Jag hade ännu alla mina krafter, vilka för övrigt ytterligare fördubblades genom mitt raseri, så att jag var honom överlägsen; han dog för mina nävar.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (063) senast ändradt 10 Aug 23:46
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden63.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 63
han var mycket välkänd i
trakten. Han hade
nemligen en betydande
bekantskapskrets. Jag
nämnde Walkers namn och
erfor till min glädje,
att han kände denne.«
»Till er glädje --- men
också till er olycka!«
»Dessvärre. Alfarez sade
mig, att om jag ville
träffa Walker, så skulle
jag följa med till
Visalia. Walker skulle
bo i närheten och ofta
besöka Alfarez' värdshus.
Det var limpinnen. Jag
gick på den och blef
hängande dervid. När jag
ankom hit till Visalia,
hade jag berättat allt
för Alfarez, hvilken jag
enfaldigt nog gaf mitt
fulla förtroende. Han
hade fått veta, att jag
sökte efter Arthur
Wilkins och hyste
misstankar emot Walker.
Det var han, der lockade
mig hit till Dödsdalen.
»På vilket sätt?«
»På verldens enklast
sätt. Han hade att göra
med qvicksilfvergrufvans
egare, sade han mig, och
så tog han mig med.
Namnet `Dödsdalen´
lockade mig. Jag ville
se och lära känna den.
Jag kom hit, blef vänligt
emottagen och fick en
sömndryck, der bedöfvade
mig, liksom Wilkins. När
jag vaknade opp, var jag
innestängd i grufvan och
slagen i jern. Och nu
erfor jag också, af hvad
slag denne Alfarez'
bekantskap med grufegaren
var: Alfarez var nemligen
bergmästare.«
»Liksom hans son nu.«
»Ja, den senare är sin
fars efterträdare.«
»Hvar är faren nu?«
»Någonstans under jorden.
Han är död.«
»Skada, stor skada!«
»Hvarför?«
»Det skulle glädja mig
mycket, om vi nu kunde ge
honom hans lön, liksom
hans son redan får.«
»Faren har just redan
också fått sin. Han dog
ingen naturlig död.«
»Då förolyckades han?«
»Det beror på, hvad man
menar med det. Ja, han
förolyckades, nemligen
emellan mina näfvar.«
»A! Ni dödade honom?«
»Ja. Jag vägrade
naturligtvis att arbeta
och blef piskad. Ni vet
inte, hvad det betyder.
Redan vid det första
rapp, han gaf mig,
undertecknade jag i mitt
stilla sinne hans
dödsdom. Men jag var ju
fjättrad vid en
jernstång; han aktade sig
för att komma nära mig,
och då kunde jag inte
gripa honom. Han trädde
blott så långt fram till
mig, så att han kunde nå
mig med piskan. Jag blef
ofta slagen. Det
tiofaldigade min
förbittring. En vacker
dag låtsades jag falla i
vanmakt; jag föll omkull.
Han var oförsigtig nog
att träda fram för att
undersöka mig, och då
hade jag honom. Förvisso
hade jag händerna i
bojor, förvisso värjde
han sig som ett vilddjur;
men jag egde ännu alla
mina krafter, hvilka för
öfrigt ytterligare
fördubblades genom mitt
raseri, så att jag var
honom öfverlägsen; han
dog för mina näfvar.«
»Jag har ingen lust att
beklaga hans öde.«
»Bah! Han fick sin lön.
Juanito, hans son, blef
hans efterträdare.«
»Det var illa för er!«
»Det förstås. Sonen
gjorde sig naturligtvis
all möda med att utkräfva
hämd af mig för farens
död. Hvad jag har
utstått, det hånar all
beskrifning. Roulin hade
panna att hånskrattande
berätta för mig, att
äfven Arthur Wilkins var
fången hos honom.«
»Att han icke hellre
dödade er? För hans egen
säkerhet hade det varit
mycket fördelaktigt.«
»Men för hans affärer var
det vida fördelaktigare,
att han lät oss lefva och
tvang oss arbeta för
honom. Han fann inga
arbetare till sitt gift.
Han gjorde ingen
hemlighet af, att han i
Santa Fé hade utgifvit
sig för Wilkins och
vidaresålt plantagen till
Walker. Så der --- der
har ni den utbedda
berättelsen, herr
Steinbach.«
»Men hur kom er mor till
Dödsdalen?«
»Liksom alla de andre.
Hon hade bott i San
Francisco tillsammans med
tjenaren Hauser och Magda
--- men under mycket
fattiga förhållanden.
Roulin kom också dit,
fick se Magda och
förälskade sig i henne.
Han ville leja henne, men
hon förklarade, att hon
inte ville skiljas ifrån
sina föräldrar. Då
anstälde han skenbart
Hauser som förman i sin
grufva och lofvade honom
en mycket hög lön.
Frestelsen blef för stor;
de tre följde med honom
till Dödsdalen. Det
öfriga kan ni tänka er.«
»Jag är öfvertygad om,
att Magda ännu är orörd.
Gud har synbarligen
beskyddat henne.«
»Mor sade mig, att Magda
hade öfvat ett alldeles
egendomligt inflytande på
denne man. Han vågade
icke röra henne. Hvad
tänker ni göra med honom,
så snart vi gripa honom?«
»Denna fråga förelägger
jag mig ännu alls icke.«
»Men man måste dock tänka
på densamma.«
»Vi skola öfverlemna
honom till domaren.«
»Det säger ni såsom tysk.
Jag är dervid redan mer
amerikanare än ni. Hvad
för utslag skall domaren
fälla?«
»I hvart fall en
dödsdom.«
»Ja, man skall hänga
honom. Men är det
tillräckligt straff för
hans förbrytelser?
Betänk, hvad hans offer
ha utstått. Han borde dö
en hundrafaldig död. Jag
skall rösta för, att han
lynchas.«
»Och jag är deremot. Det
måste inför rätta
bevisas, att Wilkinsfield
af honom såldes på
orättmätigt vis. Leflor
måste utlemna hela
egendomen förutan enhvar
godtgörelse --- och icke
blott egendomen utan
äfven dess fulla
afkastning under den tid,
han har varit dess egare.
Kan ni då uppnå detta, om
ni lynchar Roulin?«
»Ni har rätt. Klokheten
bjuder, att man
öfverlemnar honom till
åklagaren. Men han har
förtjenat vida mer.«
»Nå, jag menar, att det
just intet större nöje är
att bli hängd. Men än ha
vi honom icke. Nu måste
jag bryta opp, så att vi
få fatt i honom och hans
sköna kumpaner.«
Steinbach gaf Günther von
Langendorff ännu några
förhållningsorder och
gjorde sig sedan redo
till uppbrott. När han
kom ner på gården, stod
apachen vid hästen. Det
var visserligen temligen
stjerneklart men likväl
mörkt. Trots det sade
indianen, i det han
klappade hästens hals:
»Min hvite broder har ett
godt djur.«
»Ja. Det är
förträffligt.«
»Har du köpt det?«
»Nej. Jag har fått det i
gåfva.«
»Då är du en mycket stor
krigare.«
»Hvarför förmodar du
det?«
»Eljest hade du icke fått
det i gåfva. Jag har
sett denne häst som föl.
Det tillhörde `Starka
Handen´, apachernas store
höfding.«
»Ja, af honom har jag
fått den.«
»Du måste hafva gjort
honom stora tjenster, och
derför säger jag, att du
är en stor krigare.
Någon annan skulle
höfdingen icke skänka sin
häst. Hvar såg du honom
sist?«
»Vid Coloradoflodens
vatten.«
»När?«
»I går.«
»Och när skall du återse
honom?«
»Kanske redan i morgon.«
»Och hvar?«
»Här. Han kommer med
många apachekrigare hit
för att hämnas dig.«
»Uff!« sade indianen
gladt och förvånadt.
»Jag rider till honom
nu.«
»Min hvite broder har
ännu en häst. Jag rider
med.«
Det sade han i en så
bestämd ton, liksom vore
någon invändning ej
möjlig. Steinbach
svarade:
»Du skämtar. Hur kan du
rida med mig? De plågor,
du har utstått, ha
förstört dina krafter.
Du måste först återhemta
dig.«
»Sedan jag har sett denne
häst och blifvit påmind
om den store höfdingen,
så har jag återfått mina
krafter.«
»Det är en villfarelse.
Äfven om du vore frisk,
så finge jag icke taga
dig med. Jag rider nu
bort som kunskapare; då
måste jag vara ensam och
har ingen användning för
någon annan.«
»Då skall jag lyda och
blifva här. Men säg mig,
hvarifrån apachernas
krigare ha begynt sin
ridt.«
»Ifrån Silfversjön.«
»Och äfven du var der?«
»Ja, jag var gäst hos
Urskogens Dufva.«
»Då har den store
höfdingen dig mycket kär.
Med en främmad kommer han
icke till Silfversjön.
Har du der sett en ung
krigare, der kallar sig
den `Raske Hjorten´?«
»Ja, jag har talat med
honom. Han är ännu
mycket ung, men han har
en bepröfvad mans hjerta.
Han har bevisat för mig,
att han är klok och
mycket tapper.«
»Han är min broder, min
faders son.«
»Huru? Din köttslige
broder?«
»Ja; han är fem vårar
yngre än jag.«
»Då är du i slägt med
`Starka Handen´?«
»`Starka Handen´ är min
onkel, broder till min
fader, der redan vistas i
de eviga jagtmarkerna.«
»Då gläder det mig mycket
att ha träffat dig här.
Men hur kommer det sig,
att du har befunnit dig
här som fånge?«
»En maricopa hade
förolämpat mig och jag
red ut för att taga hans
skalp. Maricopas voro
den mans vänner, hvilken
kallar sig Roulin och är
denna grufvas egare.
Den, jag sökte, befann
sig här hos honom i
Dödsdalen. Jag begaf mig
hit och smög mig omkring
huset. Man hade anordnat
fallgropar för att fånga
prärieulfvar. Dessa
gropar äro opptill
sålunda öfvertäckta, att
man icke kan se dem. Jag
trampade på det tunna
taket och störtade ner.
Der nere voro spetsiga
pålar nerslagna. Jag
föll på en af desamma och
den stack mig tvärs
igenom låret. Der låg
jag några dagar, tills
man upptäckte mig.
Sårfebern hade kommit.
Min ande var till följd
deraf frånvarande; derför
kunde man tillfångataga
mig utan motvärn. Hade
jag icke haft feber, så
hade jag försvarat mig
och dödat fienderna,
innan jag hade dött af
mitt sår. Man skaffade
ner mig i grufvan. Det
stora såret läktes, men
jag var fången. Nu har
du befriat mig och jag
skall hämnas.«
»Då veta de dina alls
icke, hvar du befinner
dig?«
»De veta alldeles intet.
Den röde krigaren går
mycket ofta ut att hämnas
utan att säga någon
menniska någonting derom.
Hade apachernas krigare
vetat, hvar jag befinner
mig, så hade de kommit
för att befria mig. De
tro mig redan sedan länge
vara död.«
»Desto mer skola de
glädja sig öfver att åter
se dig.«
»Rider du nu till
höfdingen?«
»Ja.«
»Säg då den `Starka
Handen´, att den `Snabbe
Vinden´ ännu lefver och i
dag har tagit sin
plågoandes skalp.«
Steinbach tog nu sitt
djur i tygelen och ledde
det ut igenom porten, der
stängdes bak honom.
Utanför satt han opp och
red österut derifrån.
Papago-indianerna hade
från Colorado och framåt
slagit in på den vestliga
riktning, hvilken skulle
föra dem till Rock Spring
och derifrån öfver Bitter
Spring till Dödsdalen.
Naturligtvis aktade de
sig väl att komma nära
desse begge orter.
Ridten gick först igenom
en vidsträckt gräsprärie
och sedan öfver en kal,
stenig slätt. Senare,
när bergen höjde sig,
hvilka der stryka fram
ifrån Dos Palmas åt
nordväst, var der åter
skogbevuxet. De röde
kände trakten mycket väl;
derför kunde de innehålla
den rakaste linje.
Fångarne voro fjättrade;
dock medgaf man de begge
flickorna en lättnad så
till vida, att man senare
gaf dem händerna fria och
åtnöjde sig med att
fastbinda dem på
hästarna. Men för
Wilkins och Zimmermann
förblefvo äfven händerna
bundna.
Bill Newton --- den forne
dervischen --- var
visserligen sårad; men
dock visade sig hans sår
icke vara farligt och
icke en gång smärtsamt.
Det hindrade honom på
intet sätt att sitta till
häst och hålla jemna steg
med de andre.
Strax han hade fått se
Magda på segelbåten, hade
en besynnerlig
omständighet fallit honom
i ögonen --- nemligen
hennes stora likhet med
Tschita. Så, precis så
hade en gång fru von
Adlerhorst sett ut; hon
hade varit en lika så
ljus, solig uppenbarelse.
Han hade älskat denna
qvinna, der var hans
matmor, med den oädla
kärlek, der tillgriper de
aldra värsta medel för
att tilltvinga sig
bönhörelse. Han hade
vågat framträda inför
matmodern med sin
kärleksförklaring och
blifvit bortjagad. Han
hade hämnats med hjelp af
Ibrahim Pascha, der för
samma kärlek ock hade
inhemtat sig en likadan
afvisning.
Senare, när han i
Konstantinopel hade fått
se Tschita, förmodade han
till följd af hennes
likhet med fru von
Adlerhorst, att hon var
dennas dotter; och det
visade sig, att han ej
hade misstagit sig. Den
gamla kärleken hade
vaknat med ny kraft ---
blott det, att den nu
riktade sig emot dottern.
Igenom Steinbachs
uppdykande och ingripande
omintetgjordes
dervischens afsigter; han
måste till och med fly
och höll sig, då han
öfverallt eftersöktes,
för säkrast i Amerika.
Här påträffade han
alldeles detsamma
karakteristiska
Adlerhorstska ansigte
liksom förut i
Konstantinopel. Den
tanken kom för honom, att
Magda vore en Adlerhorst.
Och hvarför icke? Denna
familjs medlemmar voro ju
skingrade i hela verlden.
Dertill kom det namn, hon
bar --- Magda Hauser.
Dervischen hade mycket
väl känt en af
Adlerhorsts tjenare vid
namn Hauser. Kunde icke
denne hafva tagit till
Amerika och nu utgifva
henne för sin dotter?
Bill Newton ville hafva
visshet. Han ville tala
med Magda; men det var
honom icke särskildt lätt
att göra detta obemärkt.
Äfven bortsedt ifrån
hennes likhet, för
hvilken han intresserade
sig utomordentligt,
gjorde flickan alldeles
det samma intryck på
honom, hvilket han
tidigare hade känt vid
anblicken af fru von
Adlerhorst och af
Tschita. Han uppblossade
trots sin framskridna
ålder i kärleksglöd och
beslöt, att han skulle
ega Magda. Det öde, man
nu kunde förutse för
denna flicka, var att
blifva skändad af Roulin
för att sedan öfverlåtas
på någon papago-indian.
Det kunde hon veta om, ja
hon måste med all
bestämdhet säga sig sjelf
detta. Hur skulle det nu
vara, om Bill Newton
bevarade henne ifrån
detta öde, om han nu
räddade henne och flydde
med henne! Bortsedt
derifrån, att han sedan
befunne sig allena med
henne och lätt skulle
kunna tilltvinga sig sin
kärleks bönhörelse, så
hade han samtidigt
förpligtadt henne till
tacksamhet; och
tacksamhet är ofta, såsom
man vet, öfvergången till
kärlek.
Ju längre och ju mer han
rådgjorde med sig sjelf,
desto fastare blef hans
beslut att bortföra henne
ifrån papagos. Han ville
tala med henne.
Af denna anledning höll
han sig i hennes närhet.
Och det lyckades honom
genom sitt sluga
manövrerande att taga
ledningen öfver hennes
häst.
Det var visserligen de
fångne förbjudet att tala
med hvarandra, men när
någon annan --- en af
deras fiender ---
tilltalade dem, så kunde
det ej väcka
uppmärksamhet, om man
svarade. Bill styrde sin
och Magdas hästar så, att
han åtminstone icke
skulle iakttagas af
Walker, Roulin och
Leflor. De röde
bekymrade honom mindre.
Han beslöt att använda
sig af tyska språket.
För det första skulle
detta icke förstås af
papagos, och för det
andra var detta samtidigt
en pröfvosten för Magda.
Förstod hon tyska, så lät
det sig nästan med
bestämdhet antaga, att
hon var en Adlerhorst.
Han höll sin häst helt
nära hennes och sade utan
att röra munnen samt helt
sakta, så att blott hon
kunde höra det:
»Señorita, förstår ni
tyska?«
Hon blickade gladt
öfverraskadt hän öfver åt
honom och svarade ---
visst nog högljuddare än
det var honom kärt:
»Herregud! Är ni kanske
tysk?«
»Ja. Men jag ber, tala
tystare! Jag har goda
afsigter med er, men
ingen får ana det. Se
inte på mig och tala inte
så högt, så att någon
annan än jag hör det. Vi
måste också tala med så
långa mellanrum som
möjligt. Då märks det
aldra minst.«
Hon skulle alltså icke se
på honom. Och likväl var
det en lång, lång,
misstroget forskande
blick, hon kastade på
honom.
»Tviflar ni?« frågade
han.
»Ja,« svarade hon
uppriktigt.
»Hvarför?«
»Jag känner er, om än jag
ännu icke har vetat, att
ni är tysk.«
Detta slog honom. Skulle
hon veta allt? Men hur
kunde hon det? Af hvem?
Han måste strax skaffa
sig visshet:
»Hur kan ni känna mig?«
»Genom Almy. Hon har
talat om er.«
»A, hon! Hvad kan hon
veta om mig?«
»Ni har varit fången vid
Silfversjön. Det har jag
ju sjelf sett.«
»Jag var bara för skenets
skull fånge.«
»Hur så?«
»Ni skall erfara det
senare.«
»Har ni då flytt?«
»Nej. Man släppte iväg
mig frivilligt.«
»Leflor befriade er.«
»Det inbillar han sig
bara. Ni känner väl dock
herr Steinbach,
Blekansigtenas Furste?«
»Ja, visst.«
»Nå, jag är hans hemlige
förbundne.«
»Hvarför hemlig?«
»För att taga reda på
Leflors och Walkers
afsigter. Vi visste, att
Leflor skulle komma till
Silfversjön. Jag blef
för syns skull
tillfångatagen. Det
inrättades så, att han
skulle befria mig.
Naturligtvis tog han mig
med sig och jag blef hans
förtrogne. Jag har nu
förblifvit hos honom, för
att han desto säkrare
skall gå i fällan.«
»Är det sant?«
»Ja. Det kan jag svära
på.«
»Men hvarför lät ni er då
såras af señor
Zimmermann?«
»Emedan denne icke hade
blifvit riktigt invigd.
Han tog mig verkligen för
er fiende. När han får
höra sanningen, så skall
han beklaga, att han har
användt vapnet emot mig.
Jag måste enträget anmoda
er att ha förtroende för
mig.«
»Det skulle jag väl
vilja, men ---«
»Hvad? Tala vidare!«
»Det är alltför farligt.«
»Farligt? Det begriper
jag icke. I större fara
än den, hvari ni nu
befinner er, kan ni ju
alls icke komma.«
»Tänker ni rädda mig?«
»Ja.«
»Mig ensam, väl?«
Denna fråga kom mycket
olägligt för honom.
Sannolikt ville hon ej
ensam anförtro sig åt
honom. Derför svarade
han:
»Jag skall rätta mig
efter edra önskningar.«
»Jag vill icke bli fri
ensam.«
»A! Tillsammans med de
andre också?«
»Ja; Almy, hennes far och
señor Zimmermann.«
»Det skall bli mycket
besvärligt.«
»Då förblir äfven jag
fången.«
»Betänk, hvad der väntar
er!«
»Gud skall beskydda mig.«
»Redan i morgon qväll
komma vi fram till
Dödsdalen. Innan dess
måste allt ha skett, och
för att befria alla är
denna tid alltför kort.«
»Jag upprepar, att jag
icke går ensam.«
Han teg en lång stund.
Denna vägran hade han ej
väntat sig. Till slut
låtsades han, som om han
skulle gå in på hennes
afsigt:
»Godt, ni skall icke gå
ensam med mig. Jag skall
våga allt för att befria
de andre också. Ni måste
bara lofva mig att följa
mina anvisningar och noga
göra allt så, som jag
säger er.«
»Dertill är jag beredd.«
»Flykten måste
naturligvis ske till
denna natt, när vi ha
slagit läger!«
»På hvilket vis?«
»Det kan jag ännu icke
säga nu. Jag måste lura
vakterna, måste få bort
dem ifrån er. Hur det
skall gå till, det kan
jag ännu ej veta.«
»Hvarhän skall ni medtaga
oss?«
»Hvarhelst ni vill«
»Wilkins skall önska taga
till Silfversjön. Men
jag vill till Dödsdalen.«
»Hvarför denne för er så
ytterst farlige ort?«
»Emedan mina föräldrar
befinna sig der.«
»Då löper ni ju dem, vi
vilja undfly, rakt i
händerna igen.«
»Jag vill ha mor och far
fria också.«
»Denna önskan är mycket
förklarlig; men
derigenom, att ni åter
blir infångad, befriar ni
dock icke era föräldrar!
Det måste ni betänka.«
»Då vet jag icke, hvad
jag gör.«
»Jag vet det desto
bättre.«
»Nå?«
»Jag för er till en säker
plats, till en stad ---
kanske Sumner eller
Goshen. Der anlita vi
rättslig hjelp.«
»Kunna vi lefva der?«
»Hm! Ja, pengar höra
visst nog dertill.«
»Vi ha intet. Ni vet ju,
att man har fråntagit
Wilkins och Zimmerman
allt.«
»Jag är också fattig; men
jag skall skaffa mig
pengar. Walker har
några. Han har en
betraktlig summa
nerstoppad i sitt skärp.«
»Tänker ni stjäla?«
»Kallar ni det stjäla, om
jag fråntager honom det,
han först sjelf har
röfvat ihop? Han har
fråntagit er eder frihet.
Hvem kan fördöma oss, om
vi fråntager honom det,
vi nödvändigtvis behöfva
för att åter bli fria?
För öfrigt skall jag säga
er, att vi icke äro
alldeles lika öfvergifna,
som ni tror. Apacherna
äro efter oss.«
»Det vet jag.«
»Och hos dem befinner sig
Steinbach.«
Ȁr det sant? Vet ni det
säkert?«
»Helt säkert. Det är ju
precis den plan, jag har
uppgjort med honom.«
»Hvarför öfverfaller han
inte papagos? Det vore
ju den säkraste och
kortaste vägen till vår
befrielse!«
»Nej. Det vore er den
säkraste vägen i döden.
Så snart papagos blefve
öfverfallna, skulle de
nedslagta er, så att ni
inte åter kommer i era
vänners händer.«
»Herre Gud i himmelen!
Hvarför kommer det öfver
oss! Vi ha ju intet ondt
gjort!«
»Tyvärr! Vi få icke
bruka våld utan endast
list. Sedan, när ni
redan är i säkerhet,
kunna vi öfverfalla era
plågoandar. Jag skall i
natt, när vi ha slagit
läger, lösa era band.
Och sedan blir det aldra
bäst, att jag tager er
med till Steinbach.«
»Ja, ja, till honom. Hos
honom äro vi säkra!«
Hon sade detta i munter
ton. Hon ropade det
högt, så att indianerna
lade märke till det.
Papagos' höfding styrde
sin häst dit, fixerade
Bill med skarp blick och
sade:
»Hvarför låter
blekansigtet ej sin tunga
hvila?«
»Hvarför sätter den röde
mannen nu sin egen i
rörelse?«
»Emedan jag vill veta,
hvad du talar med flickan
om.«
»Är det förbjudet att
svara, när jag blir
tillfrågad?«
»Ingen har förbjudit det,
emedan det säger sig
sjelft, att man
underlåter det. Hvad
hafven I att tala om?«
»Alla djeflar! Är jag
måhända dig svar eller
räkenskap skyldig?«
Den rödes ögon blixtrade
vredgadt till.
»Ja; jag är höfdingen!«
sade han.
»Men icke min höfding!«
»Du är intet, alldeles
intet. Du är din herres
tjenare. Du har att
lyda. Men jag vill icke
höra ett endaste ord
ifrån dig.«
Han vände sig bort. Der
förflöt en lång stund,
innan Bill vågade hviska:
»Ni är alltför
oförsigtig. Ni ropade ju
riktigt högt. Och dervid
glänste ert ansigte, så
att också den dummaste
måste märka, att jag hade
meddelat er ett gladt
budskap. Derigenom
kommer ni min fina plan
på skam.«
»Förlåt! Jag skall vara
försigtigare.«
»Jag ber er mycket derom.
Jag hade mycket mer att
säga er; men nu måste jag
akta mig mycket, för att
låta det märkas, att jag
talar med er. Men ett
måste jag ändå veta: ert
namn är Hauser. Det är
ett tyskt namn.«
»Min far är tysk.«
»Har han redan länge
varit i Amerika?«
»Så länge jag har
lefvat.«
»Hvad var han deröfver i
hemlandet?«
»Herrskapstjenare.«
»Hos hvem?«
»Hos en förnäm familj,
der bar namnet
Adlerhorst.«
»Kors! Är er mor
verkligen hans hustru?«
»Ja. Hvarför skulle hon
icke vara det?«
»Vet ni det säkert?«
»Ja.«
»Hvad kallar han henne?«
»Anna.«
Han utstötte en svag
hvissling af
öfverraskning och sade
tyst för sig sjelf:
»Anna von Adlerhorst!
Det stämmer. Det är hon.
Mor och dotter hos den
tidigare tjenaren. Hon,
man tog för moren, var
blott amman. Hvarför
öfverlät jag den gången
hämden på andra
menniskor! Det var
mycket dumt af mig. Men
nu kan jag taga skadan
igen!«
Och vänd åt Magda fortfor
han:
»Och hvar befinna sig era
föräldrar?«
»I Dödsdalen, i grufvan.«
»Är der mycket folk?«
»Det vet jag icke. De
äro alla fångne.«
»Era föräldrar också?«
»Ja.«
»Huru många vakter äro
der?«
»En enda. Han heter
Juanito.«
»Räcker då en enda person
till?«
»Ja. Fångarne äro ju
innestängda. De kunna
icke försvara sig.«
Han ville förfråga sig
vidare; men han
uppfångade en blick ifrån
höfdingen, hvilken icke
utlofvade honom något
godt; och derför teg han.
Höfdingen styrde
emellertid sin häst åt
täten på tåget, hvarest
de hvite redo, och
frågade, i det han vände
sig till Walker:
»Eger det blekansigte,
hvilket kallas Bill, ditt
förtroende?«
»Hm! Hittills har han
icke föranledt mig att
misstro honom.«
»Han har intet godt
ansigte.«
»Ja, han har i hvart fall
ett räfansigte.«
»Hvarför rider han vid
sidan om den hvita
flickan?«
»Får han icke göra det
lika väl som enhvar
annan?«
»Hvarför talar han med
henne?«
»Hon har väl förelagt
honom någon fråga.«
»Ett svar är kort; men
han har talat en mycket
lång stund med henne.«
»Låt honom!«
»Hvarför talar han så
sakta, så att endast de
sjelfva ensamma skola
höra det?«
»Det är förvisso
misstänkt!«
»Hvarför rör han icke på
munnen, då han talar?
Man skall icke märka, att
han talar.«
»Alla djeflar! Då har
han hemligheter.«
»Och hvarför talar han på
ett främmadt språk, jag
icke förstår?«
»Hon är ett hvitt
qvinfolk. Hvarför skulle
han tala med henne på
rödskinnens språk?«
»Då må han betjena sig af
yankees' eller spaniorers
språk!«
»Det har han väl också
gjort.«
»Nej. Han talar på ett
språk, jag ännu aldrig
har hört.«
»Hur kan du veta det, då
du redan förut sade, att
han talar tyst?«
»Flickan gaf till ett
rop. Jag hörde orden.
De tillhöra ett folk, jag
icke känner.«
»Hm! Kommer du ihåg
dessa ord?«
»Ja, ty det var mycket
vigtigt att icke glömma
dem. Jag vet icke, hvad
de hafva att betyda, men
deras klang mins jag
ännu. Flickan ropade
`gut geborgen!´. Det var
de sista ljuden. Hvad
der kom före, det vet jag
icke.«
Walker gaf Roulin och
Leflor en förvånad blick.
Han skakade betänksamt på
hufvudet och menade:
»Han talar tyska med
henne. Det är visst nog
i hög grad egnadt att
väcka misstanke. `Gut
geborgen!´ Skall han
bärga henne? Det vill
säga, skall han måhända
befria henne?«
Roulin svarade:
»Ända från början litade
jag icke på den gynnaren
mer än jag kunde se. Har
I icke märkt, att hans
ögon alltid hänger efter
denna Magda Hauser? På
mig verkar det alldeles
så, som om han kände
henne.«
»Då skola vi ändock taga
oss i akt. Har min röde
broder då icke sagt
honom, att han intet har
att tala med flickan?«
»Det har jag sagt honom,«
svarade höfdingen. »Men
han ansåg, det jag intet
hade att befalla honom.«
»A, han respekterar dig
icke! Men oss skall han
väl inte vägra att lyda.
Det är bäst, vi taga
fångarne under vårt eget
beskydd.«
Det var emellertid icke i
papagons smak. Han sade:
»Hvem tillhöra fångarne?«
»Nå, oss, ju.«
»Du misstager dig. Har
du icke lofvat oss
Urskogens Dufva och
hennes fader?«
»Jo. Men jag har ännu
icke sagt er, vid hvilken
timme jag skall afträda
er dem. Nu äro de ännu
min egendom.«
»Nej, de tillhöra mig.
De äro priset för det
skydd, jag försäkrar er
om.«
Walker skulle till att
blifva vred; men han
besinnade sig. Han var
med sina följeslagare
alltför svag gentemot
papagos, hvilkas skydd
han nu ännu icke kunde
vara utan. Derför
svarade han i lugn ton:
»Vi skola icke tvista.
De fångne tillhöra mig
och er. Vi skola komma
öfverens, när vi äro
framkomna till
Dödsdalen.«
»Jag vet redan nu hvem,
der har rätt till dem,«
afgjorde höfdingen kort.
Han vände sin häst och
red hän till Bill Newton.
Utan att säga ett ord,
tog han tygelen till
Magdas häst ur hans hand,
trängde bort honom och
vinkade sitt folk till
sig, för att de nu skulle
taga fångarne bättre i
sin midt än förut. Bill
höll det för bäst att
gifva efter, då hvart
gräl endast skulle
utfalla till hans
nackdel. Men han behöll
ett skarpt öga på Magda
och utnyttjade hvart
tillfälle till att gifva
henne en uppmuntrande
vink eller nicka
tröstande åt henne.
Han trodde, detta skedde
i lönndom; och likväl
blef han dervid strängt
bevakad --- såväl af
höfdingen som ock af de
hvite.
När aftonen bröt in, hade
man nått fram till ett
ställe på en gräsbevuxen
slätt, hvarur flera öar
af träddungar höjde sig
och hvarest en hög
klippspillror
genomkorsades af buskar
och björnbärssnår. Det
var en helt utmärkt
lägerplats. Berget
säkerstälde skydd i
händelse af ett angrepp;
och då trakten var jemn,
kunde man icke så lätt
blifva påsmugen af
apacherna och maricopas.
Att desse senare följde
efter, det visste
papagos; men huru många
hufvuden förföljarne
räknade, det visste de
icke. De trodde sig
blott hafva att göra med
en liten skara kunskapare
och hade gerna
öfverfallit dem. Men
höfdingen var deremot.
Han kände Dödsdalen, der
har endast tvenne
ingångar. Lyckades det
honom att locka in
förföljarne deri, så
kunde han förinta dem med
ett enda slag.
När truppen hade slagit
läger, afstod man ifrån
att göra opp eld;
apacherna hade ju då
blifvit uppmärksammade på
platsen. Man utstälde
flere poster, der hade
att oupphörligt
afpatrullera rastplatsens
omkrets. Fångarne
bevakades af indianerna.
Åt sidan lågo de hvite,
der voro vana att hålla
sig stolt på afstånd
ifrån de röde.
Endast Bill Newton reste
sig några gånger för
några mellanhafvanden med
de röde. Han brann af
begär att vexla några ord
med Magda, och då denna
önskan ej uppfyldes
honom, så började han
allt mer bortse ifrån den
nödvändiga
försigtigheten.
Midnatt var redan nära,
när han än en gång gick
till de röde och försökte
komma i Magdas närhet.
Det misslyckades än en
gång, och full af inre
vrede återvände han till
gruppen af hvite. Om
hans förehafvande icke
kunde utföras denna natt,
så var utförandet öfver
hufvud ej möjligt. Han
satte sig så, att han
kunde nå flickan och
dennas röde vaktare med
blicken.
Walker hade dittills
tigit inför detta
uppförande. Men nu kunde
han icke längre hålla
sig. Han sade i hånfull
ton:
»Får du inte ont i benen,
Bill?«
»Hvarför skulle jag det?«
»Af det evinnerliga
rännandet fram och
tillbaka. Blif då
liggande!«
»Sedan när är det
förbjudet att röra på
sig?«
»Det har du haft nog af
under ridten.
Förhoppningsvis får du
inte för dig att gå på
friarstråt!«
»Hvad menar I med det?«
»Magda synes ha
förtrollat dig.«
»Bah!«
»Förneka det icke! Tror
du, vi inte märka, att du
vinkar och nickar åt
henne!«
»Faller mig inte in.«
»Förneka det icke!«
»Blixt och dunder! Hvad
angår mig fruntimret!
Jag har intet med det att
skaffa.«
»Och likväl talar du
tyska med henne!«
»Hvem påstår det?«
»Jag!«
»Det är lögn!«
»Passa dig för att kalla
mig lögnare! Hvarför
utropade hon, att hon
skulle vara säker?«
Bill blef rädd. Hans
afsigt hade blifvit
förrådd af detta enda
ord. Men det vore ju
vansinne att tillstå det.
»Den, der har inbillat er
det, han har inte just
ätit vishet med sked.«
»Det var höfdingen.«
»Underbart! Förstår han
måhända tyska?«
»Det är alls icke
nödvändigt. Han lade
detta enda ord på minnet,
och det räcker
fullkomligt. Om du
måhända tänker taga dig
an fångarne bakom våra
ryggar, så skall du akta
ditt skinn. Jag låter
icke skoja med mig. Om
du dervid kanske ännu
inte känner mig, så kan
du få lära känna mig!«
Dessa ord upprörde Bill.
Han hade tidigare spelat
helt andra roller och
umgåtts med helt andra
menniskor. Hotelsen for
honom, såsom man plägar
säga, opp i näsan. Det
hade varit klokare af
honom att beherska sig,
men det förmådde han
icke. Han klädde fastmer
sin vrede i ord:
»Jag tror rent af, I vill
hota mig?«
»Förvisso.«
»Det kan I låta bli.«
»Åhå! Är du måhända
uppnosig?«
»Bah! Uppnosig! Detta
ord är här helt och
hållet på fel plats.
Uppnosig kallas det väl
ändå, när en underlydande
understår sig att motsäga
sin öfverordnade.«
»Det gör du ju!«
»Gud bevares! Menar I
måhända, att jag är eder
underlydande?«
»Hvad eljest?«
»Låt snarast denna tanke
fara. Vi alla, som sitta
här, äro hvarandra
fullständigt likstälda
och jemnbördiga.«
»Kors, det var starkt!
Karl, hvad faller dig in!
Är du galen!«
»Galen är blott den, der
har någon annan åsigt än
min.«
»Du tjenar mig för lön
och bröd!«
»Hvar är min lön, och
hvar är mitt bröd?
Inbilla er ingenting. Vi
vandra alla på en väg,
der är i lag förbjuden.
Vi äro alla spetsbofvar.
Om I nu säger, att I är
min öfverordnade, så
säger I dermed intet
annat, än att I håller er
sjelf för en större
spetsbof, än jag är.«
Walker utstötte i stället
för att brusa opp ett
högljudt, hjertligt
skratt och sade sedan:
»Der har du visst nog
alldeles mina egna tankar
och min egen åsigt. Jag
är visst nog den störste
spetsbofven ibland er;
jag är er anförare, och
således har I att rätta
er efter min vilja. Min
vilja är emellertid
ingalunda, att du kastar
kärliga blickar på Magda
för att i natt i all
gemytlighet försvinna med
henne.«
»I är icke rätt klok!
Hur skulle jag kunna
komma på denna tanke!«
»Hur du har kommit på
den, det vet inte jag
iheller; men att du har
den, det vet jag.«
»Nå, om I känner er så
lycklig i denna
öfvertygelse, så vill jag
icke störa er i eder
lycka. Tänk, hvad I
vill!«
»Det gör jag ock. Men
jag varnar dig! Ser jag
en gång till, att du
försöker smyga dig fram
till flickan, så är det
ute med dig.«
»Det låter alldeles, som
om I ville göra er af med
mig!«
»Det skall jag förvisso
göra, om jag ertappar
dig!«
»Blixt och dunder! I är
väl nog en farlig sälle!«
Han sade detta i en
hånfull ton. Dervid
reste han sig och
aflägsnade sig, liksom om
han tänkte gå och se till
de utstälde posterna.
Men han gick alls icke
långt. Snart duckade han
sig ner och kröp på alla
fyra tillbaka. Gömd bak
en sten befann han sig
blott högst fyra alnar
ifrån de trenne. Det
gälde nu för honom att
aflyssna dem. Det var
sjelfklart, att de nu
skulle tala med
hvarandra.
Hans förmodande visade
sig helt riktigt. De tre
sågo på hvarandra och
skakade på hufvudena;
Walker frågade:
»Hvad sägen I till det?«
»Den gynnaren är
motspänstig,« svarade
Leflor.
»Han kände sig träffad.
Det såg man på honom.«
»Jag är också öfvertygad
om, att han har något i
kikaren. Vi måste varna
höfdingen.«
»Det skall behaga honom,
ty derigenom får han
tillfälle att taga
fångarne helt under sitt
eget beskydd.«
»Det passar mig illa,«
brummade Roulin. »Jag
kräfver Magda för mig
sjelf.«
»Och jag Almy Wilkins!«
sade Leflor. »Det är så
uppgjordt, och dervid
skall det förblifva!«
»Icke så hetsigt, godt
folk!« manade Walker.
»Vi behöfva ännu papagos.
Derför vilja vi tills
vidare låta det bli
dervid, att de få
fångarne.«
»Men hvad skola vi sedan
göra deremot? De skola
icke åter utlemna dem.«
»Bah!« skrattade Roulin.
»Få vi dem väl till
Dödsdalen, till mitt hus.
Hvad jag der icke vill
utlemna, det skall ingen
taga af mig. Jag är
öfver hufvud taget
öfvertygad derom, att jag
från och med nu skall ha
några fler
qvicksilfverarbetare än
förut.«
»Hvilka?«
»Wilkins och Zimmerman.«
»Hellre väck med dem helt
--- döda!«
»Bah! Den, der är i mitt
schakt, han är mer än död
--- han är dödare och
dödast.«
»Hören på, der får jag en
präktig idé!« inföll
Walker. »Nemligen
beträffande denne
obstinate Bill Newton.«
»Nå?«
»Han har egentligen redan
länge varit mig obeqväm.
Nu är jag rent af
öfvertygad om, att han är
i stånd att förråda oss.
Vi måste oskadliggöra
honom.«
»Det är mycket lätt
gjordt. Låtom oss ge
honom en kula!«
»Nej; det är han icke
värd. Han kan få arbeta
för er, señor Roulin.«
»Kors! Det är ju
fördelaktigt!«
»Utmärkt idé!«
»Inbringande för er och
mycket lärorikt för
honom. Hvem vet, hvad
allt den gynnaren har på
sitt samvete. Vi måste
ge honom tillfälle att
redan i jordelifvet göra
bot för ett och annat, så
att han efter döden inte
behöfver vistas så länge
i skärselden. Då sörja
vi på kristligt vis för
hans själ och för oss
sjelfva på samma gång. I
får en arbetare, och jag
blir qvitt en
dagdrifvare.«
»Godt! Jag är införstådd
dermed. Således är det
öfverenskommet?«
»Öfverenskommet och topp!
Men låt honom icke märka
något. Vi skola vara
vänliga. När vi väl ha
honom i Dödsdalen, så
skall han bli varse, hvad
klockan är slagen.«
Nu inriktade sig samtalet
på ett annat föremål.
Bill kröp alltså vidare
bort och reste sig ifrån
marken.
»Skurkar!« skar han
tänder och truade med
näfven åt dem. »Det
skall icke lyckas er.
Jag skall vara före er i
Dödsdalen för att spela
ut ett kort, hvaremot I
ingen trumf skolen finna!
Stänga in mig i
qvicksilfvergrufvan! A,
er skall Djefvulen taga,
och det förvisso mycket
snart!«
När han efter en stund
långsamt hade släntrat
tillbaka till platsen och
obesväradt satte sig ner,
sade han med ett skratt:
»Hvarför är der då ingen,
der nu frågar mig, om jag
är trött?«
»Nu hade er promenad
intet för oss farligt
ändamål,« svarade Roulin.
»Nå, det säger jag er,
att de tidigare gångerna
voro än vida ofarligare.
Men emot sådant
skarpsinnigt folk är der
intet att göra. Nu skall
jag sofva bort min
förargelse. Vi ha ännu
en lång ridt framför oss.
Då behöfver man ork.«
»Ni kan hvila ut hos mig
senare.«
»Ja så? Mottager ni mig,
señor Roulin?«
»Med nöje!«
»Så godhetsfullt af er!
Jag har dock icke för
afsigt att ligga er till
last.«
Roulin svarade icke
vidare; men i sitt stilla
sinne sade han sig:
»Din åsna! Du skall alls
icke ligga mig till last
utan dugtigt arbeta för
mig!«
Skenbart var det goda
förhållandet återstäldt.
Männen sträckte ut sig
för att sofva. De
behöfde ej bekymra sig om
sin säkerhet, då papagos
vaktade.
Der förflöt kanske en
halftimme. Alla lågo
stilla. Då rörde sig
Bill Newton. Han låg vid
sidan om Walker; han hade
med afsigt inrättat det
så. Han höjde hufvudet,
närmade sig Walker och
höll örat till hans mun.
Andhemtningen var
regelbunden och hörbar
liksom hos en, der sofver
mycket tungt.
Nu grep Bill efter
Walkers skärp. Detta
bestod af en fin
sidenschal, hvilken var
virad om höfterna. I
densamma sutto knifven,
revolvern och plånboken,
hvari, såsom Bill hade
sett, papperspengarne
befunno sig. Han kände
plånboken, drog sin
hårskarpe knif och
uppskar det ställe,
hvarunder plånboken låg.
Han stoppade den på sig,
lade sig sedan åter på
sin tidigare plats och
blickade hän åt det
ställe, hvarest fångarne
befunno sig.
Der sutto några indianer,
hvilka voro inbegripna i
ett lågmäldt samtal.
»Fördömdt!« svor han tyst
för sig sjelf. »Desse
bofvar se sig för. Det
är vakterna. De skola
icke sofva, och det är
mig således omöjligt att
få loss flickan. Jag
måste ensam bort men
skall invänta henne i
Dödsdalen. Det måste jag
säga henne, ännu innan
jag beger mig åstad.«
Nu reste han sig opp och
skred långsamt hän åt
vaktarne. De förundrade
sig deröfver, att han
ännu icke sof, men gåfvo
honom svar på de frågor,
han obesväradt förelade
dem.
Dervid märkte han, att
äfven de fångne voro
vakna. Det var icke att
undra på, då oron
hindrade dem ifrån att
sofva. Magda fick se
honom och rörde på sig
för att visa honom, att
hon icke sof. Då sade
han snabbt på tyska
språket:
»Det går icke. Men jag
rider nu raka vägen till
Dödsdalen för att
förbereda der. Ni skall
bli räddad.«
Strax for en af vakterna
opp, drog sin knif, grep
honom i armen, slet bort
honom och hotade:
»Säg henne ett ord till,
så skall jag stöta dig
detta jern i hjertat!«
»Hvad faller dig in!«
svarade Bill lugnt. »Om
jag icke skall tala med
henne, så kan jag ju gå!«
Och han gick --- men icke
tillbaka till
lägerplatsen utan åt det
håll, hvaråt hästarne
stodo, dem de hvite hade
ridit.
Walker hade fått låna ett
mycket godt indianskt
djur. Det var fastbundet
vid en i jorden
nerstucken päl. Han
lossade det och satt opp.
Han skulle som bäst sätta
djuret i rörelse; då
trädde en af posterna
fram till honom, sträckte
sig högt opp för att
urskilja hans ansigte och
frågade:
»Hvarhän skall den hvite
mannen?«
»Ut att kunskapa.«
»Vet det blekansigte, I
kallen Walker, om det?«
»Ja. Det är han sjelf,
der skickar ut mig. Säg
honom i morgon bitti, att
jag tackar honom för
pengarne!«
Han red bort. Man kunde
ej höra hofslagen, då
marken på detta ställe
var gräsbevuxen.
Posten lyssnade
betänksamt efter honom.
Det förekom honom, liksom
denna sak icke stode
riktigt rätt till.
Derför gick han nu till
de hvites lägerplats och
väckte dem. Han frågade
Walker:
»Har du utsändt en
kunskapare?«
»Nej.«
»Den hvite har begifvit
sig åstad, hvilken talade
så mycket med flickan.
Jag skulle säga dig, att
han tackar dig för
pengarne. Jag skulle
icke säga dig det förr än
om morgonen.«
Strax grep Walker efter
skärpet. Detta var
sönderskuret och
plånboken borta.
Naturligtvis spred sig
kännedomen om stölden i
hela lägret. Walker
hörde nu också, att Bill
före sitt aflägsnande
hade talat med Magda.
Uppfyld af ursinne drog
han sin knif, grep henne
i armen, slet opp henne
ifrån marken och sade:
»Bekänn, hvad han har
talat till dig! Eljest
sticker jag
ögonblickligen ner dig!«
Hon darrade af skräck i
hela kroppen.
»Fort! Men säg
sanningen!«
»Han skulle rädda mig!«
stönade hon under hans
fingrars tryck.
»Det ante mig! Men hur?«
»I natt skulle han
bortföra mig; men det
gick inte.«
»Vidare!«
»Nu är han på väg till
Dödsdalen för att der
förberedda räddningen.«
»Alla djeflar!« utropade
Roulin då. »Juanito är
helt ena der. Den skall
han lura! Vi måste
ögonblickligen iväg för
att förekomma honom!«
»Hvad har han mer sagt?«
skrek Walker åt Magda.
»Intet.«
»Godt! Vi ila efter
honom. Höfdingen kan få
ge mig tretio man på de
snabbaste hästarne, så
att vi komma före honom
dit. Jag skall emottaga
honom i stället för han
mig!«
Nu var der under någon
stund liflig rörelse i
lägret. När tio minuter
voro förflutna, stodo
tretio man redo. Walker
och Roulin hade låtit
sina gevär ligga der,
hvarest de hade sofvit.
De funno dem också
liggande der; men Walker
vände sig en gång rundt i
ring och sade:
»Besynnerligt! Låg här
förut inte en stor, mörk
sten?«
»Det tyckte jag också.«
»Den är väck.«
»Hm! Stenar springa ju
icke bort!«
»Jag skulle vilja slå vad
om, att jag icke
misstager mig. Den låg
här, der jag nu sätter
ner foten.«
»Och likväl är det inte
gerna möjligt. Hvar
skulle den då ha blifvit
af?«
»Förvisso! Jag misstager
mig. Men vid en sådan
ridt förekommer en
allting misstänkt, och
denne fördömde Bill
Newton har gjort mig helt
konfys. Ve honom, när
jag får fatt i honom!
För hvar dollar, han har
stulit, skär jag honom
ett sår.«
Nu sutto de opp --- de
tre hvite med de tretio
indianerna. Höfdingen
skulle unna sig
ytterligare någon hvila
och sedan komma efter med
de andre och fångarne.
Walker kom, om än saken
med den plötsligt
försvunne stenen var
honom oförklarlig, likväl
icke på tanken, att denne
sten skulle hafva varit
en menniska. En sådan
djerfhet att smyga sig
midt in i det fiendtliga
lägret och ligga der
orörlig med jagtskjortan
af skinn dragen öfver sig
så, att alltsammans
liknade en sten, det
syntes honom vara en
omöjlighet.
Och likväl sprang nu
denne sten på två mycket
tjocka, köttiga ben åstad
utanför vaktposternas
krets hän åt ett buskage,
hvarbakom Jims långa,
magra gestalt framträdde.
»Gudi lof! Ändtligen!«
sade han. »Jag tänkte
redan, att de hade
ertappat dig.«
»Mig?« skrattade Sam
Barth. »Hihihihi!
Ertappa mig! Dertill är
jag mycket för tjock!«
»Har du aflyssnat något?«
»Mycket, ganska mycket!«
»Hvad?«
»Jag har inte tid nu. Vi
måste springa. Nyss ha
tretio man brutit opp för
att följa efter Bill
Newton till Dödsdalen.
Steinbach är helt ena med
Günther der. Vi måste
komma dem till hjelp. Vi
bryta strax opp, alla
tillsammans. Vi måste
vara der före papagos.«
»Men de andre
tvåhundrasjutio
fienderna, der ännu ligga
här?«
»De komma efter; och när
de då anlända till dalen,
helsa vi dem hjertligt
välkomna och brygga dem
en punsch öfver våra
bössors eld.«
»Men skall Steinbach vara
införstådd med detta
arrangemang?«
»Dumheter! Hvilken
fråga! Hvad Tjocke-Sam
gör, det gillar Steinbach
alla gånger. Jag har
aldrig i hela mitt lif
hört, att der skulle ha
blifvit född en dum karl
i Herlasgrün. Kom! Om
fem minuter måste vi
sitta i sadelen. Det
blir en parforceridt, men
sådant gör en godt. Det
ryster köttet och benen
om hvarandra. Dig skall
det bekomma särdeles väl,
din långe humlestång!«
--- ---
Steinbach hade, såsom det
redan är redogjordt för,
redan i nattens mörke
lemnat Dödsdalen. Han
sökte under sin ridt, när
det sedan hade blifvit
dag, undvika alla
ställen, hvarest hans
häst skulle efterlemna
spår. I allt skarpare
traf sträfvade han åt de
redan omnämnda bergen.
Det gälde nu att finna
den tvärdal, hvarigenom
vän och fiende väl nog
skulle komma. ---
Der upptäckte han en
svart punkt, der rörde
sig ner för en mjukt
sluttande bergssida.
Denne punkt blef snabbt
större. Efter fem
minuter kunde Steinbach
urskilja, att det var en
ensam ryttare, der skulle
komma förbi alldeles här
i hans närhet.
Tysken drog sig tillbaka
ännu mer bak busken och
upptäckte till sin egen
förvåning --- den före
detta dervischen, hvilken
svettandes af
ansträngning kom
ditjagande. Då han väl
anade, att der skulle
blifva en liten hetsjagt,
vecklade Steinbach af
lasson ifrån höfterna,
lade den i regelbundna
slingor och höll den
beredd till kast.
Nu var Bill Newton der.
Han hade en hård ridt
bakom sig och var
alldeles opphettad.
Oppfyld af skräck ryckte
han till, när Steinbach
nu dref fram sin häst
bakifrån busken.
»Välkommen, Osman
dervisch!« hördes der
ljudligt. »Hvarifrån och
hvarhän så hastigt?«
Den tilltalade höll
ofrivilligt in sin häst.
»Steinbach!« undslapp der
honom af förskräckelse.
»A, du känner mig än?
Ja, vi äro gamla bekanta,
hvilka icke så lätt
glömma hvarandra. Var
dock så god och sitt af
ett tag. Jag har liksom
två eller tre korta små
ord att tala med dig!«
Denna uppmaning återgaf
Bill Newton hans
sinnesnärvaro.
»Fördömd vill jag vara,
om jag det gör!« utropade
han.
Han gaf hästen begge
sporrarne, släppte efter
på tyglarne för honom och
galopperade åstad.
Steinbach hade redan
varit endast några få
steg ifrån honom. Han
smackade blott med
tungan. Det förstod hans
svarte hingst blott
alltför väl. Det ädla
djuret sköt så hastigt
iväg efter den flyende
ryttaren, att der för
denne ingen möjlighet
fans att undkomma.
»Halt, din kanalje!«
ropade Steinbach.
»Dö, din hund!« svarade
dervischen.
Bill slet sin pistol ur
bältet och vände sig om i
sadelen för att skjuta.
Han hade ännu icke höjt
handen med vapnet, när
Steinbachs lasso susade
genom luften, och dess
snara lade sig om hans
öfverkropp, så att den
drog armarne in åt
kroppen. Vapnet
aflossades visserligen,
men kulan träffade icke,
ty Steinbach hade på
cowboy-vis snabbt
tvärvändt sin häst.
Lasson hade lika snabbt
löpt ut och, då andra
änden var fästad vid
sadelknappen, så blef
Bill med oemotståndlig
kraft nersliten ur
sadelen till marken.
Hans häst rusade
visserligen ännu en kort
sträcka framåt; men sedan
blef denne af sig sjelf
stående.
Nu tog Steinbach ett
språng ur stigbyglarne
och steg fram till
fången, der stampade med
fötterna och gaf sig all
möda att med de åtsnörde
armarne vidga snaran för
att kunna slinka ur
densamma.
»Så der! Och säg mig nu
framför allt, hvarifrån
du kommer!«
Den tillfrågade slängde
åt honom en ursinnig
blick men svarade icke.
»Och hvarhän du skall!«
Ej heller nu följde der
något svar.
»Nå, om du kanske skulle
ha förlorat talförmågan,
så skall jag sörja
derför, att den
ögonblickligen återkommer
till dig. Alltså,
hvarifrån?«
Den tillfrågade teg.
»Nå väl, du vill icke ha
det annorlunda. Om du
tror, att jag måhända
skall umgås med dig
mycket ömhändadt och
mjukligt, så misstager du
dig väldigt. Du har
ingen orsak gifvit mig
dertill. Jag skall
förfara med dig helt
efter bruket i det land,
vi befinna oss i. Hör
alltså noga på. Du kan
icke tala och är väl
alltså död. Om det ändå
gör ondt, så är du sjelf
skuld dertill. Hvarför
låtsas du, som om du
intet lif längre hade!«
Han drog sin bowieknif,
knäade ner Bill, der i
fallet hade tappat sin
hatt och således var
barhufvad, emot bröstet,
fattade om hans hår med
venstra handen och höjde
knifven i den högra
handen.
Då fick Bill förvisso
strax talförmågan igen.
»För Guds skull!« ropade
han förskräckt. »I
tänker väl icke rent af
skalpera mig?«
»Visst skall jag det!«
»I, en kristen?«
»Det är här ganska
likgiltigt.«
»Lifs lefvande?«
»Du är ju död!«
»I ser och hör ju, att
jag är i lifvet!«
»Förut var du mycket död.
Jag säger dig, att jag
ovilkorligen skalperar
dig, om du icke besvarar
de frågor, jag nu
förelägger dig.«
Han höll honom fast vid
håret, knäade fortsatt
ner honom emot bröstet,
lät det blanka knifbladet
blänka framför hans ögon
och frågade:
»Alltså hvarifrån?«
»Ifrån Prescott.«
»Det vet jag. Jag menar
i dag?«
»Ifrån papagos.«
»Godt! Hvar lägrar eller
lägrade de?«
»Ungefär tjugu engelska
mil österut härifrån.«
»Hvarför blir du inte hos
dem?«
Bill ville naturligtvis
icke säga, att han hade
bestulit Walker och var
flykting. Han svarade:
»Jag skulle ut att
kunskapa.«
»Hvarhän?«
»Opp i Cloverbergen.«
»Karl, du ljuger. Du
vill vilseleda mig. Hvad
skulle papagos ha i
Cloverbergen att göra!«
»Der befinna sig
fiendtlige indianer
derstädes, hvilka vilja
öfverfalla dem.«
»Vill Walker, Leflor och
Roulin också öfverfalla
desse fiendtlige röde?«
»Om de trenne vet jag
intet.«
»Ej heller om den fångna
flickan?«
»Nej.«
»Och ändå blef du sårad
vid deras
tillfångatagande!«
»Nej.«
»Ljug icke! Jag har
talat med Balzer ---
segelbåtens egare --- och
vet allt. Öfver hufvud
taget skulle din väg
omöjligen föra dig hit, i
fall du verkligen skulle
till Cloverbergen. Säg
sanningen!«
»Den har jag sagt.«
»Nå, då skall jag taga
med mig ditt skinn till
minne af den mest
sanningsälskande
menniska, jag har lärt
känna.«
Han drog hårdt i Bills
kalufs och satte knifven
till hans hufvudhud. När
Bill kände klingans
spets, skrek han hastigt
och ljudligt:
»Halt, halt! Jag skall
säga allt!«
»Se der, hvilken verkan
skalperandet har! Om du
alltså vill behålla din
hufvudhud, så ljug inte
vidare! Hvarhän skall
du?«
»Till Dödsdalen.«
»Hvad skall du der?«
»Rädda Almy och Magda.«
Bill trodde sig genom
detta påstående kunna
rädda sig sjelf. Men
Steinbach rynkade pannan
och hotade:
»Ljug inte igen!«
»Jag sade sanningen; det
svär jag er vid Gud. I
kan sjelf få erfara det
af Magda.«
»Hur så af henne?«
»Jag har talat med henne,
om än detta var
förbjudet. Jag sade
henne, att jag skulle
rida i förväg till
Dödsdalen för att påbörja
hennes räddning.«
»Hvad afser du med denna
inledning?«
»Hvadhelst, jag skall
göra men ännu icke vet.
Jag har aflyssnat af
Roulin, att der befinna
sig fångna menniskor i
Dödsdalen, hvilka bevakas
af blott en endaste man
vid namn Juanito.«
»Det är sant.«
»Huru? Vet I det ock?«
»Ja, mycket noga.«
»Nå, då ser I alltså, att
jag icke ljuger för er.
Jag tänkte befria desse
fångar och ---«
»Hur skulle du bära dig
åt med det?«
»Den ene --- Juanito ---
skulle jag inte behöfva
frukta. För honom skulle
jag ha utgifvit mig för
ett bud ifrån Roulin och
sedan oskadliggjort
honom. Med de af mig
sedan befriade fångarnes
hjelp hoppades jag kunna
befria de begge
flickorna.«
»Hm!« lät Steinbach
eftertänksamt. »Hvarför
ville du egentligen
befria dem? Du var ju
sjelf med om att
tillfångataga dem!«
»Af ren mensklighet.«
»A! På din mensklighet
tror jag för allt i
verlden icke, och du vet
lika väl som jag, att jag
har all anledning
dertill. Hvilken
belöning väntade du dig?«
»Ingen.«
»Se der, hvilken
praktkarl du är!«
»Håna icke! Jag har
ändrat mig.«
»Af hyenan kan der aldrig
blifva en kär
kanariefågel. Mig
bedrager du icke. Hur
har du då kommit iväg
ifrån dina hvite och röde
förbundne?«
»Jag lät mig utsändas af
dem såsom kunskapare.«
»Bah! Om de behöfde en
kunskapare, så hade de
helt visst icke begagnat
sig af dig utan af någon
papago. Den enklaste
indian duger bättre
dertill än du. Utgrunda
du dig de skarpsinnigaste
undanflykter, så skall
jag likväl snarast komma
på dina konster. Säg mig
först och främst, huru
Wilkins och Zimmermann
befinna sig.«
»Efter omständigheterna
väl.«
»Och damerna?«
»Likaså.«
»Ha de måhända blifvit
besvärade med otillåtna
kärvänligheter?«
»Nej.«
»Jag hoppas, du
åtminstone icke ljuger om
detta!«
»Det är sant. Leflor och
Roulin ha förvisso
afsigter, men de ha icke
kunnat utföra dem, emedan
papagos' höfding gör
anspråk på flickorna för
sig sjelf. Han häfdar,
att de tillhöra honom.«
»Det är en mycket lycklig
omständighet. När örn
och gam slås om en dufva,
då är det möjligt att
undkomma under striden.«
»Jag hade tänkt rädda
Magda under förliden natt
---«
»Endast Magda?« inföll
Steinbach.
»Icke blott henne utan
alla fyra fångarne.«
»Nå, hvarför gjorde du
det icke?«
»Emedan det var omöjligt.
Mitt hemliga samtal med
Magda hade aflyssnats;
och så iakttog man henne
och mig å det skarpaste.«
»Henne och dig --- henne
och dig! Icke de trenne
andre med?«
»Äfven desse.«
»Hm! Och likväl hade man
det stora förtroendet för
dig att utsända dig såsom
kunskapare?«
»Ja.«
»Hör du, du förråder dig
sjelf. Om du vill
bedraga Blekansigtenas
Furste, så säg dig då
sjelf i förväg, att du
icke är mannen till det.
Det lyckas ingen, jag
ännu icke känner; men du
är mig känd som en karl,
hvilken är sammansatt
utaf idel lögn och
brott.«
»I skall erfara och sedan
sjelf säga mig, att jag
har varit uppriktig emot
er nu!«
»Då skall jag också vara
uppriktig emot dig och
utan hvar återhållsamhet
säga, hvad jag tänker
mig.«
»I skall icke kunna säga
mig annat, än jag nu har
sagt er.«
»Jo då. Du har försagt
dig. Du har talat i
hemlighet med Magda
enbart; hon och du har
sedan blifvit skarpt
iakttagna. Det har du
nyss sjelf sagt, och
derur sluter jag
följande: du har endast
velat befria Magda ---«
»Nej, nej!« bedyrade han
hastigt.
»Tig! Du är förälskad i
henne!«
»Jag? Jag, som är så
gammal, och hon, som är
så ung?«
»Hon är Tschitas afbild.
Jag känner dig. Du har
alltså blott velat befria
henne och locka henne
bort med dig till hennes
största förderf.«
»Det har aldrig varit min
tanke!«
»Förneka det eller
förneka det icke, jag vet
dock mycket noga, hvar
jag har dig. Man har
blifvit uppmärksam på
dig; de ha blifvit
misstrogna och synat dig.
Luften har förekommit dig
alltför qvaf. Jag är
icke allvetande och kan
naturligtvis inte säga,
hvad der har tilldragit
sig, men jag antager
såsom helt visst, att du
har skuddat stoftet af
dina fötter. Nu vill du
till Dödsdalen för att
hämnas på Roulin, Walker
och Leflor samt vid detta
tillfälle också befria
Magda.«
Detta skarpsinne
frapperade Newton
särdeles. Han lät det
emellertid icke märkas på
sig, utan han bemötte i
en så trohjertad ton som
möjligt:
»Hur kan I tänka sådant
om mig?«
»Jag? Om dig? Karl, om
det inte vore helt och
hållet oförskämdt af dig,
hade jag haft lust att
förklara det för
skämtsamt. Jag har sagt
dig, hvad jag tänker, och
jag är öfvertygad derom,
att jag redan inom kort
kan säga dig, att denna
min förmodan har blifvit
till visshet. När skola
papagos anlända till
Dödsdalen?«
»Antagligen redan i
afton.«
»På hvilken väg?«
(slut på sextiotredje
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 64
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 063 senast ändradt 10 Aug 23:46
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
