Den »Starka Handen« är en indianhövding, en krigare, ryttare, brottare och skytt som ingen annan. Han besitter en kroppskraft, en knytnäve, som kan hugga sönder stenar, därav hans namn. Han är en vän till de vita i allmänhet men inte någon vän till Förenta Staternas regering, som gör hans folks livsrum allt trängre och trängre. Ve denna regering, när den »Starka Handen« en gång kommer på tanken att ställa sig i spetsen för de sydvästliga indianstammarna! Denne hövding är inte gammal men full av insikt, klokhet och skicklighet, som blott kan jämföras med hans tapperhet. När han uppträder i församlingen, bugar sig alla till marken, och när han reser sig för att tala, då avstannar till och med stormen och tiger för att åhöra den röde hövdingens ord.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (042) senast ändradt 10 Aug 23:43
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden42.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 42
»List? Så, så! Nå, jag
skall säga er något,
mylady: man kallar mig
Tjocke-Sam, och
Tjocke-Sam är känd som en
listig karl.«
»Ja, jag har betraktat
er, och ---«
»Så?« frågade han gladt.
»Betraktat mig har ni?«
»Ja, mycket noga.«
»Och huru har jag då
förekommit er?«
»Ni har så mycket
uppriktigt och
trohjertadt i er, att man
strax måste få förtroende
för er. Men dertill har
ni någonting så slugt och
klipskt i ert ansigte,
att ---«
»Huru? Slug och klipsk
förekom jag er?«
»Ja.«
»Nå, då har ni förändrat
er mycket.«
»Hur så?«
»Jag trodde, ni höll mig
för dum.«
Han kom nemligen att
tänka på de ord,
skogvaktaren hade sagt.
»Jag hållit er för dum?
Hvem har sagt det?«
»Det har er svå--- ä, jag
tänkte bara!«
»Der har ni misstagit er.
Ni har alltså något så
klipskt över er, och då
tänker jag, att ni kanske
skall finna medel och
vägar att jaga väck
tjufvarne ifrån deras
byte äfven utan våld.«
»Då är der blott ett
medel och en väg: man
måste sno det stulna
tillbaka ifrån dem.«
»Ja, ungefär så!«
»Men det är ju egentligen
en dumhet. Hvad man har
stulit ifrån mig, kan jag
öppet fordra tillbaka.«
»Men då blir der strid.«
»Det skadar ju heller
icke. Om jag smyger mig
på desse sällar likt en
tjuf, då måste jag vara
beredd på att bli
ertappad, och då
capponerar de mig.«
»Å ve! Det vore illa!«
»Bah! En menniska
mindre, det skadar ej!«
»Nej, så får ni icke
tala. För min skull får
intet ond ske er.«
»Å, för er skull har mig
tidigare --- verdammt!
Här står jag och pratar
dumheter som en
skolgosse! Har ni då
funnit sådant välbehag i
desse spetsbofvar, så att
ni nu skulle begära
förskoning för dem?«
»Tvärtemot, de behaga mig
alls icke. I synnerhet
anföraren hade ett
ansigte, man omöjligt
kunde skänka något
förtroende. Jag är inte
alls fördomsfull. Ingen
menniska kan rå för sin
gestalt, sitt ansigte och
sitt hår, men denne man
hade rödt hår, och det
var mig svårt att tänka
godt om denne Burkers.«
»Burkers?« frågade Sam
hastigt. »Hette han så?«
»Ja.«
»Sapperment! Skulle det
vara den röde Burkers!«
»Det var han. Jag hörde
en gång två af hans
kumpaner tala om honom.
De trodde sig ej
aflyssnade och då kallade
de honom den röde
Burkers.«
»Alle Teufel! Om det är
han! Nå, Gud nåde honom,
om jag får fatt i honom!
Den har ätit sitt sista
bröd!«
»Det låter ju ursinnigt!
Känner ni honom?«
»Ja, om. Jag hade ett
rencontre med honom för
några år sedan. Han är
en mördare, en röfvare,
en tjuf och en spetsbof
allt igenom. Han skulle
den gången öfverfalla en
plantage. Jag
öfverlistade honom och
han blef tillfångatagen
tillsammans med sitt
band. Man skaffade iväg
hela följet till Van
Buren för att göra
process med dem. Flere
af dem lyckades det att
bli frikända. De
frisläptes och utnyttjade
sin första fridag till
att hemta de andre ur
fängelset. Det väckte
den gången uppseende vidt
och bredt omkring. Den
röde började naturligtvis
strax sina affärer om
igen. Man var snart
honom i hälarne. Han var
klok och försvann, så att
man på en längre tid
ingenting hörde om honom.
Senare blef hans namn
mycket omtaladt i
Vestern. Der någonstans
något djefvulstyg blef
begånget, då var han
säkert med. Nu får jag
höra, att det är han, der
har berånat er. Nå, det
skall han få för!«
»Är han verkligen så
dålig?«
»Frågar ni, om ett
rofdjur är dåligt?«
»Så ni skall ej skona
honom?«
»Nej, aldra minst honom.«
»Men om jag ber er
derom!«
»Gör det ej! Jag skulle
icke kunna afslå eder
denna bön, och det vore
rent af syndigt.«
»Barmhertighet kan dock
icke vara synd!«
»Å jo! Om vi ej sätta
stopp för hans
förehafvanden, drifver
han dem vidare, och då
faller allt, han gör, på
mitt samvete. Att han
har bestulit just er, det
gör saken än värre.«
»Hur så?«
»Nå, ni är ju min
landsmaninna; då är det
just, som om han hade
gjort det emot mig
sjelf.«
»Min svåger sade mig
visst nog, att ni vore
tysk, kanske rent af
sachsare.«
»Jag är sachsare.«
»Å säg, hvarifrån är ni?«
»Jag är ifrån Rupp---
ifrån Rodewisch.«
»Ifrån Rodewisch vid
Auerbach?«
»Ja. Ni känner väl detta
berömda Rodewisch?«
»Jag känner till det, men
om det är så berömdt ---«
»Visst nog är det
berömdt, nemligen igenom
den gamla, vackra
studentsången, hvari det
också heter:
Die Voigtskarline von
Rodewisch Die handelt
mit Spinat!«
»Då är ni ju ifrån
Vogtland, liksom jag.«
»Det är präktigt.
Hvarifrån är ni då?«
»Ifrån Ruppertsgrün.«
»Det är ett nätt litet
bo.«
»Känner ni till det?«
»Ja. Jag var tidigare i
mina unga år två gånger
på dans der. Står den
gamla krogen qvar?«
»Den är ombyggd. Ja så,
ni var der på dans? Ända
ifrån Rodewisch?«
»Å nej. Jag är nemligen
slagtare. Jag hade
arbete i Herlasgrün som
gesäll och hade der en
mycket god vän, der
alltid gick ut och
dansade i Ruppertsgrün.
Han tog mig med två
gånger.«
»Det är underbart! Och
nu träffas vi här i det
fjerran Amerika. Alltså
ifrån Herlasgrün! Hm!
Ungefär när var det?«
»Kanske för tjugu år
sedan.«
»Herregud! Hvad var då
er vän?«
»Knappmakare. Jag tyckte
mycket bra om honom, det
gamle gode Samuel.«
»Samuel? Hette han
Samuel?« frågade hon
hastigt.
»Ja, Samuel.«
»Kanske Samuel Barth?«
»Ja, Barths Samuel. Der
i Herlasgrün gjorde man
saken kort och sade helt
enkelt Barthsamel.«
Då slog hon ihop händerna
och sade:
»Det är ju knapt, så man
kan tro det!«
»Hvad då?«
»Att träffa någon, der
känner honom, här i
vildmarken.«
»Kände ni honom också,
då?«
»Mycket väl, mycket väl!«
»Så, så! Icke sant, en
god, men också rätt dum
karl? Icke?«
»Ja, god var han,
hjertegod! Men dum?
Nej. Jag tyckte på den
tiden, att han var dum,
men i dag inser jag, att
han inte var det. Han
var uppriktig och
trohjertad, och det kan
nästan se ut som dumhet.«
»Möjligt. Jag tyckte,
han var dum, eftersom han
inte trodde mig. Han
hade nemligen en käresta,
han rände till
Ruppertsgrün efter. Hon
bedrog honom och han
insåg det ej.«
»Kände ni henne?«
»Nej. I salen såg jag
visserligen, när han
dansade med henne, men
vidare brydde jag mig
icke om henne. Det
gemena stycket var det
inte värdt.«
»Gement stycke? Hvarför
det?«
»Emedan hon ju drog honom
vid näsan, och jag höll
honom i höga nummer. Vi
voro nemligen ihop nästan
var qväll och musicerade
tillsammans, jag med
dragharmonika och han med
gitarr. En tredje slog
på triangel dertill.«
»Ack ja! Han spelade
gitarr. Hans
älsklingssång var, tror
jag --- hm, jag har glömt
början, men de sista
raderna kan jag än.«
»Menar ni kanske:
Von dir geschieden Bin
ich bei Dir, Und wo Du
weilest, Bist Du bei
mir. Von dir zu
lassen, Vermag ich
nicht, Weil Du mein
Alles, Mein
Lebenslicht!«
»Ja, ja, det var den,
det! Den hade en så
vacker, enkel men
gripande melodi. Slutet
var:
Doch du ziehst weiter
Und weiter fort, Nie
hör' ich wieder Dein
süßes Wort O sel'ge
Tage O kurzes Glück,
Ruft keine Sehnsucht
Euch je zurück?«
»Sannerligen, ni kan den
utantill! Hvem har då
lärt er den?«
»Han. Ack ja, det är
sant: Men du drar vidare
och vidare bort! Han
drog iväg.«
»Och huru! Det var ju
jag!«
»Var det ni? Hvad då?«
»Hans käresta.«
»Hvad? Var det ni?
Sapperment! På er
svinastia var det, han
stod?«
»Nästan hvar qväll!«
suckade hon.
»Utan att falla igenom?«
»Taket var stadigt.«
»Alltså ni, ni var det!
Och jag, som nyss kallade
er gement stycke!«
»Det tar jag inte illa
opp. Jag var också ett
gement stycke. Jag
stötte ut honom i vida
verlden. Jag var skuld
till, att han gick.«
»Hvarför gjorde ni det,
då?«
»Emedan --- emedan jag
höll honom för litet
dum.«
»Trögdjur!«
»Ja! Och det var han ju
alls icke. Han var
endast uppriktig. Han
var så god emot mig, att
han ingen lögn, ingen
osanning kunde säga mig.
Det tog jag för dumhet.«
»Så går det! De bästa
menniskor bli misskända.
När han tog afsked med
mig, sade han ännu, att
han aldrig skulle glömma
er.«
»Å Gud! Sade han det?«
»Ja. Han gaf mig till
och med ett hjerta, det
jag skulle medtaga till
er såsom minne af honom.«
»Den käre, snälle! Men
det hjertat vet jag
ingenting om. Ni kom ju
inte med det.«
»Tyvärr icke. Det var af
pepparkaka. På framsidan
klistrade han en röd
lapp, hvaruppå der stod
detta rim i skönskrift:
Du bist so süß wie
Pfefferkuchen, Doch
muß ich meiner Liebe
fluchen. Ein And'rer
küßt Dich auf den
Mund, Das bringt mich
vollends auf den
Hund!«
Nu inträdde der en paus i
samtalet. Han inväntade
något ord; men hon sade
intet. Det var alltför
mörkt, för att han skulle
kunne se hennes ansigte.
Hvad tänkte hon nu?
Trodde hon det, om detta
hjerta? Märkte hon, att
han skojade?
Pepparkaksrimmets sista
rad var väl icke riktigt
passande för ett älskande
hjerta!
Och som hon alltjemt teg,
sade han:
»Jag hade gerna tagit det
med till er, men jag hade
sjelf en käresta, som
hade blifvit mig otrogen,
och så gaf jag henne
hjertat. Det kom alltså
ändå till rätt man, det
skall trösta er, mylady!«
»Men det tillhörde mig!«
»Nå ja. Har detta stycke
pepparkaka så stort värde
för er, då?«
»Det var ju från honom!«
»Helt riktigt, från
honom, och derför har det
ett sådant värde. Det är
just så, som i sången om
de gamla oppslitna
byxorna. Der säger
qvinnan:
»Geh mit Deinen alten
Fetzen, Die kein
Mensch mehr flicken
kann!
och han svarar derpå:
Frau, die mußt Du
liebreich schätzen,
Denn sie sind von
Deinem Mann!«
Åter inträdde der en
paus. Det sätt och vis,
hvaruppå han uttryckte
sig i denna
hjerteangelägenhet,
tilltalade henne alldeles
icke. Det kände han på
sig. Kanske var han med
afsigt så drastisk. Han
ville plåga henne en
smula för allt, hvad hon
tidigare hade gjort
honom. Men det gjorde
honom likväl ondt, och så
fortfor han:
»Har ni aldrig hört af
honom igen?«
»Aldrig.«
»Har han inte ens
skrifvit till er?«
»Jag har inte fått ett
endaste bref. Jag hade
gladt mig mycket
deröfver.«
»Å! Ni hade ju en man!«
»Med hvilken jag dock ej
lefde lyckligt. Men jag
skulle ändock vilja veta,
hvar Barth håller hus
nu.«
»Det kan jag säga er.«
»Ni? Min himmel! Vet ni
det?«
»Ja, helt precis. Han
skref till mig ifrån
Amerika. Han visste, att
jag också ville öfver
hit. Jag kom alltså
efter och träffade honom
i Cincinnati. Der voro
vi goda vänner, tills han
dog.«
»Dog? Herre Jesus! Är
han således död?«
»Ja.«
»Sedan när?«
»Han lefde blott två år i
Amerika.«
»Hvad dog han af?«
»Det visste inte ens
läkaren så noga. Men
Samuels sista ord voro:
Die Liebe ist das
schlimmste Gift, Das,
ach, nur die
Verliebten trifft!
Deraf sluter jag, att han
kan ha dött af olycklig
kärlek. Frid öfver hans
aska!«
»Min herre, jag vet ej,
hvad jag skall tro om
er!«
»Hur så, mylady?«
»Jag har sådant
förtroende för er, och så
uttrycker ni er så, att
jag beklagar, att jag har
talat med er om denna
angelägenhet.«
»Verkligen? Nå, jag
skall icke bedraga er.
Här är ett klippstycke,
som ligger liksom en
bänk. Kom, mylady! Sätt
eder! Jag skall ej
längre skämta utan säga
eder sanningen!«
»Men snälla ni,
sanningen!«
»Säkert!«
»Är han inte död?«
»Nej.«
»Gudi lof! Han lefver!«
Det lät så gladt, så
lyckligt, att det blef
honom verkligt tungt att
fortsätta på det afsedda
viset. Men han ville
sätta henne på prof.
»Ja, han lefver, och
förvisso mycket
lyckligt.«
»Lyckligt? Det unnar jag
honom. Hvar är han?«
»Just i Cincinnati«
»Hvad gör han der?«
»Han var knappmakare och
är alltjemt knappmakare,
men på amerikansk vis och
i amerikansk skala. Han
har en stor fabrik och
bedrifver affären i
kompanjonskap med sin
svärfader.«
»Svä---«
Hon fick ej fram ordet.
»Ja, i kompanjonskap,«
upprepade Sam.
»Han har --- har en svä-
svärfar?«
»Visst!«
»Han är alltså gi-ift?«
»Och nog så lyckligt.
Det äldsta af hans fem
barn, en flicka på
sjutton år, skall gifta
sig härnäst.«
»Sju-tton --- år! Glömd,
glömd!«
»Glömd? Hvad menar ni?«
»Han har --- har glömt
mig.«
ȁ nej. Han talar ofta
om er.«
»Hans dotter är sjutton
år gammal. Han har
alltså gift sig redan
efter tre år! Så snabbt,
så snabbt har han glömt
mig!«
Hon lade händerna samman
och lät hufvudet sjunka
djupt ner på bröstet.
»Ni anklagar honom,
mylady! Har ni någon
rätt dertill, någon god
rätt?«
»Jag trodde, han älskade
mig!«
»Det gjorde han, ja,
visst gjorde han det!
Men ni stötte bort honom
ifrån er, ni visade bort
honom, bort ut i vida
verlden. Ni tog er en
man, och nu begär ni, att
Barth skall bli er trogen
hela lifvet! Tänk er
för!«
»Ack ja, ni har väl rätt.
Men menniskan är så
egoistisk. Jag har
alltid haft honom kär,
alltid, alltid. Det har
varit mig omöjligt att
tänka mig honom som gift.
Jag är, såsom jag
uppriktigt skall tillstå,
kommen hit öfver i den
outtalade förhoppningen,
jag kanske skulle återse
honom. Och nu får jag
veta, att han är förlorad
för mig!«
»Är ni ond öfver, att han
har gift sig?«
»Nej, icke ond. Men jag
är nu min största
förhoppning fattigare.«
»Ni skall trösta er.
Tanken på, att han är
lycklig, måste hjelpa er
att bära besvikelsen.
Hur hade det varit, om
han vore olycklig,
fattig, eländig, höljd i
paltor!«
»Det skulle jag vilja,
ja, det skulle jag vilja!
Jag skulle ge honom allt,
jag har, allt!«
»Hvad har ni då?«
»Min Gud! Ja, ni har
rätt. Jag har ju sjelf
intet, alls ingenting
mer. Jag är sjelf en
tiggerska. Jag vet ej,
hvad jag skall göra och
hvaraf jag senare skall
lefva, om ni inte räddar
det förlorade för mig.«
Nu sade han intet, men
han hörde, att hon grät
stilla för sig sjelf.
Först efter någon stund
menade han:
»Trösta er, mylady! Det
är alltid bättre så, än
att han är död. Ännu
värre vore det, om ni
hade misstagit er i eder
kärlek.«
»Hur så misstagit?«
»Jag sätter det fall, att
han ännu vore fri och
ledig. Ni funne honom,
men han hade förändrat
sig så till det yttre och
det inre, att ni icke
längre kunde vara god
emot honom, att han fast
mer vore eder
vedervärdig!«
»Det kan aldrig vara
fallet!«
»Å jag ber, säg det ej så
kategoriskt! Lifvet
umgås här mycket råare
med menniskan än der
borta i fäderneslandet.
Tusenden gå här förlorade
till det yttre och
tusenden till det inre.
Hade han blifvit en
usling, så skulle ni ---«
»Jag skulle taga mig an
honom,« inföll hon.
»Kanske skulle det lyckas
mig att göra en man af
honom.«
»Hm! Huru föreställer ni
er egentligen denne
Samuel Barth? Kanske
skulle hans person inte
alls motsvara de
förväntningar, ni hyser?«
»Han må se ut, som han
vill.«
»Men säg likväl, hur ni
föreställer er honom!«
»Nå, han var icke stor,
ungefär på er längd; men
bara inte så
utomordentligt ---«
»Jag ber, tala bara
vidare!«
»Så utomordentligt tjock
skulle han aldrig vara.«
»Der misstager ni er.
Han är just lika så tjock
som jag.«
»Verkligen?«
»Ja. I detta afseende
likna vi varandra på
håret. Ett sådan
kroppsomfång är ingalunda
någon skönhet, såsom ni
väl skulle medge. Och
tänk er en gång, att han
ej bodde på någon
civiliserad ort i detta
land, utan ströke liksom
jag hembygdslös omkring i
den Vilda Vestern. Ett
sådant lif har ett dåligt
inflytande på menniskan.
Mannen blir rå, grym och
hänsynslös.«
»Det skulle Samuel aldrig
bli. Han hade ett så
djupt, godt sinnelag, och
detta skulle bibehållas
till och med i ett sådant
lif.«
»Gud signe er för detta
ord! Om Barth hörde det,
skulle han glädja sig
mycket. För öfrigt tror
jag, han har ett minne af
er.«
»Ack ja, men det är alls
intet värdt. En gång i
Kirmse kom der en
handlare till dansbanan.
Han salubjöd allt
möjligt. Samuel köpte
mig en hårnål. Den gode
Samuel! Han var fattig
och utgaf sina ynka
slantar för denna. Jag
köpte honom en
silfverring, hvaröfver
han visade stor glädje.
Månne han ännu har
denna?«
»Han har den ännu, men
man ser inte så mycket af
den. Den tjocke gynnaren
har blifvit så fet, så
fingrets kött nästan har
vuxit ihop öfver ringen.
Nålen har ni säkert
kastat bort?«
ȁ nej. Jag har bevarat
den. Senare letade jag
fram den igen. Sedan
dess har jag alltid burit
den. Jag har den nu ännu
i håret.«
»Sapperment! Har då
silfret hållit så länge?«
»Icke helt. Jag har
några gånger fått låta
försilfra nålen igen.
Men, det förekommer mig,
som hade ni alltjemt icke
sagt mig det rätta. Jag
ber er enträget att
meddela mig hela
sanningen.«
»Nå, när ni så enträget
ber om det, så måste jag
väl lyda.«
»Han lefver alltså ännu?«
»Ja, verkligen.«
»Hvar?«
»På prärien. Han har
blifvit skogsluffare.
Han har inte kunnat
glömma er och ingenstans
funnit ro. Derför har
han ingenstans trifvits.«
»Den gode Samuel! Men
jag kan inte alls tänka
mig honom som halfvild
präriejägare. Han var så
mjuk, han kunde inte
grumla en vattendroppe
ens.«
»Å, nu är han i stånd att
grumla en hel bäck, om
han plaskar i med sin
tjocka lekamen. För
öfrigt kan nöden knäcka
jern. Den, der kommer
till den Vilda Vestern,
han blir endera snart en
dugtigt karl eller också
går han under. Mig har
ju heller ingen sjungit
vid vaggan om, att jag en
gång skulle slås med
indianer.«
»Nå, för er del är det ju
ändock något annat. Ert
tidigare hantverk var ju
redan ett vida gröfre än
hans. Der är skilnad på
en slagtare och en
knappmakare, min bäste
herre, herr --- jag
kommer på, att jag inte
alls vet, vad ni heter.«
»Jag heter Sam, och efter
min sköna gestalt kallar
man mig öfverallt för
Tjocke-Sam.«
»Sam! Är det ert
slägtnamn?«
»Nej, utan mitt förnamn.«
»Ett besynnerligt namn.
Det har jag ännu aldrig
hört.«
»Kanske ändå. Sam är en
förkortning.
Amerikanaren gör allting
så lätt som möjligt för
sig. Han uttalar ej
gerna långa ord, utan
afhugger ett litet stycke
eller några småstycken
deraf. Han säger pa och
ma i stället för papa och
mama, Mo i stället för
Salomo. Så är der en
mängd enstafviga namn,
man nästan ej vet
hvarifrån, de komma:
Bill, Will, Rob, Bob och
andra. Så är det också
med Sam.«
»Hvad heter det
egentligen?«
»Det är första stafvelsen
af Samuel.«
»Huru? Då heter ni också
Samuel?«
»Ja.«
»Det var ett besynnerligt
sammanträffande. Ni är
hans vän och har också
alldeles samma förnamn.
Men huru lyder ert
efternamn?«
»Mitt fullständiga namn
är Sam Barth.«
»Barth? Hör jag rätt?«
»I hvart fall. Tycker ni
ej om namnet?«
ȁ, mycket, mycket! Men
det är ju alldeles det
samma som hans!«
»Visst nog!«
»Och ni är ifrån ---
ifrån Rodewisch!«
»Nja, jag skall
uppriktigt tillstå för
er, att jag har skräflat
en smula. Egentligen är
jag någon helt annanstans
ifrån, nemligen ifrån
Herlasgrün. Och
egentligen har jag inte
alls varit slagtare utan
fastmer knappmakare. Och
egentligen är ---«
»Herregud!« afbröt hon
honom. »Jag ber, visa
mig! Fort, fort!«
Hon grep honom om
händerna och trefvade
pröfvande öfver
fingrarne. Det var ju
alltför mörkt för att
kunna se någonting. Då
kände hon på venstra
handens ringfinger
någonting rundt, hårdt,
hvaröfver köttet hade
lagt sig.
»Min frelsare! Detta är
ringen!«
»Ja, det är den, den
silfverne!«
»Det är du! Det är du!
Är det möjligt!«
Hon hade farit opp ifrån
sin sittplats. Hon stod
framför honom och höll
honom i handen. Han
kände, hur hennes egen
skälfde.
»Ja, Gustel, det är jag,«
sade han djupt rörd och
alls icke i den
sjelfironiska ton, hvari
han dittills hade talat.
»Och jag, som inte kände
igen dig!«
»Jag igenkände dig strax.
Men det är ju inte att
undra på, då jag har
förändrat mig så
väldigt.«
»Då har min önskan gått i
oppfyllelse och min aning
har ej bedragit mig. När
svågern började tala om
Amerika, tänkte jag på
dig. Jag hade ingen
aning om landets storlek.
Och likväl, det tycktes
mig ändå så, som om jag
helt bestämdt skulle
träffa och återse dig.
Min längtan ---«
Hon hejdade sig. Hade
det ej varit mörkt, så
hade han sett, huru djupt
röd hon blef.
»Tala vidare, Gustel!
Din längtan ---«
»Å, gå! Derom kan jag ju
icke tala.«
»Hvarför icke? När du
höll mig för en främmad,
skämdes du ej utan sade
mig allt. Nu, när du
vet, hvem jag är, vill du
tiga. Är du rädd för
mig?«
»Det skulle jag väl
vilja!«
»Det får du ej!«
»Men det måste jag ju,
när jag har handlat så
illa emot dig.«
»Nå, hvad det beträffar,
så är det aldra bäst, om
vi icke tänka mer på
det.«
»Ja, om du kunde förlåta
mig.«
»Det har jag gjort för
länge sedan.
Himmelelement! Jag
skulle av pur glädje
kunna ge månen der oppe
en örfil, så att han
sjelf skulle tro sig vara
en pannkaka! Aldrig har
jag tänkt, att jag kunde
återse dig, och nu
träffar jag dig på denna
gamla prärie. Huru dumma
äro de menniskor, som
mena, att der ingen Gud
fins! Endast den käre
Gud är det, som har fått
dig på den tanken, att
resa öfver hit till
Amerika. Eller tror du
inte det?«
»Ja, det var som en
ingifvelse.«
»Och nu står du der, här
framför mig! Hör du,
Gustel, det känns
alldeles så, som om jag
först i går hade varit i
Ruppertsgrün och der ---
vet du, hvilken väg, jag
alltid tog?«
»Mycket noga.«
»Öfver staketet.«
»Ja, genom trädgården in
på gården.«
»Vid muren stod sågbocken
lutad; den stälde jag
emot svinastian. Först
opp på bocken, sedan på
stian och sedan --- hm!«
»Fram till fönstret.«
»Ja. Du räckte ner
handen till mig, och jag
höll opp alla tio
fingrarna, och der hade
vi hvarandra. Men
beqvämt var det dock ej.
Icke?«
»Det är sant.«
»Af det eviga
oppåttittandet hade jag
ännu tidigt om morgonen
ont in nacken. Vi hade
kunnat ha det beqvämare,
men du ville inte. Nja,
kanske hade du velat, men
jag var för blyg. Jag
hade hundra gånger
föresatt mig att ge dig
en dugtig kyss, men när
jag sedan stod framför
dig, så hade jag ej mod
dertill. Sedan kom på en
gång plötsligt gallan
öfver mig. Jag drog dig
till mig och vände på
ditt ansigte. Vi stodo
vid husdörren, jag hade
följt dig hem ifrån
dansen. Jag spetsade
redan läpparne likt
munnen på en karp. Då
prasslade det till
oppifrån och ner. Det var
om vinteren och der låg
fullt med snö på taket.
Denna hade blifvit lös
och rasslade ner på oss
just i detta vigtiga
ögonblick, så att vi
stodo der likt två
snögubbar, hostande,
pustande och nysande, så
att det hade kunnat väcka
hela byn. Minns du det
än, Gustel?«
»Å, mycket väl!«
»Men den smällkyssen fick
jag ändå, och när sedan
knuten var itusliten, så
inrättade jag mig efter
hand bättre. Himmelen
vet, hur det smakar, om
än der ändock intet är
att svälja och det också
hvarken är sött, surt,
beskt eller salt! Om jag
idag inte hade detta
dumma björnskinn på mig,
så ---«
»Nå, så ---«
»Så skulle jag rätt
hjertligt taga dig i
armarna och profva, om
jag kanske under loppet
af de tjugu åren har
glömt bort, hur man
kysser. Något snöskred
behöfva vi ej frukta, och
der --- hm, hvad säger du
till det, min lilla
Gustel?«
Hon tvekade några
ögonblick med svaret; hon
kunde ju ändå inte säga,
huru gerna hon hade
oppfylt hans önskan, men
frågade då:
»Hvad är der i vägen med
björnpelsen?«
»Egentligen ingenting;
men när man flere månader
i sträck ej kommer ut ur
denna hud, så befinner
man sig icke i särskildt
aptitligt tillstånd. Och
ett sådant hjertelidande
vill jag ändå inte
förskaffa dig.«
ȁ, jag har ju heller
ingen balståt på mig!«
»Menar du det? Så då får
jag?«
Han mer kände det än han
såg, att hon nickade, ty
han hade ju redan lagt
ena armen om henne. Nu
drog han henne till sig
och kysste henne länge
och innerligt på de
villigt emot honom
kommande läpparne. Sedan
satte han sig på stenen,
drog henne ner vid sidan
om sig och kysste henne
om och om igen.
Det varade länge, mycket
länge. De begge hade
alldeles förlorat
måttstock för tiden. De
kände sig unga, liksom
vore de ännu yngling och
flicka, liksom den gången
i Ruppertsgrün. De
märkte alldeles icke, att
der bak den sten,
hvaruppå de sutto,
någonting rörde sig,
sakta och långsamt, hän
åt bålet. De talade i
hviskande ton. De hade
ju så mycket att berätta
för hvarandra. Hon hade
så mycket att bedja honom
om förlåtelse för, och
han så mycket att
förlåta. Och förlåtelsen
blef så ofta upprepad och
hvar gång åter beseglad
med en kyss. Sam hade på
länge icke tänkt på, att
hans vaktpass till slut
för länge sedan vore
öfver och att han skulle
väcka Jim, men då blefvo
från den visst nog helt
nerbrunna elden höga rop
hörbara.
»Sapperment!« ryckte den
tjocke till och blickade
åt himmelen, der visst
nog visade blott få
stjernor. »Nu har jag
vaktat i tre timmar.
Hvad står då på der?«
Han såg, huru de sofvande
hade vaknat och störtat
opp, och ilade dit.
»Hvad är der? Hvad är
der med er?«
»Tjocke, har du blifvit
blind och döf?«
»Nej.«
»Hvar äro då våra gevär?«
»Äro de väck?«
»Ja, alla. Eller har du
spelat något sådant dumt
spratt igen?«
»Faller mig ej in!
Läggen er snabbt ner på
marken, så att I icke
erbjuden något mål! Hur
har detta blifvit?«
De lågo alla på marken
--- också Auguste, der
hade kommit med.
»Det måste du ju veta,«
sade Jim. »Du hade ju
vakt. Hvarför har du
inte väckt mig? Din tid
var ju öfver för länge
sedan!«
»Jag tyckte synd om dig.
Jag ville lemna dig i
fred.«
»Djefvulen tage dig med
ditt beklagande! Vi ha
blifvit påsmugna och
bestulna. Kanske är det
till och med ännu värre!«
»Knappast! Mördare hade
ej nöjt sig med gevären
utan arbetat med
knifvarne. Verdammt!
Jag har ingenting hört!«
»Tyvärr! Kanske tänkte
du dig öfver vattnet igen
till --- till -- nå, hvad
heter det der gröna
nästet? Ruppertsgrün,
der din Augusta kysses
med den der andre! Om
gevären verkligen äro
väck, då skall du få med
mig att göra! Du är så
dum, som du är tjock!«
»Nå, håll du flabben!
Kanske är det alls ej så
illa. Bara vi ha
hästarne igen.«
»Strunt! Den, der
stjäler gevären, han tar
också med sig hästarne.
Men det är sant, det
måste ha varit fördömdt
skickliga karlar! Jag
skulle icke lyckas med
det. Jag hade mitt gevär
hårdt i armarna.«
»Jag också,« förklarade
Tim.
»Då måste vi vara desto
försigtigare. Det är min
skuld och jag skall
alltså företaga
vågstycket. Jag kryper
hän till hästarne.«
Utsträckt tätt emot
marken kröp han ut i
natten. Men redan efter
några få sekunder hörde
de honom ropa:
»Hvad är det? Kom här
ett tag!«
De följde hans uppmaning.
Kanske femton steg ifrån
dem voro de saknade
gevären oppstälda
tillsammans, och på
toppen af denna pyramid
befann der sig ett hvitt
papper.
»Hvad skall det betyda?«
frågade Tim.
»Det skola vi strax
erfara,« svarade Sam, i
det han grep efter
papperet. »Tagen era
bössor, jag ser till
hästarne.«
Han smög sig bort och
återvände först efter en
längre stund till
lägerplatsen, hvarest de
andre hade lagt sig ner.
»Allt är i bästa
ordning,« anmälde han.
»Hästarne äro der och jag
har ej sett till någon
menniska. Heliga åska!
Om det hade varit
fiender! Våra själar
befunne sig då redan i
femte himmelen!«
»Der ser du, hvad du
kunde ha stält till med
genom din
ouppmärksamhet!« brummade
Jim.
»Du skall ej säga något!
Du hade heller ingenting
hört. Det är visst nog
magstarkt, att någon kan
smyga sig in midt ibland
eder och fråntaga eder
bössorna. Den karl, der
har gjort det, han är en
savannvirtuos. Men någon
fiende är han säkerligen
ej.«
»Men hvarför lät han ej
se och höra sig?«
»Det är också mig en
gåta, men det skall
kanske snart uppklaras,
om vi tittar på papperet.
Det är, såsom jag känner,
intet tryckpapper utan
ett skrifpapper. Kanske
står der något på det.
Der är ännu glödande
aska. Blås ett tag på
den, Tim, och lägg på
några grenar! Jag skall
läsa.«
Tim gjorde detta, och när
nu flamman klart sprakade
opp, höll Sam papperet i
ljuset och läste. Det
var väl ej så särskildt
lätt att dechiffrera, då
orden voro skrifna i
mörke med blyerts. Det
dröjde en stund. Men
sedan for Sam opp med ett
glädjerop och utropade
med hög röst, så att det
väl måste ha skallat en
engelsk mil i den
nattliga stillheten:
»Hallo, sir, halloo! We
thank to you thousand,
thousand times! Halloh,
sir, halloh! Vi tackar
er tusen, tusen gånger!«
I ett nu hade Jim farit
opp och sade, i högsta
grad förskräckt:
»Är du från vettet,
Tjocke! Du ryter ju, så
vi få alla Klippiga
bergens indianer på
halsen! Nu kommer du
strax ner och håller
käften!«
Han ryckte och slet i Sam
för att åter få honom att
sitta ner, men den tjocke
skrattade och sade:
»Inga bekymmer! Der han
är, den jag menar, der
taga alla indsmen till
flykten. Jag skulle
helst vilja ropa en gång
till, sedan ---«
»För Guds skull, låt
bli!«
»Pshaw! Tar ni mig för
ett barn! Jag tror,
Tjocke-Sam alltid vet,
hvad han gör.«
»Ja särskildt, när han
har vakt. Då somnar han
lugnt och låter fråntaga
sig gevären!«
»Nja, vad det beträffar,
så hade jag helst velat
örfila opp mig sjelf, det
är sant. Så har man
aldrig örfilat opp mig
förr. Men nu är det
annorlunda. Nu, när jag
vet, hvem det var, så kan
jag förlåta mig det. När
han vill, så bär han er
alla bort ifrån elden,
utan att I märken det.
Det kunnen I lita på.«
»Var inte dum! Hvem var
det då?«
»Det står underst på
lappen, på indianskt
språk. Spetsa öronen! I
han haft det aldra
förnämsta besök, man
hafva kan här i fjerran
Vestern!« Han satte sig
åter ner för att ånyo
hålla lappen intill
elden.
»Om jag ej visste,« sade
Jim argt, »att här ingen
enda droppe eldvatten
fins, så hade jag trott,
att du hade beskänkt dig
sjelf och var drucken.
Hvem är då denne
utomordentlige karl?«
»Å, der äro två af dem.
Hören alltså på och
förundrens! Här står
stort och tydligt
`Tan-ni-kay´ och der vid
sidan om läser jag ---«
»Tan-ni-kay!« utropade
Jim, öfverraskadt
oppfarande. »Det är
något annat! Är det
sant? Står der verkligen
det?«
»Ja, naturligtvis! Så
mycket skulle jag ändå
kunna stafva mig till!«
»Du har en gång sagt, att
du inte kunde läsa! Jag
tror, det var på den
aftonen, när vi träffades
i skogen vid
Wilkinsfield.«
»Det var på skoj. En
tysk, och dertill en
sachsare, kan alltid
läsa. Han födes direkt
inlindad i ABC samt stora
och lilla
multiplikationstabellen;
till napp får han ett
pennfodral, och när han
skriker, så skriker han
efter noter. Läsa kan
jag alltså, äfven det
andra namnet.«
»Och det lyder?«
»Lata-nalga.«
»Lata-nalga! Blixt och
dunder! Det är ju visst
nog de berömdaste män,
der någonsin har funnits
här i Vestern. Ingen
annan kommer i närheten
af dem, och då är det ej
att undra på, att de så
öfverdådigt ha lyckat
smyga sig på och af oss.«
»Hvad betyda då dessa
namn?« frågade
skogvaktaren, hvars
vetgirighet naturligtvis
också hade vaknat, då han
såg de andre så
opphetsade.
Sam Barth förklarade:
»Lata-nalga borde
egentligen heta
Lata-nalgut. Det kommer
ur apachespråket och
betyder `Starka Handen´.
Tan-ni-kay är en
förkortning af
Natan-si-ni-tle kayi,
också ur apachernas språk
och det betyder
`Blekansigtenas Furste´.
Förstod ni det?«
»Naturligtvis. Men
hvilka äro desse två?«
»Den `Starka Handen´ är
en indianhöfding, en
krigare, ryttare,
brottare och skytt som
ingen annan. Han
besitter en kroppskraft,
en knytnäfve, der kan
sönderhugga stenar; deraf
hans namn. Han är en vän
till de hvite i allmänhet
men ej någon vän till
Förenta Staternas
regering, der gör hans
folks lifsrum allt
trängre och trängre. Ve
denna regering, när den
`Starka Handen´ en gång
kommer på tanken att
ställa sig i spetsen för
de sydvästlige
indianstammarne! Denne
höfding är ej gammal men
full af insigt, klokhet
och skicklighet, som
blott kan jemföras med
hans tapperhet. När han
uppträder i församlingen,
buga sig alla till
marken, och när han reser
sig för att tala, då
afstannar till och med
stormen och tiger för att
åhöra den röde höfdingens
ord.«
»Ni blir ju formligen
poetisk!«
»Ja, det skulle enhvar
vilja bli, der talar om
denne man. Han är
oförliknelig, och der är
blott en enda, der kan
mäta sig med honom, ja,
som väl rent af
öfverträffar honom. Och
då menar jag
Blekansigtenas Furste.«
»Också en indian?«
ȁ nej; det visar ju
redan hans namn. Han
måste vara ett
blekansigte, en hvit.«
»Men hans namn är ju
indianskt!«
»Just derför har det
desto större värde.
Indianen besitter en
ovanligt skarp blick i
fråga om bedömandet af en
annan. Han finner för
hvar menniska ett
träffande namn, der noga
beskrifver hennes
framträdande egenskaper
och egendomligheter. Att
just de vilde ha kallat
denne hvite för
Blekansigtenas Furste, är
det tydligaste bevis för,
att denne man verkligen
är den utomordentligaste
hvite, de ha sett.«
»Vet man, hvem han är?«
»Nej. Han känner
Vestern, liksom jag
känner linjerna i min
hand, och likväl har man
först sedan ungefär tre
fjerdedels år talat om
honom. Men på denna
korta tid har han också
blifvit så berömd, att
tvååriga indianbarn
svärma om honom, och de
hvite mor- och
farföräldrar berätta om
honom. Han är den gamle
`öfverallt och
ingenstädes´. Hvarest
någonting stort sker, der
har han anstiftat det,
och `Starka Handen´ är
med. Begge äro nemligen
helt oskiljaktlige
vänner. Det är, som vore
han allestädes
närvarande. Idag har han
gifvit siouxerna på
skallen och efter en kort
tid hör man redan, att
han har drifvit
comancherna i trångmål.
I går har han räddat en
hvit familj ifrån en
säker död och i morgon
eller öfvermorgon rycker
han en god indian ur
fiendernas våld. Han lär
vara lika så stark, som
en brunbjörn, och ändå
ett barn till lynnet.
Han kommer och försvinner
likt en ande. Aldrig
lemnar han några spår
efter sig, och finner man
någon gång spåret efter
hans häst, så upphör det
plötsligt mitt i djupa
sanden, hvarest det dock
är som synligast, liksom
hade ryttare och häst
plötsligt flugit
derifrån. Derför säga de
röde, att han eger en
andehäst, der har fyra
vingar.«
»Der ligger i hvart fall
mycken öfverdrift deri.«
»Ja, jägaren --- såväl
den röde som den hvite
--- är mycket böjd för
det öfversinnliga och
till öfverdrift. Den
ensamhet, hvari han
befinner sig, den
storartade naturen, han
genomströfvar, de faror,
der omgifva honom ---
allt det eggar hans
fantasi och ger den en
egendomlig, främmadartad
inriktning. De
hjeltedåd, der berättas
om vid lägerbålet, få
snart en öfverjordisk
anstrykning. Men äfven
om man ifrånräknar denna
öfverdrift, blir der af
de omtalade begge männens
gerningar så mycket qvar,
att man måste tillstå,
att de skola uppnås af
ingen.«
Ȁr denne Blekansigtenas
Furste en yankee?«
»Den, der det visste!
Han visar sig aldrig
omgifven af många
menniskor och försvinner
lika så snabbt, som han
är kommen. Ingen vågar
utfråga honom, och sitt
namn säger han ej.«
»Men man måtte väl
igenkänna honom som
fursten?«
»Jag har ännu aldrig sett
honom, men man har sagt
mig, att man först efter
hans aflägsnande märker
med hvem, man har haft
att göra. Det är
alldeles så, som nu här
hos oss. Han har varit
här och åter gått sin
väg, utan att vi ha märkt
det. Men nu, när han är
borta, veta vi, hvem som
har besökt oss. Men med
dessa förklaringar glömma
vi hufvudsaken, nemligen
papperslappen.«
»Naturligtvis! Det är i
sanning alldeles så, som
vore han allvetande.
Lyssnen nu!«
Han böjde sig emot elden
och läste:
»Rid rakt åt nordvest ---
på fyra timmar en trång
dal, tre akacior vid
ingången --- der inne
vagnarne --- endast två
man vakt --- de andre
ridit söderut för att
bestjäla Palomo-nakana
--- främste vagnen,
venstra bakhjulet era
pengar nergräfda --- håll
bättre vakt senare --- vi
hade också kunnat vara
fiender --- gratulerar
Sam Barth och Gustel
ifrån Ruppertsgrün.
Tan-ni-kay ---
Lata-nalga.«
Jim och Tim skakade på
hufvudena. Den förre
sade förundradt:
»Skulle man hålla det för
möjligt! Stå dessa ord
verkligen der på
papperet?«
»Förstås! Här, läs
sjelf!«
Han höll fram lappen till
honom.
»Dumheter! Behåll bara
lugnt papperet! Jag vill
hellre brottas med femtio
indianer än med tre
bokstäfver. Indsmen
klarar jag af men inte de
der kråkfötterna. Alla
ha just sina starka och
sina svaga sidor. Men,
hör du, Sam, denna sak
förekommer mig en smula
osannolik!«
»Hvarför?«
»Emedan för det första
desse sällar skulle hålla
hus blott fyra timmars
väg här ifrån.«
»Är det omöjligt?«
»Omöjligt är det väl ej.
Men de skola dock icke
stanna så nära den plats,
hvarest de ha begått
stölden.«
»Hm! Man känner ej deras
skäl derför.«
»Och lemna blott två man
vid vagnen!«
»Någon måste ju bli qvar
som vakt!«
»Och pengarne nergräfda!
Dem stoppar man ju på sig
och behåller på sig!«
»Se, så klok du är!
Desse sällar ha brutit
opp för ett roftåg. De
veta ej, om det skall
lyckas. Lyckas det ej,
så löpa de risk att
förlora det, de ha på
sig. Det är derför
mycket klokt, att de ha
gräft ner dem.«
»Hm! Det är alltsammans
möjligt, men särskildt
sannolikt är det icke.«
»Jag tror det.«
»Betänk, om någon usling
har spelat oss det
sprattet för att
vilseleda oss. Kanske en
ur spetsbofvarnes eget
sällskap. De afleda oss
ifrån det rätta spåret
och komma under tiden i
säkerhet.«
»Pshaw! En sådan bof
hade ej klarat af att
smyga sig fram på detta
vis; han hade ej heller
qvarlemnat oss gevären
och hästarne.«
»Det är visst nog sant.«
»Och dertill hoppas jag,
att vi, när dagen gryr,
skola finna ett spår
efter vagnen, om än der
redan ha förflutit fem
dagar.«
»Så du tänker alltså
följa detta skriftliga
råd?«
»Naturligtvis! Vi ha ju
ännu tid att rådgöra. Af
stor fördel vore härvid,
om vi ej behöfde uppsöka
något gömställe för våra
ladies. Fyra timmar
kunna de hålla ut till
häst. Vi kunna således
medtaga dem direkt. Det
synes mig, som om den
röde Burkers redan i
förväg kände den dal,
hvari vagnarne stå. Det
är hans gömställe, hvarur
han tänker företaga
ytterligare några roftåg.
Vagnarne bjuda honom det
förträffligaste tillfälle
att sedan beqvämt föra
det röfvade i säkerhet.
Som sagt, jag tror på
allt, der står här på
lappen. Och då dessa
begge namn äro skrifna
derinunder, så är jag
beredd att svära på
innehållet liksom på
evangeliet.«
»Hvarför är denne
Blekansigtenas Furste så
hemlighetsfull? Hvarför
väckte han oss inte för
att meddela oss det
muntligen?«
»Det har han nog haft
sina skäl till.«
»Naturligtvis! Men hur
vet han allt detta?«
»Det är hans ensak.«
»Och hur vet han, att
denna goda lady är ifrån
orten Ruppertsgrün?«
»Jag förmodar, att han
har befunnit sig längre
här hos oss, än vi
antaga, och aflyssnat
oss.«
»Och hvad har det för
samband med
gratulationen? Ären I
kanske begge två födda på
samma datum och firen I
idag eder födelsedag?«
»Nästan så är det. Vi
fira vår återfödelsedag.«
»Du ser mig då ej ut som
något återfödt lindebarn,
Tjocke. Skoja icke!«
»Nå, då skall jag vara
tydligare. Du sjelf har
idag redan anspelat på
den ladyn, hvars
bekantskap jag hade gjort
der öfver --- ---«
»Ja, på svinastian!«
»Hvar, det är
likgiltigt.«
»Men så likgiltigt är det
väl ej, att hon gaf dig
respass.«
»Å, i högsta grad
likgiltigt! Eller menar
du kanske, att jag har
aftynat mycket?«
»Nå, ja. Du har tvärtom
påtynat dig en nätt liten
buk. Grämelsen öfver den
olyckliga kärleken har
bekommit dig mycket väl.
Hur skulle du då lägga ut
af lycklig kärlek!«
»Det skall du mycket
snart kunna erfara och
iakttaga, då jag just nu
har insjuknat i en mycket
lycklig kärlek.«
»Till hvem då?«
»Icke till dig, min söte
Jim; men bemälda kärlek
är en så lycklig en, att
jag har föresatt mig att
bli äkta make inom den
aldra närmaste tiden.«
ȁ ve! Dig skulle jag
vilja se som äkta make, i
röd morgonrock med gula
tofsar, vattnande blommor
och tvättande handdukar!«
»Det kan du få vara med
och se på. Och för att
du inte skall oroa dig
för, om det är en squaw,
så skall jag visa dig
henne.«
»I nästa indianby, väl?
Der skola vi väl finna
någon röd urmoder, der är
böjd att fastnagla sitt
ömma hjerta på din rygg.«
»Det skulle hon kunna.
På mig ha spikarna mycket
att fastna i, men hos dig
skulle de gå igenom,
liksom i ett stycke
cigarrlådeträ på två
tiondels tums tjocklek.
Men ända tills vi komma
till en indsmenby, så
länge skall jag ej låta
dig vänta. Egentligen
kan du hjertligt beklaga
mig. Sedan jag hade läst
opp gratulationerna, så
borde du egentligen ha
begripit, hvem som skall
ha nöjet att vara den der
urmodern. Spärra opp
ögonen och kasta ett öga
på min fästeqvinna. Här
sitter hon, rätt framför
dig.«
Han pekade på enkan. Jim
satte opp ett mycket
förvånadt ansigte och
sade:
»Du håller visst på att
förlora förståndet,
Tjocke!«
»Alldeles icke; jag har
fastmer ännu aldrig haft
det i så godt behåll som
nu. Denna lady är
densamma Auguste, under
hvars fönster jag stod på
svinastian ---«
»Och som då gaf dig
korgen ---«
»För att nu desto
härligare åter taga mig
till sig.«
»Är det sant, mylady?«
Äfven skogvaktaren visade
sig i högsta grad
öfverraskad men gladde
sig slutligen, när han
erfor sammanhanget. Jim
var nu öfvertygad om, att
Sam hade talat allvar,
och sade, denna gång
visst verkligt
uppriktigt:
»Jag måste gratulera er,
mylady; men egentligen
beklagar jag det, att I
hafven återfunnit
hvarandra. Vi förlora
med vår Sam en jägare af
en sort, hvaraf få skola
finnas. Vi förarga
visserligen hvarandra en
smula emellanåt, men det
är blott till
tidsfördrif, liksom barn
pläga göra; på allvar
känna vi varandra och
förstå att uppskatta den
andres värde. Gör alltså
vår lille tjocke så
lycklig, det bara är er
möjligt!«
»Hur vet du, att I skolen
förlora mig?« frågade
Sam.
»Nå, jag förmodar, att du
såsom äkta man snällt
skall stanna hemma för
att skala potatis och
snida vispar. Det är din
skyldighet.«
»Vänta och se! Vi ha
öfver hufvud taget ingen
tid nu att tala om mina
angelägenheter. Vi äro
här ännu icke färdiga med
skrifvelsen. Der står
nemligen: `De andre hafva
ridit söderut för att
bestjäla Palomo-nakana´.
Veten I, hvad det har att
betyda?«
»Naturligtvis!« svarade
Tim. »Man säger, att
Nakana gömmer på stora
skatter. Dem tänker den
röde Burkers hemta.«
»Hvem är denne eller
denna Palomo-nakana?«
förfrågade sig
skogvaktaren.
»Det är ingen han utan en
hon,« svarade Sam.
»Detta qvinliga väsen är
omgifvet af likadana
hemligheter, som
Blekansigtenas Furste.
Man har talat om henne i
ungefär tre år. Hon lär
vara ung, en flicka af
helt utomordentlig
skönhet, en hvit, der
dock af indsmen högaktas
som en gudinna ---
hvarför, det kan man ej
säga. vi tre ha smugit
omkring på jagt i norr
och på långa tider ej
kommit till södern;
derför äro vi ännu aldrig
komna till henne. Nu
hoppas jag, vi få se
henne, då vi befinna oss
i närheten.«
»Ja, vet du då, hvar hon
bor?« frågade Jim.
»Ja.«
»För kort tid sedan
visste du det ännu ej.«
»Det är mycket riktigt.
Jag visste ej mer om
henne, än vad också I
hade hört, nemligen att
hon hade slagit opp sin
wigwam der, hvarest
comanchernas och
apachernas områden stöta
samman. Desse begge
stammar ha sedan gammalt
varit dödsfiender. Men
Nakanas boning är dem
helig. Hvarest den sköna
flickan befinner sig, der
är neutral mark. Hvarhän
hennes öga blickar, der
upphör fiendskapen och
blodshämden, comancherna
komma från öster och
apacherna från vester för
att hedra henne och
öfverösa henne med
gåfvor. Det visste vi.
Men för två veckor sedan
sammanträffade jag med en
scout (stigfinnare), der
hade varit hos henne och
beskref vägen till henne.
Hon bor med sin far i en
nerlagd mission. Jag
frågade efter namnen men
kunde ej få reda på
annat, än att hon bara
kallar honom Pa, men han
henne Almy.«
»Du,« menade Jim då.
»Det namnet förekommer
mig bekant. Hette ej den
sköna unga lady Wilkins
på Wilkinsfield så,
hvarest vi den gången
sammanträffade med
Walker, den vår kloke Tim
så vackert lät åter
löpa?«
»Jo, den unga ladyn hette
så. Det var öfver hufvud
taget en olycklig trakt.
Wilkins hade förlorat sin
process emot grannen
Leflor. Han skulle
sättas i bysättningshäkte
och sköt efter Leflor.
Det försatte honom under
ransakning för mordförsök
och han flydde med sin
dotter. Den gode tyske
förmannen --- Adler hette
han väl --- hade redan
dessförinnan också
försvunnit. Ingen visste
hvarhän. Men vi komma
ifrån ämnet. Vi talade
ju om Nakanas boning.
Stigfinnaren har
beskrifvit den så för
mig, att jag mycket väl
förmår finna den. Vi
befinna oss här öster om
Sierra de los Mimbres.
Om vi rida ännu en half
dag söder ut och öfvergå
den vester ut, så komma
vi till Sierra della
Acha, der sänder sitt
vatten till Rio Gila och
genom denna till
Colorado, der utmynnar i
Kaliforniska viken. Der
oppe på Acha är der en
underhärlig bergssjö, vid
hvars stränder jag för
tio år sedan hamnade
tillsammans med
comancherna. De höllo
området för mycket
heligt, emedan de der
oppe begrafva sina
berömde höfdingar. De
tålde derför intet
blekansigte der oppe, och
jag var glad att undkomma
med lifvet och några
knifstyng. Vid sjöns
strand stå en gammal
katolsk missions gamla
bygnader, som icke längre
voro bebodda. Man säger,
att der en gång i tiden
har bott ett rikt folk,
tolteker eller något
liknande skall deras namn
ha varit. Detta folk
fann mycket silfver i
bergen, och när det sedan
blef undanträngt,
nedgräfde det omätliga
skatter i sjöns närhet.
Derför, och emedan sjöns
vatten vid klart väder
samt när solen står som
högst på himmelen
glittrar likt flytande
silfver, har man gifvit
den namnet Silfversjön.
I den gamla missionen vid
stranden bor Nakana.«
»Hvad betyder ordet
Nakana?« förfrågade sig
skogvaktaren.
»Egentligen heter det
fullständigt
Palomo-nakana. Begge
orden höra till
tehuadialekten. Det
förra betyder dufva och
det senare skog, urskog
--- tillsammans alltså
Urskogens Dufva. Hvarför
denna flicka kallas så af
indianerna, det vet jag
visst nog ej. Kanske
erfara vi det.«
»Skall ni verkligen dit?«
»Ja, och jag tänker, att
ni skall följa med.«
»Ni glömmer, att vi skola
till Kalifornien!«
»Och ni vet ej, att den
bäste vägen härifrån och
till Kalifornien går
öfver Sierra della Acha.
Äfven måste ni betänka,
att jag ej utan nöd kan
skilja mig ifrån Auguste
igen och att ni öfver
hufvud ännu ej veta, hur
hennes framtid skall
utveckla sig. Först
skola vi återtaga det,
som är frånstulet er.
Sedan veta vi, att
Urskogens Dufva är i
fara, och det är vår
pligt att varna henne;
alltså uppsöka henne vid
Silfversjön ---«
»Egentligen onödigt!«
infogade Tim.
»Hvarför?«
»För det första emedan
den röde Burkers redan
har brutit opp och alltså
ankommer dit före oss.
Vi skola alltså komma för
sent för att varna. Det
är säkert.«
»Icke så säkert, som du
tror. Vi ha godt samvete
och kunna alltså rida
rakt fram; Burkers är
emellertid känd som tjuf.
Låter han sig påträffa,
så blir han helt enkelt
hängd. Han skall alltså
uppsöka de ensligaste
trakter och måste taga en
betydande omväg. Men
hvad ville du säga för
det andra?«
»Att vår varning
öfverhufvud taget är
onödig i alla fall. Tror
du kanske, att
Blekansigtenas Furste
endast har meddelat oss,
att Dufvan befinner sig i
fara? Han har i hvart
fall begifvit sig hän
till henne. Kanske har
han endast derför gifvit
oss skriftlig
underrättelse, för att
icke bli uppehållen af
oss och kunna komma dit
fort. Förstådt, Tjocke?«
»Mycket väl. Men just
emedan Fursten är på väg
dit och `Starka Handen´
är med honom, så vill jag
också dit. Jag vill
ovilkorligen lära känna
desse begge berömde män.
Förstådt, Långe?«
»Ja, och du har alla
gånger rätt. Men menen I
ej, att det nu vore
bättre att sofva ännu en
timme? Våra hästar äro
klokare än vi; de ligga i
gräset och vila sig; men
vi sitta här och prata,
liksom vore det helg i
morgon. Blunden nu och
språken invärtes i
stället! Det är det
bästa, jag kan råda er
till.«
De andre instämde.
Vakten gick på och snart
lågo utom den alla i en
vederqvickande sömn. Men
i dagbräckningen var
sällskapet åter redan
vaket. För qvinnorna
inrättades sittplatserna
på hästarne så beqvämt
som möjligt; morgonmålet
var snart öfver, och
toaletten tager i Vestern
ingen lång stund i
anspråk, så solen var
ännu ej högt stigen öfver
den östliga horisonten,
när den lilla kavalkaden
redan satte sig i rörelse
rakt åt nordvest, såsom
der hade stått på lappen.
Sam red före, vid hans
sida naturligtvis hans
ungdoms älskade. Desse
begge hade så mycket att
fråga och svara
hvarandra. Men trots det
var der icke det ringaste
af intresse, der undgick
Sams skarpa, kloka små
ögon.
Ju längre, desto mer
skakade han på hufvudet.
Medans de andre redo rakt
fram, började han i
galopp göra afstickare åt
höger och venster samt
sade, när han resultatlös
återvände ifrån en af
dessa:
»Jag trodde mig kunna
finna vagnspåret, men
förgäfves. Hade Fursten
ej gifvit oss sin
anvisning, så stode vi
liksom oxarne framför
berget och komme aldrig
opp.«
»Om blott denna anvisning
stämmer,« brummade Jim,
der också hade blifvit
förtretad.
Äfven han hade sökt efter
spåret utan att upptäcka
det ringaste. Derför
tillade han:
»Jag tror, de ha farit
iväg åt ett helt annat
håll.«
»Fursten ljuger ej; jag
litar på honom.«
Så gick det vidare och
vidare. Sam höll städse
ögonen riktade på marken.
Väl två timmars tid hade
man ridit, när han
plötsligt höll in.
»Jim, ser du något?«
frågade han, pekande
framför sig.
»Nej, ingenting förutom
gräs.«
»Men i gräset?«
»Intet, alls intet.«
»Hm! Om jag inte
misstager mig alldeles,
så har jag funnit
spåret.«
»Det skulle jag vilja
veta! Äfven jag har ju
ögon!«
»Använd dem riktigt, då!
Titta en gång bakåt och
framåt! Ser du då
ingenting alls i gräset?«
»Torra strå! Skall det
vara ditt spår?«
»Naturligtvis. Dessa
strå äro oppryckta i
regelbundna, täta linjer,
icke fullt fyra alnar
bredt. De ligga ofvanpå
i helt snörrät linje. Om
allt ej bedrar mig, så
äro de oppryckta med ett
ting, der har den största
likhet med en räfsa, en
kratta. Denna räfsa har
haft något större bredd
än vagnen. Ut öfver
denna bredd finner du ej
ett endaste oppryckt
strå.«
»Kors! Du har rätt,
Tjocke!« medgaf Jim, och
hans broder instämde.
»Desse sällar ha haft ett
räfsliknande verktyg på
hvar vagn,« fortfor Sam.
»Det måste ju ni veta,
herr skogvaktare!«
»Det vet jag visst nog.
De läto göra sig dessa
jernräfsor i Santa Fé.
Först nu tänker jag på
det. Jag är just ingen
präriejägare.«
»Icke sant, dessa räfsor
hängdes bak på vagnen och
släpades efter densamma,
så att det af hjulen och
hofvarne nedtryckta
gräset åter skulle rätas
opp?«
»Så är det. Den röde
Burkers sade, att det
vore för indianernas
skull, så att desse ej
skulle upptäcka vårt
spår.«
»Denne sälle fruktade de
hvite mer än de röde.
Han har redan i Santa Fé
utgått ifrån, att han
skulle bedraga er. Nå,
nu ha vi alltså lyckligt
funnit spåret. Lappen
bedrog oss ej. Bara
friskt åstad!«
Det var, som om hästarne
blefvo smittade af sina
herrars muntra stämning
--- så käckt sträckte de
ut. Prärien började
smycka sig med buskverk.
Terrängen steg högre och
högre. Enstaka träd
visade sig. Vid sidan
låg der en temligen
betydande höjd. Sam red
opp för att få
öfverblick. När han
återvände, grinade han
gladt och sade i belåten
ton:
»Tio minuter till, så äro
vi der. Men vi måste ta
en omväg. Man får vänta
sig, att der vid dalens
ingång står en vaktpost
eller att en eller begge
stryka omkring i trakten.
Då vi helst böra
öfverraska dem, så få vi
ej låta oss bli sedda.
Derför föreslår jag, att
vi rida rundt omkring
denna höjd, så att vi
komma ifrån ett annat
håll.«
»Har du sett dalen, då?«
frågade Jim.
»Ja, det vill säga,
ingången till den samma
och äfven de tre
akaciorna framför. Men
att skåda in i det inre,
det var mig visst nog
omöjligt. Kom, här rida
vi åt venster.«
De veko af i den nämnda
riktningen och höllo sig
så, att de redo hardt när
höjdens fot. Ankomna
till andra sidan, fingo
de nu se det berg, hvari
ett tidigare väl bredare
vattendrag hade urtvättat
dalen. Nu var det litet
och smalt, så att det
knapt kunde kallas mer än
bäck. Vid dess stränder
stodo några glesa buskar,
hvilka gjorde det möjligt
att närma sig dalen utan
att blifva sedd derifrån.
»Det är bra,« sade Tim
Snaker. »På detta vis
kunna vi närma oss helt
obemärkta och öfverraska
de sällarne, så att de få
kolera af skräck.«
»Tanken om koleran är
icke illa,« svarade Sam.
»Det andra duger desto
mindre.«
»Hur så?«
»Du menar naturligtvis,
att vi helt gemytligt
skola komma in i dalen
igenom ingången?«
»Naturligvis! Det är ju
det beqvämaste.«
»Men tillika det
dummaste. Den, der
eftersträfvar att göra
allt riktigt beqvämt för
sig, han skall icke komma
särskildt långt. Har du
någon gång varit med, när
polisen skall fånga
någon?«
»Nej. Jag har aldrig
varit policeman och ej
heller har någon velat
arrestera mig.«
»Nå, då skall jag säga
dig, att polisen alltid
är så klok att inte döna
in i huset igenom
framdörren. Så måste vi
också göra. Det säger
sig sjelft, att de två
bushwackers, vi äro ute
efter, ha träffat vissa
säkerhetsföranstaltningar.
Hvari dessa bestå, det
kan du väl tänka dig.
Eller du har kanske
blifvit af med dina två
tankar?«
»Icke helt ännu. Jag
menar, att en af dem
skall hålla vakt vid
dalens ingång.«
»Naturligtvis. Han skall
der gömma sig bak en
buske eller bak en
klippa, hvarest vi alls
icke kunna se honom. Men
han får syn på oss och
ger oss ifrån sitt säkra
gömställe några kulor.
Hans kumpan hör skotten
och gömmer sig också för
att emottaga oss, utan
att han kan ses af oss.
På detta vis bli vi i
allt gemyt afborstade
ifrån hästarne och
förpassade opp till
himmelen, hvarifrån vi
sedan kunna sticka ner
våra näsor för att se,
huru de sällarne grina åt
oss.«
»Du tänker alltså komma
in i dalen ifrån andra
hållet?«
»Naturligtvis! Om du har
ögon, så ser du skogen
der hänne till venster.
Vi kunna nå den på mindre
än en fjerdedels timme.
Befinna vi oss ibland
dess träd, så kan ingen
menniska se oss. Vi
följa skogsbrynet och
komma sedan fram till
berget ifrån sidan. Vi
rida då oppför detta,
hvarvid vi ej kunna ses,
emedan der är rikligt med
virke, så stöta vi just i
rät vinkel på dalen ---«
»Hvilken kanske har så
branta väggar, så vi inte
alls kunna komma ner!«
»Förhoppningsvis skall
det ej bli så illa. Ner
måste vi i hvart fall ---
du också. Och går det
icke på annat sätt, så
kastar jag ner dig. Det
är det aldra snabbaste.
Alltså framåt!«
De redo i traf fram åt
den omnämnda skogen, der
med randen bildade en
båge, hvilken stötte till
det berg, der utgjorde
målet för deras ridt.
Följande denne båge nådde
de naturligtvis också
fram till berget.
(slut på fyratioandra
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 43.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 042 senast ändradt 10 Aug 23:43
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
