Han bar fullständigt turkisk dräkt. Därför nästan förundrade de sig bägge över, att han hade uttalat sin bön på den renaste franska. Av hans långa, bredaxlade gestalt kunde man sluta sig till, att han besatt stor kroppskraft. Hans kostym var dyrbart smyckad, och ur hans bälte stack två pistolers guldbesatta kolvar och en knivs med ädla stenar inlagda fäste upp. Han föreföll således vara rik. Man kunde uppskatta hans ålder till kanske trettio år. Hans ansikte var blekt men ej av en sjuklig färglöshet. I de stora, mörka ögonen låg ande och liv; och en kraftig, välansad mustasch gav honom ett krigiskt utseende. Den främmande kunde gälla för att vara ett sällsynt exempel på manlig skönhet. Han bar inga handskar, och så såg man på hans högra hands lillfinger en ensam sten av betydande storlek glänsa. Denna diamant representerade ensam en icke obetraktlig förmögenhet.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (002) senast ändradt 6 Aug 01:31
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden2.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 2
iakttaga muhammedanska
damer. Jag smög mig
således försigtigt
närmare från träd till
träd och fick till sist
se en öppen tummelplats,
der var befolkad med
qvinliga gestalter.
Damerna hade aflagt de
vanprydande, säckformiga
öfverhöljena och rörde
sig i de lätta
hemmadrägter, der låta
formernas skönhet
framträda så väl.
»Hm! Som med Tschita.«
»Nå, ja! Snart fastnade
mitt öga för blott en
enda. Det säger jag dig
--- nej för resten, jag
kan ändå icke säga
någonting; kort och godt,
hon var ett härligt
väsen, full af behag och
täckhet och likväl en
Juno i plastik och
rundning. Särskilt lade
jag märke till de små
fötterna och den härliga,
hvita lilla handen,
hvarifrån en ensam sten
blixtrade, såsom jag noga
såg det, när hon en gång
kom närmare mig utan att
ana, att en franker stod
dold bak den tjocka
trädstammen. Jag var så
entusiasmerad, så jag
lemnade gömstället först
då, när de bröto opp och
gingo till den vagn, der
hade väntat vid dungens
kant. Jag måste slå in
på en omväg, men hann
sedan åter i kapp vagnen.
När jag gick förbi dem,
skyggade dess anspann.
Körkarlen blef nerdragen,
och de två dumma djuren
rusade åstad med vagnen
--- jag naturligtvis
efter dem. De åkande
skreko naturligtvis af
alla krafter på hjelp.
Det lyckades mig att
gripa tag i det ena
djuret. Jag har inga
herkuliska lemmar; men du
vet, att jag besitter en
muskelstyrka, man ej tror
mig om. Jag fick oxarne
att stanna. Vagnens
gardiner hade blåst opp,
så att räddaren och de
räddade kunde se
hvarandra. Jag helsade
och skulle aflägsna mig;
men då sträckte en af de
omhöljda en fin, hvit,
härlig liten hand emot
mig ur mantelen, och en
söt stämma sade:
»Du är en franker;
emottag mitt tack efter
ditt hemlands sed!«
På denna lilla hand
blixtrade ringen med
solitären. Jag kysste
den en gång --- två ---
tre --- först tredje
gången drog hon den ifrån
mig under de öfrigas
stilla fnittrande.
Senare delade vagnarne på
sig i staden. Jag ville
icke iakttaga dem så, att
det väckte uppseende, for
således vilse och kunde
icke utspeja den
ifrågavarandes bostad.«
»Stor skada!«
»I förrgår var jag så i
muslinhandlarnes basar.
Jag köpte mig någon
småsak. Då kom der in en
omhöljd qvinna för att
låta förelägga sig några
profver. Det var
alldeles samma röst och
äfven alldeles de samma
små händerna med
diamantringen.
Naturligtvis kunde jag ej
tala med henne. I går
kom jag, då jag hade
blifvit af med henne i
vimlet, på tanken att
åter gå till basaren.
Knapt var jag inkommen,
så kom äfven hon.
ȁ! Hon intresserar sig
således för dig!«
»Jag förnam en fröjd, en
sällhet, en lycka, sådan
jag alldeles icke kan
beskrifva för dig. Jag
trodde alldeles icke, en
sådan känslas salighet
vore möjlig. Hjertat har
verkligen några djup, man
sjelf ännu ej känner.
Det gick väl till på
samma sätt för dig med
Tschita?«
»Naturligtvis. En
skildring är dervid icke
blott öfverflödig, den är
rama galenskapen. Ord
kunna just ej nå opp till
kärlekens gudomlighet.
Men, jag ber, fortsätt!
Jag är alldeles
utomordentligt spänd på
att höra mer. Talade du
med henne denne gången?«
»Ja. Visst nog kostade
det mig en icke helt
obetydlig utgift för att
aflägsna köpmannen in i
hans lokals bortersta
krok. Då vi begge nu ha
egendomsgemenskap,
fruktar jag, att du skall
blifva vred öfver denna
utgift.«
»Kommer ej på fråga. Jag
har ju sagt dig, hvilken
summa jag erhåller af
lorden. Vidare!«
»`Är du rosen ifrån
Sötvattnens dal?´
hviskade jag sakta till
henne.
`Nej´, svarade hon.
`Jo då!´
`Nej, nej!´
`Låt mig få se ditt
ansigte blott ett
ögonblick!´
`Du är djerf,
främling!´
`Jag är hitkommen för
din skull enbart. En
aning sade mig, att
också du skulle komma.
I dag skall jag följa
efter dig för att se,
hvar du bor.´
`För Allahs skull, gör
det icke.´
`Jag skall afstå, om
du återkommer.´
`Jag kommer.´
`Finge jag ändå en
gång tala med dig!
Var barmhertig. Min
själ längtar efter
dig!´
I detta ögonblick återkom
köpmannen. Vi hade
vexlat våra ord helt
sakta och i flygande
brådska; likväl hade
tiden varit för kort.
Jag hade inte fått något
bestämdt svar. Jag kunde
inte blifva qvar, jag
måste betala och gå.
Utanför blef jag
emellertid stående hos
grannen, skenbart
betraktande de utlagda
varorna. Då kom hon ut.
Hon fick syn på mig och
gick nu förbi hardt när
mig.
`Följ icke efter!´
hviskade hon dervid
till mig.
Nu måste jag följa efter
henne, och i förbigående
hviskade jag åt henne:
`Om du säger mig i
morgon, hvar jag kan
träffa dig!´
`Jag skall säga dig
det!´
Således höll jag ord och
följde icke efter henne.
Naturligtvis var jag
mycket spänd på, om nu
äfven hon skulle hålla
ord; och verkligen ---
hon kom. Men köpmannen
hade vädrat luntan; han
gaf oss intet tillfälle
att samtala ett enda ord.
Men hon hade förberedt
sig på det. Hon lät en
biljett falla så, att jag
måste se det.
Naturligtvis tappade jag
då min näsduk, och så
plockade jag opp begge.«
»Hvad innehöll
biljetten?«
»Här är den. Läs!«
Hermann sköt öfver
biljetten till vännen.
På den stod der med
latinska bokstäfver men
på turkiska språket:
`Hermann Wallert
Effendi. Kom i dag
klockan tio till den
stora
begrafningsplatsen
emellan Mewlewi Hane
och Topdschilar Keui.
Jag är i nordvestra
hörnet under
murgrönan.´
»Hvad! Vet hon ditt
namn? Det vill säga det
namn, du använder här?«
»Icke sant, gåtfullt?«
»Ytterst. Men det skall
få sin förklaring.
Klockan tio är efter
turkisk tideräkning två
timmar före solnedgången.
Skall du gå dit i
qvinnokläder?«
»Nej. En kvinna, der
ensam far öfver hafsarmen
och sedan hela den långa
vägen ända till
begrafningsplatsen ---
det skulle väcka
uppseende. Vi besöka
helt enkelt kyrkogården
men medtaga kostymen.
Går det utan fara, så
blir jag qvar der i dessa
mina kläder; är det
emellertid tillrådligare,
så påtager jag mig
qvinnodrägten der.
Begrafningsplatsen liknar
en skog. Der fins alla
gånger en undangömd krok,
så att man obemärkt skall
kunna kläda om.«
»För säkerhets skull
håller jag vakt. Om vi
bryta opp nu, komma vi
dit just före den angifna
tidpunkten. Tror du icke
det?«
»Jo. Vi rulla alltså
ihop den tunna
kostymeringen likt en
pläd; sedan låter den sig
omärkligt bäras i en
rem.«
Redan efter några minuter
sutto de i en kaik för
att låta sig sättas öfver
Gyllene hornet.
Desse kaikar äro långa,
smala, mycket lätta och
snabbrodda båtar, hvari
man oftast blott kan
sitta enligt orientalisk
sed, det vill säga med
benen i kors under sig.
Den båt, de två vännerna
togo, var inrättad för
flera personer och
händelsevis den ende, der
fans på denna del af
stranden.
Just som de begge
kaiktschi, såsom roddarne
kallas, satte sina åror i
vattnet för att stöta ut
ifrån land, närmade sig
en man med påskyndade
steg. Han vinkade åt dem
att vänta. När han kom
fram till
landstigningsplatsen,
frågade han:
»Mina herrar, skulle ni
väl tillåta mig att stiga
ombord? Jag önskar fara
öfver, och detta är den
ende kaik, jag ser här
för ögonblicket.«
Han bar fullständigt
turkisk drägt. Derför
nästan förundrade de sig
begge öfver, att han hade
uttalat sin bön på den
renaste franska. Af hans
långa, bredaxlade gestalt
kunde man sluta sig till,
att han besatt stor
kroppskraft. Hans kostym
var dyrbart smyckad, och
ur hans bälte uppstucko
tvenne pistolers
guldbesatta kolfvar och
en knifs med ädla stenar
inlagda fäste. Han
föreföll således vara
rik. Man kunde uppskatta
hans ålder till kanske
tretio år. Hans ansigte
var blekt men ej af en
sjuklig färglöshet. I de
stora, mörka ögonen lågo
der ande och lif; och en
kraftig, välansad
mustasch gaf honom ett
krigiskt utseende. Den
främmade kunde gälla för
att vara ett sällsynt
exempel på manlig
skönhet. Han bar inga
handskar, och så såg man
på hans högra hands
lillfinger en ensam sten
af betydande storlek
glänsa. Denna diamant
representerade ensam en
icke obetraktlig
förmögenhet.
Hans bön uppfyldes
naturligtvis. Han steg i
båten. Den föreföll
sänka sig djupare i
vattnet under vigten af
hans person.
Under öfverfarten
yttrades intet ord, men
man kunde märka, att den
främmades blick hvilade
egendomligt forskande på
Hermann Wallert.
När de kommo öfver på
andra sidan, hade han
redan tagit opp börsen
och betalade
kaiktschierna. Wallert
ville resa någon
invändning deremot, men
den andre afvisade detta
med en energisk
handrörelse.
Båten hade lagt till så,
att Normann och Wallert
måste stiga ur först.
Just som den senare hade
satt foten på land,
trädde en man, der var
klädd som en vanlig
arbetare, fram till honom
och frågade:
»Är du Wallert Effendi?«
»Ja,« svarade den
tillfrågade, förvånad
deröfver, att denne
obekante turk visste hans
namn.
»Jag har att säga dig,
att du skall taga dig i
akt.«
»Hvar skall jag taga mig
i akt?«
»Det vet jag ej. Kanske
på kyrkogården.«
»Hvem låter säga mig
det?«
»Hon!«
Han slet sig loss och
sprang derifrån. Det var
förvånande!
Den liksom en turk klädde
hade stigit ur bakom
Wallert. Han hade hört
det korta samtalet, om än
den hemlighetsfulle
budbäraren icke hade haft
för afsigt att tala högt.
Der skälfde något likt
ett muntert leende öfver
hans fagra ansigte. Han
trädde Wallert närmare
och sade:
»Förlåt mig, min herre,
om jag för andra gången
vänder mig till er godhet
efter det, att jag redan
en gång har besvärat
eder. Denne man nämnde
er vid ett tyskt namn.
Är det edert namn?«
»Ja. Jag heter Wallert.«
»Då är ni tysk?«
»Förvisso.«
»Då gör jag mig nöjet att
helsa er som landsman.
Får jag föreställa mig
för er?«
De hade ingalunda blifvit
stående på stranden, utan
hade långsamt gått
vidare. Talaren stack
handen i en liten,
guldstickad saffianspung,
der hängde vid hans
bälte, och drog opp ett
kort, det han gaf
Wallert. På detsamma
stod det enkla namnet
»Oskar Steinbach« att
läsa.
Wallert bugade sig och
presenterade Normann.
Alla tre helsade på
hvarandra medelst
hjertliga
handtryckningar.
»Hvem skulle ha förmodat
en tysk i er,« menade
Normann. »Ni för er
liksom en erketurk.«
»Jag plägar beqväma mig
att följa seder och bruk
i det land, hvarest jag
befinner mig.«
»Å, då reser ni mycket?«
»Ja. Mitt öde är den
vandrande judens: att
ingenstädes finna ro.«
Vid dessa ord gled liksom
en skugga öfver hans
drag; men han fortfor
strax i muntrare ton:
»Landsmän skola icke
blott lära känna
hvarandra utan äfven
ställa sig till
hvarandras förfogande.
Det gör jag härmed.«
»Tackar så hjertligt!«
svarade Wallert på sitt
enkla men förnäma vis.
»Vi äro eder naturligtvis
lika förbundna. Kanske
vill tillfälligheten, att
vi åter mötas.«
»Tillfälligheten? Vilja
ni öfverlåta det på den?
Menniskan bör vara sitt
ödes herre. Jag är af
allt mitt hjerta och hela
själen fäst vid
fäderneslandet och gläder
mig, när jag i fjerran
land får se ett barn af
fosterjorden. Derför
skall tillfälligheten
icke få göra sig
gällande. Jag är
kanhända bättre rotfäst
här än ni. Skulle ni
komma i det läget, att ni
behöfva någon hjelp af en
vän, så haf då godheten
att försöka taga er till
det gamla Kutschu Piati.
Der få ni bara fråga den
gamle hästuthyraren Halef
efter mitt namn.«
»Det låter ju mycket
hemlighetsfullt!« log
Normann.
»Men det är mycket
enkelt. Ännu enklare
vore det visst nog, om ni
nu ville tillåta mig
deltaga i er nuvarande
spatsertur.«
Han sade detta så
okonstladt, liksom
förstode detta sig
sjelft; men i hans
ögonvrå bildades dervid
en liten rynka, hvarur
skälmaktigheten kikade
ut.
De två vännerna befunno
sig i en liten
förlägenhet. De kunde
omöjligt medtaga den
älskvärde landsmannen men
ville dock icke afslå
hans lika höfliga som
välmenta begäran. Han
märkte det strax och
tillade derför utan att
invänta något svar:
»Jag har ingalunda för
afsigt att påtvinga er
min person, men jag har
en känsla af, att ni
kanske skola behöfva
mig.«
»Hvilket ursprung skulle
denna känsla kunna ha?«
»Den man, der talade med
herr Wallert. Jag tror
mig ha hört, att ni
blefvo varnade.«
»Den varningen hörde väl
till en annan adress,«
försökte Wallert undvika.
»Å, den menniskan nämnde
dock ert namn. Ni skola
taga er i akt, och
förvisso på kyrkogården.
Den varnande nämnde ordet
`hon´; hans uppdrag
härrör alltså från en
qvinlig person. Det är
här något farligt.
Vesterländingen har för
vana att se Orienten i
ett romantiskt ljus;
tyvärr sönderfaller denna
romantik vid närmare
betraktande i vanligt
stoft och der återstår
intet förutom den fara,
den främmade faller i,
emedan han endera har
ingen som helst aning om
densamma eller dock
åtminstone underskattar
dess storlek. Jag får
naturligtvis ej bedja er
inviga mig i era
hemligheter, men jag
tillåter mig åtminstone
fråga er, huruvida ni äro
beväpnade.«
»Här går man ju aldrig ut
obeväpnad.«
»Begagna er då i nödfall
icke af något skjutvapen.
En pistol gör alltför
mycket buller. En knif
är dervid mycket
fördelaktigare. Den
arbetar i det tysta, och
man kan sätta sig i
säkerhet, innan andra
märker, att man har
blifvit tvungen att
försvara sig.«
»Ack, på så onda vägar
skola vi visst nog icke
gå!«
»Å! Hm!« log Steinbach
eftertänksamt. »Jag ber,
vilja ni tillåta mig att
notera er bostad?«
Wallert nämnde och
beskref den för honom.
När han hade gjort
anteckningen i sin
notisbok, bugade han sig
mycket höfligt men något
nedlåtande och sade:
»Det skall glädja mig att
återse eder. Jag
betraktar enhvar
landsman, så länge han
inte har uppträdt
fiendtligt emot mig,
såsom vän; och vänner
plägar man ju icke
glömma. Adjö, mina
herrar!«
»Hvar har jag bara sett
alldeles de samma
anletsdrag, denne Wallert
har? Jag har sett dem,
det är visst, och
förvisso under
egendomliga, ovanliga
omständigheter. Det
känner jag på mig, om än
det för ögonblicket är
mig omöjligt att komma
ihåg. Desse två unge män
förefalla ha gifvit sig
något äfventyr i våld,
och äfventyr äro här
alltid förbundna med
större eller mindre fara,
särskildt när en qvinlig
person dervid har en hand
med i spelet. De ha
bestämdt en hemlighet.
En landsman afvisar man
icke så omotiveradt. De
ville icke ha mig med och
likväl intresserar jag
mig för dem på ett icke
ovanligt vis. Jag erfar
nu åter en gång, huru
snabbt man kan bli
gynsamt stämd för
främmade personer. Men
jag skall följa dem
obemärkt. Det känns, som
om de skulle kunna ha god
nytta af mig!«
De två vännerna gingo
längs den mur, der
sträcker sig ifrån
Konstantins palats ner
till Jeni Bagtsche. Der
ligger den kyrkogård, der
var målet för deras
promenad.
»Ett egendomligt möte,«
menade Wallert. »Tycker
du inte det också?«
»Helt visst. Denne man
gör ett betydelsefullt
intryck. Inte bara hans
gestalt är kunglig, utan
man står der ovilkorligen
inför aningen, att man
har att göra med en
ovanlig ande. Detta
mörka öga har verkligen
en makt att tränga in i
andras inre.«
»Han genomskådade oss
strax. Hvarför meddelade
han oss icke sin adress.
Hvarför sade han oss
icke, hvad han är och vad
han gör här?«
»Hm! Han liknade sig vid
den vandrande juden.
Kanske ha vi att göra med
en snillrik äfventyrare,
med en ny upplaga af
Cagliostro, Casanova
eller grefven af
Saint-Germain.«
»Det intrycket gör han
icke. Å, kasta en blick
på den der figuren, som
stegar fram der längs
vattenledningen! Om det
inte är en engelsman och
förvisso en högst
förryckt en, så låter jag
mig bli oppäten!«
Der, hvarest
vattenledningen ifrån
Ederne Kapussi kommer för
att leda åt vägen ifrån
Rodosto, kom en lång,
magerlagd gestalt. Den
var synlig blott
bakifrån, men man såg
mycket tydligt, att
cylinderhatt, rock, byxor
och fotbeklädnad bestodo
af ett mycket
iögonfallande, grå- och
svartrandigt stoff. Med
samma tyg var äfven det
väldiga paraply
öfverdraget, det mannen
bar på, och på ryggen
hängde i en rem ett långt
rör, der snarare liknade
ett gammalt muskedunder
än ett teleskop.
ȁ, hur har den karlen
kommit hit?« menade
målaren skrattande.
»Tillåt mig presentera
din kusin för dig: lord
Eagle-nest!«
»Huru! Är det han?«
»Lifs lefvande.«
»Då är det förvisso sant,
hvad jag har hört om
honom. Han är galen.«
»Icke galen, men en
särling.«
»Du talade om att
presentera! Vi behöfva
honom ju inte alls just
nu.«
»Jag vet det. Jag
föreställer honom alltså
för dig endast på
afstånd. Du får snart
nog se honom öga mot öga.
Der försvinner han bakom
träden. Vi vika deremot
af åt höger för att komma
till porten.«
Kyrkogården omfattar en
mycket vidsträckt,
betydande areal och har
flere portar, der tjena
såsom in- och utgångar.
Det var igenom
hufvudingången, de
inträdde. Der stod en
allvarsam turk, som
betraktade dem med
misstrogna ögon. När de
gingo förbi honom, höjde
han handen och sade:
»Halt! Jag är denne
plats´ väktare. Ären I
franker?«
»Ja,« svarade målaren.
»Det ser du väl af vår
klädsel.«
»Jag ser det. Det är min
pligt att varna eder.«
»För hvad då?«
»Det är egentligen emot
Profetens lag, att
otrogne beträda den
plats, hvarest islams
bekännare emotslumrar det
eviga lifvet. Men
Storherrn har i sin
oändliga godhet tillåtit,
att äfven franker skola
få inträda för att se,
huru de sant fromme ära
sina aflidne. Emellertid
är dervid åtskilligt eder
förbjudet.«
»Godt, min vän! Men hvad
är oss förbjudet?«
»Om I viljen veta det, så
måste jag säga eder det.«
»Naturligtvis! Jag
skulle tro, att vi till
och med måste veta det?«
»Naturligtvis! Men min
tid är dyrbar och om jag
upphäfver min stämma för
att tala till eder, så
ären I förpligtade att
löna min godhet med
tacksamhet.«
ȁ! Du vill ha en
bakschisch?«
»Ja.«
Bakschisch betyder så
mycket som drickspengar.
Det är det ord, man i
Orienten oftast får höra.
Normann tog opp ett mynt
och gaf honom det. Det
var tydligen stort nog,
ty väktaren nickade
belåtet och sade dervid:
»Edert förstånd är stort
och edert hjerta är fullt
af insigt; derför vill
jag icke plåga eder med
de talrika förordningar,
dem I egentligen måsten
känna till, utan blott
säga eder tvenne ting: Om
I sen en troende bedja om
dagen, så gifven akt på
hans andakt utan att
störa honom. Och om I
kommen till qvinnornas
afdelning, så sluten edra
ögon och vänden eder bort
derifrån, ty för eder äro
våra qvinfolks och
döttrars skönheter ej
till. Enhvar, der syndar
emot denna förordning,
han har att undergå ett
strängt straff.«
Han vände sig bort.
»Det visste vi förut!«
skrattade Normann. »Det
var bara för
drickspengarnes skull.
Den gode mannen anar ej,
att vi äro komna just för
en af dessa förbjudna
skönheters skull. Alltså
måste vi vända oss åt
nordvest. Murgröna skall
der finnas. Det skola vi
se!«
De slogo in på en väg,
der ledde i angifven
riktning mellan grafvarne
och cypressgrupperna.
Vid denne väg stod der en
bänk --- en sällsynthet
på en orientalisk
kyrkogård. På densamma
satt der en rikt klädd
turk, der mönstrade de
kommande med skarp,
stickande blick.
»Se på den gynnaren!«
sade Wallert. »Detta
ansigte kan du lägga på
minnet. Kanske har du en
gång att måla en
röfvarhöfding, en
massmördare eller öfver
hufvud en förskräcklig
menniska.«
»Ja, den, han har en
galgfågelsfysionomi, ett
verkligt
mefistofelesansigte. Och
som han ser på oss! Just
så, som sutte han här för
att öfvervaka oss.«
De gingo vidare. De lade
icke märke till, att den
omnämnde under en nöjd
nickning på sitt hufvud
sakta hviskade för sig
sjelf:
»Den ene är det --- den
blonde. På honom passar
beskrifningen alldeles
precist. Men han kommer
ej ensam. Hvarför har
han den andre med? Denne
är kanske den målare, han
delar bostad med. Godt!
Då skola vi alltså gripa
tvenne missdådare i
stället för blott en
enda!«
Han reste sig ifrån
bänken och följde de
begge långsamt fram till
en trädgrupp, hvarunder
ett antal män med argsint
utseende stodo.
»Hafven I sett desse
begge franker, der gingo
förbi här?« frågade han.
»Ja, o herre!« svarade
en.
»Den lille af dem hvar
det. I skolen gripa
honom. Om den andre
hjelper honom, så tagen
äfven honom fast. Två af
eder gå till
murgrönebersåernas ingång
och invänta det tecken,
der är öfverenskommet.
Så snart det är gifvet,
gån I in och gripen
honom. De andre skola
besätta utgångarne för
det fall, att det likväl
skulle lyckas honom att
undkomma ur löfsalarne.
Jag återvänder nu till
min bänk.«
Vännerna hade också
kommit förbi trädgruppen.
De hade lagt märke till
männen.
»Det är polissoldater,«
sade målaren. »Det
förekommer mig
besynnerligt.«
»Mig också. Hvad vilja
de här?«
»De äro i hvart fall icke
der händelsevis. De
kunna omöjligt ha för
afsigt att arrestera de
aflidnes själar. Derför
må man förmoda, att det
gäller en person, hvilken
ännu icke är afliden.«
»Sapperment! Månne mig?«
»Man skulle icke hålla
det för möjligt. Men
mitt hjerta bankar. Är
det en föraning eller
blott följden af vårt
onda samvete? Kanske
vore det bäst att helt
och hållet uppgifva
äfventyret.«
»Har jag icke en tanke
på! Jag måste se henne,
jag måste tala med henne.
Jag afstår icke!«
»Der ser man! Först
virrade du på hufvudet åt
mig, och nu kan jag skaka
på det åt dig --- mitt
eget alltså. Uppriktigt
erkänt, så ser jag ej
heller nu någon anledning
att afstå än. Desse
polisers närvaro skall
mana oss att vara dubbelt
försigtiga. Visst nog,
varningen der nere vid
vattnet! Det är ju
betänkligt.«
»Skulle hon ha blifvit
förhindrad, emedan man
har upptäckt hennes
afsigt?«
»Bah! Hur skulle man ha
upptäckt den!«
»Kanske har hon talat om
det med någon annan
haremsqvinna?«
»Det vore oförsigtigt!«
»Men dock mycket möjligt.
Desse ha förrådt det.
Och nu vill man ertappa
mig in flagranti.«
»Der ligger förvisso
någonting i detta
antagande. Om din aning
är riktig, så skulle din
tillbedda ha funnit
anledning att hemligen
låta varna dig.«
»Det synes vara så.«
»Nå, det är bäst, vi
ställa in oss på det
värsta fallet; inträffar
det icke, så är det desto
bättre. Antaga vi
således, att desse
poliser äro här endast
för din skull; då veta de
alldeles säkert, hvad du
vill här.«
»Naturligtvis!«
»De skola således följa
dig till det
kyrkogårdshörn, hvarhän
du är kallad, för att
gripa dig der.«
»Donnerwetter! Det vore
en fördömd sak.
Muhammedanen förstår
intet skoj, när det
handlar om ett vackert
qvinnoansigte. Vi ha
visserligen vår
ambassadör, men --- men
--- hm!«
»Å, jag förmodar, att din
kärlek svalnar?«
ȁ nej! Faran kan icke
afskräcka mig ifrån att
följa inbjudan. Men jag
skall vara försigtig.
Vet du, Paul, man kan ju
inte gripa mig utan att
först iakttaga mig ---«
»Det är visst och sant.«
»Nå, lika för lika! Om
de komma för att
öfvervaka mig, så
öfvervakar du dem. Du
skall strax se, om de äro
ute efter mig, och i så
fall ger du mig ett
tecken.«
»Godt! Hvari skall
tecknet bestå?«
»I en hvissling.«
»Det är icke
tillförlitligt. Kanske
hvissla desse gynnare
också. Öfver hufvud vet
jag ju alldeles icke, om
jag kan vara dig så nära,
så att jag kan varna dig
med en hvissling. Vi få
först rekognoscera
platsen. I värsta fall
skola vi försvara vårt
skinn så godt vi kunna.«
»Nå, jag låter mig inte
gripas. Du vet, att jag
inte fruktar några få
motståndare, fastän jag
inte är byggd som en
rese, och dertill har jag
knif och revolver; der
--- der är det omtalade
hörnet.«
De hade nått den plats,
som var angifven i
brefvet. Ifrån hörnet
var den ena muren
utomordentligt tätt
bevuxen med murgröna.
Dess rankor voro dragna
öfver stöttor och bildade
ett stort antal
sammanhängande löfsalar,
hvarunder man heta dagar
fann välgörande skydd
emot solen. Men hvilken
af bersåerna menades?
»Det är i hvart fall inte
förbjudet att kika in,«
sade Normann. »Se efter
en gång, om du får syn på
din engel någonstans,
sedan skola vi ---«
Han hejdade sig, ty rätt
framför dem uppenbarade
sig en slank men djupt
inhöljd qvinnogestalt
ibland det gröna
löfverket. Hon lade
handen på bröstet och
trädde tillbaka igen.
»Det är hon, det är hon!«
sade Wallert, strax helt
begeistrad.
»Känner du igen henne
då?«
»Ja, ja.«
»Å, dessa qvinnor äro
hvarandra högst lika i
sina säckaktiga
omhöljen!«
»Hon är det. Det svär
jag på.«
»Godt. Gå då. Men tag
dig i akt. Meddela henne
till en början ingenting
om mig. Vet du, här är
en sådan mängd asgamar,
att skriet af en sådan
inte alls väcker
uppseende. Ser jag, att
poliserna äro ute efter
dig, så härmar jag denne
fågels gälla skri två
gånger efter hvarandra.
Då vet du, hur du ligger
till och kan undfly.«
»Men hvarhän?«
»I löfsalarnes inre, allt
längs muren. Kanske
finner du dervid tid till
att draga på dig
qvinnodrägten. Byxor,
mantel och qvinnoturban
--- att draga dem öfver
dina frankiske kläder
fordrar ju bara en minut.
Slöjan öfver det och
ingen menniska skall
sträcka ut handen efter
dig.«
»Och hon --- skall jag
lemna henne!«
»Bah! Du kan ju inte
bortföra henne nu på
ljusan dag! Och om man
inte finner dig hos
henne, så kan man inte
heller göra henne något.
Framåt alltså! Hoppa
bara friskt i, vattnet
skall icke vara så djupt.
Jag väntar sedan på dig i
närheten af
hufvudingången. Men nu
skall jag börja på med
att vara din försyn.«
Normann återvände en kort
sträcka. Der var en
graf, hvarintill der stod
en sorgeask, som hade
nersänkt sina grenar ända
till marken och rundt om
grafhögen. De voro så
tätt löfbevuxna, att man
icke förmådde se igenom
löfverket. Tysken sköt
med händerna i sär några
grenar och lade märke
till, att denna täta
löfkupol bildade ett
alldeles ypperligt
gömställe. Han såg sig
omkring. Han var nu
fullständigt obemärkt och
--- vips, så slank han
in.
Han lade sig på den
temligen insjunkna högen.
Platsen var som gjord för
hans afsigt. Om han
hjelpte till med handen,
så kunde han se ut i alla
riktningar, utan att man
märkte honom.
Han väntade, lifligt
spänd på, huruvida en
fara skulle nalkas eller
ej. Den nalkades
förvisso.
Redan efter en kort stund
hörde han steg. Han
gjorde en liten öppning
emellan grenarne och
blickade ut. Der stodo
två af poliserna bakom en
stor cypress. Ifrån
murgrönebersån kunde man
icke se dem; men han såg
det af deras blickar och
gestikulerande, att deras
uppmärksamhet var riktad
åt densamme. Den ene af
dem drog en läderrem ur
fickan och stoppade den i
bältet.
»Å!« tänkte Normann. »Då
är det alltså sant. De
vilja taga honom till
fånga. Här äro två, de
andre skola besätta de
olika utgångarne. Jag
skall således gifva
tecknet.«
Han lät asgamens skri
ljuda två gånger. Det
lyckades honom så
förträffligt att
efterhärma denne fågels
stämma, att de begge
poliserna vredo hufvudena
åt alla håll för att få
syn på djuret.
Sedan Wallert hade stigit
in i löfsalen, hade icke
mer än fem minuter
förflutit. Der förgingo
ytterligare lika många;
sedan ljöd ifrån löfsalen
en hvissling. De begge
poliserna störtade dit
och in i den.
»Himmelelement!« mumlade
Normann. »Nu är jag
nyfiken på, huru det
aflöper. Hafva de honom,
har det icke lyckats
honom att följa min
varning!«
Han behöfde icke vänta
länge, innan en
qvinnogestalt visade sig
under ingången. Slöjan
var förd till sidan.
Normann såg ansigtet helt
tydligt.
»Alle Wetter!« fortfor
han. »Det är ju alldeles
ingen flicka. Det är en
gosse, i hvart fall en
sådan der snöping,
hvilken endast har en
flickas former.
Verkligen, man har varit
ute efter Hermann. Måtte
han ha kommit lyckligt
undan. Nu måste jag
frelsa mig sjelf. Finna
de mig här, så märka de i
hvart fall, att jag har
tjenat till vakt, och
sedan går det mig illa.
Jag skall så der i
hemlighet smyga mig likt
en indianhöfding igenom
urskogen. Men hvar äro
poliserna? I hvart fall
ha de begifvit sig iväg
igenom löfsalens inre
längs muren --- samma
väg, Hermann bör ha flytt
längs. Der susar den
älskliga förbi. Kunde
jag gifva henne en spark
eller ett dugtigt
knytnäfsslag, så skulle
det fröjda mig!«
Den förklädde gossen hade
åter lagt slöjan öfver
ansigtet och gick förbi
åt utgången.
Normann öfvertygade sig
om, att hans gömställe nu
icke var iakttaget, och
kröp ut. Spejande åt
alla håll smög han sig
emellan plataner,
akacior, cypresser,
sorgeaskar och allehanda
buskar, hvarmed grafvarne
voro planterade, vidare
för att komma så långt
bort som möjligt ifrån
detta hörn. Dervid kom
han fram till en bred,
öppen gång, som ej kunde
undvikas. Han kikade
försigtigt ut. Der fick
han syn på en polis, der
kom emot honom ifrån
höger. Till venster stod
der en annan, som
föreföll vänta på den
förste.
»Skall jag begifva mig
tillbaka, så att de icke
se mig?« frågade han sig.
»Nej! Någon gång måste
jag låta mig bli sedd,
och då är det bäst, om
jag gör det nu strax.
Man kan inte bevisa något
emot mig och jag behöfver
således icke vara rädd.
Nu alltså, låtom oss
påtaga en from mask!«
Han blottade hufvudet och
knäböjde vid den graf,
hvarintill han stod. Den
låg helt nära vägkanten.
Han hörde polisens steg
men låtsades, som om han
icke märkte dem.
Mannen blef stående. Han
igenkände den, han skulle
söka efter, och han var
mycket förvånad öfver att
se honom --- den kristne
--- bedja här vid en
muhammedans graf. Han
väntade en liten stund,
sedan frågade han:
»Hvad gör du här?«
Normann vände snabbt på
hufvudet, liksom vore han
förskräckt, och svarade:
»Ser du inte det?«
»Jag tror minsann, du
ber!«
»Naturligtvis ber jag!«
»Men det får du icke!«
»Hvarför?«
»Den otrognes andakt
skändar den troendes
hvilorum. Hvad har du
öfver hufvud taget här på
kyrkogården att göra?«
Ȁr du kanske dess
väktare?«
»Nej. Men du ser, att
jag är khavass (polis)!«
»Det ser jag; men hvad
har jag att göra dermed?
Gå du din väg och jag
skall vandra min egen!«
»Det kan du göra, om det
lyckas dig. Men först
skall jag taga dig med
till paschan.«
»Till hvilken pascha?«
»Det skall du få se.
Kom!«
»Skall det vara en
order?«
»Ja. Gå framför mig!
Jag har inte tid!«
»Vet du också, hvad det
innebär att tvinga en
franker till lydnad?
Hvad har jag gjort, så
att du vågar tala till
mig liksom till en
förbrytare?«
»Det må paschan säga dig.
Gå nu!«
Normann vägrade
naturligtvis icke följa
detta påbud. Han blef
förd till den bänk,
hvaruppå turken med
bofansigtet satt --- i
hvart fall den pascha,
hvarom polisen hade
talat. En smula till
sidan stod gossen, der nu
hade aflagt
qvinnoomhöljet. Normann
igenkände honom strax.
När paschan fick syn på
honom, drog sig hans
ögonbryn dystert ihop.
»Hvarför endast denne?«
for han ut emot polisen.
»Hvar är då den andre?«
Den tillfrågade korsade
armarne öfver bröstet,
bugade sig nästan ända
till marken och svarade:
»Din ovärdigaste tjenare
har endast sett honom och
fasttagit honom. Mina
kamrater skola ha sett
och gripit också den
andre.«
»Bevaka då denne, så att
han icke undkommer oss!«
Polissoldaten stälde sig
vid sidan om Normann.
Denne steg fram och sade:
»Man har tvingat mig att
gå hit. Hvem är du och
hvem ger dig rätt att
ålägga mig tvång?«
»Tig!« for paschan ut
emot honom.
»Jag skall icke tiga,
förr än jag vet, hvarför
man förgriper sig på
mig!«
»Det vet du, din hund,
din förförare!«
»Huru? Skymfar du mig?
Godt, jag går, för att du
inte skall bli bestraffad
för förnärmelse af en
mäktig herskares
undersåte.«
Han vände sig om för att
gå; men polisen grep
honom i armen och paschan
röt åt honom:
»Våga dig icke att
undfly! Tager du ännu
ett steg, så låter jag
binda dig!«
Normann skulle till att
svara men teg, när hans
blick föll på en man, han
ej hade väntat sig här.
Nemligen kom lord
Eagle-nest i detta
ögonblick in igenom
porten och stegade, när
han fick syn på målaren,
fram emot denne med
långa, bråda steg likt en
väldig stork.
När Wallert hade inträdt
i löfsalen, hade den
förmenta flickan stått i
ett hörn af densamma.
Der hängde murgrönans
grenar ner i så långa och
rikliga girlander, att
man kunde gömma sig
fullständigt under
densamma.
»Kom häråt!« hviskade hon
till honom. »Der kan man
inte upptäcka oss.«
Han följde denna
uppmaning och lät sig
draga in under grenarne,
hvarest ett förtroligt
halfdunkel herskade. Hon
hade fattat hans hand.
Han höll fast om hennes
fingrar, kände och såg
den brilliantring, han så
väl igenkände. Detta var
alltså hon.
Och likväl öfverkom honom
en egendomlig
förnimmelse. Det kändes
alldeles icke så, som man
skall känna det i den
älskades närhet.
»Huru skall jag tacka
dig, för att du har
kommit!« hviskade hon, i
det hon tryckte sig emot
honom.
Detta hviskande förvånade
honom. Hvarför talade
hon icke högre? De voro
ju ensamma. Hon behöfde
ju icke just tala så
högt, att man hörde det
milsvida omkring!
»Huru länge har du redan
varit här?« frågade han i
temligen kylig ton.
»Öfver en timme. Mitt
hjerta längtade efter
dig. Jag fruktade
nästan, att du inte
skulle komma.«
»Å, det kunde du säkert
påräkna.«
»Icke alla franker ha
modet att utsätta sig för
en sådan fara. Du har ju
inte visat mitt bref för
någon annan person?«
»För ingen. Hvem har
skrifvit det?«
»Jag sjelf.«
»Då förstår du dig alltså
på frankernas skrift?«
»Man lär oss nu för tiden
mycket frankiskt. Men
hvarför har du inte
kommit ensam?«
»Min vän ledsagade mig
utan att veta, hvad jag
---«
Han hejdade sig, ty just
då hade Normann gifvit
det öfverenskomna
tecknet.
»Hvad lyssnar du efter?«
frågade hon. »Det var en
gam, der gaf hals. Hvad
skulle du säga?«
»Jag skulle säga, att vi
befinna oss i fara.«
»Å nej! Är du rädd?«
»För egen del känner jag
ingen fruktan men väl för
din.«
»Jag är icke rädd.«
»Men du är ju förlorad,
om man finner dig här hos
mig.«
»Hvem skall finna oss?«
»De khavasser, der stå
utanför under träden.«
»Har du sett dem? Å, af
dem ha vi intet att
frukta.«
»Jo! Jag måste snabbt
lemna dig. Återser jag
dig i muslinhandlarnes
basar?«
»Ja, men bara, om du
förblifver här nu.«
»Det kan jag icke. Mitt
lif är i fara och äfven
ditt. Farväl!«
Han hade intill detta
ögonblick icke sagt ett
endaste kärleksfullt ord
eller gjort någon öm
åtbörd. Nu ville han
bort; hon höll honom
emellertid fast med
handen under kännbar
ansträngning af sina
krafter och sade i
enträgen ton:
»Om du har mig kär, blif
då qvar!«
Hon lade sina fingrar
ännu fastare omkring hans
handled och sträckte
äfven fram den andra
handen underifrån
mantelen. En förirrad,
klar solstråle bröt
igenom murgrönan och föll
på en liten hvisselpipa
af metall, den hon höll i
handen. Vid anblicken af
detta föremål blef det
klart för Wallert, huru
det låg till. Han fick
hvarken låta henne
hvissla eller ropa. Hon
hade lockat hit honom;
han behöfde icke taga
någon hänsyn till den
omständigheten, att
qvinnokönet kallas det
svagare. Han fattade
hennes hand, der höll i
hvisselpipan.
»Förräderska! Det skall
icke lyckas dig!«
Vid dessa ord for han med
den andra handen in under
ansigtsslöjan och lade
fingrarne om halsen. En
kraftig tryckning, en
rossling --- hon
förlorade hållningen och
sjönk ner på marken.
»En så härlig skapelse
och likväl en så nedrig
förräderska!« tänkte han.
Han aflägsnade slöjan för
att åtminstone snabbt få
se hennes ansigte, men
for bestört tillbaka.
»Alla djeflar! En
mansperson! Å, godt,
mycket godt! Här, din
gynnare, har du en
sömndryck till!«
Han slog honom med
knytnäfven emot
tinningen; den förklädde
hade redan åter hemtat
andan och skulle till att
öppna ögonen; men nu
förlorade han
medvetandet.
Wallert såg sig omkring.
Grannbersån var tom; den
nästa likaså. Han
aflägsnade sig deråt. I
den fjerde eller femte
löfsalen var der lika
tjock, nedhängande
murgröna som i den
förste. Han gömde sig
derbakom. Man skulle
mycket väl kunna gå förbi
här utan att märka honom.
Han tog remmen ifrån
axelen och löste opp
qvinnodrägten ur den. De
vida pösbyxorna voro fort
pådragna och tillknutna
nertill. Deröfver kommo
mantelen, den
turbanaktiga
hufvudbeklädnaden och
till sist slöjan. Nu
lemnade han gömstället,
gick blott tvärs igenom
grannbersån och steg ur
denna ut i det fria.
Der stod icke långt ifrån
honom en polissoldat midt
i vägen men med ansigtet
bortvändt. Snabbt kilade
Wallert in emellan
buskarne och hamnade på
en sidoväg, der ledde
till hufvudgången.
Flyktingen uppnådde
densamma och skred
derifrån i opprätt,
värdig hållning långsamt
fram emot porten.
Vid densamma stod
väktaren tillsammans med
en polis. Ingen af de
begge fick för sig att
uppehålla den qvinliga
gestalten eller ens
förelägga henne något
frågande ord. Wallert
kom alltså lyckligt ut
och vek så fort som
möjligt af åt en
närbelägen olivträdgård
för att i dess träds
skydd åter aflägga dessa
kläder.
Han var emellertid icke
långt kommen, så
framträdde lordens svart-
och grårutiga gestalt
under bemälda träd.
»Wunderschön!« skrattade
Wallert. »Jag skall
presentera mig för min
herr kusin, men visst nog
helt annorlunda än jag
förmodade för en liten
stund sedan.«
De kommo hvarandra till
mötes.
»Good day, mylord --- God
dag, min lord!« helsade
han.
Lorden blef stående,
alldeles stel af
förvåning af att höra sig
helsas af en turkinna och
dertill på sitt eget
modersmål, engelska.
»Good day, sir!«
upprepade Wallert.
»Your servant! How do you
do --- Er tjenare! Hur
står det till?«
Han märkte alldeles icke,
huru dumt det egentligen
var att uttala dessa ord.
»Jag tackar,« svarade
Wallert med falsettröst.
»Är det redan länge, ni
har varit borta ifrån
London?«
»Mycket! Hvar har ni(*)
sett mig der?«
»I Paulskyrkan.«
»Vid hvilket tillfälle?«
»Ni trampade blåsbälgarne
under orgelspelet.«
Den gode lorden slet opp
munnen och gapade så
stort, han kunde.
»Jag ---«
»Ja.«
»Ni misstager er! Ni
synes taga mig för någon
annan!«
»Å nej. Ni är lord
Eagle-nest.«
»Han är jag förvisso; men
blåsbälgarne har jag ännu
aldrig satt i rörelse.«
»Icke? Jag hade trott
mig kunna svära på det.«
»Men mylady, är ni
engelska?«
»Nej.«
»Hvad då?«
»Jag är turkinna och
skulle vilja bedja er att
enlevera mig ur mitt
harem.«
»För tusan, för tusan!
Är ni ung och vacker?«
»Beggedera.«
»Jag ber, visa mig en
gång ert ansigte!«
»Inte förr, än att jag
får kalla eder min. Vid
första kyssen skall ni
se, att ni inte hade
kunnat bortföra någon
skönare.«
»Vid första kyssen? För
tusan, för tusan! Är ni
gift eller ogift? Skall
jag bortföra eder ifrån
er man eller er far?«
»Min far. Ingen man har
ännu rört mig. Ni skall
bli den förste, som får
omfamna mig.«
»Verkligen? Eh? Huru? Men
huru blir det med
enleveringen? Hvar bor
ni och när skall jag
komma?«
»Det skall herr Normann
säga er.«
»Normann? Sapperment!
Menar ni målaren?«
»Ja.«
»Hvad! Känner ni honom?«
»Jag vet, att ni skulle
bortföra en turkinna
tillsammans; derför
gläder jag mig åt, att
jag träffar er här. Ni
kan aftala det nödvändiga
med honom strax. Jag
väntar på er begge.«
Engelsmannen visste icke,
om han var vaken eller
drömde. Der kom honom ju
enleveringen ur seraljen
rent af springande till
mötes. Han frågade:
»Strax aftala med honom?
Hvar då?«
»Der på kyrkogården,
hvarest han befinner sig.
Ni skall snart få se
honom. Säg honom, att
jag skall vänta på honom
der nere vid vattnet,
der, hvarest vi stego ur.
Om ni tar honom med, så
kunna vi tre tillsammans
fara öfver i en kaik.«
»Hvad! Fara öfver? Jag
också med?«
»Det förstås.«
»Hvarhän då?«
»Till min bostad.«
»För tusan, för tusan!
Om det går raskt! Och
derifrån skola vi
bortföra er?«
»Om ni skulle vilja ha
godheten, ja.«
»Om jag skulle vilja ha
godheten! Nå, det
behöfver ni ju inte alls
fråga om först. Men,
mitt vackra barn, då vore
det ju mycket klokare, om
ni blefve hos mig nu
strax! Hvarför först
tillbaka till er våning
och sedan bortföra er?«
»Nå, annars vore det ju
ingen enlevering!«
Engelsmannen stirrade
bestört på henne och sade
sedan:
»Å, ja! Det tänkte jag
inte på! Ni har rätt,
fullständigt rätt. Jag
vill ju enlevera er! Men
om vi begge samarbetar,
jag och målaren, hvem får
er då? Han eller jag?«
»Ni turas om. Han en
vecka och ni en vecka.«
»Fördömdt!« menade den
rutige. »Det är visst
nog icke i min smak.«
»Gör ni det då smakligare
--- alldeles såsom ni
vill. Ni kan ju afhandla
det med honom sjelf.«
»Godt, det passar mig
bättre! Alltså skall jag
nu träffa honom på
grafplatsen för att säga,
att han skall komma
derhän, hvarest ni stego
ur?«
»Ja, så är det.«
»Och sedan skall ni fara
öfver tillsammans med oss
två, för att låta er
bortföra?«
»Mycket gerna!«
De små ögonen blixtrade
af glädje igenom de
väldiga, hornbågade
glasögonens linser. Han
blinkade högst förtroligt
åt turkinnan och frågade:
»Skulle man ändå inte
kunna få litet i
afbetalning?«
»Hvad då?«
»Nå, en omfamning
ungefär.«
»Ni begär alltför
mycket!«
»En handkyss. Det är
ändå anspråkslöst!«
»Ja, det passar mig
bättre.«
»Således, jag ber!«
Han tog regnskärmen i
vänster hand och sträckte
uppfordrande fram den
högra.
»Icke så fort! Vi måste
först öfvertyga oss om,
att vi äro obemärkta!«
»Ingen fara! Jag ser
ingen. Der är ingen
menniska i närheten, inte
en själ. Jag ber,
således, er hand!«
Då räckte Wallert fram
sin hand ur vecken och
sade:
»Det är den första
handkyss, jag får af en
man. Må den bekomma eder
väl!«
Den rutige kysste handen
både två och tre gånger
och sade sedan:
»Ni gör mig till den
lyckligaste af dödlige.
Också jag erfar först nu,
hur en handkyss smakar.«
»Nå, huru smakar den,
mylord?«
»Helt oförlikneligt!
Denna smak låter sig ej
med ord beskrifva. Huru
härligt måste då först en
kyss på edra granatläppar
vara! Jag brinner af
begär att lära känna
detta.«
»Så skynda er då att
hemta målaren! Ju
snabbare ni nu handlar,
desto snarare kommer ni
till det härliga målet.
Farväl, mylord!«
Hon vände sig om och
försvann med långsam gång
och sjelfmedveten
hållning in under träden.
Han hade blifvit stående
och såg efter henne,
tills hon var försvunnen.
»Till det härliga målet!«
upprepade han hänryckt.
»Ja, henne bortför jag,
denna och ingen annan!
Denna gång, denna
hållning! Dessa manér,
denna stämma och dessa
veka små händer. För
tusan, för tusan!
Målaren Normanns härliga
Tschita kan ej vara så
skön som denna turkinna!
Min måste hon bli, min,
min, min! Om än man
stoppar henne hundra
gånger i en säck, kastar
i hafvet och dränker, så
skall jag hemta opp henne
till mig igen alla hundra
gångerna! Hvad skall
målaren säga! Jag måste
strax till honom.«
Han vände sig om emot
begrafningsplatsen. När
han passerade sjelfva
ingången till densamma,
fick han strax syn på den
sökte och gick direkt
fram emot honom.
»Se der, master Normann,«
sade han. »Godt, att jag
träffar på er! Jag har
att göra eder ett vigtigt
meddelande, hvaröfver ni
skall bli förvånad!«
Han räckte fram handen
emot honom, men erhöll
dervid en stöt af
polissoldaten.
»Geri tschek!« påbjöd
mannen.
Britten gaf målaren en
häpen blick och frågade:
»Huru var det? Gary
check? Hvad vill denne
karl mig?«
»Han sade geri tschek!
Det betyder: gå
tillbaka!«
»Hvad! Det låter ju rakt
af, liksom ville man här
befalla mig någonting!«
»Så är det också. Det är
en polis.«
»Hvad har jag med polisen
att göra?«
»Å, å! Jag är fången.«
»Ni? Icke möjligt!
Hvarför?«
De hade talat
engelska.(*) Paschan hade
tigande åhört dem. Nu
sade han till lorden och
förvisso på engelska om
än med brutet uttal:
»Hvad har ni med min
fånge att göra?«
»Angår det er?«
»Ja. Det är jag, som för
befälet här. Hvem är
ni?«
»Jag är lord Eagle-nest.
Förstådt?«
»Förstådt, ja! Men det
angår mig lika litet, som
ni har någonting med
polisen att göra.
Aflägsna eder!«
»Åhå! Talar man så med
en pär af Storbritannien
och Irland! Jag skall
veta att skaffa mig
upprättelse och --- å,
hvem är det?«
Dörrarna till vaktstugan
hade hade öppnats och
Steinbach kom ut. Han
kunde redan ha befunnit
sig i dess inre en längre
tid och derifrån
iakttagit
händelseförloppet. Han
kom fram, nickade vänligt
åt målaren och vände sig
sedan frågande till
paschan:
»Hvarför är mannen
fången?«
»Hvad angår det dig?«
»Kanske mer än dig!«
»Allah 'l Allah! Känner
du mig?«
»Ja, du är Ibrahim
Pascha, Melek Paschas
son.«
»Så skall du veta, att
man har att åtlyda mig.«
»Dina tjenare ha att
åtlyda dig, men eljest
ingen annan menniska!«
»Det vågar du säga mig?
Hvem är du?«
»Känner du inte mig?«
»Nej.«
»Så hör mitt namn!«
Han böjde sig ner emot
den sittande och hviskade
honom någonting i örat.
Paschan reste sig strax
ifrån bänken. Hans
ansigte lade sig i
höfliga veck; han gjorde
en bugning och sade:
»Ursäkta, att jag ännu
icke har haft lyckan att
få se ditt ansigte! Jag
har i dag låtit gifva mig
en afdelning poliser för
att bestraffa en skymf,
mitt hus skulle
vederfaras.
Den hemlighetsfulle
tysken log honom
öfverlägset opp i
ansigtet och frågade:
»Hvilken skymf menar du?«
»Man skulle förföra min
älsklingsqvinna.«
»Hvem skulle göra det?
Denne man?«
Dervid pekade han på
Normann.
»Nej, det var inte han,
utan hans vän.«
»Inte han? Och likväl
har du låtit gripa
honom?«
»Han är hitkommen i
sällskap med denne.
Denne är medskyldig.«
»Kan du bevisa det?«
»Jag svär på det!«
»Hvar är hans vän?«
»Vi söka efter honom.«
»Och hvar är din qvinna?«
»Der hemma i haremet.«
»Jag trodde, man hade
tänkt förföra henne!«
»Ja, det skulle man.«
»Hvar då? Här?«
»Ja.«
»Och hon är icke här?
Hon kom icke?«
»Nej. Hon vet intet
derom.«
»Å! Man skulle förföra
henne; men hon vet intet
derom och har inte alls
kommit! Hvar har du dina
tankar? Om hon ej är
här, kan hon icke ha
blifvit förförd och
således kan ej heller
någon menniska gripas af
polisen.«
Paschan hade icke väntat
sig ett sådant argument.
Han drog ihop ögonbrynen
och lade pannan i veck.
Vreden rörde på sig inom
honom.
»Denne mans vän heter
Wallert,« sade han. »Han
talade med min qvinna der
ute i Sötvattnens dal.
Jag erfor detta och i
hennes ställe skref jag
honom ett bref för att få
hit honom. Han kom. Jag
påtog denne slaf
qvinnokläder; han skulle
hållas för att vara
qvinnan. Wallert gömde
sig med honom i bersån.
Det hade han gjort, äfven
om det verkligen hade
varit min qvinna. Jag
söker honom och skall
gripa honom. Han skall
få sitt straff!«
»Ja, den skyldige måste
straffas. Men det är
inte han, utan du.«
»Jag? Vid Profeten, det
får ingen säga mig!«
Han hade lagt sin hand på
bältet. Steinbachs
ansigte blef nu
allvarligare och denne
sade:
»Tag handen ifrån bältet!
Det kan jag icke tåla.
Du säger, att Wallert
skulle förföra din
qvinna; det är icke sant,
det är omöjligt, då hon
inte alls har varit här.
Du har deremot velat
förföra honom för att
förderfva honom. Du
lockade hit honom, alltså
är det du, der har gjort
dig förjent af straff.
Du har ännu ej sett mitt
ansigte. Det brukar vara
mildt och vänligt.
Förorsaka icke, att det
lägger sig i vredgade
veck. Jag vill icke ge
dig någon order, men jag
råder dig att gå hem och
tänka på något klokare än
på det att störta
oskyldiga främlingar i
förderfvet. Kom,
Normann. Kom, lord
Eagle-nest! Vi ha icke
längre här att göra.«
Han vände sig skarpt om
och gick ut igenom
porten. Den
qvarblifvande paschan
knöt näfvarne och
brummade några ord efter
honom, hvilka icke läto
som välsignelser.
När de tre hade kommit
utanför porten, blef
Steinbach stående och
frågade leende målaren:
»Nå, hade jag inte rätt,
när jag sade, att ni
mycket snart skulle
behöfva min hjelp?«
»Hvem kunde ana det!«
»Att ni befunno er i
fara? Det var ju mycket
lätt att ana.«
»Det var inte det, jag
menade, utan att ni kunde
hjelpa oss här.«
»Ja så! Nå, jag gläder
mig öfver, att jag kom på
tanken att följa efter
er. Tro mig: den, der
kommer i Ibrahim Paschas
händer, han har all orsak
att klaga. Var ni glad
att ha sluppit undan så!«
»Men Wallert! Han
befinner sig ännu på
begrafningsplatsen!«
»Nej. Han är redan
borta.«
ȁ, tack gode Gud! Har
ni sett honom?«
»Ja. Säg honom, att jag
kände igen honom på
stöfletterna. Jag stod i
väktarens bostad, när han
undkom igenom porten.
Han vågade mycket. Har
han meddelat eder allt?«
»Ja, allt.«
»Visste han, om hvems
hustru det handlade?«
»Nej. Han trodde, hon
var flicka.«
»Det är hon också.
Paschan har ännu ej fått
röra henne. Der
föreligga mycket
egendomliga förhållanden,
hvaröfver jag icke vill
tala. Hvar har han sett
henne?«
Normann berättade i all
korthet, hvad han hade
erfarit af vännen.
Steinbach nickade då och
sade:
»Hennes namn känner han
således icke?«
»Nej.«
»Han skall få veta det.
Hon heter Zykyma. Det
torde på tyska betyda
Oleanderblomma.«
»Månne man kunde få reda
på, hvar denne Ibrahim
Pascha bor?«
»Hvarför eller hvartill?«
»Bara så, intet
särskildt!«
»Bah! Era tankar äro
lätta att gissa. Ni
önskar veta, hvar han
bor, för att erfara, hvar
hon kan finnas. Men
dervid skulle ni kunna
missräkna er. Hon bor
nemligen icke hos honom.«
»Å ve!«
»Raka motsatsen till å
ve! Och då jag
intresserar mig för er,
så skall jag beskrifva
den plats för er, der hon
uppehåller sig. Känner
ni kanske till
judekyrkogården på
hinsidan om stadsdelen
Khaladschi Oghli?«
»Ja.«
»Der äro två vattendrag,
som förena sig för att
sedan flyta ut i hamnen.
I sjelfva den vinkel,
hvilken bildas genom
deras förening, står ett
midt i en trädgård
beläget hus. Der håller
paschan den värdefullaste
delen af sitt harem
fördold.«
»Och äfven denna Zykyma?«
»Ja. Men tänk icke på
något umgänge med henne
eller än mindre ett
bortförande. Trädgårdens
murar äro oöfverstigliga
och vetta på två sidor åt
vattnet. För öfrigt
håller paschan mycket
sträng vakt. Jag varnar
er!«
»Tack! Men, herr
Steinbach, hur vet ni
allt detta?«
»Af en ren
tillfällighet.«
»Å nej. Ni är en annan,
än ni synes vara!«
»Tror ni det? Hm!«
»När jag ser, att en
pascha lyder er, så måste
han väl ändå stå under
er.«
»Detta kan ju vara ett
felslut.«
»Åhå!« menade då lorden.
»Mig, en lord af Gamla
England, behandlade denne
hundturk som en åkersork.
Men så snart ni kom, så
gaf han med sig. Ni är
ingen vexelkarl eller
möllarelärling utan
någonting helt annat.
Nämnde ni inte mitt namn
tidigare?«
»Jo.«
»Hvarifrån känner ni
mig?«
»Jag har haft nöjet att
se eder i London.«
»Hvar? Hos hvem?«
Steinbach ryckte på
axlarne och svarade:
»Kanske skola vi tala
härom senare någon gång.
Men nu måste jag taga
afsked. Det skymmer
kraftigt och i denna
trakt bryter natten in
snabbt. God natt alltså,
mina herrar. Helsa herr
Wallert ifrån mig!«
Han vände sig skarpt om
och vek raskt af rundt
nästa grafplatshörn.
»En hemlighetsfull man!«
sade målaren.
»Jag skall taga reda på
hemligheten! Så han har
alltså sett mig också!
Kanske också vid
blåsbälgarne i
Paulskyrkan.«
»Hur kommer ni in på
desse bälgar?«
»Emedan tidigare --- ä,
Sapperment, herr Normann,
någonting har händt mig,
hvaröfver ni skall glädja
eder!«
»Säg mig först, hur ni
har kommit hit till
kyrkogården, mylord!«
»Nå, på dessa mina ben!«
»Det visste jag redan
utan ert svar!«
»Nå ja. Ni vet, att jag
har någonting för afsigt,
jag menar naturligtvis
enleveringen. Då har jag
hört, att de turkiska
damerna gärna besöka sina
kyrkogårdar, att de till
och med fira sina
sammankomster och
sqvallersällskap der.
Till följd deraf kom jag
hit för att se mig
omkring, hvilken jag
skulle kunna bortföra.«
»Så, så! Er möda var
förstås förgäfves?«
»Åhå! Hvad tror ni om
mig!«
Han stälde sig i en pose
och tog på sig en min,
sådan en romersk
triumfator skulle kunnat
anlägga.
»Alltså fann ni ändå
något?« frågade målaren
klentroget.
»Ja.«
»Hvar?«
»Der, till höger, under
träden.«
»Der hade jag velat
lyssna!«
»Ja visst! Då hade ni
fått höra ert blåa
underverk. Vi äro
nemligen eniga.«
»Hvilka äro dessa vi?«
»Nå, vem annars än jag
och hon.«
»Hon? En qvinna?«
»Nej.«
»Således en man?«
»Sapperment! Gör inga
dumma vitsar! Med en
qvinna förstår jag ett
gift subjekt af qvinligt
kön. Det är emellertid
den ifrågavarande icke;
hon är ogift, en flicka.«
»Hoppla!« menade målaren,
för hvilken det icke
ville synas riktigt
troligt, att lorden hade
gjort en sådan bekantskap
här.
»Tviflar ni kanhända?«
ȁ nej! Har ni sett
henne?«
»Herregud! Jag måtte väl
se henne, när jag talar
med henne och
öfverenskommer med henne,
att jag skall enlevera
henne.«
»Ja så! Var hon vacker?«
»Den rena Venus, om än
jag inte har sett hennes
ansigte.«
»Inte det? Och likväl
vet ni, att hon är en
Venus?«
»Ja. Jag fick kyssa
henne på handen.«
»Då har ni visst nog
avancerat mycket snabbt.
Vet ni namnet?«
»Nej.«
»Bostaden?«
»Inte det heller.«
»Jag trodde, ni tänkte
bortföra henne!«
»Naturligtvis!«
»Då måste ni ju veta,
hvar hon bor!«
»Det är sant; hittills
vet jag det icke; men hon
skall föra oss dit nu.«
»Oss? Hvem är det?«
»Det är naturligtvis vi,
ni och jag.«
»Ja så! Hon tänker leda
oss till sin våning?«
»Ja; hon har lofvat mig
det.«
»Hvar skall vi då träffa
henne?«
»Der, hvarest ni stego
ur. Hon skall vänta
der.«
Nu började en aning gry i
målarens hufvud. Han
satte opp ett högst
spändt ansigte och
frågade:
»Hur kom ni till att tala
med henne?«
»Hon kom ifrån
begrafningsplatsen och
gick åt olivträden. Jag
mötte henne och då
helsade hon mig på
engelska. Jag frågade
henne, om hon kände igen
mig, och då påstod hon,
att hon hade sett mig i
Paulskyrkan, der jag
under orgelspelet
trampade blåsbälgarne.«
Nu kunde Normann icke
hålla sig längre. Han
brast ut i ett högljudt,
hjertligt skratt. Det
förargade engelsmannen.
Han stötte vredgadt med
paraplyet emot marken och
frågade:
»Hvad grinar ni åt? Jag
tycker inte, att en
enlevering är något
löjligt. Man riskerar
ändå alltid dervid ett
stycke af sitt skinn!«
»Alltid! Således har ni
kysst henne på hand?«
»Ja. Och hvilken liten
hand! Hon var en riktig,
äkta turkinna. Det såg
jag på det, att hon inte
hade något begrepp om ett
verkligt, ordentligt
äktenskap. Hon föreslog
mig, att vi två, nemligen
ni och jag, skulle dela
henne mellan oss, efter
att vi hade bortfört
henne. Hvar och en
skulle ha henne åtta
dagar åt gången såsom
hustru.«
Normann brast ånyo ut i
ett högljudt skratt.
»Ja, nu kan ni grina,«
menade lorden; »deremot
har jag intet, ty det
förekommer mig ohyggligt
skojigt. Men jag har
sannerligen glömt
hufvudsaken. Hon uppdrog
nemligen åt mig, att er
vän --- å, denne tysk,
som verkar vara en
pascha, sade ju också,
att er vän hade aflägsnat
sig!«
»Ja; vi träffa honom vid
vattnet. Kom med!«
När de kommo ned till
stranden, höll der en
kaik, hvari Wallert satt
och väntade. Hans ögon
skeno lustigt opp, när
han fick syn på
engelsmannen. Normann
förestälde de tvenne för
hvarandra. Lorden tog
tysken i noga betraktande
och sade sedan:
»Underbart! I mitt
galleri har jag
porträttet af en
slägting, som ni liknar
precis. Men jag ber,
herr Normann, kaiktschin
tänker ju redan bege sig
åstad!«
»Skall han inte det?«
»Nej. Ni vet ju, hvem vi
vänta på.«
Wallert ansträngde sig
att uppvisa en obesvärad
min och frågade:
(slut på andra afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 3.
--
(*) Ni: här användes i
tyska texten »Sie«, ehuru
samtalet säges utspinna
sig på engelska, så att
tilltalet borde vara
»Ihr« på det vis, som för
öfrigt mest brukas i
denna roman. Vi
bibehålla dock förlagans
inkonseqvens här.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 002 senast ändradt 6 Aug 01:31
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
