Stillsamt, stillsamt, min gosse, annars bringar dig åtta tum kallt stål till vila. Jag är hitkommen i god avsikt och har blivit emottagen av dig på ett sätt, som jag inte är van vid och som jag inte heller skall vänja mig vid för att göra dig till viljes. Vem och vad du är, det angår mig inte; men jag är savannlöpare och handlar enligt savannens lag. Enligt denna består svaret på en förolämpning i en kula eller ett knivstyng.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (037) senast ändradt 10 Aug 23:40
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden37.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 37
»Ja. Den gången blef det
oss mycket hett, men
rödskinnen fingo dock
sitta emellan.«
»Och har I inte en gång
räddat ett helt
settlement ifrån ett
sioux-öfverfall?«
»Också det har jag. Det
var för öfrigt intet
hjeltedåd. Vi voro ju
tretio man emot åttio
indsmen; då låter sig
saken ju göra.«
»Det och ytterligare
annat har jag läst om er.
Jag gläder mig derför
mycket åt att se er här.
Det vore härligt, om I
kunde stanna här en tid,
sir.«
»Ja, härligt vore det.
När jag kikar in i era
kära, klara ögon, miss,
så känns det mig, liksom
om jag för er skull kunde
slås med alla jordklotets
indianer. Kanske kan jag
stanna här en eller annan
dag; det skall mycket
snart afgöras. Men
framför allt måste jag
först tala med er far.«
»Gå då rundtenom huset,
såsom jag redan har sagt,
sir!«
»Godt! Det vore mig
kärt, om jag kunde träffa
er äfven ifrån andra
hållet.«
Han gjorde åter en enligt
egen åsigt högst skicklig
bugning och gick sin väg.
Dervid brummade han
mycket belåtet för sig
sjelf:
»Jag är ändå en
himmelsakkermenter! Så
vackert jag sade det der
till sist! Den finaste
kavaljer kan inte lyckas
bättre med det! Men det
är också ett litet fint
fruntimmer! Söt som
Nürnberger Lebkuchen
eller Pulsnitzer
Pfefferkuchen af Gottlieb
Tobias Thomas, nummer 26,
den lilla paketen för
femtio pfennig. På
Vogelwiese i Dresden får
man de bästa. Jag har ju
varit der en gång!«
Han vek af åt framsidan
och fick se den höga,
hvita portalen. I
densamma stod der en
tjenare i en lätt, till
det sydliga klimatet
anpassad livré. Denne
betraktade den kommande
med förvånad blick och
förhörde sig om hans
afsigt. När han hade
fått upplysningarna, sade
han:
»Då måste I vänta, karl.
Herrn har ingen tid förr
än i eftermiddag.«
»Det passar utmärkt! Jag
har inte heller någon
tid, så då kunna vi
afklara historien strax!«
Han inträdde. Tjenaren
grep honom emellertid vid
den lurfviga ärmen och
menade strängt:
»Förhoppningsvis har I
förstått, hvad jag har
sagt, master!«
»Och förhoppningsvis har
jag också talat tydligt
nog!«
»Säkert. Men här gäller
endast det, jag säger,
och icke det, I låter
höra!«
»Ja så? Tag er i akt, så
att jag inte låter er
höra något annat, än det,
I hittills har hört af
mig! I går nu till er
herre och säger honom,
att Sam Barth behöfver
tala med honom, och att
det är mycket vigtigt.
Förstådt?«
»Hvad angår mig Sam
Barth! Vänta, tills ---
--- ---«
Han hejdade sig, tog ett
steg bakåt och gjorde en
mycket djup och
respektfull bugning.
Till hallen hade en djup
dörr öppnats, och den
unga matmodern hade
utträdt. Hon vände sig
vänligt leende till Sam:
»Då I önskade få se mig
från denna sidan, så gick
jag sjelf till Pa för att
anmäla er. Var så god,
kom med!«
Den tjocke kastade till
tjenaren en förintande
blick --- ungefär som en
generalfältmarskalk
skulle se på en desertör
--- och följde henne.
Hon förde honom igenom en
hall och inträdde sedan
tillsammans med honom i
den parlor, hvari två män
befunno sig: Wilkins,
hennes far, och Leflor,
hans granne, hvarom hon
hade talat.
Den förre var en ännu
kraftig man, kanske i
slutet af
femtioårsåldern. Han
hade helt och hållet en
gentlemans utseende,
sjelfmedvetet och dock
med en välvillig blick.
De små rynkor, der ströko
ifrån hans yttre ögonvrår
och ut på tinningarna,
läto förmoda, att hans
lif hade förflutit icke
utan andliga
ansträngningar.
Den andre skulle kunna
räkna nästan tretio år.
Han var lång, magerlagd,
förde sig något
framåtböjd; hans
klädedrägt var fin och
oklanderlig, hans ansigte
slätrakadt. Han gjorde
intryck af att vara en
äkta yankee. När han
blickade mot den
inträdande, höll han
ögonen sammandragna och
mungiporna nedåtböjda.
Det gaf hans ansigte ett
lurande, oangenämt
uttryck. Efter den
första blicken på Sam
drog han opp pannhuden,
lät tänderna synas och
gjorde en svängning med
skuldran, liksom ville
han stöta någon ifrån sig
med axelen.
»Här, Pa, är master
Barth, som vill tala med
dig,« sade dottern. »Jag
tänker, han är
välkommen.«
»Naturligtvis, kära Almy.
Jag helsar er välkommen,
sir!«
Han räckte fram handen
emot trappern. Sam grep
den, tryckte den
hjertligt och sade:
»Gläder mig, sir, att I
icke är vred på mig för
störningen. Kanske har
jag bara miss Almy att
tacka för det.«
Han hade strax oppsnappat
den sköna flickans namn
och uttalade det för att
ej åter tappa bort det.
»Inte enbart hennes
rekommendation,« anmärkte
plantageegaren, »utan
äfven det rykte, der går
före er.«
»Och som i hvart fall gör
mer af mannen, än han
verkligen är!«
Det sade Leflor, i det
han kastade en road och
ringaktande blick på Sam.
Den tjocke vände sig
raskt om emot honom och
svarade:
»Möjligt, möjligt! Men
ett rykte har jag dock.
Har också I ett, sir?«
»Hur så --- jag ---
rykte?«
Talaren hade
öfverrumplats af Sams
fråga, så att han icke
strax kom på något
klokare svar.
»Alltså intet rykte? Hm!
Tala då heller icke om
mitt, utan sörj först
för, att folk få något
godt att berätta om er
också!«
Detta intermezzo var
husets herre oangenämt.
Han ville göra en
försonlig anmärkning; men
Leflor förekom honom.
Han utstötte ett skratt,
der skulle föreställa
gladt men lät hårdt och
tillgjordt, samt svarade:
»Rätt så, master! En
jägare måste alltid vara
slagfärdig; men han måste
äfven kasta en blick på
sin man, så att han inte
hamnar inför en, som står
högt öfver honom sjelf.
För öfrigt ser I mig alls
icke ut som en riktig
vestman. Detta skinn är
ju bara en mask, och
denna skjutbössa --- a,
hvilken löjlig påk!«
Han hade tagit Sams gevär
ur dennes hand och höll
leende fram det emot
plantageegaren. Den
senare gaf honom en vink
för att varna honom. Den
tjockes små, skarpa ögon
uppfångade denna vink.
Han sade:
»Det är icke nödvändigt,
detta blinkande med
ögonen, sir! Jag vet ju
nu, hur jag ligger till
hos denne man. Om han
icke strax lägger min
bössa här på bordet, så
skall han få prygel, och
förvisso intet löjligt
sådant. Han skall sedan
väl märka, hvem som står
högst, han eller jag.
Sam Barth är en
urgemytlig kuf, men han
krusar icke.«
»Menniska!« brusade
Leflor opp.
»Boy!«
Boy betyder påg, gosse.
Den tjocke utstötte
kanske icke detta ord
alltför högt utan sade
det lugnt, med endast en
helt liten smula höjd
röst; men hela hans
hållning gaf visshet om,
att hans näfve i nästa
sekund skulle fara in i
strupen eller hufvudet på
den andre. Wilkins
stälde sig med ett raskt
steg emellan dem begge,
tog geväret ur Leflors
hand, gaf Sam det
tillbaka och sade:
»Jag ber, käre granne,
ingen provokation!
Master Barth är min gäst;
han har er intet gjort,
och så inser jag ej, af
hvad anledning ni söker
osämja med honom.
Ungdomen är väl en smula
öfvermodig emellanåt.
Icke, sir?«
Denna sista fråga var
riktad till Sam. Han
ryckte på axlarne och
svarade:
»Hvad är det, I kallar
ungdom? Jag skulle inte
vilja tänja alltför
mycket på detta ord.«
»Helt och hållet så, som
det behagar er. Men det
passar er kanske, om jag
frågar efter anledningen
till ert besök?«
Leflor hade tigande
mottagit den lilla
tillrättavisningen; men
hans ögon blixtrade, och
hans ansigtsuttryck lät
vänta, att han ej skulle
låta detta passera
ohämnadt.
Almy hade tagit ett steg
tillbaka. Hennes sköna
ansigte var allvarligt,
kallt och
ogenomträngligt. När nu
Leflors blick föll på
henne, drog hon ännu
dystrare ihop ögonbrynen.
Sam låtsades, som om han
icke märkte allt detta.
Han svarade på den till
honom riktade frågan:
»Det till och med gläder
mig mycket, sir. Jag har
ingen tid till öfvers för
onyttigt tal. Jag kommer
för att fråga, om kanske
en man är er bekant, der
bär namnet Walker.«
»Walker? Det namnet är
inte ovanligt. Jag har
väl hört det ibland, men
vet ingen bekant, der
heter så.«
»Hm! Då har der tidigt i
dag inte varit någon, der
bär detta namn, hos er?«
»Nej.«
»Tillåt mig frågan,
hvilka besök I öfver
hufvud redan har haft!«
»Ingen. Monsieur Leflor
är den första person, jag
talar med idag.«
»Jag tackar er! Nu vet
jag, hur det ligger
till.«
»Får jag kanske veta,
hvarför I frågar efter en
sådan man hos mig?«
»Ja. Men först har jag
ännu en annan
angelägenhet. Får jag
kanske tala i enrum med
er?«
»Visst. Beträffar
angelägenheten er?«
»Nej, utan er.«
»Nå, då kan I
förtröstansfullt tala
derom. Inför min dotter
har jag ingen hemlighet,
och monsieur Leflor är
min granne och vän, der
kanske också får höra,
hvad I kommer med.«
»Ja. Begge kunna
egentligen höra på, men
oegentligen icke.«
»Hvad menar I med det?«
»Jag vill ej ha henne
med, emedan hennes
ansigte behagar mig så
mycket, och jag vill ej
ha honom med, emedan hans
ansigte alls icke behagar
mig.«
»Menniska! Karl!«
utropade Leflor, i det
han tog ett steg närmare
och höjde knytnäfven.
»Jag skall lära dig, hur
man talar om mig!«
Sam hade redan
bowieknifven i handen.
Han spetsade läpparne
till en föraktfull
hvissling och svarade:
»Sakta, sakta, min gosse,
annars bringa dig åtta
tum kallt stål till
hvila. Jag är hitkommen
i god afsigt och har
blifvit emottagen af dig
på ett sätt, som jag inte
är van vid och som jag ej
heller skall vänja mig
vid för att göra dig till
viljes. Hvem och hvad du
är, det angår mig icke;
men jag är savannlöpare
och handlar enligt
savannens lag. Enligt
densamma består svaret på
en förolämpning i en kula
eller ett knifstyng. Jag
har af höflighet för
master och miss Wilkins
icke gifvit dig detta
svar; men jag säger dig i
all ärlighet, att ditt
ansigte ej behagar mig.
Om det förolämpar dig, så
äro vi riktigt qvitt,
förolämpning emot
förolämpning. Vågar du
nu ännu en stafvelse, så
vill jag bli hängd, om
inte min klinga i nästa
ögonblick sitter emellan
dina refben! Så, nu är
jag färdig med dig! Och
nu ber jag, master
Wilkins, om ett ord i
förtroende!«
Almy hade ännu ej sagt
ett ord. Nu vände hon
sig till jägaren:
»Får jag då verkligen
ingenting höra?«
»Hm! Egentligen ännu
icke; men ni skall redan
i dag erfara det. Säg
mig en gång, miss, kan I
tiga?«
»Å, säkert!«
»Jag skall en gång ha
tilltro till er, fastän
jag eljest är af en annan
åsigt beträffande damers
lösmynthet. I skall
således få vara med. Har
I ett rum, master
Wilkins, hvarest vi kunna
tala utan att blifva
aflyssnade?«
»Ja, kom, här intill!«
Då inföll Leflor hastigt:
»För min skull skall I
icke aflägsna er,
monsieur. Utesluter man
mig verkligen ur
förtroendet, så är det
jag, som drar mig
tillbaka. Jag skall
under tiden gå ner i
trädgården och ber er
låta tjenaren kalla på
mig, så snart I åter är
tillgänglig för samtal
med mig. Jag skulle inte
vilja gå min väg utan att
medtaga ert beslut i vår
angelägenhet.«
Han gick. Plantagens
egare höjde vänligt
varnande pekfingret och
sade:
»Master Barth, der har I
skaffat er en fiende.
Tror I icke det?«
»Hm! Alla skurkar äro
fiendtliga gentemot den
ärlige mannen. En mer
eller mindre, det är
likgiltigt.«
»I dömer för snabbt och
är för uppriktig!«
»Jag förstår, hvad I vill
säga. I vill säga mig,
att jag har förhastat
mig. Men jag säger er,
att denne mans ansigte
visserligen förekommer
mig vara ett äkta,
riktigt bofansigte; men
det hade alls icke fallit
mig in att säga det, om
han hade mottagit mig
annorlunda. Han är
kanske en välbärgad, en
rik plantageegare; det är
emellertid icke värdt ett
smul i mina ögon. Han må
försöka bli vestman! Han
skall ej på fjorton dagar
med tusen lyktor lyckas
plocka ihop sina sexton
benbitar igen. Endast
män få tala. Men om en
sådan yngling puttar till
mig, så ger jag honom på
öronen, så att alla
femhundra kometerna
gnistra omkring i
hufvudet på honom.
Endast er närvaro har han
att tacka för, att han
har kommit så billigt
undan. Hvad han tänker
om mig och hvad han nu
rufvar på gentemot mig,
det gör mig alldeles det
samma; men han skall akta
sig för att mocka gräl
med mig; det kan I, om I
nu intresserar er så
mycket för honom, meddela
till varning. Hvad nu
vår nästa angelägenhet
anbelangar, så önskar
jag, att han intet derom
får veta, master
Wilkins.«
»Beträffar det kanske
också honom?«
»Nej.«
»Betänk då, att han är
min nabo, och att grannar
i en sådan aflägsen trakt
på mångfaldiga sätt äro
hänvisade till
hvarandra.«
»Må så vara; men jag
litar nu en gång icke på
denne man. Vill I lofva
mig att tiga för honom?«
»Om I prompt begär det,
ja. Men är då er
angelägenhet så vigtig,
master?«
»Mycket. I skall erfara
det. Är er kanske en
viss `röde Burkers´
bekant?«
Plantageegaren blef
synbart förskräckt.
»Den?« svarade han. »Å,
han är mig blott alltför
väl bekant. Hvad är der
med honom?«
»Han skall aflägga besök
hos er.«
»Herregud! Är det sant?«
»Ja, säkert.«
»När?«
»I natt.«
»Min himmel! Hvilken
underrättelse!«
Han hade rest sig ifrån
sin sittplats, tog några
raska steg af och an i
rummet, blef sedan
stående framför Sam och
frågade:
»Huru vet I det, sir?
Han kan ju inte ha sagt
er det?«
ȁ, visst nog har han
sagt mig det.«
»Omöjligt!«
»Verkligen, verkligen!
Han har sagt mig det, men
han visste blott ej, att
jag hörde det.«
»A! I har aflyssnat
honom?«
»Ja, i gårqväll, der ute
i skogen, fyra timmar
härifrån.«
»Hvilken underrättelse,
hvilken underrättelse!
Den är visst nog af aldra
högsta vigt för mig!
Almy, mitt barn, tala!
Du är alldeles
förstummad!«
Hon hade visserligen
blifvit mycket blek och
hade intet ord sagt; nu
svarade hon:
»Lugna dig, Pa! Det vore
förskräckligt att
plötsligt bli öfverfallna
af dem. Men nu, när vi
veta om det, kunna vi
göra våra förberedelser.
Monsieur Adler skall göra
sitt --- alldeles som den
gången --- och om vi tala
väl med den gode Sam
Barth, så blir han kanske
här för att låna oss sitt
skarpsinne, sin
erfarenhet och sin
berömda bössa. Icke
sant, master?«
Hon höll leende fram sin
lilla hand emot honom.
Sam grep densamma med två
fingrar, sakta och mjukt
för att icke göra henne
illa, drog den till det
ställe på pelsen,
hvarunder han visste sig
hafva sitt hjerta, och
svarade med öfverflödande
känsla:
»Miss, har jag ej redan
sagt er, att jag skulle
slås med alla jordklotets
indsmen för er skull?
Har I glömt det?«
»Här handlar det icke om
indsmen.«
»Skurk är och förblir
skurk, hvit eller röd,
grön, blå eller gul, det
gör det samma. Jag blir
hos er; och jag är icke
ensam utan har
ytterligare två mannar
med, som ha tvättat sig.
I har läst om mig, miss.
Har kanske också namnet
Jim eller Tim Snaker
stått i tidningen?«
»Visst nog. Det är två
bröder? Icke?«
»Ja, och desse begge
skola hjelpa er.«
»Hvilken öfverraskning!
De äro således här?«
»Visst. De stå der ute i
hagen och vänta på mig.«
»Hvarför komma de icke
in?«
»Emedan de behöfvas
bättre der ute; men
senare skola de väl komma
med. Är den tyske
förmannen en dugtig
karl?«
»Vi kunna förlita oss på
honom,« svarade
plantageegaren.
Almy lade snabbt till:
»Han skulle våga sitt lif
för oss!«
»Nå, då skall det väl
lyckas oss att afklara
skurkarne. Låt det
närmare redogöras för
eder, master Wilkins!«
Han rapporterade om allt,
der hade skett sedan
föregående afton; fader
och dotter hörde på med
största spänning. När
han var färdig med
berättelsen, frågade
Wilkins honom:
»Denne Walker är alltså
också här, inom min
egendoms område. Hvad
kan han vilja!«
»I hvart fall är det en
helt bestämd afsigt, der
för honom hit. Kanske
uppsöker han er. Vill I
lofva mig att i så fall
qvarhålla honom, tills
jag återkommer?«
»Visst! Det lofvar jag
er. I tänker alltså
följa hans spår vidare
nu?«
»Det är sjelfklart. Vi
måste ha fatt i honom, i
hvart fall och till hvart
pris.«
»Och om hans spår
förlorar sig?«
»Då leder det säkert till
Bommy.«
»Bommy? A! Känner I
till honom?«
»Först sedan en
halftimme. Hvad för en
gynnare är denne svarte?«
»En otacksam, karakterlös
och egennyttig sälle.
Min bror hade frigifvit
honom och till och med
gifvit honom en liten
areal. Då han var
alltför lat för att
lifnära sig genom arbete,
började han handla med
brännvin. För att ej
låta honom förpesta mitt
folk, förbjöd jag dem att
köpa af honom. Sedan
denna tid söker han skada
mig på alla sätt och vis.
I menar alltså, att
Walker har uppsökt
honom?«
»Det skulle jag vilja
svära på.«
»Då måste han känna
honom.«
»Kanske inte. Han har
frågat era begge
negrinnor My och Ty efter
någon, som är eder
fiendtligt sinnad; de ha
nämnt denne Bommy för
honom. Han skall
naturligtvis uppsöka
honom. Det är det
säkraste bevis för, att
det är en gentemot er
fiendtlig afsigt, der har
fört honom hit.«
»Månne han är en
förbunden till den röde
Burkers?«
»Svårligen. Jag menar
fastmer, att de begge
alls icke veta om
hvarandra. Men möjligt
vore, att de funne
hvarandra här, om jag
inte hade aflyssnat
bandet. Nu vet I allt,
master. Nu skall jag gå
till mina begge
följeslagare för att
tillsammans med dem
uppsöka den käre Bommy.
Kanske ertappa vi den
sällen hos honom.«
»När kommer I tillbaka?«
»Så snart som möjligt.
Då ha vi tid att
öfverlägga om en plan
emot öfverfallet. Men
sägen till dess ingen
menniska någonting derom.
Niggrerna äro pratsamma
skapnader. De skulle
göra ett hiskeligt
spektakel, om de erforo
det, och då skulle den
röde Burkers för tidigt
upptäcka, att vi vänta på
honom; han komme alltså
icke alls, och det vore
dock jämmerskada.«
»Men Leflor skulle dock
vilja erfara det. Han
skulle gerna komma med
några af sitt folk för
att bistå oss.«
»Då håller jag mig väck
tillsammans med Jim och
Tim. För öfrigt har jag
en aning, som om denne
Leflor ej alls är någon
så stor vän af er.
Invänta nu lugnt min
återkomst; sedan skola vi
se, om det är nödvändigt
att draga hit främmad
hjelp. Adieu, master;
adieu, miss!«
Han gaf dem handen och
gick, efterlemnande dem i
en ingalunda lugn
sinnesstämning.
Leflor hade, liksom han
hade sagt, gått ut i
trädgården. Han hade
blifvit utomordentligt
förargad öfver Sam. Den
gode tjockisens
uppträdande hade
emellertid så imponerat
på honom, att det hade
injagat skräck i honom;
men han föresatte sig att
gripa tillfället till
hämd.
Hvad kunde denne jägare
vilja Wilkins? Leflor
gissade hit och dit; han
kom icke på någonting men
hoppades likväl lätt och
snabbt få erfara det.
Så skred han långsam hän
längs den breda
grusvägen, försjunken i
dystra tankar, tills han
blef väckt ur sitt
rufvande af steg, der
nalkades. En ung, enkelt
men dock elegant klädd
man, hvars uttrycksfulla
ansigte skuggades af en
fin panamahatt, kom med
snabba steg ut ifrån en
sidoväg och stötte, då
han på grund af
buskverket ej hade kunnat
se Leflor, nästan samman
med denne.
Öfver Leflors ansigte
ryckte ett fult drag.
Han blef stående och
frågade:
»Monsieur Adler, är I
blind?«
Den tilltalade stegade
lugnt vidare utan att
svara, utan att låtsas ha
sett den frågande eller
hört. Då ropade den
senare med högre röst:
»Master, hör I mig icke?«
Och när nu ännu intet
svar följde, stegade han
hastigt fram bak om honom
och grinade hånfullt:
»A, I fruktar mig! I har
intet godt samvete!«
Då hejdade Adler sina
steg, vände sig långsamt
om och lät Leflor komma
fram till honom. Hans
ansigte syntes i detta
ögonblick vara formadt af
vax; det var fullständigt
orörligt. Till och med
hans ögon hade en
egendomligt stel blick,
der icke föreföll vara
riktad på Leflor utan
förbi denne. Ett sådant
ansigte har man endast
då, när man måste göra
sig all möda att bemästra
en inre upphetsning, när
man är tvungen att visa
hänsyn och vara höflig,
medans man dock känner
raka motsatsen.
»Har I hört?« frågade
Leflor, der blef stående
framför Adler.
»Hvad?«
»Att I är rädd för mig!«
»I talade således med
mig?«
»Naturligtvis! Der var
ju ingen annan menniska i
närheten.«
»Jag trodde öfver hufvud,
att der alls ingen var
till städes, monsieur
Leflor.«
»Pshaw! Försök inte
inbilla mig någonting.
Ert uppträdande emot mig
är ett sådant, att jag
icke längre kan tåla det.
Hvarför helsar I mig
icke?«
Då sköt en lysande blixt
ur Adlers ögon in i den
andres ansigte; men i
samma ögonblick hade
förmannens drag återfått
sitt lugn. Han ryckte
lätt på axlarne och
svarade:
»Jag förundrar mig öfver
er fråga. Jag skulle
aldrig och i intet fall
uttala den emot någon
menniska. Men då den nu
en gång är uttalad, så
skall jag besvara den, om
än jag naturligtvis icke
är tvungen att göra det.
Jag har helsat på er tio
gånger, tjugu gånger. I
har icke gjort det igen;
naturligtvis underlåter
då jag det också. Så är
det.«
»Så, alltså så!« menade
Leflor hånfullt. »I har
alltså menat, att också
jag skulle helsa, jag
först?«
»Naturligtvis.«
»Det är lustigt. Jag,
plantageegaren,
plantageinnehafvaren,
skulle helsa på en
tjenare!«
»Hvarför icke? Om I
fäster så mycket vigt vid
tjenarens helsning, att I
vill aftvinga honom den,
så är denne tjenare i
hvart fall en så vigtig
person, att äfven I kan
helsa på honom.«
»Det fattades bara!
Hvarifrån kommer I nu?«
»Så får endast monsieur
Wilkins fråga mig!«
»Godt! Det skall bli
annorlunda. Men bege er
nu till stallet för att
se efter, om min häst har
fått sitt foder!«
»Jag skall icke beröfva
er nöjet att sjelf sörja
för er häst.«
De stodo öga mot öga.
Det var klart, att Leflor
med afsigt stälde till
gräl. Han hatade
förmannen. Till detta
hat kom vreden öfver den
behandling, han hade
vederfarits af Sam Barth.
Nu bröt det loss.
»I vägrar alltså åtlyda
mina befallningar?« for
han ut.
»Om befallningar kan der
ifrån er sida alls intet
tal vara!«
»Åhå! I skall snart vara
öfvertygad om motsatsen.
Eller skulle I kanske
icke ha att åtlyda master
Wilkins svärson?«
Adlers ansigte blef en
skuggning blekare, och
hans stämma bäfvade
sakta, när han svarade:
»Det skall i hvart fall I
aldrig bli!«
»Icke? Jag säger er, att
jag nyss har anhållit om
Almys hand!«
»I har blifvit afvisad!«
»Så kan endast en
förryckt svara. Jag har
erhållit ett ja.«
»Då är den person, som
har gifvit er det,
förryckt; då jag hvarken
håller min principal
eller hans dotter för
sinnessjuka, så ser jag
mig tvungen att helt
enkelt hålla ert
påstående för en
osanning, en uppfinning,
en lögn.«
Då trädde Leflor ett steg
tillbaka och sade:
»Lögn, beskyller ni mig
för det?«
»Just er, ja!«
»Fördömde tyske hund!
Här har du!«
Han måttade ett slag med
den knutne näfven och
slog dermed Adler --- i
ansigtet? Å nej. Det
ville han göra, men hans
knytnäfve tog endast i
luften, och han sjelf
erhöll tvärt om ett så
väldigt boxarslag i
magtrakten, att han föll
omkull och störtade till
marken i en vid båge.
»Å Jessus, å Jessus!«
skrek en qvinlig röst.
»Hjelp, hjelp!« ropade en
annan.
My och Ty hade återvändt
med sin tvätt ifrån
floden. De hade för att
komma fortare hem slagit
in på sidovägen,
hvarifrån Adler
dessförinnan var kommen.
De hörde röster och
blefvo stående. Emellan
grenarne kände de igen de
begge männen. De
förstodo hvartenda ord,
der sades, och när nu de
begge slagen föllo,
utstötte de förskräckta
sina rop.
Leflor hade knapt kunnat
resa sig opp. Han fick
ej luft. Likväl ville
han störta sig öfver
Adler, som lugnt
inväntade honom i en van
boxares ställning; men
när de begge negrinnorna
började skria och han
alltså märkte, att hans
så plötsliga nederlag
hade haft vitnen,
föredrog han att snabbt
försvinna bak buskarne.
Adler blef som segrare
stående ännu ett
ögonblick, ryckte
föraktfullt på axlarne
och steg fram till
negresserna.
»Hvad gören I här? I
hafven tjuflyssnat!«
ȁ nej, massa! Icke
tjuflyssnat,« svarade Ty.
»Vi kommo från vattnet,
alldeles af en
tillfällighet.«
»Hafven I hört och sett
allt?«
»Allt. Massa Adler är en
stark hjelte. Å Jessus,
Jessus, så massa Leflor
rullade på marken liksom
en hund, som faller ut
igenom fönstret.«
Hon grinade högt åt denna
framställning, och den
goda My stämde in.
»Laga så I kommen in i
köket!« befalde Adler.
»Och jag förbjuder er att
säga någonting till
någon! Hören I det?«
»Å, vi höra!«
»Om I pladdren, så skall
det gå er illa. Tigen
alltså.«
ȁ, massa, vi tiga, vi
tiga mycket!«
De togo åter opp sin
tvätt och trafvade åstad.
När de ankommo till det
stora köket, befann sig
Almy där. Hon hade måst
lemna sin far ensam med
Leflor, der hade
återvändt ifrån sin
spatsertur, och sökte sig
nu syselsättning här för
att icke låta sig oroas
alltför mycket af tanken
på det väntande
öfverfallet.
»Missus, missus Almy, vi
äro här igen!« ropade My
redan vid inträdandet.
»I hafven dröjt mycket
länge,« tadlade
matmodern. »I skullen ha
kunnat bli färdiga mycket
snarare.«
»Snarare? My och Ty
kunde inte snarare.
Mycket förhinder och
mycket annat arbete.«
»Hvad då för förhinder
och arbete?«
»Först kom der en man i
indiankanot.«
Almy visste detta redan
af Sams berättelse.
»Sedan kom björnen.
Derefter mannen med näsan
och mannen utan näsa. Ty
måste ro. Här är den nya
hatten.«
Begge visade fram sina
bildhälfter. Almy, der
kände sina tjenarinnor,
skrattade ej ut dem utan
visade sig mycket
förtjust öfver gåfvorna.
»Och till sist,«
rapporterade My, »kom
striden med massa Leflor
och massa Adler.«
Nu blef den unga
matmodern uppmärksam.
»En strid emellan dem
begge?«
»Ja. Massa Leflor
förolämpade massa Adler.
Massa Adler skulle helsa
på honom, åtlyda honom
och se efter hans hästar.
Massa Leflor är svärson
till massa Wilkins.
Massa har nu fått ett ja
af massa Wilkins.«
Almy blef röd och sedan
desto blekare.
»Hvem har sagt det?«
frågade hon hastigt.
»Massa Leflor?«
»Till massa Adler?«
»Ja.«
»Hvad svarade denne?«
»Han sade, det är lögn.«
»Det är det också.«
»Då vardt massa Leflor
mycket vred och och tog
sats för att slå massa
Adler.«
»Min Gud! Det blir en
olycka!«
»Nej, missus, ingen
olycka, ty den gode massa
Adler var mycket snabbare
och träffade massa Leflor
i magen, så snabbt, så
att han gjorde en
kullerbytta långt åt
marken. Å Jessus,
Jessus, så härligt det
var, mycket härligt!«
»Och hvad hände der
sedan?« frågade Almy full
af ängslan.
»Jag skrek, och Ty skrek.
Sedan schappade den arge
massa Leflor. Men massa
Adler kom till oss och
befalde oss, att inte
alls sä --- --- -- å,
Jessus, Jessus, nu har
jag ju sagt det i alla
fall! Nu skall det gå
oss mycket illa.«
»Lugna dig! Jag skall
icke förråda er; men säg
det inte till någon
annan.«
»Nej, nej! Men få vi
icke säga det till Nero,
kusken? Han kan massa
Leflor inte tåla och
skall skratta af stor
glädje, att massa har
gjort en sådan stor
kullerbytta.«
»Nej; ej heller han får
veta det.«
»Då skola vi tiga. Ingen
menniska får erfara det,
ingen menniska.«
Men två minuter senare
stod My hos Nero, den
svarte körkarlen, der var
hennes fästeman, och
berättade för honom under
de äfventyrligaste gester
och pantomimer alla sina
upplefvelser denne dag.
En liten stund senare
infann sig tjenaren för
att be Almy komma till
sin far. Denne befann
sig icke längre i sin
parlor, hvarest han hade
talat med Leflor, utan i
sitt arbetsrum. Han
mottog dottern med ett
ansigte, hvarur bekymmer,
sinnesrörelse och
spänning visade sig.
Pekande på en länstol
sade han:
»Sätt dig, kära barn!
Jag har något vigtigt att
meddela dig.«
Han lade ena foten öfver
den andra och strök
långsamt med handen öfver
pannan, liksom blefve det
honom svårt att finna en
början. Almy satte sig
icke; hon blef fastmer
stående och sade i lugn,
nästan affärsmässig ton:
»Jag vet, hvad du tänker
säga mig.«
»Svårligen.«
»Säkert. Det synes dig
bli svårt, att afhandla
detta ämne. Jag skulle
vilja taga det så lätt
som möjligt.«
»Du talar om det väntade
öfverfallet. Å, det
bekymrar mig nu mindre än
--- --- ---«
»Än mitt giftermål,« föll
hon honom i talet.
Han for förvånadt opp:
»Huru, du vet det?«
»Ja. Leflor har haft
ordet på läpparne en
längre tid. Hans hetsiga
uppträdande i dag lät mig
förmoda, att han skulle
tala med dig om sina
afsigter.«
»Det har han gjort,«
svarade plantageegaren
synbart lättad öfver, att
Almy så obesväradt kom in
på detta ämne.
»Hvad svarade du honom?«
»Ännu intet. Jag måste
ju först tala med dig.
Jag skulle icke lofva
någon menniska din hand
utan ditt medgifvande,
mitt kära barn.«
»När har du stämt möte
med honom igen för att
erfara vårt beslut?«
»Han har inte alls gått.
Han bad om att få svar
strax. Han väntar i
parlorn.«
»Då är han mycket
angelägen om det,«
skrattade hon gladt.
»Jag skall strax gå till
honom.«
»Verkligen, barn,
verkligen?«
Han reste sig gladt från
sin stol.«
»Ja, du tillåter väl, Pa,
att jag sjelf säger honom
det, icke sant?«
»Mycket gerna, mitt kära
barn. Din munterhet
låter mig gissa hvilket
svar, du skall ge honom.«
»Och hvilket jag mycket
gerna unnar honom.«
Då grep han henne vid
handen och frågade, nu
plötsligt åter
allvarligare:
»Ger du dig verkligen så
gerna åt honom? Jag hade
förmodat att stöta på
åtminstone något litet
motstånd.«
»Hvarför motstånd, Pa?
Vi begge ha ju alltid
blott en önskan och
vilja.«
»Ja; men vänta ännu ett
enda ögonblick, Almy, och
låt oss fråga, om han
verkligen är det värd.«
Hans ton klingade nästan
ängsligt, åtminstone
bekymradt. Men Almy
skrattade hjertligt och
svarade med en vänlig
nick åt honom:
»Han är värd det, Pa,
säkert, han är värd det!«
»Nå, om du är af denna
öfvertygelse, och om ditt
hjerta redan har talat så
tydligt!«
»Ja, det har talat.«
Han virrade sakta på
hufvudet. Der flög
liksom en besvikelse
öfver hans milda ansigte.
»Det hade jag icke
förmodat,« sade han.
»Men det är sant, I
qvinnor ären
fullständigt,
fullständigt
oberäkneliga. Jag trodde
mig känna dig helt
precist; och nu ser jag,
att jag alls icke kände
dig, att jag misstog
mig.«
»Ja, du misstog dig, Pa,
men på ett helt annat
sätt än du tror. Jag
ber, kom!«
Hon grep hans hand och
utträdde med honom till
den parlor, hvarest
Leflor stod och väntade
vid fönstret. Han tänkte
kanske på Adler, ty hans
panna låg i dystra,
hotfulla veck. Nu vände
han sig om, och när han
fick se den sköna flickan
leende vid faderns hand,
antog hans ansigte ett
triumfens uttryck.
»Så snabbt!« sade han.
»Jag tillåter mig
naturligtvis att tyda
detta till ett lyckligt
omen för mig.«
»Ja,« nickade
plantageegaren
allvarligt. »Almy lät
mig inte alls tala till
punkt. Så snart, jag
började, förklarade hon,
att hon gerna sjelf och
strax skulle lemna
svaret.«
»Hvilken lycka! Almy,
får jag hoppas?«
Han trädde fram emot
henne och ville gripa
hennes hand; men hon vek
ett steg tillbaka och
frågade, icke allvarligt,
utan sorglöst skrattande;
»Hvad hoppas I då,
monsieur?«
»Att I har beslutat er
för att uppfylla mitt
hjertas hetaste önskan.«
»Hvilken önskan är det?«
»Att få kalla er min.«
»Och I hoppas, att jag
skall uppfylla denna
önskan?«
»Ja, det hoppas jag.«
»Det begriper jag icke.
Denna förhoppning riktar
sig ju emot framtiden.
Den kräfver ju något, man
ännu icke innehar.«
»Förvisso, miss Almy.«
»Om I hoppas att ega mig,
så eger I mig alltså
icke?«
»Tyvärr icke, ännu icke.«
»Hvarför säger I då till
andra personer, att I
redan har erhållit vårt
löfte?«
Hennes ansigte hade på en
gång antagit ett helt
annat uttryck; det var
allvarligt, ja strängt
riktadt emot honom; han
måste slå ner sina ögon
för hennes blick.
»Skulle jag ha sagt det?«
»Ja.«
»Det är endera ett
missförstånd eller rent
af en lögn, miss.«
»Det är hvarken det ena
eller det andra. I har
sagt det; det är ett
faktum.«
»Till hvem?«
»Till monsieur Adler.«
Då utropade han vredgadt:
»A! Ja så, han har
pratat, den ärelöse
sällen!«
»Han har intet ord sagt.
My och Ty ha varit vitnen
till era påståenden och
ert nederlag; de
berättade det strax för
mig. I era sista ord
medger I er ha sagt, att
I redan hade erhållit
mitt ja. Håller I mig
för en så lätt och billig
vara, att I menar, det
endast skulle behöfvas er
vilja för att ega mig?
Der har I förvisso
misstagit er. Det ord, I
har sagt till förmannen,
är icke blott en lögn
utan till och med en
skymf för mig. En man,
der skymfar mig och säger
sådana uppenbara lögner,
honom kan jag
naturligtvis ej tillhöra.
Om kärlek skall jag helt
och hållet tiga, man
måste dock åtminstone
kunna högakta den, man
egnar sin tillvaro och
sitt lif; men icke ens
det är här fallet. I är
sjelf skuld dertill, att
I nu är den blamerade
inför monsieur Adler.«
Han hade låtit henne tala
till punkt utan att
afbryta henne. Han såg
på henne stelt och med
ett uttryck af tvifvel,
af misstro.
»Hör jag rätt?« frågade
han sedan. »I skämtar!«
»Då vore jag icke blott
lättsinnig utan i högsta
grad frivol, och der
misstager I er än en
gång.«
»Då säger I således nej?«
»Ett bestämdt nej.«
Han gjorde ånyo en paus.
Han hade varit så säker
på att få ett ja, så att
han nu icke så snabbt
kunde finna sig i det
nästan omöjliga.
Wilkins å sin sida hade,
vilseledd af Almys
munterhet, bestämdt
trott, att hon ej endast
kunde säga ja till
Leflor, utan att hon till
och med i hemlighet
älskade honom. Ej heller
han kunde så lätt finna
sig i sin villfarelse.
Han frågade:
»Almy, skämtar du
verkligen ej? Tänk dig
för, mitt barn!«
»Det är icke nödvändigt,
att jag tänker efter,
far. Jag skall icke
hämnas den skymf, han har
tillfogat mig; jag skall
förlåta honom; men min
förolämpares qvinna kan
jag omöjligt bli; och du,
som genom mig också blef
skymfad, kan ändock icke
förundra dig deröfver.«
Wilkins' ansigte hade
uttryckt ett slags
förlägenhet. Men nu
begynte hans ögon stolt
lysa opp. Han nickade
instämmande med hufvudet
och sade till Leflor:
»Der har I det, monsieur!
I har varit oförsigtig.
Alltför stor säkerhet är
mycket ofta bedräglig.
Jag tillstår uppriktigt,
att jag mycket väl
begriper min dotters
logik.«
»Ja så! I samtycker
således med henne?«
»Fullständigt. Det är en
förolämpning, I har
tillfogat oss. Följderna
af densamma kan jag
tyvärr ej efterskänka
er.«
Först nu började Leflor
inse, att han verkligen
hade fått korgen. Hans
ansigte blef grönt af
förargelse; hans kinder
tycktes falla in; hans
panna rodnade, och de
långe, benige fingrarne
ströko hektiskt oppåt och
neråt öfver rocken. Han
pressade samman tänderna
och skar tänder i nästan
pipig ton:
»Men kommer I ännu ihåg
allt, jag sade er förut,
monsieur?«
»Jag kommer ihåg det,«
svarade Wilkins, i det
han gjorde en rörelse,
liksom behöfde han först
bemanna sig särskildt
inför detta svar.
»Och har I kanske tagit
det med i betraktande vid
ert svar?«
»Icke blott kanske utan
fullständigt.«
»Men I föreföll dock vid
ert inträdande vara
öfvertygad om, att missen
skulle säga ja. Förut
lofvade I mig också att
tillråda henne det.
Ändringen har försiggått
mycket snabbt. Måtte I
icke ångra den! Eller
önskar I kanske ännu
någon betänketid? Jag
skall återkomma i morgon,
gerna för mig äfven i
öfvermorgon.«
»Nej tack, sir! Vårt
beslut står fast. Icke
sant, kära Almy?«
»Ja. Förolämpningen har
egt rum; den kan ej göras
ogjord.«
Då trädde Leflor ett steg
närmare plantageegaren
och sade i fräsande ton,
nästan med en kattstämmas
klang:
»Nå väl! Enhvar sin egen
lyckas smed. Jag kan
intet vidare säga, än att
ångern snarast skall
komma till er begge. Då
skolen I förgäfves längta
efter mig!«
»Det också!« utropade
Almy. »Ut med er, annars
kallar jag på tjenaren!«
ȁ jag ber, jag ber! Jag
går ju! Men tagen eder i
akt, när jag återkommer!«
Han gick.
De begge blefvo stående
utan att säga ett ord,
tills en hästs hofslag
blefvo hörbara der
nerifrån.
»Der rider han sin väg!«
sade Wilkins med en djup
suck --- af lättnad eller
betryck? Det lät sig ej
säga.
»Grämer du dig deröfver,
Pa?«
»Å nej! Men för fem
minuter sedan hade jag ej
trott på denna utgång.«
»Han sade, du skulle
öfvertala mig!«
»Det lofvade jag honom
förvisso.«
»Hur kunde du det! Jag
har upprepade gånger sagt
dig, att han är mig
osympatisk. Jag har
inför hans anblick samma
känsla, den äfven Sam
Barth hade. Kunde du
verkligen tro, att jag
skulle älska honom, att
jag trodde mig kunna bli
lycklig med honom?«
»Nej, mitt barn. Ej
heller jag sätter värde
på honom. Derför var jag
så ängslig inför tanken
på en förbindelse med
honom. Men han fann
medel att tvinga mig
hålla en sådan
förbindelse för
önskvärd.«
Hon såg förvånadt på
honom.
»Hvilka medel var det,
Pa?«
»Du vet, att jag under
inbördeskriget var
anhängare till
Nordstaterna. Samtliga
jordegare här äro än i
dag ursinniga sydstatare.
Den, der utgör ett
undantag, kan lätt igenom
allehanda ränker och
intriger bli ruinerad.
Jag lemnade den gången i
min patriotiska ifver
månget offer och har
gjort mycket, ingen här
får veta. Huru Leflor
har lyckats komma på allt
det, kan jag icke förstå;
men han vet allt, och det
är honom möjligt att
störta mig i förderfvet.«
»Hotade han kanske
dermed, i fall du skulle
förvägra honom min hand?«
»Ja.«
»Då har du det
uppenbaraste bevis på
hans gemena sinnelag,
hans ondskefullhet och
bottenlösa dålighet.
Hellre gå och tigga än
vara en sådan skurks
qvinna!«
»Menar du verkligen det?«
»Ja, uppriktigt, käre
far.«
»Almy, du känner ej
armodet.«
»Jag skulle förstå att
bära det. Skammen och
olyckan att vara en sådan
menniskas hustru skulle
jag icke kunna uthärda,
skulle jag icke kunna
öfverlefva. För öfrigt
äro vi ju inte fattiga,
Pa.«
»Men han kan
misskreditera oss och
störta oss i armod.«
»Då sälja vi och draga
bort!«
Han suckade djupt och
skakade på hufvudet. Han
hade något tungt, mycket
tungt på hjertat. Skulle
han säga det? Hans blick
föll på den vackra
flickans sköna, lysande,
rena gestalt. Fick han
tala om den hemlighet,
der beröfvade honom
nattro, tärde på hans lif
och hotade uttorka märgen
i honom? Nej, nej,
åtminstone ännu ej. ---
Ännu icke nu, så hade han
alltid tänkt, och dock
måste den tid komma, då
han vore tvungen att
tala. Hvad då? Han
afskakade sig denna
förfärliga tanke, ty han
kände sig nu för svag att
tänka den till slut.
Almy lade armarne om
honom, tryckte det lilla
hufvudet emot hans bröst
och frågade smeksamt:
»Då är du väl missnöjd
med mig, Pa?«
»Nej, å nej,« svarade
han, tvingande sig till
ett muntert leende.
»Då menar du, att jag har
handlat rätt?«
»Alldeles rätt och
resolut, mitt barn.«
»Så resolut skall du ock
få se mig i afton. Jag
skall också taga ett
gevär för att försvara
oss emot bushwhackers.
Vet master Adler redan om
det?«
»Nej. Jag har ännu alls
icke fått se honom.
Skicka honom till mig,
när du ser honom!«
Hon gick för att begifva
sig till sin bostad för
några ögonblick. Det var
henne nu ett behof att
ännu en gång tänka efter
öfver afvisandet af
Leflor för att sedan
lägga tilldragelsen till
handlingarna för alltid.
Just som hon öppnade
dörren för att inträda,
hörde hon bullret af den
andra dörren. När hon
vände sig om, fick hon se
Adler, der kom ut ur sitt
rum och på godt eller
ondt måste komma förbi
hennes.
Var det fel att vänta på
honom? Säkert icke. Och
likväl slog hennes hjerta
hastigare vid denna
tanke. Han skulle komma
till Pa; hon tänkte säga
honom detta; endast
derför blef hon stående.
Var det kanske orätt? Å
nej! Det var till och
med mycket rätt. Det var
lydnad emot Pa. Men
hvarför kände hon då det
bränna så i sitt lilla
ansigte? Hvarför blef
plötsligt hennes andetag
så korta?
Och nu var han der ---
ännu tre steg --- två
till --- nu bara ett
till! Nu gick han förbi.
Han hade mycket vördsamt
aftagit hatten, och hon
hade icke en gång svarat.
Han måste hålla henne för
stolt, för ohöflig eller
rent af för feg, för en
pensionsflicka!
Denna sista tanke var
högst fatal. Den gaf
henne talförmåga:
»Monsieur!«
Tyvärr hade hon sagt
detta ord så sakta, att
han ej kunde höra det.
Han var ju redan på fyra
stegs afstånd. Förut
hade hon sagt denne
Leflor sin mening i all
offentlighet, denna
dåliga menniska, och här
afklarade hon ej att
framföra ett litet
meddelande ifrån sin far,
och han var dock en så
god menniska, en så
själagod menniska och nu
redan på sex stegs
afstånd, hela sex steg.
Om ej nu, så kunde han
senare alldeles icke höra
henne!
Hon nickade, tryckte och
svalde. Äntligen!
»Mon --- --- sieur ---
--- Ad --- --- ler ---
---!«
Hon hade uttalat det,
kanske icke särskildt
högt; det kunde knapt
höras; han hade i hvart
fall hört det mer med
hjertat än med öronen, ty
han blef stående, vände
sig om, aftog hatten och
frågade vördsamt:
»Befaller I något, miss
Almy?«
»Nej, monsieur,« andades
hon förläget.
»Jag trodde mig ha hört
mitt namn. Ursäkta,
miss!«
Redan höjde han armen för
att åter sätta på sig
hatten. I nästa
ögonblick skulle han
vända sig om för att gå
sin väg. Sedan var det
förbi. Och ändå måste
han till far, som ju
behöfde honom så
nödvändigt! Ja, säkert,
det var endast tanken på
faderns uppdrag, ingen
annan tanke, ingen annan
anledning, som nu gaf
henne mod till orden:
»Jag sade --- sade er för
--- förvisso.«
Då kom han långsamt
närmare.
»Alltså kallade I på mig,
miss! Jag ber, säg mig,
hvarigenom jag kan åtlyda
er?«
Så talade han städse och
alltid till henne. Han,
som ej vek undan en
hårsbredd för någon
menniska, var så ödmjuk
inför henne --- nästan
som en slaf. Och dock
hvilade dervid hans
sköna, mörka ögon så
fullt, säkert och
sjelfmedvetet på hennes
ansigte. Denna
motsägelse mellan ordets
ödmjukhet och hans väsens
sjelfmedvetande var det,
der gjorde Almy så
förlägen, der alltid
förvirrade henne, när hon
kom i hans närhet. Och
likväl kände hon sig så
lycklig i hans närhet.
»Jag ville be er --- ---
ett litet uppdrag för ---
af --- af Pa,« sade hon.
»Mycket gerna,
mademoiselle.«
Hon hade stått i sin
öppna dörr. Det hade
skett helt ofrivilligt,
helt utan afsigt, att hon
inträdde i rummet, visst
utan hvar afsigt. Huru
kom det sig nu bara!
Och han --- nå, han
följde henne
naturligtvis. Han trodde
ju sig få ett uppdrag,
kanske att ge Pa något
föremål, och för att
mottaga detta föremål,
måste han ju också komma
med in. Det var ju helt
logiskt!
Han hade ännu aldrig
varit här. Det lilla
rummet var aldrasom
nättast inredt. En fin,
obestämbar doft andades
honom till mötes. Hvad
för en lukt var det nu?
Ingen och likväl någon.
Af ingen blomma, af ingen
blomning, och likväl af
hvar blomma det bästa och
af hvar blomning det
sötaste. Är det sant,
att hvar ren, orörd
flicka har sin doft
liksom hvar orörd
blomsterknopp?
Almy befann sig i en
ryslig förlägenhet, i
synnerhet som Adler hade
dragit igen dörren efter
sig. Hvarför skulle han
ej hafva gjort det? Det
hade tvärt om varit högst
ohöfligt, om han hade
lemnat ingången öppen!
Men der stod han nu och
väntade på uppdraget.
Hvad skulle hon göra?
Att han skulle komma till
Pa, det hade hon ju
kunnat säga der ute med
några korta ord. Hvarför
alltså taga honom med in?
Hon måste alltså uttänka
ytterligare något. Men
hvad?
Hennes öga flög ängsligt
sökande omkring för att
finna ett föremål, som
kunde komma henne till
räddning. Dervid stötte
hennes blick på hans
ögon. Dessa hvilade med
häpen tillbedjan på
henne. Hon blef deröfver
ännu mycket, mycket mer
förvirrad. Hennes kinder
rodnade till purpurglöd.
Hon hade kunnat snyfta
högt af qval och
trångmål, och likväl var
det också åter så
underbart, så himmelskt,
att han stod här i hennes
lilla rum, hvarest han
ännu aldrig hade varit,
och der hon så många
tusen gånger --- på honom
--- a, der kom
räddningen!
»Almy, Almy, min Almy!«
ropade papegojan der
utanför.
Ja, den käre fågelen var
räddaren i nöden. När
nöden är som störst, är
hjelpen som närmast, och
den kommer mestadels
ifrån ett håll, hvarifrån
man alldeles icke hade
väntat sig den.
»Master Adler, förstår I
er på or --- --- or ---
--- or --- ---«
Hvad hette nu bara ordet?
Hvarför hade hon just
hamnat på detta främmade
ord. Det är ju högst
oangenämt och känsligt
att veta första
stafvelsen af ett ord men
ej de fyra derpå
följande!
Han hade hört papegojans
rop. Han anade, hvad hon
menade. Han frågade:
»Ornitologi? Icke sant?«
»Ja, monsieur, ornitologi
menade jag.«
»Jag har tidigare sysslat
mycket med fågelkunskap.«
»Äfven med papegojor?«
»Äfven med dem.«
»Ja, I vet allt och allt;
det har jag ofta
beundrat. Nu vet I till
och med, hvad en papegoja
--- --- ---«
Hon hejdade sig
förskräckt och blef
blodröd i det kära, sköna
ansigtet. Hvilken
blamage. Hon hade tänkt
säga:
»Nu vet I till och med,
hvad en papegoja är!«
Hvad skulle han tänka om
henne! Hon slog ner
ögonfransarne. Det var,
som om blicken vore henne
fastbunden vid golfvet.
Hon kände, att hon i
nästa ögonblick skulle
gråta. Då ljöd hans
milda, lugna,
välklingande stämma:
»Hvad en papegoja kan ha
för sjukdomar? Ja, det
vet jag. Befinner sig er
kanske icke väl, miss
Almy?«
Hennes ögonfransar flögo
i höjden, och en stor,
lång, värdefyld blick af
tacksammaste glädje. Han
hade ju ändå besparat
henne de förödmjukande
tårarne.
»Tyvärr, ja.« svarade
hon. »Jag oroar mig rätt
mycket för det kära lilla
djuret.«
Och dervid såg hon
verkligen så sorgsen ut,
liksom om hon af idel
trångmål nästan skulle
vilja gråta. Hon hade
alls icke minsta aning
om, hur oändligt
förtjusande det klädde
henne, hur oemotståndligt
det verkade. Adler hade
velat knäböja för henne i
tillbedjan.
»Får jag deltaga i denna
oro?« frågade han i
bedjande ton.
»Ack, om I det ville!«
suckade hon lättadt.
»Huru gerna, huru gerna!«
»Skulle I då kunna
hjelpa, monsieur?«
»Jag hoppas det, miss
Almy.«
»Skall jag hemta in den?«
»Ja. Jag ber er derom!«
Hon gick ut. Men väl
utkommen grep hon icke
strax efter fågelen utan
lade först begge de små
händerna lugnande på den
böljande barmen och
hviskade:
»Å Gud! Han är hos mig,
han, han! Huru rädd jag
är! Så rysligt ängslig
jag är! Och ändå är han
så vänlig. Min himmel!
Hvad skall jag göra? Jag
har sagt, att papegojan
skulle vara sjuk, och
likväl är hon fullt
frisk. Om han märker
det, så blir jag sjuk,
jag, jag! Af skam!
Hvilken sjukdom väljer
jag då? Tyfus eller
rödsot, magkräfta eller
lungemfysem,
ledgångsreumatism eller
hjernkramper? Jag sjelf
vet det ej! Och han
väntar der inne; jag får
ju icke låta honom vänta
längre!«
Hon tog fågelen i hans
lilla kedja ner ifrån
sittplatsen till sin hand
och bar honom in till
Adler. Hennes lilla
ansigte var nu så blekt
af förlägenhet, liksom
vore hon sjelf sjuk.
»Der är han,« andades
hon.
Adler trädde närmare och
betraktade fågelen.
»Spetsbof, spetsbof!«
ropade papegojan. »Gå,
Pellejöns, gå!«
Almy blef dubbelt så
blek. Skulle han kanske
taga åt sig dessa
skällsord? Å, det vore
illa, mycket illa!
Hennes lilla hand,
hvaruppå fågelen satt,
började skälfva. Hade
Adler sett det? Han tog
denna mjuka, lilla
alabasterhvita hand i
sin, för att stödja den.
Sedan frågade han:
»Har I noga iakttagit er
älskling? Till och med
riktigt noga?«
»Riktigt noga hvar dag.«
»Sedan när är han sjuk?«
»Sedan --- sedan --- ---«
hon tänkte säga, sedan
några månader eller
veckor; men denna lögn
hade dock varit alltför
stor. Derför fortfor hon
--- »först sedan kort
tid.«
»Det märker jag också,«
sade han.
Hvad menade han med det?
Visste han kanske rent
af, att gojan räknades
som patient sedan två
minuter tillbaka? Säkert
icke! Hans min var ju så
uppriktig, så ärlig och
så oskyldig! Och nu
frågade han:
»Är I klar öfver hans
lidande?«
»Ja, fullständigt klar,«
undslapp der henne.
Men redan i nästa
ögonblick insåg hon
hvilket stort fel, hon
hade begått. Hvad nu, om
hon skulle namngifva
sjukdomen? Hvad skulle
hon svara? Att han lede
af svindel? Å, då kunde
ju Adler tro, att hela
sjukdomen vore svindel!
Ej för allt i verlden!
Fetthjerta --- ja, det
vore bättre. Hjertat är
känslornas säte;
fetthjerta är således en
sjukdom, der kommer sig
af alltför många, alltför
feta känslor. Derom läte
det sig i hvart fall
tala. Men lyckligtvis
kom det alls icke så
långt. Adler nickade
nemligen eftertänktsamt
med hufvudet och sade i
vänlig ton:
»Då skall jag se efter,
om min diagnos stämmer
med er. Jag håller
nemligen er lilla
älskling för
utomordentligt nervös.«
Då föll hon snabbt och
jublande in:
»Ja, ja, det är det, det
är det! Hon lider af
nervositet, en betydande
nervositet, den arma,
kära gojan. Det har jag
också funnit.«
»Se bara, miss Almy, hur
han just nu skälfver. Er
lilla hand skälfver helt
ofrivilligt med.«
Å, hade han vetat, att
det var hon, der skälfde
och icke papegojan! För
att afleda honom
derifrån, sade hon i
beklagande ton:
»Jag fruktar mycket, att
der intet botemedel skall
finnas.«
»Hvarför?«
»Pa sade en gång, att
nerver vore mycket svåra
att återställa, om deras
stämning en gång hade
lidit.«
»Det är riktigt ---
tillämpadt på menniskor.
Men en papegoja har
mycket starkare nerver än
en menniska.«
»Anser man det?
Verkligen?« frågade hon
trohjertadt.
»Ja. Hos henne är allt
hårdare och fastare än
hos oss. För jag bevisa
det genom en närliggande
jemförelse?«
»Jag ber!«
»Känn en gång på hennes
näbb, så hårdt det är.
Och tag deremot era
läppar, er mun, så mjuk,
så full, så varm, så
härligt tecknad, så ---
med ett ord --- utsökt!«
Han böjde sig en smula
närmare, liksom för att
närmare betrakta hennes
mun, men höjde strax
hufvudet igen och sade:
»Der ser I, nu får er
lilla goja ett svårt
anfall af nervositet.
Der är intet misstag
möjligt, det är
nerverna.«
Men hon visste precis,
hvad det var, der
skälfde. Och då hon höll
i papegojan, måste denna
skälfva med. Hvarför kom
han nu med denna
jemförelse? Hvarför
beskref han hennes
läppar, hennes mun så
ingående? Var det
verkligen nödvändigt?
Till förklaring, ja!
Lärde män gå ju alltid så
på djupet. Så väl, att
det hade gått öfver så
lyckligt. Ett ögonblick
hade hon varit rädd, att
han också skulle jemföra
sin egen mun med hennes,
kanske hvilken af dem
begge, der vore varmare!
För att han ej skulle
komma på denna tanke,
utlade hon för honom en
mycket skicklig
terapeutisk snara:
»Hvilket medel kunde der
väl hjelpa?«
»För att utröna detta,
måste man känna det ondas
orsak. Nerverna pläga
angripas af vissa
upphetsningar och
försvagas. Ha der varit
några dylika?«
»Ja, mycket ofta!«
»Af hvilken art?«
»Gojan kunde rakt icke
tåla att se monsieur
Leflor. Hon försattes,
så snart hon såg honom, i
en väldig upphetsning.«
»A! Är det på det viset!
Då måste man alltså afstå
ifrån hjelp för det arma
djuret.«
»Hur så?«
»Man kan ju icke visa en
vän i huset på porten för
en fågels skull!«
»Hvarför icke? Gojan är
mig ju kärare än
grannen.«
»Möjligt. Men I borde
trots det icke vara
ohöflig mot den senare.«
»Det skall jag vara, om
jag derigenom förmådde
rädda den arme fågelen.«
»Men Pa? Hvad skall han
säga till det?«
»Han skall samtycka med
mig!«
»Det kan man knappast
tro!«
Det var en så egendomligt
djup blick, han nu sänkte
i hennes ögon. Hon kände
denna blick i sitt
hjertas djupaste botten.
Der töade, grönskade,
knoppades och blommade på
en gång så, att hon ej
annat kunde, hon måste
säga honom det:
»Leflor kommer öfver
hufvud taget alls icke
åter.«
Adler ryckte tillbaka,
men af glad
öfverraskning. Der
undslapp honom:
»Gud vare tack!
Verkligen? Verkligen?«
»Ja. Jag har nyss sagt
honom det.«
»Och er far?«
»Var närvarande och gaf
mig rätt.«
»Det skedde alltså på
grund af papegojan?«
Det ryckte dervid så
egendomligt omkring hans
mun, nästan liksom en
smula näsvist. Det måste
bestraffas, och förvisso
strax. Derför svarade
hon:
»Ja, blott på grund af
papegojan.«
Strax förändrades Adlers
ansigte. Han böjde sig
ner till henne och
frågade:
»Blott?«
Det var blott denna enda
stafvelse, men deri låg
en verld full af kärlek
och ännu mer, kanske till
och med ängslan. Det
gjorde henne ondt. Hon
fick ju alls icke gå så
hårdt åt honom; derför
svarade hon:
»Ja, bara papegojan, och
det var just Leflor.«
»A --- ja så ---!«
»Ja. Han pratade för
mycket.«
»Verkligen?«
»Och förvisso riktigt
dåliga osanningar.«
»Den dåliga menniskan!
Hvem afsåg då dessa
osanningar?«
»Mig och --- --- ---«
»Och --- --- ---?«
»Och honom.«
Hon hade åter blifvit
glödande röd. Men han
frågade trots det vidare:
»Det förstår jag icke.
Hvad sade han?«
»Han sade, att --- att
--- --- att --- --- min
Gud, I vet det ju sjelf
också!«
»Jag?«
»Ja. Han sade er det
idag, der ute i
trädgården, och I gaf
honom derför strax hans
välförtjenta straff.«
»Alltså det, det är det!
Och det var lögn?«
»Trodde I kanske på det?«
Hon gaf honom en
förebrående blick.
»Nej,« svarade han. »Jag
kallade honom ju också
strax för lögnare.«
»Det var mycket rätt.
Men han skall hämnas för
det, monsieur Adler!«
»Jag fruktar honom inte
alls. Man har alltså att
vänta sig, att han
återkommer?«
»Man har ej att vänta sig
det, utan det är helt och
hållet säkert. Är det er
obehagligt?«
»Mig gläder det tvärt om
mycket, i synnerhet för
den goda papegojans
skull, hvilken nu helt
säkert skall bli frisk
igen.«
»Endast för hennes
skull?«
»Ja. För öfrigt är ju
Leflor mig fullkomligt
likgiltig.«
Hon kände, att han nu
ville straffa henne, ty
hon hade ju förut också
svarat just så. Der flög
en fläkt af bedröfvelse
öfver hennes lilla
ansigte. Det gjorde
honom ondt och derför
lade han sin hand på
hennes arm, trädde henne
ett litet, helt litet
steg närmare och frågade:
»Jag ber, har I bortvisat
Leflor endast till följd
af fågelens nervositet?«
Hon blickade fullt och
ärligt opp emot honom och
han på samma sätt ner
emot henne. Längs desse
blickar slingrade sig
deras själar öfver till
hvarandra. Nu var det
Almy omöjligt att längre
upprätthålla skenet. Hon
svarade utan att släppa
sina ögon ifrån hans:
»Nej. Fågelen är ju alls
icke sjuk. Icke sant,
monsieur Adler?«
»Jo, han är kärnfrisk,«
log han.
»Och jag kunde inte tåla
Leflor. Han är en ond
menniska. Nu är han
borta och kommer inte
igen. Gud vare tack!«
I detta ögonblick flaxade
papegojan med vingarne
och ropade:
»Adler, Adler! Min söte,
min käre! Hvar är du
då?«
Almy hade velat sjunka
djupt, djupt ner i
marken. Öfver Adlers
ansigte gled ett saligt
sken; men han beherskade
sig och sade:
»Se, hon längtar efter
sina kamrater, efter
klippörnen(*) ute på
verandan. Det blir bäst
att gå ut med honom.«
Åter räddning i den
aldra- och aldrahögsta
nöden. Almy kastade till
honom en blick af
innerligaste tack och bar
hastigt ut fågelen. När
hon återvände, hade
hennes ansigte ett helt
egenartadt uttryck, så
fromt, så förlöst, liksom
komme hon just ifrån
Herrens bord, hvarest hon
hade erhållit syndernas
förlåtelse. Hon räckte
fram den lilla handen
emot honom och frågade:
»I är väl icke arg på
mig, monsieur?«
»Jag arg på er? Hvarför
skulle jag vara det?«
»Emedan jag sade er
osanning beträffande
papegojan.«
Då grep han den erbjudna
handen och äfven den
andra, tryckte begge till
sitt hjerta och sade i
öfversvallande känsla:
»Det var ingen osanning,
du söta, du rena, du
härliga flicka. Det var
den mur, hvarbakom din
själ flydde, när den
trodde sig ha hamnat i
trångmål. Almy, Almy, du
är så mycket och ännu mer
värd än hela verlden.
Jag skall beundra dig och
dyrka dig så länge, jag
lefver, om än blott på
afstånd, ack blott i
fjerran!«
Han lät hennes händer
sjunka och var i nästa
ögonblick borta. Hon
gled ner i en fåtölj och
lade ansigtet i händerna.
Så låg hon länge, länge
stilla och orörlig.
Endast barmen höjde och
sänkte sig i saliga
känslor, och mellan
fingrarna med deras fläkt
af rosenrödt trängde
emellanåt en tåreperla
fram --- tårar af
obegriplig, ofattbar och
dittills oanad lycka.
Och Adler befann sig i en
alldeles liknande
stämning. Diktarordet
»Jublande opp emot
himmelen Till döds
bedröfvad«
var den mest träffande
skildringen af hans
nuvarande själstillstånd.
Han visste sig älskad och
förvisso så rent, så
fromt, så heligt som
sällan någon hade blifvit
älskad. Han älskade
henne tillbaka. Han hade
kunnat uthärda alla
jordens qval för henne
utan att afgifva ett
ljud, utan en ryckning på
ögonfransarna. Dessa
qval hade varit liksom
saligheter för honom, då
han var så lycklig, att
uthärda dem för denna
enda. Men finge han säga
det afgörande ordet?
Finge han binda hennes
lif vid hans? Hans tanke
gick till andra sidan
hafvet, till familjen
Adlerhorsts gräsliga öde.
Han var en son af
densamma; om än det var
honom förbjudet, hade han
haft modet att bibehålla
ena hälften af sitt namn,
hvaröfver der låg en
olöslig förbannelse.
Finge han draga den hett
älskade med ner i den
afgrund, denna
förbannelse hade öppnat
för honom och de sina?
Nej och än en gång nej
och tusenfalt nej! Han
var besluten att afstå
ifrån henne,
(Slut på tretiosjunde
afsnittet.)
Fortsättning följer i
afsnitt 38
--
(*) »Adler« betyder örn.
Ö.a.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 037 senast ändradt 10 Aug 23:40
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
