Blev Steinbach upptäckt av de röda, så skulle det väl lyckas honom själv att undkomma, men Bill skulle säkert ha fallit i papagos' händer. Och sedan, vilket öde väntade honom hos Walker! Antingen bleve han avrättad under de fruktansvärdaste plågor eller --- --- han ville helst inte tänka tanken till slut.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (064) senast ändradt 10 Aug 23:46
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden64.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 64
»Det vet jag inte
säkert.«
»Och uppger dig ändå vara
deras kunskapare! Nu
sprattlar du än en gång i
din egen snara. Jag
skall se efter en gång
med egna ögon, hvar de nu
befinna sig.«
»Huru? I tänker rida
papagos till mötes?«
»Ja.«
»Det är farligt.«
»Bah! Du ensam är tio
gånger farligare än
samtliga papagos. Jag
hade dig redan fast der
oppe vid Silfversjön.
Den gamle skogvaktaren
lät dig undkomma. Hade
det icke inträffat, så
hade vi tillfångatagit
Walker med hela hans
klick i Prescott; derom
är jag öfvertygad. Men
du kom fram till honom
före oss och varnade
honom. Nu, när jag än en
gång har gripit dig, så
skall det varken genom
list eller våld lyckas
dig att åter igen
undkomma.«
Bill greps af en
förfärlig ångest; men han
sade med en röst full af
tillförsigt:
»Under förhandenvarande
omständigheter kan någon
flykt icke ligga i min
afsigt. Jag är fastmer
glad öfver att ha träffat
er.«
»Prat!«
»I kan hjelpa mig att
rädda fångarne.«
»Det skall jag göra äfven
utan dig.«
»Utan mig kan det ju icke
lyckas eder.«
»Hur så då?«
»Det skall jag säga er
först då, när I har löst
opp banden för mig.«
Då hof Steinbach opp ett
riktigt hjertligt skratt
och svarade på mycket
godt humör:
»Slughufvud!«
»Herre, jag menar det
ärligt!«
»Nå, om du verkligen
menar det så riktigt
ärligt, så skulle banden
alls icke kränka och oroa
dig. För öfrigt skulle
det alls icke gagna dina
afsigter, om jag nu gåfve
dina händer fria; du
skulle likväl hvarken
kunna fly eller företaga
dig någonting emot mig.
Jag skulle naturligtvis
vara på min vakt. Och på
en strid emellan mig och
dig finge du verkligen
icke låta det bero. Du
medger väl ändå, att jag
är dig öfverlägsen.«
»Naturligtvis. I har ju
också mina vapen.«
»Dem har jag --- endast
dem. Jag har blott tömt
ditt bälte men skall
hellre ändå kika litet i
dina fickor.«
»Der är alls intet deri!«
skyndade sig Bill att
säga.
»Nå, så helt tomma äro de
dock icke hos någon
menniska. Och vid en
resa, såsom den du är ute
på, då har man alltid så
mycket på sig, så att
fickorna ofta inte en
gång vill räcka till.
Det känner jag till. Låt
oss alltså se en gång!«
Han undersökte först
byxfickorna, der
innehöllo några värdelösa
småsaker. Sedan lossade
han lasson så långt, att
han äfven kunde känna
igenom västens och
rockens fickor. I de
förra var der ett ur
jemte några andra
förnödenheter; ur
bröstfickan drog han
emellertid opp den
plånbok, Bill Newton hade
stulit af Walker.
»A, en plånbok! Hvem
tillhör den?«
»Mig naturligtvis!«
»Och hvad innehåller
den?«
»Några anteckningar och
några resepengar.«
»Nå, resepengarne skall
du väl inte behöfva, ty
du skall resa under mitt
beskydd och på min
räkning. Likväl skall
jag icke förgripa mig på
dem. Anteckningarna
skall jag deremot se noga
på ett tag. Kanske
förekomma der gamla
bekanta fakta och namn.«
»Nej, inte alls.«
»Icke Ibrahim Pascha?«
»Nej.«
»Eller Mohammed es Sadok
Bey af Tunis?«
»Inte han iheller.«
»Eller Tschita, Gökala?«
»Intet enda utaf dessa
namn.«
»Det skall jag sjelf
öfvertyga mig om!«
Bill blef förskräckt.
Han hade, så snart dagen
hade grytt, öppnat
plånboken och läst allt.
Deri stod icke blott den
rättmätige egarens namn,
utan äfven mycket annat,
för hvilket Steinbach
skulle intressera sig
högeligen.
Denne hade nu öppnat
förslutningen och slagit
opp den första sidan.
»Sapperment!« utropade
han. »Der står ju namnet
Edmond Robin! Det är det
namn, Walker hade
antagit. Tillhör
plånboken måhända honom?«
»Nej.«
Steinbach bläddrade
vidare. Han genomögnade
sida efter sida. Hans
ansigte blef allt mer
spändt. När han hade
läst sista sidan af den i
plånboken inbundna
anteckningsboken, sade
han:
»Hvilket fynd! Och
hvilken dumhet af denne
Walker att här förteckna
alla sina illdåd jemte de
belopp, de ha inbringat
honom! En plånbok kan
man tappa, och i detta
fall skall Walker få säga
sig, att det skall kosta
honom hufvud och lif.
Plånboken tillhör således
honom och icke dig?«
»Ja, det får jag
tillstå.«
»Du har stulit den af
honom?«
»Nej. Han tappade den,
och jag hittade den.«
»Också stöld, om än blott
hittestöld! Hvarför
återlemnade du honom den
icke?«
»Just på grund af dessa
anteckningar.«
»A! Du tänkte störta
honom i förderfvet?«
»Först hade jag endast
för afsigt att återlemna
honom plånboken i utbyte
mot Magdas frihet.«
»Ingen dålig tanke! Men
åter också bara Magda!
Du ser, att du alltfort
förråder dig sjelf. Men
hvad är det, här sitter
på sidan?«
Han drog ut
penningsedlarne, räknade
dem, uppvisade ett mycket
förvånadt ansigte och
frågade:
»Hvem tillhöra desse
pengar?«
»Mig.«
»Ett sådant betydande
belopp?«
»Ja.«
»Hvar har du fått dem
ifrån?«
»Förtjenat.«
»Hvarmed?«
»Med olika spekulationer,
der ha lyckats mig.«
»Hör du, jag tänker mig,
att du har kommit öfver
desse pengar genom en
enda spekulation ---
nemligen till följd af
ett mycket hemligt,
spekulativt rotande i
Walkers ficka!«
»Jag skulle väl icke
bestjäla en vän!«
»Prat! Du har ju
tillstått att ha stulit
plånboken af honom!
Pengarne voro deri, och
det skulle icke ha fallit
dig in att återlemna
honom dem. Är det icke
så?«
»Der misstager I er
mycket!«
»Bah! Du stal pengarne
af honom under natten och
skuddade sedan i en hast
stoftet af fötterna. Nu
vet jag allt; jag skall
inte fråga dig vidare.
Naturligtvis behåller jag
plånboken.«
»Månne tillsammans med
pengarne?«
»Ja.«
»De tillhöra mig.«
»Och du sjelf tillhör nu
mig, följaktligen äro
äfven pengarne min
egendom. Jag skall fråga
denne gode señor Walker,
om han har varit deras
egare eller ej.«
»Naturligtvis skall han
ljuga för er och säga ja.
För öfrigt skall I icke
fråga Walker utan mig,
såsom jag redan har sagt
er. Det ligger i ert
intresse att släppa mig
fri nu. Vi rida till
Dödsdalen, befria de
dervarande menniskorna
---«
»Det är allaredan gjordt,
min bäste.«
»Huru? Hvem har gjort
det?«
»Jag.«
»I? Har I redan varit
der?«
»Ja. Allt, hvad du har
sagt dig vilja göra, det
är redan gjordt --- och i
hvart fall bättre, än du
hade åvägabragt det.
Monsieur Juanito är
inspärrad, och du skall
få nöjet att göra honom
sällskap. I ären två
präktige gynnare, der
skola passa mycket bra
ihop. Men nu måste jag
vidare.«
Han stoppade på sig
plånboken och såg sig om
efter Newtons häst.
»Hvar skall I hän?«
frågade denne.
»Till dina papagos.«
»Jag trodde, I skulle
skaffa mig till
Dödsdalen!«
»Förvisso --- men icke
strax. Först har jag
annat att göra. Jag
skall binda dig på din
häst och taga dig med
mig.«
»Till papagos?«
»Ja.«
Då gjorde Bill en högst
förskräckt min och sade:
»Herre, om de få fatt i
er!«
»Bekymra er inte om mig!
Men om de få tag i mig,
så få de naturligtvis
äfven tag i dig, och
sedan går det dig icke
väl. Inte sant, det var
bara det, du skulle säga?
Jag skulle ju gerna få
bli gripen af dem. Du
skulle till och med
glädja dig hjertligt
deröfver.«
»I säger så, emedan I
dömer mig efter de
tidigare, gamla
händelserna; men jag har
verkligen blifvit
annorlunda.«
»Du har således bättrat
dig?« skrattade
Steinbach.
»Ja. Jag har gått på
djupet med mig sjelf.«
»In i dig sjelf? Det var
ingen vacker trakt.«
»Nej; men den har sedan
dess blifvit mer att
glädjas öfver. Jag
försäkrar er, att jag
menar väl med er.«
»Det är ju
utomordentligt!«
»Men sant. Jag kan vara
er till mycket, mycket
stor nytta.«
»Hur så?«
»Tänk tillbaka på det
förflutna!«
»Det gör jag ju i detta
nu!«
»Tänk på familjen
Adlerhorst!«
»Dem erinrar jag mig
särskildt.«
»Jag är beredd att
meddela er allt och ge er
hvarenda önskad
upplysning.«
»Härligt! Jag känner dig
och derför frågar jag:
hvad begär du i gengäld?«
»Min frihet.«
»Endast? Intet vidare?«
»Naturligtvis äfven
straffrihet.«
»Och det är allt, hvad du
begär?«
»Allt.«
»Utomordentligt ringa.«
»Menar I det uppriktigt?«
»Menniska, är du
förryckt! Hur skulle jag
på allvar kunna tala så!
Fri och utan straff vill
du vara! Du, der är
skuld till allt!«
»Det var inte jag utan
Ibrahim Pascha, der bar
hela skulden!«
»Få inte för dig att
inbilla mig det! Tänk
heller aldrig på att
återfå din frihet. Du
skall öfver hufvud taget
väl icke så länge vara
fången. Man skall tvärt
om mycket snart befordra
dig till hinsidan.«
»Det ligger i ert
intresse att förhindra
det.«
»Inbilla dig icke det!«
»Det är bara jag, som kan
ge er upplysningar.«
»Jag behöfver dig icke.
Jag vet allt.«
»Omöjligt!«
»Och hvad jag ännu inte
vet, det skall jag erfara
utan din hjelp.«
»Vet I då, hvar nämnda
familjs medlemmar befinna
sig?«
»Vet du det måhända?«
»Ja.«
»Nå, hvar då?«
»Det säger jag er just då
först, när I garanterar
mig frihet och
strafflöshet.«
»Nå, du skall just
hvarken gå fri eller fri
från straff.«
»Må då Adlerhorstarne
omkomma i elände. I är
skuld dertill!«
»Jag vill gerna taga det
på mitt samvete. Om jag
söker någon, så brukar
jag finna honom. Jag
skall äfven finna
Adlerhorstarne. Dertill
behöfver jag icke dig.«
»Då kan jag åtminstone
upplysa er om, hur och
hvarför allt hände den
gången.«
»Äfven det får jag veta
utan dig. Adlerhorstarne
skola berätta mig det.«
»De veta icke allt.«
»Det öfriga vet Ibrahim
Pascha.«
»Hvar är han? Och om I
visste, hvar han befinner
sig, så skulle I dock
icke kunna tvinga honom
att göra erkännanden, der
skola kosta honom
lifvet.«
»Du är verkligen
utomordentligt bekymrad
för vår välgång; det
måste jag erkänna; men
jag kan sörja för
densamma utan dig. Utan
dig hade den aldrig
blifvit störd.«
»I skall ångra, att ni nu
icke har beaktat mina
framställningar.«
»Bah! Känner du mig?«
»Ja.«
»Nå, hvem är jag?«
»Det vet jag visst nog
icke rätt noga.«
»Nå, bekymra dig då inte
om oss! Jag är mannen
att lyckas äfven utan
dig.«
»Skona er då åtminstone
nu!«
»Hur så skonar jag mig då
icke?«
»I vill rida med mig för
att efterforska papagos.
Inser I då icke, att I då
så lätt kan bli ertappad,
då närvaron af en fånge,
I släpar med er,
försvårar era rörelser?«
»Deri har du visst nog
rätt.«
»Jag skall göra er ett
förslag.«
»Låt höra det! Det skall
vara mycket godt, kanske
till och med utmärkt!«
»Lemna mig qvar här!«
»A! Naturligtvis fri?«
»Nej. Bind mig fast. På
återvägen lossar I mig
igen och tager mig med.«
»Och din häst ---?«
»Den binder I här i
busken.«
Steinbach grinade honom
opp i ansigtet.
»Du är då en öfverdådig
filur! Visserligen
skulle jag uppfylla dig
din önskan och förvisso
på mitt eget sätt. Då
skulle gamarne inom några
minuter fråssa köttet af
benen för dig. Menar du
måhända, att jag skulle
binda dig så, att du
finge tänka på flykt?«
»Nej, det tänker jag
icke.«
»Eller att någon skulle
kunna komma och befria
dig?«
»Hvem skulle komma! Nej,
jag blir säkert här,
tills I återvänder.«
Hans förslag var
vanvettigt; men
anledningen till, hvarför
han hade framstält det,
var mindre vanvettig.
Han var förfärligt rädd
för att falla i Walkers
händer. Faran derför
vore nära, om Steinbach
toge honom med sig.
Blefve Steinbach upptäckt
af de röde, så skulle det
väl lyckas honom sjelf
att undkomma, men Bill
skulle säkerligen hafva
fallit i papagos' händer.
Och sedan --- hvilket öde
väntade honom hos Walker!
Antingen blefve han
afrättad under de
fruktansvärdaste plågor
eller --- --- han ville
helst icke tänka tanken
till ända.
Om deremot Steinbach
tills vidare qvarlemnade
honom här, så vore det
honom kanske ändå möjligt
att befria sig. Kanske
komme der någon ridande
här förbi! I alla fall
var det bättre att vara
Steinbachs fånge än att
låta sig blifva gripen af
Walker, der ju icke en
gång kunde få igen sina
pengar. Steinbach var en
ädel karakter. Han
plågade säkerligen icke
sina fångar af lust,
hvaremot Walker lika så
säkert i hvart fall kunde
tänkas utfundera den mest
raffinerade tortyr för
tjufven.
Det sade sig Bill tyst
för sig sjelf. Steinbach
gick emellertid icke in
på förslaget. Han
afgjorde:
»Det är öfver hufvud
taget en rent oerhörd
djerfhet af dig att vilja
uppställa mig
föreskrifter. Du synes
endera hålla mig för
svagsint eller också
hålla din egen belägenhet
för mycket ofarligare än
den är. Nej, ditt öde är
besegladt. Och tills det
hinner i fatt dig, så går
jag icke bort ifrån din
sida. Du rider alltså
med mig.«
»Som I vill. Men I skall
ångra det!«
Steinbach gick för att
hemta Bills häst. När
han förande den i tygelen
kom tillbaka, föll hans
blick på den
bergssluttning, hvarifrån
han förut hade sett Bill
komma ner.
Besynnerligt! Äfven nu
var der åter en sådan
punkt att se, hvilken
närmade sig. Snabbt
skaffade Steinbach undan
de begge hästarne bak de
buskar, hvarbakom han
hade inväntat Bills
annalkande, och förde
äfven denne sjelf derin.
»Der kommer någon,« sade
han och pekade med handen
åt berget.
Bill följde med blicken
den utpekade riktningen
och sade sammanfattande:
»Walker!«
»Möjligt!«
»Han förföljer mig, de
andre i förväg! Han vill
vara den förste, der
griper mig!«
»Är du rädd?«
»Herre, han är
förfärlig!«
»Då erkänner du dig ha
tagit pengarne af honom?«
Bill drog djupt efter
andan. Erkännandet blef
honom likväl tungt; men
han medgaf dock:
»Ja. Jag vill hellre
vara uppriktig än falla
honom i händerna. Fly,
herre, fly!«
»Fly? Faller mig icke
in!«
»Då är I förlorad!«
»Tror du?«
»Ja. Se vidare oppe på
berget. Ser I
lansspetsarne flimra?«
»Ja.«
»Det är papagos. De
komma. De komma hit
öfver berget.«
»Kanske är det ändå de.«
»Kanske? Nej, inte
kanske utan helt visst är
det de. Nu se de oss
ännu icke. Nu kunna vi
ännu undkomma dem.«
»Bah! Jag skulle
undkomma dem, äfven om de
höllo här framför
busken!«
»Var icke för dumdristig!
I känner dem icke!«
»Och de icke mig!«
Han trädde fram till sin
häst och drog tubkikaren
ur sadelväskan. När han
såg igenom tuben, höll
Bill ögonen på den
framilande ryttaren.
»Han rider i galopp,«
sade han. »Han närmar
sig snabbt. Nu är det
redan för sent. Han
måste se oss, om vi vill
lemna busken!«
Det lät ångestfullt.
Steinbach tog tuben ifrån
ögat. Han svarade
leende:
»Låt denne man se oss när
som helst. Han är oss på
intet sätt farlig.«
»Är det inte Walker?«
»Nej.«
»Gud vare tack!«
Men då han insåg, att
detta glädjerop var helt
ogrundadt, tillfogade
han:
»Men papagos der bak om!«
»Det är icke de.«
»Hvilka annars?«
»Det är mina apacher och
maricopas.«
»Herregud!«
Han hade blifvit likblek.
Med darrande stämma
frågade han:
»Håller I då det för
möjligt?«
»Till och med för visst.«
»De kunna dock icke vara
här! De voro ju ännu
långt bak om oss! De
skulle ju nu vara framför
papagos, och det skulle
de icke våga.«
»De veta i hvart fall,
hvad de göra. Och se
ryttaren framför! Han är
en af era gamla bekanta.
I skall glädja er att
återse honom.«
»Hvarifrån skulle jag
känna honom?«
»Ifrån Silfversjön. Nu
kan I redan se honom
tydligt. Märker I, hur
tjock han är?«
»Ja, alla djeflar!
Skulle det vara Sam
Barth?«
»Ja, han är det.«
Då såg sig Bill hastigt
om efter sin häst; men
strax öfvertygade honom
de smärtor, fjättrarne
förorsakade honom, att
tanken på flykt rent af
vore vansinne.
»Vill I bort?« frågade
Steinbach, der hade lagt
märke till blicken. »Det
vore jämmerskada, om I
skulle undandraga det
sällskap, der kommer, er
anblick.«
Bill fäste intet afseende
vid, att han åter
tilltalades med `I´ och
icke `du´. Han kände
blott skymfen öfver att
låta sig betraktas af
dessa menniskor, att
uppträda inför dem såsom
fånge. Han uppbådade
alla krafter för att röra
på de med lasson intill
kroppen bundne armarne
--- det lyckades icke.
Han skar ursinnigt tänder
men måste se sig nödsakad
att öfverlemna sig åt
sitt öde.
Ju närmare Tjocke-Sam
kom, desto tydligare
kunde man se, att hans
blick var fästad vid
marken under den snabba
ridten. Han förföljde i
hvart fall Bills spår.
Han red förbi busken och
kom fram till det ställe,
hvarest Bill hade blifvit
öfvermannad. Der höll
han in sin häst, satt af
och undersökte marken.
Plötsligt blickade han
hän åt busken men kunde
hvarken se hästarne eller
de begge män, der stodo
ända hänne på andra
sidan.
Steinbach hade gått ner
på knä och blickade ut
igenom grenverket. Han
ville gerna se, huru Sam
skulle förhålla sig.
Den tjocke hade upptäckt
spåret, hvilket derifrån
ledde hän åt busken. Han
måste märka, att det var
helt nytt, att den
ifrågavarande kanske ännu
befunne sig bak busken.
I ett nu stod han bak sin
häst, styrde denne undan
på längre afstånd och
sedan i ring rundtenom
busken. På detta vis
måste en emot honom
riktad kula väl träffa
hans häst snarare än
honom.
Då blef han plötsligt
stående. Han hade sett
Steinbach, der satt på
marken och låtsades alls
icke märka honom. Bill
blickade redan ej alls
hän åt honom.
»Helige halmsäck!«
utropade han. »Hvad är
då det?«
Nu vände sig Steinbach
långsamt om.
»Sam! Är det I?«
»Ja, hvem annars? Håller
I mig månne för en
kyrktornsspira? Den
skulle nog vara en smula
smalare än jag. Hvad har
I då för er här?«
»Allehanda tidsfördrif.«
»Vi trodde er vara i
Dödsdalen!«
»I ser, att jag inte är
der.«
»Visst nog. I har
begifvit er åstad. Och
förvisso icke allena,
utan ledsagad af en ---
--- ---«
Han hejdade sig
förvånadt. Först nu, då
han var kommen närmare,
kunde han tydligare se
Bill, der hade stått bak
sin häst.
»En fånge!«
»Ja, om I tillåter, käre
Sam.«
»Hvem är det då? Nu
skola vi betrakta hans
framsida ett tag!«
Han trädde fram till
Bill, der hade vändt
honom ryggen, såg denne i
ansigtet och utropade
strax:
»Alle guten Geister ---
fressen Schusterkleister!
Är det inte en viss
beryktad
Schlingelschlangel?«
»Hvilken menar I?«
»Den, vi der oppe vid
Silfversjön hade
fastnaglat, men efter vår
afresa högst otacksamt
sprang bort.«
»Ja, han är det.«
»Hvad heter han just nu?«
»Bill Newton.«
»Och var tidigare
dervisch! Ja, nu kommer
jag ihåg. Nå, min gosse,
gläd dig öfver, att det
är vi, der har fått fatt
i dervischen! Det skall
gå dig så väl hos oss, så
du tror, de käre englarne
i himmelen spela
dragharmonika! Hur har
han då kunnat löpa in i
er lasso, master
Steinbach?«
»Han mötte mig här. Han
kom ifrån papagos och
skulle till Dödsdalen.«
»Nå, hvarifrån han
kommer, det vet jag ju.
Den gynnaren har snattat
pengar.«
»Huru? Det vet I?«
»Jag var ju med!«
»När han snattade?«
»Ja. Han skar ut
plånboken ur skärpet för
Walker. Den sällen är
ett blått underverk till
spetsbof. Han förstår
sig på ett och annat!
Men hvilket uppror, när
han var väck!«
»Var I så nära, Sam?«
»Ja, om! Jag satt så,
att Walker kunde ha räckt
mig näfven. I mörkret
togo de mig för en sten!
Det kan bara förekomma
här men aldrig der öfver
i Herlasgrün. Jag hörde
hela samtalet. Denne
käre Bill Newton eller
snarare den forne
borstvischan ---
bondvischan, jag vet inte
så noga, hvad det skall
heta, men vischar sig gör
det --- hade nämligen
fått ett godt öga till
vår kära, lilla miss
Magda --- --- ---«
»Alltså ändå!«
»Förnekar han det månne?«
»Ja.«
»Bah! Varenda menniska i
Amerika vet det ju! Han
ville bege sig ut i det
gröna med henne och sedan
naturligtvis låta henne
bli sittande någonstans.
Nu sitter han visst nog
sjelf --- och förvisso i
knipa!«
Han klappade Bill
förtroligt på axelen och
sade i vänligaste ton
till honom:
»Nå, din gamle svindlare,
hos oss skall du ha det
godt! Till hvar måltid
kokt orre, bakad lusing
och smörstekta snytingar.
Af det blir der hull, det
säger jag dig! Ja, hos
oss lefver man godt, det
kan du till exempel se på
mig! Du undgick oss
dessvärre der oppe vid
sjön; men här har du gått
på oss igen och så skall
du väl få en genomgång af
oss.«
Och vänd till Steinbach
fortfor han med sin af
honom sjelf afbrutna
redogörelse:
»Han hade alltså afsigter
med miss Magda; men det
märkte de andre och lade
sig emellan. De ville
skaffa undan honom till
qvicksilfverbergverket i
Dödsdalen --- såsom fånge
nemligen. Han frälste
sig i hemlighet och tog
resepengarne med. Han
måste alltså ha dem
stoppade på sig
någonstans.«
»De äro nerstoppade här,«
menade Steinbach, i det
han klappade med
handflatan på fickan.
»Har I dem redan? Det är
mycket bra! Skola vi
dela?«
»Nej.«
»Pfui Teufel! Der luktar
det muggent! Tjyfveriet
upptäcktes strax, och
Walker är redan efter
honom med tretio papagos
på de bäste hästarne. Då
blef jag orolig för er,
master Steinbach, och
bröt opp med vännerna för
att förekomma papagos.«
»Med alla?«
»Ja, med alla fyra
hundra.«
»Och ären I verkligen
före dem?«
»Hittills blott några
hundratal hästlängder,
tänker jag mig.«
»I hafven ändock icke
låtit dem märka det?«
»Faller oss inte in!
Tror I månne, vi ha
äggakaga i skallen eller
katrinplommonpuré?«
»Då reden I rundtenom dem
i båge?«
»Naturligtvis. De gå
öfver bergen litet längre
ner och skola alls icke
komma på våra spår. Den
`Starka Handen´ känner
trakten. Han är ledare.
Det var först, när jag
märkte spåret efter denne
dervisch, som jag red i
förväg för att se, om jag
kunde bli klok på
detsamma. Jag tänkte
visst nog icke, att jag
dervid redan skulle
träffa er.«
»Hvar äro då fångarne?«
Ȁnnu hos papagos. De
skola väl komma fram till
Dödsdalen i afton. Men
hur är I hitkommen?«
»Den frågan uppskjuter
jag till efteråt. Jag
måste ju berätta det för
de andre, och då kan I ju
också höra på.«
»Godt! Säg mig tills
vidare blott det ena ---
om I har haft framgång?«
»Jag är mycket nöjd.«
»Då är jag det också.
Se, der komma de redan.
De ha sett min häst stå
här och således märkt,
att här är någonting.«
De hos apacherna
befintlige hvite hade
afdelat sig ifrån de röde
och i galopp ridit i
förväg. De begge
höfdingarne hade blifvit
hos de sina. De höllo
det icke för att vara i
öfverensstämmelse med
deras värdighet att vara
nyfikna.
Lorden var den främste.
»A, master Steinbach!«
ropade han. »I här! Det
är ett godt tecken. Vi
kommo för att rädda er.«
»Tack, det var inte så
brådt om, sir!«
»Desto bättre. I är icke
ensam? Hvem är då denne
--- --- a, bunden!«
»Som I ser!«
»Hvem är då den
gynnaren?«
»Tag er en titt på
honom!«
Han red rundtenom Bills
häst, hvarbakom denne
sjelf stod, och
betraktade honom. De
begge igenkände
hvarandra. Lorden
spärrade opp munnen på
vid gafvel men kunde i
häpenheten först icke
frambringa ett ord; men
han sade sedan i en ton
af högsta förvåning:
»Är det möjligt, master
Steinbach? Eller
misstager jag mig
verkligen?«
»Hvad menar I då?«
»Är det dervischen?«
»Ja.«
»Allah il Allah! Allah
öfver allt! Om jag ändå
hade tagit med min
paraply till Amerika!«
»Hvarför?«
»Har I glömt, att jag
slog denna menniska, när
han rände efter mig i
Konstantinopel, med
regnskärmen i ansigtet?
Å du, din öfverkanalje!
Och sedan i Tunis stälde
han till med så mycket
besvär för oss! Nå, då
är det godt, att vi ha
dig! Låt honom för Guds
skull icke undkomma! Den
sällen är hufvudpersonen
för oss. Men så kom här
ett tag, käre Hermann!
Hans kusin styrde sin
häst deråt. När Bill
Newton fick se honom,
ryckte han till. Han
igenkände honom. Hermann
von Adlerhorst aflägsnade
sig åter. Han var
alltför stolt för att
plåga en fånge med ord.
Lorden pekade emellertid
på honom och frågade
Bill:
»Igenkänner du honom
ännu?«
Der följde intet svar.
»Han, du ville förderfva!
Kommer du ännu ihåg, att
du lät locka honom till
kyrkogården i Stambul?
Han skulle få se Zykyma
der. Men han var klokare
än du och undkom er. Vi
skola göra opp räkning
med dig!«
»Låt honom vara nu!«
menade Steinbach. »Der
komma indianerna. Lyft
opp honom på hästen och
bind fast honom. Men
passa väl på honom!«
»Det skall jag ombesörja,
jag och Tim,» sade Jim.
De begge brödrarne togo
den forne dervischen på
sina armar, satte opp
honom på hästen och bundo
ihop benen för honom
under dess buk. Sedan
satte sig tåget i
rörelse. Jim till höger
och Tim till venster om
fången, der icke en
endaste gång höjde
blicken för att se på
någon af männen.
Han insåg nu, huru snabbt
hans öde hade ändrat sig.
Efter att för några
minuter sedan hafva varit
i besittning af en så
stor penningsumma och
full af hopp att komma i
besittning af Magda, så
var han nu sina
dödsfienders fånge. Det
aldra värsta var
emellertid insigten, att
någon räddning ej var att
tänka på. Apacherna och
maricopas voro papagos
vida öfverlägsna och
kände ock deras afsigter.
Äfven om papagos skulle
hafva segrat, hade Bill
fallit i deras händer,
och då väntade honom ett
öde, han alldeles icke
kunde utmåla illa nog för
sig.
Han svor och förbannade i
sitt inre; han tänkte på
Gud och Djefvulen. Af
den förre hade han ingen
räddning att vänta, men
Djefvulen --- ack, om der
ändå funnes en djefvul!
Om ändå historien om
doktor Faust icke vore en
saga blott och bart! Han
hade gerna och villigt
förskrifvit Satan både
själ och lekamen på
vilkor, att denne i dag
skulle befria honom och
sedan gifva honom
tillfälle att kunna hämna
sig på dem, hvilkas fånge
han nu var.
Ridten fortsattes med
oförminskad hast. Nu
kunde äfven Steinbach
uppträda som anförare.
Han red främst
tillsammans med alla dem,
der intresserade sig för
hans senaste
upplefvelser, och
berättade dem, hvad han
hade gjort och erfarit i
Dödsdalen.
Sålunda förflöt en stor
del af eftermiddagen,
innan man kom i närheten
af dalens omgifningar.
»Papagos skola väl ändock
icke redan vara der!«
menade han. Ȁr I
orolig?« frågade Sam.
»Orolig? Med fyra hundra
tappra krigare mot tretio
fiender?«
»Nå, då så!«
»Rädd är jag icke, så
vidt min person och I
alla komma på spel. Men
Günther är den ende
stridsduglige mannen i
Roulins hus. Om papagos
redan vore här, så kunde
der lätt hända något, som
blir en streck i
räkningen för oss.«
»Hm! Jag tror inte, de
ha ridit fortare än vi.
Visst nog --- efter spår
behöfva vi icke se oss
om. Marken består af
naken, slät klippa,
hvarest der intet spår
är. Låtom oss pådrifva
våra hästar ännu mer!«
I galopp bar det af åt
den östra ingången och in
i dalen. Snart kunde man
urskilja bygnaden, och
sedan höllo de in framför
densammas port.
Steinbach bankade
ljudligt på. Redan efter
en liten stund öppnades
der. Günther von
Langendorff visade sig.
»Gud vare tack!« jublade
han, när han fick se
vännerna.
»Gud vare tack!« suckade
ock Steinbach lättadt.
Han hade oroadt sig mer,
än man hade märkt det på
honom. Günthers blick
svepte hän öfver
apachernas ståtliga skara
och fastnade vid den
fångne Bill Newton.
Steinbach förklarade för
honom med några korta
ord, hur han hade
bemäktigat sig denne man,
och frågade:
»Hur står det till i
huset?«
»Allt väl. Der har icke
förekommit den minsta
störning. De arme
satarne äta och dricka i
ett kör och ha redan helt
synbarligt återhemtat
sig.«
»Ingen har varit här?«
»Inte en menniska.«
»Då skola vi komma in nu;
det vill säga vi
blekansigten och de begge
höfdingarne. Vi skola
rådgöra. De röde
krigarne bli här så
länge. Men några af dem,
der ha de snabbaste
hästarne, kunna återvända
en temligen lång sträcka
före dalen, så att de
kunna anmäla för oss, när
papagos komma. Våra
hästar lemna vi
emellertid framför
huset.«
»Hvarför?« frågade
lorden.
»Jag har min afsigt. Mer
derom senare.«
De sutto af och skredo
genom den trånga ingången
in på gården. Der stod
den `Snabbe Vinden´,
apachen, der hade varit
fången i
qvicksilfverbergverket.
Den `Starka Handen´,
höfdingen, var hans
onkel. Steinbach borde
hafva helsat på honom men
hade icke gjort detta.
Han ville liksom vara med
och se på ett sådant
oväntadt återseende.
Indianen låter aldrig
främmade ana sina
känslor. Den `Starka
Handen´ hade hållit sin
brorson, den `Snabbe
Vinden´, för död; här
skulle han återse honom
lefvande. Huru skulle
han dervid förhålla sig?
Han trädde strax bak om
Steinbach in på gården.
Steinbach tog ett steg åt
sidan och riktade blicken
på höfdingen. Denne såg
sin nevö och igenkände
honom trots hans
fruktansvärdt lidande
utseende. Ingen muskel i
hans ansigte ryckte till;
ingen ögonfrans rörde
sig. Han skred värdigt
fram åt brorsonen, räckte
honom lika värdigt handen
och sade:
»Den `Snabbe Vinden´ är
icke gången till de eviga
jagtmarkerna, såsom
apachernas krigare
trodde. Han vare helsad
och må återvända med oss
till våra wigwams.«
Äfven brorsonen bibehöll
sin värdighet. Han
frågade blott farbrodern:
»Har icke blekansigtet
sagt dig, att jag är
här?«
»Nej. Han behöfde icke
säga det; han visste ju,
att jag äfven derförutan
skulle komma.«
Steinbach vände sig till
Günther:
»Äro de begge fångarne
ännu innespärrade i samma
rum?«
»Ja. De ha förhållit sig
fullständigt stilla och
lugnt.«
»Då skall jag sluta äfven
denne här till dem.«
Han pekade på Bill
Newton. Men i detta
ögonblick såg han Adler
komma igenom en dörr åt
gården. Han måste
förhindra ett förhastadt
sammanträffande mellan
honom och Hermann von
Adlerhorst, der dock var
Adlers bror; han tog den
till handbojorna passande
nyckelen ur fickan, gaf
Günther den och sade:
»Här, åtag du dig det.
Jag måste till Adler.
Aftag Bill lasson och
sätt på honom hand- och
fotbojor. Men
omsorgsfullt.«
Sedan ilade han Adler
till mötes och bad honom
gå tillbaka in i den
kammare, hvarur han var
kommen. Adler gjorde
det, och sedan införde
Steinbach Hermann von
Adlerhorst till honom.
Det var knappast att
vänta sig, att desse
begge strax i första
ögonblicket åter skulle
igenkänna hvarandra;
likväl måste man vid
detta återseende vara
försigtig, emedan Adler
var så starkt försvagad
och hans mor först måste
blifva förberedd, så att
hon intet glädjeljud
finge höra, hvilket hade
upplyst henne om
ytterligare en sons
närvaro och helt bestämdt
hade varit högst farlig
för hennes nästan
förstörda hälsotillstånd.
Hon kände sig ju redan
högst angripen till följd
af gårdagens återseende
med Adler.
»Hvarhän för ni mig?«
frågade Hermann von
Adlerhorst.
»Jag skall visa er en
person, ni skall komma
att intressera er för.«
»Hvem är det?«
»Försök sjelf gissa det,
sedan ni har sett honom.«
»Det är alltså en herre?«
»Ja. Var så god att
vänta!«
Han lemnade honom stående
framför dörren och trädde
sjelf in i kammaren.
»Så lugnande, att ni har
återvändt,« menade Adler.
»Vi voro oroliga för er.
Hvarför skickade ni mig
tillbaka hit?«
»Först för att fråga er,
om ni redan känner er
starkare, än ni var i
går.«
»Betydligt. Vi alla ha
ätit, ätit och alltfort
åter ätit. Det lilla
vinförråd, här är
förhanden, skall raskt
förtäras, om vi fortsätta
så.«
»Det är bara rätt!«
»Det är otroligt, hvad en
menniska, der i flera
långa år blott hungrat
och arbetat, kan förtära.
Vi ville vara försigtiga
--- --- ---«
»Det är härligt,« log
Steinbach.
»Men det det gick
verkligen inte. När vi
trodde oss vara mätta, så
vaknade vid anblicken af
matvarorna hungern på
nytt och ännu starkare än
förut. Jag känner mig
stark nog till att kämpa
med ett lejon.«
»Äfven själsligt?«
»Ja. Kommer ni med en
dåligt nyhet?«
»Tvärtom en mycket god
sådan.«
»Fort ut med språket då.
Af glädje skall jag
åtminstone icke dö.«
»Å, äfven glädjen kan
vara farlig!«
»Inte för mig! Mitt lifs
störste glädje, den
största förtjusningen var
i går --- att finna mig
sjelf lös och fri. Det
dödade mig icke. Nu är
jag rustad emot allt
annat.«
»Då skola vi försöka.
Men håll er tapper!«
Han öppnade dörren.
»Var så god och kom in!«
Hermann von Adlerhorst
inträdde. Då skymningen
ännu icke hade inbrutit,
var der till och med på
denne fönsterfattige
plats ljus nog, för att
de begge brödrarne skulle
kunna se hvarandra.
Martins blick föll på
Hermann. Strax i samma
ögonblick utropade han:
»Hermann! Är det
möjligt!«
Han räckte fram armarne;
likväl höll honom den
glädjerika
öfverraskningen eller
fastmer den glada
skräcken fötterna fast.
Han hade under de långa
årens lidande förändrat
sitt utseende; derför
igenkändes han ej af
brodern. Men hans utrop,
hans röst läto denne ana,
hvem det var, han hade
framför sig. Hermann tog
ett steg närmare och
frågade i förvånadt
jubel:
»Hvilken röst! Martin,
är det väl du?«
»Ja, det är jag.«
»Herre min Gud! Du här!«
De störtade sig i
hvarandras armar och
höllo sig fast omfamnade.
Sedan släppte de
hvarandra, trädde
tillbaka från hvarandra,
och föllo, sedan de hade
betraktat hvarandra, åter
hvarandra i armarne för
att innerligt kyssa
hvarandra.
Så förgick der en stund,
tills de ändtligen åter
funno ord.
»Hvilken dag! Hvilken
fröjd!« ropade Hermann.
»Du här, du! Hvem hade
anat något sådant ---
eller ens kunnat drömma
det!«
»Och jag om dig! Visst
nog erfor jag redan i går
qväll, att du var i
Amerika.«
»Af hvem?«
»Af Steinbach.«
»A, af honom!«
»Du kom tillsammans med
honom. Du måste alltså
ha talat med honom. Har
han inte sagt dig, att du
skulle finna mig här?«
»Nej.«
»Då har han velat
öfverraska dig.«
»Säkert! Mig och
lorden.«
»Hvilken lord?«
»Eagle-nest, vår engelske
cousin.«
»Ja, ja! Han är ju också
här, såsom Steinbach
sade. Du befinner dig
hos honom, i hans
sällskap?«
»Ja, jag reser
tillsammans med honom.
Han är med här.«
»Skall jag hemta dig
honom?«
»Strax, med det samma!«
»Icke senare? Vi begge
ha ju knapt haft två
ögonblick för oss
sjelfva! Vi ha ju så
mycket, så väldigt mycket
att berätta hvarandra.«
»Så mycket, att vi inte
bli färdiga på flere
månader. Derför skola vi
heller inte börja än.
Jag har varit fången, har
i flera år inte sett ett
menskligt ansigte. Nu är
här en vän, till och med
en slägting. Hvarför
skall jag icke strax
helsa på honom?«
»Som du vill. Du skall
strax få se honom.«
Han öppnade dörren för
att skynda ut. Då fick
han se lorden, der kom
gående öfver gården och
redan på långt håll
anmälde:
»Hvad allt denne
Steinbach affordrar en!«
»Är det då verkligen så
illa?«
»Egentligen inte så illa,
men dock ganska
besynnerligt.«
»Nå, hvad då?«
»Jag skall fråga dig,
hvilken diktare, der har
skrifvit dessa ord:
`Delad sorg är dubbel
sorg, delad glädje är
dubbel glädje´.«
»Det menade han inte så.
Jag har nyss upplefvat en
helt utomordentlig
glädje. Han skickar dig
till mig, för att jag
skall dela denne glädje
med dig, käre kusin.«
»Nå, skär då itu den och
ge mig min hälft!«
»Strax! Kom in!«
Han införde lorden i
kammaren, visade på
Martin och sade:
»Här står den glädje,
hvarom jag talade,
förkroppsligad, cousin.«
Lorden betraktade Martin
och sade sedan:
»Å ve!«
»Hvarför å ve?«
»Honom kunna vi ju icke
sönderskära.«
»Nej, men ha honom, det
kunna vi begge två!«
»Vet du då, om jag vill
ha honom?«
»Det hoppas jag med
tillförsigt.«
»Nå, hvem är han då?«
»Gissa en gång!«
Martins bleka, insjunkna
ansigte blickade gladt
leende åt honom. Lorden
lade hufvudet sakta på
sned och sade:
»Hm! Känner inte igen
honom. Verkar inte vara
någon dålig karl, men
måste först bespisas
ordentligt.«
»Han har lidit oändligt
mycket här. Han var en
af de fångar, der måste
arbeta här i
qvicksilfvergrufvan.«
»Det är visst nog illa!
Qvicksilfver skall man
hvarken äta eller dricka.
Det lär vara något
svårsmält. Hvad heter
denne sir?«
»Det är just det, du
skall gissa!«
»Prat! Hvem kan ibland
alla de millioner namn,
der fins, hitta det
rätta!«
»Nå, han heter Adler.«
»Huru? Hvad? Adler?
Alltså den, Steinbach så
länge har sökt efter?«
»Ja.«
»För tusan, för tusan!
Gläder mig oerhört,
oerhört! Välkommen,
master Adler. Hoppas, vi
skola bli goda vänner.«
Han räckte fram handen åt
honom. Martin slog i och
sade:
»Det äro vi allaredan.«
»Allaredan? Jaså? Bra!
Behagar mig.«
»Vi äro till och med i
slägt!«
»I slägt! Hm! Dock
icke!«
»Jo då! Jag heter inte
bara Adler; utan under
tidigare år lade jag till
mitt namn ytterligare ett
led, der betyder »näste«
eller »bo«.
»Månne ändå icke
`Adlerhorst´?«
»Jo, just så heter jag.«
Då fläkte lorden på sitt
välbekanta vis af
förvåning opp munnen, så
att man kunde se honom
nästan ända ner i
svalget, fäktade omkring
några gånger i luften med
de långe armarne och sade
sedan:
»Jag springer i bitar af
glädje!«
»Det ser verkligen ut
så,« skrattade Hermann.
ȁtminstone kippar du
rätt ordentligt efter
andan.«
ȁ, icke blott efter
andan utan efter allt
möjligt, i synnerhet
efter förståelse för, att
en Adlerhorst kan komma
hit och låta sig uthungra
så.«
Ȁfven du, en Adlerhorst,
är ju här.«
»Nå, visst nog, ja.«
»Och du ser heller inte
så särskildt välnärd ut.«
»Gör inga dumma vitsar i
denna allvarliga
angelägenhet! Således
verkligen en Adlerhorst!
Men med hvilket förnamn?«
»Jag heter Martin.«
»Bra! Då vet jag
åtminstone, hur jag skall
kalla dig. Allt annat
senare; nu skall du först
och främst omfamna mig
efter alla konstens
regler, så att jag känner
och icke blott ser, att
du är här!«
»Med allra största nöje!«
Han följde uppmaningen,
der på så egenartadt sätt
hade riktats till honom.
Sedan ansåg lorden:
»Och berätta nu, hur du
egentligen har kunnat
komma hit!«
»Derom senare. Likaså
skulle jag framför allt
kunna fråga er, hur I
begge ären komna till
Dödsdalen; men nu är der
någonting mycket
vigtigare. Har Steinbach
sagt er, hvem I här
skullen finna?«
»Ja.«
»Nå, hvem?«
»Arma menniskor, der med
våld och list ha blifvit
bragta in i berget och
der ha blifvit
fastsmidda.«
»Har han nämnt några
namn?«
»Nej; blott det ena ---
Hauser.«
»Just detta menar jag.
Om hvilka personer har
han då talat?«
»Om far, mor och dotter.«
»Men har han icke sagt er
i hvilka förhållanden, de
tre stå till hvarandra?«
»Nej.«
»Då har han äfven här
afsedt en öfverraskning.
Du kommer väl ihåg namnet
Hauser ifrån förr, käre
Hermann?«
»Ja. Månne du menar vår
mammas älsklingstjenare?«
»Ja, just honom menar
jag.«
»Du vill väl ändå inte
säga, att han och den
Hauser, det här handlar
om, äro identiska?«
»Så är det.«
»Herregud! Hur är det
möjligt!«
»Hauser har varit
försvunnen sedan den
gången. Han tog till
Amerika.«
»Vet du det säkert?«
»Naturligtvis!«
»Mor försvann ju
tillsammans med honom!«
anmärkte Hermann hastigt.
»Han tog henne under sitt
beskydd, i det han utgaf
henne för sin maka.«
»Då skulle fru Hauser
kanske vara ---«
»Vår mor, ja!«
»Då är hon här?«
»Javäl.«
»Har du sett henne?«
»Till och med talat med
henne, legat emot hennes
hjerta!«
»Gaf hon sig till känna?«
»Det behöfdes inte; jag
kände sjelf igen henne.«
»Hän till henne då!
Fort, fort! Visa mig
vägen! Visa mig, hvar
hon befinner sig!«
»Så småningom, så
småningom, käre bror!
Hon har utstått mycket,
mycket och är så svag,
att vi måste skona henne.
Hon måste förberedas.«
»Gör det då --- gör det
fort!«
»Snart. Men först slår
det mig, att du icke
förfrågar dig om Hausers
dotter.«
Ȁr hon inte heller hans
egen dotter?«
»Nej.«
»Men en Adlerhorst kan
hon dock icke vara. Vi
hade ju ingen sådan
syster. Den enda ---
Tschita --- är
återfunnen.«
»Å, vi ha två systrar,
Tschita och Magda.«
»Magda vår syster!
Obegripligt!«
»Hon föddes först efter
den tiden. Vi ha alltså
icke sett henne, icke
känt henne, alldeles
intet vetat om henne. Nu
är hon tyvärr inte här.
Hon befinner sig hos
Roulin och sväfvar i
temligen stor fara, efter
hvad Steinbach har sagt
mig.«
»Hvad det beträffar, så
kan jag lugna dig. Hon
sväfvade i fara, men
denna fara skall vara
öfver om några
fjerdedelstimmar ---
kanske redan om några
minuter. Hon kommer
hit.«
»A, nu begriper jag denne
Steinbach. Han är
sammansatt utaf idel
hemligheter. Hvem kan
han vara? Säkert är han
icke det, han synes vara.
Herr von Langendorff har
talat om för mig, att han
är en höghet och
officerare --- öfverste.«
Han gick. Efter en stund
återkom han för att
ledsaga Hermann till fru
von Adlerhorst. Senare
hemtades äfven lorden.
Detta återseendes scen
kan ej beskrifvas.
Sådana ögonblick få
endast englarne bevittna.
En dödligs öga vanhelgar
dess sjelfva helighet.
Medans de begge brödrarne
på detta vis voro så
fullt opp syselsatta med
sin mor och lorden, att
de ingen enda minut hade
till öfvers för de
öfrige, hade Langendorff
stoppat in den fångne
Bill i det fönsterlösa
gemak, hvarest Juanito
och den gamla kärringen
sutto fängslade.
Han belade honom med
hand- och fotbojor af
jern och aftog honom
lasson. Ingen uttalade
dervid ett ord. Dörren
hade af Langendorff
lemnats öppen, för att
han skulle kunna se i det
för öfrigt mörka rummet.
Då hördes der ett
fruktansvärdt stönande i
ena hörnet. Det var den
skalperade Juanito.
»De komma! Ve, ve! Här
ligger det!« skrek han
till.
Han låg i sårfeber.
Langendorff lade den
lille nyckel, hvarmed han
hade låsat handbojorna,
på det vid sidan om honom
emot väggen stående
bordet och trädde fram
till den skalperade för
att undersöka hans
hufvud. Han hade lika
gerna kunnat stoppa
nyckelen i fickan; det
var en helt ofrivillig,
tanklös handling.
Naturligtvis hade han
alls icke den minsta
afsigt att låta den
ligga; och under hans
frånvaro kunde den ju ej
heller aflägsnas och
missbrukas. Langendorff
bockade sig ner till den
sårade, der trots sina
fjättrar kastade sig
ifrån sida till sida.
Han kände honom på
pannan; den glödde af
hetta. Det hårlösa
hufvudet erbjöd i sin
blodighet en ryslig
anblick.
Bill Newton brann af
begär att befria sig och
hämnas. Han hade redan
på vägen noga iakttagit
hvar småsak och var hågad
på att äfven här hålla
ögonen öppna. Han såg,
att Langendorff lade
nyckelen på bordet.
»Fan! Om han ville låta
den bli liggande!« tänkte
han.
Hans blick hängde
begärligt vid redskapet.
Dervid lade han märke
till, att der ur bordets
låda stack ut en liten
nyckel af samma storlek.
Der skälfde en tanke
igenom honom. Om
nyckelen blef liggande,
så kunde man öppna
bojornas lås. Men det
finge ej ske strax utan
först då, när der yppade
sig en flyktväg. Derför
måste man inrätta det så,
att man likväl hade
nyckelen till hands ända
till dess. Ett för
tidigt öppnande af
jernbojorna skulle kunna
förderfva allt; i hvart
fall skulle fjättrarne
komma att undersökas.
Men hur skulle man gå
till väga för att kunna
behålla nyckelen? Det
kunde endast möjliggöras
med hjelp af den andre
nyckelen.
Nu reste Langendorff sig
ur sin bockade ställning.
Bill följde hans rörelser
med glödande blickar; han
förmådde knapt andas af
spänningen -- der, han
tog ett djupt, djupt
andetag, Langendorff gick
förbi bordet och ut
igenom dörren, den han
låste efter sig.
Det var med största
bestämdhet att vänta, det
han skulle komma att
tänka på nyckelen och
snarast återvända för att
hemta densamma.
Bill steg fram till
bordet, drog lådans
nyckel ur låset, lade den
ifrån sig och plockade i
stället för denne åt sig
den riktige nyckelen.
Han stoppade den i munnen
och kurade sedan ihop sig
i hörnet.
Riktigt! Der ljödo knapt
några sekunder senare
hastiga steg utanför.
Dörren låstes opp,
Langendorff kom in och
stoppade nyckelen på sig
--- naturligtvis fel
nyckel,
bordslådenyckelen.
När sedan dörren åter
stängdes efter honom,
kände sig Bill som om han
redan befunne sig med en
fot i friheten.
Nu var der tyst och
stilla i det mörka
rummet. Endast emellanåt
ljöd der den febriges
smärtsamma stönande eller
ett omedvetet utrop. Den
gamla hade suttit i det
hörn, in i hvilket intet
ljus ifrån dörren
förmådde tränga; derför
hade hon icke synts.
Juanitos gestalt hade
Bill emellertid sett
trots den dåliga
belysningen. Han blef
vid stönandet rent
ängslig till mods. Han
frågade högt:
»Hvem är det, här är?«
Då svarade den gamlas
röst:
»Vi äro två.«
»A, ännu någon. Hvem är
I?«
»Säg mig först, hvem I är
--- om I är en fiende
till señor Roulin.«
Den frågande var
inspärrad och måste
alltså vara en väninna
till Roulin; derför
svarade Bill:
»Jag är hans bäste vän
och kamrat.«
»Då måste I äfven känna
mig.«
»Men jag ser er ju icke.
Af er röst att döma måste
I vara en äldre dam.«
»Ja. Jag är señora
Arabella.«
»Känner jag icke.«
»Man kallar mig
förkortadt för señora
Bella.«
»Der äro flera damer,
hvilka heta Bella, och
jag är dessvärre icke
allvetande.«
»Jag hushållar för señor
Roulin.«
»Ja så! Hvem är då den
man, der stönar så?«
»Det är Juanito.«
»A, han! Hvad är der med
honom? Är han sjuk?«
»Indianen har skalperat
honom.«
»Kors! Hvar då?«
»På hufvudet
naturligtvis! Hvar
annars!«
»Det vet jag. Men jag
menar på hvilken plats,
han blef öfverfallen.«
»Öfverfallen blefvo vi af
de begge skurkar, der
kommo som vänner men
behandlade oss som
fiender. De ha befriat
alla våra fångar.«
»Hur tillgick det?«
Hon berättade honom så
mycket, hon höll det för
välbetänkt, och frågade
honom sedan, hur han hade
fallit i Steinbachs
händer. Han svarade:
»Roulin skickade hit mig
för att anmäla sin
ankomst; då blef jag
öfverfallen.«
»Himmelen vare tack! Han
kommer! Men när?«
»I afton.«
»Då skall han befria
oss!«
»Inbilla er icke det.
Utanför huset äro der
fyra hundra apacher och
maricopas, hvilka skola
mottaga honom. Han sjelf
skall således bli
tillfångatagen.
»Min Gud! Hur skola vi
blifva fria!«
»Det vet inte jag
iheller.«
»Det är förskräckligt!
Jag tror, dessa menniskor
skola döda oss!«
»Jag är öfvertygad
derom.«
»Låt oss bedja till
Madonnan, att hon sänder
oss en förlösare!«
»Håna icke! Skulle
Madonnan bekymra sig om
vår befrielse! Vi ha så
mycket på samvetet, att
hon tvärt om måste bedja
Gud att bestraffa oss med
evig fördömelse.«
»I är en besynnerlig
tröstare!«
»Jag vill dermed blott
säga, att vi hvarken af
menniskor eller englar ha
någon hjelp att förvänta.
Vi kunna blott förlita
oss på Djefvulen och på
oss sjelfva.«
»Tala icke så rysligt!«
»I känner väl till huset;
jag har aldrig varit här
förr. Tänk efter ett
tag, på hvilket vis vi
kunna hjelpa oss
sjelfva!«
»Voro vi blott fria från
fjättrarne!«
»Hvad sedan? Vet i
någonting?«
»Ännu icke.«
»Då skulle det tjena oss
till intet, om än vi icke
längre vore fjättrade.«
»Vi kunde bryta oss ut
härifrån ---«
»Och låta oss fasttaga
igen.«
»Vi döda alla.«
»I och jag? Döda fyra
hundra man? Bah! Ja, om
det vore möjligt att i
hemlighet smyga sig bort.
Hur många utgångar äro
här?«
»Endast en.«
»Fördömdt! Då kunna vi
inte ens igenom list
komma ut. Der måste
åtminstone vara en gång
ut ur bergverket, hvilken
leder ut i det fria.«
»Nej, det vet jag helt
visst.«
»Nå, då är det ute med
oss. Vi skola inom
mycket kort tid vara i
himmelen, om man icke
föredrager att anvisa oss
en glödande gungstol i
helvetet.«
»Hu! Tala inte så! Tig
hellre!«
Och han teg --- hon ock.
Den tanke, att det vore
honom omöjligt att befria
sig, syselsatte honom för
ögonblicket icke så
mycket som den andre, att
han ännu kunde komma att
instängas tillsammans med
Roulin och Walker. Han
var en första rangens bof
men fasade dock för detta
återseende. Han frågade
sig, om han skulle säga,
att han hade nyckelen;
men redan efter en kort
stunds eftertanke kom han
till slutsatsen, att han
skulle behålla sin
hemlighet för sig sjelf
åtminstone än så länge.
Under tiden hade
Langendorff uppsökt
Steinbach för att
återlemna honom nyckelen.
Den `Snabbe Vinden´
beordrades till fångarnes
dörr för att bevaka dem.
Sedan rådgjorde man öfver
den plan, man tänkte
använda mot Walker och
papagos.
»De måste alla dö!« sade
den `Starka Handen´.
»Hvar och en skall sona
sitt brott!« svarade
Steinbach. »Men den, som
ingen förbrytare är,
skall skonas. Papagos
äro oskyldiga till
blekansigtenas
förbrytelser.«
»Men de hjelpa dem!«
»De ana icke, att de ha
att göra med onda
menniskor. Framför allt
skola vi skona
menniskoblod. Kanske
lyckas det oss att
öfvermanna desse tretio
papagos utan strid.«
»Hur tänker min hvite
broder bära sig åt med
det?«
»Mina röde bröder skola
gömma sig der ute, så att
de icke kunna ses af
fienden. Desse senare
komma obehindradt fram
till huset och släppas
in. Men der äro hundra
apacher gömda, hvilka
strax emottaga dem.«
»Det är mycket godt!«
»Jag skall strax ge order
derom. Marikopas höfding
må ledsaga mig. Han är
en klok krigare och skall
finna en plats, hvarest
han tillsammans med de
röde krigarne icke skall
bli sedd af papagos.«
Han gick tillsammans med
höfdingen `Skarpa yxan´
ut framför huset, hvarest
de röde vistades. I
detta ögonblick kommo
kunskaparne sprängande
fram och anmälde, att de
tretio papagos skulle
vara der om några få
minuter. Steinbach lät
hundra apacher sitta af
och gå in i huset. De
andre sprängde emellertid
samtliga åstad, anförda
af `Skarpa yxan´ och
medtagande de hundrades
hästar djupare in i
dalen, hvarest de fattade
posto i betäckt ställning
men skickade några af de
sina i förväg för att i
hemlighet låta dem
öfvervaka de anländande
papagos.
De hundra apacherna gömde
sig i de utrymmen på
bottenvåningen, hvilka
lågo längst hän ifrån
ingången; och de hvite
posterades så, att de ej
strax kunde upptäckas.
Deras hästar hade
medtagits bort af
indianerna, så att Roulin
alltså de förste
minuterna alls intet
påfallande kunde märka.
Till och med stegarne
drogos opp ur cisternen
för att ej händelsevis
väcka hans misstro. Då
kom Tjocke-Sam fram och
frågade mysande
Steinbach:
»Nu äro vi väl beredda?«
»Ja.«
»I har intet mer att
göra, intet mer att
anordna, master
Steinbach?«
»Nej.«
»Hm! I vill dock locka
in de sällarne på
gården?«
»Naturligtvis.«
»De skola akta sig för
att komma in. Om de det
gjorde, så vore de värda
att hängas opp och ner,
den ene vid den andre.«
»Hvarför?«
»Nå, hvem skall då öppna
för dem?«
»Jag.«
»Donnerwetter! Då få de
ju se er!«
»I hallen är der en
nisch, hvari jag inträder
för att släppa förbi dem.
Sedan befinner jag mig
bak om dem och täcker
utgången, medans I
öfverfallen dem.«
»Det går icke! I är
anföraren och får icke
blottställa er alltför
mycket. Den gamla
kärringen är
portvakterska; hon är
fången; men kan då inte
flickan öppna i hennes
ställe, hon Anita?«
»Svårligen. Roulin
förväntar sig ju, att hon
redan är fången och
arbetar i grufvan.«
»Hon kan hitta på något
svepskäl.«
»Hm! Så helt orätt har I
ej. Vi måste undvika
allt, som skulle kunna
väcka misstanke i förväg.
Jag skall tala med Anita,
om hon vill åtaga sig att
låta sig ses af Roulin
som den första.«
Nu kommo några minuters
förväntansfull stillhet;
sedan hörde man ljudet af
hästhofvar utanför. Der
bankades på porten.
Anita hade stått till
reds. Hon gick för att
öppna. När hon gjorde
det, fick hon se Roulin
och Leflor, Walker och de
tretio papagos hålla der
utanför.
När Roulin fick se henne,
rynkade han pannan. Han
frågade:
»Du? Är du här? A!
Hvarför öppnar då inte
Bella?«
»Hon har fallit och kan
inte gå.«
»Blixt och dunder! När
ramlade hon då?«
»Några dagar efter er
afresa.«
Det var mycket godt
utgrundadt; det
förklarade hennes
närvaro; om den gamla låg
sjuk, så kunde Juanito
dock icke inspärra Anita;
hon måste träda i den
sjukas ställe. Derför
menade Roulin i mildare
ton:
»Godt! Du kan gå. Jag
skall sjelf stänga till.
Kommen alla in! A, vänta
ett tag först, Anita!
Har här varit någon?«
»Nej.«
»Inte idag iheller? En
viss Bill Newton?«
»Nej.«
»Bra! Då kommer han.
Han skall få förundra
sig!«
Anita gick; hon drog sig
tillbaka i säkerhet. Hon
var hjertligt glad öfver,
att det hade aflöpt så
väl.
Ryttarne sutto af och
drogo sina hästar efter
sig in på gården. Roulin
stannade till sist,
stängde dörrarne och
stoppade på sig nyckelen.
Han bjöd de röde att göra
det beqvämt för sig på
gården så länge,
ledsagade de begge hvite
till det rum, der tjenade
till mottagning, och sade
till dem:
»Hafven ett ögonblicks
tålamod. Jag måste först
tala några ord med Bella
och Juanito. Jag kommer
snart tillbaka.«
Såsom Steinbach hade
förutsett, begaf sig
Roulin först till sitt
rum. Der befann sig
Steinbach tillsammans med
apachehöfdingen i det
inre på hvar sin sida om
dörren. Roulin märkte
dem icke strax vid
inträdandet.
(slut på sextiofjerde
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 65
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 064 senast ändradt 10 Aug 23:46
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
