Men denna brist på hunger och aptit är egentligen ingen olycka, ty näringen för folket där inne består endast av stinkande vatten, i vilket en smula dåligt mjöl röres ned. Det får de att äta kallt. Senare blir det än värre. Kvicksilvret tränger igenom hela kroppen; det fräter sig in i benet och gör det mjukt och mört. Benrötan inträder. Hela stycken bulnar ut. Vi har en flicka där nere, vilken har förlorat ena skenbenet igenom sådana variga bölder. Hon kan nu blott på ett ben släpa sig fram och måste likväl arbeta.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (061) senast ändradt 10 Aug 23:45
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden61.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 61
»Intet ord. Men vi måste
skynda oss, så att han ej
öfverraskar oss dervid.
Han kan komma redan i
morgon.«
»Och Anita är ännu i
huset?«
»Ja. Hon måste
ovilkorligen bort redan i
natt. Roulin har befalt
det; han vill ej se henne
igen, när han
återvänder.«
»Väck med henne, då!«
»Jag tänkte --- --- hm!
Ett motspänstigt
fruntimmer!«
»Skall hon icke taga sitt
förnuft till fånga?«
»Nej. Hon är ung och
vacker. Visade hon sig
välvillig, så skulle jag
också vara välvillig och
senare bevisa henne
mången ynnest.«
»Hör I, Juanito, I är
ingen man!«
»Hvarför?«
»Jag skulle alls icke
fråga henne. Hon
befinner sig ju i ert
våld.«
»Det förstår I ej. Hvad
man gerna och välvilligt
får, det smakar
hundrafalt bättre än det,
man måste tilltvinga
sig.«
»Det bestrider jag. Ett
äpple, hvilket jag
stjäler, smakar just lika
så godt, som hade jag
köpt mig det.«
»Kanske, men denna
jemförelse är ej
träffande.«
»Pröfva er lycka än en
gång!«
»Godt; jag skall gå till
henne och tala med henne
för sista gången.«
»Gör så! Jag är nyfiken
på, hvad hon skall säga.«
Hennes ögon lyste lömskt
opp. Han såg detta och
anmärkte:
»Gamla kopplerska! Jag
förstår dig icke. Det
kan ju göra dig det
samma, om jag får en kyss
af denna Anita eller ej.«
»Det samma? Nej, det
samma gör det mig rakt
inte. Är det draghunden
likgiltigt, när han ser,
att en dam går ut och
spatserar med sin lilla
sidenspets? Jag har
alltid varit ful och har
aldrig haft någon, der
hade velat vara god emot
mig. De andra, hvilka
voro vackrare, togo alla
män bort ifrån mig.
Sedan dess hatar jag alla
de vackra maskerna; sedan
dess gör det mig lycklig
att se en sådan
prydnadsdocka olycklig.
Det är min hämd. Gå nu
hän till denna Anita;
tryck henne i armarne,
krama och kläm af
hjertans lust, hon må
vilja det eller ej. Ju
mer hon äcklas inför er,
desto större är min
fröjd. Och om I icke
lyckas med henne, så
skall jag komma efter och
hjelpa er. Gå bara, gå!«
Hon föste ut honom igenom
dörren.
»Godt, jag går,« sade
han. »Och I kan under
tiden någon gång smyga
fram till den dörr, bakom
hvilken de begge fångne
sitta. Lyssna en gång,
om I kanske kan höra,
hvad de göra eller hvarom
de tala! Säg mig det
sedan!«
Han begaf sig till
bygnadens venstra flygel
och fann Anita sittande
vid en brinnande liten
ljusstump i sin lilla
kammare. När han
inträdde, reste hon sig
och vek skyggt tillbaka
ifrån honom in i hörnet.
På hennes ansigte låg der
ett uttryck af fruktan
och fasa.
»Blif sittande,« sade
han. »Hvarför viker du
tillbaka ifrån mig?«
»Hvad vill I här?«
frågade hon ängsligt.
»Skall jag säga dig det
om igen? Vet du det ännu
ej?«
»Om I ej kommer med något
arbete eller uppdrag till
mig, så gå bort igen.
Jag har intet med er att
göra.«
»Men jag vill ha något
med dig att göra.«
Han trädde fram emot
henne. Hon ville komma
förbi honom och slinka ut
igenom dörren; men han
grep henne och höll henne
fast.
»Halt! Så snabbt
undkommer du mig icke! I
dag, nu kommer jag för
aldra sista gången; nu
skall det afgöras, om jag
i framtiden skall vara
din vän eller din
fiende.«
»Jag vill hvarken nu
eller i framtiden veta af
er. Det har jag redan
sagt er, och det säger
jag nu än en gång.«
»Ja, det har du visst nog
sagt; men den tid skall
komma, då du gerna skulle
vilja veta af mig, men
jag då icke skall vara
beredd dertill.«
»Aldrig, aldrig skall den
tiden komma!«
»Å, den skall tvärt om
mycket snart vara här!«
Han lutade sig med
armarne korsade öfver
bröstet emot väggen vid
sidan om dörren, så att
hon ej skulle kunna
undslippa honom, och
fortfor:
»Menar du kanske, att du
är den första, der har
talat så, som du?«
Hon teg.
»Det ha de alla, alla
snarast ångrat. Det är
bättre att en natt vara
älskarinna till en man,
hvilken man ej älskar, än
att tvingas afstå ifrån
lifvet, ifrån ljuset, för
att långsamt och lifs
lefvande ruttna bort.«
»Min Gud!« suckade hon
förskräckt.
»Detta öde väntar dig!«
»Omöjligt! Jag har ju
ingen menniska något ondt
gjort!«
»Ej heller jag har gjort
dig något ondt och likväl
låter du mig försmäkta.«
»Der fins dock andra
flickor, der gerna vilja
tillhöra er.«
»Men inte här. Och jag
vill ha just dig. Eller
menar du, att du skulle
komma till nåder hos
Roulin igen? Der
misstager du dig.«
»Han älskade mig ändock!«
»Den? Aldrig!«
hånskrattade han. »Han
behöfver ett tidsfördrif
här i denna döda
enslighet. Derför reser
han då och då till San
Franzisko och hyr sig en
täck flicka, der först
när hon ankommer hit får
erfara, att hon skall
vara hans mätress. Hvar
och en af dem måste då
samtycka. Han hycklar
kärlek under den första
tiden, men sedan afskedar
han henne. Alla dessa
flickor ha sedan hamnat i
qvicksilfververket,
hvarest de måste arbeta
dag och natt. Så skall
det också gå dig, om du
afvisar mig ifrån dig.«
»Hvad begär I då?«
»Kärlek, kärlek, intet
annat än kärlek.«
»Omöjligt!«
»Dumhet! En kyss af mig,
en timme i mina armar är
minst lika skönt som hos
Roulin.«
»Tig! För Guds skull,
tig!«
»Nej. Det är min pligt
att göra dig uppmärksam
på det, der väntar dig,
om du förblir
halsstarrig. Roulin är
bortrest. Han vill ej
längre veta af dig. Han
har gifvit mig sträng
befallning om att sätta
dig i qvicksilfververket.
När han återvänder, vill
han icke se dig här. Jag
måste lyda, eljest
förlorar jag min plats.
Likväl har jag ännu
lemnat dig här, emedan
jag är god emot dig. Men
i dag är den sista dagen.
I dag måste jag lyda.«
»Min Herre och min Gud!
Hvarmed har jag gjort mig
förtjent af detta! Jag
är ju icke hans
slafvinna! Släpp mig då!
Släpp mig fri!«
»Så dumma äro vi ej.
Den, der en gång befinner
sig här, den slipper
aldrig lös igen. Och vet
du, hvad det innebär att
arbeta i
qvicksilfvergrufvan?«
»Nej.«
»Men du vet, att
qvicksilfver är giftigt?«
»Ja.«
»Nå, du förpassas in i
grufvan och måste der
arbeta med jern på händer
och fötter, så att hvar
flykt och hvart motstånd
äro omöjliga. Borra in
dig likt en mask i jorden
och du får aldrig åter se
solens ljus eller känna
en frisk fläkt. Du
inandas oupphörligt
qvicksilfret. Din mun
blir inflammerad;
tänderna falla ut;
andedrägten stinker som
ett ruttnande as.
Tandköttet sönderfaller,
emedan det förstöres af
onda svulster, och
spottet fradgar
oupphörligt ur din mun
liksom på en galen hund.
Din hud blir grå och allt
smutsigare; ansigtet
faller in; ögonen förlora
sin kraft att se, och
magen kan ej längre
fördraga mat och dryck.«
Han utmålade dessa
tillstånd med synbart
välbehag. Tyvärr
öfverdref han icke. Hvad
han sade, det var
verkligen sant. Anita
var så upprörd öfver det,
han sade, att hon matt
nersjönk på stolen och
gömde ansigtet i
händerna.
»Men denna brist på
hunger och aptit,«
fortfor han, Ȋr
egentligen ingen olycka,
ty näringen för folket
der inne består endast af
stinkande vatten, hvari
en smula dåligt mjöl
nedröres. Det få de att
äta kallt. Senare blir
det än värre.
Qvicksilfret genomtränger
hela kroppen; det fräter
sig in i benet och gör
det mjukt och mört.
Benrötan inträder. Hela
stycken bulna ut. Vi ha
en flicka der nere, der
har förlorat ena
skenbenet igenom sådana
variga bölder. Hon kan
nu blott på ett ben asa
sig fram och måste likväl
arbeta.«
»En läkare, en läkare!«
stönade Anita.
»Det skulle vi få för
oss! Då blefve ju allt
strax afslöjadt. På en
annan har käkbenet varat
sig. Hon ser ut som fan
sjelf. För några år
sedan var hon en berömd
skönhet. Senare kunna
lungorna ej andas mer;
der inställer sig en
hosta med fruktansvärda
uppkastningar, och det är
blott en lycka för den
drabbade personen, när
der ur denna hosta
utvecklar sig
galopperande lungsot. Då
går det raskt emot
slutet. Lidandena äro
öfver.«
»Sluta, sluta!«
»Nej, jag slutar icke, ty
jag är ju ännu alls icke
färdig. Naturligtvis
angripas äfven nerverna
af qvicksilfret och
förstöras. Den drabbade
förlorar sömnen; hon får
ingen ro, hon har
ständigt eländet för
ögonen; ingen enda
slummer tillåter henne
att glömma det ens en
timme. Och inställer der
sig någon gång en kort
sömn, då är den förbunden
med fasansfulla drömmar,
der plåga ännu mer än
verkligheten. Hufvudet
blir tungt som jern, och
hjertat bankar
oupphörligen. Musklerna
sitta ej still på benen;
de skälfva och bäfva
alltfort; den sjuka kan
ej hålla någon lem stilla
och går slutligen under i
fruktansvärda kramper
eller förlamningar. Men
kroppen är alltid redan
före döden mer än till
hälften förruttnad.«
»Hvem kan tänka ut detta!
Å, I djeflar, I!«
»Ja,« grinade han
hånfullt, »en engel hade
aldrig uppfunnit det.
Men hvad vill du då!
Qvicksilfret ligger der;
det kan göra egaren till
den aldra rikaste man;
men han finner inga
arbetare. Att arbeta
sjelf, det faller honom
naturligtvis heller ej
in, och så hemtar han sig
då arbetare på ett något
våldsamt sätt.«
»Mig skulle ingenting
kunna tvinga att arbeta!«
»Åhå!«
»Hellre doge jag!«
»Säger du det? Jag har
der i min kammare ett
mycket vackert instrument
--- en piska med många
remmar, der äro alldeles
blodiga. Förstådt!
Redan vid tredje rappet
går köttet i slamsor;
till och med den
olydigaste slampa arbetar
hellre händerna såriga än
hon låter sig prygla för
andra gången. Man vet
att behandla folk!«
»Och ändå vill I kallas
menniska!«
»Mycket!«
»Och begär kärlek af
mig!«
»Visst nog!«
»Gå! Jag afskyr er. I
är en satan!«
»Emot dig skulle jag inte
vilja vara någon satan.
Du känner nu ditt öde.
Du kan förbättra det, om
du nu vill bli min qvinna
för denna enda timme!«
»Hellre dö!«
»Ja, dö långsamt! Denna
önskan kan uppfyllas
dig.«
»I äcklar mig!«
»Men Roulin äcklade dig
icke.«
»Jag skulle dö af skam af
att blott låta mig röras
af er!«
»Men han rörde dig så,
att du nu snart är mor
till en bastard!«
»Herregud! Mitt barn!«
snyftade hon.
»Ja. Vet du, hvad der
blir af detta barn? Det
kan ej vara oss till
nytta. Det skall efter
födslen fråntagas dig och
kastas för gamarne der
ute. Der gör man kort
process.«
»Våga er det! Våga er
det en gång!«
Hon hade farit opp och
trädde med knutna näfvar
fram emot honom, liksom
vore hon redan nu i den
belägenheten att försvara
sitt barn.
»Bah!« skrattade han.
»Du skall rakt intet säga
deremot. Piskan skall
vara amma och jordegumma;
då skall du lära dig
tiga. Jag skall nu ge
dig fem minuters
betänketid. Gör du mig
till viljes, så skall jag
eftersträfva att i
möjligaste mån lindra din
belägenhet; om icke, så
skall du förlita dig på,
att du går ett öde och en
pina till mötes, liksom
ännu aldrig någon måst
utstå.«
»Jag behöfver ingen
betänketid!« sade hon.
»Nå, hvad beslutar du?«
»Du skall aldrig röra
mig, din skurk!«
Hon stod stolt och vred
framför honom. Men han
gaf till ett gapskratt
och svarade:
»Enfaldiga varelse!
Skulle jag ej få röra
dig! Det ankommer ju
blott på mig!«
»Jag följer icke med till
grufvan!«
»Ack! Icke? Verkligen
icke?«
»Nej.«
»Ej heller, om vi tvinga
dig?«
»Ej heller då. Jag
värjer mig, tills jag är
död!«
»Låt dig inte bli
utskrattad! Hvad tänker
du taga dig till emot
mina krafter! Och äfven
om du hade varit starkare
än jag, så hade du måst
foga dig. Jag skulle
till exempel stänga in
dig här, tills hunger och
törst hade afmattat dig
så, att du ingen lem
kunde röra.«
»Jag skulle inte dö af
hunger. I fån mig ej
lefvande här ifrån.«
»Låt det vara mitt
bekymmer! Liksom nu du,
så har hvarenda en talat
tidigare. Var alltså
inte en toka! Du är
vacker; du behagar mig.
Det är dig ej till skada,
om du vill bli min.«
»Hvad nytta skulle det
göra mig! Friheten kan I
ju icke ge mig.«
»Nej, men jag skulle
kunna lätta fångenskapen
för dig.«
»Jag tackar er! Denna
lättnad behöfver jag ej.«
»Att tala så är rena
vansinnet!«
»Jag vet, hvad jag vill
och hvad jag gör.«
»Nå, hvad då?«
»Jag har låtit mig
bedraga och förföra af
Roulin; jag har uppfylt
honom hvar önskan, aldrig
fördystrat och aldrig
förolämpat honom. Jag är
honom öfverflödig; jag
trodde, det värsta, han
kunde göra mig, vore att
bortjaga mig. Nu hör jag
det vara annorlunda. Nu
vet jag, hvad der väntar
mig. Jag ser, att jag
icke befinner mig hos
menniskor utan hos
djeflar. Jag har hela
tiden varit innestängd;
jag har ej kunnat andas
den fria luften; jag
uthärdade det likväl i
det tysta, emedan jag
hoppades, att jag ändock
en gång åter skulle bli
fri. Nu vet jag, att
denna förhoppning icke
skall gå i uppfyllelse.
Friheten kan endast döden
ge mig, och jag svär er,
att jag skall bli fri.
Vid Gud och alla helgon,
vid hela himmelen och min
eviga salighet svär jag
er, att I ej skolen
tillfoga mig orätt och
att I ej heller skolen
sätta mig i er
fasansfulla
qvicksilfvergrufva!«
I detta ögonblick hade
den gamla kommit dit.
Hon hade hört denna ed.
»Är slinkan galen?«
frågade hon, när hon
inträdde i kammaren.
»Det synes så,» svarade
Juanito.
»Hvad tror hon, då?
Menar hon kanske sig
kunna motstå oss?«
»Just det tror hon.«
»Nå, bevisa henne då
motsatsen! Skall jag
kanske hemta er piskan?«
»Nej, låt den vara. Den
skall hon tids nog få
smaka.«
»Men jag begriper intet
af er begge! I två
menniskor ären icke vid
era sinnens fulla bruk;
hon här icke, emedan hon
vågar göra motstånd, och
I ej, señor, emedan I ej
med våld tager det, som
hon förvägrar er. Men så
tag då för er! Jag
hjelper er. Jag håller
henne!«
Hon steg fram emot Anita.
»Rör mig inte!« ropade
denna, störtade opp med
ett språng och flydde in
i hörnet.
»Visst nog skall jag röra
dig, och till på köpet en
smula groft!«
Hon trädde fram emot
flickan och räckte ut
armarne; men hon for
tillbaka med ett ljud af
smärta.
»Helvete och Djefvul!
Hon slås verkligen!«
Anita hade tilldelat
henne ett knytnäfsslag i
ansigtet. Hon höll
näfvarne knutna till
fortsatt försvar.
»Det skall du få betalt
för!« skrek den gamla
kärringen.
Hon tog ett språng fram
åt Anita med fingrarna
formade till klor; men
den tappra flickan lät
henne alls icke komma
nära; hon gjorde ett
utfall och slog henne för
andra gången med
knytnäfven i ansigtet.
»Igen, om igen!«
gallskrek megäran.
»Señor, ser I då icke,
att hon slår mig? Hvad
står I der för? Hjelp
mig!«
»Släpp henne, kärring!
Blanda dig utanom mina
angelägenheter!«
»Men hon slog mig ju!«
»Hon skall emottaga sitt
straff. När jag angriper
henne, skall hon väl inte
våga visa mig näfvarne.«
Dervid vände han sig åt
Anita.
»Tag er i akt!« manade
denna. »Jag skonar ej
heller er!«
Hon skälfde af
upphetsning; men i hennes
ton låg en beslutsamhet,
der visade, att den
modiga flickan var beredd
till det yttersta
motstånd. Juanito
grinade ånyo högt och
hånfullt samt svarade:
»Din dumma katta! Ett
grepp af mig räcker, så
är du maktlös!«
»Försök då detta grepp!«
»Bah! Jag har ingen lust
att brottas med dig. Du
skall alldeles af dig
sjelf krypa till korset.
Der måste vara någonting,
der har förvridit
hufvudet på dig. Du
uppträder ju med sådan
tillförsigt, som om du
väntade dig helt säkra
hjelptrupper hit.«
»Dem har jag också!«
»Ja så! Hvem?«
»De begge señores, der
kommo med er.«
»Ack! Är det på det
viset! Nu begriper jag!
Men der har du misstagit
dig mycket. Desse begge
män äro de bäste vänner
till oss.«
»I ljuger!«
»Åhå!«
»Förgiftar man kanske
vänner?«
Juanito gjorde en rörelse
af öfverraskning och
svarade häftigt:
»Förgifta? Flicka, hvad
menar du?«
»Att I begge hafven
förgiftat en engelsman
och nu idag tänka
förgifta också desse
begge främmade señores.«
»Blixt och dunder! Nu
går der opp ett ljus för
mig! Flicka, du har
tjuflyssnat på oss!«
»Ja,« medgaf hon modigt.
»Fördömda best!«
»De skola rädda mig. De
skola höra mitt rop på
hjelp och skynda hit!«
Juanito nickade med
vidöppen mun långsamt på
hufvudet och sade:
»Deraf kommer sig detta
motstånd, deraf? Nu står
allt klart! Men du har
missräknat dig mycket.
Desse mycket gode och
hygglige señores, af
hvilka du förväntar dig
räddning, ha trots din
varning slukat giftet.
Deras lik ligga instängda
i det rum, hvarest de
höllo sin sista måltid.«
Anita bleknade.
»I ljuger!« sade hon.
»Skall jag kanske visa
dig liken?«
»Prata inte så mycket
onödigt strunt med
henne!« inföll kärringen.
»Ja, du har rätt! Hon är
det inte värd. Och för
att hon skall märka, att
allt hopp är förgäfves,
skall jag oskadliggöra
henne nu strax. Kom här,
flicka! Jag vill ju se,
om du skall värja dig
emot mig också.«
Han steg fram emot henne.
»Tillbaka!« ropade hon.
Hennes ögon gnistrade och
andhemtningen kom
hvisslande ur hennes
bröst.
»Bah! Jag skall snart ha
dig.«
Han räckte fram armarne
mot henne och fattade
henne med begge näfvarne.
Till hans stora
öfverraskning lät hon
lugnt detta ske. Han
hade helt säkert påräknat
ett förvisso fåfängt
motstånd; i stället stod
hon der orörlig och
stirrade åt dörren.
»Nå, så försvara dig då!«
hånade han.
Han fäste intet afseende
vid hennes blicks
riktning. Den gamla var
uppmärksammare. Hon
vände sig om åt dörren
och fick se Steinbach
stående i densamma.
»Himmel!« skrek hon
förskräckt till.
Juanito vände sig icke
heller nu om än. Han
sade till Anita:
»Nå, hvar blir din ed af,
att inte låta öfvermanna
dig?«
Nu fick hon talförmågan
tillbaka. Hon svarade:
»Gud har hört denna ed.
Jag är räddad!«
»Du? Det skulle jag
vilja veta, huru?«
»För att erfara det,
behöfver du blott vända
dig om en gång,« sade
Steinbach.
Nu vände sig visst nog
Juanito blixtsnabbt om åt
dörren.
»Blixt och dunder! Hvad
är det!« utropade han.
»Det är hjelpen i nöden;
men inte för dig, din
skurk och tiofaldige
bof.«
»I ären ej döda, icke
förgiftade?« frågade
Anita.
»Nej, mitt kära barn ---
--- ---«
»Men dö skolen I likväl!«
röt Juanito.
Han störtade sig öfver
Steinbach för att fatta
honom om strupen; men han
hade missbedömt sin
motståndare, ty denne
sade kallblodigt:
»Gosse lille, hvad får du
för dig! Skall jag mosa
dig med en hand?«
Han tog emot honom med
ett så väldigt
knytnäfsslag emot
bröstet, att Juanito flög
baklänges öfver ända till
golfvet. Innan han ens
hade hunnit fatta tanken
på att rycka sig opp
igen, knäade Steinbach
redan öfver honom och
band armarne intill
kroppen med den snabbt
framtagna lasson.
Kärringen tänkte draga
nytta af detta ögonblick
och undfly, men i dörren
trädde Günther henne till
mötes. Hon for med ett
skrik tillbaka in i
kammaren.
»Blif der, sköna señora!«
skrattade Günther. »Jag
längtade så efter dig, så
jag inte längre kunde
vänta. Jag skyndade mig
till dig för att omfamna
dig och trycka dig till
mitt hjerta.«
Också han hade hållit sin
lasso i beredskap och
slog den så många gånger
om kroppen på den gamla,
hvilken ej gjorde min af
att försvara sig, så att
hon ej förmådde röra en
lem. Sedan lutade han
henne stående in i
hörnet.
Steinbachs slag hade
träffat Juanito så
kraftigt och på rätta
stället, så att denne
hade tappat andan. Han
formligen kippade efter
luft. Nu, sedan han
redan var fjättrad, hade
hans lungor åter sugit
sig fulla, så att han
förmådde tala. Han
ropade vredgadt:
»Hvad är detta? I
öfverfallen mig i min
egen bostad! Veten I,
hvad det betyder?«
»Ja, det betyder, att det
är slut med dig.«
»Våga icke bära hand på
mig!«
»Bah! Som du ser och väl
också känner, så har jag
redan lagt min hand på
dig. Spela inte den
store, den orättmätigt
sårade, annars ordnar jag
en skärpning, hvarmed du
skall vara ännu mindre
införstådd!«
»Jag kräfver att
ögonblickligen
frisläppas.«
»Du hvisslar bra, såsom
jag hör. Här är mitt
svar.«
Han drog åt lasson så
hårdt, att fången skrek
högt af smärta.
»Så der! Och om du ännu
icke är tillfreds, så
kommer der något ännu
bättre!«
Anita knäböjde på golfvet
och hade knäpt händerna.
»Gud, o Gud, huru tackar
jag dig!« bad hon.
»Aldrig i mitt lif skall
jag glömma denne dag och
denne timme. Du gör dina
englar till vindar och
dina tjenare till
eldslågor. Desse begge
män äro englar, som du
har sändt mig i den
största nöd och
förskräckelse, mig och
allom dem, der här
försmäkta och genom dem
skola befrias. Lof och
pris vare dig i evighet!«
Det sade hon med sådan
innerlighet, att
Steinbach och Günther
fingo tårar i ögonen.
Men den gamla kärringen
fnissade:
»Nu sjunger ärlan. Men
höken kommer öfver henne
och hennes räddare, förr
än hon håller det för
möjligt!«
Och Juanito skar tänder
af förbittring:
»Ja, bed blott, din
slampa! Du tror dig vara
räddad, men du är det
inte på länge än. Der
skall komma en, der ej
skall krusa för er!«
Dessa begge utbrott
gjorde ett desto mer
upprörande intryck, som
Anitas bön hade kommit
ifrån hjertat. Steinbach
tilldelade i djupaste
harm karlen en spark och
sade:
»Karl, du är värre än det
värsta fäkreatur. Oss,
der ha befriat dig ifrån
den galne ulfven, ville
du förgifta till tack
derför. Och här har du
--- men jag skall ej
upphetsa mig. Det är
skada på hvartenda ord,
man spiller för en sådan
dålig menniskas skull.
Señorita Anita, I må ha
godheten att visa oss
rundt i huset. Vi måste
först rekognoscera. Det
är nödvändigt att lära
känna utrymmena, så att
man vet, hvad man i ett
gifvet fall har att
göra.«
»Kommer den andre señoren
också med?« frågade hon.
»Ja.«
»Men då bli ju dessa
begge farliga personer
alldeles ensamma och utan
uppsigt!«
»Det kunna vi gerna våga.
De äro så hårdt bundna,
att de omöjligt kunna
komma loss. Jag skall
taga nyckelen med mig.«
Han tog den gamla
kärringen för bröstet och
drog fram nyckelen,
hvarom Anita hade sagt,
att den alltid var gömd
der. Sedan frågade han:
»Är der någon
hufvudnyckel?«
»Två,« svarade Anita.
»Den ene har señor Roulin
sjelf, och den andre bär
Juanito alltid i
byxelomman.«
»Det skola vi se, om vi
kunna finna den.«
Den blef funnen, och nu
började de tre sin
kringvandring. De funno
allt låst --- äfven
ingången till bygnaden.
Steinbach sköt der
ytterligare för den stora
reglen för att ej kanske
blifva öfverraskad af
Roulin. Försigtigheten
påbjöd detta, om än man
ej kunde tänka sig
Roulins ankomst.
I köket funno de vid
sidan om andra förråd en
säck full med unket
majsmjöl, hvarest
mjölmaskar och skalbaggar
huserade.
»Detta otyg, nerrört i
kallt, stinkande vatten,
fingo grufarbetarne såsom
enda näring,« förklarade
Anita.
»Men ändock icke med
maskarne!«
»Icke på annat sätt.
Kärringen tog sig inte
tid till att aflägsna
ohyran. En gång sade hon
till mig, att
mjölmaskarne vore mycket
bra för fångarne, der
efter att ha afnjutit dem
bättre kunde sjunga och
hvissla till sitt
arbete.«
»Å, vänta bara! Hon
skall sjelf få hvissla en
gång!«
I den kammare, Juanito
bebodde, fann man en
piska, på hvars skaft
tolf flätade remmar voro
fästade. Hvar och en af
dessa remmar hade i sin
ände en stor knut. Ett
rapp med denna piska på
bara kroppen måste
ögonblickligen fläka opp
köttet. Sannerligen voro
remmarne strimmiga af
menniskoblod.
Derpå fann man olika
fotjern, handbojor och
armkedjor. De senare
voro så inrättade, att,
då de påtogos, händerna
befunno sig tätt intill
hvarandra. Vid hvar och
en af dessa kedjor hängde
en hammare och en liten,
kortskaftad skyffel. Med
begge kunde den fångne
arbeta utan att sära på
händerna.
Steinbach betraktade
dessa begge verktyg och
menade:
»Det synes, som om
fångarne ha varit
fjättrade såväl till
fötter som till händer.
På ett flyktförsök eller
ens något motstånd i
handling är visst nog då
ej att tänka på. De
skola bli fria redan
under loppet af denna
natt --- alla, alla!«
»Gud i himmelen, hvilken
hänförelse för dem!« sade
Anita.
»Tyvärr anar det mig, att
för många af dem vore
döden bättre än friheten.
Låt oss gå tillbaka till
vårt folk!«
Desse två hade, när
Steinbach hade gått
tillsammans med Günther
och Anita, väntat, tills
deras steg ej längre
hördes. Sedan hade
Juanito sagt i en ton af
största förbittring:
»Huru kunna desse hundar
ha blifvit fria!«
»Hvem vet det!«
»I intet fall igenom
dörren!«
»Nej. För öfrigt är det
mig likgiltigt, på hvad
vis de ha kommit ut. Nu
är hufvudsaken för mig,
hur jag skall komma loss
ur fjättrarne.«
»Är du hårdt bunden?«
»Jag kan inte röra mig.
Och du?«
»Mig skära remmarne in i
köttet. Jag kan inte
röra en enda finger.«
»Ej heller jag. Om vi
ändå kunde hjelpa
hvarandra. Med tänderna
kanske.«
»Det går inte heller.
För det första ligger jag
på golfvet, hvaremot du
lutar emot väggen, och
för det andra äro desse
lassoer flätade af
fastaste läder. För att
sönderbita dem skulle man
behöfva längre tid, än vi
ha till vårt förfogande.«
»Men vi måste ändock
tänka på att befria oss.«
»Det gör jag också.
Förhoppningsvis
återvänder Roulin snart.«
»Han kan icke komma in.«
»Han skall nog bana sig
en väg. Jag tror för
öfrigt, att de icke skola
lemna oss i desse stränge
fjättrar så länge. Om de
lösa remmarne, så skall
der väl yppa sig någon
möjlighet att undkomma.
Men till dess skola vi
vara ståndaktiga, du
gamla!«
»Nå, jag beklagar mig
icke. Det faller mig
inte in att bereda dem
den glädjen.«
»Jag menar inte enbart
det. Jag försökte säga,
att vi skola vara
förtegna.«
»Jag erkänner intet.«
»Inte jag heller, intet
ord. Om de upptäcka den
hemliga ingången och
finna arbetarne der
borta, då äro vi
förlorade.«
»Alltså tiga vi hellre.
Jag vet ej om någonting.
De kunna ge mig hur många
goda ord som helst, jag
säger dem icke en
stafvelse.«
»Goda ord? Hm, det skola
de nog låta bli. En
fördömd historia! Jag
blef på ett ögonblick
alldeles borta af skräck,
när jag fick syn på denne
karl. Men nu sitta vi i
fällan. Det hjelper oss
inte ut, att vi beklaga
oss. Tigom vi således
hellre; och tänkom vi
desto omsorgsfullare
efter, huru vi skola
kunna befria oss. Första
steget emot friheten är
ovilkorligen att uppträda
utan fruktan. De få ej
tänka, att vi äro rädda
för dem. Vi måste
låtsas, som om vi äro i
vår fulla rätt och som om
de beginge en förbrytelse
emot oss.«
»Det är ju också fallet.«
»Bah, kärring! Vi begge
behöfva inte spela teater
för hvarandra. Vi
behöfva ej inbilla
hvarandra någonting. Vi
känna hvarandra och det,
som vi göra. Jag är en
bof, och du är en äkta,
riktig helvetespadda. Om
der ännu icke hade
funnits någon djefvul, så
skulle du bli farmor till
densamme. Låtom oss
hellre tiga!«
Snart återvände de tre
andre. Steinbach hade
piskan i näfven.
»Nu skola vi tala litet
med dessa goda
menniskor,« sade han.
»Dertill är här
emellertid för trångt;
låtom oss alltså gå till
den öfverdådige `sal´,
hvari vi först infördes.«
»Då måste vi befria
fötterna för de begge, så
att de kunna gå,« menade
Günther.
»Så väl skall det ej bli
dem. Saken skall lösas
mycket enklare och
praktiskare.«
Han grep Juanito och
slängde honom som en säck
öfver skuldrorna.
Günther lyfte kärringen,
och Anita grep efter
ljuset. Så begåfvo de
sig till salen, hvarest
de begge fjättrade åter
lades på golfvet.
Juanito utnyttjade detta
tillfälle till
invändning:
»Ni asar omkring med oss,
liksom vore vi får eller
varubalar. Jag kräfver,
att man aftager mig
fjättrarne.«
»Kräfver du det?«
skrattade Steinbach.
»Det är mycket klokt af
dig. Jag skall åtlyda
dig.«
Han bockade sig ner för
att verkligen lossa på
lasson. Detta gjorde
redan Juanito så
öfvermodig, att han
otåligt utropade:
»Inte så långsamt!
Skynda er!«
»Vänta bara, vänta!
Tålamod! Allt har sin
tid, också detta arbete
skall göras!«
Juanito märkte snart, att
han hade misstagit sig.
Han blef ej befriad ifrån
banden utan blott
annorlunda fjättrad,
nemligen så, att hans
bakre sida ej berördes af
lasson.
»Hvad skall det betyda!«
vredgades han.
»Det skall du mycket
snart till din största
förtjusning erfara, min
käre.«
»Jag behöfver ingen
erfarenhet. Jag kräfver
att bli befriad. Señor
Roulin kommer redan i
dag. Han skall hämnas
mig.«
»Det vore mig kärt, om
han komme! Dess värre är
han ännu förhindrad.«
»Hvad vet I om honom?«
»Riktigt mycket. Han kom
tillsammans med señorita
Magda opp till
Silfversjön. Der
uppnådde han emellertid
icke sin afsigt; han blef
tvungen att fly. Magda
är fri, och Roulin är på
flykt. Han blir
förföljd, och jag har
hastat förföljarne i
förväg för att så snart
som möjligt göra er kära
bekantskap.«
»Då ville ni inte alls
köpa qvicksilfver?«
»Nej. Der har ni låtit
lura er ordentligt.«
»Fördömdt!«
»Ja. Ert läge är ej det
bästa. Jag har liksom en
aning om, att man snart
skall knyta er en ny
slips, och att ni skall
dö på någon plats, der
befinner sig flere fot
ofvan marken.«
»Menar I kanske, att jag
skall bli hängd?«
»Någonting liknande. I
och denna söta donna
här.«
»Deråt skrattar jag!«
»Gör det i Guds namn!«
»Jag kan vara mycket
lugn. Hvem skulle vilja
beskylla mig för någon
förbrytelse?«
»I sjelf.«
»Jag?«
»Ja. I skall säga mig
allt, som I har på ert
samvete.«
»Det kan I drömma om!«
»Nej, drömma låter jag
mig förvisso icke, då det
skall ske i fulla
verkligheten. För öfrigt
kan också jag uppträda
som er anklagare. I han
velat förgifta oss.»
»Lögn!«
»Vi skola låta undersöka
köttet.«
»Och i förväg lägga dit
gift, hvad? Så att
skulden faller på oss!«
»Menniska, du är
verkligen en helt och
hållet infernalisk bof.
Af dig kan sjelfvaste
Satanas ännu lära mycket.
Men jag skall icke
onödigtvis uppehålla mig
vid sådana psykologiska
betraktelser. Vi ha mer
att göra. Jag skall
förhöra mig om olika
saker, och du skall
sanningsenligt besvara
mina frågor.«
»Faller mig ej in. I är
icke min öfverordnade.
Jag är er intet svar
skyldig. För öfrigt
skall jag icke tala igen,
förr än I har lossat mina
band.«
»Det har ännu sin tid.
Huru länge har du redan
varit i Roulins tjenst?«
Han svarade icke, ej ens
då, när Steinbach
upprepade sin fråga.
»Nå,« sade den senare,
»då skall jag vända mig
till donnan. Damer pläga
vara höfligare. Således,
señora, huru länge har
denne man egnat sig åt
affärer med er herre?«
Ej heller hon svarade.
»A, I viljen spela en
smula komedi! Jag är
med. Er debut skall
emellertid utfalla nog så
beklagligt. Jag har
nemligen för afsigt att
lossa era tungor.«
Och vänd till Anita
fortfor han:
»Förlåt mig, señorita, om
jag ej kan bespara er en
högst plågsam anblick.
Jag högaktar menniskan
till och med i min
fiende; till och med
förbrytaren är ännu Guds
afbild, den man ej skall
skända. Dessa begge
kreatur här äro
emellertid tomma på all
mensklighet. Jag skall
bli tvungen att behandla
dem så, som jag ännu
aldrig har behandlat
någon menniska. Vid
denna piska klibbar
oskyldiga menniskors
blod. Jag handlar endast
rättvist, när jag brukar
den till medel att öppna
dessa menniskors munnar.«
Det gaf strax Juanito
talförmåga.
»Tänker I kanske slå
mig?« frågade han.
»Ja visst, och förvisso
riktigt ordentligt.«
»Det skulle I bara våga
er!«
»Det skall jag våga. För
hvart svar, I blir mig
skyldig, får I ett rapp.
Kom här! I skolen strax
se, att jag menar allvar
med skämtet!«
Han vände honom om, så
att han kom att ligga på
magen, och skar med
knifven opp byxorna och
jackan för honom, så att
den nakna ryggen kom i
dagen.
»Så der! Och nu frågar
jag: Huru länge har I
befunnit er uti er
nuvarande tjenst?«
Intet svar.
Då susade piskan ner och
Juanitos fasansfulla
skrik fick kammaren att
darra. Förda af
Steinbachs jättekraft
hade remmarna strax
trängt igenom köttet och
intill benen. Den
träffade bet sig i
läpparne för att ej
skrika än en gång; men
han drog hvisslande efter
andan. Till och med
kärringen hade
tillsammans med honom
vrålat till.
»Nå, svaret!« sade
Steinbach.
Juanito bet ihop tänderna
men svarade icke. I
stället brölade han
emellertid i nästa
ögonblick likt en
skadskjuten tjur och
krökte sig liksom en mask
på golfvet så långt,
fjättrarne det tilläto.
Steinbach hade gifvit
honom det andra rappet.
»För tredje gången,
svaret! Eljest får du
tre rapp i stället för
ett!«
»Det --- det --- det är
--- är nu fem år,« lät
det med af smärta och
förbittring bäfvande
stämma.
»I slår ju i hjel honom!«
ropade kärringen. »Men
låt er hellre blifva
ihjelslagen än att I
svarar honom, señor
Juanito!«
Hennes sura ögon lyste
fylda af hat emot
Steinbach. Denne vände
sig strax åt henne och
sade:
»Det skola vi få se, om
du sjelf också kan följa
ditt eget råd! Förakt
dem mannenom, der slår
ett qvinfolk. Men du är
intet qvinfolk utan en
furie; och du förtjenar
ännu mindre förskoning än
din kumpan. Skola vi
således se, om också du
kan sjunga och hvissla,
förvisso utan mjölmaskar.
Huru länge har du varit i
din nuvarande tjenst?«
»Piska mig till döds, men
svara skall jag icke!«
skriade hon.
»Alltså hur länge?«
Hon teg. Då hven piskan
ner. Hennes rygg var ej
blottad, såsom Juanitos,
och ännu skyddad af den
omvirade lasson; men
likväl for hon trots sina
band alnshögt till väders
och skrek:
»Eld, eld, hjelp, hjelp!
Å ve, å ve! Det är nu
mer än sex år, till jul
blir det sju! Hjelp!
Mord! Nöd!«
»Så skall det låta!«
manade Steinbach. »Svara
bara, så erhåller I inga
rapp!«
»Hjelp, hjelp!«
»Skrik inte så mycket,
kärring, annars kommer
jag verkligen till
hjelp!«
»Gud straffe eder! Gud
förbanne eder! Gud
fördöme eder, I mördare!«
Men ett andra rapp fick
henne att tiga.
Steinbach vände sig nu
åter till Juanito med
frågan:
»Kände I en viss
Wilkins?«
»Nej.«
Slagen hade verkat. Han
svarade, om också han
icke sade sanningen.
»Eller en viss Adler?«
»Nej.«
»I ljuger.«
»Jag kan blott säga, hvad
jag vet.«
»Till och med er mor
nämnde dessa namn.«
»Det angår ju inte mig.
Hon har hört dessa namn,
men icke jag.«
»Känner I en señor
Hauser?«
»Nej.«
»Alltså ej heller hans
fru?«
»Ej heller hon.«
»Jag ser, att om jag för
hvar lögn skulle ge er
ett rapp, så vore I död
inom fem minuter. Jag
skall således göra på
annat sätt och fatta mig
kort. Hvar är
qvicksilfvergrufvan?«
»Det vet jag inte.«
»Hvar befinna sig
arbetarne?«
»Det vet jag heller
icke.«
»Det är ju I, som är
bergmästare.«
»Det, hvarom I frågar
mig, är señor Roulins
hemligheter.«
»I har sjelf kallat er
hans förtrogne.«
»Det är jag också, blott
ej i detta afseende.«
»Hm! Jag skulle också
gerna vara en förtrogen,
nemligen eder. I
omhöljer er emellertid
med tigande. För att nu
ingifva er förtroende
till mig, skall jag åter
gripa till piskan. Jag
skall ej ansätta er med
frågor; det skall
alltsammans besvaras af
sig sjelf. Bara ett enda
begär jag att få veta af
er: Hvar är ingången till
qvicksilfvergrufvan?«
»Det vet jag inte.«
Han må ha trott sig kunna
komma undan med denna
lögn; men han erhöll
strax ett sådant rapp
öfver ryggen, att blodet
sprutade opp.
»Jag vet! Jag vet!«
brölade han.
»Nå, hvar då?«
»I cisternen.«
»Behöfs der någon
nyckel?«
»Ja, min hufvudnyckel.«
»Tig med er, tig!« ropade
kärringen. »Denne
främmade är en mördare,
en flåbuse, en omenniska,
en ond ande och
Antikrist.«
»Tyst, kärring!« sade
Steinbach, i det han slog
efter henne med piskan.
Strax vrålade hon, i det
hon ryckte till:
»Eldbrand! Eldbrand!
Mord! Brand! Gift!
Hjelp!
Rädda-rädda-rädda!«
»Hvart ögonblick, vi ännu
låter de oskyldige offer
försmäkta längre, är en
förbrytelse. Derför
griper jag med
öfvervinnande af mig
sjelf till piskan för att
så snabbt som möjligt få
reda på det, jag måste
veta. Señorita Anita, är
I kanske rädd, om jag
lemnar er ensam med
kärringen under en timmes
tid?«
»Å nej, señor, I ären ju
i närheten.«
»Lossa icke banden.
Svara henne helst inte
alls. För alla fall
lemnar jag er min
revolver här. Under
tiden begifva vi oss till
grufvan för att befria de
eländige. I, Juanito,
skall visa oss vägen.
Men tro er ej om att
kunna finna räddning
genom några baktankar! I
har med män att göra, der
äro er öfverlägsne. Kom,
Günther!«
Efter att han hade gifvit
Anita ytterligare flere
förhållningsregler, bar
han Juanito till dennes
kammare, satte på honom
de beskrifna hand- och
fotbojorna samt befriade
honom först då, när detta
var gjort, ifrån lasson.
Der voro två lyktor till
städes, hvilka voro
försedda med ljus för att
medtagas. Alla
förberedelser träffades,
hvilka voro nödiga till
företaget. Framför allt
tillsåg Steinbach, att
Juanito genom fjättrarne
hade blifvit fullkomligt
oskadliggjord. Sedan
anträddes den rysliga
spatserturen.
Steinbach hade för afsigt
att strax begifva sig
till cisternen; men då de
kommo förbi den dörr,
hvarbakom --- efter hvad
Anita hade meddelat dem
--- Roulins rum låg, kom
han på en tanke. Han lät
Langendorff vänta med
Juanito och låste opp med
den hufvudnyckel, han
hade fråntagit den
senare.
En af de medtagna
lanternorna gaf honom det
förnödna ljuset. Han
ville nemligen se, om han
icke kunde finna någon
förteckning öfver de
personer, han nu ville
befria. Det var ju
mycket väl möjligt, att
Juanito icke skulle leda
honom öfver allt; der
kunde ju i bergets inre
vara schakt och gångar,
öfver hufvud taget
utrymmen, der förutan
Juanitos ledning ej kunde
hittas. Det lät sig med
visshet förmoda, att
Roulin förde bok öfver
sina affärer, och då
måste väl alla deras
namn, dem Steinbach sökte
efter, vara till städes.
I den ena kammaren sade
inredningen, att den
brukades till vardags-
och sofrum. Några
skrifverier syntes ej
vara här förhanden. Till
denna gränsade emellertid
ett andra utrymme,
hvarest der på ett bord
lågo olika böcker, häften
och skrifter. Steinbach
öppnade dem. Ett af
häftena bar titeln
`Arbetar-Control´. Detta
var det sökta. Det
innehöll noggranna
uppgifter om, huru mycket
hvar person dagligen hade
arbetat. Naturligtvis
stodo namnen med der.
Der voro qvinliga och
manliga. De förstnämnda
lödo: Rosa, Mercedes,
Christina, Paulina,
Augusta och fru Hauser.
Vid sidan om några andra
manliga namn voro der
nämnda: Adler, Wilkins,
Hauser och `Indianen´.
Steinbach gladde sig
öfver att hafva funnit
denna förteckning. Den
gaf honom ju den visshet,
att ändtligen hafva
upptäckt de begge, efter
hvilka man så länge och
ändock så fruktlöst hade
sökt --- nemligen de
begge förstnämnde, Adler
och Wilkins.
Då sysslan var införd vid
hvart namn, erhöll
Steinbach också öfver
denna punkt erforderlig
klarhet. Han vände
alltså nöjd tillbaka till
Langendorff och Juanito.
Nu begåfvo sig de tre ut
på gården och till
cisternen.
»Hur kommer man ner dit?«
frågade Steinbach.
»Med stegen der,« svarade
Juanito.
»Godt! Jag skall först
rekognoscera. Du ser,
att jag har tagit piskan
med. Vid hvart ord och
vid hvar rörelse, som ej
passar mig, erhåller du
dina rapp. Försök alltså
icke bedraga mig om
någonting eller till och
med locka oss i någon
fälla. Günther, vänta
med honom här oppe så
länge!«
Han tog stegen och släpte
ner den. Den räckte från
cisternens kant och ända
ner till dess botten.
Han steg nerför. Lyktans
sken räckte till för att
visa honom allt.
Vattnet glänste honom
grumligt och lömskt till
mötes. Det luktade
ruttet. Detta var alltså
dryck för de i
qvicksilfvergrufvan
fångne!
Cisternen var uppförd af
tunga stenar och hade en
temligen betydande
diameter. I dess halfva
höjd märkte Steinbach en
låg, smal, med kraftigt
jernbleck beslagen dörr.
Den var låst med ett
hänglås, i hvars hål
hufvudnyckelen passade.
Steinbach låste opp.
Ingången var stor nog,
för att en man skulle
kunna komma in med krökt
rygg. Djupt mörker
gapade emot honom. En
lukt af mögel och
ruttenhet gjorde, att han
nästan vek tillbaka.
Naturligtvis trängde han
nu in i den mörke gången
--- tills vidare blott
för att öfvertyga sig om
dess beskaffenhet.
Några steg ifrån dörren
räknadt blef gången
högre, så att man kunde
gå opprätt. Steinbach
räknade öfver tretio
steg; sedan kom han fram
till en andra dörr, der
var likadant beskaffad,
som den föregående. Nu
först återvände han till
cisternen.
»Kom ner!« bjöd han.
»Juanito naturligtvis
före. Om han skulle
vägra, skall piskan göra
honom godvillig.«
Den fångne gjorde under
tiden intet motstånd. De
smärtor, han kände på sin
rygg, sade honom, att det
vore tillrådligast för
honom att visa lydnad.
Visst nog kunde han icke
nedstiga på vanligt vis.
De jernbojor, han bar om
fötterna, tillät honom
icke att stiga ifrån
stegpinne till stegpinne.
Han måste hålla i sig med
de fjättrade händerna för
att samtidigt kunna sätta
begge fötterna på näste
stegpinne. Günther
följde efter och hjalp
sedan den fjättrade in i
gången. Den senare kunde
naturligtvis endast i små
steg röra sig framåt.
Han var likblek och
svettades af skräck. Men
likväl gnistrade hans
ögon lömskt, och om sina
hopknipne läppar hade han
lagt ett drag af vild
beslutsamhet. Steinbach
såg detta och beslöt att
vara så försigtig som
möjligt. Med honom före
och Günther efter ---
begge försedda med hvar
sin brinnande lykta ---
hade de fången i midten.
När de så kommo fram till
den andra dörren, frågade
Steinbach:
»Hvar komma vi nu hän?«
»In på lagret.«
»Äro der kanske här i
underjorden några farliga
passager, så att lifvet
är hotadt?«
»Nej.«
»Jag hoppas, du säger
sanningen. Motsatsen
skulle inbringa dig en
tuktan, der icke skulle
bekomma ditt skinn
särskildt väl.«
Han öppnade dörren.
Bakom densamma vidgade
sig gången till en liten,
låg kammare. På underlag
af sten kunde man der i
flaskor af tjockt glas se
den gråaktigt hvita,
flytande metallen.
Talrika med qvicksilfver
fylda djurblåsor lågo
der. Der var ett lager
på ett värde af flera
tusen dollars.
Trots det kunde detta nu
ej väcka Steinbachs
intresse. Han sökte ej
rikedomar utan menniskor.
En andra dörr ledde
vidare. På sin förfrågan
hörde han af Juanito, att
man igenom densamma kom
till ett andra
lagerutrymme. Detta var
betydligt större än det
föregående. I träkistor
och fat låg der cinnober
opplagrad --- dels i
romboedrar med avhuggna
ändspetsar, koschenillröd
och skiftande i blågrått,
dels i pulveriseradt
tillstånd, genomskinlig
och diamantaktigt
glänsande.
I ett hörn lågo der
allehanda instrument och
verktyg, sådana der
brukas i ett grufschakt.
Ej heller här stannade
Steinbach. Han trädde
fram till nästa,
likaledes låsta dörr och
skulle sticka nyckelen i
låset; då hoppade Juanito
hastigt till sidan. Det
väckte naturligtvis
Steinbachs uppmärksamhet.
Han drog den hand, der
höll i nyckelen, tillbaka
och förfrågade sig:
»Hvarför gör du det?«
»Hvad?« frågade Juanito,
uppvisande en så
obesvärad min som
möjligt.
»Du viker ju åt sidan!«
»En tillfällighet!«
»Jaså! Hm! Hade du
intet skäl dertill?«
»Nej.«
»Tänk icke på någon
bakslughet. Den skulle
bekomma dig illa!«
»Hvilken bakslughet
skulle det vara? Jag är
ju fjättrad och kan ej
göra er något.«
»Det skola vi se, om du
säger sanningen.«
Han höll fram lyktan emot
dörren för att närmare
betrakta densamma. Den
var liksom de tidigare
dörrarna beslagen med
kraftig jernplåt och hade
i midten tvenne knapplika
upphöjningar af jern,
hvars ändamål egentligen
ej framgick.
»Är det månne rosetter?«
»Jag vet inte, hvad I
menar med en rosett.«
»Då skall jag fråga dig
på annat sätt: Låta desse
knappar röra på sig?«
»Nej. De äro spik.«
Men Steinbach hade nu en
gång blifvit misstrogen.
Han undersökte knapparne.
Han sköt dem åt alla
håll; han försökte också
vrida på dem --- men
förgäfves. De läto ej
röra på sig.
Också Langendorff steg
fram och gjorde ett
försök --- med lika litet
framgång. Likväl menade
han:
»Desse rosetter förekomma
mig misstänkta. Skulle
här finnas någon
hemlighetsfull anordning,
kanske ett lönnlås eller
något liknande?«
»Hvarför ett lönnlås, när
här dock är ett
tillräckligt kraftigt lås
förhanden och säkert
ingen tjuf är att vänta
här. Jag förmodar då
något helt annat. Jag
har lärt känna brandsäkra
kassaskåp, som ha en
inrättning för att
afhålla inbrottstjufvar.
Deras lås innehålla
sjelfaflossande skott och
inställas med liknande
rosetter, som vi se här.
Äro här kanske också
sjelfaflossande skott?«
Denna fråga var riktad
till Juanito.
»Nej,« svarade han.
»Hvad skulle det vara bra
för? Här kommer ju ingen
främmad och aldra minst
någon inbrottstjuf ner
hit.«
»Och likväl for du trots
dina bojor till sidan?
Mig skall du icke
öfverlista.«
Han gick in i det hörn,
hvarest der ibland
verktygen låg en bunt
temligen tjock tråd. Han
afbröt ett långt stycke
deraf och böjde dess ände
om på så vis, att den
bildade en rät vinkel.
Sedan uppmanade han
Langendorff att
tillsammans med honom
luta sig tätt emot muren
vid sidan om dörren. Nu
sträckte han ut tråden
emot dörren och bragte
dess böjda ände emot
nyckelhålet. Han
stoppade in det, och ---
--- i samma ögonblick
blixtrade det till, och
knall på knall skallade;
der aflossades fem eller
sex skott. Utrymmet
fyldes med krutrök.
»Alltså ändå! Fördömde
sälle!« skrek Günther.
»Det var afsedt för oss!«
sade Steinbach i lugn och
sansad ton. »Han for
till sidan; jag stod vid
dörren och du bakom mig.
Hade jag stuckit nyckelen
i hålet, så hade vi begge
blifvit genomborrade af
kulorna. Se, der ha de
slagit in i muren! Här
ha de begge rosetterna
rört sig åt sidan; der ha
alltså uppstått två runda
öppningar, hvarur skotten
aflossades --- precis i
brösthöjd. Utan min onda
aning och försigtighet
voro vi nu döda.«
»Och denne bof hade
kunnat befria sig.
Vänta, min gosse! En
påbackning skall du strax
få i förskott!«
Langendorff tog piskan ur
Steinbachs hand och
piskade Juanito öfver
ryggen.
»Nåd, nåd! Förbarmande!«
skrek den tuktade.
»Din hund! Du begär
förbarmande! Och du
traktade efter våra lif!
Den, som visade dig blott
ett spår af medlidande,
han skulle begå den
största synd.«
Han fortsatte piska på
bofven. Steinbach tog
piskan ur handen för
honom och sade:
»Nog nu! Han har
förtjenat mer än dessa
slag; han skall ock få
sitt straff; men nu skola
vi ej förlora dyrbar tid
med att tukta honom.
Här, skurk, tag nyckelen
och lås opp. Faran är
väl öfver, men likväl
kunde der vara en andra
laddning för handen.«
Juanito fick nyckelen och
låste opp. På andra
sidan dörren var der
anbragdt en jernlåda, der
tydligen innehöll den
mekanism, hvarmedelst
skotten aflossades, i
fall någon med
apparaturen obekant
försökte låsa opp.
Nu var der ännu en
temligen lång gång, der
slutade med en dörr.
Också denna måste Juanito
sjelf öppna; sedan
befunno de sig i ett
temligen cirkelrundt,
muradt utrymme, hvarur
flera hål ledde i olika
riktningar.
»Hvad är detta här?«
frågade Steinbach.
»Den kammare, hvarur
gångarne förgrena sig,«
svarade Juanito stönande.
Hålen befunno sig vid
golfvet. De voro så
stora, att en man just
kunde krypa in. Vid
sidan om hvar och en stod
der ett fat. Dessa fat
innehöllo cinnober ---
ett mer och ett annat
mindre.
Steinbach bockade sig ner
och blickade in i ett af
dessa hål. Långt, långt
in såg han ett blekt,
oskarpt ljusskimmer.
»Hvem arbetar der inne?«
frågade han den fångne.
»Mercedes.«
»Således en flicka. Hur
gammal är hon?«
»Tjugufyra år.«
»Huru länge har hon redan
befunnit sig här?«
»Två år.«
»Utan att komma ut i fria
luften?«
»Señor Roulin tillät det
icke!«
»Fruktansvärdt! Två år
instoppad i detta hål,
utan luft, utan sol, utan
att känna skilnaden
emellan dag och natt!
Det är skärselden; det är
helvetet!«
Han hade krupit in i
hålet, om han icke hellre
hade tagit hänsyn till
sin kostym. Han trodde
sig kunna nå den
beklagansvärda flickan
med sin röst.
Derför ropade han med
högsta möjliga röst
hennes namn in i den låga
öppningen. När han nu
lyssnade, hörde han ett
doft ljud till svar.
»Kom ut!«
I böjd ställning blickade
han in i hålet för att
se, om denna uppmaning
blef förstådd. Han
märkte, att ljusskenet nu
rörde sig närmare.
»Hon kommer,« sade han, i
det han reste sig.
Ja, hon kom, men
långsamt, först efter
någon tid och bakvändt,
med benen först, då hon
ej hade kunnat vända sig
om i den trånga orten.
När hon sedan trött reste
sig opp, erbjöd hon de
begge männen en anblick,
der dref fram tårar i
deras ögon.
Flickan var naken, endast
beklädd med ett
läderförkläde. Hennes
lemmar voro till
förskräckelse afmagrade.
Ansigtet gjorde intryck
af en dödskalle, och ur
dess hålor blickade
ögonen utan glans. Hela
kroppen var täckt med
bölder och varigheter.
Hon stirrade på de trenne
och hviskade dervid:
»Haf förbarmande! Jag
rår ej för det!«
»För hvad?« frågade
Steinbach med stockande
röst, då den dåliga
luften förtog honom
andan.
»Jag har icke fylt mitt
mått. Jag är för matt.
Jag är förbi af törst.«
»Min Gud, min Gud! Två
år äro i stånd att göra
en sådan bild af en
menniska!«
»Två år? Jag har varit
längre här, mycket,
mycket längre.«
»Nej. Ni misstager er.«
»Jag misstager mig icke.
Jag var tjugutvå år
gammal, när man band mig
och släpade ner mig hit.
Jag har ingen sol sett;
jag har ej vetat, när och
om en dag var förbi, men
jag är åtminstone tretio
år gammal; åtta år
åtminstone har jag varit
inspärrad i denna grotta.
Gud, min Gud! Släpp mig
fri! Jag skall ju inte
förråda er! Jag skall
inte säga någon menniska
ett ord!«
»Er önskan är uppfyld,
señorita. Ni är ifrån
detta ögonblick fri.«
Hon stirrade på honom,
liksom hade hon hört
någonting helt och hållet
obegripligt.
»Fri?« sade hon. »Señor,
drif icke med en
eländig!«
»Det är mitt allvar.«
»Jag tror er ej. Hit
komma ju blott djeflar
och sataner. I ljuger!«
»Se på denne man! Känner
I honom?«
»Vår plågoande!« sade
hon, då hon såg på
Juanito.
»Nå, I märker ju, att han
är fjättrad! Han är vår
fånge. Vi äro komna för
att befria alla, här
befinna sig.«
»I --- Alla --- --- fri
--- frrr --- -- --!«
Hon kunde icke tala
vidare. Hon tog sig för
hjertat med de
sammanlänkade händerna,
drog djupt, djupt efter
andan och gled derefter
ner på marken. Hon hade
fallit i vanmakt.
»Hon dör. Glädjen dödar
henne!« ropade Günther.
»Nej. Hvad hon fick
känna, var ingen glädje.
Hon har i sitt tillstånd
icke riktigt kunna tänka
tanken till slut --- att
bli fri. Detta är mer
utmattningens än glädjens
skuld.«
Han knäböjde ner till
henne och drog ur fickan
opp en flaska, han
dessförinnan hade stoppat
på sig i köket. När de
kylande dropparne trängde
in emellan läpparne,
öppnade den vanmäktiga
ögonen och sög begärligt
in den vederqvickande
vätan.
»Tack skall I ha!«
hviskade hon.
»Drick, drick! I får
icke bli medvetslös igen.
Jag behöfver er.«
»Hvartill?« frågade hon
matt.
»I skall hemta de andre
ur hålen. Vi kunna ej
komma in.«
»De andre?«
Hon såg med vilsen blick
ifrån Steinbach till
Günther. Dock vann denna
blick snart ett annat
uttryck. Der kom lif i
ögonen.
»Skall jag hemta de
andre?« frågade hon.
»Ja. Kan I komma fram
till dem?«
»Då är det sant, som I
sade? Jag skall bli
fri?«
»Ja, I och alla de
andre.«
Då rättade hon opp sig i
sittande ställning, lade
de fjättrade händerna
öfver ansigtet och
började snyfta högt och
hjerteförkrossande.
Steinbach störde henne
ej; han grät med. Äfven
Langendorff torkade sig i
ögonen. Hans blick föll
på Juanito, hvilken
lutade sig emot väggen
och orörligt blickade ner
framför sig. Der var
ingen rörelse att se på
honom. Denne man var
känslo- och gudlös i
aldra högsta grad.
Efter flere minuter tog
Mercedes åter händerna
bort ifrån ansigtet,
riktade ögonen med ett
obeskrifligt uttryck på
Steinbach och sade:
»Señores, I kommen som
englar till oss! För
ögonblicket skall Gud
förlåta er allt, allt,
äfven om i haden begått
tusenvis af de argaste
synder. Men hur kommer
det sig, att Roulin är
införstådd med detta?«
»Han vet intet. Vi
befria eder i hans
frånvaro.«
»Det kan jag tänka mig.
Men desto större är det
tack, jag är er skyldig.
Denne Roulin är mycket
värre än Satan. Hur
kunde jag då tro på hans
ord!«
»Har han bedragit er?«
»Mig som alla andra. Han
lejde mig i San
Franzisko. Sedan, när
jag hade följt honom hit,
talade han om kärlek; jag
skulle bli hans fru. Jag
tviflade ej på sanningen
i hans ord; följderna sen
I ju. Kunnen I tänka er,
hvad vi här måste
uthärda? Kunnen I utmåla
er, hvad vi ha att lida?
Ånger, hat, förtviflan
fräta på vår hjerna;
qvicksilfret härjar i
våra kroppar; vi ruttna
bort lifs lefvande. Och
hvarför? Huru ha vi
försyndat oss? Hungern
fräter på vårt lif, och
törsten uttorkar vårt
blod. När vi äro för
svaga för att uppfylla
vårt pensum, då
söndertrasas vår hud af
piskan! Jag har bedt
till Gud; det hjalp
intet. Jag har svurit
och förbannat; det hjalp
ej heller. Sedan har jag
blifvit tyst --- tyst,
men ej af undergifvenhet,
utan emedan jag icke
längre hade kraft att
bedja eller svära. Hade
dessa menniskor dödat
oss, snabbt, med en kula,
med ett medlidsamt
knifstyng, då hade vi
varit döda, och våra
själar hade hos Gud
vädjat om medlidande för
våra mördare, ty då hade
vi ännu kunnat räkna dem
som menskliga väsen. Men
vi pinas långsamt till
döds. Hvart enda
ögonblick blir oss till
en ändlös dödsdag. Vi
veta och känna, att vi
dö; vi längta efter
döden; han sträcker
ständigt, ständigt ut sin
hand emot oss; men när vi
tro, att han skall gripa
oss och ändtligen bringa
oss befrielse, då viker
han åter tillbaka och
visar oss på
fruktansvärdt afstånd
sitt hångrinande ansigte.
Se här denna låda. Vid
sidan om hvart hål står
der en. Så snart denne
man här, hvilken kallar
sig Juanito men borde
heta Beelzebub, kommer
till oss i schaktet,
måste hvar och en ha fylt
sin låda, eljest få de
piskan i stället för det
vatten, hvilket skulle
förfriska våra uttorkade
munnar och kyla våra
febriga lemmar. Jag är
--- å --- å, min Gud!«
Hon afbröts af ett
utomordentligt häftigt
och oroande hostanfall.
Steinbach hade stält sig
på knä nere hos henne och
tagit hennes hufvud, om
hvilket det långa håret
hängde rufsigt och
tofvigt, på armen. Nu
såg hon matt och leende
på honom och hviskade:
»Nu känns det så lätt. Å
Gud, så godt har det inte
känts på länge, länge.«
»I skall icke blott bli
fri utan äfven åter frisk
och sund, señorita!«
»Om det vore möjligt!«
»Det är möjligt. Giftet
måste ge vika ur er
kropp.«
»Der fins intet medel
emot detsamma.«
»Å jo. Läkaren skall ge
er jodkali. I skall tro
på er säkra räddning.«
»Om jag det finge! Mina
föräldrar, mina
föräldrar!«
»Har I ännu föräldrar?«
»Ja. Jag är deras enda
barn. De veta ej, hvar
jag är. De skola räkna
mig till de döda. Kunde
jag återse dem, trycka
deras händer, Gud, huru
gerna skulle jag då dö!
Och sedan --- men, sade I
ej, att jag skulle hemta
de andra? Jag glömmer
dem och tänker bara på
mig sjelf!«
»Huru många befinna sig
här?«
»Vi äro fyra här; men bak
den dörren der äro ännu
andra, såsom vi förmoda.
Sett dem ha vi ej.«
»Så hemta då dessa
trenne! Men först skall
jag aftaga er edra
bojor!«
Han hade den dertill
behöfliga nyckelen på
sig. Han hade funnit den
i Juanitos rum, när han
belade denne med hans
fjättrar. Han låste opp
och aftog den arma
flickan hennes hand- och
fotbojor.
Hon försvann in i nästa
hål för att sedan också
krypa in i ytterligare
två andra. Snart kommo
hennes medfångne fram.
Också de buro intet
förutom blotta
läderförklädet. De
klädesplagg, de ännu hade
egt, hade ju ruttnat dem
ifrån kroppen. De
erbjödo en om möjligt
ännu gräsligare anblick
än Mercedes. De hade
befunnit sig ännu längre
än hon på denna
rysansvärda plats.
Det intryck, det
budskapet, att de voro
fria, gjorde på dem,
låter sig alldeles icke
beskrifva. Steinbach
måste uppbjuda allt, för
att de skulle tiga. Han
hade ju behöft flera
veckors tid för att
åhöra, hvad de alla hade
genomlidit. Men han hade
ej ens några timmar att
bortskänka.
Efter att han hade
befriat dem ifrån deras
fjättrar, anvisade han
dem att vänta der på
honom och så öppnade han
nästa dörr. En gång
ledde vidare till en
annan dörr; men innan man
nådde denna, var der till
höger och venster
hvardera ett hål,
alldeles lika dem, ur
hvilka de fyra dittills
räddade hade hemtats.
(slut på sextioförsta
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 62.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 061 senast ändradt 10 Aug 23:45
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
