Skaffa er då snarast bort, ty jag kommer mycket snart. Även om jag måste processa, så skall jag redan i dag vidta mått och steg för att indriva mitt tillgodohavande på trettiotusen dollars. Där borta i ert goda Tyskland må fordringsägaren inte ha någon rätt; men här hos oss finns lyckligtvis ännu bysättningshäktet. Det måste ni betänka. Om master Wilkins inte betalar mig, låter jag spärra in honom. Och medan jag gör anspråk på plantagen och han sitter i fängelse, skall jag sätta in en god man och låta jaga bort er!
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (040) senast ändradt 10 Aug 23:42
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden40.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 40
ledsagare, så att saken
får ännu mer causa.
Gentlemannen kan få bära
på en säck, och ladyn en
korg. Det skulle
förundra mig mycket, om
belägrarne skulle bekymra
sig särskildt mycket om
detta par.«
Det var omkring två
timmar efter midnatt. Då
måste de svarte arbetarne
ut på fälten --- hvar
person på sin anvisade
plats. Först gingo de i
en tät hop. Denne delade
efter hand opp sig i
enstaka grupper;
grupperna löste sig
vidare opp, tills der
till sist endast voro
enstaka personer eller
högst ett par
tillsammans. Ett af
dessa par skred långsamt
ner för risfältets kant
emot floden. Det var en
neger och en negress.
Han hade ett jättestort
metspö i näfven, och hon
bar en stor lerkruka på
det kortulliga hufvudet.
De hviskade med
hvarandra, medans deras
ögon irrade förstulet åt
alla håll.
Nerkomna till floden
satte de sig begge två
ner på stranden. Han
fäste betet vid kroken
och lät den så falla i
vattnet. Hon hade stält
den vattenfylda krukan
vid sidan om sig och
började af rundtenom
växande, hastigt plockade
blommor linda en krans,
den hon satte på
hufvudet, när den var
färdig. Mycket värd var
denna krans icke.
Niggerinnan syntes icke
besitta någon färdighet i
detta slags arbete.
Under tiden språkade de
vidare med hvarandra,
negrinnan blott med sakta
stämma. Då rasslade der
till vid sidan om i
buskarne. Der hade en
man legat gömd. När han
reste sig opp, igenkände
negressen i den långe
gestalten, den
egendomliga kostymeringen
och det väderbitna
ansigtet Tim, trappern.
Han kom långsamt närmare
och helsade:
»Good day, niggers! Hvad
gören I der?«
»Niggrer fånga fiskar,«
svarade den manlige
metaren. »Massa vill äta
carps (karpar).«
»Hvilken massa?«
»Massa Leflor. Vill äta
mycket god många stora
carps.«
»A! I tillhören Leflor?«
»Yes, massa.«
»Eftersom du går och
fiskar, så är du väl
syselsatt i huset?«
»Oh yes! Jag är Pluto,
och Pluto arbetar i
köket.«
»Hon här, är hon ditt
qvinfolk?«
»Yes, fästemö, massa.«
»Är hon också i köket?«
»Oh yes! Mally kokar i
köket många stora feta
carps för massa.«
»Då veten I väl också
hvem, der bor i huset?«
»Massa Leflor bor i hus.«
»Det förstås! Hafven I
gäster?«
»Gäster? Pluto icke
veta, hvad vara gäster.«
»Jag menar, om der äro
främmade, dem I måsten
laga mat till.«
»Oh yes! Två främmade.«
»Hvem är det?«
»Massa notary och massa
--- massa --- --- ---«
»Nå, hvad heter den
andre?«
»Å, Pluto har glömt.«
»Kanske Walker?«
»Yes, yes! Massa
Walker!«
»Hvad gör master Walker?«
»Har ätat. Skall fara i
cab, å nej, utan i stor
fin vagn.«
»Hvarhän?«
»Pluto icke veta. Massa
Walker fara med massa
notary.«
»Kanske till Van Buren?«
»Yes, yes! Van Buren.«
»När?«
»Nu snart spänna för.«
»Godt, mycket godt! Jag
önskar er mycket lycka!
God fångst!«
»Tack, tack! Massa också
göra god fångst, stor
carp!«
Han sade det så
trohjertadt, med så
uppriktig min. Men när
jägaren var borta,
grinade han för sig sjelf
och menade:
»Den skall icke fånga
något; han går för att
hemta de begge andre, och
sedan skall de ställa sig
åt Van Buren-hållet. Nu
äro vi säkra. Vi skola
bygga en flotte, och I
åker öfver till andra
stranden. Tills i qväll
skall I vara i säkerhet.«
När Leflors svarte kusk,
der hade kört notarien
till Van Buren, om
aftonen återvände,
rapporterade han på sin
herres fråga, att han på
vägen hade blivit
uppehållen af tre
beväpnade män --- två
långa och en mycket
tjock, som hade burit
björnpels. De hade
tittat in i vagnen men
låtit honom passera utan
att besvära honom, när de
hade öfvertygat sig om,
att endast notarien var
med.
Desse tre män blefvo,
förvisso en åt gången och
icke tillsammans, sedda i
trakten ytterligare flere
gånger, tills den svarte
Pluto åter efter flere
dagar satt och fiskade
vid floden och Tim ånyo
sällade sig till honom.
Jägaren sporde den svarte
om olika saker men fick
endast korta och vresiga
svar.
»Du är i misshumör i dag.
Du saknar väl Mally, din
fästemö?«
»Mally? Å, Pluto vill
icke höra talas om
Mally.«
»Hvarför det? Har hon
bedragit dig?«
»Mycket stort bedrag.
Massa Leflor också vara
stort bedrag.«
»Har han bedragit dig
också?«
»Yes, mycket!«
»Hur så då?«
»Massa gifva mig Mally
--- Mally ny på plantage,
Mally min fästemö. Jag
med Mally fiska --- här,
der!«
»Det var väl, när jag
talade med er?«
»Yes, yes, massa!« Jag
gifva vill Mally en kyss.
Mally mig ger örfil och
hoppa här i vattnet.«
»Blixt och dunder. Då
var hon inte alltför
förälskad i dig, synes
det. Hvad gjorde hon
sedan?«
»Simma tvärs öfver flod.
Deröfver aftaga
qvinfolksklädning. Der
under karlkläder.
Efteråt tvätta sig ---
vara icke alls mer
fästemö, mer Mally.«
Då gjorde jägaren en
rörelse af förskräckelse.
Det hade han icke väntat.
Han frågade:
»Hon var alltså ingen
flicka längre, när hon
hade tvättat sig? Ingen
Mally?«
»Icke flicka, icke Mally
och icke negress.«
»Alla djeflar! Hon var
hvit?«
»Ja. Svart skinn
aftvättadt.«
»Igenkände du ansigtet?«
»Ganska mycket! Var
massa Walker.«
»Walker! Det var som
alla nittionio tusan
djeflar! Såg du riktigt
rätt, då?«
»Yes! Blicka ganska
mycket goda ögon.«
»Då har han undkommit,
flytt för redan fyra
dagar sedan! Vet du
inte, hvar han har
blifvit af?«
»Yes. Mycket!«
»Nå?«
»Han ropa öfver till mig:
Om någon fråga, jag skall
säga, han vara åt
Trippsdrille. Tre massa
komma efter, två lång
massa och en tjock
massa.«
»Fan tage honom! Hånar
också! Och här stod jag
intill honom, såg honom,
hade kunnat gripa honom
med begge händerna och
alla tio fingrarne!
Menniska, du svarte,
Pluto, trodde du då på
riktigt, att han var
flicka?«
»Jag trodde.«
»Och att han var svart?«
»En svart, ja!«
»Men tog du inte i
henne?«
»Yes, mycket! Vid hand
och kind.«
»Då måste du ju ha märkt,
att han bara hade målat
sig. Han måste ju ha
färgat af sig, och du
måste ha blifvit svart!«
»Svart? Pluto få svarta
fläckar?«
Han höll fram de nakne,
beckmörke armarne emot
honom och grinade för
full hals. Då insåg Tim
vilken dumhet, han hade
begått. Han tilldelade
den svarte en spark och
sade vresigt:
»Grina inte, din
orangutang! Jag tror
visst, du gör dig lustig
öfver mig!«
»Hvarför icke lustig?
Pluto säkert veta, att
Mally icke flicka. Mally
var massa Walker. Pluto
hafva massa Walker
påmålat och skaffat öfver
flod. Massa Tim Snaker
ingen orangutang men en
väldigt stor mycket åsna
och oändligt mycket
dumhufvud!«
Innan jägaren riktigt
förmådde tänka sig in i
dessa ords innehåll, hade
den förslagne svarte
farit opp ifrån sin
plats, gripit metspö och
burk samt jagade med en
trafvande hästs snabbhet
åstad derifrån.
Tim stod ännu en lång
stund der med öppen mun
och stirrade åt det håll,
hvaråt negern hade
försvunnit. Sedan detta
tillfälle läto sig
emellertid de tre jägarne
icke mer se i denna
trakt, tills efter
ungefär --- -- --- men
det får först senare
berättas. --- --- ---
Kort derefter, att
notarien hade tagit
tillbaka till Van Buren
denne eftermiddag, hade
ock Leflor lemnat sin
plantage men icke i vagn
utan till fots. Han gick
långsamt och
eftertänksamt åt
Wilkinsfield, hvarifrån
han under gårdagen två
gånger så ödesdigert hade
bortvisats. Ville han
måhända åter dit? Han
tog en omväg för att icke
behöfva gå förbi det ännu
belägrade lilla
blockhuset. Han var
mycket omsorgsfullt
klädd. Svullnaden i hans
sedan gårdagen med arnika
behandlade ansigte hade
lagt sig. Hans drag
preglades af spänning,
skadeglädje, hat och
triumf.
Han sökte sig sin väg
under träden, hvarest der
ingen stig var, tills han
var framkommen midt emot
den ofta omnämnda
verandan. När han
blickade hän åt densamma,
fick han se Almy. Hon
befann sig icke såsom
under gårdagsmorgonen i
lätt morgondrägt; hon var
i fullständig toalett
efter sydländskt
plantagemod. Hon hade
tagit plats i en lätt
vassfåtölj och höll en
bok i handen. Men hon
läste icke i densamma.
Visserligen hvilade
hennes ögon emellanåt för
några korta sekunder på
raderna, men de höjde sig
sedan åter ifrån desamma
och irrade oroligt åt det
håll, hvarest timmerkojan
låg. Hon föreföll vänta
sig någon komma derifrån.
»Huru skön hon är, så
underbart skön!« mumlade
Leflor. »Jag har ännu
aldrig sett en sådan
flicka. Hon har icke
yankeedamens skinntorra,
uttråkade och derför åter
uttråkade ansigte, men ej
heller de öfvermåttlige
former hos en
millionärska af
nederländskt blod, icke
det matta, karakterlösa
blonda hos en dam ifrån
det fromma Philadelphia
och ej heller den mörke
hyn hos en öfvermodig och
anspråksfull invånarinna
i Baltimore. Hon är en
förmälning emellan
gudinnorna Juno, Venus
och Flora. Man kan
egentligen inte alls
klassificera henne såsom
någon typ och --- --- a!«
Derifrån, hvaråt Almy så
otåligt blickade, kom nu
Adler, förmannen. Hon
reste sig hastigt, trädde
fram till verandans
staket och ropade, innan
han ännu var kommen nära:
»Monsieur Adler! Bra,
att I kommer! Hur står
det till der ute vid
kojan?«
»Mycket godt,
mademoiselle,« svarade
han och skyndade snabbt
på sina steg.
»Har I dem?«
»Blott inneslutna.«
»Å ve! Då blir der
strid.«
»Det tror jag inte.«
»Om det ändock kunde
undvikas. Jag är så
väldigt rädd.«
»Å, I behöfver ju icke
bekymra er.«
»Inte jag? Men jag tror,
aldra mest jag.«
»Får jag fråga hvarför?«
»Nå, Pa skall helt säkert
deltaga i striden.«
»Det skall han dock icke
göra!«
»Det skall han, sir. Jag
känner honom.«
»Då skall jag afråda
honom derifrån.«
»Edert råd skall ingen
framgång ha.«
»Då skall jag tvinga
honom att afstå ifrån
deltagande i striden.«
»Tror I, han låter sig
tvinga?«
»Ja. Jag skall vända mig
till den officerare,
hvars föranstaltande han
har att foga sig efter.«
ȁ, om I verkligen ville
göra det!«
»Jag gör det säkert.«
»Jag tackar eder, sir!
Men --- --- skall också I
afstå från deltagande i
striden?«
Han skakade leende på
hufvudet.
»Det skall ej vara
möjligt, miss Almy.
»Å jo visst! Hvarför
skulle det icke vara
möjligt?«
»Emedan jag der är den
egentlige anföraren.
Hittills har allting
skett efter mina
förfoganden. Hvad vi
hittills ha gjort, har
icke varit oss farligt.
Får jag då fegt träda
tillbaka, när det börjar
bli farligt?«
»Nej, nej! Feg skall man
icke kalla er. I
synnerhet inte er! Men I
behöfver ju inte ställa
er der, hvarest det är
som farligast.«
»Denne plats känner man
dessvärre icke i förväg.«
»Nå, I skall ju snart
märka, hvar de flesta
kulorna hvissla?«
Hon talade i en
förtroligt oroad ton.
»Ja,« svarade han, »det
skall jag visst nog
märka.«
»Godt! Och när I det
märker, så går I snabbt
till ett annat ställe.«
ȁ, det skulle verka
påfallande, miss!«
»Detta påfallande är icke
på långa vägar så illa
som omkullfallandet,
sir!«
»Omkullfallande? Huru?«
»När en kula träffar er,
så stupar I ju.«
»Ack! Det har ju intet
att betyda!«
»Intet? Min Gud! Då är
I ju död!«
Hon hade blifvit blek,
hvaremot han hade talat i
en lätt, obekymrad ton.
Men nu blef hans ansigte
allvarligt. Han svarade
och lade ett särskildt
tryck på hvartenda ord:
»Döden är lycklig!«
»Huru! Har I så föga
lefvat ert lif?«
»För hvem skulle det då
ha något värde?«
»För er ju!«
»Pshaw!«
Han gjorde en afvisande
handrörelse och
tillfogade sedan:
»Lifvet är af värde för
menniskorna blott då, när
det är värdefullt äfven
för andra.«
»Jag kan alldeles icke
gifva eder rätt, sir!«
»Nå, det är med lifvet
just så som med
rikedomen. Är jag
kanhända rik, när jag
eger en million eller
några millioner?«
»Helt visst.«
»Men jag sätter då
fallet, att dessa
millioner för andra intet
värde hade? Jag vill
antaga, att jag egde tre
millioner i ett
aktiebolags papper,
hvilket hade gjort
fullständig bankrutt, så
att ingen fordringsegare
finge en penny. Vore jag
i detta fall rik?«
»Helt och hållet icke,
utan tvärtemot ganska
fattig och
beklagansvärd.«
»Se nu, så är det ock med
lifvet. Mitt lif har
alldeles det samma värde
för mig, som det har för
andra. Är det ganska
likgiltigt för andra,
huruvida jag lefver eller
dör --- nå, då kan jag
just dö i frid, då lifvet
ingen tillfredsställelse
skänker mig.«
»Jag kan inte följa er i
era åskådningar och
förklaringar. Men jag
kan icke tro, att I anser
ert lif intet värde ha
för andra.«
»För hvem skulle det ha
något värde!«
»Nå, för Pa till
exempel.«
»För att jag är hans
tjensteman? Å, om
bushwackers skulle skjuta
ner mig, så får han ju
rätt snart en annan
förman. Det vet han
säkert.«
»Men ingen sådan! Han
värdesätter och högaktar
er --- icke som anstäld
utan som vän!«
»Kanske!«
Han ryckte på axlarne.
Der lade sig ett drag af
djupt vemod öfver hans
sköna ansigte.
»Kanske? Nej, helt
visst!« skyndade sig Almy
att säga. »Och förutom
honom äro der ock andra
menniskor, som alldeles
icke önska, att en kula
skulle träffa er.«
»Hvem skulle det kunna
vara? Kanske den goda
My?«
»Sir!«
»Eller rentaf Ty?« log
han.
»Vill I drifva gäck i
denna allvarliga sak
eller till och med bli
trivial, sir? Då skulle
jag bli mycket vred på
er!«
»För Guds skull, icke
det!« sade han raskt.
»Men jag vet dock ingen
person, som särskildt
ogerna ville, att jag på
ett eller annat sätt
ginge bort härifrån.«
»Icke? Nå, Pa har jag
nämnt för er; då vill jag
åtminstone också tala om
mig sjelf.«
»Om er?«
»Ja,« svarade hon. »Jag
skulle sörja mycket, om
något ondt drabbade er.«
»Verkligen, miss?«
»Ja, visst.«
»Med denna försäkran gör
I mig en glädje, den jag
ej kan tänka mig större.
Tack skall I ha, tusen
tack!«
Han räckte fram sin hand,
och hon räckte honom
ifrån verandan sin egen
till mötes. Han tryckte
sina läppar på densamma,
höll den fast och sade:
»Tänk en gång på detta
ögonblick, miss, när jag
inte mer skall vara hos
er --- --- ---«
Hon inföll synbart
förskräckt:
»I tänker väl ändock icke
begifva er bort?«
»Nej; men framtiden
ligger ju dock blott i
Guds hand. Ingen vet,
hvad nästa ögonblick
skall kunna medföra. Om
jag någon gång inte mer
är i er närhet och era
tankar dröjer ett
ögonblick vid mig, så var
då öfvertygad derom, att
mitt lif tillhör blott er
och att det icke mer är
till, emedan det icke
unnades mig att lefva för
er. --- Men nu måste jag
till monsieur Wilkins.
Han väntar på mig.«
Han släpte hennes lilla
hand fri och aflägsnade
sig raskt. När han hade
försvunnit rundt hörnet,
lade hon begge händerna
på hjertat och riktade
bedjande blicken i
höjden. Den lyssnande
hörde tydligt den
ljudliga, djupa och tunga
suck, der undflydde
hennes läppar, och de
derpå följande orden:
»Min Gud! Han lif är
icke mer till, emedan han
ej fick lefva för mig!
Så skall jag sedan tänka!
Det betyder ju, att han
är död! Å Gud, det vore
förskräckligt, ganska
förskräckligt!«
Hon vände sig om och
trädde långsamt tillbaka
in i sitt rum, i det hon
stängde dörren efter sig.
»Fördömdt!« hviskade
Leflor. »Denne Bommy är
en god iakttagare. Han
har rätt: Almy älskar
denne tyske skurk, han
vet det och spekulerar på
henne. Och hvarför icke?
Hon är skön och rik. Så
slugt han börjar på att
fånga henne! Han suckar
och stönar! Om han hade
talat direkt om sina
afsigter, så skulle han
göra henne skygg. Det
vet han. Han går
längtansfullt omkring
henne, förvänder ögonen,
talar om att dö. Det
väcker medlidande i
henne, och man vet ju,
att medlidandet är
kärlekens moder eller
åtminstone dess moster.
Jaså, det var derför, hon
afvisade mig! Hon vill
bli madame Adler! Å, så
långt äro vi icke komna
än! Här står en, som
vill ha ett ord med i
laget. Först skola vi
börja med att bevisa, att
denne master Wilkins icke
blott ej är rik utan till
och med har en mängd
skuldförbindelser.
Master Adler skall bli
vitne. Sedan vilja vi
se, om han åstundar den
bettlarens dotter till
hustru!«
Han lemnade sitt
gömställe. För att man
icke skulle se honom
komma och då märka, att
han hade varit vitne till
samtalet, tog han en
omväg för att komma fram
till bygnadens framsida.
Tjenarne pläga, äfven då
intet direkt har
meddelats dem, dock
alltid veta, hvad de böra
göra. De besitta en
egendomlig instinkt, en
utomordentlig gåfva att
gissa allting.
Den svarte, der stod i
porten, visste helt
precis, att Leflors besök
ej längre var önskadt.
Ingen menniska hade sagt
honom det, men han visste
det. Derför förundrade
han sig nu, när han såg
denne komma, och stälde
sig så midt i ingången,
att plantageegaren icke
utan sammanstötning kunde
komma förbi honom.
»Är monsieur hemma?«
frågade Leflor, i det han
stannade framför honom.
»Vet inte!« ljöd svaret.
Mannen blef stående utan
att vika en tum till
sidan.
»Men jag vet det!«
»Möjligt.«
»Flytta på dig då! Hvad
står du der för?«
»Jag står här derför, att
jag är masters tjenare.«
»Och jag vill med tala
master. Gör således
plats! Hvarför helsar du
öfver hufvud taget icke,
din kanalje?«
Han var såsom hvit van
vid att behandlas med
största underdånighet.
Den svarte svarade, i det
han visade tänderna i ett
leende:
»Hvarför jag icke helsar?
Emedan massa Leflor först
heller inte helsade.«
»Din hund! Menar du, att
jag skulle ha helsat på
dig?«
»Yes, massa. Jag står
här och massa kommer.
Den, der kommer, skall
först helsa. Men massa
har inte ens fört handen
till hatten.«
Ȁr du galen, din
fårskalle! Den tid är
inte långt borta, när jag
skall sätta ditt hufvud
till rätta!«
Han gaf honom en stöt med
armbågen och skred in åt
porten. Negern ref sig i
sidan, såg efter honom
och brummade dervid
hotfullt:
ȁ, massa puttar mig!
Kom bara igen! Han tror,
för att han är hvit så
får han puttas; men en
svart har också armbågar,
mycket starkare armbågar
än en hvit. Kom bara
igen! Jag blir här; jag
går inte min väg, förrän
du har sett och känt, att
jag också har armbågar!«
Leflor steg oppför
trappan, gick igenom
hallen och trädde utan
att knacka in i det för
honom välkända rum, der
tillhörde husets herre.
Den senare satt
tillsammans med förmannen
vid bordet; de voro
fördjupade i ett mycket
ifrigt samtal. Begge
uppvisade mycket
förvånade ansigten, när
de igenkände den
inträdande. Adler blef
sittande; men Wilkins
reste sig opp och sade:
»Monsieur Leflor! Är det
möjligt!«
»Att det är möjligt, det
bevisar jag ju.«
»I hos mig!«
»Det ser I ju!«
»Hur har I kommit in?
Ingen har anmält er!«
»Jag fann just ingen
menniska, der kunde ha
anmält mig.«
»Utan att knacka!«
»Glömde jag det? Nå, då
är det väl ingen sak, man
gör som mycket väsen af.«
»Vill I då åtminstone
aftaga er!«
Han pekade på hatten, den
Leflor hade behållit på
hufvudet.
»Nej tack! Jag har icke
svettats och skall väl
heller inte göra det här.
Hvarför då aftaga
hatten.«
Det klingade så hånfullt,
och Leflor såg sig med
sådan oförskämdhet
omkring i rummet, att
Wilkins i rama
förvåningen icke visste,
hvad han skulle säga.
»Monsieur,« stammade han,
»jag begriper icke ---
--- ---«
ȁ, jag begriper heller
inte,« afbröt honom den
andre raskt.
»Hvad?«
»Att I icke erbjuder mig
en stol. Jag skall
således taga en i egen
maktfullkomlighet. Så!«
Han satte sig ner och
lade fötterna beqvämt på
det bord, vid hvilket
Wilkins hade suttit. Det
var icke blott ett
oborstadt, gement
uppförande utan rakt af
en förolämpning gentemot
de begge närvarande
herrarne. Wilkins, der
ej önskade ett öppet
utbrott af fiendtlighet
emellan sig och Leflor,
visste icke, hur han
skulle bete sig. Men
Adler reste sig nu
långsamt ifrån sin stol,
trädde närmare och
frågade:
»Monsieur Wilkins, önskar
I, att jag tillkallar
några tjenare?«
»Nej, nej, sir!«
»Eller behagar det er, om
jag sjelf kastar ut denne
gemene grobian?«
Innan den tillfrågade
hann svara, svarade
Leflor raskt:
»Det skall I låta bli,
karl! Innan I hade
sträckt ut handen, hade I
fått en kula i hufvudet.
Det samma skall också
ske, om I låter höra ännu
ett endaste ord, der
skulle kunna förolämpa
mig. Se här! Jag har
förberedt mig.«
Han drog opp en revolver
ur fickan.
»Pshaw!« grinade Adler
till. »En feg stackare
som I får inte leka med
sådana instrument. Han
gör sig dermed endast
löjlig och kan, då han
icke förstår att umgås
med vapen, blott mycket
lätt såra sig sjelf. Det
vilja vi förhindra.«
Ett raskt steg, ett
likaså snabbt grepp, och
han hade slitit
revolveren ifrån Leflor.
Han stoppade ner den och
trädde åter tillbaka.
Men Leflor for opp,
trängde sig nära honom
och skrek:
»Tjuf! Hit med min
egendom!«
Han grep tysken i armarne
men fick ett så kraftigt
knytnäfsslag emot pannan,
att han for tillbaka och
störtade omkull.
»Der! Det var för
tjufven!« sade
Adler. »Jag gör inte som
andra, der hota, men äro
för dumma och oskickliga
till handling. Jag hotar
icke utan slår till
strax. Ack, kanhända en
gång till, monsieur?«
Leflor hade nemligen
snabbt rest sig och
trängde med knutna
näfvar, högt vrålande af
ursinne fram emot honom.
För en motståndare som
Adler var det verkligen
oskickligt. Han erhöll
ett andra, så kraftigt
knytnäfsslag, att han
raglade in i väggen.
De begge angreppen och
afvärjningarna hade
inträffat så raskt och
följt så snabbt efter
hvarandra, att Wilkins
hvarken hade funnit tid
att säga något ord eller
genom en rörelse
förhindra dessa
karambolage emellan de
tvenne männen. Men nu
trädde han emellan dem
och påbjöd:
»Halt! Ingen strid eller
kamp, monsieur Leflor,
jag anmodar eder att
lemna mitt hus!«
»Jag! Lemna ert hus utan
att ha visat denne
gynnare, hvad det
innebär, att förgripa sig
på mig? Det faller mig
alldeles icke in. Här!«
Han grep en stol och
ville dermed, skjutande
plantageegaren åt sidan,
slå Adler. Denne
tilldelade honom
emellertid ett tredje
knytnäfsslag, nu icke i
pannan såsom de begge
förste gångerna utan i
ansigtet, så att
angriparen tappade stolen
och åter raglade emot
väggen med begge händer
gripande åt ansigtet.
Man hade alls icke kunnat
se, hur Adler hade utfört
sina tankesnabba slag;
man kunde blott se
framgången. Och nu stod
han lugnt skrattande der
och sade, i höflig ton
vändande sig till
Wilkins:
»I ser, master, att det
icke är jag, der är
angriparen; jag har blott
för vana att försvara
mig, när jag blir
angripen med ord eller
gerningar. Om det är
eder önskan, skall jag
visst nog låtsas, som om
endast vi två vore här
tillstädes. Handla
alltså alldeles efter ert
gottfinnande!«
»Jag önskar intet vidare,
än att monsieur Leflor
lemnar mitt hus.«
Den omnämnde hade ingen
tid till någon
anmärkning. Han hade
dragit opp näsduken för
att torka sin redan under
gårdagen sårade och nu
åter blödande näsa.
Adler ryckte på axlarne
och menade:
»Jag kan visst nog heller
icke begripa, hur han kan
ta sig för att intränga
här utan helsning och
anmälan. Han erhöll redan
i går en fullvärdig
uppfostran af mig.
Derefter stod han inför
Tjocke-Sam, blamerad på
ett sådant sätt, att jag
i hans ställe skulle
skjuta mig en kula för
pannan. Han har blifvit
afslöjad som den
medskyldige till en usel
neger och en ännu uslare
förbrytare. Att han
trots det vågar visa sig
här igen, det är ett
bevis på den fullständiga
afsaknaden af all
hederskänsla.«
Leflor bockade sig ner
för att plocka opp
hatten, der hade ramlat
af honom, satte den åter
på sig och svarade i
stolt ton:
»Det skall strax visa sig
hvem, der här kan tala om
ära!«
»I talar mycket stolt
trots den jämmerliga
anblick, I nu erbjuder.
Aftag eder hatt, eljest
skall jag uppträda såsom
läraren, der visar sina
gossar, huru man skall gå
till väga för att vara
höflig!«
Han tog ett steg fram
emot Leflor. Denne hade
nu insett, att han, då
Adler var honom
öfverlägsen, icke skulle
komma långt med fysiskt
motstånd. Han aftog sig
hatten och sade:
»Om det för ögonblicket
roar er, gerna för mig!
I hvart fall är det sista
gången, jag blottar mitt
hufvud för er begge.
Senare skolen I vara
desto höfligare mot mig.
Denne herr förman skall
jag emellertid låta
utkasta, sedan jag
vederbörligen afstraffadt
honom för hans uppförande
nu.«
Adler ryckte föraktfullt
på axlarne. Wilkins, der
fruktade, att
våldshandlingarna ånyo
skulle utbryta, vinkade
lugnande åt honom och
vände sig till Leflor:
»Jag känner alldeles
likadant som monsieur
Adler. Jag kan icke
begripa, att I efter det,
här inträffade i går, så
raskt kan besluta er för
att göra mig visit.«
»Jag har all anledning
dertill.«
»Då skulle I ha kunnat
utföra er afsigt på
höfligare sätt.«
»Var I måhända höflig
emot mig i går?«
»Så vidt det var mig
möjligt, var jag det.
Monsieur Adler, återgif
honom hans revolver! Jag
skall höra, hvad han har
att säga, och sedan har I
väl godheten att åter
visa er här hos mig.«
»Å,« inkastade Leflor
snabbt, »han behöfver
alls icke aflägsna sig.
Hvad jag har att säga,
det gäller äfven honom.
Jag är öfvertygad derom,
att det i högsta grad
skall intressera honom.«
»Blif då här!« sade
Wilkins till förmannen.
Denne nickade lättvindigt
och svarade med afseende
på den till honom
utfärdade uppmaningen:
»Om I tillåter, så
stannar jag. Vapnet
skall han få, när han
går. Jag har icke för
afsigt att göra det honom
så lätt att i någon
afsigt låta sitt krut
ryka här.«
»Jag önskar äfven, att
mademoiselle blir
hemtad,« tillade Leflor,
i det han låtsades icke
hafva förstått tyskens
ord.
»Menar I måhända min
dotter?« frågade Wilkins.
»Ja.«
»Jag kan ingen anledning
tänka mig, som skulle
göra hennes närvaro af
nöden.«
»Anledningen är till och
med mycket tungt
vägande.«
»Då anmodar jag er att
säga den!«
»Det behöfver jag väl
icke.«
»Då skall min dotter bli
borta ifrån vårt samtal,
monsieur.«
»Menar I kanhända, att
jag idag åter skulle
uppvärma föremålet för
vårt samtal i går?«
ȁ, det skulle man kunna
tilltro er!«
»Der misstager I er
väldigt. Hade jag i går
vetat, hvad jag i dag
vet, så skulle jag väl
icke ha fått för mig att
vilja bli er svärson. I
kan således vara
öfvertygad derom, att jag
icke den ringaste afsigt
har att bli närgången
gentemot mademoiselle
Almy.«
Han hade sagt det i en
stolt, föraktfull ton och
intog på sin stol, på
hvilken han hade satt sig
ner, en hållning, liksom
om han nu vore en domare,
der hade att i all hast
afkunna dom öfver några
åtalade.
Adler rynkade ögonbrynen.
Hvad han hade hört, det
var en förolämpning för
den hemligt älskade, och
det kliade i honom att
tilldela den fräcke
karlen ett knytnäfsslag
för detta; men Wilkins
lade handen på hans arm
och sade:
»Stilla! Vi skola icke
upphetsa oss. Monsieur
Leflor vill tala med mig,
och jag har för afsigt
att åhöra honom. Han
önskar att min dotter må
vara närvarande; jag
skall uppfylla honom
också denna önskan, om
han kan motivera den för
mig. Underlåter han det,
så ger jag honom rådet
att hellre aflägsna sig.
Almy kommer endast i det
fall, jag kan säga henne,
att hennes närvaro är
nödvändig.«
»Det är den,« sade
Leflor. »Jag skulle
annars alls icke begära
hennes närvaro.«
»Säg då anledningen!«
»Egentligen behöfver jag
det icke. Jag skulle
bara behöfva tala, så
skulle I strax skicka
efter er dotter. Men jag
skall likväl nedlåta mig
att säga eder det. Jag
har nemligen med mig
helsningar ifrån en
person, der står miss
Almy mycket nära.«
»Ifrån en henne
närstående person? Det
vet jag icke, hvem I
dermed skulle kunna
mena.«
»Tänk efter en gång!«
»Der är blott en enda
person, om hvilken man
skulle kunna säga detta,
och denna person är jag.«
»Skulle der verkligen
annars ingen finnas?«
Hans blick var med
skadeglad spänning riktad
emot plantageegaren.
»Nej,« svarade denne.
»Besynnerligt! Jag
tänker likväl, att en
förlofvad måste stå damen
närmare, hvilken är
bestämd att bli hans fru.
Eller skulle jag kanske
dervid misstaga mig?«
Wilkins spetsade öronen.
»I talar om en Almys
förlofvade? Det är der
ingen, sir.«
»Å jo! Det är jag
öfvertygad om.«
»Hvem skulle det vara?«
»En viss Arthur.«
När Wilkins hörde detta
namn, gjorde han en
rörelse af förvåning.
»Arthur! Herregud! Hvem
menar I?«
»I har väl ändock en
brorson, der bär detta
sköna, poetiska namn?«
»Visst nog. Jag har
honom emellertid icke,
utan jag hade honom. Han
är försvunnen.«
»Det gjorde er i hvart
fall glad!«
»Huru kommer I att fråga
det?«
»Nå, der äro
omständigheter, hvarunder
det passar en farbror
mycket väl, om hans
brorson försvinner.«
»Det kan jag icke tänka
mig. Hur kommer I för
öfrigt på att kalla min
brorson Arthur för min
dotters förlofvade?«
»Hm! Är han det måhända
icke?«
»Han var det; men ingen
visste om det. Inte ens
Almy har till denna dag
haft någon aning derom.
Jag är icke i stånd att
tänka mig, på hvad vis I
har kommit på denna
hemlighet.«
»Och ändock är det mycket
lätt att tänka sig. Jag
har ju sagt er, att jag
kommer med helsningar.«
»Men väl icke från Arthur
sjelf!«
»Ifrån honom sjelf.«
»Omöjligt!«
»Verkligen! Och förvisso
medbringar jag icke blott
helsningar ifrån honom,
utan till och med bref
eller åtminstone
skrifvelser, för hvilka I
skolen intressera er i
högsta grad. I, eder
dotter och väl också
denne master Adler, den I
så utomordentligt har
tagit under ert beskydd
och der har för afsigt
att egna sitt lif åt er
dotter.«
»Sitt lif? Hur så?«
»Hm! Jag hörde, att han
sade, hon skulle senare
tänka, att han alls icke
lefde mer.«
»Tjuflyssnare!« utropade
Adler. »Hvem ger er rätt
att smyga er in här och
--- --- ---«
»Halt! Tyst!« afbröt
honom Wilkins bedjande.
»Ingen mer tvist! Hvad
jag der hör om Arthur,
det är mig visst nog
intressant i sådan grad,
att jag nu icke kan höra
på annat. I medbringar
således helsningar och
skrifter ifrån honom,
monsieur? Är det
sanning?«
»Naturligtvis!«
»Herregud! Då lefver
han?«
»Det vet jag inte säkert.
Jag vet bara, att han är
författare till
skrifvelserna i fråga.
De ha kommit mig till
handa, och jag håller det
för min pligt att
underrätta er derom.«
»Det är rätt, mycket rätt
af er, monsieur. Det
försonar mig fullständigt
med er. Här är min hand.
Låt det förgångna vara
glömt!«
Han räckte fram handen
emot Leflor. Denne grep
den och svarade:
»Ja väl! Låt det
förflutna vara glömt, och
låt oss mottaga de nya
förhållandena så, som de
bjudas oss!«
»De nya förhållandena?
Jag menar likväl, att
allt må förblifva vid det
gamla!«
ȁ, der skall dock kanske
ändra sig ett och annat,
och jag är mycket gerna
beredd att foga mig
deri.«
»Jag begriper icke, hvad
I menar. Förhoppningsvis
får jag be om att höra
helsningarna och de
skrifvelser, hvarom I
talar, upplästa för mig!«
»Naturligtvis. Men jag
önskade, att detta blott
skulle ske i er dotters
närvaro.«
»Godt, godt! Jag går och
hemtar henne.«
Han gick med bråda steg
åt dörren. När han hade
öppnat den för att lemna
rummet, vände han sig
ännu en gång om och sade
i bekymrad ton:
»Men jag ber, inga
fiendtligheter under min
frånvaro!«
»Å nej, visst inte!«
svarade Leflor.
Men när plantageegaren
var borta, så trädde den
förre fram till fönstret,
blickade ut med ryggen
vänd åt Adler och sade
liksom för sig sjelf:
»När jag inte är i er
närhet, och era tankar
dröja för ett ögonblick
vid mig, så var då
öfvertygad om, att mitt
lif tillhör blott er och
att det icke längre skall
vara till, emedan det
icke förunnades mig att
lefva för er!«
»Bof!« mumlade Adler.
»Gäller detta sköna ord
mig?«
»Naturligtvis!«
»Hm! Det tar jag med ro,
emedan jag är er i högsta
grad öfverlägsen.«
»Underbart!«
ȁ jo! Det behagar mig
att idag vara i lejonets
roll, hvilket låter den
lille hunden gläfsa åt
sig, emedan det fullt ut
känner sin styrka och
mycket väl vet, att der
endast fordras en enda
tryckning för att
söndermosa gläfsaren och
sluka honom.«
»Jemförelsen är mycket
gammal och mycket illa
träffande. Jag tänker,
att den lille hunden icke
skulle ha gläfst åt det
mäktiga lejonet.«
»Gläfs bara på! Hvad I
har gjort, det var bara
ett gläfs gentemot det,
jag förmår göra. Jag
skall bevisa det.«
»Framlägg då detta bevis
så raskt som möjligt,
eljest skall den lille
hunden uppsluka lejonet,
innan det har lyckats er
att få fram ett ord!«
Nu kom Wilkins tillbaka.
Han medbragte Almy, på
hvilken man kunde se, hur
ogerna hon hade följt
hans uppmaning.
»Här är min dotter,« sade
han. »Tala nu!«
Almy hade gått hän till
Adler.
»Jag ber,« hviskade hon,
»ingen tvist med honom!
Han är ju inte värd det,
inte ens att I talar med
honom!«
Hennes far hade alltså
gifvit henne några
antydningar om det
inträffade. Adler
svarade med en
instämmande bugning.
Leflor hade ej ens rest
sig opp för att helsa på
Almy. Han blef sittande
och svarade på Wilkins'
uppmaning:
»Så snabbt och så kort,
som I påbjuder, kan jag
dessvärre icke fatta mig.
Har I då sagt till
missen, hvarom det
handlar?«
»Hon vet, att I kommer
med helsningar ifrån
Arthur.«
»Vet hon äfven, att han
är hennes förlofvade?«
Ȁnnu icke. Men jag
skall --- --- ---«
»Arthur min förlofvade?«
föll Almy sin fader i
talet. »Men Pa, det kan
ju bara vara ett misstag!
Det vill jag intet veta
af!«
»Egentligen skulle du ha
fått veta det, det är
sant; men vi hade våra
goda grunder för att ännu
förtiga det för dig.«
»Ja, dem haden I,«
hånskrattade Leflor.
»Huru menar I det, sir?«
frågade Wilkins.
»Alldeles så, som jag
sade er: I haden era
mycket goda grunder.«
»Naturligtvis. Men jag
inser icke, hvad I dervid
har för anledning att
skratta på detta vis.«
ȁ, era grunder roa mig
så.«
»Det förstår jag inte. I
kan ju alls icke veta
något om mina grunder.«
»Om jag inte vet om dem,
så kan jag åtminstone
tänka mig dem.«
»Kanske det, ja. När
Almy blef bortlofvad med
Arthur, var hon ännu för
liten för att förstå,
hvarom det handlade.
Derför sade man henne
ingenting. Dessutom
ville jag icke påverka
hennes känslor. Jag var
öfvertygad om, att hon
alldeles af sig sjelf
skulle älska sin kusin.«
»Det hade underlättat
kramhandeln för er!«
»Ja, om än jag icke kan
inse, hur I kan få för er
att använda det så
ovanliga men lika så låga
ordet kramhandel.«
»Nå, då skall jag
uttrycka mig annorlunda,
master Wilkins. Jag
skall alltså inte säga,
att det hade underlättat
kramhandeln för er, utan
att det hade undanskaffat
ett bekymmer, I annars
hade fått på halsen.«
»Bekymmer? Månne
hvilket?«
»Om nu er dotter icke
hade älskat sin kusin?«
»Det var omöjligt.
Tyvärr anträdde han sedan
en så lång resa och har
ännu inte återvändt.«
»Låt oss emellertid
antaga det fallet, att
hon icke hade älskat
honom så, som man älskar
den man, hvilken man
tillhör för hela lifvet?«
»Hvilket ändamål har er
fråga?«
»Och låt oss vidare
antaga det andra fallet,
att han hade blifvit här
i stället för att anträda
sin långa och farliga
resa. Hvad då?«
»Nå, då hade han väl gift
sig med någon annan.«
»Och hans förmögenhet ---
---?«
Den talandes blick var nu
med genomträngande skärpa
riktad emot Wilkins! Den
senare blef en
schattering blekare och
svarade:
»Hans förmögenhet hade
jag måst utbetala honom.«
»Hvaremot den nu tillhör
er?«
»Ja.«
»Med hvad rätt?«
»Han är spårlöst
försvunnen, och jag är
hans ende arfvinge.«
»Ja så! Hm, hm! Hade I
då verkligen också måst
utbetala honom hans
förmögenhet?«
»Hvarför icke?«
»Kanske hade den varit
för betydande och
öfverstigit era krafter.«
»Helt visst icke. Hvar
och en vet, att jag egde
denna plantage i
kompanjonskap med min
bror. Den tillhörde till
hälften honom. Efter
hans död öfvergick
naturligtvis denna hälft
på Arthur, hans ende
son.«
»Ja, ja, så enkelt det
ligger till med denna sak
eller snarare synes ligga
till.«
»Huru skulle den annars
ligga till?«
Adler hade icke satt sig
igen, sedan Almy hade
kommit in. Han hade
lutat sig emot väggen.
Med armarne i kors
iakttog han Leflor. Nu
tog han ett steg fram och
sade:
»Jag ber, monsieur
Wilkins, låt er icke
dragas vid näsan af denne
man. Han har något i
kikaren emot er. Hans
afsigt är icke god. Han
vill spela er något
bofstreck, tillfoga er
något slag. Han vet
någonting om er och ger
er nu giftet droppvis.
Se på hans ondskefulla
leende! Låt honom tala.
Låt honom säga, hvad han
vill. Sedan veta vi det
och skola gifva honom ett
lika så kort och bestämdt
svar.«
Leflor gaf till ett
hånskratt.
»Hvilken skarpsinnig
menniska denne tysk är!«
sade han. »Han har
gissat rätt. Jag har ett
streck i beredskap. Jag
skall fatta mig kort.
Jag vill berätta en
historia för er.«
»Spela inga spratt!« sade
Wilkins. »Jag har inte
tid att höra på
historier.«
»Min kan och måste I
höra, sir. Jag skall
göra er till viljes och
fatta mig mycket kort. I
skall redan vid de första
orden märka, att
berättelsen är högst
intressant. Alltså: der
voro en gång två bröder,
der egde alldeles lika
medel. De köpte en
plantage i kompanjonskap
och betalade hvar och en
hälften af priset. Begge
voro mycket ordentlige
män men af olika
politiska åsigter. När
inbördeskriget utbröt i
Förenta Staterna, höll
den ene med Nordstaterna
och den andre med
Sydstaterna.«
Berättaren gjorde en paus
och fixerade Wilkins med
skarp blick. Denne
flyttade sig förläget på
sin stol.«
»Bröderna grälade visst
nog icke om sina
politiska tänkesätt, ty
de höllo hjertligt af
hvarandra. Den ene, der
höll med Nordstaterna,
vexlade sin andel i reda
penningar och understödde
dermed Nordstaternas
regering. Hans pengar
tog slut. När kriget var
till ända, och
Nordstaterna hade vunnit,
tänkte man alls icke på
de offer, den gode mannen
hade gjort. Han var
alltför stolt för att
resa anspråk derpå.
Egentligen var han nu en
fattig man. Han hade
måst ge brodern svart på
hvitt derpå, att han hade
fått sin förmögenhet
utbetald. Den senare
hade medlidande och sade:
`Låt det förlorade vara
borta. Vi ha nog med
pengar. Jag har en son,
du har en dotter. De två
kunna gifta sig med
hvarandra, så kommer min
hälft, der ju återstår
oss, äfven dig till
godo.´ Så sade den gode
mannen; sedan --- dog
han.«
Berättaren gjorde ånyo
ett uppehåll. Wilkins
hade lagt hufvudet emot
stolens ryggstöd. Han
såg likblek ut. Nu reste
han sig långsamt,
stirrade på Leflor och
frågade med skälfvande
stämma:
»Monsieur, hur vet I
det?«
»Tänkte I kanske, det var
en hemlighet?«
»Ingen visste det förutom
jag, min bror och hans
son. Ingen af oss tre
har förrådt det.«
»Hm! Mer om det efteråt!
Tycker ni om
berättelsen?«
»Plåga mig icke! Hvem
har berättat er det?«
»Säg mig först, hvarför I
är så upphetsad!
Tillstår I kanske, att I
sjelf är den broder, der
förslösade sin
förmögenhet?«
»Förslösade? Nej! Jag
har offrat den på
fäderneslandets altare.«
»Kalla det, hvad I vill.
Men det var icke blott er
andel, I lät utbetala. I
utstälde ock papper på er
broder till ett värde af
tretiotusen dollars, och
han inlöste dem. Är det
sant eller ej?«
»Det är sant. Men menar
I måhända, att dessa
papper voro förfalskade?«
ȁ nej. Det gick
alltsammans högst ärligt
till!« Och i hånfull
uppriktighet tillfogade
han: »Ärligare än det mig
nu är kärt!«
»Då begriper jag
emellertid icke, hur I
har kommit till kännedom
om allt detta.«
»Mycket enkelt: er
brorson har sqvallrat.«
»Det är icke sant!«
»Åhå! Hvem annars skulle
ha sagt det! Det var en
hemlighet; det är mycket
riktigt. Er bror dog och
tog hemligheten med sig
på hinsidan; de döde
sqvallra som bekant icke.
I har sjelf aktat er för
att säga någonting. Hvem
återstår då förutom er
brorson?«
»Jag kan icke tro det.«
»Var han då införstådd
med att verkligen äkta
Almy, såsom det var
faderns vilja?«
»Han har aldrig nekat
till det.«
»Men riktigt hållit af,
nemligen så som man
älskar en fästemö, det
har han heller icke,
eljest hade han väl
underlåtit att spela er
detta spratt.«
»Hvilket spratt?«
»Anar I det icke?«
»Jag har icke den minsta
aning om, hvad I kan
mena.«
ȁ ve! Jag har hittills
trott, att han hade
meddelat er det
brefledes.«
»Intet ord.«
»Då beklagar jag att
behöfva öfverraska er så
oangenämt.«
Han stälde sig långsamt
opp. Äfven Wilkins reste
sig. Han hade ingen färg
i ansigtet mer. Han
visste, att Leflor ville
hämnas på honom, och han
kunde tänka sig, att det,
han nu skulle få höra,
icke var något godt, i
synnerhet som Leflor
sjelf hade betecknat det
som något oangenämt.
»Hvad har I att meddela
mig?« frågade han.
»Intet vidare, än att jag
är kommen för att
föreställa mig för er
såsom den nuvarande
ägaren af Wilkinsfield,
monsieur och
mademoiselle.«
Han gjorde en djup,
hånfull bugning för de
begge omnämnde. Almy
förblef tyst. Hon endast
såg bekymradt på på sin
fader. Ej heller denne
fann några ord. Han höll
ögonen vidöppna och stint
riktade på Leflor. Hans
läppar bäfvade, hans
händer skälfde; han ville
tala och kunde det ej.
»Far, min far! Tag dig
samman!« bad dottern, i
det hon hastigt trädde
fram och lade armarne om
honom.
Äfven Adler kom för att
understödja dem. Leflor
mönstrade gruppen och
sade:
»Underbart! Alldeles
liksom på scenen! En
utmärkt tablå!
Utomordentligt rörande!«
Det återgaf
plantageegaren hans
sjelfbeherskning. Han
sköt Adler och Almy ifrån
sig och sade bedjande:
»Låt mig! Antingen ha vi
förstått fel, eller också
föreligger der något
annat misstag, hvilket
strax skall uppklaras.«
»Något misstag är icke
till städes. Ett
uppklarande skall I
förvisso strax finna,«
genmälde Leflor, i det
han stack handen i fickan
och drog fram sin
plånbok.
»Ja, om detta uppklarande
måste jag visst nog
bedja!«
»Naturligtvis! Men jag
kan aldrig få för mig att
ge er dessa papper i
händerna utan hvar
säkerhet derom, att I
strax återlemnar mig
dem.«
»Jag återlemnar dem, så
snart jag har läst dem.«
»Ert hedersord?«
»Ja. Jag hoppas, I skall
åtnöja er dermed!«
»Naturligtvis! I har
ännu aldrig brutit ert
ord. Tag således här
dessa tre anvisningar,
hvar och en på tiotusen
dollars, utstälda af er
på er bror.«
Wilkins betraktade
papperen noga.
»Ja, det är de,« sade
han.
»Tag här sedan er egna
förklaring och
underskrift, att er bror
har utbetalat er andel i
plantagen till er och
ytterligare tretiotusen
dollars derutöfver,
bevitnad af notarie och
försedd med sigill. Är
det riktigt?«
»Ja,« tillstod Wilkins,
sedan han undersökt
handlingen.
»I medger således, att
plantagen nu tillhörde er
brorson Arthur Wilkins«
»Som ärlig man måste jag
medge det.«
»Och att I endast har
förvaltat den för honom?«
»Ja.«
»Att I är skyldig honom
de tretiotusen dollars?
Eller har I återlemnat
honom dem?«
»Nej.«
»Godt! Är han myndig?«
»Ja, om han ännu lefver.«
»Han har alltså rätt att
sälja plantagen till
hvem, han vill?«
»Denne rätt har han; men
jag är öfvertygad om, att
han aldrig skulle taga
detta steg utan att
meddela mig det och
rådfråga mig.«
»Der misstager I eder.
Det har han gjort.«
»Nej och åter nej och
tusen gånger nej!«
»Och jo och åter jo och
tusen gånger jo!«
»Hvar skulle han ha gjort
det?«
»I Santa Fé.«
»Till hvem?«
»Till en amerikanare vid
namn Walker. Jag har i
min tur köpt plantagen af
honom och strax betalat i
reda penningar.«
»I har väl aldrig varit i
Santa Fé?«
»Han har varit här hos
mig. Här har I
köpehandlingen ifrån
Santa Fé. Granska den!
I skall intet oriktigt
finna.«
Plantageegaren tog
handlingen, granskade
hvar rad och hvart ord.
Sedan lät han den falla
till bordet, sjönk sjelf
ner i fåtöljen och sade:
»Det är sant, otroligt
och likväl sant! han har
sålt farmen med allt,
allt, allt!«
Ȁr intet misstag
möjligt?« frågade Adler.
»Nej. Köpet är afslutadt
inför mayorn. Denne har
noga undersökt Arthurs
rättigheter och förklarat
dem för obestridliga.
Lika så obestridliga äro
nu äfven denne Walkers
rättigheter.«
»Walker? A! Är det
kanske den samme Walker,
den monsieur Leflor i går
räddade och tog med sig
hem?«
»Alldeles densamme,«
grinade Leflor. »När vi
hade kommit hem till mig,
köpte jag plantagen af
honom. Han har nyss
redan afrest. I kunnen
deraf se, att han
egentligen mycket väl
kunde ha låtit sig blifva
sedd här. Det var han,
der var egaren.«
»Kan I då bevisa, att I
verkligen har köpt
plantagen af honom?«
»Till bevis. Här är
köpebrefvet!«
Wilkins granskade äfven
denna handling. Det var
alldeles regelrätt
affattadt. Ej ens den
knepigast advokat hade
kunnat upptäcka det
ringaste fel eller ens
den minsta försumlighet
deri.
Leflor fick tillbaka
aktstycket och frågade:
»Erkänner I det?«
»Denna fråga kan jag
naturligtvis icke
besvara.«
»Hvad tänker I göra?«
»Det vet jag heller ej.«
»Nå, jag vill medge, att
denna angelägenhet icke
blott kommer olägligt för
er, utan att den till och
med är ett svårt slag för
er. Men I kan intet
göra. Det aldra bästa
är, att I fogar er i det
oundvikliga.«
»Jag skall naturligtvis
fråga en rättslärd.«
»Godt. Jag ger er en hel
veckas tid. Har I till
dess intet beslut fattat,
så gör jag mina anspråk
gällande hos
myndigheterna och låter
helt enkelt kasta ut er.«
»Dermed skall I väl
ändock blifva tvungen att
vänta litet, monsieur.«
»Det få vi se! Att vilja
bestrida mina rättmätiga
och väl betalda anspråk,
det vore galenskaper.
Med denna angelägenhet
äro vi färdiga.
Plantagen tillhör mig.
Men hur ligger det nu
egentligen till med det
der beloppet?«
»Med hvilket belopp?«
frågade Wilkins
förvånadt.
»Nå, med de tretiotusen
dollars?«
»Huru skulle det ligga
till med dem? Dem är jag
ju skyldig min brorson.«
»Icke längre. Han har
sålt skulden.«
»Åhå! Till vem?«
»Till denne Walker. Af
honom köpte jag i min tur
den i går. Det kan I ju
tänka er, då I ser, att
jag har handlingen i min
ägo.«
»Bevisa det för mig!«
»Mycket gerna. Här, läs
dessa skrifter en gång.«
Wilkins läste. När han
var färdig, sade han,
nästan stönande:
»Det är sant. Han har
sålt denna skuld.«
»Det vill jag ändock icke
tro,« sade Adler. »Stod
I då icke på god fot med
honom?«
»Å, alltid, alltid!«
»Lemnade han er i ofred?«
»Nej, alldeles tvärt
emot.«
»Då vill jag tro, att han
af någon oss obekant
anledning har sålt
plantagen. Detta har
inbringat honom en ganska
betydande summa. Skulden
hade han då endast kunnat
sälja i afsigt att
fullständigt och
grundligt ruinera er.
Det gör ingen brorson
emot sin farbror.«
»Men det är ju hans
handstil här!«
»Vet I det säkert?«
»Liksom vore det min
egen.«
»Och likväl tror jag icke
derpå!«
Då anmärkte Leflor i
skarp ton:
»Om I tror derpå eller
ej, det är här alldeles
likgiltigt! I skall i
hvart fall alls icke
blifva tillfrågad, och
derför kan jag endast
råda er, att hålla ert
munläder orörligt!«
Adler svarade deremot i
lugn ton:
»I njuter väl af, att
kunna uppträda på detta
vis här. I menar er vara
herre till Wilkinsfield,
och af denna anledning
--- --- ---«
»Och af denna anledning
skall I vara den förste,
jag drifver åt helvete,«
inföll Leflor.
»Att I har det för
afsigt, derom är jag
fullständigt öfvertygad;
men lyckas er skall det
icke!«
»Åhå! Menar I, att jag
skall förlora, när det
kommer till en process?«
»Om I vinner eller
förlorar, det är alldeles
likgiltigt i denna fråga.
Åt helvete jagar I mig i
intet fall. När I skall
sätta er fot här, är jag
för länge sedan borta.«
»Det är er lycka, ty jag
skulle drifva några goda
hundar emellan benen på
er.«
»Gör det i er fantasi,
hvilken förvisso tycks ha
en mycket hundaktig
karakter; i verkligheten
skall I ej lyckas
dermed.«
»Skaffa er då snarast
bort, ty jag kommer
mycket snart. Äfven om
jag måste processa, så
skall jag redan i dag
vidtaga mått och steg för
att indrifva mitt
tillgodohafvande på
tretiotusen dollars. Der
öfver i ert goda Tyskland
må fordringsegaren icke
ha någon rätt; men här
hos oss fins lyckligtvis
ännu bysättningshäktet.
Det måsten I betänka. Om
master Wilkins icke
betalar mig, låter jag
inspärra honom. Och
medans jag gör anspråk på
plantagen och han sitter
i fängelse, skall jag
insätta en god man och
låta bortjaga er!«
»Hm! Er advokat är en
slug karl!«
»Ja. Er är han i hvart
fall vuxen. Alltså,
monsieur Wilkins, kan I
betala?«
»Nej.«
»Då måste I ovilkorligen
i finkan!«
»Bara icke så brådt om!«
inföll Adler. »Innan I
talar om
bysättningshäkte, måste I
tänka derpå, att äfven
era anspråk beträffande
de tretiotusen dollars
icke äro rättsligt
erkända. Tills detta har
skett, kan I tills vidare
sätta er sjelf i den
finka, hvarom I talar.
Om monsieur Wilkins hör
på mitt råd, så visar han
er nu på dörren. Det är
i hvart fall det bästa,
han kan göra.«
»Menar I det? Ser man
på, så klok och vis I är!
Äfven jag har ett godt
råd till honom, hvilket
emellertid är tusen
gånger bättre än ert. Om
han är förståndig, så
skall han för öfrigt
inse, att jag menar
mycket mer väl med honom
än I. Era afsigter
känner jag!«
Wilkins hade nästan
blifvit bedöfvad af det,
han nu hade erfarit. Der
surrade och burrade i
öronen och det flimrade
för ögonen. Han hörde
alldeles precis, hvad som
sades; men orden trängde
fram till honom liksom ur
fjerran och genom bruset
af en bränning. När han
nu hörde Leflors sista
ord, trodde han sig kunna
finna räddning. Derför
frågade han:
»Hvilket råd har I då för
mig?«
»Kan I ej tänka er det?«
»Nej.«
»Och det är ändock ganska
så enkelt! Genom att jag
ger er detta råd, bevisar
jag för er, att I ingen
bättre vän har än mig,
och att hvar annan
menniska, der talar
annorlunda än jag, endast
har sin egen fördel för
ögonen men icke er. Jag
förundrar mig verkligen
öfver mig sjelf. Jag
befinner mig i en så
underbar stämning, liksom
hade I gjort mig idel
godt i stället för så
mycket ondt. Jag vill
också glömma det, här
inträffade i går, och
icke mer tänka derpå; men
jag hoppas, att I också
skall inse, hur väl jag
menar!«
»Säg då, vad I råder mig
till.«
»Godt! Jag är öfvertygad
derom, att I skall följa
mitt råd. Der är ju
verkligen icke mer att
göra för er. Om I är
förståndig, kan I rädda
plantagen för er. Sök
efter en rik man för miss
Almy, en som har medel
att förvärfva plantagen!«
»Skulle I då vara beredd
att åter sälja den, i
fall den tillerkännes
er?«
»Nej, aldrig i hela
lifvet.«
»Nå, då kunde ju inte
heller den rikaste
svärson förvärfva den.«
»Det är heller inte af
nöden. I måste bara
välja en, den plantagen
redan tillhör.«
»A, det är tydligt nog!
I menar er sjelf?«
»Ja. Det skulle ge hela
historien det bästa
slutet. Jag hoppas, I
inser det!«
»Naturligtvis inser jag
det. I kommer och
fråntager mig plantagen.
Dertill ger jag er
tretiotusen dollars och
min dotter! Hm!«
»I grinar?«
»Icke af glädje!«
»Det medger jag. Jag har
förstånd nog till att
inse, hur obehaglig denna
angelägenhet är för er.
Men om I har lika mycket
förstånd, så skall I
också erkänna, att mitt
råd är det bästa.«
Då reste sig Wilkins
ifrån sin stol, vände sig
till Adler och frågade:
»Hvad säger I till det?«
»Hvad jag redan har sagt:
drif ut den karlen!«
Då trädde Leflor fram,
stälde sig midt emot
Adler och sade:
»Jag har icke den
ringaste lust att förarga
mig mer här, än vad som
hittills har skett.
Denne man ger er ett råd,
och jag har gifvit er ett
annat. Hvilketdera skall
I följa?«
Wilkins befann sig i
största förlägenhet. Han
kände till landet och
dess förhållanden. Han
visste, att han gick en
svår tid till mötes.
Allt det kunde han
undvika, om han uppfylde
Leflors önskan. Derför
vände han sig till sin
dotter:
»Almy, svara du i mitt
ställe! Men gör mig
sedan inga förebråelser,
när jag handlar enligt
din vilja och det blir
annorlunda och värre än
du tänker dig.«
»Skall du inte heller
göra mig några?«
»Visst icke!«
»Då vill jag hellre
arbeta, så att mina
händer blöda, och hellre
hungra, än att jag
tillhör en man, der heter
Leflor.«
Den omnämnde utstötte ett
ljud, der ljöd spetsigt
och skarpt likt en
hvissling ur hans mun.
Han hade verkligen trott,
att man skulle rätta sig
efter hans råd. Nu
framstötte han:
»Det är ju galenskaper!
Der rusar I ju med öppna
ögon i förderfvet!«
»Detta förderf är mig
angenämare än I!« svarade
den sköna flickan.
Det var honom då ändock
alltför mycket.
»A!« väste han. »Om jag
vore er far!«
Hon hade dittills hållit
sig skenbart likgiltig.
Under hela
olycksbudskapet hade
intet skräckens ord
undsluppit henne. Hon
var alldeles för stolt
och föraktade Leflor
alldeles för mycket, för
att hon skulle låta honom
märka, huru djupt rystad
hon var af den förlust,
der skulle träffa dem.
Men nu stod hon stolt och
med högburet hufvud inför
honom för att säga honom,
hvad hon hade att säga.
Hon frågade strängt:
»Hvad skulle I göra, om I
vore min far, monsieur
Leflor?«
»Jag skulle befalla er
att göra mig till
viljes.«
»Och om jag inte lydde?«
»Då skulle jag tvinga
er.«
»Hvarmed?«
»Med --- med --- --- med
allt, hvarmed man kan
tvinga vanartiga barn.«
»Nå, min far är inte så
olycklig att ha vanartiga
barn. Skada, att er egen
icke längre lefver. Han
hade kunnat företaga det
af er omtalade
experimentet på er. Mitt
sista ord är uttaladt.
Er närvaro har intet
ändamål längre. I kan
gå!«
Hon stod der trots sin
ungdom liksom en
drottning. Hennes höjda
arm visade på dörren.
Hennes ögon blixtrade.
Hon var i sin stolthet, i
sin moraliska vrede, i
sin qvinliga harm så
skön, så hänförande skön,
att Adler ej förmådde
vända ögonen ifrån henne.
Men det gick likadant med
Leflor. Han glömde att
gå. Han blef stående med
ögonen riktade mot henne,
liksom om han ville
uppsluka henne.
»Nå!« utropade hon.
Han for tillsammans och
grep efter sin hatt.
»Alltså verkligen?«
frågade han.
»Verkligen! Intet
ögonblick längre, annars
kallar jag på
tjenstefolket.«
Redan höjde han foten för
att gå. Men då
öfvermannade honom
intrycket af hennes
skönhet; han vände sig om
och ropade, ej mer sig
sjelf mäktig:
»Ja, jag går, men bara
tills vidare; men jag
kommer åter för att göra
dig till mitt qvinfolk.
Det skall du bli, du
skall! Det svär jag! Om
än alla englar och alla
djeflar vore deremot, så
skulle du likväl tillhöra
mig. Du är min egendom.
Här är tecknet!«
Två snabba steg, han grep
henne och slet henne till
sig i sina armar. Han
ville kyssa henne. Hon
utstötte ett skrik och
böjde hufvudet åt sidan.
Men i samma ögonblick
hade redan Adler fattat
honom om nacken, så att
den fräcke nu i sin tur
utstötte ett skrik.
Tysken kastade honom likt
en boll emot dörren, så
att den for opp och
Leflor störtade ut i
hallen. Innan han kunde
resa sig, hade Adler
redan åter gripit honom
och slängde honom på
nästa dörr, der likaledes
for opp.
Naturligtvis flög Leflor
nu ut igenom dörren och
ut på förstugans
stenplattor. I den
senare stod emellertid
den neger, der ännu
väntade på den hvite.
När han nu såg denne i
detta tillstånd, for han
emot honom och ropade
skrattande:
ȁ Jessus, Jessus! Hvem
kommer der? Massa Leflor
kommer flygande! Skall
flyga vidare!«
Han grep den hvite och
lyfte honom ifrån
golfvet, skakade honom,
liksom om alla ben i
kroppen skulle skramla,
och kastade honom sedan
sista stycket ut igenom
främre porten. Detta
gick så snabbt som
tanken, så att Adler nu
först trädde ut igenom
dörren. Han såg icke
Leflor men den svarte och
frågade:
»Hvar är den gynnaren?«
Negern grinade med hela
ansigtet, så att hans mun
räckte från det ena örat
till det andra, pekade ut
på gårdsplanen och
svarade:
»Der ligger han, massa!
Skall jag kasta ut honom
öfver trädgården och
efteråt kanske till och
med opp i molnen?«
»Nej, min bäste! Han har
fått nog. Låt honom
löpa!«
»Han skall fort nog se
till att packa sig iväg.«
(slut på fyrationde
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 41
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 040 senast ändradt 10 Aug 23:42
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
