Dervischen kände på slavinnans armar, skuldror och barm; han tog ett grepp om midjan, lät visa sig hennes tänder --- kort och gott behandlade han henne alldeles såsom en vara, vilken man ogenerat kan undersöka. Hon hade blivit blek, mycket blek, dock vågade hon inte vara olydig; men när han vände sig bort ifrån henne, utnyttjade hon detta strax till att fly ur rummet.
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (003) senast ändradt 6 Aug 01:31  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden3.html

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯

Afsnitt 3

»Skall någon mer fara med
öfver?«

»Ja, en dam,« svarade
lorden mycket allvarligt.

»Det vore intressant!  Ni
menar naturligtvis en
vesterländsk dam?«

»Nej, en turkinna, som vi
skola enlevera i afton.«

»Å, är det hon!  Der kom
nemligen ett beslöjadt
fruntimmer hit och sade
mig, att lord Eagle-nest
skulle komma och vänta på
henne här.  Jag skulle
säga honom, att
enleveringen vore omöjlig
i dag.«

ȁ ve!  Angaf hon ingen
annan tid?«

»Nej.«

»Ingen adress heller?
Sitt namn, sin bostad?«

»Nej.«

»Det var som tusan!  Så
oförsigtigt af henne!
Hur kan jag bortföra
henne, när jag inte vet,
hvem hon är och hvar hon
bor!  Nu sitter hon
bedröfvad i sitt harem
och kommer inte ut!
Skada, stor skada!  Det
var en skönhet, en stor,
en pikant skönhet.
Hennes små händer doftade
så egendomligt, till
hälften af cigarr och
till hälften af ricinolja
med en droppe
bergamottessens.  Det var
mycket lofvande, ty
cigarrdoften tyder på en
fast karakter och
ricinoljedoften på ett
mjukt, elastiskt
sinnelag.  Der går den
skönaste fröjd till
botten för en.«

Han sänkte hufvudet och
skakade det långsamt och
missmodigt hit och dit.

När de hade stigit ur på
motsatta stranden och
slogo in på vägen till
sin våning, slank den
unga menniska förbi dem,
hvilken hade varnat
Wallert.  Normann kände
strax igen honom och grep
honom fast i armen.

»Halt!« sade han.  »Du
har kommit undan en gång,
men det skall du inte
göra andra gången.«

Den ifrågavarande kunde
kanske vara nitton år
gammal.  Han förde sig
--- såsom tidigare sagt
--- likt en vanlig
arbetare; likväl gaf han
intryck af, att detta
vore en förklädnad.  Han
log vänligt men
sjelfmedvetet emot
målaren och frågade
honom:

»Tänker du qvarhålla
mig?«

»Ja.«

»Det skall du icke kunna,
om jag inte vill det!«

»Du medger ändå att ha
talat med denne herre der
hänne i dag?«

»Ja.«

»Hvem var det, der hade
sändt dig?«

»Det får jag inte säga.«

»Här, tag detta!«

Normann drog ett guldmynt
ur fickan och räckte
honom det; turken ryggade
emellertid tillbaka och
sade:

»Herre, förolämpa icke
min själ!  Jag tar ingen
bakschisch.  Jag gör,
hvad min herskarinna
befaller; men jag gör
det, för att hon vill,
och icke för penningar.«

Då räckte Wallert honom
handen och sade:

»Det är rättsinnadt af
dig.  Nu igenkänner jag
dig.  Det var du, der var
med i Sötvattnens dal,
när ditt anspann
skyggade?«

»Ja, det var jag.  Du
hejdade de rasande
tjurarne och räddade min
herskarinna ur stor fara.
Hon visade dig handen och
jag tackar dig också!«

»Får du tala med mig om
henne?«

»Nej.«

»Har hon förbjudit dig
det?«

»Hon bjöd mig att varna
dig; men hon befalde mig
att ingenting mer göra.«

»Hur kunde hon låta varna
mig?  Visste hon om det
spratt, man ville spela
mig?«

»Jag kan och får
ingenting säga.«

»Ej heller hennes namn?«

»Nej.«

»Hvar hon bor?«

»Det skall du aldrig
erfara.«

Då rodnade Wallerts
kinder.  Just det retade
hans motstånd.

»Jag skall likväl få reda
på det!« sade han.

»Du skall aldrig mer höra
af henne.  Hon vill det
så!«

Då sade Normann till
budbäraren:

»Låt mig säga dig något,
min vän!  Om du kommer
till Zykyma, så helsa
henne ifrån --- --- ---«

»Allah!  Du vet namnet!«
utropade turken.

»Ja, jag känner det.  Säg
henne, att vi gå ut att
gå till judarnes
kyrkogård och skola vara
vid muren.«

»Vid Profeten!  Gören det
icke!  Det skulle kunna
kosta eder lifvet och
äfven några andra
menniskors!«

»Tänker du förråda oss?«

»Då skulle jag äfven
förråda min herskarinna
och det gör jag icke.«

»Då ha vi intet att oroa
oss för.  Hör, hvad jag
säger dig!  Man lockade
oss i en fälla.  Jag
måste få veta, huru det
kunde ske.  Det viker jag
icke ifrån.  Vi skola
alltså visa oss der ut
vid vattnet om aftonen.
Hvad du tänker göra, det
är din sak; vi skola ock
veta att handla.«

»Du känner icke min
herre.  Han är grym.  Han
skulle icke skona er, om
han märkte, att I smögen
rundt omkring hans hus.«

»Han ville skada oss.  Vi
skola ej heller skona
honom, om han hamnar i
våra händer.  Det är,
hvad jag har att säga
dig.  Kanske lyckas det
att tala med din
herskarinna.«

»Det är omöjligt.
Vattnet är djupt och
bredt; murarne äro höga;
dörrarna äro stadiga och
väktarne skola aldrig
öppna dem.«

»Inte ens med guldets
nyckel?«

»Nej.  De frukta sin
herres stränghet.  Han
skulle låta dem försvinna
ur de lefvandes land.«

»Får du tala med din
herskarinna?«

»Nej, ty jag är ingen
eunuck; men emellanåt får
jag i hemlighet se hennes
ansigtes sol och höra
hennes blida stämma.  Hon
har räddat mig till
lifvet och jag åhör
numera endast hennes
önskningar för att
uppfylla desamma.«

»Du är god och trogen.
Gå hem i Allahs namn.  Vi
skola åter ses.«

»Icke snarare, än min
herskarinna vill!«

»Säg henne, att min vän
skall våga lifvet för att
få se henne och tala med
henne.  Hon må göra, hvad
hon håller för godt, men
han skall höra på sitt
hjertas röst.«

Budbäraren aflägsnade
sig, vikande af in på en
sidogränd; de tre gingo
till de begge vännernas
våning.  Väl ankomna dit,
såg sig lorden omkring,
men Wallert frågade
Normann:

»Jag är å det gladaste
öfverraskad, att du
känner till det namn och
den bostad, jag så
fruktlöst har
efterforskat.  Hvarifrån
har du fått veta dem?«

Normann meddelade honom
sitt samtal med
Steinbach; detta förhöjde
det intryck, denne hade
gjort på vännerna.

»Men nu skulle jag bara
vilja veta, hvem det var,
du talade med i
muslinhandlarnes basar,«
sade målaren.

»Väl icke med henne!«

»Du menar med den
gynnaren, der i dag
visade sig såsom
fruntimmer?«

»I hvart fall.  Hvem kan
i detta förbannade
omhölje skilja en qvinlig
kropp ifrån en manlig?«

»Men solitären!
Diamantringen!  Hon bar
den och han hade den
också, såsom du säger.«

»Det är det, der är
gåtan.  Men jag skall
lösa den.  Jag säger dig,
att jag skall göra dina
ord sanna, du må ha sagt
dem på allvar eller
skämt.  I afton går jag
ut, om det så bara är för
att rekognoscera.«

»Rekognoscera?« frågade
engelsmannen.  »Dumheter!
Ingen menniska får för
sig att rekognoscera!«

»Hvad då?«

»Rekognoscerande är för
litet.  Ut måste hon, ut,
hon må vilja det eller
ej.«

»Om hon inte vill,
förblir hon just der
inne!« skrattade målaren.

»Åhå!  Jag vill ha en
enlevering!  Jag vill ha
henne, och jag vill ordna
henne så glänsande, så
att de störste tonsättare
skola slås om att få
komponera en opera öfver
det.  Sedan uppträder jag
i egen person på scenen.
Jag sjunger hjeltetenoren
och hon sjunger
förlofningsdiskanten
eller bröllopssopranen
med alla möjliga
löpningar och drillar.
Man skall lära mig känna
och äfven henne, om hon
nemligen är skön nog för
att visa sig vid min
sida!«

De begge vännerna
instämde hjertligt
skrattande i hans goda
humör.  Emellertid menade
målaren mycket snart åter
allvarligt:

»Det är framför allt
nödvändigt, att du
ransakar dig sjelf, käre
Hermann.  Har anblicken
af henne endast
öfvergående påverkat dig,
så vore det ju löjligt
att företaga sig några
galna vågstycken.  Är
emellertid det intryck,
hon gjorde, ett djupare,
ett varaktigt, så är jag
den siste att smäda dig
för det.  Jag har ju här
också erfarit, hvad
kärlek är, och är beredd
att gå med dig igenom
vått och torrt.«

»Ja, jag också,« inföll
lorden.  »Jag går till
och med mycket hellre
igenom vått än igenom
torrt med er.  Jag vet
inte heller, hvad kärlek
är; jag har lärt känna
den här och derför rifver
jag ner allt, der ställer
sig i vägen för mig.«

»Har ni lärt känna
kärleken här?« frågade
Normann.  »Här i
Konstantinopel?«

»Ja.  Der utanför
begrafningsplatsen, under
olivträden.  När jag
kysste hennes söta lilla
hand, då for en sådan
stöt igenom min själ, en
sådan stöt, just som om
jag med knappen på en
ridpiska --- --- ---«

Han hejdade sig midt i
sin förklaring.  Hans mun
förblef vidöppen och hans
ögon voro med ett
obeskrifligt uttryck
riktade på Wallerts hand.

»Vidare, vidare!« sade
Normann.

»Alla tusen himlar och
moln --- --- ---!« for
der till sist ur
engelsmannen.

»Hvad är der?  Hur är det
fatt?«

»Herr Wallert, har ni en
tvillingsyster?«

»Hvarför denna fråga?«

»En tvillingsyster, der i
London har varit hos
blåsbälgstramparen i
Paulskyrkan och vill låta
sig enleveras här i
Konstantinopel?«

»Nej.«

»Icke?  Hvilken likhet!
Er hand liknar nemligen
helt precist den, som den
hulda räckte mig.  Hon
hade också ett sådant
litet, aldrasom käraste
ärr på långfingrets
ofvansida, liksom ifrån
en koppa eller ett litet
sår.  Under handkyssandet
fick jag se det lilla
ärret mycket noga.  Och
ringen, ringen!  Också
just så!«

»Ni misstager er!«

»Nej, nej!  Jag har ju
mina ögon!«

»Då är det en
tillfällighet.«

»På annat sätt låter det
sig icke förklara.  Jag
befinner mig formligen i
upprördhet.  Jag måste ge
luft åt mina känslor,
måste enlevera någon, sak
samma hvem.  Derför
föreslår jag, att vi ger
oss iväg i kväll och
försöker få denna Zykyma
öfver murarne.  Hvad?«

»Inte så sangviniskt!«
menade målaren.  »Sådana
saker behöfva god tid på
sig och moget
öfvervägande.  Vid ett
bortförande är äfven
hennes samtycke
nödvändigt, hvilken skall
enleveras.«

»Samtycke?  Prat!
Flickan blir inte alls
tillfrågad, utan fattad,
upplastad och
bortskaffad.  En
enlevering med samtycke
är intet hjeltedåd.«

»Å, den är äfven med
samtycket nog så svår och
farlig.  Hvad gör ni med
en person, der har
blifvit bortförd emot sin
vilja?«

»Hm!  Nå, hvad gör ni med
en, der har gifvit sitt
samtycke, master
Normann?«

»Gifter mig med henne
naturligtvis!«

»Det kan ni ju göra med
den andra också!«

»Om hon inte vill?«

»Bah!  Vi äro alla tre
stiliga nog.  Jag skulle
vilja se den flicka, der
icke skulle vilja ha en
af oss!«

Ȁfven om ni hade haft
rätt, så måste vi först
fråga dem, hvarom det
handlar.  Vi få icke
handla oöfverlagt.«

»Det är helt sjelfklart.
Vi befinna oss ju här för
att öfverlägga.  Känner
ni till den plats,
hvarest huset står?«

»Icke så noga, som skulle
behöfvas.  På
judekyrkogården har jag
varit och dervid väl
också sett huset i fråga.
Men det är allt.«

»Och vattnet?  De två
bäckar, der förenas vid
trädgårdsmuren?  Äro de
breda?«

»Det vet jag inte.  Det
är mig bara bekant, att
vattendraget vid de gamla
kanonsmedjorna utmynnar i
hamnen.«

»Sapperment!  Om bara
vattendraget vore bredt
nog!«

»Hvad vore det då?«

»Jag har kommit på en
härlig tanke.  Jag låter
uppelda min ångbåt; vi
föra den ända fram till
egendomen, lägga till vid
muren, klättra öfver,
hemta flickan och ånga
sedan tillbaka
någonstädes hän, hvarest
man icke skulle kunna
ertappa oss.«

De två andre skrattade
och Wallert menade:

»Ni föreställer er visst
nog enleveringen mycket
beqvämt.  Men låt oss
förblifva allvarliga.
Jag har den fasta
afsigten att gå ut i dag
och åtminstone taga mig
en titt på trakten.«

»Godt, jag går
naturligtvis med,« sade
kaptenen.  »Men vi måste
dock förbereda oss
derför?«

»I hvad mån?«

»I hvad mån?  Hvilken
fråga!  Om vi gå så, som
vi äro här, då se vi en
bäck och en mur, öfver
hvilka vi icke kunna
komma, vidare ingenting.
Vi måste alltså taga
något med oss, hvilket
kan tjena till bro och en
stege dertill.«

»Stegen kunde ju också
användas till bro.«

»Riktigt!  Alltså bara
stegen!  Ifrån muren
kunna vi sedan bese
trädgården och huset.«

»Mycket bra, mylord!  Vi
taga alltså en stege på
axlarne och trafva med
densamma igenom gatorna
för att göra folk
uppmärksamma på, att vi
skola bryta oss in
någonstans.  Nej.  Det
går icke.  Vi skola i dag
först bara rekognoscera.
Innan vi ha satt oss i
förbindelse med Zykyma,
så kunna vi ju inte alls
fatta något beslut.  Och
för att rekognoscera
behöfs icke tre personer.
Då är det nog med en.«

»Hvad!  Jag skall kanske
inte med?«

»Ju färre personer, desto
mindre uppseendeväckande
är saken.«

»Gerna för mig!  Men jag
är kommen till
Konstantinopel för att
hemta en flicka ur ett
harem, och då skall ni
väl ändå inte afkräfva
mig, att jag öfverlåter
detta nöje å andra.  Nej,
jag går med!«

»Men tänk efter!«

Han kastade åt honom en
menande blick.

»Hvad skall jag betänka?«

»Ert yttre.«

»Mitt yttre?  Sakkerment,
är det månne olämpligt
för en enlevering?«

»Inte så.  Er gestalt ---
--- ---«

»Min gestalt är lång nog
för att klättra öfver
murar och stiga in i
harem.«

»Er klädsel.«

»Hvad har ni emot min
kostym?  Skulle jag
kanske gå i trikåer eller
badbyxor?«

»Det begär ingen
menniska, min bäste sir;
men ni får medge, att er
kostym är alltför
uppseendeväckande.  Ni
skulle kunna deltaga i
något sådant endast i det
fall, ni klädde er
annorlunda.«

»Nå, då kläder jag mig
just annorlunda.«

»Så att man inte strax
igenkänner engelsmannen i
er.«

»I er skulle man deremot
strax igenkänna frankern.
Jag kan således också
råda er att anlägga
turkisk kostym.«

»Ni har visst inte orätt.
Det är emellertid åter en
grund derför, att vi icke
alla tre gå i afton.«

»Hvarför?«

»Vi måste då köpa trenne
kostymer.«

»Naturligtvis!  Handlar
det kanske om pengarne?«

»Vi äro inga
millionärer.«

»Men jag är.  Förstådt?
Jag har sagt, att jag
betalar tusen pund
sterling, om ni möjliggör
en enlevering ur seraljen
eller ur haremet.  Dermed
är det alltså sjelfklart,
att jag ikläder mig alla
dervid erforderliga
utgifter.  Jag hoppas, ni
äro införstådda med det?«

»Vi ha ingen grund att
motarbeta eder deri.«

»Godt, der köpes således
trenne kostymer; men hvad
för några?«

»Enkla, helt enkla.  Vi
måste kläda oss så, att
vi icke väcka någon
uppmärksamhet.«

»Precis min åsigt.  Jag
föreslår alltså, att vi
nu strax gå till
klädbasaren för att
ställa denna angelägenhet
i ordning.  Sedan begifva
vi oss strax åstad till
judekyrkogården.«

»Är inte er närvaro
ombord af nöden under
tiden?«

»Nej.  Min kapten vet,
hvad han skall göra.  Jag
har sagt, att jag kommer
tillbaka vid någon
obestämd tidpunkt.  Helst
komme jag först då, när
jag kan medtaga en
turkinna.  Således, låt
oss gå!«

De bröto opp.

När de stego ut ur huset,
var engelsmannen den
främste.  Han drog
tillbaka foten och blef
stående innanför dörren.

»Djefvulen tage karlen!«
brummade han.

»Hvilken karl?« frågade
Normann.

»Denne dervisch.  Han
står der hänne igen och
glor opp på huset.«

»Då skulle jag bara vilja
veta, i hvilken afsigt
han iakttager oss.«

»Skola vi fråga honom?«

»Han skall akta sig för
att säga det.«

»Den gynnaren skulle jag
ertappa med spioneri i
London!  Jag skulle
drifva paraplyet igenom
lifvet på honom.  Skola
vi tåla detta?«

»Hvad kunna vi göra
deremot?«

»Åhå!  Jag är engelsman
och har ingen lust att ha
en ylande dervisch
trampande omkring på
stöflarne.  Jag skulle ge
honom så, att han spärrar
opp ögonen för att se,
att jag inte är i
närheten!  Akta er, hvad
jag skall göra!«

Dervischen stod förvisso
icke här utan afsigt.
Såsom redan nämndt, hade
den engelska jagten redan
på dagen tilldragit sig
hans uppmärksamhet.  Han
hade ju af denna
anledning icke släpt
lorden ur sigte.  I det
han hade följt denne och
iakttagit honom, hade han
lagt märke till, att
denne hade gått till den
slafhandlare, hvarhän
sedan äfven Normann,
lordens ledsagare, hade
begifvit sig.  Dervischen
höll det för nödvändigt
att erfara, hvem Normann
var och hvad han ville
hos handlaren.  Derför
inträdde han hos den
senare och bankade på
samma dörr, hvarigenom
målaren hade blifvit
insläpt.

När handlaren upptäckte
honom, öppnade han strax
dörren.  Dervischerna ha
rykte om sig att vara
heliga och blifva ---
åtminstone i de lägre
folkklasserna --- alltid
behandlade med vördnad.

»Välkommen!« sade
Barischa.  »Har du att
öfverbringa mig en Allahs
befallning?«

»Nej.  Jag kommer i en
annan angelägenhet.  Är
du för närvarande rik på
sköna slafvinnor?«

»Jag har alltid de
skönaste, du kan påträffa
i Stambul.  Tänker du
grunda dig ett harem?«

»Nej.  Du vet, att min
orden förbjuder detta.
Men jag har fått i
uppdrag af en hög herre
att utsöka en slafvinna,
hvaråt hans öga kan
fröjdas.  Derför kommer
jag till dig.«

Detta var icke sant; men
han erhöll derigenom
tillfälle att tala med
gubben och se sig om i
dennes hus.

»Är denne herre rik?«

»Mycket.  Han räknar
alltid i guldbörsar, icke
i silfverbörsar.«

»Förbjuder dig icke din
orden att se ett
qvinfolks ansigte?«

»Mina ögon tillhöra icke
mig utan den, för hvars
räkning jag betraktar
slafvinnan; det är
således icke jag, som
ser, utan han är det, der
ser henne.«

»Då kan du följa med mig.
Jag skall visa dig alla,
der äro för handen.«

Han fördes in i ett
större rum, hvarest
flickorna voro
församlade.  Han
betraktade dem med inre
nöje men bibehöll sin
allvarliga, värdiga min.
Han hade trott sig få
finna Normann här och
frågade sig i det tysta,
hvar densamme väl kunde
hålla hus.  Han
förmodade, att der väl
voro fler flickor för
handen, hos hvilka han
skulle finna den sökte.
Derför sade han, när han
hade betraktat samtliga
slafvinnor med en
kännares blick, till
handlaren:

»Är detta alla, du har?«

»Ja.«

»Det beklagar jag
mycket.«

»Hvarför?«

»Den pascha, der sänder
mig, har noga för mig
beskrifvit, hur hon måste
vara, den han skulle
köpa.  Men ibland dessa
här befinner sig ingen
sådan.«

»Hur skall hon då vara?«

»Jag har icke erhållit
tillåtelse att tala om
min herres flicka.  Om du
inga fler flickor har, så
måste jag gå.«

Handlaren tänkte efter
ett ögonblick; sedan sade
han:

Ȁr denne pascha
verkligen mycket rik?«

»Mycket. Han åtnjuter en
alldeles särskild nåd af
Storherrn, der öfverhopar
honom med ära och
dyrbarheter.«

»Är han snål?«

»Nej.  Han har en öppen
hand.«

»Då skall jag säga dig,
att jag förvisso har ännu
en slafvinna, en enda.
Hon är den aldra
skönaste, jag någonsin
har haft, och jag tänkte
erbjuda Storherrn henne.«

»Allah signe Padischan!
Men hvarför skall just
han ha denna slafvinna?
Eger han icke redan de
bästa ifrån alla länder?
Skall ej någon annan få
fröjdas åt ett skönt
qvinfolk?«

»Du glömmer, att
Storherrn betalar aldra
bäst.  Han afprutar
aldrig en para från
priset.«

»Du har rätt.  Han
köpslår aldrig.  Endera
betalar han, hvad der
begäres, eller också
betalar han alls intet.
Om slafvinnan behagar
honom och han icke ger
dig priset, kan du icke
stämma honom inför kadin.
Har du ännu ej erfarit
det?«

»Redan några gånger.«

»Gör då, hvad ditt
förstånd bjuder dig.
Visa mig slafvinnan, så
att jag åtminstone kan
se, om jag får tala med
min pascha om henne.«

»Jag skall föra dig till
henne.  Men vänta
utanför, tills jag
återkommer; jag skall
varsko henne.«

Han gick och dervischen
återvände under tiden
till det främre rummet.
Der befann han sig, när
Normann blef tvungen att
lemna den älskade.  Begge
betraktade hvarandra i
förbigående med icke just
särskildt vänliga
blickar.  När sedan
handlaren återkom,
frågade dervischen:

»Köpa äfven franker
slafvinnor?«

»Nej, endast Profetens
anhängare ha tillåtelse
att njuta salighetens
fröjder redan på denna
jord.«

»Men du mottager dock
otrogne hos dig!«

»Emellanåt.  De komma af
olika anledningar.
Hvarför frågar du?«

»Jag såg den franker gå,
der var hos dig nu.«

»Han befann sig hos den
slafvinna, jag skall visa
dig.«

»Har han sett henne?«

»Ja.«

»Kanske till och med
obeslöjad?«

»Han måste se henne utan
slöja.«

»Är det möjligt?  Har
Allah beröfvat dig
förståndet, så att du
prisgifver en sådan
slafvinna, hvars anblick
skall fröjda en pascha,
åt en sådan hunds ögon?«

»Jag vet, hvad Profeten
och lagen bjuder mig; men
jag måste se till, hvad
som är fördelaktigt för
mina affärer.  Slafvinnan
är afsedd för Storherrn.
Han kan ej komma för att
betrakta henne, och så
tänkte jag sända honom
hennes afbild.  Denne
franker är en målare, der
förfärdigar bilden.«

»Det är likväl en synd
att tillåta honom se en
Profetens dotter.«

»Säg mig, om ett djur, en
hund kan se ett qvinfolk,
utan att det är en synd!«

»Det är ingen synd.«

»Nå, denne kristne är ju
också bara en hund.«

»Denna ursäkt vill jag
låta gälla.  Men får
målaren tala med
slafvinnan?«

»Icke ett ord; jag har
väktaren stående hos
dem.«

»Då skall jag icke fästa
något afseende vid, att
en obehörigs öga har
hvilat på henne.  Visa
mig henne!«

Handlaren förde in honom
i det rum, hvarest
Normann dessförinnan hade
befunnit sig.  Tschita
satt ännu på divanen;
emellertid hade hon tagit
slöjan för ansigtet.
Dervischen kunde icke se
porträttet, då målaren
hade hängt för det.

»Res dig för fromhetens
man och aflägsna slöjan!«
påbjöd handlaren.

Tschita stälde sig opp
och blottade ansigtet.
Dervischens öga föll på
henne.  Han utstötte ett
högt rop och vek
tillbaka.  Hans ansigte
uppvisade ett uttryck af
utomordentlig
öfverraskning.  Nästan
föreföll det, liksom vore
han till och med
förskräckt.  Det kostade
honom synbarligen en
betydande ansträngning
att åter uppvisa sin
tidigare likgiltighet.

Tschita rodnade.  Denne
mans ansigte var henne
vedervärdigt.  Hon lät
åter slöjan falla öfver
sitt ansigte; men
dervischen trädde snabbt
fram till henne och lyfte
opp slöjan igen.

»Hvad säger du om henne?«
frågade handlaren.

»Hon är så, som paschan
önskar henne.  Skall du
tillåta mig att pröfva
henne?«

»Gör det.«

Dervischen kände på
slafvinnans armar,
skuldror och barm; han
tog ett grepp om midjan,
lät visa sig hennes
tänder --- kort och godt
behandlade han henne
alldeles såsom en vara,
man ogeneradt kan
undersöka.  Hon hade
blifvit blek, mycket
blek; dock vågade hon
icke vara olydig; men när
han vände sig ifrån
henne, utnyttjade hon
strax detta till att fly
ur rummet.

Dervischens mörka ögon
formligen brunno.  Der
glödde i dem en eld, som
måste väcka äfven
handlarens uppmärksamhet.
Derför frågade denne:

»Behagade hon dig?«

»Ja.  Jag skall anbefalla
paschan att köpa henne.
Hvar har du fått henne
ifrån?«

»Ifrån andra sidan
Kaukasus.«

»Har du sjelf hemtat
henne der?«

»Nej.  Hon inskeppades
med båt till Stambul.  En
af mina agenter har
inköpt henne.«

»Huru lyder hennes namn?«

»Tschita.«

»Heter hon verkligen
det?«

»Annat vet jag icke.«

»Hvem är hennes fader,
och hvad heter den ort,
hvarest hon föddes?«

»Jag vet ingendera.
Agenten sade, att han
icke fick säga mig det.«

»Besynnerligt!  Den
kristne har alltså sett
henne och målat hennes
afbild!  Hvar är den?«

»Här.  Den är inte
riktigt färdig än, men
det oaktadt
utomordentligt
välliknande.«

Han aflägsnade slöjan,
och dervischen betraktade
porträttet.

»Ja,« menade han, »det är
mycket likt henne.  Säg
mig det pris, du begär!«

»Af Storherrn skulle jag
begära fem guldbörsar.«

»Han skulle antingen ge
dig dem eller ingenting
alls.  Jag bjuder dig
fyra börsar, dem du strax
skall emottaga, utan att
man afprutar en enda
piaster.«

»Har du i uppdrag att
nämna denna summa för
mig?«

»Nej; men jag vet, att
paschan skulle betala så
mycket, som jag bjuder.«

»Han må sjelf komma.  Om
han vill köpa Tschita,
måste jag sjelf tala med
honom.  Han kan icke få
henne ensam utan måste
taga hennes moder med i
köpet.«

»Hvarför?«

»Emedan slafvinnan skulle
dö utan sin mor.  Då
blefve jag tvungen att
återbetala penningarne.

»Hur kan en slafvinna dö,
för att hon inte har
modern hos sig?«

»Tschita skulle göra det.
Jag känner henne.  Hon
kan inte lefva utan sin
moder.  Hon skulle icke
gå härifrån ensam.«

»Man skall tvinga henne.«

»Då dödar hon helt visst
sig sjelf.  Det har hon
sagt; och hvad hon säger,
det gör hon.«

»Det försvårar handelen
mycket.«

»Inte så mycket, som du
tror.  Der skall ju intet
betalas för modern.«

»Då är hon väl gammal?«

»Inte särskildt, men väl
obrukbar.  Hon är stum.«

»Det är bra.  Ett
qvinfolk, der icke kan
tala, har dubbelt värde.
Allah visste detta, när
han skapade henne utan
talförmåga.«

»Å, hon är icke född
stum.  Man har utskurit
tungan för henne.«

Då gick der en blixtsnabb
skälfning igenom
dervischens ansigte; men
han fattade sig strax
igen och sade:

»Det gör man ibland der,
hvarest de svarte bo.
Men denna slafvinnas
moder kan väl ändå icke
vara negrinna?«

»Nej.  Hon är hvit.«

»Hvarför har man då
stympat henne så?«

»Det vet jag inte.  Jag
har icke kunnat erfara
det.«

»Är hon för öfrigt
brukbar?  Kan hon koka,
steka?«

Den talandes blick var
med spänning riktad på
handlaren.  Denne
svarade:«

»Hon förmår tyvärr icke
göra något arbete, då hon
inga händer har.  Också
dessa ha beröfvats
henne.«

»Alla 'l Allah!  Hon
måtte vara en stor
förbryterska, då man har
dömt henne till ett
sådant straff.  Men
hennes dotter behagar
mig, och så vill jag råda
paschan att behålla äfven
modern.  Han skall
besluta sig att köpa
begge, om du tillåter mig
att visa honom taflan.«

»Vill du medtaga den?
Jag känner dig icke.«

»Skall du synda mot
Allah?  Tror du, att en
son af min heliga orden
skulle bestjäla dig på en
tafla?«

»Det tror jag inte.  Kan
jag få veta, hvilken
herre det är, till
hvilken du vill medtaga
den?«

»Ibrahim Pascha, son till
kurden Melek Pascha.«

»Honom känner jag till.
Han är sultanens
gunstling.  Du skall få
taflan.  Ali, eunucken,
må bära dig den derhän,
hvarest du vill ha den,
och sedan hemta mig den
åter.«

Dermed var dervischens
besök egentligen slut.
Han hade funnit mer här
än han hade sökt ---
oändligt mer; men han
glömde trots det icke,
hvad som hade fört honom
hit.  Han menade i
obesvärad ton:

»Profeten har förbjudit
att den troende låter
förfärdiga en afbild af
sin kropp och sitt
ansigte.  Denna tafla
måste således förintas.«

»Då måste Ibrahim Pascha
betala den.  Frankern
förfärdigar mig den icke
för intet.«

»Jag skall kanske tala
med denne målare.  Kan du
säga mig, hvar han bor?«

»Alldeles vid sidan om
torget Inger Postan i
Pera.  Hans husvärd är
grek och heter Miledas.«

»Jag skall fråga efter
honom.  Låt alltså
eunucken komma med mig.
Kanske kommer handelen
snabbt till stånd.«

Dervischen var mycket
opphetsad men lät det
icke märkas.  Han afstod
ifrån att tillryggalägga
vägen till fots; det hade
tagit mycket lång tid.
Han tog sig vid nästa
torg tvenne åsnor --- en
till sig sjelf och en för
eunucken --- och red så
snabbt, drifvaren kunde
följa dem till fots,
öfver Perabron till Gamla
Stambul, hvarest Ibrahim
Pascha hade sitt palats.

Paschan beklädde
visserligen intet direkt
statsembete; men hans
fader hade varit en hög
dignitär.  Det hade man
ej glömt; och så kom det
sig, att sonen kunde
berömma sig af ett icke
obetydligt inflytande i
högre kretsar.  Det var
kändt, att han vid sidan
om sin stora rikedom egde
ett stort antal af de
skönaste qvinnor, dem man
i det tysta afundades
honom.

Tyvärr kände han sig dock
icke så lycklig, som man
skulle hafva tänkt sig.
Och det hade sina
anledningar.  Öfver en af
dessa anledningar tänkte
han just efter, när han
satt ensam i sitt rum med
vattenpipans långa rör i
sin hand och framför sig
den gyllene kaffebrickan
med den lilla koppen af
ungefär ett halft äggs
storlek.

Han vardt störd.  En
svart tjenare inträdde,
bugade sitt hufvud nästan
ända till golfvet och
inväntade nu, att hans
herre skulle tala till
honom.

»Din hund!« morrade
denne.  »Har jag icke
sagt, att jag vill vara
ensam!  Skall jag låta
piska dig!«

Till sin ursäkt nämnde
slafven ett namn:

»Osman, dervischen.«

Hans herres mörka ansigte
antog strax ett mindre
ursinnigt uttryck.

»Hvad är der med honom?«
frågade han.

»Han ber om nåden att få
se ditt ansigte, Pascha.«

»Han må komma in.  Men
tjuflyssna icke, din
schakal, då låter jag
afskära dig öronen!«

Den svarte gick och
dervischen kom.

Den senare visade på
intet vis den förres
ödmjukhet.  Han hade
visserligen aftagit sina
gröna tofflor der ute men
bugade sig icke en tum
ifrån sin stolta,
upprätta hållning.
Endast då han lutade den
insvepta taflan, som han
hade burit i händerna,
emot väggen, måste han
bocka sig.  Men ingalunda
gjorde han detta utaf
underkastelse gentemot
paschan.

»Hvad har du med dig
der?« frågade han.

»En öfverraskning.«

»Vet du inte, att der
icke fins någon
öfverraskning för den
sant troende!  Allah
bestämmer menniskornas
öden, och hvad han
sänder, det måste i ro
och undergifvenhet
emottagas.«

»Och likväl sänder Allah
emellanåt en gåfva,
menniskan skulle ha
hållit för omöjlig.«

»Med Allah är allt
möjligt.  Säg alltså,
hvad du medbringar.«

»En tafla.«

»Huru?  En tafla?  Har du
blifvit kristen?«

»Nej.  En kristen har
tecknat den.  Tillåter
du, att jag visar dig
den, herre?«

»Se dig omkring!  Får jag
här se en afbild, ett
verk af en otrogen?«

Han pekade på väggarna,
hvilkas himmelsblå botten
var smyckad med gyllene
koranspråk.  Islam
tillåter blott arabesker,
ornament och fromma
ordspråk.  Bilder
förbjuder den.

»Håller du mig för en
otrogen anhängare af
Profeten?« frågade
dervischen.  »Hvad jag
har med till dig, det får
du betrakta.  Jag vill
se, om der verkligen icke
fins någon öfverraskning
för dig.  Se här!«

Han drog täckelset af
taflan.  Paschans blick
föll på porträttet.  Han
utstötte ett högljudt
skri och for så hastigt
opp ifrån sin kudde, att
han slungade iväg hela
kaffebrickan ett långt
stycke, och vattenpipans
dyrbara glasflaska
krossades.

»Å himmel!  Å helvete!«
framstötte han.  »Ser jag
rätt?«

»Igenkänner du henne?«
frågade Osman.

»Anna von Adlerhorst!«

»Hon är det icke!«

»Tig!  Det är hennes
ansigte, hennes mun,
hennes gyllene hår!
Hennes ögon, de underbara
stjernor, för hvilkas
blick jag skulle ha
gifvit min salighet, om
de hade velat lysa för
mig!«

»Och likväl är det icke
hon.  Det är bilden af
hennes dotter.«

»Hennes dotter!  Hur är
det möjligt?«

»Skulle det der tyska
qvinfolket kunna se ut så
nu?  Vore hon så ung nu?«

»Nej, nej.  Du har rätt.
Men hur kan der finnas en
bild af hennes dotter här
i Stambul?«

»Jag kan heller icke
förklara det för mig
sjelf.  Men det är likväl
säkert, att hon, hvars
bild du här ser, är
dotter till henne, der
föraktade din kärlek, och
samtidigt dotter till den
otrogne, tyske hund, der
dödade din fader.«

»Ja, så måste det vara;
det kan icke vara
annorlunda.  Detta kan
endast vara afbilden af
en Ad --- --- en
förbannad Adlerhorst.
Men hvar är originalet?
Hvar är det?«

Dervischen afnjöt det
intryck, porträttet hade
framkallat.

»Nå, herre, fins der
öfverraskningar?« frågade
han.

»Ja, ja; detta är en, och
förvisso en stor en!
Svara!«

»Vill du köpa denna
tafla?«

»Är den till salu?«

»Ja.«

»Då köper jag den.  Jag
betalar, hvad der begäres
för den --- strax,
strax!«

Han gjorde sig alls ingen
möda att dölja sin
upphetsning.  Han märkte
ej dervischens hånfulla
blick; han såg öfver
hufvud taget ingenting
--- intet förutom taflan.

»Den lär kosta fem
guldbörsar.«

»Fem börsar?  Är du
galen?  Det är nästan
niotusen tyska
riksdaler!«(*)

»Kanske kan du också få
den för fyra börsar, om
du betalar strax.«

»En bild kan ju icke
kosta så mycket!«

»Och likväl sade du, att
du strax skulle betala,
hvad der begärdes!«

»Skulle jag ha kunnat
hålla ett sådant pris för
möjligt?«

»Förvisso icke.  Jag kan
emellertid lugna dig.  Så
mycket skall nemligen
taflan kosta tillsammans
med originalet.«

»Tillsammans med
originalet?  Det är
alltså här i Stambul?«

»Ja.«

»Menar du rent af en
slafvinna?«

»En tscherkessisk
slafvinna hos handlaren
Barischa, hvilken du ju
känner till.«

»Hur kommer dottern till
denne --- denne --- ---
såsom slafvinna till
Storherrns stad?«

»Det är en hemlighet, vi
väl ännu ha att utforska.
Hon skall säljas och
dertill på köpet jemte
denna tafla och sin
moder.«

»Hennes moder?« frågade
paschan, i det han vek
ett steg tillbaka af
förvåning.  »Är Anna
här?«

»Anna?« grinade
dervischen på ett nästan
diaboliskt sätt.  »Du
kallar henne Anna!  Var
hon så mycket din
väninna?«

»Nej, nej!  Men svara!«

»Ja, hon är här, stum och
utan händer.«

ȁ Allah!  Har du sett
henne?«

»Nej.  Hon skall icke se
mig förr, än att hon
befinner sig i vårt våld.
Sedan skall
förskräckelsen blifva
desto större.«

»Men hur har du kommit på
tanken att gå till
slafvinnornas
försäljare?«

»Jag följde efter en
engelsman, der var hos
Barischa.  Mannen såg
förskräcklig ut.  Hela
hans klädedrägt bestod af
fyrkantiga gråa och
svarta lappar, och han
hette också Adlerhorst.«

»Huru?  En engelsman hade
detta tyska namn?«

»Han hade det på
engelska.  Der var en
tolk, som förklarade det
för mig.  Genom detta
namn blef jag
uppmärksammad och följde
efter honom.«

Han berättade nu hela
upplefvelsen.  Paschan
åhörde rapporten med
största uppmärksamhet och
sade sedan i ifrig ton:

»Jag köper henne; jag
köper henne naturligtvis!
Jag skall strax rida till
handlaren, fastän jag
inte har tid; ty jag
måste öfver till
kyrkogården --- --- å,
det vet du ännu icke.
Jag måste också visa dig
en bild.«

»Huru?  Har äfven du
bilder?«

»En enda.«

»Du, en troende moslem!«

»Jag behöver den blott i
dag för att igenkänna
mannen; sedan bränner jag
den eller låter i
hemlighet lägga den i
hans våning, så att han
inte märker, att den har
varit borta.  Allahs
försyn är underbar.  Här
är bilden; jag bär den på
mig.  Känner du igen den
mannen?«

»Alban von Adlerhorst!
Skickad af Djefvulen!«

»Är det han?«

»Ja.«

»Nej!«

»Jo då!  Det är han!«

»Det är icke han.  Skulle
denna menniska kunna vara
så ung nu?«

»Nej.  Du har rätt!  För
öfrigt är han ju död.«

»Ja; han har farit ner i
helvetet och till alla
fördömelsens andar.
Förbannelse öfver honom!«

»Då är denne här hans
son!«

»Det är det, jag också
tror.  Men han bär ett
annat namn.«

»Det är mycket möjligt.
Hvar är han?«

»Här i Stambul.«

»Så bevare oss Allah!«

»Han vet ju intet om
oss.«

»Hur har du kommit öfver
denne bild?«

»Jag har låtit stjäla mig
den.  Originalet skall
redan i dag sitta i
fängelse, och jag skall
sörja för, att denne hund
aldrig mer får se
friheten.«

»Hvarför?«

»Han har haft afsigter
med mitt harem.«

»Hvad säger du?  Är det
sanning?«

»Ja.  För en kort tid
sedan foro några af mina
qvinnor tillsammans med
sina väninnor till
Sötvattnens dal.  Der
skenade djuren till den
vagn, hvari Zykyma ---
min älsklingsqvinna ---
satt.  En franker kom dit
och höll in tjurarne.
Hon räckte honom handen
till tack, den han
kysste.«

»Det har en paschas
qvinfolk gjort, en
rättrogens, en anhängares
af Profeten?«

»Ja,« svarade paschan
ursinnigt.  »Du var med,
då jag köpte Zykyma.  Du
har inte sett henne.  Hon
är mitt harems krona; men
hon är en djefvul.  Jag
får icke röra henne.«

»Det skall jag tro på,
herre?«

»Det är så.  En man får
icke tala om sina
qvinnor; men du är min
hjelpare och förtrogne;
du kan få veta det och
skall tiga derom.  Zykyma
har en liten dolk,
hvilkens spets är
förgiftad.  Dermed
afvärjer hon mig.  Aldrig
i lifvet skall en man
beröra henne.«

»Tag dolken ifrån henne!«

»Kan jag det?  Jag får
inte våga räcka ut min
hand efter densamma.  Den
minsta rispa med den
spetsen --- bara i huden
--- räcker, för att den
drabbade på några få
sekunder skall falla död
till marken.  Denna dolk
kommer ifrån en ö,
hvarest der lefva vilda
menniskor, ännu långt
bortom landet Indien.«

»Befall då några andre
att fråntaga henne
vapnet!«

»Det har jag befalt; men
ingen af de snöpte och
ingen af tjenarinnorna ha
modet att åtlyda denna
order.  Jag har låtit
piska dem --- förgäfves.
De låta sig hellre slås i
hjel än att de dö af det
fruktansvärda giftet ---«

»Man må vänta, tills hon
sofver!«

»Då kan ingen komma till
henne.  Hon låser in sig.
Hon är en höfdings
dotter; hon har en gång
varit i ryssarnes
hufvudstad och har der
sett mycket, en moslems
hustru egentligen icke
borde ha sett.  Derför
har hon ock räckt denne
främmade hund sin hand
och låtit kyssa den.  Den
hunden skall störta ner i
alla helveten!  Jag erfor
det och blef uppmärksam.
Hon är skön, mycket skön.
Hon kan förföra en
franker.  Hon gick till
muslinväfvarnes basar och
sammanträffade med honom
hos en handlare.  Jag
skulle ha låtit öfvervaka
henne.  Hon fick inte gå
ut mer.  Men i hennes
ställe skickade jag min
hvite eunuck till
basaren.  Jag tänkte
efter, hvarför den
främmade kunde ha
igenkänt min qvinna.  Han
hade blott sett hennes
hand; på denna enbart
kunde han icke igenkänna
henne, alltså på den
ring, hon bar.  Jag fann
på en förevändning att
begära den af henne och
satte den på eunucken.
Det lyckades.  Den
främmade hade låtit sig
öfverlista och är förledd
till ett aftaladt möte
med Zykyma.  Han kommer
två timmar före
solnedgången till
kyrkogården Mewlewi Hane,
hvarest jag skall låta
gripa honom.  Poliserna
äro redan der.«

»Han vederfares den
rättvisa, der tillkommer
honom.  Han får icke
finna någon nåd.  Men hur
har du kommit öfver hans
bild?«

»Jag hade befalt, att man
skulle följa efter honom.
Jag ville naturligtvis få
reda på, hvar han bodde.
Jag erfor detta och
mutade värden, der i
hemlighet fråntog honom
bilden.  Husvärden är
grek och heter Miledas.«

»Huru?  Miledas?  Bor han
kanske i närheten af
Inger Bostan?«

»Ja, helt nära vid sidan
om.«

»Hvilket sammanträffande!
Der bor äfven den målare,
som har förfärdigat denna
tafla!«

»Allah!  Der bor en
målare hos honom, det vet
jag.  Han kallar sig
Wallert och målaren heter
Normann; det är två tyska
namn.  Månne bror och
syster veta om
hvarandra?«

»Nej.«

»Hur förmodar du det?«

»Brodern skulle strax
slita henne ur handlarens
händer.  Vet du öfver
hufvud taget, om han
sjelf vet sitt egentliga
namn?«

»Han känner det men får
icke nämna det.  Men
tiden går.  Låt oss tala
mer om det senare.  Nu
skyndar jag till
handlaren för att köpa
slafvinnan.  Jag skall
låta sadla hästen.  Gå du
i förväg för att säga
honom, att jag kommer.«

»Skall jag förblifva der,
tills du kommer?«

»Ja.  Du skall ju gifva
akt på, att allt förlöper
i sin ordning.  Handlaren
skall skaffa ut dottern
samt modern till mitt hus
vid vattnet.  Du följer
efter dem obemärkt för
att se, om begge blifva
riktigt aflefvererade.
Sedan ledsagar du honom
hit för att vara vitne
till, att han får
penningarne.  Gå nu!«

»Och taflan?«

»Den förblir här!«

Dervischen aflägsnade
sig.  När han var gången,
gick paschan fram till
porträttet, betraktade
det en stund och mumlade
sedan för sig sjelf:

»Anna von Adlerhorst!
Jag bar en himmel i
hjertat.  Du skapade
deraf ett helvete.  Jag
har tagit hämd, en
fruktansvärd hämd.  Men
slutet på min hämd skall
ännu komma: du skall
blifva vitne till, huru
din dotter --- din afbild
--- är min slafvinna och
måste gifva mig den
kärlek, du förvägrade
mig!«

Han insvepte åter taflan
och gaf sedan de
nödvändiga
befallningarna.  En af
tjenarne måste ut till
huset vid bäckarne, för
att man der skulle
förbereda sig på den nya
slafvinnans mottagande.

När han satt af hästen
hos Barischa, mottog
denne honom med slaflik
underdånighet:

»Har dervischen sagt dig,
hvad jag vill?« frågade
han.

»Ja, o pascha.  Må ditt
öga finna välbehag i den
blomma, du tänker
plocka!«

»Vet hon redan om mig?«

»Icke ett ord.«

»Hon får ej heller
någonting veta.  Hon
skulle kanske inte åtlyda
dig.  Om hon behagar mig
och jag köper henne, så
har du att skaffa fram
henne och hennes moder
till deras
bestämmelseort, hvilken
dervischen skall
beskrifva för dig.  Du
lockar ut dem, i det du
säger till dem, att du
skall låta dem fara på
spatsertur till
Sötvattnens dal.  På
detta vis kringgår du
alla svårigheter, de
kunna göra dig.  Jag
förbjuder dig äfven att
säga någon som helst
annan menniska, hvem der
har köpt henne.«

»Få icke de andra
slafvinnorna veta det?«

»Nej.«

»Men min eunuck skall få
reda på det.«

»Också han får ingenting
veta om det.  Jag
befaller det!  Men nu
vill jag se henne.«

Han fördes in i det rum,
hvarest målaren plägade
arbeta, och eunucken
hemtade Tschita.  När
paschan fick se den sköna
flickan, kunde han knapt
bemästra sin hänryckning.

»Hon är skönare,
tusenfalt skönare, än
hennes moder var!« tänkte
han.

Med den möda, han
nerlade, lyckades det
honom att framstå som
kall.  Han virrade
afvisande på hufvudet och
sade, så att såväl
Tschita som äfven
eunucken kunde höra det:

»Man har lofordat henne
mer, än hon förtjenar.
Jag har ingen användning
för henne.«

Sedan gick han.  I det
främre rummet blef han
emellertid stående hos
handlaren och sade:

»Hör min vilja!  Jag ger
dig fyra börsar guld för
flickan och en börs
silfver för taflan, icke
en para mer.  I annat
fall må du försöka, om
Padischan skall betala
dig.  Går du in på det?«

»När får jag guldet?«

»Strax, derefter att du
har aflefvererat de
tvenne qvinnorna.
Dervischen skall ledsaga
dig hem till mig, hvarest
pengarne redan ligga
redo.«

»Så mottag henne, herre!
Du skall aldrig få se ett
qvinfolk, der är skönare
än denna flicka.«

Dermed var handelen
afslutad.  Paschan
öfverlemnade dervischen
sin häst och begaf sig
till stranden för att i
en kaik låta sätta sig
öfver till andra sidan,
hvarest Wallert var
tillfångatagen.  Han kom
dit redan före denne.

Den gamle flickhandlaren
hade gjort en mycket god
affär.  Han gladde sig
deröfver men fördolde
likväl denna glädje, när
han återvände till
Tschita.  Han uppvisade
fastmer ett vredgadt
ansigte, då han sade:

»Nu kunde du ha fått en
förnäm herre och blifvit
en stor paschas
herskarinna.  Men du
satte opp ett sådant
ansigte, att han strax
blef bortskrämd.  Är du
sjuk?«

»Nej.«

»Och likväl är du sjuk.
Dina kinder äro bleka.
Har du ondt?«

»Ingenstädes.«

»Desto värre.  Om man är
blek och bedröfvad utan
att känna verkliga
smärtor, så är det mycket
farligt.  Jag tror, du
måste ha luft och
solsken.  Har du någon
gång hört talas om
Sötvattnens dal?«

»Hvarest qvinnorna leka?«
frågade hon raskt.

»Ja, den platsen menar
jag.«

»Den har jag hört om.«

»Skulle du vilja komma
dit en gång?«

»Å gerna, så gerna!«

Hennes ögon strålade af
förtjusning.

»Nå, då skall jag hyra en
vagn.  Du skall fara dit
ut.«

»I dag?  Nu, herre?«

»Ja, nu strax.«

»Allah må tacka dig!
Hvem mer skall fara med?«

»Ingen.  De andra äro
icke sjuka.«

»Å, en är ju sjuk, mycket
sjuk, nemligen min moder.
Vill du icke ha den nåden
att tillåta, att jag får
taga henne med?«

»Jag vill göra dig en
glädje men jag hoppas,
att du är desto piggare,
när der åter kommer en
köpare.«

Der blef naturligtvis en
utomordentligt glad
upphetsning.  Eunucken
gick för att beställa en
araba --- en tvåhjulig,
oxdragen vagn --- i
hvilken moder och dotter
stego opp utan att ana,
att de icke skulle komma
tillbaka igen.

Vagnens förhängen drogos
hårdt till.  Ingen skulle
se den dyrbara perla, den
innehöll.  Handlaren gick
vid sidan om, och
dervischen kom stolt
ridande på något afstånd
bakom, följd af de
mötandes förvånade
blickar, hvilka aldrig i
sitt lif hade sett en
dervisch af de ylandes
orden på en så god och
dyrbart sadlad häst.

Vägen gick igenom Sankt
Dimitri och Piali Pascha.
När de hade lemnat den
senare stadsdelen bakom
sig, red Osman framför.
Han ville vara den
förste, der emottog moder
och dotter och kunde
afnjuta de begges
förskräckelse.

Paschans budbärare hade
redan varit der och
haremstjenarne hade gjort
allting i ordning för
emottagandet.  En kort
stund derpå knarrade
vagnen in igenom den
öppnade porten och
stannade inne på gården.

»Stig ur!« bjöd
handlaren.  »Vi äro på
ort och ställe.«

Hela den paschan
tillhöriga jordegendomen
bildade en spetsvinklig
trekant, längs hvilkens
långsidor två bäckar
runno, hvilka förenade
sig i den spetsiga
vinkelen.  Tätt intill
vattnet --- således
sköljda af detta ---
höjde sig väl sex alnar
höga, tjocka murar.  I
den mur, der bildade den
tredje sidan och således
räckte från den ena till
den andra, befann sig
ingångsporten, gjord af
kraftigt, jernbeslaget
trä och försedd med tunga
reglar och lås.

Igenom denne port kom man
in på gården och från
denne in i den bygnad,
hvarbakom den trekantige
trädgården låg, der var
planterad med skuggande
träd och prydd med skönt
blommande buskage.

På denne gård stod alltså
vagnen.  De begge
qvinnorna stego ur.
Tschita såg sig förvånadt
omkring och sade till
handlaren:

»Jag trodde, vi skulle
fara till Sötvattnens
dal?«

»Ja, det göra vi också,«
svarade han under ett
belåtet leende.

»Det kan ju inte vara
här!«

»Nej.  Jag har först
medtagit er hit för att
föra er till några
qvinnor, som skola åka
med.  Se mannen der!
Följ honom opp till
gemaken.  Han skall visa
er de qvinnor, der skola
åka med.  Jag väntar här,
till dess I återkommen.«

Detta lugnade flickan.
Hon nickade uppmuntrande
åt sin moder och vände
sig tillsammans med henne
åt dörren, hvari den
omnämnde mannen stod.

Han hade ett magert, på
intet vis
förtroendeingifvande
ansigte, och i hans bälte
satt der en piska --- det
säkra tecknet på, att han
skötte ett vigtigt embete
här.  Han betraktade dem,
der närmade sig, med
skarpa ögon, steg åt
sidan för att släppa in
dem och sade:

»Jag är paschans
ställföreträdare,
förvaltaren öfver detta
hus.  Det hafven I att
gifva akt på!«

Det förundrade Tschita.
Hon svarade:

»Det angår inte oss.  Vi
ha ingenting med dig att
göra.  Hvar äro de
qvinnor, vi skola
besöka?«

»Följen mig!«

Hans ansigte hade under
hennes ord antagit ett
skadegladt uttryck.  Han
vände sig kort om och
skred med dem framför sig
igenom en gång, der ledde
till en innergård.  I
densammes midt befann sig
en af stensäten omgifven
vattenbassäng.  Gården
bildades icke af murar
utan af en fyrkantig
pelargång, hvarå
öfvervåningen hvilade.
De med täta trägaller
försedda
fönsteröppningarna
bevisade, att det var
här, qvinnogemaken
befunno sig.

Der befann sig icke en
menniska på gården.
Mannen förde dem öfver
densamme till en smal
trätrappa, der ledde
oppåt.  Der öppnade han
en dörr och inträdde
tillsammans med dem.  Der
stod en tjock neger med
fett, svampigt ansigte
och utomordentligt tjocke
läppar, hvilken bugade
sig för mannen.  Den
senare pekade med hela
handen på honom och sade:

»Det är Omar, från och
med nu er vaktare, den I
hafven att åtlyda.  Han
skall anmäla för mig, om
han är nöjd med er.«

Tschita såg förvånadt på
honom igenom slöjans
öppning.

»Vår vaktare?« frågade
hon.  »Som vi ha att
åtlyda?  Hör jag rätt?«

»Jag upprepar aldrig mina
ord.  Om I ännu icke
veten, hvad det är fråga
om, så kommer här en, der
skall säga eder det.«

Han pekade på en dörr,
hvarigenom i detta
ögonblick dervischen
inträdde.  Han hade hört
förvaltarens ord och sade
till flickan:

»Såsom det förefaller,
har Barischa ännu icke
sagt, hvarför I befinnen
eder här?«

Hon igenkände i honom
den, der samma dag hade
varit hos handlaren och
stört hennes samvaro med
målaren.

Hade hon redan af detta
skäl ingen anledning att
vara honom välvilligt
sinnad, så gjorde hans
ansigtes luriga, hånfulla
uttryck ett dubbelt
oangenämt intryck på
henne.

»Han har sagt mig det,«
svarade hon.

»Det förefaller icke så.«

»Vi skola afhemta qvinnor
här för att gå till
Sötvattnens dal
tillsammans med dem.«

»Då har han vilseledt er.
I skolen icke gå till
vattnet utan förblifva
här.  Detta hus tillhör
den mäktige Ibrahim
Pascha, der har köpt er.«

»Köpt? --- --- ---?«
andades hon, i högsta
grad förskräckt.

»Ja.  Det måste du dock
veta.  Han hade
dessförinnan varit hos
dig för att bese dig.«

»Han!  Jag behagade ju
honom icke!«

»Det var ett skämt.  I
skolen från och med nu bo
här.«

»Å Allah!«

Hon lutade sig emot
väggen för att icke
störta omkull.  Detta
slag kom så oförberedt,
så oanadt, att det
träffade med dubbel
kraft.  Hennes moder steg
snabbt fram till henne
och drog henne till sig.

»Å mor, å mor!« ljöd der
otröstligt.

Den tilltalade kunde icke
säga ett tröstens, ett
lugnande ord; tungan
felades ju henne.  Hon
lät höra ett rått,
oartikuleradt ljud, der
väl skulle gälla för en
medlidandets ton.

Dervischen trädde fram
till henne och borrade in
blicken igenom den
beklagansvärdas
slöjöppning, liksom ville
han se tvärs igenom dessa
täta höljen och sade:

»Du gamla, du skall icke
förundra dig öfver, att
jag har bragt eder hit.
Du känner ju Ibrahim
Pascha, der på den tiden
ännu kallades Ibrahim
Effendi.«

Hon skakade på hufvudet.

»Ljug icke!«

Hon ryste ånyo på
hufvudet.

»Du ljuger.  Tillstå
åtminstone, att du
igenkänner mig!«

Hon gaf samma förnekande
tecken.

»Å. jag förstår dig!  Du
vill förkorta hämdens
triumf för mig.  Du är
slug, men din slughet
hjelper dig intet. Min
hämd har dock lyckats.«

Och vänd till förvaltaren
och negern tillfogade
han:

»Detta gamla qvinfolk är
fullt med ondska och
lömskhet.  Gifven icke
efter för henne; skämmen
ej bort henne med
förhastadt öfverseende.
Låt henne smaka piskan,
när hon är motspänstig!«

»Odjur!« utropade
Tschita.

»Skymfa bara!« skrattade
han. »Just denna vrede
bevisar för mig, att min
pil träffade.  Jag skall
väl inte återse er mer,
ty I inträden i haremet;
men jag är öfvertygad om,
att I mycket ofta skolen
tänka på mig.  Farväl, I
begge!«

Han gick, och förvaltaren
med honom.  Der ute
klirrade reglarna framför
dörren.  De två voro
inlåsta.

»Å Gud, å Gud! Å Allah!«
grät Tschita, i det hon
lade hufvudet till
moderns bröst.

Denna drog dottern än
närmare sig med sina
stympade armar.  Den
svarte öppnade emellertid
en annan dörr, pekade der
in och sade med en fet,
pipig röst:

»Gån!  Jag skall anvisa
eder edra gemaker!«

När de icke strax
hörsammade denna
befallning, drog han den
piska, han hade i bältet,
svängde den hotfullt och
varnade:

»Lyden strax, eljest
följer straffet med det
samma!«

Då stapplade de två ut i
den gång, hvaråt dörren
ledde.  Den svarte sköt
dem vidare och vidare
ända fram till ett rum,
hvarest ingenting befann
sig annat än några vid
väggarna liggande kuddar.

»Här hafven I att vänta,
till jag för er vidare,«
sade han.  »Aftagen
slöjorna.  Jag måste
betrakta er, så att jag
lär mig igenkänna er.«

De lydde.  När han fick
se flickans sköna
ansigte, drog ett
oändligt vidrigt, nästan
djuriskt grin öfver hans
ansigte.  Han lade handen
på hakan och sade:

»Du är vacker, mycket
vacker.  Om du gerna
lyder paschan och
tillvinner dig min
välvilja, så skall du
kanske beherska hela
huset.  Aflägg nu
mantelen!«

Nu vände han sig till
modern.  Hennes ansigte
var sönderrifvet af
koppärr.

»Hvilken kontrast!«
utropade han.  »När
herskaren får se dig,
skall han blifva sjuk af
skräck och jag får
bastonad.  Han får inte
alls se dig.  Jag måste
gömma dig och skall ge
dig en kammare i en annan
del af huset till bostad.
Du hör icke dit, hvarest
skönheten och kärleken
herskar.  Följ mig!«

Han vände sig åt dörren.

»Håll!« sade Tschita.
»Hon är min mor!«

»Det vet jag!«

»Jag skiljer mig icke
från henne!«

»Du skall lyda.  Framåt,
du gamla!«

Tschita lade begge
armarne om modern och
ropade:

»Hon blir här eller så
går jag med!«

»Du blir här och hon går!
Ser du piskan?«

»Du skall icke våga slå!«

»Jag skall slå.  Ännu är
du icke paschans
älsklingshustru.  Du är
ingen herskarinna utan en
slafvinna, jag får tukta.
I skolen alltså begge två
få smaka piskan, om I
icke lyden.  I hafven
hört, hvad dervischen
sade.  Alltså må du sätta
dig ner här, och framåt
med den gamla!«

Han sträckte ut handen
efter modern, der
emellertid vek tillbaka
ifrån honom.  Då slet han
mantelen af hennes kropp,
så att han bättre kunde
sigta och träffa, och
måttade ett rapp med
piskan.

Detta var för mycket för
Tschita.  Låta misshandla
hennes moder?  Nej!  En
fruktansvärd vrede
bemäktigade sig henne;
hon kände ett oanadt mod
i sig och kastade sig
öfver eunucken.

»Katta!  Försöker du
bitas?«

Med dessa ord stötte han
henne ifrån sig och
riktade nu piskan emot
henne men kom ej till att
utföra rappet, ty i
dörren visade sig
hjelpen: Zykyma, der kom
in med raska steg och
obemärkt af honom, slet
piskan ur näfven.

»Din hund, skall du slå?«
sade hon i befallande ton
till honom.  »Det skall
du underlåta!  Här, smaka
sjelf på den!«

Han hade vändt sig om
emot henne och erhöll i
detta ögonblick ett
sådant rapp öfver
ansigtet, att han
utstötte ett högljudt
skrik af smärta; och
hållande händerna mot det
träffade stället raglade
han in i väggen.  Der
blef han stående utan att
våga säga ett ord.

Zykyma gjorde i sin
skönhet, der igenom
hennes nu befallande och
hotfulla hållning
ytterligare framhäfdes,
ett mäktigt intryck på de
begge nödstälda.

Hon var en af dessa
mörka, yppiga väsen, der
endast kunna födas i
Orienten.  Såsom hon stod
der, klädd helt i rödt
siden, med det upplösta,
rika håret svallande ner
öfver skuldrorna nästan
till golfvet, med
blixtrande ögon och dock
höjd piska, syntes hon
vara född till drottning.

Hennes fina näsvingar med
en fläkt af rosenrödt
darrade under
ögonblickets upphetsning;
hennes läppar hade sakta
öppnat sig för att låta
de små, smala, skinande
tänderna lysa fram; och
den ene, utomordentigt
nätte, i en sidentoffel
naket instuckne lille
foten var hotfullt
framskjuten, liksom ville
den kasta sig öfver
negern.

»Har han redan slagit
er?« frågade hon med sin
kraftiga, men ovanligt
välklingande stämma.

»Inte än; men han
skulle,« svarade Tschita.

»Ären I de två nya?«

»Det vet jag inte.  Vi
kommo hit för att hemta
några qvinnor till en
spatsertur.  Då fingo vi
höra, att Ibrahim Pascha
hade köpt mig.«

»Då ären I det.  Hvarför
svarar den andra icke?«

»Hon kan det ej.  Man har
utskurit tungan för
henne.«

ȁ Allah!  Och hvad ser
jag der!  Hon har inga
händer!«

Ett oändligt medlidande
glänste i Zykymas ögon,
när hon gick fram till
den stympade, lade handen
på hennes axel och dervid
sade:

»Var icke rädd mer!  Du
står under mitt beskydd.
Arma du!  Man har varit
grym emot dig, grymmare
än panter och tiger äro.
Och denne fege stackare
ville slå dig?  Å, han
skal strax få sin lön!«

Två raska steg fram till
negern.  Hon måttade, och
rapp efter rapp susade
och klatschade ner på
honom, utan att han
vågade fly eller göra
motstånd.

»Så,« sade hon sedan.
»Så skall det alltid gå
dig, om du vågar
förolämpa en af dessa två
med bara ett ord.  Du är
hvarken man eller
qvinfolk utan bara en
feg, föraktlig varelse.
Du vågar dig bara på
svaga och värnlösa, usla
slafvar under en likaså
usel herre.  Hvem har
befalt dig att bruka
piskan emot dessa två?«

»Dervischen och
förvaltaren,« jemrade han
sig.

»Då skall jag tala ett
allvarsord med den
senare.  Säg honom, att
han skall taga sig i akt
för mig.  Hvar skola
dessa mina väninnor bo?«

»Der hänne på gårdens
framsida.«

(slut på tredje
afsnittet)

Fortsättning följer i
afsnitt 4.

--

(*)Riksdaler: vår
öfversättning af tyska
»Thaler« (tre Mark).
Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 003 senast ändradt 6 Aug 01:31 Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).