Det hade nämligen ifrån de statliga gruvorna i Nertsjinsk, där det är nästan uteslutande förvisade, som arbetar under jorden, avvikit ett antal utav dessa olyckliga. Man hade erfarit, att de hade begivit sig åt platovahållet, och av denna anledning var kosackerna hitkommenderade för att genomsöka hela trakten, gripa flyktingarna och avlämna dem till ett skärpt straff. Denna sotnjas ryttmästare var händelsevis son till kretshövitsmannen i Platova. Kanske var detta inte heller helt och hållet en tillfällighet, utan man hade valt honom till detta därför, att han noga kände Platova och alltså mer än någon annan var lämpad att leda de deporterades förföljande. Han var känd som en sträng, ovänlig officerare och fruktad; där var i hela hans skvadron ingen enda man, vars tillgivenhet han hade erövrat.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (066) senast ändradt 10 Aug 23:47
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden66.html
ŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻ
Afsnitt 66
»De skulle ha kunnat
draga sig tillbaka i
stället för att ge sig.«
»Flykten var dem
omöjlig.«
»För en tapper och klok
krigare är flykten aldrig
omöjlig!«
...
(Fortsättning på denna
del af afsnitt 66 följer
här senare.)
Tredje afdelningen.
De förvisades engel.
I. Ibland sobeljägarne.
I den östsibiriske
kretsstaden Platova var
det dagen för
höstmarknaden.
Platova har tvenne
berömda marknader
årligen. Den ena
infaller under våren. Då
komma jägarne för att
sälja sina pelsar, hvilka
de förvärfvat igenom jagt
under vintern i de
snötäckte skogarne eller
i de ödsliga, ensliga
tundrakärren. Till
höstmarknaden förse de
sig emellertid med
förråd, som de behöfva
under vinterns pelsjagt.
På de oändliga slätter,
hvilka betecknas med
namnet tundra, kan der
endast jagas om vintern,
emedan man kan beträda
denna blott då, när den
är tillfrusen. På våren
tinar den opp, och
enhvar, som skulle våga
sig att sätta foten
derpå, skulle strax
nedsjunka och försvinna i
dess outgrundliga,
bottenlösa träsk.
Men när vintern har
tillfrusit ett fast täcke
deröfver, då slå sig
sobel- och andre jägare
tillsammans för att i
sällskap om tio till
tjugu man egna sig åt
fångst af de djur, hvars
dyrbara pels är så
eftersökt på de ryske och
kinesiske marknader.
Desse jägare äro antingen
infödde, hvilka måste
jaga, då de endast i
pelsverk få bringa sina
ryske herskare sin tribut
och sina afgifter, eller
också deporterade ---
förvisade --- hvilka äro
tvungna att årligen
inleverera en viss mängd
af dessa dyrbara skinn,
om de icke vilja undergå
svåra straff.
De sammansluta sig i
sällskap, emedan en ensam
i dessa trakter skulle
vara förlorad. På
tundran är fyrtiofem till
femtio graders kyla
enligt Réamur alls ingen
sällsynthet;
fruktansvärda snöstormar
susa hän öfver Sibirien
och belasta träden med
snömassor, hvilka knäcka
och nedtrycka skogen vida
omkring. På mildare
dagar stiger dimma opp,
genom hvilkens tjocka,
gripbara massor man knapt
förmår se två steg
framför sig, och den blir
liggande på slätten
veckor i sträck, så att
det rent af blir jägaren
omöjligt att egna sig åt
sin svåra syssla. Derför
måste sobolnikarna
(sobeljägarna) förena sig
till sällskap för att
förmå hjelpa hvarandra,
då fara inträffar.
Hör man, att någon en
gång vandrat ensam i
urskogen en vecka eller
till och med fjorton
dagar i sträck, så rysta
äfven djerfve män på
hufvudet och säga:
»Han är från vettet!«
Och de hafva rätt.
Åtminstone fordras en god
portion oförvägenhet till
att företaga sig något
dylikt.
Visst nog kan man fråga
sig, om en amerikansk
trapper skulle frukta för
att spatsera omkring i
den bistraste köld här i
den sibiriske urskogen
lika väl som i
Mississippis och
Missouris skogar.
Trappern är ju också
gjord af ett annat virke,
än den ryske förvisade
eller till och med
ostjaken, tungusen och
burjaten.
Just denne dag voro de
nyss nämnda och ännu
andra sibiriska folk
företrädda på marknaden i
Platova.
Der voro ryssar,
kosacker, kirgiser,
kineser, till och med
några japaner, vidare
voguler, samojeder,
sojoter, kalmucker,
tatarer, karakirchiser,
kirgis-kaisaker,
bucharer, jakuter,
tschuktscher, korjäker,
kamtschdaler, aïnoer,
giljaker, jukahirer och
jenisej-ostjaker.
Detta är förvisso en
riktig folkragu, inför
hvilken till och med
kännaren af alla dessa
element kan bli rädd och
förskräckt. Men det är
ej så illa, som det ser
ut. Der finnas ibland
alla dessa folk väl
enskilda individer, med
hvilka man måste akta sig
att komma i beröring; men
på det hela taget utmärka
sig dessa sibiriska
folkslag mer genom sitt
fredliga sinnelag än
genom några farliga
egenskaper.
Platova är ingen stad
enligt våra gängse
begrepp. Ett antal
trähus bilda dess stomme,
hvaromkring flera eller
färre jurtor af filt
eller hudar lägra sig,
allt efter antalet
halfnomadiske innevånare,
hvilka för tillfället äro
till städes. En
likaledes af bjelkar och
brädor byggd kyrka ligger
på den lilla höjd,
hvilken nämnes vid det
stolta namnet
»Stadsberget«. Efter
denna är det
betydelsefullaste huset
det, hvilket tjenar
kretshöfvitsmannen till
bostad. Det eger blott
de utrymmen i
bottenvåningen, hvaröfver
taket är lagt, och består
af talrika
bostadslokaler, ett
flertal arrestlokaler,
några förrådskammare och
de i närheten belägna
kojor och stall, hvari de
härstädes stationerade
kosackerna och deras
hästar äro inhysta.
Vanligtvis låg i Platova
endast ett ringa
militärkommando. För
närvarande var här
emellertid en hel sotnja
förlagdt hit. Sotnja
(ry. sotnja = ett
hundrade, ö.a.) betecknar
ibland kosackerna en
sqvadron.
Der hade nemligen ifrån
de statliga grufvorna i
Nertschinsk, hvarest det
är nästan uteslutande
förvisade, som arbeta
under jorden, afvikit ett
antal utaf desse
olycklige. Man hade
erfarit, att de hade
begifvit sig åt
platovahållet, och af
denna anledning voro
kosackerna
hitkommenderade för att
genomsöka hela trakten,
gripa flyktingarne och
aflemna dem till ett
skärpt straff. Denna
sotnjas ryttmästare var
händelsevis son till
kretshöfvitsmannen i
Platova.
Kanske var detta också
icke helt och hållet en
tillfällighet, utan man
hade valt honom till
detta derför, att han
noga kände Platova och
alltså mer än någon annan
var lämpad att leda de
deporterades förföljande.
Han var känd som en
sträng, ovänlig
officerare och fruktad;
der var i hela hans
sqvadron ingen enda man,
hvars tillgifvenhet han
hade eröfrat.
Förutom
kretshöfvitsmannens
bygnad var der
ytterligare en annan,
hvilken utmärkte sig
genom sin storlek. Det
var dom zajezdnyj
(värdshuset), hvilkets
gospodarts (gästgifvare)
måste räknas till stadens
mest välbärgade.
Detta värdshus bestod af
tre delar. Till höger
låg gästrummet och
värdens boningsrum, till
venster det stora,
rymliga, för många hästar
beräknade stallet, och
der emellan ett långt och
bredt men lågt utrymme,
hvilket på ryska kallades
med öknamnet mjestse do
tantsa. Det är ryska och
betyder på tyska
dansplats eller danssal.
Om något brädgolf var der
icke tal. Golfvet bestod
af hårdstampad lera;
emellertid hade densamma
genom flitigt bruk
erhållit en glatthet,
hvilken skulle tåla en
jemförelse med det bästa
parkettgolf. Denna
danssal upplystes om
aftnarne med några
oljelampor, hvilka hängde
ner ifrån taket.
Dagsbelysningen
ombesörjde solen, hvilken
man kunde förskaffa
ingång genom de öppna
luckorna. Salen och
öfver hufvud taget hela
bygnaden hade visserligen
fönster, hvilka kunde
tillslutas med luckor,
men blott ett endaste
utaf dessa fönster var
försedt med glasrutor.
Här i Sibirien är
fönsterglas en stor
sällsynthet. Der finnas
till exempel infödde
furstar, hvars hjordar
räknas i tiotusental, i
hvars bostäder dock icke
finnes ett enda
glasfönster; de mycket
rike fästa ett stycke
glimmerskiffer framför
fönsteröppningarna, hvad
som till och med gäller
för förnämt, för lyx. De
fattige nöja sig med ett
stycke oxblåsa, det de
spänna för ett litet hål.
Det kalla de också
fönster och äro stolta
öfver, att genom detsamma
få se ett stycke skymning
infalla, det de kalla
solljus.
Naturligtvis var
stämningen denne dag hög
i det omtalade
värdshuset. Ryssarne
hafva naturligtvis
framför allt gjort
Sibiriens infödde bekanta
med brännvinet. Sibiriern
tåler emellertid icke så
mycket. Han blir mycket
snabbt drucken. Och
egendomligt nog är hans
druckenhet icke tung men
i gengäld desto
långvarigare. Af ett
litet glas vodka blir han
berusad i två dagar, dock
utan att förlora
förståndet, såsom fallet
är vid andras rus. Han
hoppar och rider då
dubbelt salig omkring
öfver allt och dricker,
när han väl har blifvit
nykter --- strax ett
litet glas igen.
I värdshussalen voro der
hvarken bord eller
stolar. Rundt om
väggarna lågo bastmattor
och på dessa sutto med
benen i kors de snedögde
gästerna med sina
kraftigt utstående
kindknotor. De drucko
allt möjligt, som fans
till hands --- surmjölk,
vodka, mjölvatten eller
också en kruka tegelte.
Och dervid stodo deras
tungor aldrig still.
Den, som hörde dem
skrika, han skulle ha
kunnat tänka, att här
strax skulle bli mord och
dråp; och dock var det
blott ett högst
vänskapligt och efter
deras begrepp också högst
anständigt och nobelt
samtal, de förde.
Plötsligt stodo alla
tungor still. Der hade
inträdt en `herre´. Med
`herre´ förstår den
infödde hvar man, hvilken
uppvisar kaukasiska
anletsdrag och bär en god
klädedrägt.
Den inträdde var af icke
alltför hög och icke
alltför bred gestalt.
Han bar vida, blåa
pösbyxor, hvilka
förirrade sig ner i de
höge stöflarnes skaft.
Öfvanom byxorna bar han
en långskörtad snörrock
och deröfver en lätt
getpels. På hufvudet
satt der en
lammskinnsmössa, sådan
som gerna bäres i Persien
och Kaukasusländerna.
Hans ansigte var nästan
helt doldt bak ett tätt,
svart helskägg. Endast
ögonen kunde man tydligt
se. Men deras blick var
stickande och orolig; han
gjorde intet
förtroendeingifvande
intryck. Något ryskt
ansigte hade denne man
ej. Efter hans drag
skulle man hålla honom
för endera fransos eller
medelasiat.
Han helsade förnämt och
öfverflög de närvarande
med en stolt, föraktfull
blick.
Gospodartsen kom
brådstörtadt
framspringande, stötte
flere gäster öfver ända,
bugade sig nästan till
golfvet och sade:
»Välkommen, herre,
välkommen till mitt
fattiga hus! Vad
befaller du? Vad önskar
du? Vad behagar dig?«
»Kan jag bo hos dig?«
»Ja, javäl, herre! Men
icke du ensam, väl?«
»Nej. Jag har en tjenare
med.«
»Hvar befinner han sig?«
»Der ute i kibitkan.«
»Å helige Gud från
Astrolenka! Har du en
kibitka? Är du kommen i
vagn? Och jag har ej
märkt det? Förlåt,
herre! Jag skall skänka
husets skyddspatron, den
helige Nikodemus, en ny
bilderbok, på det att han
ej skall räkna mig denna
underlåtenhet till
nackdel efter min död.
Jag skall strax se till
ditt åkdon.«
»Kom då!«
De gingo begge ut. Der
stod en af de lätta,
tvåspända åkdon, dem man
betecknar med namnet
kibitka. Flere koffertar
voro deruppå lastade.
Den skäggige kusken stod
intill sina hästar.
Äfven han gjorde med sitt
mörka ansigte intet godt
intryck och mönstrade
värden med en min, liksom
till exempel en bandit
pröfvande hade granskat
en man för att utröna,
huruvida denne hade
tillräckligt mycket
pengar på sig, för att
ett rånöfverfall skulle
löna sig.
»Jag skall strax låta
skaffa in alltsammans,«
sade värden. »Huru länge
tänker du bo här hos
mig?«
»Det vet jag ännu icke.
Jag vet ej, huru länge
jag skall qvarhållas här
af mina affärer. Jag har
hört, att här nu är
marknad?«
»Ja, herre, ja.«
»Jag ser dock intet
deraf! Hvar är
marknaden?«
»Å, något torg är här
intet i Platova.
Marknaden hålles der ute
framför staden i det
fria. Får jag erfara,
hvarifrån du kommer?«
»Ifrån Irkutsk.«
»Således ifrån vester.
Då kunde du visst nog
intet se af marknaden.
Den hålles öster om
staden.«
»Komma der också
sobeljägare hit?«
»Många, herre, ganska
många.«
»Jag skulle vilja
engagera mig ett antal af
desamma.«
»Du vill taga sobeljägare
i din tjenst? Hm, herre,
det är farligt, men ock
lönande. Du kan dervid
vinna en stor
penningsumma, men äfven
förlora en.«
»Den, som vill vinna,
måste ock våga.«
»Det är äfven fråga om,
hvilka män, du vill
engagera.«
»Nå, sobeljägare! Det
har jag ju sagt!«
»Mycket bra. Men der
finnas olika slags folk.
Man har frie män, hvilka
skjuta mest allt, de
påträffa. De äro väl mer
eller mindre
söndagsjägare. Så äro
der förvisade, hvilka
hvar vår äro tvungna att
leverera ett bestämdt
antal skinn. De ha till
följd af detta tvång lärt
sitt hantverk och veta
att träffa sitt vildt och
tillegna sig det.«
»Sådana vill jag ha.«
»Äfven jag råder dig
dertill, när du en gång
vill vara jagtherre. Men
visst nog riskerar du en
betydande förlust.«
»Men jag kan också
vinna.«
»Det kommer an derpå,
hvilken slags folk du
får. Du har att
ombesörja all deras
fullständiga utrustning,
kommendera dem och, om de
lyckas illa med jagten,
betala regeringen värdet
af de skinn, de
egentligen skulle
leverera in natura.«
»Jag skall endast
engagera folk, hvilka väl
förstå sitt fack.«
»Då måste du också betala
mer.«
»Det är sjelfklart. Kan
du kanske säga mig namnen
på några goda jägare?
Jag skulle bilda mitt
sällskap af dem.«
»Det skulle du icke gå i
land med, herre.«
»Hvarför icke?«
»Desse män söka sjelf
sitt umgänge. Ingen af
dem skulle af dig låta
gifva sig en kamrat, som
han icke sjelf hade valt.
Du måste söka dig en
dugtig jägare, sluta
aftal med honom och
öfverlåta åt honom sjelf
att utsöka det nödiga
antalet följeslagare.«
»Jag skall följa detta
råd. Kanske kan du nu
nämna mig en sådan
jägare?«
ȁ, flere, herre. Den
aldra berömdaste är ---
ja, herre, om du kunde få
honom!«
»Hvem då?«
»Nummer fem.«
»Nummer fem? Huru lyder
hans namn?«
»Det vet ingen, förutom
hans öfverordnade, hvilka
ha dömt honom. Icke en
gång de härvarande
myndigheterna känna hans
namn. Hvar förbrytare
får ett nummer. Den, jag
menar, är nummer fem.«
»Låter han sig tilltalas
med detta nummer?«
»Naturligtvis. Det är ju
hans namn för närvarande.
Han är den bäste jägaren
vidt och bredt omkring.
Han talar ej mycket.
Enhvar vill ha honom till
följeslagare. Han väljer
städse sitt folk sjelf
och hembär med sitt
sällskap det rikaste
bytet.«
»Är han ännu ung?«
»Nej; han kan väl vara
femtio år. Han är ej
heller stor och stark,
såsom man skulle kunna
tro om en sådan jägare,
utan liten. Hans ansigte
är fint och vitgult. Jag
har en gång händelsevis
hört, att
kretshöfvitsmannen sade,
att nummer fem hade ett
ansigte som en förnäm
indier.«
»Kanske är han indier?«
»Det är han väl knappast.
Hur skulle en förnäm man
ifrån Indien blifva
deporterad af Tsaren till
Sibirien? Och hur kunde
en, som kommer ifrån det
heta Indien, så väl
uthärda det sibiriska
klimatet, liksom nummer
fem uthärdar det?«
»Det är sant! Är han
redan här?«
»Jag har ännu ej sett
honom. Gå ut och fråga
efter honom. Alla känna
honom och alla skall visa
dig på honom. Först
måste du dock göra ett
besök hos
kretshöfvitsmannen.«
»Först? Är det så brådt
om?«
»Ja. För det första får
du icke dröja en timme i
mitt hus eller i Platova
öfver hufvud taget utan
hans tillstånd. Sedan
får du utan hans
tillåtelse icke besöka
marknadsplatsen, och för
det tredje får du ingen
menniska engagera eller
öfver hufvud icke sluta
något aftal med någon,
utan att
kretshöfvitsmannen
undertecknar och beseglar
det.«
»Och får en afgift för
detta?«
»Naturligtvis! Och denna
afgift blir som straff
desto högre, ju längre
du, efter att du har
kommit hit, tvekar att
pligtskyldigast
föreställa dig honom.
Jag kan verkligen ej ge
dig ett bättre råd än att
ögonblickligen gå till
honom.«
»Jag måste ändock
åtminstone byta om
först!«
(Slut på sextiosjette
afsnittet.)
Fortsättning följer i
afsnitt 67.
ğTyska hjertan, tyska hjeltar.Ğ
(ğDeutsche Herzen, deutsche Helden.Ğ)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright İ 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 066 senast ändradt 10 Aug 23:47
Senaste ändring af någon fil: Mċn 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
