvan
vattnet.

»Allah 'l Allah!« sade
han.  »Hvem är du och
hvad gör du deri?«

»Icke sant, en dugtig
groda?  Skulle se, huru
djupt här är.  Men gyttja
är här!  Fy fan!  Jag får
inte opp benen!«

»Hvem är du, vill jag
veta!«

Den ene talade engelska
och den andre turkiska.
Derför förstodo de
hvarandra icke.  Då drog
lorden med en sista
ansträngning opp benen ur
gyttjan och steg opp.

»Jag vet inte, hvad du
menar, Lillen,« sade han.
»Pst!  Hallå!  Normann!
Wallert!«

Han uttalade de begge
namnen försigtigt, i
dämpad ton; likväl blefvo
de uppfattade.  Vännerna
hade aflägsnat sig blott
så långt, som det var
oundgängligen nödvändigt,
och sedan lagt sig ner på
marken.  De hörde
talandet samt sedan äfven
sina namn och kommo fram.

»Ni kallade, mylord?«
sade Normann.  »Hvem är
det?«

»Det är den lille käcke
karlen, der talade med
oss i dag.«

»Å, är det du,« sade
Wallert, der igenkände
ynglingen.  »Det är bra!
Har du talat med henne?«

»Ja.«

»Hvad sade hon?«

»Du skall komma i morgon
vid midnatt --- men
alldeles ensam.«

»Utmärkt, alldeles
utmärkt!  Men hvarhän?«

»Här i detta hörn af
trädgården.  Hur du skall
komma in der, det veta vi
icke.  Du måste sjelf
finna ett medel.«

»Jag måste komma och jag
kommer alltså, om jag så
skall borra mig igenom
muren.«

»Och för dervischen skall
du taga dig i akt.  Han
öfvervakar dig; jag har
sjelf sett det.«

»Det veta vi redan.  Har
du något mer att säga?«

»Nej.  Jag har redan
försummat alltför mycket.
Paschan väntar.«

»På hvem?  På dig?«

»Ja, och på den åsna, jag
skall hemta honom ifrån
nästa plats.«

»Å, är paschan här i
huset?«

»Ja.  Han skall tillbaka
till sitt palats och vill
icke gå utan rida.  Jag
har blifvit utskickad för
att hemta honom djuret
och drifvaren.  Inställ
dig alltså i morgon
qväll.  Jag skall hålla
vakt, så att ingen
upptäcker eder.«

Han ilade bort åt staden
till.

»Tusan till turkiska,«
menade lorden.  »Den, der
ej kan detta språk,
förstår intet ord deraf.
Hvad sade karlen?«

Wallert förklarade honom
det.

»Präktigt, präktigt!
Alltså ändtligen ett
bortförande!  Redan i
morgon!«

»Först bara
öfverläggningen.  Ännu
vet jag icke, om der blir
ett bortförande derur.«

»Hvad annars, då?«

»Låt oss invänta det!«

»Nå, jag har ingen lust
att invänta det!«

»Vill ni bort tidigare,
då?«

»Det är visst nog inte
så, jag menar det.  Jag
ville säga, att jag icke
har någon lust att vänta
alltför länge.  Vi göra
som så: vi gå tillsammans
med hvarandra ---«

»Huru?  Med hvarandra?
Deraf blir intet!  Ni har
hört, att jag skall komma
ensam!«

»Ack, hvad jag hör och
hvad jag gör, det är två
olika saker!  Dit in kan
ni gå ensam; vi blifva
här utanför och efteråt
skall det visa sig, hvad
som skall hända.«

»Gerna för mig!  Men hur
komma in?«

»Ja, det är historien.
En stege är alla gånger
det bästa.«

»Det är det visst nog!
Men det är alltför
påfallande.«

»Iögonfallande?  Hur så?
Den, der sträcker ut
näsan för långt, han får
en smäll derpå och ---
himmel, der får jag en
idé!«

»Få vi höra den?«

»Ja.  Lukta ett tag på
mig!«

»Nej tack!  Jag är ingen
vän af sådana parfymer.«

»Ej heller jag, men jag
måste finna mig i, att
jag har fallit i.  Der
hemtas nu en åsna till
paschan.  Hur vore det,
om vi parfymerade honom
också?«

»En djerf idé!« skrattade
Wallert.

»Det kan alls icke skada
honom.  I dag gillrade
han en sådan miserabel
fälla.  Vi måste spela
honom ett spratt.«

»Det kan bli obehagligt
för oss.«

»I hvad mån?«

»Vi göra honom uppmärksam
på oss.«

»Bah!  Vi bära andra
kläder.  Han kan icke
igenkänna oss.«

»Hm!  Normann, hvad säger
du till det?«

»Vid er dumdristighet
fick jag der en idé.  Hur
vore det nemligen, om vi
kunde få portnyckelen
här?«

»Sapperment!  Det vore
präktigt!  Men hur skulle
det vara möjligt?«

»Kanske inte alls svårt.
Här äro inga portvakter,
som ombesörja öppnandet.
Paschan passerar
säkerligen der vid olika
dygnets timmar --- också
nattetid --- in och ut.
Alltså har han
förmodligen en nyckel på
sig.«

»Det är möjligt.  Menar
du kanske, att vi skola
fråntaga honom densamma?«

»Ja.«

»Huru?«

»Vi leka helt enkelt en
smula Schinderhannes(*)
eller Rinaldo Rinaldini.
Der är väl ingen förutom
åsnedrifvaren med honom.
Desse två skola vi väl
snart klara af.«

»I hvart fall.  Skola vi
fråga vår förtrogne, om
paschan har nyckel?«

»Nej.  Härom behöfver han
intet ana.  Finna vi
ingen nyckel, så ha vi
åtminstone satt skräck i
karlen.  Kom till sidan,
så att vi icke synas.
Jag tror mig höra steg.«

Efter några få ögonblick
kom Zykymas förtrogne
förbi med en åsnegosse
och hans djur.  När
stegen hade förklingat,
frågade engelsmannen:

»Hvad heter bof på
turkiskan?«

»Tschapkyn.«

»Och skurk?«

»Chovarda.«

»Godt!  Jag tackar!  Nu
kan han komma!«

De behöfde icke vänta
länge, förrän de hörde
åsnans hofslag.  Gossen
löpte framför med den i
en staf hängande
papperslyktan i handen;
bak om honom struttade
åsnan, der var så liten,
att paschans fötter
nästan vidrörde marken.
Herrn befann sig i en
ursinnig stämning.  Han
hade denne dag haft en
mycket olycklig dag.  Men
han tänkte, att der ännu
äfven skulle komma ett
slut.  Han vardt å det
oangenämaste oppskrämd ur
sitt mörka rufvande, ty
plötsligt dök rakt vid
sidan om honom opp en
lång gestalt och röt
honom i öronen:

»Tschapkyn!  Chovarda!
Hundsfott!  Kom ner ifrån
åsnan!«

Han kände två händer om
halsen och skulle utstöta
ett rop på hjelp, men
kunde blott stöna och
rossla och förlorade
sedan alldeles
medvetandet.

När åsnegossen hörde
engelsmannens rop och
vände sig om, märkte han
strax, att det handlade
om ett röfvareöfverfall.
Han fattade tyglarne,
svingade sig blixtsnabbt
opp i sadelen och jagade
åstad utan att ens gifva
ett endaste ljud ifrån
sig.

»Honom äro vi af med!«
skrattade lorden.  »Nu
gäller det denne här.
Jag tror, han har
förlorat medvetandet.«

»Tala icke!« hviskade
Normann åt honom.  »Om
han hör er, så märker han
på er engelska, hvem vi
äro.«

»Han är vanmäktig!«
menade Wallert.  »Låt oss
söka i hans fickor!«

De funno i byxfickan en
börs, i västen uret och i
jackan en väldig nyckel.

»Der är den!« sade
Wallert.  »Bort nu.«

»Håll, icke så snabbt!«
emotsade Normann.  »Om
han endast saknar
nyckelen, så märker han,
att det har gällt just
denna.  Vi måste alltså
fråntaga honom allt.
Helst hela jackan, så att
han tror, vi ha haft
användning för jackan och
endast liksom till på
köpet tagit nyckelen!«

Det skedde.

»Skola vi doppa honom ett
tag?« frågade lorden, när
de hade stoppat ner allt.

»Nej; det är
öfverflödigt.  Pojkstreck
vilja vi ju ändå icke
begå.«

»Passar mig också.  Då gå
vi alltså!«

Efter något mer än en
half timme befunno de sig
åter på jagten, hvarest
de ömsade kläder.  Det
ofrivilliga badet hade
icke skadat engelsmannen,
då natten hade varit
mycket mild.  När de
närmare betraktade sitt
rof, sågo de, att uret
var ett dyrbart, med
brillianter besatt verk.
De öppnade locket.  Då
utstötte Wallert ett rop:

»Min himmel!  Hvad är
det, jag ser!«

Han slet uret till sig
och stirrade på lockets
insida.  Ögonen föreföllo
vilja tränga ut ur
hufvudet.

»Hvad är det fråga om?«
frågade lorden.

Vid ljudet af denna röst
kom Wallert på, att han
nästan hade afslöjat sig.
Han tvang sig således
till fattning och
svarade:

»Jag betraktade i dag i
tysthet er sigillring med
det ingraverade vapnet.
Se nu ett tag på detta
ur.«

Han gaf honom det.

»Väl också ett vapen
deri?« menade britten.

»Ja, och nästan edert
eget.«

»Nästan?  Å!  Alla
djeflar! Himmel och
helvete!  Det är ju helt
precis de tyske
Adlerhorsts vapen!  Och
derinunder --- Herre Gud
--- der står ju alldeles
tydligt namnet Alban von
Adlerhorst!  Hvad har det
att betyda?«

Äfven Normann grep efter
uret och betraktade det
noga.  Han kastade genom
en blick åt vännen en
stilla uppmaning att
hålla sig och sade sedan
till engelsmannen:

»Namnet är förvisso
mycket riktigt.  Och om
ni verkligen känner detta
vapen, så ---«

»Känner?  Naturligtvis
känner jag det!  Jag är
ju sjelf en Adlerhorst!
Vi stå här inför en
gåta.«

»Hvilken förhoppningsvis
går att lösa.  Ni
berättade mig, att ni
hade sökt efter edra
slägtingar i Tyskland men
icke funnit dem.  Var der
ibland dem en Alban?«

»Naturligtvis.
Familjeöfverhufvudet
hette så.«

»Honom har detta ur
tillhört.  Det befinner
sig i paschans ägo.
Denne måste veta,
hvarifrån han har fått
det.  Vi finna här
ovilkorligen ett spår af
edra försvunna
anförvandter.«

»Här i Konstantinopel!
Hvem hade trott det!  Jag
skall uppsöka paschan
strax i morgon bitti!«

»Det skall ni icke göra!«

»Ja så!  Hvarför icke?«

»Tänker ni säga honom,
att ni har röfvat uret af
honom?«

»Förbannadt!  Ni har
rätt.  Men hvad annars
skall jag då göra?«

»Det skall öfvervägas.
Gör intet, innan ni har
talat med oss.  Vi skola
komma till er mycket
tidigt.

»Ja.  Men, hm!  Der
stoppar ni ju uret på er,
master Wallert!«

»Å, ja visst!« besinnade
sig denne.  »Det tillhör
ju er, såsom
förhållandena ligga.«

Han gaf lorden det.

»Tack!« menade denne.
»Låt oss nu se, hvad der
befinner sig i börsen.«

Det sammanräknades.
Innehållet uppgick till
några hundra piastrar.

»Hade inte trott, att der
någonsin skulle kunna
blifva en stråtröfvare
utaf mig,« skrattade
lorden.  »Men jag är
mycket tillfreds med min
första framgång.  Skada
blott, att detta slags
födkrok vanligen får en
ände i galgen!  Och här
är nyckelen.  En
jättekarl, der ---
Himmelelement, så dumma,
vi ha varit!«

»Hvarför?«

»Är det den rätte
nyckelen, då?«

»Förhoppningsvis!«

»Detta förhoppningsvis
räcker emellertid icke
för mig.  Vi hade ju der
ute det aldra bästa
tillfälle att undersöka,
om den passar.«

»Det är sant.  Att vi
inte tänkte på det!«

»Det måste vi taga igen!«

»Gå ut der igen?«

»Ja.  Jag springer strax
ut der.«

»Nej, sir.  Blif ni och
hvila ut er inför
morgondagen.  Vi begge
skola företaga denna
spatsertur.«

De skildes snart derpå
åt.  Nästa morgon kom
målaren och anmälde, att
de redan under natten
hade gått ut och funnit,
att nyckelen passade.
Sedan drog han fram ett
nummer af tidningen
`Stambul´ och visade
honom, att rånöfverfallet
på paschan redan var
offentliggjordt.  Der var
till och med oppsatt en
belöning för
gerningsmannens
upptäckande.  Och hvad
som var det mest
påfallande --- uret var
beskrifvet och vapnet
omtaladt.

»Har ni redan beslutat
något?« frågade
engelsmannen.

Ȁnnu icke.  Jag kommer i
hvart fall åter, så snart
vi ha ett beslut.«

Han gick och qvarlemnade
lorden tidningen.  Denne
läste rapporten om igen
och fann der paschans
palats angifvet såsom den
plats, hvarest eventuella
anmälningar och
meddelanden skulle
inlemnas.  Grändens namn
var nämndt.

»Hm!« menade britten.
»Det är i hvart fall
klokast att strax gå till
rätt smedja.  Desse två
ungdomar erfara icke
tidigt nog, hvad jag gör.
Det är ju icke de, der
äro intresserade, utan
det är det jag, der är.«

Han gick opp på däck,
hvarest styrmannen satt
för att låta sig stekas
en smula af morgonsolen.

»Master Smith,« frågade
han, »har ni lust att gå
ut och spatsera?«

»Hvarför icke?« svarade
den tillfrågade.  »Skall
jag kanske ledsaga ers
härlighet?«

»Ja.  Ni är ju en god
boxare?«

»Nå, det vill jag tro!«

Vid dessa ord visade
styrmannen sina tvenne
näfvar, der förvisso helt
hade ett utseende, som om
han med dem skulle kunna
dräpa en oxe.

»Jag skall nemligen till
en karl, jag icke litar
på.«

»Å!  Nå, mig kan ers
lordskap lita på!«

»Ja, det gör jag.  Karlen
är nemligen en pascha!«

»Gör ingenting!  Skall
jag krossa några ben på
honom eller sno ihop
några muskler?«

»Icke strax i första
ögonblicket utan först
då, när han blir
obelefvad.  Ni blir hos
mig och viker icke ett
ögonblick ifrån mig.«

»Nå väl, han må taga sig
en smula i akt.  Jag har
ännu aldrig haft någon
pascha mellan fingrarna;
det få vi se, huru länge
det dröjer, innan han
tappar andan.«

Mindre än en fjerdedels
timme senare gingo de
begge öfver Perabron.


(slut på fjerde
afsnittet)

Fortsättning följer i
afsnitt 5.

--

(*) Schinderhannes och
Rinaldo Rinaldini äro
namn på röfvarehöfdingar.
Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 004 senast ändradt 6 Aug 01:32 Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).