»Nå, du skaffas in i grufvan och måste der arbeta med jern på händer och fötter, så att hvar flykt och hvart motstånd äro omöjliga. Borra in dig likt en mask i jorden och du får aldrig åter se solens ljus eller känna en frisk fläkt. Du inandas oupphörligt qvicksilfret. Din mun blir inflammerad; tänderna falla ut; andedrägten stinker som ett ruttnande as. Tandköttet sönderfaller, emedan det förstöres af onda svulster, och spottet fradgar oupphörligt ur din mun liksom på en galen hund. Din hud blir grå och allt smutsigare; ansigtet faller in; ögonen förlora sin kraft att se, och magen kan ej längre fördraga mat och dryck.«
Han uppmålade dessa tillstånd med synbart välbehag. Ty värr öfverdref han icke. Hvad han sade, det var verkligen sant.
(ur afsnitt 61)
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Eftersom handlingen i denna fortsättningsroman är nästan densamma som pappersböckernas, äro också de uppträdande personerna i stort sett de samma. Emellertid ha de olika namn i den ursprungligen i en tysk tidskrift och nu på Världsväfven offentliggjorda texten jemfört med pappersböckernas text. Följande tabell visar, hvilka namn, som motsvara hvarandra i den svenska pappersboken »Dödsdalen« (1955) och den på Världsväfven offentliggjorda texten »Tyska hjertan, tyska hjeltar«.
| Några namn i »Dödsdalen« och »Tyska hjärtan, tyska hjältar« | |||||||||
| Dödsdalen (Lindblads Förlag, Uppsala 1955) | Tyska hjertan, tyska hjeltar (1885–88/2004–06) | ||||||||
| Rothe, utvandrad tysk skogvaktare | Rothe, utvandrad tysk skogvaktare | ||||||||
| Sam Hawkens | Sam Barth | ||||||||
| Will Parker och Dick Stone | Jim och Tim | ||||||||
| Blodige Jack | den röde Burkers | ||||||||
| »Old Firehand« alias Winter | »Blekansigtenas Furste« alias Oskar Steinbach | ||||||||
| »Urskogens duva« alias Almy Wilkins | »Urskogens dufva« alias Almy Wilkins | ||||||||
| plantageägaren Wilkins | plantageegaren Wilkins | ||||||||
| Arthur Wilkins | Arthur Wilkins | ||||||||
| Wilkins' granne, plantageägaren Leflor | Wilkins' granne, plantageegaren Leflor | ||||||||
| Walker alias Zennort alias Hopkins | Walker alias Zennort | ||||||||
| Blå vattnet | Silfversjön | ||||||||
| Wallert Effendi alias Herman von Adlerhorst | Wallert Effendi alias Hermann von Adlerhorst | ||||||||
| Martin Adler alias Martin von Adlerhorst | Martin Adler alias Martin von Adlerhorst | ||||||||
| Tschita-Lisa | Tschita | ||||||||
| engelsmannen sir David Lindsey | engelsmannen lord Eagle-nest | ||||||||
| dervischen Osman alias Florin al. Bill Newton | dervischen Osman al. Florin alias Bill Newton | ||||||||
| Norman Effendi alias Paul Norman | Normann Effendi alias Paul Normann | ||||||||
| Roulin alias Silvermannen alias Sonataka | Roulin alias Sonataka | ||||||||
| negrerna Bommy, Zeus, Milly, My och Ty | negrerna Bommy, Zeus, Milly, My och Ty | ||||||||
| Senjorita Miranda | Sennorita Miranda | ||||||||
| »Old Shatterhand« alias »Kara ben Nemsi« | — | ||||||||
| Winnetou, apachernas hövding | Starka Handen | ||||||||
| Starka Handen, marikopahövdingen | Starka Handen | ||||||||
| Forner | Forner | ||||||||
| Juanito | Juanito Alfarez | ||||||||
| Anita | Annita | ||||||||
| Tant Droll | — | ||||||||
Ni vet, att slavhandeln är förbjuden? Och likväl pågår den ännu i hemlighet. Ännu kommer de skönaste tjerkessiska flickorna till Konstantinopel för att där säljas till rikets störste män. Jag känner till en gammal, berömd flickhandlare där borta i tjerkesskvarteret, vilken ännu saluför första rangens skönheter. För en kort tid sedan hade han fått in en ung tjerkessiska av en skönhet, varav han dittills aldrig hade haft någon. Han vill sälja henne blott emot den allra högsta summa, och därför har han vikt henne åt Sultanen.
Han bar fullständigt turkisk dräkt. Därför nästan förundrade de sig bägge över, att han hade uttalat sin bön på den renaste franska. Av hans långa, bredaxlade gestalt kunde man sluta sig till, att han besatt stor kroppskraft. Hans kostym var dyrbart smyckad, och ur hans bälte stack två pistolers guldbesatta kolvar och en knivs med ädla stenar inlagda fäste upp. Han föreföll således vara rik. Man kunde uppskatta hans ålder till kanske trettio år. Hans ansikte var blekt men ej av en sjuklig färglöshet. I de stora, mörka ögonen låg ande och liv; och en kraftig, välansad mustasch gav honom ett krigiskt utseende. Den främmande kunde gälla för att vara ett sällsynt exempel på manlig skönhet. Han bar inga handskar, och så såg man på hans högra hands lillfinger en ensam sten av betydande storlek glänsa. Denna diamant representerade ensam en icke obetraktlig förmögenhet.
Dervischen kände på slavinnans armar, skuldror och barm; han tog ett grepp om midjan, lät visa sig hennes tänder --- kort och gott behandlade han henne alldeles såsom en vara, vilken man ogenerat kan undersöka. Hon hade blivit blek, mycket blek, dock vågade hon inte vara olydig; men när han vände sig bort ifrån henne, utnyttjade hon detta strax till att fly ur rummet.
Hon ledde henne in i ett på orientaliskt vis praktfullt inrett kvinnogemak. Bägge måste slå sig ner vid sidan om varandra på en sidendivan, medan den sköna värdinnan satte sig på en låg kudde med benen i kors under sig. Hon hade alltjämt piskan i handen. »Ni skall väl tro mig om att vara ett riktigt argt, ont väsen,« sade hon med ett roat leende, »men ni skall lära känna mig bättre. Där, som man gör männen till kvinnfolk, där måste kvinnorna bli till män. Vad är ditt namn?«
Han höll fram bössan emot de två. Geväret hade ett mycket egendomligt utseende. Det var i alla händelser inte putsat på flera årtionden. Vid slag med kolven hade olika stycken av den blivit avbrutna och ersatts med nya, vilka ett omkringslaget järnband höll samman. En med de västliga förhållandena obekant hade inte alls hållit det för möjligt, att ens ett enda skott skulle kunna avfyras ur detta gevär utan största livsfara för skytten. Men präriejägaren vet, vad ett sådant vapen har att betyda, och tar det bara med största vördnad i handen.
Här bakom detta träd har han stannat till. Här har han stått en längre stund och med fotspetsarna åt höger. Hans ansikte har alltså varit vänt däråt, hän emot herrgården. Jalousierna är ännu inte uppdragna; för två timmar sedan har de ännu mindre varit det; endast verandan är öppen. Det måste alltså ha befunnit sig någonting där, som han har velat iaktta. Vänta här ett tag! Jag är av den åsikten, att han har någon avsikt med avseende på plantagens herre. Han har inte gått direkt till denne, utan han rekognoscerar i förväg, han smyger sig i hemlighet omkring bakom träden; hans avsikt är således ingen god, ingen lovvärd. Det är möjligt, att han kommer till ägaren, medan vi ännu söker honom; ja, det är till och med möjligt, att han redan är hos denne.
Stillsamt, stillsamt, min gosse, annars bringar dig åtta tum kallt stål till vila. Jag är hitkommen i god avsikt och har blivit emottagen av dig på ett sätt, som jag inte är van vid och som jag inte heller skall vänja mig vid för att göra dig till viljes. Vem och vad du är, det angår mig inte; men jag är savannlöpare och handlar enligt savannens lag. Enligt denna består svaret på en förolämpning i en kula eller ett knivstyng.
Han kröp ut ur sitt gömställe och vidare på marken ända fram till baksidan av nästa buske. Sålunda kröp han ifrån buske till buske, tills han nådde de buskar, vilka befann sig på högst sex stegs avstånd ifrån dörren. De bestod av med vildvin igenomträngd, buskaktig fläder och bildade, när man väl en gång hade arbetat sig in, till och med på ljusa dagen ett helt tillräckligt gömställe. Sam befann sig trots sitt betydande kroppsomfång mycket snart i busksnårets inre och han visste där att inrätta sig så slugt och maskera sig med grenar, att det hade fordrats västmannens övade öga för att upptäcka honom.
Denne rövare, vilken måste lämna ifrån sig sitt skinn och sin näsa, befinner sig här på kärran såsom fånge. Han hade gömt sig hos sin vän, vilken beskyddade honom, vilken ljög för oss, så att vi inte skulle kunna gripa förbrytaren. Även denne medskyldige ligger med på kärran. Till straff för att han har motsatt sig rättvisans utövande skall han nu dömas att verkställa savannlagens stränghet på sin skyddsling. Han skall skära av honom näsan och sedan dra av honom skinnet, flå hela huden av ifrån kroppen.
Skaffa er då snarast bort, ty jag kommer mycket snart. Även om jag måste processa, så skall jag redan i dag vidta mått och steg för att indriva mitt tillgodohavande på trettiotusen dollars. Där borta i ert goda Tyskland må fordringsägaren inte ha någon rätt; men här hos oss finns lyckligtvis ännu bysättningshäktet. Det måste ni betänka. Om master Wilkins inte betalar mig, låter jag spärra in honom. Och medan jag gör anspråk på plantagen och han sitter i fängelse, skall jag sätta in en god man och låta jaga bort er!
Han höll in, satt av och ställde sig bakom sina bägge hästar. Sedan lade han an med sin bössa och väntade på, att dessa indsmen skulle komma närmare. Han skulle bakifrån sina hästar kunna ge dem en kula utan att själv bli träffad av dem. Naturligtvis hade skogvaktaren följt hans exempel och höll, stående bakom sin häst, sitt vapen skjutklart. Indianerna tycktes inte vara rädda. De kom ända fram på mycket nära håll och tvärstannade sina hästar på knappt tjugo stegs avstånd ifrån de vita.
Den »Starka Handen« är en indianhövding, en krigare, ryttare, brottare och skytt som ingen annan. Han besitter en kroppskraft, en knytnäve, som kan hugga sönder stenar, därav hans namn. Han är en vän till de vita i allmänhet men inte någon vän till Förenta Staternas regering, som gör hans folks livsrum allt trängre och trängre. Ve denna regering, när den »Starka Handen« en gång kommer på tanken att ställa sig i spetsen för de sydvästliga indianstammarna! Denne hövding är inte gammal men full av insikt, klokhet och skicklighet, som blott kan jämföras med hans tapperhet. När han uppträder i församlingen, bugar sig alla till marken, och när han reser sig för att tala, då avstannar till och med stormen och tiger för att åhöra den röde hövdingens ord.
Ja. Med honom gör vi sedan väl en lika så fin affär. Hör du, det är väl ändå egendomligt, att den röde Burkers har sammanträffat med denne Walker. Han är en duktig karl. Den gången i Wilkinsfield blev han också nästan ställd till svars. Han blev ju formligen belägrad, innan vi sedan kom till den svarte Bommys koja. Bröderna Jim och Tim och Tjocke-Sam ville komma åt honom. De hade visst en hämnd att ta ut på honom. Nå, om de visste, att han nu är i Prescott och därtill en stenrik gynnare, så skulle de snarast bryta upp för att avlägga ett besök hos honom. Var månne kan väl dessa tre gynnare hålla hus?
Hon stötte upp dörren helt och trädde ut. Hon hade alldeles samma utseende som barnsagans gamla trollpacka, vilken bodde i djupa skogen och åt barn, vilka sprang vilse dit. Hon var barfota och hade inget annat än en gammal, trasig kjol och en blus på, vilken väl aldrig hade blivit tvättad. Hennes fötter såg fullständigt svarta ut, hennes nakna armar och händer likaså. Denna gumma såg ut precis så, som om hon just hade kommit ut ur rökbastun, där hon hade hängt i flera månader och nu torkat in till en mumie. Hon riktade sina franslösa, drypande ögon emot de bägge främlingarna och sade: »Så gå in och var välkomna! Ni skall trivas hos oss, hihihihi!« Detta skratt klingade likt en korps kraxande eller en nattlig rovfågels läte, vilken triumferar, därför att han redan håller sitt byte i klorna.
Men denna brist på hunger och aptit är egentligen ingen olycka, ty näringen för folket där inne består endast av stinkande vatten, i vilket en smula dåligt mjöl röres ned. Det får de att äta kallt. Senare blir det än värre. Kvicksilvret tränger igenom hela kroppen; det fräter sig in i benet och gör det mjukt och mört. Benrötan inträder. Hela stycken bulnar ut. Vi har en flicka där nere, vilken har förlorat ena skenbenet igenom sådana variga bölder. Hon kan nu blott på ett ben släpa sig fram och måste likväl arbeta.
Apachen var nämligen inte i stånd att ligga utsträckt på marken; han låg fastmer krum, liksom en hund plägar ligga, och detta hade en tvingande anledning. Då han brukades till upp- och nerbärande av laster och ändå måste vara fjättrad liksom berövad möjligheten att avlägsna sig ifrån rullschaktets stege, så hade man vid rullschaktets sida just anbragt den omtalade järnstången, vilken ledde nerifrån och uppåt. Vid denna stång satt två ringar; vid den ena av dem var apachens händer och vid den andra hans fötter fästade medelst kedjor. På så sätt kunde han stiga upp och ner med en last och likväl förbli fjättrad; ty ringarna löpte ju vid sidan om stegen med uppåt längs järnstången. Men ville han lägga sig till ro, så var kedjorna alltför korta, och han måste ligga runt liksom en hund, så att händer och fötter vidrörde varandra vid stången.
Jag hade ännu alla mina krafter, vilka för övrigt ytterligare fördubblades genom mitt raseri, så att jag var honom överlägsen; han dog för mina nävar.
Blev Steinbach upptäckt av de röda, så skulle det väl lyckas honom själv att undkomma, men Bill skulle säkert ha fallit i papagos' händer. Och sedan, vilket öde väntade honom hos Walker! Antingen bleve han avrättad under de fruktansvärdaste plågor eller --- --- han ville helst inte tänka tanken till slut.
Knappt hade han dragit igen dörren, så lade sig Steinbachs händer så fast om hans hals, att han inget ljud förmådde utstöta utan spärrade snappande efter luft opp munnen på vid gavel. Strax stack apachen honom en munkavle mellan tänderna och snodde rep omkring hans ben, armar och kropp. Sedan lade Steinbach ner honom på golvet.
Det hade nämligen ifrån de statliga gruvorna i Nertsjinsk, där det är nästan uteslutande förvisade, som arbetar under jorden, avvikit ett antal utav dessa olyckliga. Man hade erfarit, att de hade begivit sig åt platovahållet, och av denna anledning var kosackerna hitkommenderade för att genomsöka hela trakten, gripa flyktingarna och avlämna dem till ett skärpt straff. Denna sotnjas ryttmästare var händelsevis son till kretshövitsmannen i Platova. Kanske var detta inte heller helt och hållet en tillfällighet, utan man hade valt honom till detta därför, att han noga kände Platova och alltså mer än någon annan var lämpad att leda de deporterades förföljande. Han var känd som en sträng, ovänlig officerare och fruktad; där var i hela hans skvadron ingen enda man, vars tillgivenhet han hade erövrat.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
