Apachen var nämligen inte i stånd att ligga utsträckt på marken; han låg fastmer krum, liksom en hund plägar ligga, och detta hade en tvingande anledning. Då han brukades till upp- och nerbärande av laster och ändå måste vara fjättrad liksom berövad möjligheten att avlägsna sig ifrån rullschaktets stege, så hade man vid rullschaktets sida just anbragt den omtalade järnstången, vilken ledde nerifrån och uppåt. Vid denna stång satt två ringar; vid den ena av dem var apachens händer och vid den andra hans fötter fästade medelst kedjor. På så sätt kunde han stiga upp och ner med en last och likväl förbli fjättrad; ty ringarna löpte ju vid sidan om stegen med uppåt längs järnstången. Men ville han lägga sig till ro, så var kedjorna alltför korta, och han måste ligga runt liksom en hund, så att händer och fötter vidrörde varandra vid stången.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (062) senast ändradt 10 Aug 23:45
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden62.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 62
I desse begge orter
arbetade ytterligare två
qvinliga varelser: en
flicka vid namn Christina
och en qvinna --- fru
Hauser.
När den senare rättade
opp sig inför Steinbach,
var hans öga riktadt emot
henne med utomordentlig
spänning.
Hon var klädd; men
förruttnelsen hade redan
börjat sönderfräta hennes
kostymering. Der syntes
inga bölder på henne; men
det största kroppsliga
och själsliga elände
talade ur hennes infallna
drag.
Denna qvinna måste en
gång hafva varit af
största skönhet. Hon
skulle kunna räkna femtio
år; men hvarken denna
ålder eller den senaste
tidens erfarenheter hade
förmått förstöra spåren
af forna kroppsliga
företräden. Ur härliga,
blåa ögon såg hon
frågande och tveksamt på
Steinbach och, när sedan
hennes blick gled öfver
till Juanito, utropade
hon: »Fjättrad? Han?
Hvad betyder det?«
»Att hans straff
upphinner honom, señora.
Hans och Roulins
förbrytelser äro
upptäckta. I ären fria.«
»Herre, min Gud, jag
tackar dig! Du har hört
min innerliga bön! Å, nu
skall jag ändock återse
henne, min Magda, mitt
barn, mitt enda barn.
Señor, säg mig fort,
fort: Har I sett henne?«
»Ja.«
»Huru befinner hon sig?«
»Hon är frisk och kry. I
behöfver ej oroa er.«
»Jag tackar er; jag
tackar er, mycket,
mycket! Har denne Roulin
---«
Hon kom af sig. En djup
rodnad flög öfver hennes
ansigte, vek emellertid
strax bort och lemnade
plats för ett uttryck af
tydligaste rädsla.
»Señor, vet I, hvarför
man har inspärrat mig
här?«
»Nej; men jag kan tänka
mig det.«
»Nej; I kan ej tänka er
det; det är alltför
förskräckligt och alltför
gudlöst. Roulin begärde
min dotters kärlek; Magda
förvägrade honom den, och
då spärrade han in mig
--- i hvart fall för att
hon för att rädda mig
skulle bönhöra hans
frieri. Gud, hvilken
skräck jag har utstått!
I säger, att hon befinner
sig väl! Men --- ---
Roulin! Han är så
våldsam, och I kan ju
inte veta, hvad som har
skett. Hon är helt ensam
och värnlös i hans
händer, i hans våld.«
»Och jag upprepar för er,
att I ej behöfver ängslas
för henne, señora.«
»Så för mig då till
henne! Jag ber, jag
ber!«
»Det är för närvarande
omöjligt. Hon befinner
sig icke i Dödsdalen.«
»Hvar annars? Hvar då?«
»Hon är stadd på resa.
Men mer derom senare.
Det torde för närvarande
räcka för er, att Roulin
ej längre skall ha någon
makt öfver henne.«
»Gud vare tack! Och nu
--- ack, honom glömmer
jag alldeles, den gode,
trogne Hauser --- ---«
och rättande sig tillade
hon: »Min man menar jag
nemligen. Hvar befinner
han sig?«
»Också här nere.«
»Han också! Alltså äfven
honom har man aflägsnat
ifrån henne. Hon skulle
bli helt hjelplös och
öfvergifven. Señor,
rädda, rädda äfven
honom!«
»Det är sjelfklart. Men
först skall jag sörja för
damerna. De män, hvilka
befinna sig här nere
under jord, kunna vänta
några minuter. Men
qvinnorna skola intet
ögonblick längre, än
nödigt är, förbli här
nere. Jag skall ledsaga
dem opp.«
»Och Juanito här?«
frågade Langendorff.
»Du väntar med honom här,
tills jag återvänder.«
De fyra flickor, der
först hade blifvit
befriade, hade dock icke
kunnat underlåta att
hemligen följa Steinbach
och Langendorff igenom
gången. De kunde lätt
göra detta, då ju dörren
hade förblifvit öppen.
De kommo nu fram, och nu
skulle ett gripande
tankeutbyte begynna; men
Steinbach lät det icke
komma derhän. Han
uppmanade dem alla att
följa honom. Och då föll
det ingen in att bedja
honom om uppskof. Hvar
och en längtade af hela
sitt hjerta efter den så
länge försakade friheten.
Han förde dem fram till
cisternen och lät den ena
efter den andra klättra
opp för stegen. Han
följde efter. När han
steg opp ur cisternen,
sutto flera helt
utmattade på marken.
Deras lungor voro ej
längre vana vid friska
luften.
Han gaf dem en stund och
ledde dem sedan in i
huset och just till det
rum, hvarest Anita befann
sig med den gamla
kärringen.
Denna senare utstötte en
ljudlig svordom, när hon
fick syn på de räddade;
men Steinbach hade ingen
tid att beakta detta
eller öfver hufvud taget
bryda sig mycket om
henne. Han bad Anita att
så vidt möjligt ombesörja
klädesplagg till de andra
men ej minska
uppmärksamheten på den
gamla; sedan återvände
han till schaktet.
När han åter kom ner till
Langendorff och Juanito,
såg han på de begge, att
der i hans frånvaro nog
hade utspelat sig en
scen. Günther hade väl
gifvit luft åt sina
känslor och förvisso
kanske ej blott i ord.
Juanito fick på nytt
nyckelen och måste öppna
nästa dörr. När de hade
densamma bakom sig,
befunno de sig i ett
större utrymme, hvarur
ett rullschakt med en
stegväg förde lodrätt
oppåt. Detta rullschakt
var emellertid icke af
trä utan förfärdigadt af
jern. Längs dess sida
ledde en kraftig
jernstång oppåt, och vid
denna stång var medelst
en kedja en mansgestalt
fastgjord, hvilken nu låg
på marken. I
rullschaktet brann der en
lampa.
I dennas sken sågo
Steinbach och Günther,
att gestalten var beklädd
med några trasor enbart,
hvilka knapt förmådde
skyla honom.
Den höjde, då de tre
inträdde, långsamt på
hufvudet men lät det
emellertid strax sjunka
igen.
»Hvem är denne man?«
frågade Steinbach.
»En indian,« svarade
Juanito tvunget.
»Af hvilken stam?«
»Det vet jag inte.«
»Det vet du! Svara!«
Han måttade med piskan,
och nu visste den fångne
strax besked:
»En apache.«
»Hur har han kommit i ert
våld?«
»Roulin hemtade honom.
Hur han har träffat
honom, det vet jag ej.«
»Huru länge har han varit
här redan?«
»Inemot tre år.«
»Hvarför talar han icke?«
»Säkert för att han inte
vill. Han är nemligen en
högst halsstarrig och
motspänstig sälle!«
»Menniska, hvem skulle
icke vara halsstarrig hos
er!«
Han trädde fram till
indianen och talade till
honom på hans eget språk.
Mannen höjde långsamt på
hufvudet, lät det dock
strax åter sjunka och
svarade ej.
»Kan du icke tala?«
Han virrade på hufvudet.
»Hvarför icke?«
Han pekade med handen på
munnen och gjorde en
rörelse, liksom om han
drucke.
Steinbach hade, när han
nu hade varit oppe,
hemtat sig ännu en flaska
i köket. Nu lät han
indianen dricka. Denne
syntes redan ej längre
kunna svälja; det dröjde
en stund, innan han
förmådde det; sedan drack
han på en gång hela
flaskan i botten men
kunde ännu icke tala utan
endast stöna.
»Menniska,« vände sig
Steinbach till Juanito.
»Du har väl velat låta
denne man törsta i hjel!«
»Han är sjelf skuld
dertill.«
»Hvarför?«
»Han arbetade icke; han
var lat.«
»Och då gåfven I honom
intet vatten?«
»Roulin hade befalt det.
Prygel hjalp intet.«
»Prygla en indian! Är du
galen! Hur länge är det,
sedan han har druckit?«
»Sex dagar.«
»Herre Gud i himmelen!
Och redan dessförinnan
utmattad! Tre dagar
fången! Der äro inga
straff på jorden, hvilka
ens hundrafalt tillämpade
vore hardt när nog för
er. Hvilken sorts arbete
har denne indian att
göra?«
»Han är
uppfordringsmannen. Han
har att bära opp
cinnobern härifrån och
skaffa ner det färdiga
qvicksilfret hit.«
»Då befinna sig väl
destilleringsapparaterna
der oppe?«
»Ja.«
»Der, hvarest den fågel
skulle vara, hvilken dock
var en menniska?«
»I sågen rätt.«
»Hvem arbetar der oppe?«
»Idel män.«
»Hvem mer befinner sig
här nere?«
»Ingen.«
»Sannolikt ljuger du för
oss; men straffet skall
följa.«
»Jag säger sanningen.
Det gör mig detsamma.
Skulle jag kanske låta
mig bli slagen igen för
Roulins skull.«
»Det är mycket klokt af
dig. Roulins herravälde
är här till ända. Du har
således slagit indianen.
Se dig för! Om han
kommer till sans igen, så
är du förlorad.«
»I skolen skydda mig!«
»Det är en besynnerlig
begäran. Du traktar
flere gånger efter våra
lif och och menar likväl,
att vi skulle försvara
dig af tacksamhet derför.
Antingen är du måttlöst
oförskämd eller också
rent af förryckt. Se
här, hur raffineradt I
hafven fjättrat den arme
mannen.«
Apachen var nemligen icke
i stånd att ligga
utsträckt på marken; han
låg fastmer krum, liksom
en hund plägar ligga, och
detta hade en tvingande
anledning. Då han
brukades till opp- och
nerbärande af laster och
ändock måste vara
fjättrad liksom beröfvad
möjligheten att aflägsna
sig ifrån rullschaktets
stege, så hade man vid
rullschaktets sida just
anbragt den omtalade
jernstången, der ledde
nerifrån och oppåt. Vid
denna stång sutto två
ringar; vid den ene af
desamma voro apachens
händer och vid den andre
hans fötter fästade
medelst kedjor. På så
sätt kunde han stiga opp
och ner med en börda och
likväl förblifva
fjättrad; ty ringarne
löpte ju vid sidan om
stegen med oppåt längs
jernstången. Men ville
han lägga sig till ro, så
voro kedjorna alltför
korta, och han måste
ligga rundt likt en hund,
så att händer och fötter
vidrörde hvarandra vid
stången.
»Det har Roulin uttänkt,«
urskuldade sig Juanito.
»Och du är hans
bödelsdräng. Du har
slagit apachen; denna
förolämpning kan endast
din död sona, om intet
ännu värre sker. Nu må
han återställa sig
fullkomligt. Vi stiga
under tiden oppåt ett
tag.«
Då reste sig indianen
opp. Han kastade en
oändligt tacksam blick på
Steinbach och sade:
»Mottag mitt lif. Du är
min räddare!«
Rösten lät pipande och
hes. Steinbach öppnade
med hjelp af nyckelen de
begge lås, hvilka fäste
honom vid kedjan.
Apachen var fri. Han
tänjde sig och rätade på
sig och sträckte på sig.
Hans ögon begynte
gnistra. De riktade sig
emot Juanito, och sedan
--- huru var det dock
möjligt, att det skedde
så snabbt --- slet
apachen med en blixtsnabb
rörelse knifven ur bältet
för Langendorff, kastade
sig öfver Juanito, slet
honom till marken,
fattade med venstra
handen hans hår, trampade
honom med ena foten emot
bröstet --- tre korta,
raska snitt, ett ryck i
håret, ett fasansfullt
skrik ifrån Juanito ---
apachen for opp ifrån sin
fiende, utstötte ett
triumferande tjut och
svingade den afslitna
hufvudhuden i venstra
handen --- Juanito var
skalperad, lifs lefvande
skalperad.
Steinbach hade blickat
opp igenom rullschaktet.
Han hade ju varit beredd
att klättra opp. Derför
blef han uppmärksam på
denna tilldragelse, der
utspelade sig med sådan
hastig snabbhet, först
då, när apachen redan
knäböjde öfver Juanito
och gjorde snitten rundt
om hans hår. Det öfriga
gick så fort, så trots
att Steinbach strax for
opp, grep han apachen
först då, när denne redan
hade hufvudhuden i
näfven.
Juanito vrålade
naturligtvis liksom en
rasande. Han låg på
marken och piskade
densamma med händer och
fötter. Hans skriande
hade intet menniskolikt i
sig.
»Hvad är det, du har
gjort!« sade Steinbach
till apachen.
»Hämd!« svarade denne
kort.
»Det var icke rätta tiden
för det nu!«
»Marterandet var heller
aldrig i rättan tid!«
»Du skulle hellre ha
dödat honom!«
»Döda? Min hvite broder
vet ej, hvad jag har
utstått. Andra ha
genomlidit ännu mer. En
snabb död är intet straff
derför. Jag har
fråntagit honom skalpen.
Han må yla, tills der
utväxer honom en annan
hufvudhud. Jag skall
vakta här hos honom, om
min broder vill stiga
opp.«
»Godt! Men plåga honom
ej!«
Han steg tillsammans med
Günther opp i
rullschaktet. De hade
ännu ej tillryggalagt
många stegpinnar, när de
hörde apachen säga:
»Stäng munnen, eljest
stänger jag den för dig!«
Den skalperade brölade
emellertid fortsatt.
»Då skall jag få dig att
tiga.«
Der följde ett rosslande.
»För Guds skull, han
stryper honom!« sade
Langendorff, i det han
stannade till på stegen.
»Nej,« svarade Steinbach.
»Du hör det ju. Det är
en dödsrossling!«
»Oroa dig inte. Apachen
vill icke sin plågoandes
död utan vill hålla honom
vid lif, så att denne
ordentligt måste få smaka
de smärtor, det
förskräckliga
hufvudhudssåret
förorsakar. Han stryper
säkert inte i hjel honom
utan pressar bara ihop
strupen för honom, för
att han ej längre skall
skrika och vråla. Kom!«
De stego vidare. Det
gick betydande högt
oppåt. Slutligen, när de
nådde schaktets ände,
befunno de sig under ett
tak, hvilket, då det
endast uppbars af
träpelare i de fyra
hörnen, medgaf luften
fritt tillträde.
Himmelens stjernor lyste
in på de fyra öppna
sidorna. I skenet af
detta stjerneskimmer och
lyktan urskilde de en
mansperson, der satt vid
rullschaktets mynning
och, när Steinbach, der
steg opp först, visade
sig vid schaktets utgång,
frågade denne:
»Hvad händer der nere,
apache? Hvem är det, der
skriker så?«
Frågan stäldes på
indianspråk. Steinbach
svarade på spanska:
»Juanito har blifvit
skalperad.«
»Af hvem?«
»Af apachen.«
»Blixt och dunder!«
Mannen for opp, hvarvid
Steinbach hörde kedjor
klirra, och sade, när nu
äfven Langendorff steg
ut:
»I är icke apachen! I
ären hvite! Den hunden
Juanito är skalperad!
Apachen har sedan länge
velat befria sig och
hämnas! Har detta skett?
Verkligen? Å, då få
kanske vi också hoppas!«
»Nej, hoppas fån I icke!«
sade Steinbach i munter
ton.
»Icke? När Juanito är
skalperad?«
»Nej. Hoppas kan man ju
bara på något, som ännu
icke har inträffat.«
»Visst nog riktigt.«
»Nå, då får I ej heller
hoppas på att bli fri. I
har ju icke att vänta er
friheten, att hoppas på
den --- utan den är redan
här.«
»Här? Nu, här?«
»Ja. Jag kommer för att
säga er, att I är fri,
señor.«
»Herregud! Är det
möjligt?«
»Ja.«
»Vare då himmelen tack!
Jag var redan
fruktansvärdt rädd, att
det skulle gå mig lika
som de andre, hvilka
befinna sig här oppe.«
»Hur då?«
»Å, det låter sig alls
icke beskrifva. Jag har
bara varit här en kort
tid.«
»A! Heter I måhända
Hauser?«
»Ja, señor.«
»Då skall jag helsa till
er.«
»Ifrån hvem?«
»Ifrån Magda.«
»A! Är hon --- är hon
--- är --- --- ---«
»Nå, tala vidare!«
»Är jag måhända fri
derför, att hon har gjort
denne Roulin till
viljes?«
»Nej. Hon är inte alls
här; hon är borta men
skall snart återvända för
att fira er befrielse
tillsammans med er. Och
sedan skall jag helsa er
ifrån ännu en annan dam,
nemligen er --- ---«
»Hustru? Från min fru?«
frågade Hauser.
»Nej.«
ȁ ve! Jag gladde mig
redan.«
»Hur skulle jag kunna
helsa er ifrån er fru? I
har ju alls ingen
hustru!«
»Jag? Visst nog har jag
en! Och tyvärr är hon
fången här liksom jag!«
»Skämta icke!«
»Det är mitt allvar. Jag
känner er icke; jag vet
icke, hur I är kommen hit
och hur I är kommen opp
här; men jag skall väl
snart erfara det. Hur
kommer det sig, att I
icke tror på min
försäkran, att jag har en
fru?«
»Emedan jag vet, att I
dervid blott skräflar.
Ären I vigde?«
»Ja.«
»Det förundrar mig
mycket.«
»Hur så? Hvarför?«
»Det vore ju en
mesallians.«
»Jag förstår er alltjemt
icke.«
»En sådan dam äktar ju
icke så lätt under sitt
stånd.«
»Stånd? Hvilket stånd
menar I?«
»Skulle fru baronessan
Anna von Adlerhorst
verkligen ha gift sig med
sin tjenare?«
»Herre, min frälsare ---
--- ---!«
»Se, hur I förskräckes!«
»Hvad talar I om!«
»Sanningen! Men frukta
icke, min käre Hauser.
Jag har sökt efter fru
baronessan i många långa
år och känner mig
oändligt lycklig öfver,
att jag nu har funnit
henne.«
»Señor, der misstager I
er! I misstager er
väldigt mycket!«
»Godt! Då tala vi ej
derom. Blott en sak vill
jag säga er: Jag är lika
så mycket tysk som I.«
»En tysk! Hvarifrån?«
»Det är likgiltigt. Om I
skall vara
hemlighetsfull, så kan
jag det också. Hur många
man äro der här oppe?«
»Sex.«
»Känner I dem?«
»Ja.«
»Har I talat med dem?«
»Nej. Jag kan bara se en
af dem. En har nemligen
att fylla apparaten och
är så fjättrad vid
densamma, att han inte
kan röra sig ifrån den.
Men namnen känna vi.
Förutom mig äro der en
viss Adler, hvilken måste
vara af tysk härkomst,
Wilkins, Groota, Helmers
och Baring.«
»Håll fram era bojor.
Jag skall öppna dem.«
»Verkligen ändå? Fri,
fri! Här äro mina händer
och fötter, señor --- ---
a, hvad heter I?«
»Steinbach. Först är det
er tur; sedan gå vi
vidare.«
Då den nyckel, Steinbach
hade, passade i alla
låsen, så var det lätt
att befria Hauser ifrån
bojorna. Och nu blefvo
de andre uppsökta.
De befunno sig oppe på
klippans topp. Der voro
flere små bygnader
oppförda, i hvilka der
befunno sig ugnar och
retorter. I hvar och en
af desse bygnader stod
der en man i bojor.
Man kan tänka sig desse
mäns lycka, när de
mottogo budskapet om sin
befrielse. Förutom
Hauser hade de alla ett
högst beklagansvärdt
utseende. Vid
qvicksilfrets renande
voro de mycket utsatta
för denne metalls
verkningar; men
lyckligtvis svepte här
oppe öfver toppen nästan
ständigt ett luftdrag,
der tog den störste delen
af de giftiga dunsterna
med sig bort.
Hvad kläderna beträffar,
så voro de icke i mycket
bättre skick än
fruntimrens förut.
Likaså desse hade haft
att lida af hunger och
törst. Det syntes dem
otroligt att nu plötsligt
blifva fria --- midt i
natten, så oväntadt. De
befunno sig till följd
deraf i ett lätt
förklarligt omtumladt
tillstånd.
Mest af denna anledning
afstod Steinbach ifrån
att strax tala med
Wilkins och Adler om
deras
familjeförhållanden. Han
höll det för bättre att
vänta dermed och
uppmanade männen att
följa honom ner. De
kunde följa denna
uppmaning, då han
naturligtvis hade lossat
äfven deras bojor.
Ingen spilde der något
enda ord. De frågade ej
heller Steinbach, hur han
hade kommit att blifva
deras räddare. De
visste, att de i hvart
fall skulle få reda på
detta.
Ner de kommo ner till
apachen, satt denne vid
sidan om Juanito och höll
knifven emot hans bröst.
Han hade hotat att
ögonblickligen sticka ner
honom, om den senare åter
skulle börja skrika och
klaga. Det hade hjulpet.
Juanito bet ihop tänderna
och bemödade sig om att
öfvervinna sina smärtor.
Trots det hade han icke
sjelfbeherskning nog att
undertrycka ett
hvisslande stönande, som
indianen besvarade med
föraktfulla ord.
Nu aftog man den sårade
fotbojorna. I hans
tillstånd och vid det
talrika sällskapet var
der alldeles icke att
tänka på något
flyktförsök, der
ovilkorligen skulle hafva
misslyckats; och nu,
sedan man igenom ifrigt
och uppmärksamt
efterforskande först
öfvertygat sig derom, att
inga gångar och således
till följd deraf ej
heller några fler fångar
voro för handen,
anträddes vägen oppåt.
Juanito måste trots sitt
sår gå till fots.
Sedan de hade kommit opp,
införde Steinbach först
männen i Roulins rum,
hvarest den senare hade
sitt klädförråd, hvilket
fullt ut räckte till för
att förse dem med
kostymer. Huruvida
desamma äfven vore
passande för de olika
figurerna, det kunde man
visst nog fråga sig.
Medans de halfnakne
sålunda klädde sig, sökte
Steinbach och Langendorff
efter lifsmedel till dem.
Och när sedan männen åto
och drucko, gick
Steinbach till qvinnorna,
hvilka nu också hade
skylt sig med plagg ur
Anitas förråd samt den
gamla kärringens.
Den gamla innestängdes i
ett fönsterlöst rum
tillsammans med Juanito.
Bevakningen af de begge
fick apachen på sin lott.
Då kunde man vara säker
på, att de hvarken hade
det för godt eller skulle
komma på tanken att fly.
Sedan sammanfördes männen
och qvinnorna. Det var i
högsta grad rörande, när
de olycklige helsade på
hvarandra, hvilka under
flera år hade varit
olyckskamrater och
arbetat tillsammans utan
att kunna se hvarandra.
Der bildades snart några
grupper. Man frågade och
gaf svar; man berättade
och redogjorde.
Steinbach stod lutad
invid fönstret och
iakttog hvar och en.
Hauser hade med sin
föregifna maka stått i
skuggan och talat mycket
ifrigt med henne. Nu
kommo de begge fram till
honom under förevändning
att ännu en gång och
uttryckligen tacka honom.
Vid detta tillfälle sade
Hauser:
»Den uppfattning, I
tidigare hade om oss, är
felaktig, señor. Är det
sant, att I är tysk?«
»Ja. I ock?«
»Också jag och min maka.«
»Nå, då kunna vi ju tala
med hvarandra på vårt
modersmål, gnädige
Frau.«(1)
Han hade sagt det till
henne och dervid helt
särskildt betonat de två
sista orden. Hon ryckte
till och sade:
»Jag ber, herr Steinbach,
icke detta tilltal. Jag
förtjenar det icke.«
»Alldeles som ni önskar.
Jag medger visst nog icke
gerna, att jag har
misstagit mig, men jag
måste nu inse, att min
förmodan var ogrundad.«
»Får jag anmoda er om den
vänligheten att lemna mig
någon underrättelse om
min dotter?«
»Gerna. Hon är bortrest
och kan inom tjugufyra
timmar åter anlända hit.«
»Hvarhän har resan gått?«
»Opp i bergen till
Silfversjön. Roulin tog
henne med sig. Han hade
hotat henne att der offra
henne vid
apachehöfdingarnes
grafvar, om hon vägrade
besvara hans kärlek.«
»Herregud! Jag blir
förskräckt!«
»Ni har ingen anledning
att oroa er. Jag befann
mig med några dugtige
vänner vid sjön, och det
lyckades oss att korsa
hans planer. Fröken
Magda blef räddad. Hon
befinner sig redan på
återvägen.«
Att de åter hade blifvit
rånade i Mohawk-Station,
det ville han icke
meddela för att ej oroa
den arma modern. Denna
sade:
»Då ha vi er att tacka
icke blott för vår egen
räddning utan äfven vår
dotters.«
ȁ, jag sjelf har dervid
icke gjort mycket; der
voro andre, några
amerikanske jägare, några
tyske, deribland till
dömes en viss Rothe,
hvilken deröfver i
Fäderneslandet hade varit
i en viss herr von
Adlerhorsts tjenst.
När han nämnde detta
namn, ryckte hon till
lätt. Hauser frågade:
Ȁr detta icke det namn,
ni nämnde redan förut der
oppe på berget?«
»Jo. Har ni ännu icke
hört det?«
»Nej.«
»Det är besynnerligt, att
jag stöter på det så ofta
under min resa. Så
träffade jag till exempel
en engelsk lord
Eagle-nest inte långt
härifrån i Gila City,
hvilken --- ---«
»Eagle-nest?« frågade hon
snabbt och oförsigtigt.
»Ja. Detta ord heter
underbart nog på tyska
också Adlerhorst. Hos
honom fann jag en tysk
slägting, der kallade sig
Hermann von Adlerhorst.«
»Hermann, Hermann! Å min
Gud, jag --- --- ---«
Hauser gaf henne en vink,
och hon tystnade
förskräckt. Steinbach
låtsades, som om han
alldeles icke hade lagt
märke till hennes utrop,
och fortfor:
»Och sedan var der
någonstädes en ung tysk,
der var förman eller
förvaltare på en plantage
och kallade sig vid det
förkortade namnet Adler
men egentligen hette
Martin von Adlerhorst.«
»Martin!« undslapp der
henne.
»Desse begge Adlerhorstar
skola härnäst visa sig
här i Dödsdalen.«
»När då, när då?«
»Det är ovisst. Det
synes vara mig, såsom
tidigare sagdt, beskärdt
att allestädes påträffa
detta namn. Således
lärde jag känna en
slafvinna i
Konstantinopel, en
underbart skön ung flicka
med samma blåa ögon och
gyllene hår som ni, fru
Hauser. Jag befriade
henne ur slafveriet, och
då visade det sig, att
hon var en Adlerhorst och
som litet barn
tillsammans med amman
undkommit en förskräcklig
katastrof. Denna amma
lärde jag också känna.«
Qvinnan stödde sig tungt
på Hausers arm. »Lefver
hon ännu?« frågade hon.
»Ja, begge två, både
barnet och amman.«
»Hvar då?«
»I Tyskland.«
»Gud, huru farligt!«
»Farligt? Hur så?«
»Nå,« förklarade hon
under tvekan och
stammande, »jag skall
tillstå, att jag en gång
har hört namnet
Adlerhorst. Der talades
i hemlandet om en familj
med detta namn, öfver
hvilken en stor, tung
förbannelse sades hvila.«
»En oförtjent sådan!«
»Tänker ni det?«
»Ja.«
»Hvaraf vet ni det?«
»Jag förmodar det af
allt, jag har hört.«
»Desse Adlerhorstar lära
ha varit mycket rika och
lyckliga, tills ett
plötsligt, häftigt
ovädersutbrott förintade
denna lycka och slungade
husets medlemmar åtskils
ifrån hvarandra.«
»Så är det.
Ovädersutbrottet kom
ifrån Turkiet.«
»Verkligen?« flämtade
hon.
Hon vacklade. Hade ej
Hauser hållit i henne, så
skulle hon väl hafva
fallit; likväl fortfor
Steinbach:
»Och den turk, som
utslungade detta oväder,
hette Ibrahim Pascha.«
»Huru, ni känner detta
namn!«
»Jag känner den mannen
till och med personligen.
Han synes mig ha blifvit
understödd af ett
subjekt, der under namnet
Osman utgaf sig för att
vara dervisch men
egentligen hette Florin
och hade varit herr von
Adlerhorsts
kammartjenare.«
»Jag är i högsta grad
förvånad. Hvaraf vet ni
allt det, herr
Steinbach?«
»Jag erfor det af en
tillfällighet. Jag lärde
känna denne dervisch.
Der är bara en sak, der
är mig oklar, nemligen
det sätt och vis,
hvaruppå det var möjligt
att få samtliga denna
familjs medlemmar att för
alltid afsäga sig sitt
namn och aldrig för någon
erkänna sin rätt att
kalla sig Adlerhorst.«
»Det skall väl förbli en
hemlighet.«
»Kanske icke. Jag
förmodar, att det dervid
handlar om någon
hotelse.«
»Det är möjligt,« suckade
hon.
»Men om nu föremålet för
denna hotelse
bortfaller?«
»Svårligen!«
»Eller om den, der
uttalade denna hotelse,
icke kan utföra den?«
»Han skall alltid ha makt
dertill.«
Steinbach lade leende
hufvudet på sned och
sade:
»Denna familjs medlemmar,
hvars öde väcker mitt
innerligaste deltagande,
veta kanske alls icke,
hvad som under tiden har
skett. Ibrahim Pascha är
störtad och dervischen
har såsom mördare
tvingats fly till
utlandet. Jag har all
grund att antaga, det han
härnäst skall få hänga i
något rep.«
»Herre Gud i himmelen!
Om detta vore sant!«
Hon hade slagit ihop
händerna och gaf talarens
ansigte en storögd och
förväntansfull blick.
»Ni menar,« log han, »om
detta vore sant, så finge
en viss fru Hauser
ändtligen åter kalla sig
fru von Adlerhorst?«
»Åter er förmodan!«
»Icke förmodan, nådiga
frun. Jag vet, hvem ni
är, och jag ger er mitt
hedersord på, att ni
skall få bära ert
riktiga, hedervärda namn
med full rätt och utan
hvar farhåga.«
»Ni glömmer, att fru von
Adlerhorst är död!«
»Hon lefver.«
»Äfven om hon ännu lefde,
så är hon den
olyckligaste bland
qvinnor, fattig, eländig
och stympad. Hon har
inga händer och ingen
tunga mer.«
ȁ, man stympade
lyckligtvis endast amman,
den man tog för modern.«
»Då vet ni allt,
verkligen allt!«
»Derur kan ni sluta er
till, att ni kan ha
förtroende för mig,
nådiga frun.«
Hennes ögon voro fylda
med tårar. Hon blickade
honom obeslutsamt i
ansigtet. Hon kämpade
mellan den
dittillsvarande
försigtigheten och det
intryck, hans hela
uppenbarelse gjorde på
henne. Då sträckte han
fram händerna emot henne
och sade på hjertligaste,
ovilkorligen vinnande
sätt:
»Här är min hand! Haf
förtroende för mig!«
Då kunde hon icke annat;
hon räckte honom sin och
svarade:
»Jag vet inte, hvad der
är med mig, när jag ser
er i ansigtet. Det är
mig, liksom jag redan
sedan lång, lång tid
känner er, liksom om jag
mycket, mycket godt har
fått veta af er och också
i fortsättningen af er
endast har att förvänta
lycka och välsignelse.«
»Så är det rätt. Det var
så, jag önskade det. Jag
vet, hvarför der ligger
någonting för er
sympatiskt och bekant i
mina drag. Vi skola tala
mer derom annorstädes.
Men nu ändtligen, icke
sant, ni är fru von
Adlerhorst?«
»Ja.«
Hon måste taga sig samman
med all sin beherskning
för att icke utbrista i
ljudlig gråt. Hon, den
förnäma, rika, en gång så
sköna qvinnan --- nu
fattig, sjuk, förföljd,
nyss räddad ur den
eländigaste belägenhet!
Han bjöd henne armen och
bad:
»Kom med. Den närvarande
omgifningen passar ej
till er nuvarande
stämning. Ni får
visserligen meddela mig
er hemlighet men icke
förråda den för hvem som
helst. Jag för er till
ett rum, der ni kan hvila
ut ifrån de kroppsliga
och själsliga
strapatserna och
återhemta er. Senare,
när ni känner er
starkare, skall jag ge er
utförligare
upplysningar.«
Han förde henne till
Roulins rum, emedan detta
var bäst möbleradt. Han
talade vidare intet ord
med henne. Hon sjönk ner
på sängen, och han
återvände till de andre.
Hvad han temligen säkert
hade väntat sig, det
skedde ock: Adler,
Wilkins' tidigare förman,
kom fram till honom, drog
honom fram till fönstret,
hvarifrån de icke kunde
höras af de andre, och
sade:
»Herr Steinbach, en
fråga. Icke sant ---
denne man, der just
sätter sig ner i hörnet,
heter Hauser?«
»Ja.«
»Hvad är han?«
»Hvad han för närvarande
är, det vet jag tyvärr
icke.«
»Är han tysk?«
»Ja.«
»Känner ni den familj,
han tjenade?«
»Det är en familj vid
namn Adlerhorst.«
»Himmel! Alltså ändå!«
»Blir ni förskräckt?«
»Nej. Jag kände nemligen
händelsevis tidigare
några medlemmar af denna
familj.«
»Så, så!« nickade
Steinbach med ett fint
leende.
Ȁr den dam, ni der ledde
bort, denne Hausers
hustru?«
»Han utger henne för att
vara det.«
»Det synes mig, som om
jag en gång hade lärt
känna henne under ett
annat namn.«
»Kanske under ert eget?«
Adler såg hastigt opp.
Han fick se Steinbachs
stora, klara ögon vänligt
hvila på honom sjelf och
svarade:
»Bland de mina? Hur
skulle det kunna vara?«
»Nå, till att börja med
tyckes det äfven mig, som
om ni endast
tillfälligtvis använder
er af namnet Adler.«
»Det ser jag ingen
anledning till. Det
namn, jag bär, är intet
falskt; det kan jag
försäkra er på
hedersord.«
»Helt visst! Det är icke
falskt; det består ju af
det riktigas första
hälft. Hvarför utelemnar
ni »horst« och det adliga
»von«?
»Ni skämtar!«
»Min käre vän, jag slår
vad om, att ni egentligen
heter Martin von
Adlerhorst!«
»Ni bringar mig i
förlägenhet!«
»Och att ni är i slägt
med denna fru Hauser.
Hon liknar er
utomordentligt väl.«
»Det vore en
tillfällighet. Jag har
öfver hufvud taget icke
sett damens ansigte så
noga. Detta talgljus
brinner mycket skumt, och
dertill stod fru Hauser i
skuggan.«
»Och likväl föll hon er i
ögonen! Ni liknar vidare
en af mina vänner liksom
en bror den andre. Han
heter Hermann von
Adlerhorst.«
»Känner ni honom?«
undslapp der Adler.
»Ja. Jag har till och
med hans fotografi med
mig.«
»A! Får jag se det?«
»Om jag skall visa er
det, så måste jag anmoda
er att följa med in i
mitt rum.«
»Mycket gerna.«
»Så jag ber, kom med!«
Han förde honom ut och
till bottenvåningen,
hvarest Roulins rum lågo.
Der låtsades han, som om
plötsligt något föll
honom in, och sade:
»Gå genom tredje dörren
till höger. Jag kommer
snart efter; men jag
måste först snabbt se
till stegen ner i
cisternen.«
Han gick ut på gården och
ilade sedan med långa,
snabba steg hän åt den
skottgluggslika öppning,
der tjenade till fönster
för det rum, hvarest fru
Hauser befann sig. Han
kunde öfverskåda
kammaren. Qvinnan
hvilade ännu på sängen
med hufvudet stöttadt i
handen. Hennes bleka,
insjunkna ansigte fyldes
med ett leende --- i
hvart fall framtrolladt
af det, hon hade fått
höra af Steinbach.
»Gud skall förlåta mig,
att jag tjuflyssnar här,«
hviskade han för sig
sjelf. »Jag måste ju se
och veta, om min afsigt
lyckas.«
Nu öppnades dörren, och
Adler inträdde. Utan att
först se sig om, drog han
igen dörren bak om sig
och tog några steg
framåt. Men när han
sedan vände sig om, fick
han se rummets nuvarande
innehafvarinna, der hade
rest sig opp ur sin
liggande ställning och
stirrade på honom med
vidt oppspärrade ögon.
Det brinnande ljuset
räckte i denna lilla
kammare till för att
tillräckligt belysa
begges anletsdrag. Adler
for tillbaka.
»Herre, min Gud!«
utropade han.
I hans ansigte kämpade
förtjusningen med rädslan
för, att han skulle kunna
misstaga sig.
»Helige himmel!« ropade
hon i munnen på
honom. »Misstager jag
mig?«
Hon bredde ut armarna
liksom för att fånga
honom men lät dem åter
sjunka. Begge hade i så
många år varit åtskilda
och hade då samt äfven
under den senaste tidens
lidanden förändrat sitt
utseende. Men hjertats
röst talade högre än allt
tvifvel:
»Mor!«
»Martin!«
»Mor, min kära, kära
mor!«
Han störtade sig hän till
henne och sjönk ner på
knä framför sängen. Hon
böjde sig ner, drog hans
hufvud till sitt hjerta
och ropade, snyftande af
fröjd:
»Du, du är det! Dig har
jag återfått, dig!
Ändtligen, Ändtligen!
Detta enda ögonblick gör
mig frisk. Gud är ändock
barmhertig; jag ville
nästan tvifla!«
Hon gled långsamt ner på
knä ifrån sängen. Så
knäböjde de tätt
slingrade om hvarandra,
tysta, utan att säga ett
ord; men tårarne runno.
Och när der dock till
sist talades, så var det
modern, der frigjorde sig
ur den gråtande sonens
armar och under snyftande
sade:
»Martin, låtom oss icke
glömma Honom, der åter
har sammanfört oss,
Honom, der tronar öfver
stjernorna! Ja, Herre
och Gud, Du de eländiges
Fader och de nödstäldes
räddare, Ditt öga är
allseende och Din
barmhertighet styr hvart
steg för de tveksamme och
irrande. Dina äro vi i
lifvet och i döden. Du
för oss igenom
bedröfvelse till
härlighet. Tack, ära och
pris vare Dig nu och i
all evighet!«
Men der utanför fönstret
vände Steinbach sig om
och torkade de rinnande
tårarne ur ansigtet.
Sedan smög han sig bort.
Redan efter några få steg
blef han åter stående,
vände sig åt öster,
liksom befunne der sig
någon, der skulle höra
det, och sade i innerlig
ton:
»Ja, Gud vare tack!
Detta har lyckats. Min
käre, käre far, när du
får erfara det, så skall
du vara nöjd med din son.
Snart, snart skall din
skuld vara uppgjord, och
det glänsande!«
Hade tjuflyssnaren ännu
varit tillstädes, så hade
han der inne i rummet
kunnat höra kärleksfullt
hviskande och frågor, ett
skyndsamt redogörande och
berättande. Mor och son
sutto hand i hand hos
hvarandra och läto det
förflutna vandra förbi
inför sig.
Deröfver förflöt tiden.
Den gryende dagen begynte
sända sitt sken in igenom
den trånga springan i
muren. Ljuset hade
smultit ihop till en
liten stump och
slocknade.
»Det är dag,« sade Martin
von Adlerhorst. »Du
behöfver hvila. Sof, min
kära mor, och sedan, när
du vaknar, skola vi tala
vidare.«
»Ja, min son. Sedan kan
Steinbach, denne
hemlighetsfulle man, der
bättre än vi sjelfva vet
att lösa vårt lifs gåta,
få lyfta på slöjan för
oss, bak om hvilken vi nu
ännu icke kunna blicka.
God natt, Martin!«
»Sof godt, mor! Jag
skall se efter, om
Steinbach kanske ännu är
vaken. Efter
tilldragelser som dagens
tänker man inte så lätt
och fort på sömn. Jag
söker opp honom, och
finner jag honom, så
skall han väl icke
motsätta sig min bön.«
Han gick.
Hvad den första delen af
hans ord beträffade, så
hade han förmodat
alldeles riktigt: De
räddade hade trots sitt
svaghetstillstånd ännu
icke tänkt på sömn. De
sutto tillsammans --- män
och qvinnor --- och
berättade för hvarandra,
huru de efter hand --- en
person efter den andra
--- hade fallit i Roulins
händer, och hvad de
derefter hade måst utstå.
Steinbach satt afsides
ifrån dem på en matta och
lyssnade på dem. Han var
dervid syselsatt med att
fylla sig patroner.
Adler, eller snarare nu
Martin von Adlerhorst,
trädde strax fram till
honom, räckte fram handen
åt honom och sade:
»Herr Steinbach, jag
känner mig er det
innerligaste, aldra
innerligaste tack
skyldig. Jag har
visserligen inte sett det
utlofvade fotografiet men
i gengäld en person, der
måste vara mig dyrare än
blotta afbilden, den ni
väl för öfrigt alls icke
eger.«
»Ni gissar det,« svarade
Steinbach. »Jag har
intet fotografi. Jag
använde denna
förevändning att sända er
till er mor och hoppas,
att ni nu ej längre skall
anse det för nödvändigt
att förneka ert stånd och
ert namn.«
»Och likväl är jag
tvungen att äfven i
fortsättningen göra
detta.«
»Jag ser ingen anledning
dertill.«
»Jag har måst aflägga en
ed --- en fruktansvärd
ed.«
»Emot hvem?«
»Dess värre får jag icke
säga det.«
»Har er mor också
svurit?«
»Hon också, alldeles lika
som jag och som alla mina
syskon.«
»Dock endast de äldre.
Magda har ju till exempel
omöjligen kunnat svära.«
»Inte hon, hon var ännu
alls icke född.«
»Har er mor nu intet
berättat er?«
»Nej. Hon får icke tala
om den angelägenheten ---
just till följd af denna
ed.«
»Nå, då skall jag ej
heller besvära er med
frågor, om än jag
egentligen hade för
afsigt att erfara mer.
Er angelägenhet
intresserar mig i högsta
grad.«
Martin gaf honom en
forskande blick och
frågade:
»Ni synes ha syselsatt er
mycket ingående med
densamma?«
»Förvisso.«
»Skulle jag väl kunna få
veta anledningen till,
hvarför ni egnar oss ett
sådant deltagande?«
»Hm! Det är kanske blott
den samma allmänna
anledning, der bevekar
hvar enda menniska att
syselsätta sig med
personer, hvars öden inga
vanliga äro.«
»Men ni visste, att vi
heta Adlerhorst?«
»Jag förmodade det.«
»Då måste ni ha känt vår
familj.«
»En smula.«
»Hvarifrån?«
»Min käre vän, ni
besvarar mina frågor med
tigande och vill ändå
veta allt af mig!«
»Det kan dock icke
öfverraska er. Icke
blott er person utan
äfven ert hela
uppträdande och handlande
är ett sådant, att man
blir vetgirig om att få
erfara närmare derom. Ni
kallar er Steinbach.
Skulle det vara ert
riktiga, verkliga namn?«
»Tviflar ni derpå?«
»Uppriktigt erkänt, ja.
Ni väcker förmodandet,
att ni icke är den, ni
utger er för.«
»Å ve! Håller ni mig
måhända för en förklädd
polis?«
»Nej, inte det. Ni gör
ett annat intryck. Jag
skulle vilja hålla er för
en högre officerare, der
tillhör en utmärkt
familj.«
»Det låter mer
smickrande.«
»Jag ber, var
uppriktigt!«
»Men det är inte ni!«
»Min ed förhindrar mig
att tala om mina
förhållanden.«
»Nå väl, antag då, att
jag har måst aflägga en
liknande ed. Således
vänta vi med våra
ömsesidiga yppanden,
tills vi ha tillstånd att
göra sådana. Nu tar
samtiden oss fullständigt
i anspråk. Ni har
blifvit befriad ur en
förskräcklig belägenhet;
men ni befinner er ännu
icke utom all fara.«
»Dess värre!«
»Huru? Känner ni den
fara, hvarom jag talar?«
»Ja. Ni menar vårt
helsotillstånd. Vi äro
förgiftade, och äfven om
vi taga läkarhjälp i
anspråk, så är det
tvifvelaktigt, om vi
skola återfå den
förlorade helsan.«
»Hvad det beträffar, så
skulle jag vilja be er
att ej låta hoppet fara.«
»Det gör jag ju heller
icke. Lyckligtvis
befunno sig retorterna
och
destillationsapparaterna
oppe på klipphöjden,
hvarest luften hade
obehindradt tillträde och
bortförde de skadliga
dunsterna.«
»Det var förvisso en
lycklig omständighet.
Men när jag talade om en
fara, hvari ni ännu
befinna er, tänkte jag
icke på ert
helsotillstånd utan på
någonting annat. Roulin
återvänder nemligen ifrån
sin utflygt och
medbringar några
hundraden
Papago-indianer.«
»Min Gud! Låt oss då
fly, medans der ännu är
tid!«
»Fly? Det vore första
gången i lifvet, jag hade
tagit till flykten för
någon som helst.«
»Förlåt! Det var icke
min afsigt att begå en
feghet eller ens
öfvertala er till en
sådan. Jag menar blott,
att vi ju äro förlorade,
om vi låta oss påträffa
här af honom och
indianerna. Vi bege oss
härifrån och komma
tillbaka med
polisledsagelse för att
bemäktiga oss hans
person.«
»Ni är ett stort
slughufvud!« log
Steinbach.
»Får mitt förslag icke
ert bifall?«
»Nej, alldeles icke.
Menar ni, att vi skulle
påträffa Roulin här
senare? När han vid sin
återkomst finner, att
hans fångar ha blifvit
befriade, så skall han
helt visst i största
brådska göra sig osynlig
och undgå rättvisans
straffande arm. Vi bli
här för att invänta
honom.«
»Det vore enligt min
åsigt dumdristigt.
Betänk vårt tillstånd!
Ni och herr Günther äro
de ende, som äro friska.
Vi andre äro oförmögna
till motvärn.«
»Men vi ha hjelpare.
Nemligen komma der efter
Roulin och hans tre
hundra papagos några af
mina vänner med fyra
hundra apacher och
maricopas. De följa
honom i spåren.«
I samma stund trädde
Günther von Langendorff
fram till dem. Han fick
höra de senare orden och
sade:
»Skola våra förbundne
under ridten låta sig ses
af papagos?«
»Visst. Jag har öfver
hufvud taget anvisat dem
detta. De skola drifva
papagos framför sig och
icke lemna dem någon ro,
så att fienderna ingen
tid finna till att
föröfva några som helst
anslag emot Magda och
Almy.«
»Magda?« inföll då Adler
snabbt. »Menar ni månne
Magda Hauser, min
syster?«
»Ja.«
»Hvad har hon med papagos
att göra?«
»Hon befinner sig i deras
våld.«
»Herregud!«
»Jag har hittills
förtigit det för er och
er mor; men nu måste ni
dock erfara det.«
»Hur har hon kommit i
papagos händer?«
»Herr von Langendorff kan
få berätta er det
efteråt; jag har ingen
tid till det nu. För
öfrigt är jag af den
öfvertygelsen, att der
icke skall ske de begge
unga damerna någonting.«
»Hvem är den andra? Ni
kallade henne Almy.«
»Ett eder bekant namn,
icke?« frågade Steinbach
leende.
»Ja.«
»Icke blott bekant utan
väl också kärt?«
»Jag förstår er icke.«
»Damens fullständiga namn
är Almy Wilkins.«
»Wilkins?« ropade Adler
högt. »Min himmel! Ni
menar månne ändå icke ---
--- ---?«
Han uttalade icke sitt
förmodande, men hans ögon
voro med största spänning
riktade emot Steinbach.
»Jag menar Almy Wilkins
ifrån Wilkinsfield,
hvarest ni en gång var
förman.«
»Alltså ändå, ändå! Almy
är här! Almy! Och visst
i indianernas våld?«
»Ja. Och hennes far är
hos henne.«
»Hvilken tilldragelse!
Jag vet af förvåning icke
hvad jag skall säga. Men
hur kommer det sig, att
Wilkins är med sin dotter
i denna trakt?«
»Herr von Langendorff kan
få berätta också det för
er. Jag har, som sagt,
inte tid till det. Jag
måste bryta opp --- och
förvisso redan om några
få minuter.«
»Bryta opp?« frågade
Langendorff. »Skall du
begifva dig härifrån?«
»Ja.«
»Och alla vi naturligtvis
med?«
»Nej. I blifven här,
tills jag återkommer.«
»Hvarför? Till hvad
ända? Hvarhän skall du
rida, så i hemlighet?«
»Papagos till mötes.«
»Är du galen?«
»Nej, min käre vän. Jag
rider bort för att hemta
understöd. Våra vänner
förfölja fienderna i
spåren. Jag uppsöker de
förstnämnde för att låta
gifva mig en skara
apacher, dem jag för hit
i största hast, utan att
Roulin märker någonting
deraf. Så sätta vi honom
och hans papagos emellan
tvenne eldar.«
»Tanken är utmärkt. Men
vet du då, hvar du skall
påträffa apacherna?«
»Nej, men träffa dem
skall jag.«
»Mycket snarare tror jag,
du skall stöta på
papagos, hvilka ju äro
främst.«
»Naturligtvis skall jag
först se dem.«
»Och falla dem i
händerna!«
»Bah! Min käre, du
håller mig för mycket
förlägen och oerfaren.
Blekansigtenas Furste vet
precis, hvad han har att
göra, hvad han får och
hvad han icke får våga
sig på.«
»Då rider jag med!«
»Det går icke. Tänker du
lemna dessa svaga och
hjelpbehöfvande menniskor
ensamma här? En af oss
begge måste bli qvar här
hos dem.«
»Men hvad gör jag, om
Roulin kommer hit med
sina papagos, innan du
återvänder?«
»Du släpper helt enkelt
icke in honom. Det andra
är sedan min sak. Under
min frånvaro har du sedan
tid att förklara och
berätta allt för herr
Adler här.«
»Men du begår ett stort,
stort vågstycke!«
»Nej. Min häst är stark.
Han har att göra en
parforcetur men skall
hålla ut. Det är
hufvudsaken.«
»Känner du till trakten?«
»Nej. Men det skall du
icke bekymra dig om. Jag
har ögon till att se med
och ett hufvud till att
tänka efter med.
Derutöfver eger enhvar
vestman en egenartad
instinkt, hvaruppå han
sjelf kan förlita sig i
de svåraste
belägenheter.«
»Det är inte bara möjligt
utan till och med
sannolikt, att du missar
de sökte, att du inte
alls påträffar dem, att
således Roulin kommer hit
med sina indianer, medans
du förbrukar tid på att
förgäfves söka efter
honom.«
»Jag finner honom. Det
kan du lita på.«
»I vildmarken, hvarest
der inga vägar äro!«
»Papagos skall antagligen
utifrån den punkt,
hvarifrån de ha påbörjat
sin ridt --- alltså ifrån
Colorado nedanför Aubrey
--- ha slagit in på den
kortaste vägen. De komma
hit öfver bergen. Jag
behöfver endast se dessa
höjder på långt håll för
att veta hvilken
marschväg, der är
beqvämast, och således
har blifvit vald af dem.
Då de ha fångar med sig,
kunna de icke rycka fram
alltför hastigt. Det är
möjligt, att de anlända
hit redan i afton; men
sannolikt få vi vänta dem
först i morgon. Då har
jag gjort mig nya
patroner, i fall jag
skulle bli tvungen att
använda mig af vapnet.
Du ser, att jag är beredd
på allt, och du behöfver
icke bekymra dig om mig.
För öfrigt har jag sett
gevär, bly och krut nere
i Roulins rum. Huru
svaga folk än äro, dem du
blir qvar hos här, så
kunna de dock afskjuta
ett gevär i nödfall. Och
om du helt enkelt inte
öppnar porten, så skall
ingen menniska kunna
tillfoga er något ondt.
Jag skall nu vattna min
häst; och sedan kan jag
bryta opp.«
Han gick ut på gården.
Adler vände sig till
Günther von Langendorff:
»En helt och hållet
egenartad man, denne herr
Steinbach! Han gör ett
väldigt intryck. Ni är
du med honom; alltså
känner ni honom?«
»Till och med mycket
väl.«
»Icke sant, han heter
egentligen icke
Steinbach?«
»Hm!«
»Jag vet väl, att min
fråga är påträngande, men
ni begriper --- jag
förmodar, att han är son
till någon adlig familj.«
»Jag kan varken störa
eller styrka er i era
förmodanden. Steinbach
talar ej gerna om sig
sjelf, och jag har icke
fått tillåtelse att tala
om hans förhållanden.«
»Alltså en hemlighet!
Godt, jag skall icke mer
vara oblyg.«
»Om oblyghet är här alls
intet tal. Man vill lära
känna den man, för
hvilken man intresserar
sig. Det är ju mycket
naturligt. Steinbach är
er räddare. Det är
alltså intet att tadla,
det ni förfrågar er om
honom.«
»Icke han ensam är
räddaren. Det är äfven
ni.«
»Jag? Der misstager ni
er visst nog. Jag har
ridit med honom; det är
allt. Mig har ni intet
att tacka för. Hans
erfarenhet, hans mod,
hans omsigt ha förskaffat
er befrielsen. Jag vore
icke mannen att begifva
mig till Dödsdalen och
der upptäcka er
vistelseort. Han visste,
redan innan han kom hit,
att ni befunno er här.«
»Hur kunde han veta det?«
»Väl till följd af den
utomordentliga instinkt,
hvarom han förut talade.
Han besitter en rent af
förvånande förmåga att
gissa rätt. Låt honom se
den minsta fjäder, så vet
han strax, hvar han skall
fånga fågelen.«
»Då jag inte får fråga om
honom, så tillåt mig
åtminstone att förfråga
mig om er. Ert namn är
mig icke bekant. Jag
erinrar mig, att
Langendorff är en gammal
familj med gods i
Preußen.«
»Ert minne har ej
vilseledt er. Jag är
mina föräldrars ende son.
Nu är jag turist men
egentligen soldat och
förvisso ryttmästare.«
»A! Nu kan jag dra
vidare slutsatser. Ni
meddelar mig alltså ändå,
hvad ni egentligen icke
ville säga.«
»Hvad då?«
»Om ni är ryttmästare och
har lagt bort titlarne
med Steinbach, så kan man
förmoda, att han är en
kamrat --- således väl
också officerare.«
»Ja, der har jag visst
nog försnackat mig,«
skrattade Langendorff.
»Träffade jag rätt?«
»Ja. Då jag en gång har
sagt A, så skall jag säga
B men sedan icke en
stafvelse vidare. Det är
allt, jag under
förtegenhetens sigill får
afslöja för er: Ja, han
är officerare, och
förvisso hvad för en!
Han är öfverste.«
»Öfverste? Vid hans år!«
»Ja. Ni ser deraf, att
han är en dugtig karl.«
»En dugtig karl och i
hvart fall också af en
mycket förnäm familj!«
»Ja. Jag skall anförtro
er, att han egentligen
tilltalas
`Durchlaucht´(2). Vidare
får ni nu dock intet mer
veta. Men min person
skulle jag mycket gerna
anbefalla er.«
»Det är inte nödvändigt.
Som vår räddare är ni mig
så rekommenderad, som ni
bara kan önska.«
»Det behagar mig. Jag
har nemligen en mycket
personlig och egoistisk
anledning att glädja mig
öfver att ha blifvit
bekant med er. Kanske
förklarar jag mig inom
kort tydligare. Tills
vidare måste jag ännu
tiga; men jag skulle ej
heller ha någon tid att
tala, då, som jag ser, ni
nu skall tagas i anspråk
på annat håll.«
Han drog sig tillbaka.
Han hade sett, att Hauser
långsamt och tvekande
närmade sig.
Denne gode man hade
dittills ännu intet ord
talat med Adler men
iakttagit honom på
afstånd. Nu vågade han
ändtligen närma sig
denne.
»Herr Adler,« sade han,
underdånigt bugande sig,
»jag vet inte, om jag får
våga --- --- ---«
»Allt, allt får du våga,«
inföll Adler, i det han
räckte fram handen åt
honom.
»Herr Adler --- gnädiger
Herr!«(3)
Att han blef tilltalad
med `du´ var beviset för,
att Adler gentemot honom
icke ville hölja sig i
hemligheten. Han grep
den honom erbjudna handen
och drog den till sina
läppar. Tårarne stodo
honom dervid i ögonen.
»Du gode man!« sade
Adler. »Jag har dig
mycket, ganska mycket att
tacka för, min käre
Friedrich.«
»Gud, känner ni igen
mig?«
»Redan förut igenkände
jag dig.«
»Efter så lång tid! Men
jag er också, min käre,
nådige herre. Herregud,
så jag gläder mig öfver,
att få se er, att träffa
er i lifvet.«
»Jag icke mindre
deröfver, att vi ha
träffats här. Du är ---
a, egentligen skulle jag
väl kalla dig far?«
Han sade detta i skämtsam
ton. Hauser rodnade af
förlägenhet och svarade:
»Förlåt! Det gick ej på
annat sätt!«
»Eller närmare bestämdt:
styffar. Du är ju min
mors man.«
»Nådiga frun ville ha det
så; jag måste utgifva
henne för min maka. Då
kunde hon förbli mer dold
och mindre iakttagen.«
»Hon sade mig det förut.
Hon berättade mig också,
att hon har dig att tacka
för sin räddning. Och
dessa långa, långa år har
du sörjt för henne under
umbäranden och
uppoffringar, hvilka jag
inte högt nog kan
tillgodoräkna dig och
heller aldrig gengälda
dig.«
»Å, jag ber, ers nåd, få
mig inte att skämmas!
Jag gjorde min pligt.
Kanske hör Gud min
dagliga bön och återger
er den lycka, den ni
sedan så lång tid har
måst afstå ifrån. Har
hennes nåd berättat för
er om de fruktansvärde
dagarne?«
»Nej. Hon fick icke
tala; hon hade svurit att
tiga.«
»Jag likaså. Derför
måste jag be hans nåd att
icke fråga mig. Kanske
kommer en gång den tid,
då denna ed lyftes ifrån
oss. Är denne herr
Steinbach er bekant,
hvilken just inträdde?«
»Nej.«
»Jag känner igen hans
gestalt och ansigte.
Begge förekomma mig,
liksom hade jag redan
någon gång sett dem, men
redan för flera år
sedan.«
»Hvar?«
»Det vet jag icke. Jag
har brydt mitt hufvud
dermed. Det är mig,
liksom borde denna långa,
breda gestalt vara klädd
i en glänsande uniform.
Ursäkta, der kommer han!«
Hauser drog sig
respektfullt tillbaka,
emedan Steinbach kom
närmare och riktade sina
ord till Adler:
»Innan jag rider bort,
skulle jag gerna vilja
veta, hur ni kom i
Roulins våld, ni och herr
Wilkins.«
»Min vän Wilkins kom
honom naturligtvis mycket
tidigare i händerna än
jag. Han hade i Santa Fé
lärt känna en viss
Walker, der lockade hit
honom. Han skulle bli
mycket vänligt emottagen
såsom gäst hos Roulin,
hvilken liknade honom på
ett sannerligen underbart
vis, men fick en
sömndryck. När han
vaknade, befann han sig
här såsom fånge i
qvicksilfvergrufvan. Der
måste han arbeta dag och
natt, om han inte ville
utsätta sig för en mer än
grym och förskräcklig
behandling.«
»Jag hade i hans ställe
hellre dött!«
»Det säger ni. Men
betänk, att menniskan
till och med i den
största nöd ännu tänker
på hjelp och håller
räddningen för möjlig.
Tanken att kanske åter
komma ut i friheten och
sedan kunna hämnas är af
stor kraft och inger
modet att till och med
släpa omkring på ett
sådant lif. Jag har
upplefvat det med mig
sjelf.«
»Men hur fann ni då hans
spår?«
»Det var egentligen inte
svårt. Vi bodde nemligen
på Wilkinsfield --- ---
---«
»Jag vet det. Der har
jag varit.«
»Jaså! Då känner ni
kanske också vår nabo, en
viss Leflor?«
»Ja. Han är nu egare
till Wilkinsfield och
skall komma hit
tillsammans med Roulin.«
Ȁr det sant? Komma hit?
Nu?«
»Ja. Han befinner sig
tillsammans med Walker i
Roulins sällskap.«
»Hvilken skickelse! Gud
vare tack, hämden nalkas!
Men sade ni inte, att
Almy är hos dem?«
»Jo.«
ȁ ve, ve! Leflor hade
redan då afsigter med
Almy och blef afvisad af
henne. Nu befinner hon
sig i hans våld. Hvilken
fara för henne!«
»Var inte ängslig. Man
skall icke göra henne
något på vägen. Jag är
visst nog öfvertygad om,
att man har några
ohyggligheter i beredskap
för henne. Men
genomförandet skall man
uppskjuta till ankomsten
hit. Och då äro vi ju
här!«
»Förhoppningsvis har ni
rätt. Om denne man ---
denne Leflor --- skulle
våga sig att så mycket
som röra vid Almy, då
skall jag göra opp
räkningen med honom på
ett sätt, så att håret
reser sig åt bergen till
på hans hufvud.«
»Och jag skulle dervid
vara er behjelplig. Almy
är en skön ung flicka.
Jag unnar er den lyckan
att ega hennes kärlek.
Men nu ber jag er
fortsätta er berättelse.«
»Kanske ni vet, att
Walker den gången kom
till Wilkinsfield. Han
hade kommit öfver
egobrefvet på plantagen.
Han föregaf sig ha köpt
Wilkinsfield af den unge
Wilkins och sålde det
vidare till Leflor.
Arthur Wilkins skulle ha
afslutat handelen med
honom i Santa Fé. Det
var en fingervisning för
mig. Jag begaf mig till
Santa Fé.«
»Mycket klokt och
riktigt!«
»Jag dref länge förgäfves
omkring der. Hos
myndigheterna erfor jag
på mina förfrågningar,
att köpet verkligen och
på giltigt sätt hade
afslutats der. Den unge
Wilkins hade sjelf
infunnit sig tillsammans
med Walker inför
myndigheten.«
»Det var ett bedrägeri.
Det var icke Wilkins utan
Roulin, hvilken liknade
honom så.«
»Så är det. Men den
gången visste jag det
icke. Roulin hade tagit
papperen ifrån Wilkins
och gaf sig sedan ut för
honom. Ungefär en månad
var jag i Santa Fé med
omnejd. Jag hade forskat
flitigt efter Walker ---
men förgäfves. Då lärde
jag känna en spansk
kreol. Han hette Alfarez
och var krogvärd i
Visalia.«
»Här, alldeles i
närheten?«
»Ja.«
»Jag var der i går. Jag
träffade der Juanito,
hvars mor är krögerska.«
»A! Underbart! Känner
ni Juanitos efternamn,
herr Steinbach?«
»Nej.«
»Han heter just Alfarez.«
»Huru? Är han kanske
just densamme, som ni
träffade den gången?«
»Nej, men hans far var
det. Han var i maskopi
med Walker, hvad jag
dessvärre icke visste.
Han aktade sig
naturligvis mycket för
att säga mig det. Jag
tillstår, att han inte
gjorde något dåligt
intryck på mig. Sedan
jag hade träffat honom
några gånger, märkte jag,
att han var mycket
välkänd i trakten.
(slut på sextioandra
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 63
--
1 Gnädige Frau: Nådiga
frun, ers nåd. Ö.a.
2 Durchlaucht: Ers
höghet. Ö.a.
3 Gnädiger Herr: Nådig
herrn, ers nåd. Ö.a.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 062 senast ändradt 10 Aug 23:45
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
