Han kröp ut ur sitt gömställe och vidare på marken ända fram till baksidan av nästa buske. Sålunda kröp han ifrån buske till buske, tills han nådde de buskar, vilka befann sig på högst sex stegs avstånd ifrån dörren. De bestod av med vildvin igenomträngd, buskaktig fläder och bildade, när man väl en gång hade arbetat sig in, till och med på ljusa dagen ett helt tillräckligt gömställe. Sam befann sig trots sitt betydande kroppsomfång mycket snart i busksnårets inre och han visste där att inrätta sig så slugt och maskera sig med grenar, att det hade fordrats västmannens övade öga för att upptäcka honom.
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (038) senast ändradt 10 Aug 23:41  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden38.html

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯

Afsnitt 38

men förblifva nära henne,
en trogen engel till
hennes skydd och skärm,
så länge hon var kallad
att vandra på jorden.

Sålunda skred han,
försjunken i saliga och
drömska tankar, omkring i
trädgården hit och dit,
tills plantageegarens
röst väckte honom ur hans
rufvande:

»Här är I ju, monsieur
Adler!  Jag har sökt er
öfverallt.  Er närvaro är
synnerligen nödvändig!«

»Jag står till tjenst,
monsieur,« svarade Adler,
ännu halft i drömmen.

»Godt!  Det handlar om
att kunna aflossa några
lika så goda skott,
liksom I gjorde den
gången, när I sigtade på
den röde Burkers bror.«

»Men ändock intet
liknande!«

»Alldeles det samma till
och med.  Burkers är i
närheten för att hämnas i
natt.  Kom med mig!  Jag
skall berätta er det.«
--- ---

Sam hade, efter att han
hade tagit afsked af
plantageegaren och dennes
dotter, återkommit till
Jim och Tim.  Den förre
hade brummat förebrående:

»Hvar blir du af?  Vi ha
väntat här redan i två
hela evigheter.  Du hade
väl förgapat dig i den
lilla, du talade med der
hänne?«

»Ja.  Det gick mycket
raskt.  Att se, förälska
sig, kärleksförklaring,
förlofning, allt är
öfver.  Hon drager med
såsom min squaw till
Vestern och skall bli min
björninna.«

ȁ ve!  Der blir en stor
mängd unga björnar.  Då
får den gamle flitigt
ombesörja villebråd och
hallon.«

»Det skall han gerna och
flitigt göra.  Men I
kunnen se på och slicka
er om munnarne.  I fån
intet deraf.  Jag har
gjort plantagens herre
uppmärksam på den
kommande aftonen.  Vi
återvända efteråt till
honom för att hålla
krigsråd.  Men nu söka vi
först opp vår gode
monsieur Walker.
Kommen!«

De fortsatte sin väg helt
i den tidigare
ordningsföljden.  Sam
främst.  Han var en
utmärkt stigfinnare.
Ännu vida mer än två
timmar efteråt, till och
med på öppna vägen,
bestämde han de spår, den
sökte hade efterlemnat.
Sålunda kommo de ut ur
trädgården och till den
sockerplantage, vägen
sönderskar i tvenne
hälfter.

Långt der utanför
sträckte vid horisonten
skogen ut sig och sände
enstaka buskverk längre
in.  Der fingo de tre syn
på Bommys koja.

Sam höll in och mönstrade
terrängen.  Efter att han
några gånger
eftertänksamt hade vaggat
hufvudet hit och dit,
sade han:

»Det är utan tvifvel
niggerns koja, och denne
väg leder oss snörrätt
emot den.  Om vi följa
den, så skall man helt
visst se oss redan på
långt håll, och då är
Walker förlorad för oss.
Vi måste alltså smyga oss
fram.  Det tillgår på
bästa sätt så, att vi
smyga oss rundtenom
sockerplantagen.  Den är
inhägnad med buskar, och
om vi hålla oss i de
senare, skall man ej
lägga märke till oss.
Kommen!«

De följde hans åsigt utan
motsägelse och befunno
sig efter föga mer än en
fjerdedels timme gömda i
en tät busksträng,
hvarifrån man noga kunde
öfverblicka kojans
baksida och äfven kunde
nå den med en gevärskula.
De lågo på kanske åttio
stegs afstånd.
Mellanrummet var besatt
med några också mycket
tjocka buskar och
buskgrupper.

»Nu blifven I här,« sade
Sam.  »Jag smyger mig
vidare fram och söker
uppnå de buskar, der stå
midt emot dörren.  Sen i
mig i fara, så sänden I
mig era kulor till
hjelp.«

»Är det inte bättre, om
vi gå in strax?« frågade
Jim otåligt.

»Nej, du gamle.  Först
vill jag veta, hur landet
ligger.  Det skenbart
onödiga är mycket ofta
det aldra nödvändigaste,
och det är inte alltid
den kortaste vägen, der
är den bäste.  Väntan
leder ibland snabbast
till målet.«

Han kröp ut ur sitt
gömställe och vidare på
marken ända fram till
baksidan af nästa buske.
Sålunda kröp han ifrån
buske till buske, tills
han nådde de buskar, der
befunno sig på högst sex
stegs afstånd ifrån
dörren.  De bestodo af
med vildvin igenomträngd,
buskaktig fläder och
bildade, när man väl en
gång hade arbetat sig in,
till och med på ljusa
dagen ett helt
tillräckligt gömställe.
Sam befann sig trots sitt
betydande kroppsomfång
mycket snart i
busksnårets inre och han
visste der att inrätta
sig så slugt och maskera
sig med grenar, så att
det hade fordrats
vestmannens öfvade öga
för att upptäcka honom.

Kojan var oppförd af så
kallade logs, af
kraftiga, massiva
timmerstockar; äfven
taket bestod af sådana
tjocka stammar.  På hvar
och en af de fyra sidorna
befann sig en uthuggen
öppning på föga mer än en
qvadratfot till fönster.
Dörren ledde, såsom det
ofta förekommer, ifrån
andra sidan in i det
inre.  Den öppnades ej
inåt utan utåt --- liksom
äfven luckorna --- och
bestod af tjocka, öfver
hvarandra spikade brädor.

Det betraktade Sam mycket
noga.

»Hm!« brummade han för
sig sjelf.  »Godt, att
dörr och fönster gå utåt.
Då kan man spärra dem, så
att de der inne bli
fångna likt vattenmusen i
strandhålet.  Jag skall
--- ---«

Han hejdade sig.  Der var
något bättre att göra än
att gifva de egne
tankarne audiens.  Dörren
stöttes opp.  En neger
utträdde och gick
rundtenom kojan,
försigtigt och högst
uppmärksamt blickande sig
omkring åt alla håll.
När han ifrån andra sidan
återvände till dörren,
sade han in i öppningen:

»Det går.  Der befinner
sig ingen menniska i
närheten.  Kom ut,
Daniel.«

Der visade sig en annan
neger, iklädd blårandigt
tyg, barfota, barhufvad
och obeväpnad.  Han blef
stående och blickade sig
likaledes omkring.  När
han ej märkte något
oroväckande, sade han:

»Dumt, att man endast får
lof att hviska hos dig.
Hvem är då mer hos dig?«

»Också en vän.«

»Hvar då?«

»Det angår dig inte.  Du
har sagt mig budskapet;
jag är med, och hvad der
mer är att anmärka, det
kan du lägga till nu.
Han der inne hör oss icke
här.«

»Är han ännu här i
qväll?«

»Det tror jag inte.«

»Det är bra.  Vi behöfva
inga vitnen.  Först hade
vi en annan plan, men der
föreföllo ha varit
främmade i vår närhet för
att aflyssna oss.
Kaptenen tror visserligen
icke derpå, men i fall, i
fall.  Då jag känner dig
så väl och du också redan
har bevisat oss andra
tjenster --- naturligtvis
emot goda pengar --- så
blef jag skickad till dig
för att fråga.  Jag är
kommen öfver floden på en
vassbunt.  Prick nio
komma vi hit.  När det
sedan brakar löst på
slottet --- det beror på
omständigheterna och
bestämmes af den röde
Burkers.  Har du
brännvin, så det räcker?«

»Mer än I behöfven.«

»Godt!  Skaffa alltså
undan honom der inne, så
att vi äro ensamma i
qväll!«

Han gick sin väg, också
åt skogen till, för att
der finna betäckning.
Bommy --- värden --- blef
stående ännu en liten
stund och inträdde sedan
åter i kojan.  Sam höll
det ej för tillrådligt
att ensam inträda i dess
inre.  Han var öfvertygad
om, att Walker befunne
sig i densamma.  Kanske
skulle der bli strid;
negern skulle hjelpa den
andre.  Det var onödigt
att försätta sig i fara.
Derför kröp han fram ur
sitt gömställe, sedan han
hade väntat en stund, och
smög sig rundt omkring
blockhuset, uppmärksamt
lyssnande efter, om han
kanske hörde en röst
eller något förrädiskt
buller; men der lät sig
intet höra.  Nu återvände
han till dörren och
vinkade åt det ställe,
hvarest de begge
brödrarne befunno sig.
Han lät dem också genom
tecken förstå, att de
skulle söka betäckning så
mycket som möjligt för
att komma fram obemärkt,
men Tim sade till Jim:

»Nu är det sak samma, om
man ser oss.  In gå vi
ju, och då blir allt
vårt, hvad som deri är.«

»Sam skall skälla.«

»Pshaw!  Han krånglar för
mycket.  Nu har han
ödslat väck en massa tid
och hvartill?  Der har
han legat i busken för
att glo på en gammal
nigger.  Löjligt!  Kom!«

Han lemnade sitt
gömställe och stegade
helt öppet fram åt
stugan.  Jim följde
honom.  De hade ännu icke
nått fram till Sam, när
dörren, der icke hade
varit stängd utan endast
stäld på glänt, blef
igendragen och bullersamt
förreglad.

»Verdammt!« vredgades
Sam.  »Hvad faller då er
karlar in, att I kommen
löpande hit så öppet!
Tron i kanske er vara de
enda menniskor, der ha
ögon i hufvudet?  Eller
menen I, att man har
gjort flera fönsterhål i
detta näste bara för det,
att man skall kunna kika
in, men icke för att
äfven innevånarne skola
kunna kika ut?«

»Tim gjorde icke
annorlunda,« ursäktade
sig Jim.

»Och när han utkläcker en
dumhet, då måste du vara
med, hä?« Vestmän viljen
i väl vara?  Det fån I
slå i någon annan, men
försök icke med mig!
Den, der vill fånga en
fågel, han måste fint
smyga sig fram i det
fördolda, icke blott
dratta in så öppet,
liksom I hafven gjort
här!«

»Nå, den fågel, vi ville
ha här, den skall väl
ändock icke undslippa
oss.  Jag hoppas, han
redan befinner sig här i
denna gamla bur.«

Han pekade dervid på
stugan.  Sam visade sig
emellertid föga benägen
att ursäkta deras
oförsigtighet.  Han hade
verkligen och på fullt
allvar blifvit vred.
Hans eljest redan röda
ansigte uppvisade af
ilskan en ännu mörkare
färg.  Han svarade:

»Ja så!  Menar du, att
han befinner sig der
inne?  Om nu så icke är
fallet?«

»Då har du ju ingen
anledning att skälla ut
oss.«

»Och om han är der inne?«

»Då har du lika litet
anledning.  I detta fall
kan han ju alls icke
undslippa oss.«

»Ja, du har ett mycket
förståndigt hufvud, gamle
vän!  Hur skall du då
bemäktiga dig honom?«

»Nå, vi gå helt enkelt in
och hemta ut honom.«

»Fint!  Gör det, min
son!«

Han pekade på dörren.
Denna ordvexling hade
icke förts högljudt.
Dertill voro de tre ju
allt för kloka.  De hade
hviskat så sakta, att man
i stugans inre icke hade
kunnat förstå ett ord.
Jim smög sig fram till
dörren och försökte öppna
den.

»Fördömdt!« mumlade han
besviket.  »Den är ju
reglad inifrån!«

»Ja,« brummade Sam
förargadt.  »Först var
den öppen.  Men när I
kommen fram så öppet
tillsammans, liksom voren
I inbjudne af niggern som
faddrar på ett barndop,
då låste man förstås
snarast.«

»Då knacka vi på!«

»Man skall akta sig för
att öppna.«

»Då sparka vi in dörren.«

»Verkligen?  Så klokt!
Att sparka in en dörr,
der öppnar sig utåt, i
synnerhet, när den består
af så tjockt och dertill
dubbelt timmer.«

»Då spränga vi opp den!«

»Försök det!  Jag har
intet der emot, om du
vill ha en kula för
pannan.«

»Menar du kanske, att
niggern skulle skjuta?«

»Hvarför skulle han inte
det?  Jag skulle icke
förebrå honom det.«

»Han skulle bara våga!«

»Pshaw!  Han är husets
innehafvare.  Han kan
tillämpa sin
husbonderätt.  Han
behöfver blott öppna för
den, der är honom
välkommen, kan afvisa
hvarenda en annan och får
med vapen afvisa hvarenda
en, som emot hans vilja
försöker tilltvinga sig
tillträde.«

»En nigger!  Hvad tänker
du på!«

»Han är frigifven och
stugan har gifvits honom
i gåfva.  Han är egaren
och har alldeles samma
rätt, som en hvit, att
försvara sin egendom.
Dervid kan du väl nu
intet ändra.«

»Djefvulen tage honom och
den, der har frigifvit
honom!«

»Haden I tillämpat den
nödiga försigtigheten, så
hade dörren ej blifvit
låsad, och vi stodo nu
der inne och hade vår
fisk på kroken!«

»Är han då verkligen der
inne?«

»Ja.  De begge, jag
aflyssnade, talade
derom.«

»Hvem var då den andre
svarte?  Väl en af
monsieur Wilkins'
negrer?«

»Smaklig måltid!  Det var
en af de svarte, vi
aflyssnade der ute i
skogen i går hos röde
Burkers band.«

»Vad säger du!«

»Jag kände strax igen den
sällen, när han kom ut,
på den randiga trasa, han
hade om lifvet.  Och
äfven om detta icke hade
varit fallet, så hade jag
vetat, hur det låg till.
Han talade med Bommy om
Burkers.  Hade de begge
vetat, att Tjocke-Sam låg
gömd der i busken, så
hade de väl hållit sina
tjocka käftar.«

De yttrade sin förvåning
deröfver, att den röde
Burkers' ursprungliga
plan hade blifvit ändrad,
men också sin glädje
deröfver, att den gode
Sam ändå hade erfarit
denna.  Denne menade:

»Vi få dock för allt i
verlden ej låta det
märkas, att en af oss har
aflyssnat, eljest göra vi
oss sjelfva ett streck i
räkningen.«

»Men hvad skola vi nu
göra för att komma in i
stugan?«

»Vi måste just försöka
och se, om man släpper in
oss.«

»De skola akta sig!«

»Naturligtvis!  Då der
intet annat gifves, så
måste vi åtminstone gripa
efter detta halmstrå.«

»Knacka på då!«

Sam uppvisade ett i
högsta grad förvånadt
ansigte.

»Jag?« frågade han.
»Ären I från vettet?«

»Nå, hvarför icke?«

»Sannerligen, I ären icke
de jägare, jag har hållit
er för.  Man skulle
nästan kunna tro, att I
endast haden kallat er
för Jim och Tim utan att
verkligen vara de.  Menen
I kanske, att de begge
karlar, som befinna sig i
stugan, ha sett mig lika
väl som er?«

»Nej, säkert icke.«

»Nå, då skall jag heller
icke skrifva dem på
näsan, att jag är här.
Det vore den aldra
största dumhet, der blott
tänkas kan.  I knacken
sjelfva på, och när
förhandlingen icke leder
till något mål, då gån I
åter så öppet bort, som I
ären komne, så att man
kan se er inifrån.  Jag
förmodar, att man sedan
skall följa efter er för
att se, om I verkligen
aflägsnen er.  I detta
fall kilar jag raskt in i
stugan och är sedan
husets herre.  I löpen så
långt bort, att man måste
antaga, att I hafven
fogat er i det
oundvikliga, och sedan
kommen I hemligen
tillbaka till det
buskage, hvarest I förut
han legat gömda.  I
skolen väl vara så kloka
att upptäcka, hvar jag
befinner mig och hur det
står till med mig.  Det
öfriga är sedan er sak.
I fall det behöfs, kunnen
I nå stugan med kulor
ifrån ert gömställe och
ge denne Walker, den vi
äro ute efter, några lod
bly, i fall han vågar
komma ut eller rent af
försöker begifva sig
åstad derifrån.«

Jim nickade instämmande
och sade:

»Sam, du är verkligen
helt och hållet ett
sådant slughufvud, som
man har skildrat dig för
oss.«

»Menen I det?  Ja, det är
också nödvändigt, att
åtminstone jag håller
ihop förståndet, då man
med er hjelp inte ens kan
norpa en ynka gås, än
mindre någon häst.
Således, knacken en gång.
Men låt det icke märkas
på er, att I veten, att
den sökte befinner sig i
kojan!  Vi måste invagga
dem i säkerhet.« --- ---
---

Walker hade, nästan
drucken af den unga
plantageegaredotterns
skönhet, gått ifrån sin
tjuflyssnarplats och
naturligtvis i den
riktning, hvari de tre
jägarne några timmar
senare hade funnit hans
spår.

Vägen ledde midt igenom
sockerplantagen rätt fram
till skogsbrynet, vid
hvilkets buskage, såsom
redan kändt, negern
Bommys koja låg.  Det kom
väl till pass, att den
ensamme, försigtigt
omkring sig tittande
vandraren icke fick syn
på någon menniska, han
hade måst frukta att
möta.

Sålunda uppnådde han
osedd det lilla
blockhuset, hvars dörr
som vanligt stod öppen.
Tjufvar voro här ju inga,
då dessa trakters
praktfulla natur låter
äfven den fattigaste
nästan utan möda slå sig
fram till det, han
behöfver för sin
lekamliga näring och
nödtorft.  På sin höjd
vore då de främmade band
att frukta, hvilka
emellanåt läto tala om
sig till och med här i
Södern, men efter de
bofstreck, de någon gång
utförde, strax åter
försvunno på längre tid.

Negern satt alldeles bak
dörren på ett träblock,
der föreföll tjena honom
till älsklingsfåtölj.
Han rökte ur en efter
hand allt mer kortbiten
trästump någon hemmaodlad
tobak, hvars lukt eller
fastmer stank hade kunnat
vräka omkull en oxe i
vanmakt.  Dessa
menniskors nerver äro
starka, liksom vore de
gjorda af jerntråd.

Han höjde de stora, ur
det mörka ansigtet hvitt
glänsande ögonen emot
främlingen men blef
sittande och sade intet
ord till välkomnande.
Han föreföll endast hålla
det för passande att med
skarp blick mönstra den
inträdde från hufvud till
fot för att kunna säga
sig, hvad han väl hade
att vänta af denne.

»Good morning, sir!«
helsade Walker.

Bommy svarade icke.
Denna höfliga helsning af
en hvit gentemot en svart
endast förstärkte hans
misstro.

»God morgon, sir, sade
jag!« upprepade gästen i
skarp ton.

»Det hörde jag,« svarade
negern likgiltigt.

»Kan I icke återgälda
helsningen?«

»Nej.«

»A!  Hvarför icke?«

»Emedan den ej är
uppriktigt menad.«

»Åhå!  Huru tänker I
bevisa det?«

»I tilltalar mig icke med
du, och I ger mig titeln
sir.  Det gör en hvit
endast då, när han menar
illa med den svarte.«

»Kanske gör jag det
derför, att jag menar det
bättre med er än tusen
andra.«

»Om det vore sant!«

»Det kan I tro.«

»Till att börja med tror
jag det icke.«

»Blixt och dunder!  I är
mycket uppriktig.«

»Det är bättre än bakslug
höflighet.«

»Men en alltför stor
uppriktighet öfvergår
lätt i det, man kallar
grofhet.«

»Tag det, som I vill.«

»Låt gå för det!  Icke
sant, I kallar er Bommy?«

»Ja, master.«

»Har I icke någon sup
till mig?«

»Nej.«

»Jag trodde, I var
krögare.«

»Det är jag.«

»Då har I väl något
brännvin!«

»Men ej för alla.«

Han satt också nu
alltjemt på sin klots.
Han hade ej gjort några
andra rörelser än de, der
voro nödvändiga för att
dra röken ur pipstumpen
och åter blåsa ut den.
Han var af bred gestalt
med öfver måttan långa
lemmar, såsom man ju är
van att se det hos
negrer.  Hans ansigte
egde en utomordentlig
fulhet.  Det var
sönderslitet af kopporna.
Hans ögon hade ett
stirrande, lömskt
uttryck, nästan som man
kan iakttaga det hos
vilda bufflar på prärien.

Walker hade stält sig
bredbent framför honom
och dittills fört
samtalet med leende
ansigte.  Negerns
knarriga väsen föreföll
roa honom.  På de sista
grofva orden svarade han
honom i lugnaste ton:

»Har I alltså inte en
slurk för mig ändå?«

»Nej.«

»Hvarför icke?«

»Jag känner er ej.«

»Hm!  Då är det visst nog
nödvändigt, att vi så
snabbt som möjligt lära
känna hvarandra.«

»Det har jag ingen tid
till!«

»Fy, gamle gosse!  Förut
tycktes I mig vara
originell; men nu blir I
grof.  Skäms på er!  Men
jag vill nu tvunget
dricka en gin eller
whisky med er, och då I
endast gör detta med
bekanta, så skall jag bli
här, tills I har lärt
känna mig.«

Der voro olika pålar
nerslagna i marken och
försedda med brädor; de
utgjorde primitiva bord
och bänkar, der kunde
duga för de gäster, som
besökte denna lokal.
Walker satte sig på en af
desse grofve bänkar och
lade på yankeemaner benen
gemytligt på bordet.
Negern åsåg lugnt detta
under några ögonblick;
sedan reste han sig opp
och sade:

»Huru länge tänker I er
slå er ner här, mylord?«

»Så länge, tills vi bli
gamla bekanta.«

»Det skall väl aldrig
bli, ty om mindre än två
minuter skall I flyga ut
igenom dörren här.«

»Gör inga dumma vitsar!«

»Vitsar?  Jag talar på
fullt allvar.«

»Det tror jag nu visst
nog icke.«

»Då skall I strax bli
tvungen att tro på det.
Skaffa ner era ben der
ifrån bordet, eljest
skall jag hjelpa er på
trafven!«

Han gjorde min af att
gripa efter den hvites
ben; denne drog dem
snabbt till sig och sade
leende:

»Sannerligen, mannen
menar allvar!  Nå, det
behagar mig!  Jag ser
derigenom, att I är en
handlingskraftig
menniska, man kan
använda.  Säg mig en
gång: Förtjenar I er
kanske icke gerna två
guldmynt eller också
tre?«

Den svartes ögon
blixtrade till.

»Två eller tre?« frågade
han. »Mycket gerna, men
ännu hellre hundra.«

»Godt!  Der kunna väl bli
hundra, om jag i er lär
känna en nyttig man.«

»Jessus!  Jessus!  Är det
sant?  Hundra?«

»Ja, hundra.  Kanske
också ännu mer.«

»Ack, mylord, lägg lugnt
era ben på bordet igen.
I kan lägga dem,
hvarhelst det än behagar
er.«

»Till och med på ryggen?«

»Ja, till och med på min
rygg, nemligen om det
betalas väl.«

»Hvad det beträffar, så
behöfver I ej bekymra er.
Jag plägar alltid väl
betala det, man uträttar
för mig.«

»Hvad är det då, I
begär?«

»Först ett glas
brännvin.«

Negern rynkade åter
pannan och svarade:

»Er fördömda snaps.  Kan
I då icke begära något
annat?«

»Det skall jag också
göra.  Men nu är jag ännu
nykter.  Jag måste helsa
magen god morgon.«

»Men om nu master Wilkins
har skickat er för att
sätta mig på prof!«

»Fy fan!  Det skulle han
ej göra.«

»Så säga alla.«

»Är I då så rädd för
master Wilkins?«

»Rädd?  Jag?  Pshaw!«

Han drog opp axlarne och
gjorde en min, hvarur en
utomordentlig ringaktning
talade.  Walker såg detta
och anmärkte:

»Hvarför frågar I så
efter honom, om I icke
fruktar honom?«

»Emedan jag gerna håller
ett godt förhållande till
grannen.«

»Får I icke servera
hvemhelst, I vill, er
gin?«

»Hvarför icke, om det
behagar mig.  Master har
förbjudit sitt folk att
komma till mig, och om än
jag kanske ej är rädd för
honom, så kan han ändock
skada mig, om jag icke
åtminstone någorlunda
rättar mig efter hans
vilja.«

»Och I håller mig för en
hans utsände?«

»Är det inte möjligt, att
I är en?«

»Jag?  Aldrig!  Tvärt
emot!«

»Hvad vill I dermed ha
sagt?«

»Att jag är ingen vän af
er Wilkins.«

»Åhå!  I vill blott
invagga mig i säkerhet.«

»Faller mig inte in!
Hvar nu inte en sådan
tok, utan haf förtroende
för mig!  Jag skulle
vilja erfara ett och
annat om Wilkins.«

»Af mig erfar I intet.«

»Kanske ändock.  Jag
skall ju löna era
tjenster mycket väl.«

»Vänd er till någon
annan!«

»Det är der inga.  Denne
Wilkins förefaller ju
formligen ha förtrollat
sitt folk.  De hänga ju
på honom likt kardborrar
på en klädning, alldeles
liksom vore han Gud Fader
i himmelen!  Men jag
behöfver en man, som har
ett klart hufvud och icke
låter sig lura.«

»Hm!  Det är jag,« myste
Bommy.

»Jag skall uppriktigt
tillstå för er, att jag
gerna skulle syna honom i
sömmarne efter något
fel.«

Då gjorde negern en
rörelse af glad
öfverraskning och sade:

»Syna i sömmarne efter
något fel?  Aha,
verkligen?  Säger I
sanningen?«

»Ja, visst nog.«

»Då är I verkligen ej
hans vän?«

Walker reste sig opp
ifrån bänken, lade handen
på hans axel och svarade
i mörk, öfvertygande ton:

»Hans vän?  Jag säger er,
att han ingen större
fiende kan ha än mig.«

»A, om det vore sant!«

»Det är sant.«

»Kan I svära på det?«

»Ja, med alla verldens
eder.«

»Har han gjort er något?«

»Det hör inte hit nu.
Det är endast frågan, om
I vill tjena mig, när det
gäller att spela honom
ett spratt.«

»Gerna, utomordentligt
gerna!  Alltså ett spratt
handlar det om, bara?
Det är litet, mycket
litet!«

Det beklagande, der ljöd
ur dessa ord, var ett
helvetiskt.  Hans skratt
var dervid en djefvuls.
Tänderna blixtrade ur den
oppspärrade munnen liksom
ur ett rofdjurs käftar,
hvilket gläder sig åt
sitt byte.

»Å, det är icke så litet.
Der är stor skilnad på
spratt och spratt.  Der
äro olika sorters spratt
och streck, skälmspratt,
bofstreck och så vidare.
Ett lustigt spratt är
till att grina åt; men
ett mycket allvarligt
streck, som beröfvar
andra ära och lif, det
kan vara ännu mer att
grina åt.«

ȁ Jessus, Jessus!  Om
der vore ett sådant
streck!«

»Nå, det är ett sådant.
Jag skall öppet tillstå
det för er.«

»I vill beröfva honom lif
och ära?«

»Förhoppningsvis.  Men
först afser det hans
egendom.«

»Plantagen?«

»Ja, han skall alltför
länge ha innehaft den.
Vill I hjelpa mig med
det?«

»Mycket, mycket gerna, om
I betalar bra.«

»Det skall jag, såsom jag
redan har sagt er.  Jag
kan alltså säkert räkna
med era tjenster?«

»Helt visst!«

»Stäng då dörren, så att
vi icke bli öfverraskade.
Jag måste nemligen säga
er, att man icke får se
mig här hos er.«

»Hvarför icke?« frågade
negern, i det han sköt
regeln för dörren.

»Det skall jag säga er,
när I har gifvit mig en
liten slurk.«

Bommy gick in ett hörn af
rummet och lyfte på ett
trälock, hvarunder der
befann sig ett fyrkantigt
hål, der utgjorde hans
källare.  Han tog en
flaska och två glas samt
satte sig dermed midt
emot den hvite.

Walker hade under tiden
sett sig omkring i
utrymmet.  Han granskade
hela blockhusets fyrkant.
Två bord och fyra bänkar,
förfärdigade på redan
angifvet vis, den
träkloss, hvaruppå negern
förut hade suttit, en
spis med tvenne grytor
och ett stekjern, hålet
med flera flaskor och
glas, en yxa, ett par
knifvar på andra bordet,
ett gammalt paraply, i
ett hörn ett lager af löf
och i ett annat en hög
bränne; det var allt,
hvad ögat såg.

Negern såg sin gästs
iakttagande blick och
frågade:

»Behagar er mitt palats?«

»Alldeles icke,« svarade
Walker.

»Ja, liksom i New-York
eller New-Orleans är här
icke inredt.«

»Det behöfs ej heller.
Men något skulle I ju
kunna ha i all enkelhet.
Något, sådant en man
liksom jag och I
emellanåt kan behöfva.«

»Jag har allt, hvad jag
behöfver,« sade negern
med ett slugt leende.

»Men ändå icke det, jag
menar.«

»Nå, hvad menar I då?«

»Hm!  Jag menar ett
litet, stillsamt ställe,
hvarest man kan tala utan
att blifva aflyssnade och
der man icke kan ses af
enhvar.«

»A, I menar ett
gömställe?«

»Ja, visst nog.«

»Hm!  Jag har redan sagt
er, att jag har allt,
hvad jag behöfver.«

»Så, så!  Då synes I
alldeles icke behöfva ett
sådant gömställe?«

Negern blinkade listigt,
visade tänderna och sade:

»Icke jag, men emellanåt
andra.«

»Blixt och dunder!  Då
har I ett gömställe?«

»Ja, sir.«

Walker kastade än en gång
en mycket omsorgsfull,
forskande blick omkring
sig och sade sedan:

»Men inte här i stugan!«

»Icke?«

»Nej, säkert icke!«

»Huru kommer I fram till
denna egendomliga åsigt?«

»Man måste dock se något
spår deraf.«

Då gaf negern till ett
högtljudt och hånfullt
skratt:

»Hahahaha!  Se något spår
deraf!  Det vore mig ett
fint gömställe, hvilket
en främmad, såsom I är,
redan efter fem minuter
kan upptäcka.  Då måste
jag ju vara vansinnig.«

»Hm!  Jag har en mycket
skarp blick.  Jag skulle
ovilkorligen märka något.
Ert gömställe skall väl
då alltså befinna sig
utanför stugan.«

»Gör er då inte löjlig,
sir!  Jag sätter blott
det fall, att vi begge
sutto här, och der komme
någon, som ej finge se
er; han knackade på der
ute.  Skulle jag då kunna
skaffa ut er för att
gömma er?«

»Förvisso icke.«

»Gömstället måste alltså
befinna sig här.«

»Men hvar?  Kanske under
löfven i ert nattläger?«

»Att jag skulle vara så
dum!«

»Eller der under
brännehögen?«

»Hvad tänker I på!  Just
på desse platser skulle
man först söka.«

»Hvar annars, då?«

»Der frågar I mig för
mycket.  I har endast
varit här några
ögonblick, och jag känner
er ännu ej.  Då får I
icke vänta er, att jag
strax skall afslöja eder
min största och bästa
hemlighet.«

»Helt rätt.  Men denna
hemlighet kan väl heller
ej vara mycket värd.«

»Hvarför icke?«

»Har I icke fått denna
stuga skänkt af
plantageegaren, såsom jag
hörde?«

»Jo, och en liten åker
dertill.«

»Plantageegaren har väl
känt stugan?«

»Mycket noga.«

»Nå, då känner han
således äfven gömstället,
och det kan alltså icke
vara er till någon
nytta.«

»Åhå!  Denna förborgade
plats var först icke der.
Jag har först senare
egenhändigt anlagt den,
och det har kostat mig
mycken list och möda att
icke låta något märkas
deraf och icke bli förråd
dervid.«

»Hm!  Underbart!  Man kan
nästan inte tro det.  De
fyra nakna väggarna och
det nakna taket!  Och der
skulle vara ett
gömställe!«

Han betraktade än en gång
noga kojans inre,
undersökte sedan sängen
och rishögen, grep sedan
också i det visst nog
knapt tre fot djupa
källarhålet, trädde till
och med fram till spisen
och rotade omkring i
askan --- förgäfves.

Negern åsåg honom med
stolt tillfredsställelse.

»Icke sant?« sade han,
»Bommy är skicklig?«

»Utomordentligt, om det
nemligen är sant, att här
är en sådan plats.«

»Der är en sådan, och
ingen finner den.«

»Då är jag verkligen
kommen till rätt man hos
er.  Jag måste nemligen
säga er, att det kanske
är nödvändigt att gömma
mig här en kort tid.«

»För hvem?«

»Hm!  Måste I veta det?«

»Naturligtvis.  Jag måste
dock erfara, för hvem och
i hvilken angelägenhet,
jag försätter mig i
fara.«

»Nå, jag skall alltså en
gång vara uppriktig emot
er, fastän jag eljest
icke plägar upplysa en
menniska om någon
angelägenhet, der ej
angår henne.«

Han fylde sitt glas,
stjälpte i sig dess
innehåll och fylde äfven
negerns.  Han påtog sig
en min af förtrolig
uppriktighet; men likväl
föll det honom alldeles
icke in att inviga negern
i sina hemligheter.

Den senare tömde sitt
glas två gånger; det kom
ju på den främmades
räkning; och han sade:

»Låt höra då, mylord.
Jag är mycket nyfiken.«

»Icke sant, master
Wilkins har en bror?«

»Ja, en äldre bror.«

»Kände I honom?«

»Visst nog kände jag
honom.  Jag var hans
liftjenare.  I skall
lägga märke till, att jag
förmår uttrycka mig
bättre, än den vanlige
negern.  Detta kommer sig
deraf, att jag städse var
nära massas person.  Han
dog och förordnade i sitt
testamente, att jag
skulle frigifvas och
erhålla denna stuga såsom
egendom.«

»Mycket godt!  Då känner
I således familjen
Wilkins förhållanden
mycket noga?«

»Så noga, som en
liftjenare kan känna till
dylikt.  Man ser då mångt
och mycket.«

»Hade denne äldre Wilkins
icke också barn?«

»Endast en son.«

»Lefver han ännu?«

»Det vet jag inte.  Han
har begifvit sig ut på
resor och är hittills ej
återkommen.«

»Hvarhän?«

»Det vet jag inte, men
farbroren och brorsonen
skola väl veta det.  Det
har aldrig kommit till
mitt öra, att någon som
helst annan person skulle
ha yttrat någonting
rörande detta.  Jag var
icke mer på slottet, när
brorsonen begaf sig
åstad.«

»Hurudant var ert
förhållande till honom?«

»Mycket dåligt.  Han var
motsatsen till sin far
och kunde ej tåla mig.
Jag har erhållit månget
slag och mången spark af
honom.  Han menade, att
jag till följd af hans
faders godhet hade
blifvit en mycket fräck
yngling.«

»Deri hade han väl mycket
orätt?« frågade Walker
med ett menande leende.

Negern gaf till ett
gapskratt och svarade:

»Höflig emot denne gosse
var jag visst nog aldrig.
Derför förebrådde han sin
fader ännu i dennes graf,
att den senare hade tänkt
på mig i sitt
testamente.«

»Hm!  Hm!  Jag tror, han
ännu lefver.«

»Huru?  Hvad?  Har I
kanske en aning om, hvar
han befinner sig?«

»En aning, ja.  Han
sänder just nu tre af
sina bäste vänner hit på
besök.«

»Hvad är det, I säger,
mylord!  Hvilka äro desse
gynnare?«

»Tre jägare.  Nemligen
Tjocke-Sam och de ---
---«

»Den tjocke Sam Barth
kanske?« afbröt honom
negern raskt.

»Ja.  Känner I honom?«

»Genom berättelser.«

»De begge andre äro
bröderna Snaker, hvilka
såsom häst- och
mulröfvare länge ha
drifvit omkring i
Vestern.  De komma, såsom
jag tror, hit på hemligt
uppdrag af den unge
Wilkins.  De veta, att
jag också befinner mig
här för att omintetgöra
deras afsigter; och
således är det möjligt,
att de söka efter mig.«

»Skola de icke finna er?«

»Nej, för allt i verlden
icke!  De få icke ana, på
hvad vis jag skall
agitera mot dem här.  Jag
vet alldeles bestämdt,
att de redan i dag på
förmiddagen skola söka
efter mig.  Derför är det
mig kärkommet att höra,
att I har ett så godt
gömställe.«

»Det har jag visst nog;
men --- --- ---«

Han kom af sig och
blickade eftertänksamt
ner på golfvet.  Det,
Walker hade sagt honom,
räckte ej för honom; det
var honom alltför
dunkelt, alltför litet,
alltför otillräckligt.
Walker kände det mycket
väl.  Hvad han hade sagt,
var ren uppfinning.  Han
måste komma med en annan
anledning; och det tyngst
vägande skäl, det aldra
mest öfvertygande är
städse det, han nu
tillgrep.  Han stoppade
nemligen handen i fickan
och drog opp en börs,
igenom hvars maskor
talrika guldmynts glans
blixtrade.  Han tog fram
tre af desamma, höllo
fram dem till negern och
sade:

»Här, Bommy, en liten
handpenning, om I vill
bli min kumpan.«

Den svarte grep snabbt
och girigt efter dem; men
den hvite drog handen med
guldet ännu snabbare
tillbaka.

»Hvad?  Hvarför ger I mig
dem icke?« frågade Bommy.

»I har ju ännu ej svarat
mig.«

»Ja, ja!  Jag hjelper
er!«

»I ger mig ock ert
gömställe, om jag skulle
behöfva det?«

»Visst nog, visst nog!
Ge bara hit pengarne.«

»Bara tålamod, tålamod!
Först skaka vi hand på
det!«

Han höll fram handen; den
svarte slog kraftigt i
handen och erhöll sedan
pengarne.  Han höll opp
dem framför ögonen, drog
ansigtet till en min af
förtjusning, gjorde ett
luftsprång och ropade:

»Guld, guld, guld!  Och
jag kan få ännu mer?«

Ȁnnu mycket mer, om I
tjenar mig troget.«

»Å, jag är trogen, mycket
trogen.  Jag kämpar för
er!  Jag dör för er!  Jag
gör allt, allt för er!
Är det idel guld, hvad I
har der i pungen?«

»Idel guld.  Och jag har
ännu mer.«

»Ännu mer?  Hvar?  Hvar?«

Hans ögon blixtrade
girigt till, roflystet,
rofgirigt --- --- ja,
blodtörstigt.

Walker såg denna blick
och blef förskräckt.  Han
förstod, att han hade
försatt sig i lifsfara.
Derför skyndade han sig
att svara:

»Icke här utan på
banken.«

»Å!  A!  På banken!« sade
den svarte i besviken
ton.

»Der kan jag hemta mig
det i hvilket ögonblick
som helst.«

»När skall I hemta er
det?«

»Så snart jag behöver det
--- om några dagar.«

»Då är I således rik?«

»Mycket rik.  I ser
alltså, att jag kan
belöna er och äfven skall
belöna er, om --- --- ---
lyssna!«

Der ljöd hofslag af en
häst.  Ryttaren höll in
utanför, vid kojans
framsida, hvarest
emellertid dörren ej
befann sig, och slog med
piskan emot
fönsteröppningens kant.

»Bommy, din gamle korp!
Är du der?« ropade han.

»Kors!  Man kommer!
Skall denne man kanske
inträda här?« frågade
Walker ängsligt.

»Nej.  Det är massa
Leflor.  Han rider nästan
dagligen förbi men kommer
mycket sällan in.«

Han gick fram till
fönsteröppningen och
svarade:

»Ja, massa, Bommy är
här.«

»Kom ut med ett glas till
mig, men fort!«

Negern fylde ett glas och
bar ut det.  Walker reste
sig ifrån sin bänk och
trädde fram till hålet.
Han betraktade ryttaren
och hörde ock följande
ord, der vexlades emellan
denne och negern:

»Massa skall kanske till
master Wilkins?«

»Ja, din gamla
nattskatta.«

»Och till missis Almy?«

»Hvad angår det dig,
Bommy?«

»Mig?  Å alls intet, alls
intet!«

»Men du gör en sådan
illmarig min!«

Ȁr inte mitt ansigte
alltid så?«

»Nej.  Det är så, liksom
om du fördolde någonting
vigtigt för mig.«

»Fördolde?  Å, I skojar,
massa!«

»Dumheter!  Jag känner
dig!  Hvad är det, der
ligger dig på tungan?«

»Ingenting nu, ingenting
nu, massa!«

»Nå, när då?«

»När --- hm, när massa
har talat med massa
Wilkins --- då!«

»Talat?  Hvaröfver och
hvarom?«

»Om missis Almy.«

»Kors, Bommy!  Du synes
mig verkligen ha
någonting på hjertat, du
icke kommer ut med.  Jag
är nyfiken att få erfara
det; men jag känner dig
så väl, så jag vet, att
du inte skall säga mig
det nu.«

»Nej, inte nu, men ---
sedan.«

»Godt.  Och då det ligger
till på det viset, så
skall jag säga dig, att
jag skall tala med
monsieur Wilkins nu.«

»Nu?  Å Jessus, Jessus!
Jag vet mycket väl,
hvilket svar I skall
erhålla.«

»Nå, hvilket då?«

»Låt missis Almy ge er
det!  Men massa, skall I
på återvägen kanske också
dricka ett litet glas?«

»Hvarför?«

»Emedan jag då skall säga
er, hvad jag nu ännu ej
kan säga er.«

»Godt!  Jag kommer.  På
återseende, Bommy!«

Han red bort, och negern
återvände till kojans
inre.

»Hvem var denne man?«

»Massa Leflor, en
plantageegare, vår
närmaste granne.  Hörde I
kanske, hvad jag talade
om med honom?«

»Ja.  I talade ju så
högt, att jag rent af
måste höra det, äfven om
jag ej hade velat det.
Det såg ut att handla om
en hemlighet.«

»Å nej.  Massa Leflor är
förälskad i missis Almy,
master Wilkins' dotter.«

»Kors!  Gör han kanske
sitt besök nu i ändamål
att be om hennes hand?«

»Ja, det gör han.«

»Skall ha få ett ja?«

»Nej, säkert icke.«

»A!  Hvarför icke?«

»Om der inga grunder
fins, hvarom jag
ingenting vet, så skall
han afvisas af Wilkins,
ty han är lättsinnig och
äfven ond.«

»Å ve!« grinade Walker.
»Jag tror, äfven vi äro
det senare.«

»Och om än master Wilkins
sade ja, så säger missis
Almy ändock nej, ty hon
älskar en annan.«

Då Walker hade sett den
sköna flickan, så
intresserade samtalets
närvarande ämne honom
utomordentligt.  Han
frågade:

»Känner I denne andre?«

»Ja.  Det är master
Adler, plantagens tyske
förman.«

»Och Leflor vet det
icke?«

»Nej.  Alla veta det;
alla se det; men de
begge, som älska
hvarandra, veta det ännu
ej sjelfva; och Wilkins
och Leflor veta det ej
heller.  Leflor skall bli
afvisad och få ett
förskräckligt hat till
master Wilkins.«

Walker uppsatte ett
mycket eftertänksamt
ansigte, blickade en
stund tankfullt framför
sig och frågade sedan:

»Är Leflor rik?«

»Mycket.«

»Hm, hm!  Jag kommer på
en tanke.  Skall han vid
sin återkomst väl
uppriktigt säga, att han
har blifvit afvisad?«

»Hvarför icke, sir?«

»Han kan ju skämmas!«

»Men ej inför mig.  Å, vi
ha redan utfört månget
streck tillsammans, massa
Leflor och jag!  Och han
vet mycket väl, att han i
mig skall ha en mycket
god bundsförvant för
hämden.«

»Kanske i mig också.
Skulle I kanske kunna
kalla in honom ett tag?«

»Ja, om I vill tala med
honom.«

»Endast i det fall, att
han har blifvit afvisad,
men eljest icke.«

I detta ögonblick bankade
det på dörren, som Bommy
åter hade reglat.

»Kors!  Der kommer
någon!« hviskade Walker
bekymradt.  »Hvem är
det?«

Den svarte trädde fram
till dörren.  Der var en
liten springa, genom
hvilken han kunde se ut.

»Det är Daniel, en bekant
till mig,« sade han.

»Han får ej se mig.  Hvar
är gömstället?«

»Kom, mylord!«

Han gick fram till
spisen.  Denna bestod af
en lång och bred
stenplatta, der med
baksidan var infogad i
väggen och med den andra
sidan hvilade på trenne
klotsar af eketrä, hvilka
stodo vågrätt på golfvet,
voro rått utsågade ur
trädet och tjockare än en
mansbredd.  Negern sköt
den venstra af desse
begge sidoklotsar åt
sidan, hvad som skedde
förhållandevis lätt, och
sade:

»Så tänkte I er det väl
icke?«

Utrymmet bak spisen var
ihåligt och så djupt, att
till och med en stor man
hade kunnat sätta sig
riktigt trifsamt der.
Luft att andas var der
nog af.

»Alla djeflar!« sade
Walker förvånadt.  »Det
är visst nog ett
gömställe, sådant man sig
intet bättre tänka kan!«

»Skynda er då in!  Daniel
knackar igen.  Han går
sin väg annars, emedan
han tror, att jag inte är
här.«

Walker satte sig der
inne.  Den svarte rullade
tillbaka den runde
klotsen till sitt
tidigare ställe och
öfvertygade sig om, att
den intet spår hade
efterlemnat utanför sitt
nuvarande läge.  Sedan
gick han till dörren för
att öppna denna och
släpte in negern Daniel.

Han lade dervid fingret
på munnen till tecken,
att der icke skulle
talas, satte sig
tillsammans med honom i
det längst bort ifrån
spisen belägna hörnet och
talade i hviskande ton
med honom.  De talade,
såsom redan omnämnt, om
den röde Burkers
förehafvanden; dock kunde
Walker naturligtvis icke
förstå ett ord deraf.

Bommy var angelägen om,
att Daniel snart skulle
gå sin väg igen, och
följde honom ut, hvarvid
begge aflyssnades af Sam
Barth.  När han sedan
trädde tillbaka in i
kojan, glömde han att
regla dörren igen, och
gick strax till spisen
för att åter släppa ut
Walker.

Detta gick långsamt och
försigtigt, så att Sam
redan hade smugit sig
rundtenom huset, när
Walker kröp fram ur
gömstället.  Den senares
blick föll --- till hans
lycka --- åt den endast
på glänt stående dörren.

»Hvarför har I --- ---
---«

Han hejdade sig
förskräckt.  »Hvarför har
I låtit dörren stå
öppen?« skulle han säga;
men den andra frågan
fastnade i munnen på
honom, ty han såg igenom
dörrspringan Jim och Tim
skynda fram.

»Hvad är der!« frågade
negern.

»Pst!  För Guds skull,
sakta, sakta!«

Han skyndade fram till
dörren, drog igen den och
sköt för regeln, der var
tjock som en mansarm.
Negern begrep
naturligtvis, att någon
befunne sig i närheten,
och ilade till fönstret.
Han kom fram tidigt nog
för att upptäcka de begge
brödrarne vid deras sista
steg.

»Hvilka äro desse
karlar?« hviskade han.

»Det är Jim och Tim
Snaker.  Då skall Sam
Barth ej vara långt
borta.«

»De söka naturligtvis
efter er?«

»Ja.«

»Hm!  Hvad skola vi
göra?«

»Släpp för Guds skull ej
in dem!«

Han kände en sann
dödsångest.  Han visste
ju, att han vore
förlorad, om han fölle i
händerna på desse jägare.
Han bockade sig fram emot
den lilla springan,
blickade ut igenom
densamma och vände sig
hviskande tillbaka:

»Der, se ut!  Der står
Sam också, den tjocke.
Han synes skälla ut de
begge andre.«

»Huru veta de då, att I
är här?«

»De måste ha funnit mitt
spår.  Jag upprepar:
Släpp ej in dem!«

»Hvad tänker I på!
Släppa in dem måste jag!«

»Hvarför?  Hvarför då?«
frågade Walker, formligen
skälfvande af rädsla.

»För er skull.«

»Dumheter!  Just för min
skull skola de ju stanna
ute.  I är husets herre
här.  I kan ju bortvisa
dem.«

»Ja.  Men der är
Tjocke-Sam för slug.  Han
skall låtsas, som om han
ginge sin väg, men lägga
sig på lur i närheten.
Det blir då en formlig
belägring, och de få er
ändå.«

»Fördömdt!  Hvad råder
I?«

»Gå in i gömstället!«

»Men om de finna det!«

»Dumheter!  Hosta eller
nys bara icke!«

»Alla djeflar!  Hvad gör
jag!«

Han var dödsblek.  Det
knackade på dörren.

»Fort, fort!« ansatte
honom den svarte.

»I skall icke förråda
mig?«

»Faller mig icke in!«

Men Walker hade sett
Bommys blickar; han
litade ej på honom.  Han
tog fram ytterligare tre
guldstycken, gaf honom
dem och hviskade åt
honom:

»Om de icke upptäcka mig,
får I femtio till, så
snart jag har fått
pengarne från banken!«

»Godt, godt!  Snabbt in!«

»Hollah!  Öppna!« ljöd
der ute den långe Jims
stämma.

På några få ögonblick
gömde sig Walker under
spisen.  Den svarte gick
till dörren och frågade:

»Hvem är der ute?«

»Gäster.«

»Huru många då?«

»Två.«

»Åhå!  Der äro dock tre!«

Der uppstod en paus.
Utanför hviskade man ett
ögonblick.  Sedan sade
Jim:

»Huru många vi äro, kan
vara dig egalt.  Öppna
bara, karl.«

»Hvem ären I då?«

»Fördömme dig för din
nyfikenhet!  Är det skick
och fason att fråga ut
ärligt folk!  Vi vilja
dricka en slurk.
Förstådt?  Eller är detta
himmelriket, framför
hvilkets portar hvarenda
en själ skal examineras.
Då vilja vi först berätta
om din!«

»Gören det gerna för mig
och kommen in!«

Han sköt ifrån regeln.
De tre jägarne inträdde.
Sams plan hade varit
onödig.  Han hade icke
tänkt på den möjlighet,
att äfven han hade
blifvit sedd inifrån.

Att inträda och att se
sig om med en enda rask
blick, det var
naturligtvis ett och
detsamma.  Der var
förutom Bommy ingen
menniska att se.  De tre
satte sig vid det ena
bordet.  Brödrarne Snaker
öfverläto den frågandes
roll på den kloke Sam.

»Gif oss en morgondryck,
du svarte!« sade den
tjocke.  »Du har väl
något, der värmer en
gammal jägares mage?«

»Det skall räcka till,«
svarade negern.

»Ack, ja!  Der är en hel
källare full.«

Han trädde fram till det
öppna hålet, blickade ner
i det, knäböjde sedan och
låtsades, som om han
ville betrakta flaskornas
etiketter, undersökte
dervid med de trefvande
händerna hålets alla fyra
sidor och dess botten.
En kort vinkning
underrättade sedan
följeslagarne om, att han
ingenting hade funnit.
han återvände alltså till
sin plats och grep om
glaset.

»Häll opp en till dig
sjelf ock, och skåla med
oss, svarte!  Gå dina
affärer bra?«

»Någorlunda.«

»Det ser man!  Den, der
blir betald med guldmynt,
han har ingen anledning
att klaga öfver dåliga
tider!«

Walker hörde naturligtvis
dessa ord.  Ångestsvetten
bröt ut ur alla hans
porer.  Äfven negern blef
förskräckt.  Han hade i
brådskan lagt de sista
guldstycken, han hade
fått, på bordet för att
få begge händer fria till
ekblockets rörelse.  Der
lågo de ännu.  Han
bemödade sig om att
uppvisa en oberörd min,
skålade med Sam, tog
sedan pengarne, stoppade
dem i fickan och svarade:

»I hade haft rätt, om
detta vore min inkomst
för i dag.  Tre guldmynt
hvar dag, det vore mycket
godt!«

»Hvad för penningar är
det då?«

»Det skall väl vara er
likgiltigt, master.  Jag
frågar heller icke er
efter eder pung!«

»Mycket rätt.  Men om du
gjorde det, skulle du få
ett höfligare svar än
ditt.  Har du redan haft
gäster i dag?«

»Ja.«

»Huru många?«

»Der saknas några till
hundra.«

»Det tro vi dig osvuret.
Men det vore oss långt
kärare, om du gåfve oss
ett bestämdare svar.  Vi
tänka nemligen träffa
samman med en gammal
bekant här hos dig.«

»Hvem är det?«

»Du skall också redan ha
sett honom.  Hans namn är
Walker.«

»Walker?  Detta namn har
jag aldrig hört här,
master.«

Han sade dermed
sanningen, då Walker ännu
ej alls hade sagt, hvad
han hette.

»Icke?  Förhoppningsvis
har du dock den lofvärda
vanan att fråga dina
gäster efter deras namn!«

»Nej; det gör jag tvärt
emot aldrig.  Sålunda
skall jag till exempel ej
heller fråga er.  Hvad
angår mig ert namn, om
blott jag får betalt.«

»Gör oss då åtminstone
den tjensten att säga,
hvad för några
personligheter, der äro
komna in hos dig i dag!«

»Massa Leflor har varit
här.«

»Hvem mer?«

»Ingen mer!«

»Hm!  Har du kanske icke
någon gång för ett
ögonblick varit borta
ifrån din stuga?«

»Nej.«

»Icke?  Eljest tänkte
jag, att der under din
frånvaro hade kunnat
smyga sig in någon här
och gömt sig utan din
vetskap.«

»Menar I den der Walker?«

»Ja.«

»Det är en omöjlighet.
Hvar skulle en menniska
gömma sig här?«

»Kanske der under
lägret?«

»Sen efter.«

»Eller under brännveden?«

»Der hade han utsökt sig
en mycket obeqväm plats.«

»Visst nog; men vi skola
likväl se efter en gång,
om det ändock icke är
fallet.«

De tre jägarne undersökte
löfven och riset mycket
noga men funno
naturligtvis intet.  Den
svarte åsåg dem ängsligt.
Huru, om de kommo på
tanken att också
undersöka spisen!  Det
kunde han ju förhindra!

Han tog ett fång ris,
kastade det på spisen,
tände det och gick sedan
ut med en gryta för att
hemta vatten.

»Fördömdt!« sade Jim.
»Hvar gömmer han sig?
Han måste vara här!«

Sam vinkade åt honom och
svarade:

»Jag sade er ju redan
strax, att han inte alls
är i Wilkinsfield.  Då
skulle vi ju ha funnit
kanoten också.  Han har
rott längre nerför
floden.  Nu ha vi ödat
dyrbar tid här och kunna
skynda oss för att åter
inhemta den.  När den
svarte kommer in igen,
skola vi betala och sedan
strax bryta opp.«

Bommy kom och stälde
grytan med vatten på
elden.  Han underblåste
flamman för att alstra
ett ljudligt knastrande,
så att man icke skulle
kunna höra något hostande
eller nysande ifrån
Walker.  Sedan vände han
sig med ett vänligt grin
till Sam:

»Jag skall brygga mig ett
glas grogg.
Förhoppningsvis bli de
masters här för att
dricka en med mig!«

»Nej tack för din brygd,
svarte!  Vi skola se till
att vi få lemna din
rökiga stuga bakom oss.«

Han bad om notan och
betalade.  Sedan
aflägsnade sig de tre åt
skogen till.  Der bak
buskarne, hvarest de ej
längre kunde ses ifrån
kojan, blefvo de stående.

»Du vinkade åt oss,« sade
Tim.  »Du tror alltså
också, att han gömmer sig
der inne?«

»Helt säkert!«

»Men hvar?«

»Det vete Djefvulen!  Ett
hål måste der vara
någonstans i kojan.
Marken var så fast
tillstampad, så att man
alldeles intet spår kunde
se.  Jag slår vad om mitt
hufvud, att guldmynten
voro från Walker.  Det
går ej på annat sätt.
Två af oss lägga sig här
i bakhåll.  Den tredje
skyndar till monsieur
Wilkins med tillsägelse
att skyndsammast skicka
efter militär ifrån Van
Buren.  Der måste
Djefvulen vara på spel,
om vi ändock icke fångar
den fågelen!«

Bommy hade kikat efter
dem och naturligtvis
reglat dörren bak om dem.
Sedan släpte han fram
Walker ur gömstället.
Den senare såg ut som ett
lik, och ändock stodo der
tjocka svettdroppar i
hans ansigte.

»Det var förskräckligt!«
sade han.  »Först rädslan
för, att de skulle
upptäcka mig, och sedan
hettan ifrån elden!«

»Å,« grinade negern,
»ifrån elden var der
alldeles ingen hetta.
Värmen stiger oppåt, och
plattan är så tjock, att
den först efter flere
timmar blir genomhettad,
i synnerhet af en så
liten eld.  Den hetta,
der har utdrifvits er,
kommer sig af ångesten.
Äro desse tre jägare
verkligen så
fruktansvärda?«

»De trakta efter mitt
lif.  Det hade varit slut
med mig, om de hade
upptäckt mig.«

»Hvad har I då gjort dem
för ondt?«

»Det skall jag berätta er
senare.  Nu måste jag
framför allt veta, hvar
de gömma sig.«

»De äro väck.«

»Det är inte sant!«

»Jag såg dem ju gå.«

»De ha bara låtsats
aflägsna sig.  Den tjocke
är en slug gynnare, men i
dag tog han fatt rent af
alltför slugt.  Medans I
gick efter vatten, sade
han högt, att de strax
skulle vidare nerströms
--- --- ---«

»Nå, det är ju mycket bra
för er!«

»Tvärt emot mycket illa!
Han vet, att jag är här,
och han sade det för att
göra mig spak.  Att de
äro komna hit är ett
tydligt bevis på, att de
ha funnit mitt spår.  De
skola lägga sig på lur
strax i närheten af
stugan för att vänta,
tills jag går.  Det är då
ett, der är säkert.«

»Då måste I bli här,
tills det blir natt.«

»Hvarför inte längre?«

»I skall väl icke
affordra mig, att jag
låter min bostad belägras
under en half evighet!  I
kan ju inte dagarne i
ända gömma er i det
trånga hålet under
spisen, och jag har också
mer att göra än sätta mig
här och bevaka er.  I
afton får jag flere
gäster, der icke få se
er.«

»Då tänker I prisgifva
mig?«

»Nej.  I betalar mig bra,
och jag tjenar er.  Der
skall väl tills i qväll
dyka opp något medel att
utan fara skaffa er väck
härifrån.  En plats,
hvarest I sedan skall
vara säker, skall der
också finnas.  Vi skola
tänka efter.«

Då ljödo en hästs hofslag
utanför.  Det var Leflor,
der återvände.  Han
ropade der ute:

»Bommy, är du der?«

Negern steg fram till
fönsteröppningen och
svarade:

»Ja, massa.  Här är jag.«

»Kom ut med en snaps till
mig, men en stor en!«

»Har master Wilkins sagt
ja?«

»Nej.  Djefvulen tage
honom!«

»Kom då in till mig ett
tag.  I skall få erfara
något, der är godt för
er.«

Der ute fans en påle, vid
hvilken Leflor, sedan han
hade suttit af, band sin
häst.  Sedan gick han
till husets baksida och
inträdde, då negern hade
öppnat dörren, som han
emellertid strax åter
reglade bakom honom.  När
han fick syn på Walker,
studsade han till och
frågade vredgadt:

»Der är redan någon.
Hvarför kallar du in mig
här, svarte?«

»För ert bästa, massa,«
svarade den tillfrågade.
»Denne master intresserar
sig för er.«

»Hvem är han?«

Walker hade rest sig opp
ifrån sin bänk och
svarade i den svartes
ställe:

»Förlåt, monsieur!  Jag
hoppas, att detta vårt
händelsevisa möte skall
bli fördelaktigt för oss
begge.  Jag heter
Walker.«

»Walker?« frågade Leflor
förvånadt.  »Alla
djeflar!  Min herre, man
söker er!«

»Ja så?  Hvem söker efter
mig?«

»En tjock karl vid namn
Sam Barth, der
ytterligare har två
följeslagare med sig.«

»Det vet jag redan.  Huru
vet I det?«

»Den tjocke bofven var
hos Wilkins.  Han trodde
sig kunna finna er hos
denne.«

»När?«

»För kanske en timme
sedan.«

»Fördömdt!  Sedan ha de
alltså gått hit.  Alltså
veta de säkert, att jag
är här, och således skola
de ock vänta på mig i
närheten.«

»Hvad vilja de er?«

»Vi ha en liten affär med
hvarandra, en sådan, man
kallar blodshämd.«

»Då beklagar jag er.
Denne Sam Barth är den
bäste spårhund, der är.
Har han kanske tilltänkt
er en kula?«

»Intet annat.  Han var
nyss här tillsammans med
de begge andre men fann
mig icke och skall nu
lura på mig.  Jag hoppas,
I skall erbjuda mig ert
skydd.«

»Jag?  Mig angår era
angelägenheter alldeles
icke.«

»Kanske likväl!«

»Icke hvad jag vet.  Den
tjocke förolämpade mig
hos Wilkins visserligen å
det dödligaste, så att
jag, uppriktigt erkändt,
brinner för att spela
honom ett spratt; men
hvad I har otalt med
honom, det ligger mig
utomordentligt fjerran.«

»Kanske närmare, än I
tror.«

»Hur så?«

»Ursäkta, sir, om jag der
ställer en fråga, der
skall förefalla er mycket
närgången!  Men den hör
till saken.«

»Fråga bara.«

»I har anhållit om
Wilkins' dotter och fått
korgen?«

»Blixt och dunder!  Har
denne svarte skurk här
pratat?«

»Ja.  Men I får förlåta
honom det, ty han har
gjort det blott till er
fördel.«

»Det skulle I kunna få
förklara för mig!«

»Gerna!  Sätt er hos mig!
Må Bommy hålla vakt, så
att vi ej bli störda.«

De hemtade sig en flaska
rom ur hålet, satte sig
tillsammans och började
tala med hvarandra i
hviskande ton.  Bommy
satte sig på sin
träklots, tände sin
pipstump och bevakade
genom springan i dörren
med skarpt öga de utanför
liggande buskagen.  Han
kunde intet förstå af de
begges lågmälda samtal
men föreföll ej vara
särdeles oppsatt med att
få erfara något, der icke
frivilligt sades honom.

Walker hade börjat
samtalet med denna
anmärkning:

»Om jag hade anhållit om
en flickas hand och
blifvit afvisad, då
skulle min första känsla
vara den att återgälda
denna nedrighet.  Får jag
antaga, att detta också
hos er är fallet?«

»Hm!  Jag är ingen annan
sorts menniska än I.«

»Det kommer visst nog an
på det sätt och vis,
hvaruppå man får korgen.«

»Det var förvisso så
gement som bara möjligt.
Jag tillstår, också utan
att känna er och era
afsigter, att jag tänker
mycket på vedergällning.«

»Har I redan en plan?«

»Ja.«

»Som säkert skall
lyckas?«

»Om någon absolut
säkerhet kan jag visst
nog ej tala.  Och det är
det, som förargar mig
alldeles ofantligt.«

»Lugna er.  Jag har
medlet i min hand,
hvilket möjliggör eder en
helt uppenbar hämd.«

»Hur skulle I komma på
det?  Känner I Wilkins?


(Slut på tretioåttonde
afsnittet.)

Fortsättning följer i
afsnitt 39


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 038 senast ändradt 10 Aug 23:41 Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).