Han höll in, satt av och ställde sig bakom sina bägge hästar. Sedan lade han an med sin bössa och väntade på, att dessa indsmen skulle komma närmare. Han skulle bakifrån sina hästar kunna ge dem en kula utan att själv bli träffad av dem. Naturligtvis hade skogvaktaren följt hans exempel och höll, stående bakom sin häst, sitt vapen skjutklart. Indianerna tycktes inte vara rädda. De kom ända fram på mycket nära håll och tvärstannade sina hästar på knappt tjugo stegs avstånd ifrån de vita.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <[email protected]> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt därmed, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.
Handlingen i afsnitten 41–66 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsä,ttningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.
I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.
När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Detta afsnitt (041) senast ändradt 10 Aug 23:42
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden41.html
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Afsnitt 41
Adler stälde sig i
porten, aflossade för att
förebygga alla
eventualiteter samtliga
skott i revolveren,
kastade den efter sin
egare, befalde den svarte
att icke släppa in denne
igen och återvände sedan
till fader och dotter.
Leflor hade icke tagit
skada; men det var honom,
liksom sutte han inuti en
puka, hvaruppå tusen
musikanter trummade
omkring. Han sade intet
ord, ryckte ifrån marken
opp sig och sin revolver,
riktade hotande den
senare bakåt och linkade
derifrån. Man kunde
naturligtvis förutse, att
han skulle uppbåda allt
för att hämnas på det
aldra mest påfallande
vis.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Ungefär fyra år --- eller
också väl något mer ---
efter de nyss skildrade
tilldragelserna red en
skenbart ensam man
långsamt fram åt en liten
bäcks vatten, hvilken kom
ifrån en aflägsen höjd.
Denna höjd syntes vara
ryttarens mål.
Han var icke längre någon
ung man. Han hade i
hvart fall redan
tillryggalagt de femtio.
Hans ansigte var
väderbrynt, men ögonen
blickade klart och
ungdomligt i fjerran.
Det var emellertid icke
blott i fjerran, de
blickade. De sökte äfven
genomtränga buskarne till
höger och venster.
Emellanåt höll han
hufvudet hälladt åt sidan
för att lyssna efter
något buller. I sådana
ögonblick höll han
geväret skjutklart i
näfven.
Så red han långsamt
vidare. Hans magre häst
var i högsta grad
utmattad, och äfven han
sjelf syntes vara
uttröttad. Han kom som
bäst förbi ett litet
busksnår. Det förekom
honom, som hade han midt
i detsamma hört ett svagt
prasslande. Han höll in
sin häst och lyssnade ---
förgäfves. Således red
han vidare men ryckte
förskräckt till, ty:
»Puff, paff!« hade der
låtit ur busken men icke
ur något gevär utan ur en
mensklig mun.
Liksom ryttaren var också
hästen förskräckt. Han
höll ånyo in den och
frågade:
»Hvem der?«
»Jag!« svarade det.
»Hvem är du?«
»Det, du är.«
»Nå, hvad då?«
»En åsna, ett dumhufvud,
ett nöt!«
»Sapperment! Visa dig
då!«
»Strax, guffar!«
Nu rörde sig buskarne,
och talaren kom ut. Vid
anblicken stegrade sig
ryttarens häst i höjden,
så att han hade möda att
tygla djuret. Anblicken
af denne man var
emellertid också något
att blifva förskräckt af.
Hans lilla,
utomordentligt tjocka
figur var helt och hållet
klädd i en drägt af
björnskinn med den ludna
sidan utåt; men den hade
förlorat så många hår,
att mannen mer liknade
ett flådt odjur än ett
menskligt väsen. Likadan
såg hans pelsmössa ut.
Hans ansigte var dock
friskt, och hans små ögon
blickade helt muntert in
i ryttarens i hög grad
förvånade ansigte.
»Good day!« helsade den
tjocke grinande.
»Good day!« svarade den
andre.
»Nå, är I färdig?«
»Hvarmed?«
»Med er förundran. I
spärrar ju opp näbbet så,
som om I ville sluka mig
med hull och hår liksom
storken slukar grodan!«
»Tack så mycket! Ert
hull och era hår se icke
så aptitliga ut, så att
jag skulle vilja sluka
er. Men huru kommer det
sig, att I kallade er
sjelf för åsna?«
»Icke mig sjelf ensam
utan er ock.«
»Godt! Men hvarför?«
»Emedan vi begge drifva
omkring här i Vestern och
skulle ändå kunna ha det
bättre.«
»Möjligtvis I, men icke
jag.«
»Så, så! Hm, hm!« Han
mönstrade ryttaren med
skarpa blickar, skakade
på hufvudet och frågade:
»Hvar har I då er vagn?«
Den andre gjorde en
rörelse, liksom blefve
han förskräckt,
betraktade nu å sin sida
den tjocke med en blick,
hvarutinnan den
tydligaste misstro
uttalades, och frågade:
»Hur kommer I på den
tanken att fråga mig
efter en vagn?«
»Emedan I har en.«
»Åhå!«
»Skrik Åhå så mycket I
vill! I rider er vagn i
förväg för att söka efter
vägen och skjuta er en
stek.«
»Fördömt! Har I talat
med bofvarne?«
»Nej.«
»Nej? I svarar så
bestämdt. I vet således,
hvem jag menar?«
»Nej.«
»Åhå!«
»Än en gång Åhå? Vänj er
af med det!«
»Dumheter! Svara mig
ordentligt, annars skall
jag öppna munnen på er.«
»Månne så stort som ert
gap, när I fick syn på
mig? Försök en gång.«
»Hvarför icke? Här är
min tandknäckare!«
Han pekade på sin bössa.
Den tjocke visade sitt
gevär. Ryttaren såg det,
skrattade föraktfullt och
menade:
»En skön Greta! Hvad är
det för en påk, hvad?«
»Greta? Det måste vara
någon förvexling, denna
klubba heter icke Greta
utan Augusta.«
»Hör på, min gode man:
tro icke, att jag skojar
med er. I förefaller mig
misstänkt. I frågade mig
efter min vagn, och det
lyser mig i ögonen. I
förnekar att ha sett
bofvarne, och jag kräfver
ett uppriktigt svar!«
»Och om jag nu inte ger
er det?«
»Så skall jag tvinga er.
I får icke tro, att en
vestman frågar bara för
skojs skull.«
Den tjocke betraktade den
andre ånyo, skrattade
muntert till och sade:
»I en vestman? Pshaw!
Det skall I icke inbilla
mig! Vet I, hvad I i
detta ögonblick
förekommer mig vara?«
»Nå, hvad då?«
»En hedervärd, tysk
skogvaktare, der har
ertappat en brännetjuf
och nu lexar opp denne
efter pligt och samvete.«
»Fördömdt! Edra ögon äro
icke så illa. Men hvad
vet I om Tyskland!«
»Nog mer än I. Eller
skulle I --- ---? Hm, er
engelska smakar af
träaska. Det vore
sannerligen möjligt, att
I der öfver i Bismarcks
fädernesland har
sönderbitit er förste
napp.«
»Det har jag också.«
»Hvad! Då är I en tysk?«
»Yes!«
»Håll näbbet! Om en tysk
vill tala tyska, så
skriker han icke Yes
eller Oui! Äfven jag är
hitkommen deröfverifrån.
Vi äro således landsmän.
Här är min tass!
Välkommen!«
Ryttaren slog icke strax
i den framräckta handen.
Han mönstrade den lille
än en gång med misstro
och svarade:
»Så fort går det inte.
Först måste jag vara viss
om, att ni verkligen
ingenting vet om
bofvarne.«
»Om hvilka bofvar?«
»Dem, der ha bestulit
mig.«
»Donnerwetter! Jag har
lärt känna bofvar nog;
men jag låter mig oppäta,
om jag kan säga, hvilka
af dem alla, der ha
snattat af er. När hände
det då?«
»För fyra dagar sedan.«
»Och hvar?«
»Der bak, hvarifrån jag
kommer.«
Dervid pekade han bakåt.
»Sapperment! Om ni
svarar så klokt, så
behöfver jag ju alls icke
fråga till att börja med.
Naturligtvis måste ni ha
blifvit bestulen der bak,
hvarifrån ni kommer, och
icke der framme, hvaråt
ni synes vilja komma hän.
Jag menar platsen.«
»Det var i en trakt, der
helt bestod utaf
klippblock, slät som en
bordsskifva.«
»Hm! En sådan trakt
känner jag till; men den
ligger icke fyra utan
endast en dagsresa
härifrån.«
»Då är det den. Vi ha
måst resa långsamt. Vi
äro fyra personer.«
»Det är intet skäl att
rida långsamt.«
»Rida? Ja, om man bara
det kunde. Men vi fyra
ha endast en häst,
nemligen denne.«
»Verdammt! Då går der
visst nog blott ett
hästben på var person,
och då går det långsamt.
Och under dessa
omständigheter kallar ni
er sjelf så frankt och
frimodigt för vestman?«
»Är jag månne icke det?«
»Jag håller er icke för
en sådan.«
»Mycket uppriktigt! Men
en man är jag likväl!
Icke?«
»Ja, visst nog! För en
mullvad håller jag er
naturligvis icke.«
»Och i Vestern befinna vi
oss. Följaktligen är jag
en vestman.«
»Om ni följer denna
logik, så är ni förvisso
en. Men der sitter ni på
hästen och är trött.
Sitt af och unna djuret
någon hvila och ett par
gröna strå. Två
landsmän, der träffas i
Klippiga bergen, kunna
väl ändå snacka i en
fjerdedels timme.«
»Det skulle jag väl
vilja, men --- --- ---!«
»Men hvad?«
»Jag vet icke, om jag kan
lita på er.«
»Donnerwetter! Har jag
då en sådan
galgfågelsfysionomi?«
»Inte det, men jag har
blifvit försigtig.«
»Ingen menniska har något
derimot. Försigtig måste
hvar och en vara här.
Det skall ni också vara
utan att jag tar illa
opp. Sätt er här, så
sätter jag mig midt emot
på sex stegs afstånd. Ni
tar ert gevär skjutklart
i näfven, och om jag gör
det aldra minsta, der
föranleder er att hålla
mig för en dålig karl, så
skjuter ni helt enkelt
ner mig.«
»Nå, det skall jag väl
icke behöfva!«
»Det tror inte jag
iheller.«
»Vi äro ju landsmän; men
de der karlarne, jag
menar, voro yankees.«
»Hm! Här får man inte
lita på någon landsman.
Kom ihåg det. Men kanske
har ni hört mitt namn
någon gång. Man kallar
mig här i Vestern för
Tjocke-Sam.«
»Tjocke-Sam! Sapperment!
Ja, om er har jag hört!
Ja, det stämmer, ni är
instoppad i en
björnfäll.«
»Nå då så! Litar ni på
mig nu?«
»Ja, af allt mitt hjerta.
Att jag finner en sådan
djerf jägare och
skogsluffare, det kan bli
min räddning. Jag
befinner mig nemligen i
knipa med mitt sällskap.«
»Godt! Jag har aldrig
öfvergifvit en
hjelpbehöfvande. Kan jag
vara er till nytta, så är
jag det hjertans gerna.
Ni kan förlita er på mig.
Sitt alltså af i Guds
namn!«
»Men då förspiller jag
min tid!«
»Har ni så brådt om,
eller behöfver ni så
snabb räddning?«
»Icke det. Men jag har
för afsigt att jaga, och
om jag ingenting skjuter,
så ha mitt folk i afton
intet att äta.«
»Om det bara gäller det,
så skall ni icke bekymra
er. Jag har nog att äta
för oss och för ett
flertal personer.«
»Godt då! Huru skola
icke de andre glädja sig
öfver, att jag har funnit
er!«
Han satt af hästen, lät
den beta och satte sig
vid sidan om Sam i
gräset. Denne frågade
utan omsvep:
»Hvilka äro då de tre
andra personer, der
befinna sig hos er?«
»Min fru, min son och min
svägerska.«
»Sapperment! Två
qvinfolk med!«
»Ja.«
»Men huru kommer det sig,
att de ha kommit till
Vestern?«
»Jag skall vara uppriktig
och säga er allt. Ni tog
mig för skogvaktare, och
det är jag verkligen ---
---«
»Å, alltså ändå det! Ja,
Tjocke-Sam är inte dum.«
»Jag tjenstgjorde
deröfver i trakten af
Zeulenroda och --- ---«
»Himmelelement! Är det
sant?«
»Ja. Hvarför blir ni så
förskräckt?«
»Förskräckt? Ingalunda!«
»Jag trodde det, eftersom
ni ropade så högt.«
»Hm, ja, jag ryter ibland
litet så der till
tidsfördrif. Fortsätt
ni!«
»Det gods, hvarest jag
tjenstgjorde, tillhörde
slägten Adlerhorst. Der
föll öfver dem en ännu
icke uppklarad olycka,
och godset kom på
främmade händer. Der
uppstod motsättningar
till den nye herrn. Jag
hade rätt och häfdade min
rätt. I vreden glömde
han sig och grep efter
piskan, nemligen
ridpiskan. Då kom mitt
blod i svallning; jag
försvarade mig och slog
ner honom. Naturligtvis
vardt jag afsatt. Vid
den stora konkurrensen
och med det dåliga betyg,
jag erhöll, ville det
icke lyckas mig att snart
få en ny tjenst. Jag
väntade, jag rände
omkring och jag
ansträngde mig; jag
beklagade mig hos
myndigheterna ---
förgäfves. Då rann gallan
öfver för mig. Min son
hade länge velat resa
till Amerika. Jag
fattade ett hastigt
beslut. Vi packade, och
de oönskade begåfvo sig
åstad.«
»Men inte direkt till
fjerran Vestern?«
»Jo.«
»Det var djerft.«
»Nu inser jag det. Men
jag hade tänkt mig
alltsammans mycket
lättare. Vi skulle tvärs
igenom landet till
Kalifornien. Vi köpte
oss vagn, hästar och
dragoxar. Vi lastade på,
hvad vi hade, och kommo
till Santa Fé. Der
träffade vi på ett
sällskap, hvilket också
skulle till Kalifornien.
Vi anslöto oss till dem.
Der valdes en anförare.
Der var en särskild,
militärisk ordning, ty vi
skulle komma igenom
Indianterritoriet. Inom
fyra dagar nådde vi den
klippiga trakt, hvarom
jag förut talade. Det
visade sig der, att jag
hade tappat en hel packe
täcken ifrån vagnen. Jag
red naturligtvis tillbaka
och fann dem också efter
flere timmar; men det
hade under tiden blifvit
qväll. När jag återkom
till lägerplatsen, var
karavanen icke längre
der; men min fru, sonen
och svägerskan lågo
bundna och med förbundna
ögon på marken. Sedan
jag hade befriat dem
ifrån snörena och banden,
berättade de för mig, att
man kort efter det, att
jag hade aflägsnat mig,
hade öfverfallit och
bundit dem. Strax derpå
hade karavanen åter
brutit opp. Min vagn
hade de naturligtvis
tagit med.«
»Hur gammal är då er
son?«
»Tjugufyra.«
»Fy fan! Försvarade han
sig inte då?«
»Det hade han icke haft
någon tid till. De sleto
omkull honom plötsligt
och bakifrån.«
»Naturligtvis är ni efter
de der spetsbofvarne?«
»Ja. Men jag har icke
sett dem.«
»Hm! Ni måste ju ha
funnit deras spår!«
»På den steniga marken?«
Då skrattade Sam till och
sade:
»Det var mig en skogsman
och jägare! Ja, om ett
ekorrspår inte är stort
som en elefants
fotaftryck och ett
vagnsspår icke så bredt
och djupt som Elbe, så
hittar man ingen mus!
Har ni då tänkt efter,
hvaråt desse skurkar kan
ha kört med er vagn?«
»Åt Kalifornien, väl?«
»Eller också icke!«
»De sade ju, att de
skulle dit!«
»Pshaw! Man kan ha
inbillat er allt möjligt.
Jag tänker mig, att man
ifrån början har varit
besluten att råna er. Då
har man naturligtvis icke
sagt sanningen. Och när
de bakefter öfverföllo de
era och körde bort, då
slogo de in på en helt
annan väg. Ni ha
emellertid fortsatt att
springa och rida dit
näsan pekar. Ha ni
förlorat allt?«
»Allt förutom det, vi
bära på kroppen.«
»Å ve! Således äfven
pengarne?«
»Dem också! De befunno
sig i vagnen, bevakade af
de två qvinnorna.«
»Huru mycket?«
»Vi vexlade dem i
New-York. Jag erhöll
femtonhundra dollars, men
min svägerska åttatusen.«
»Sapperment!«
»Ja, hon är välbestäld
eller snarare var, Gud
förbarme sig.«
»Jag hoppas mycket på,
att hon åter skall bli
det.«
»Hur så?«
»Nå, naturligtvis taga vi
ifrån bofvarne pengarne
igen!«
»Å, jag ber! Ni säger
det, liksom vore det
sjelfklart!«
»Det är också fallet.«
»Som om det vore så helt
och hållet lätt!«
»Lätt eller svårt, gjordt
blir det.«
»Herregud, om vi kunde få
dem igen! Men vi veta ju
alldeles icke, hvar
tjufvarne ha blifvit af!«
»Det skola vi få reda på.
Vi rida tillbaka till det
ställe, hvarest gerningen
föröfvades. Der skall
jag finna spåret, det vi
helt enkelt följa.«
»Spåret? Efter fyra
dagar?« frågade
skogvaktaren helt
förvånadt.
»Hvarför icke?«
»Emedan det är omöjligt.«
»Dumheter och åter
dumheter! Om der funnes
gräsmark, då hade det
nertryckta gräset för
länge sedan rätat opp sig
igen, och der vore intet
att se. Då det
emellertid handlar om
stenmark, så kunna vi
förvänta oss att finna
spåren. En tung oxkärra
lemnar synliga spår efter
sig till och med i det
hårdaste berg. Sedan
fyra dagar har der
hvarken varit betydande
vind eller regn. Man kan
förvänta sig, att vi icke
skola tillryggalägga
vägsträckan förgäfves.«
»Hm! Äfven om vi jaga i
fatt dem, så får jag
intet igen!«
»Hvarför icke?«
»Emedan de i hvart fall
icke lemna något ifrån
sig.«
»Vi tvinga dem!«
»Vi två?«
»Ni oskyldiga, nyfödda
lindebarn, ni! Huru
många vagnar äro der då?«
»Tre med min.«
»Och huru många man?«
»Tolf.«
»Och då menar ni, att vi
måste frukta dem? Detta
usla dussin tar jag på
mig ensam. Jag skjuter
dem en efter en väck
ifrån vagnarne, så att
der puffar om det!
Sådana skurkar förtjena
intet annat. Men går det
utan blodsutgjutelse, så
är det desto bättre.
Huru lyder då egentligen
ert dyra, högt ärade
namn, landsman?«
»Jag heter Rothe.«
Dervid kastade han,
emedan Sam hade talat om
blodsutgjutelse, en
bekymrad blick på dennes
bössa. Sam såg det,
öfverlemnade honom
geväret och frågade:
»Ni förstår er ju på
vapen?«
»Inte detta slags, ehuru
jag annars är en god
skytt, liksom min son.
Skjuter ni verkligen med
detta gevär?«
»Hvarmed skulle jag
annars skjuta? Månne med
näsan? Då skulle jag
behöfva en mycket kraftig
snufva, ty med en vanlig
katarr nyser man icke i
hjel någon buffel eller
björn.«
»Det skulle jag inte
vilja pröfva. Denne
tingest vore mig alltför
farlig! Och Augusta
heter den?«
»Ja, Augusta, gärna för
mig också Gustel.«
»Besynnerligt namn på en
bössa! Det är min
svägerskas förnamn.«
»Då kommer jag att tänka
på, att hon måste ha ett
namn till. Ni heter
alltså Rothe. Hvad heter
er svägerska? Jag måste
ju kunna nämna henne vid
namn, när jag talar med
henne.«
»Också Rothe. Hon var
hustru till min aflidne
broder och kommer ifrån
Ruppertsgrün.«
»Rupp --- rupp --- rupp
--- --- --- rururupppp!«
Han fick ej fram ordet.
Han hade störtat opp och
stirrade på skogvaktaren,
liksom såge han framför
sig ett spöke.
»Hvarför blir ni så
förskräckt?«
»För --- --- skräckt ---
--- ? Jag blir inte
förskräckt.«
»Jaså! Ni sade redan
förut, att ni emellanåt
gerna skriker. En
besynnerlig egenhet! Har
ni kanske någon gång
blifvit riktigt stort och
starkt skrämd?«
»Nej.«
»Det tänkte jag! Sådant
folk behålla vanligen en
rest för hela lifvet.
Endera stamma de, eller
också rycka de helt
oväntadt till af
förskräckelse. Jag
tänkte, ert skrikande
hade en liknande
bakgrund.«
»Nej, alldeles icke.«
»Är ni nervös?«
»Kommer icke på fråga!
En savannlöpare nervös!
Det är precis det samma,
som om jag skulle fråga
er, huruvida en
krokodilmormor kunde
lägga hönsägg.«
»Då kan jag inte förklara
mig er vana.«
»Det behöfs inte heller.
Alltså är er svägerska
från Ruppertsgrün? Och
hennes man var er bror?
Hvad voro då hennes
föräldrar?«
»De hade landtbruk.
Augusta är egentligen
skuld dertill, att jag så
raskt gick med på att
utvandra till Amerika.«
»Hur så då?«
»Nå, hon har en särskild
förkärlek för Amerika.«
»Det var ju besynnerligt.
Hvad angår då henne detta
Amerika?«
»Ja, menniskan är ett
egendomligt väsen.
Augusta har nemligen sin
förste kärlek i Amerika;
det har hon icke kunnat
glömma.«
»Sapperment! En förste
kärlek, alltså en
fästeman?«
»Ja. Min bror var
nemligen en egendomlig,
halsstarrig karl. Hon
lefde inte riktigt godt
med honom, och då kom hon
att tänka på sin förste
älskare igen. Det var en
knappmakare ifrån ---«
»Kna --- kna --- ---
knapp --- napp --- ---
---!«
Sam hade åter störtat
opp. Den andre såg
bestört på honom och
sade:
»Åter ett anfall! Å ve!
Om der nu hade varit
indianer i närheten! De
skulle höra oss. Det
skulle bli en skön
historia. Ni skriker ju
som jättedamens inkastare
på en marknad!«
»Sapp --- sapp ---
sapperment!
Knappmakare!«
»Förundrar det eder?«
»Ja, mycket!«
»Menar ni kanske, att en
knappmakare icke kan ha
någon fästemö?«
»Å, å, hva --- hva ---
hvarför inte det! Jag
har till och med en gång
hört, att knappmakarne
skulle vara riktigt
dugtiga och stiliga
karlar.«
»Möjligt! Åtminstone
den, det här är fråga om,
må ha varit en bra karl.
En smula dum, såsom jag
förmodar --- --- ---«
»Dum?« föll Sam in.
»Djefvulen tage er!«
»Hvarför just mig?«
»Emedan --- --- nå, det
var inte så allvarligt
menadt.«
»Godt. Han hette Samuel
Barth och var ifrån
Herlasgrün i --- --- ---«
»Her --- herrr --- ---
--- herrrrrr --- la las
--- ---!« utropade Sam
återigen högt.
»Nu igen!« menade
skogvaktaren. »Hör ni,
er vana är en farlig en.
Den uppträder alltför
ofta. Om någon fiende är
i närheten, får man ändå
inte ryta så!«
»Ack! Der är ingen här
nu.«
»Men om här nu vore
någon!«
»Då skulle jag icke
ryta.«
»Kanske ändock!«
»Nej, då skulle vi inte
tala om någon
knappmakare, eller
Gustel, eller Herlasgrün
eller Ruppertsgrün.«
»Detta namn bringar er
alltså ur fattningen?«
»Ja.«
»Hvarför?«
»Emedan jag också är
tysk. När jag hör namnet
på en tysk ort, så går
det mig till själen och
jag skriker af
hänryckning.«
»Då skall jag, för att ni
skall vara tyst, uttala
idel främmade ord, såsom
--- ---«
»Håll! Jag vill inte
höra några nu. Er
svägerska är således
enka?«
»Ja. Hon var gift i
endast tre år, barnlös;
sedan dog min bror. Hon
har inte gift om sig men
grämt sig mycket öfver,
att hon dref knappmakaren
öfver till Amerika.«
»Det goda gamla
qvinfolket!«
»Ja, ett godt sinnelag
har hon. Men nu är hon
fattig som en kyrkråtta
och dertill i ett
främmadt land. Det är
illa, mycket illa!«
»Skadar ej; skadar ej!
Hon skall återfå sina
penningar och än mer
dertill.«
»Tror ni alltså
verkligen, att vi skola
återfå dem?«
»Nu först tror jag
riktigt på det, då hon är
ifrån Ruppertsgrün. För
denna ort har jag stort
förtroende.«
»Hvarför?«
»Emedan --- emedan ---
emedan --- --- nå, just
derför, att Ruppert är
grön! Vi ha ingen tid
till sådana långa
diskussioner. Vi skola
bryta opp. Äro de era
långt efter er?«
»Nej. De följa i mitt
spår. Jag skulle tro,
att vi skola möta dem om
en timme, i fall vi vända
om.«
»Så länge?«
»Ja, eftersom ni måste gå
till fots.«
»Jag? Hm! Se nu här!«
Han stack tvenne fingrar
i munnen och utstötte en
gäll hvissling. Ett
gnäggande svarade, och
strax kommo två på
indianskt vis sadlade
hästar fram.
»Sapperment!« menade
skogvaktaren. »Ni har
hästar, och rent af två!«
»Ja, min käre. Dessa
djur ha den finaste
indianska dressyr. De ha
legat stilla der bak
busken och blott inväntat
min hvissling.«
»Men hvartill behöfver ni
två?«
»Det skall jag säga er.
Der äro två sätt att jaga
i Vestern --- till fots
och till häst. Det förra
gör man i urskogen och
det senare utanför
densamma. Jag har smugit
mig igenom skogarne ihop
med två kamrater ifrån
Nordstaterna och skall i
denna trakt, vid denna
bäck, träffa dem igen
efter det, att vi skildes
åt för några månader
sedan. Härifrån tänka vi
oss ut på öppna prärien.
Dertill äro hästar
nödvändiga --- och
förvisso goda sådana.
Derför har jag deraf
medbragt tvenne, i fall
det för någon af
kamraterna icke skulle
lyckas att få någon. Så
är det. Låt oss nu sitta
opp. Det blir snart
afton. Vi måste skynda
oss.«
De två så sällsamt
sammanträffade männen
sutto opp och redo i
samma riktning tillbaka,
hvarur skogvaktaren Rothe
hade kommit. På vägen
menade denne:
»Jag var först misstrogen
emot er, emedan ni
visste, att jag hade haft
en vagn. Jag har ännu
inte alls frågat er, hur
ni så noga kunde veta
det.«
»Om ni hade varit länge
på prärien, så skulle ni
inte ha frågat. Här i
bältet har ni pisksnärtar
hängande. Dem behöfver
man endast, när man kör.
Och den, der kör, han har
en vagn! Icke?«
»Så, således är det
alltså.«
»Ja, således och icke
annorledes. Alldeles
lika lätt hoppas jag
också afslöja de tjufvar,
der ha bestulit er. Låt
oss nu inte snacka utan
rida fort.«
De redo österut; de hade
den nedgående solen bakom
sig och den vida, med
enstaka buskholmar
beströdda savannen
framför sig. Sam var
försjunken i djupa
tankar. Han skulle finna
den första och enda
kärleken i lifvet här på
prärien! Hvilken
tillfällighet! Å nej,
snarare ett under rentaf!
Han tänkte icke på de år,
der voro förgångna, och
icke på den förändring,
de hade medbragt. Den
gamla, djupt i hjertat
slumrande kärleken hade
vaknat i hela sin
tidigare styrka och
kraft. Hur skulle Gustel
se ut? Snygg och prydlig
som tidigare? Skulle hon
igenkänna sin Samuel?
Svårligen! Han hade
blifvit så rund och
tjock, dertill färgad af
solen och garfvad af
väder och vind. Han hade
med afsigt intet förrådt
för skogvaktaren. Han
ville först pröfva, se
och höra, innan han gaf
sig till känna. Hon
befann sig i nöd och
fara. Han fick
hjertklappning vid
tanken, att han vore
kallad att blifva hennes
räddare! Men --- dum
skulle han ha varit!
Hade hon sjelf sagt
detta, eller var det
blott skogvaktaren, der
hade förmodat det? Det
var emellertid alldeles
riktigt, att den tidigare
knappmakaren icke kunde
mäta sig med den
nuvarande savannlöparen.
Ja, enhvar säger sig, när
han tänker tillbaka på
sin ungdom, att mycket
och möjligtvis allt
skulle hafva kunnat göras
annorlunda. Sam finge
således icke vara vred på
någon.
Så red han tigande vidare
med skogvaktaren till
höger och packhästen till
venster. Han trodde sig
icke hafva anledning till
någon utomordentlig
försigtighet, då der för
närvarande icke hade
visat sig några indianer
inom en ej särdeles ringa
omkrets.
Derför utstötte han ett
ljudligt utrop af
öfverraskning, när han
plötsligt af en händelse,
då han kastade en blick
åt venster, fick se
tvenne ryttare, utaf
hvilka han och
skogvaktaren redan hade
blifvit sedda, ty de hade
satt sina hästar i galopp
och kommo i snörrät
riktning sprängande fram
emot de tvenne.
»Donnerwetter!« sade
han. »Det blir en kär
historia. Tag blott i
Guds namn icke er bössa
ifrån axelen!«
»Hvarför icke? Jag tror,
det är indianer, och då
måste man ju vara beredd
på försvar.«
»Ja, indianer är det, och
förvisso ser det ut att
vara fiendtlige
comancher.«
»Å ve! Och så säger ni,
att jag skall lemna mitt
gevär i fred?«
»Ja, visst. Ser ni
örnfjädrarna på deras
hufvuden? Det är
höfdingatecknet. Det är
höfdingar; och der de
äro, der befinna sig
vanligen ett antal
krigare i närheten.
Höfdingar rida icke
omkring så ensamma på
prärien, och då de äro
två tillsammans, låter
det sig förmoda, att det
handlar om en vigtig
angelägenhet och att ett
större antal indsmen
befinner sig här i
närheten.«
»Men ser ni, att de der
karlarne gripa efter sina
gevär! Det blir
farligt!«
»Å nej. Det är liksom
bara en vana, de ha. Än
så länge behöfva vi
åtminstone icke vara
rädda. Men af
försigtighet skola vi
sitta af. Gör alldeles
det samma, som jag gör!«
Han höll in, satt af och
stälde sig bak om sina
begge hästar. Sedan lade
han an med sin bössa och
väntade på, att desse
indsmen skulle komma
närmare. Han skulle
bakifrån sina hästar
kunna gifva dem en kula
utan att sjelf blifva
träffad af dem.
Naturligtvis hade
skogvaktaren följt hans
exempel och höll, stående
bak sin häst, sitt vapen
skjutklart.
Indianerna föreföllo icke
vara rädda. De kommo
ända fram på mycket nära
håll och tvärstannade
sina hästar på knapt
tjugu stegs afstånd ifrån
de hvite.
»Halt, icke vidare!« hade
Sam ropat, »annars skjuta
vi!«
De röde rådgjorde
lågmäldt med hvarandra;
derpå gapskrattade de,
hvilket eljest icke hör
till sedvanan för deras
allvarliga ras; och sedan
svarade en af dem på den
blandning af indianska,
engelska och spanska,
hvilken deromkring
talades emellan
indianerna och
kaukasierna:
»Fruktar månne
blekansigtet oss?«
»Kommer aldrig på fråga!«
»Hvarför gömmen I eder?«
»Derför, att vi finna för
godt att göra det.«
»Kommen fram, så att vi
kunna tala med eder.«
»Det kunna vi också.
Hvarifrån kommen I?«
»Derifrån.«
Han pekade dervid bakåt.
»Det hade jag icke vetat,
om du icke hade sagt mig
det. jag trodde, I haden
fallit rätt ner ifrån
himmelen. Men hvarhän
skolen I?«
»Deråt.«
Han pekade framåt.
»Riden då vidare!«
»Det skola vi göra, när
vi ha talat med er.«
»Dertill ha vi icke tid.«
»Sedan när hafva
blekansigtena blifvit så
ohöfliga? De hafva dock
alltid mycket gerna talat
med den röde mannen!«
»När de ha tid, ja.«
»Tid hafva de alltid. De
tala med den röde mannen
för att bedraga honom och
dertill hafva de städse
tid. Kommen fram; vi
vilja hålla ett rådslag.«
»Jag vet icke, hvad vi
skola rådgöra med er om.
Hvem ären I?«
»Det skola vi säga dig.«
»Å, I förtigen era namn,
det anbefaller jag er
icke. Vi skola alltså
åter sitta opp och rida
vidare.«
»Om I gören det, så skola
vi följa edert spår.«
»Det gör man endast i
fiendtlig afsigt.«
»Vi göra det och känna
vår afsigt.«
»Då skall jag säga eder,
att vi skola låta eder
smaka våra kulor, om I
besvären oss mer, än vi
kunna tåla.«
»Prärien tillhör alla
menniskor. Enhvar kan
rida, hvarhän han vill.«
»Hvad talar ni egentligen
med dem? Jag förstår
icke denna
språkblandning.«
Sam förklarade det för
honom, och sedan menade
skogvaktaren:
»Det låter visst nog
fiendtligt. Hvad skola
vi göra?«
»Hm! Jag är inte riktigt
klar öfver det sjelf.
Jag vet ej, hvad jag
skall tänka om dem.
Comancher äro de icke,
såsom jag nu ser.«
»Hvad annars?«
»Inte Pawnees iheller.
Siouxer lika litet, ty de
komma numera icke så
långt söderut. De ha
målat ansigtena, men
visst nog icke med de
krigsfärger, hvaruppå man
kan igenkänna stammen.«
»Låt de gynnarne stanna
och så rida vi vidare!«
»Då komma de efter oss.
Hvar savanninnevånare
följer det spår, han
finner. Desse gynnare
kunna icke veta, om vi
icke tillhöra en stor
trupp. För att erfara
detta, skola de alltså
följa efter.«
»Å ve! Då stöta de på
min familj!«
»Naturligtvis! Och då
vet man ej, hvad som
sker.«
»Då bli vi hellre här!«
»Äfven jag håller detta
för det bästa. Låt oss
alltså se, hvad de vilja
oss! Jag vet verkligen
icke, hvad saken gäller.
De ha förutom sina
ridhästar ytterligare
tvenne ledige sadlade
hästar. Sådana för
annars ingen höfding med
sig. Hm!«
Han steg långsamt fram
bakifrån sina hästar och
skred fram emot
indianerna med geväret i
anläggning. De hade
suttit af och kommo dem,
då Rothe hade följt Sams
exempel, till mötes ---
också de med sina gevär
skjutklara i näfvarne.
Fem steg ifrån hvarandra
blefvo partierna stående.
»Ären I komne för att
röka fredspipan med oss?«
frågade Sam.
»Kanske röka vi den med
dig,« svarade den, der
redan förut hade talat.
»Vill du sätta dig hos
oss?«
»Ja.«
Nu satte de fyra sig ner.
Två och två midt emot
hvarandra, med gevären
lagda tvärs öfver knäna.
De betraktade hvarandra
pröfvande.
De två höfdingarne voro
af lika gestalt, långa
och magerlagda, med
seniga lemmar. Helt
klädda i buffelhud hade
de bundit opp sitt hår
till en tofs, hvari
höfdingafjädern var
fästad. Deras egentliga
drag kunde man ej
urskilja, då
ansigtsmålningen var
mycket tjockt påstruken.
»Alltså, hvad viljen I?«
frågade Sam. »Hvarför
uppehållen I vår ridt?«
»Vi vilja veta edra
namn.«
»I hafven ännu icke sagt
oss era egna.«
»Vi äro höfdingar. En
höfding säger sitt namn
först då, när de andre
hafva svarat.«
»Också vi äro höfdingar,«
menade Sam.
»Det säger du; men vi tro
det icke.«
»Hållen I mig för en
lögnare?«
»Ja.«
»Donnerwetter! Jag säger
sanningen!«
»Bevisa det. Vi kunna
bevisa, att vi äro
höfdingar, ty vi hafva
fjädrarna, anförarnes
tecken. Men hvad hafven
I?«
»Menen I kanske, att en
hvit också skulle sätta
på sig fjädrar?«
»Nej; men blekansigtena
hafva ock sina särskilda
tecken, dem de bära på
bröstet eller på axlarne
och hvaraf man märker,
hvem som är höfding.«
»Nå, nu skall jag också
sätta på mig epåletter!«
skrattade Sam emot
skogvaktaren. Sedan lade
han till, vänd emot de
röde:
»Dessa tecken bära vi
blott i krig. Men nu ha
vi vanliga kläder. För
öfrigt är jag icke soldat
utan jägare. Jag har
icke till yrke att föra
krig emot indsmen. Jag
älskar dem och är deras
vän.«
»Du kallar dig vår vän
och vill likväl icke säga
oss ditt namn!«
»Nå, om I så nödvändigt
viljen veta det, så skall
jag äfven nämna det för
eder. Jag heter Daniel
Willers och min
följeslagare kallar sig
Isaak Balten.«
Det var naturligtvis en
osanning. Han höll det
icke för tillrådligt att
nämna sitt verkliga namn.
»Och jag är Råmande
Tjuren,« sade höfdingen
allvarligt och värdigt.
»Och jag,« menade den
andre lika stolt, Ȋr
Dansande Björnen.«
»Jag har ännu aldrig hört
era namn,« sade Sam.
»Vi hafva heller aldrig
hört edra. I kunnen icke
hafva jagat länge i denna
trakt.«
»Vi känna denna prärie;
men vi äro stillsamme
jägare. Vi jaga icke
efter berömdhet utan
efter bäfrar och
bufflar.«
»Hafven I ock lärt känna
andre jägare?«
»Några.«
»Hafven I kanske någon
gång träffat en, der
låter kalla sig Sam
Barth?«
»Ja.«
»Der lära vara två andre
tillsammans med honom,
långa och magra likt
tältstänger.«
»Jag känner dem.«
»Hvad heta de?«
»Jim och Tim.«
»Det är rätt. Äro desse
tre jägare kanske edra
vänner?«
»Nej.«
»Det är mycket godt.«
»Hvarför?«
»Då skulle vi döda eder.«
»Åhå! Vi två skulle icke
låta bringa oss om lifvet
så utan allt motvärn; det
säger jag eder. Är då
Sam Barth en fiende till
er?«
»Ja.«
»Hvarför?«
»Han hafver dödat några
af våra bröder.«
»Det tror jag icke.«
»Vi veta det.«
»Till hvilken stam hören
I?«
»Till pawnees stam.«
»Då ären I mycket
felaktigt underrättade.
Den lille Sam har ännu
icke dödat någon pawnee.«
»Huru vet du det?«
»Det har han sjelf sagt
mig.«
»Då är du alltså ändock
hans vän?«
»Nej. Man kan tala med
en man utan att man är
hans vän.«
»Om du ljuger för oss, så
skall du likväl blifva
tvungen att dö. När har
du sett honom?«
»För några månar sedan.«
»Hvar?«
»Der oppe i Svarta
bergen.«
»Det stämmer. Der har
han varit. Han hade sina
tvenne vänner med sig.
Han skilde sig ifrån dem
och sade, att han åter
skulle träffa dem här i
denna trakt.«
»Å! Huru veten I det?«
»Tim och Jim sade oss
det.«
»Ha de sagt eder det,
trots att de äro era
fiender och hans vänner?«
»Så är det.«
Den tjockes ögonbryn
drogo mörkt ihop sig, men
endast för ett ögonblick.
Han var klok nog att
dölja sina tankar. Han
lät det också, såsom han
trodde, icke alls märkas,
att han nu mönstrade dem
skarpt och in i hvar
enskildhet.
»I ären således komne
tillsammans med dem?«
frågade han vidare.
»Ja.«
»Hvar äro de nu?«
»De äro bortridne; vi
veta icke hvarhän.«
»Och I söken nu denne Sam
Barth?«
»Ja. Vi tänkte, du hade
sett honom.«
»Jag har icke sett honom;
men jag är först sedan
några timmar tillsammans
med min följeslagare här.
Han har varit längre i
denna trakt och har
kanske träffat honom.
Skall jag fråga honom?«
»Hvarför skola vi icke
sjelfva fråga honom?«
»Han skulle icke förstå
er, då han ej kan tala
ert språk.«
»Fråga honom då!«
Det var det, Sam ville.
Han ville få lof att tala
med Rothe utan att väcka
de indsmens
misstänksamhet. Nu hade
han fått tillfälle
dertill. Han tog således
på sig en otvungen min
och sade på tyska till
honom:
»Beherska ert ansigte.
Vi befinna oss i stor
fara. Uppvisa ett
eftertänksamt ansigte,
som om ni försökte komma
ihåg någonting; men vissa
det icke, om ni skulle
bli förskräckt. Se
vänligt på desse gynnare,
fastän vi ha all
anledning att önska dem
åt Djefvulen till.«
»Hvarför?«
»De söka mig för att
mörda mig.«
»Sapperment!«
»Ja. De ha redan dödat
begge mina bäste vänner.«
»Men nej då!«
»Jo. De äro visserligen
alltför kloka för att
säga mig det, men jag har
först nu upptäckt, att de
två gevär, de der hafva,
ha tillhört mina
färdkamrater. De ha
tagit dem ifrån dessa.«
»Djefvulen tage dem för
det!«
Men vid dessa ord såg han
vänligt på dem och
nickade förtroligt åt
dem.
»Det är pawnees. Desse
bofvar skola erfara, hvad
det innebär att döda
vänner till Tjocke-Sam.
Jag skall svänga om med
dem, liksom vore de unga
getter.«
»Hvad skall ni göra? De
sällarne skola helt
naturligtvis försvara
sig!«
»Det skola vi göra dem så
svårt som möjligt. Se nu
noga på mig. När jag
säger ordet `Nu´ till er,
så griper jag den enes
gevär; ni tar i samma
ögonblick den andres. Vi
fara opp, gå några steg
bakåt och lägga an med
gevären. Det måste visst
nog aflöpa blixtsnabbt
och för dem helt
oväntadt. Sedan ha de
endast knifvarne qvar,
med hvilka de icke klara
sig emot gevären. Göra
de blott en min att
försvara sig, så skjuta
vi ner dem. Tror ni er
om att kunna göra det,
jag säger?«
»Naturligtvis!«
»Godt! Se nu noga på!«
Nu vände han sig åter
emot de tvenne
höfdingarne. De hviskade
några ord till hvarandra,
sedan frågade den ene:
»Nå, har du frågat
honom?«
»Ja. Han har sett honom
här.«
»Här? Det är väl icke
möjligt. Här äro inga
spår förutom edra och
våra egna.«
»Nå, der oppe är Sam
Barths spår med.«
»Jag förstår dig icke.«
»Du skall strax förstå
mig!«
Vänd till skogvaktaren
ropade han:
»Nu! Men fort!«
Begge grepo efter
indianernas gevär, ryckte
undan dem, ryckte sjelfva
några steg bakåt och lade
an med bössorna mot de
röde. De senare blefvo
besynnerligt nog sittande
i bästa gemyt och
låtsades, som om
ingenting hade händt.
»Så der, era hundar, nu
har jag er!« ropade Sam
hotfullt.
»Och vi dig!« svarade den
ene höfdingen i lugn ton.
»Vi behöfva endast trycka
af, så ären I borta!«
»Och I likaså.«
»Hur så?«
»Tron I, att två
höfdingar befinna sig
ensamma? Bak om oss, i
hvart busksnår, gömma sig
de andre röde krigarne.
Jag behöfver blott höja
min hand, så slå deras
kulor ner eder.«
»Fördömdt!« menade Sam,
bekymradt sneglande åt
det afsedda busksnåret.
»Nedläggen alltså
gevären!« befalde vilden.
Sam lät förvisso geväret
sjunka men sade:
»Tron I, jag är rädd?«
»Ja.«
»Då misstagen I er
väldigt. Jag skall visa
er, att jag inte ens
fruktar en hel hop röde
krigare. Jag är Sam
Barth, den I söken.«
»Det veta vi.«
»Hvad? I veten det?«
»Ja. Du är Sam Barth,
Tjocke-Sam. Men du är
icke blott det utan äfven
ytterligare något
dertill.«
»Hvad då?«
»En stor åsna.«
»Donnerwetter!«
»Ja, en stor åsna. Du
har hvarken ögon eller
öron; du är blind och
döf. Dessutom har du
felbedömt oss. Tror du,
att de röde männen icke
förstå blekansigtenas
språk? Vi ha hört, hvad
du har talat med din
följeslagare.«
Han satte opp ett
alldeles förbluffadt
ansigte och svarade:
»Det var ju på tyska!«
»Ja. Vi kunna så mycket
af detta språk, så att vi
mycket väl förstodo, hvad
du talade med honom. Du
rådde honom att fråntaga
oss gevären.«
»Förbannadt!
Indianhöfdingar, der
förstå tyska! Det har
jag aldrig förr råkat ut
för!«
»Du skall råka ut för
ännu mer. Har du då
aldrig hört våra röster?«
»Nej.«
»Och ännu icke sett oss?«
»Aldrig.«
»Du är verkligen en
väldig åsna. Du skulle
ju ha känt igen oss på
våra bössor!«
Nu hade talaren på en
gång en helt annan röst
--- en röst, der förvisso
förekom den gode Sam
mycket bekant.
»Alla gode andar!«
utropade denne. »Hvad
skall jag då tro? Det är
till sist rent af en
maskerad!«
»Men en utomordentligt
vällyckad sådan.«
»Der är väl ändå
Djefvulen på spel!«
»När man icke igenkännes
af sin aldra bäste vän,
då måste förklädnaden ha
varit utmärkt!«
»Alltså verkligen,
verkligen! Det är I, I
gudsförgätne rackare!
Hvem hade kunnat tänka
sig det!«
Och vändande sig till
skogvaktaren förklarade
han:
»Kan ni tänka er, det är
alls inga indianer!«
»Hvad säger ni!«
»Ja. Det är Jim och Tim,
mina vänner, dem jag
skulle träffa här. Nej,
nej, något sådant har jag
visst nog aldrig
upplefvat!«
»Att inte känna igen
oss!« skrattade Jim.
Han hade stält sig opp
och sträckte på sina
långa lemmar.
»Nå, egentligen är det
inte att undra på,«
försvarade sig Sam.
»Desse kostymer,
hårtofsen med örnfjädern,
den tjocke färgen i
ansigtet och --- och, ja,
det är hufvudsaken, Jim
har ju en näsa!«
»Ja, det har jag,«
skrattade den andre
förnöjdt.
»Påklistrad!«
»Å nej.«
»Hvad annars då! Den
måtte väl icke ha vuxit
ut på dig!«
»Hvarför icke?«
»Nå, det har jag aldrig
hört, att afskurna näsor
åter växa ut på
präriejägare, liksom
svansarne på kräftorna.«
»Och likväl har denna
näsa vuxit.«
»Prat!«
»Ja, ja. Det är
verkligen otroligt ---
men det är sant. När vi
hade gått ifrån dig, så
kommo vi till Fort
Jackson. Der var en
doktor --- en ung men
mycket skickligt karl.
När han såg, att näsan
felades mig, måste jag
säga honom, hur jag hade
förlorat den. Han
formligen bad mig om
tillstånd att få göra mig
en ny. Jag gick in på
det, ty en näsa ur andra
äktenskapet är dock
bättre än ingen alls.
Icke?«
»Visst nog. Men
hvarifrån tog han den?«
»Fan vet. Han skar mig
litet i ansigtet, på med
gips, ett förband
deröfver; på två veckor
var det läkt och jag hade
en näsa. Jag tror, han
tog kött till den ifrån
kinden. Nå, hvarifrån
han fick det, det är mig
likgiltigt, när jag bara
har min näsa. Den ser
visserligen icke alldeles
klassisk ut, men det är
dock i alla fall ett
luktdon. Rösten låter
bättre än förr och nu är
ändtligen också det
satans tecknet, på
hvilket man alltid strax
igenkände mig, väck.
`Han har ingen näsa!´ det
låter förbannadt eländigt
för den, der just inte
har någon.«
»Besynnerligt och
underbart! Men hur
hafven I kommit öfver
denna förklädnad?«
»Förklädnad? Pshaw! Det
är vår nuvarande
klädedrägt, alltså ingen
förklädnad. Vi kom på
vänskapligt vis ihop med
en pawneehöfding. Det
vill säga, siouxerne hade
tagit honom till fånga
och skulle binda honom
vid pinopålen. Vi
befriade honom och bragte
honom lyckligt till hans
wigwam. Hans tacksamhet
var gränslös. Vi blefvo
emottagna likt brudtärnor
och fingo desse tvenne
indianske kostymer till
skänks jemte de fyra
hästar, du ser här.«
»Mycket godt! Hästarne
ha vi god användning för.
Der framme äro tre
personer, der inga
riddjur ha.«
»Hvem är det?«
»Det skall jag berätta
senare. Tänken I behålla
desse kostymer på?«
»Naturligtvis. Våra
gamle kostymer ha vi
skänkt desse gode
pawnees. De voro
oändligt lyckliga öfver
ridhjelmen och
soldatkappan.«
»Men det är farligt att
gå omkring som indsmen.«
»Ibland, men ibland icke.
Vi skola alltså än vara
rödskinn och än
blekansigten --- alldeles
såsom tillfället fordrar
det. Men du är ändå en
tusan till karl! Hade vi
verkligen varit indsmen
och icke förstått tyska,
så hade du lurat oss.«
»Säkert, om än det var
högst fatalt för mig att
höra, att der i
busksnåret funnes ännu
fler röde. Men jag hade
er i mitt våld och
behöfde således icke vara
rädd. För öfrigt kommer
jag på nu, att det kanske
är mig till fördel, om I
gån omkring såsom
indianer. Vi ha nemligen
en liten kupp framför
oss, till hvilken denna
maskerad är helt och
hållet lämplig.«
»Hvad är det för ett
spratt?«
»Vi sätta oss igen. Jag
skall berätta för er.«
Utaf det dessförinnan så
fiendtliga uppdykandet
blef der nu en mycket
fredlig scen. Sam
berättade för de två
färdkamraterna om
skogvaktare Rothes
upplefvelser.
Detta var än en gång ett
exempel på det skarpsinne
och den försigtighet,
hvarmed folk, der röra
sig i den vilda Vestern,
pläga gå till väga. Sam
hade helt enkelt bestämt
någon punkt på prärien,
der han skulle
sammanträffa med Jim och
Tim, och de hade nu
verkligen funnit
hvarandra der --- utan
väg och stig, utan
kompass och ur. Der äro
tusentals exempel, hvilka
väcka förundran hos
enhvar, der är van vid
att gå till väga endast
med vetenskapens
hjelpmedel.
»Hvad sägen I till det?«
frågade den tjocke, när
han var färdig med sin
rapport.
»Hvad skola vi säga,«
svarade Jim. »Der är
blott ett, vi kunna säga:
Vi rida efter denne skurk
och taga det röfvade
tillbaka igen. Det är ju
sjelfklart.«
»Det var ju så, jag
tänkte mig det, att ni
skulle gå med mig på
det.«
»Nå, vi vore ju ena sköna
gynnare, om vi skulle
lemna denne man sittande
i klistret. Jag tror
bara, att de
spetsbofvarne skola
tvingas lemna ifrån sig
något mer, än de ha
stulit.«
»Det tycker jag också;
men vi måste gå en smula
listigt till väga.«
»Naturligtvis,« menade
Tim.
»Nå, gå du med dig och
ditt naturligtvis! Om vi
sätta igång så, som du
den gången der i
Wilkinsfield, när du
skulle afslöja den der
Walker och hade honom
rätt framför näsan, och
sedan ---«
»Håll truten! Det var den
gången; det är för länge
sedan förbi och det skall
just icke inträffa igen!«
»Jag hoppas det. I
hafven under tiden lärt
så mycket af Sam Barth,
att sådana dumheter väl
numera inte längre äro
tänkbara.«
»Hur menar du då, att vi
skola gå till väga för
att taga ifrån de der
karlarne deras byte
igen?«
»Det kan jag ju inte veta
än. Vi måste invänta och
se, hur och hvar vi
påträffa dem. Endast så
mycket tänker jag mig,
att modet skall fara ner
i byxorna på dem, när de
få syn på er. De skola
taga er för indianer och
få tusan så mycket
respekt --- mer respekt
än jag har för er, hoppas
jag. Men nu skola vi
icke pladdra bort tiden
till ingen nytta utan
bryta opp, så att vi
snart finna dem, vi
söka.«
Man satt opp. Sam befann
sig i ett tillstånd af
lindrig upphetsning. Han
gaf sin häst fria tyglar
och de andre följde
naturligtvis efter med
samma snabbhet.
Redan hade solen gått ner
i vester. Ryttarne kommo
ut på öppna prärien,
hvarest der inom en
betraktlig omkrets ej
voro några buskar, och då
fick man syn på tre
ensamma punkter, hvilka
rörde sig i rät linje
ifrån öster.
»Det är de,« sade Rothe.
»De gå temligen snabbt
för att redan före
mörkrets inbrott åter
sammanträffa med mig.«
»Rid ni dem till mötes,«
sade Sam. »De skulle
kunna bli förskräckta, om
de finge se oss främmade
på långt håll. Vi skola
vänta här på er.«
Så skedde. Rothe nådde
på knapt två minuter de
sina och meddelade dem
hvilken hjelp, han hade
funnit för dem. De voro
uttröttade, men den goda
nyheten lät dem glömma
all utmattning.
När de sedan kommo
tillsammans med de tre
öfrige och tackade dem,
måste den gode Sam göra
sig möda med att
undertrycka sina tårar.
Auguste var inte fullt
fyrtio år gammal; man
hade kunnat hålla henne
för tretio. Hennes
runda, fulla former läto
henne framstå såsom yngre
än hon var. Visserligen
kunde ögonblickets
bekymmer synas på henne,
men sammanträffandet med
de tre jägarne hade
framkallat ett hoppfullt
leende i hennes ansigte.
Hon hade nästan icke
förändrat sig jemfördt
med tidigare. Sam kände
strax igen henne som den
forna fästemön.
Han tog först ett
inslaget stycke villebråd
ifrån sin packhästs sadel
och sade:
»Våra vänner äro nog
hungriga. Låt oss hålla
en liten rast här. Jag
har ett godt stycke
hjortsadel, hvilket jag
stekte mig vid elden
tidigt i morse. Det
måste taga slut. I
morgon bitti skjuter jag
en annan stek.«
»Det behöfs icke,« menade
Jim. »Vi två ha försett
oss med proviant. Det
räcker för en dag eller
två. Så då äta vi!
Dervid kunna vi fråga
oss, hvad vi hädanefter
skola göra. Jag skulle
så snart som möjligt få
fatt i de karlar, vi
söka.«
De satte sig i det
storflockiga, doftande
buffelgräset och började
äta.
Sam afvände ingen blick
ifrån lärarenkan; han lät
det emellertid icke
märkas. Han kände det så
egendomligt i hjertat.
Han trodde sig nu nästan
hafva henne tio gånger
kärare än tidigare.
Han tänkte på, huru han
skulle gå till väga, för
att de begge qvinnorna,
hvilka ju ej voro vana
vid präriens
ansträngningar och
umbäranden, skulle
besparas desamma; det var
emellertid svårt.
»Det blir bäst,« sade
han, »att vi uppsöka ett
gömställe för de tvenne
damerna, der de kunna
förblifva, tills vi
återvända ifrån vårt
hämdetåg. Tror du inte
det, Jim?«
»Hm!« brummade den
nämnde, medans han
mödosamt svalde ett
otuggadt broskstycke.
»Vi få räkna efter. För
fyra dagar sedan
inträffade det. Huru
många mil kan man
tillryggalägga med oxvagn
på en dag?«
»Högst åtta.«
»Alltså tretiotvå mil.
Dem rida vi i nödfall på
en dag. Engelska mil äro
just kortare och mindre
än andra. I dag äro der
inga spår mer att finna.
Det är för mörkt för det.
Men vi skola redan om
aftonen komma dit, der
tjufveriet har egt rum.
Der slå vi läger, för att
hästarne skola få hvila.
Vid dagbräckningen finna
vi förhoppningsvis
spåret; och om vi strax
och snabbt följa det,
kunna vi redan på qvällen
hinna i fatt bofvarne.
Tror du inte det, Sam?«
»Jag är af samma åsigt.«
»Men de ladies, de
ladies! Hvar skola vi
göra af dem? Det är
frågan.«
»En sådan ridt, den i
morgon skall bli, kunna
de icke orka med; det är
visst. För i dag kunna
vi icke låta dem slippa
stiga till häst och åter
vända om. I dag måste de
rida med så godt det
går.«
»Hvad det beträffar,«
menade skogvaktaren, »så
skola de icke förorsaka
oss något stort besvär.
De äro visserligen alls
icke några ryttarinnor,
men under den långsamma
och långtråkiga
vagnfärden ha de för att
få omvexling emellanåt
satt sig i sadelen. Jag
är öfvertygad derom, att
de åtminstone icke skola
falla ur.«
Skogvaktarens son hade
burit den packe med
täcken, hvilket hade
blifvit dem så
ödesdigert. Dessa täcken
kunde nu komma till god
nytta. De lades på
sadlarne, så att de två
qvinnorna fingo en lätt
sits. Sedan började man
fortsätta ridten.
Vägen var alldeles icke
särskildt lång, då
skogvaktaren med sin ende
häst för fyra personer
icke hade tillryggalagt
några långa sträckor.
Sam höll sig, liksom
förstode det sig sjelft,
på den forna fästemöns
sida, hvars häst han
ledde vid tygeln. Han
gjorde sig all möda att
bespara henne ridtens
ansträngningar. Hon
märkte detta och var
honom tacksam derför.
Men naturligtvis kom det
icke för henne, att uti
den man, der var iklädd
denne fule björnpels,
förmoda den samme, der en
gång hade varit hennes
tillbedjare.
Ännu långt före midnatt
uppnåddes platsen.
Lägret var snart slaget;
likväl bemödade man sig
om att undvika utplånande
af de spår, man skulle
finna följande morgon.
Ett öfverfall var nu icke
att vänta. Fientlige
jägare eller indianer
förmodade man ej i
närheten; och så
uppgjordes en eld,
hvarintill de rånade än
en gång utförligt
berättade, hvad de här på
detta ställe hade
upplefvat.
»Så äfven ni blef alltså
bunden?« frågade Sam
enkan.
»Ja,« svarade hon. »Det
var förskräckligt. Jag
blef fruktansvärdt rädd
för, att de skulle bringa
mig om lifvet.«
»Nå, de skola få äta opp
det, de ha söndersmulat.
Jag skall taga desse
sällar vid parabeln, så
att de förlora både syn
och hörsel.«
Man åt igen, nu af Jims
och Tims förråd. Sam
skar opp det bästa för
Auguste och lade opp det
till henne, liksom hade
han att betjena ett barn.
Hon iakttog honom dervid.
När han såg hennes varma
blick hvila på sig, blef
det honom än varmare om
hjertat. Han blef till
sist orolig för, att han
skulle afslöja sig, och
reste sig opp ifrån elden
för att löpa omkring
omgifningarne en gång,
såsom han sade för att
se, huruvida man
verkligen befunne sig i
säkerhet.
När han efteråt
återvände, blefvo
vakterna utlottade. Han
fick första vakten. Man
såg än en gång till
hästarne, sedan lade sig
alla ner för att söka
sömnen.
Alla? Nej. Sam stod på
afstånd, så att han icke
kunde träffas af
eldsskenet, och lyssnade
såsom ett
försigtighetsmått ut i
natten, så att intet
misstänkt buller skulle
kunna undgå honom. Och
der, vid elden, satt
Auguste. Hon hade icke
lagt sig ner. Hon lade
efter hand gren efter
gren på flamman, så att
den ej skulle slockna,
och gaf de egenartade
känslor och tankar
audiens, hvilka nu
trängde sig på henne.
Den lille tjocke
följeslagaren hade gjort
ett utomordentligt
välgörande intryck på
henne. Hans blick var så
trogen och hans ansigte
så fullt af uppriktighet.
Allt, han hade sagt, hade
låtit så godt. Hon
tänkte på det, der skulle
företagas under
morgondagen. I hvart
fall lågo der faror
deruti. Voro dessa
stora? Hon skulle så
gerna hafva vetat det.
Hon ville hellre afstå
ifrån sina röfvade
penningar än medgifva,
att ett menniskolif för
deras skull ginge
förloradt. Hon reste sig
opp. Hon ville tala med
Sam. Hon aflägsnade sig
ifrån elden och försökte
sedan med blicken
genomtränga mörkret för
att se, hvar han stod.
Han hade sett henne. Han
kom närmare.
»Ni sofver icke, miss
Rothe?« frågade han.
»Ännu icke,« svarade hon.
»Och likväl behöfver ni
det. Först det
ansträngande gåendet och
sedan den raska ridten.
Ni borde verkligen söka
ro. Man vet icke, hur ni
skall få anstränga er i
morgon.«
»Å, ansträngningen gör
mig intet. Men der skall
komma faror i morgon.
Det är värre.«
»Faror? Hur så?«
»Ni måste kanske kämpa
med röfvarne.«
»Sannolikt.«
»Nå, det är ju farligt.«
»Å, inte alls!«
»Icke? Hvar strid medför
fara!«
»Nej, icke alla. Den
strid,till exempel, den
vi antagligen skola ha
att utkämpa i morgon, är
egentligen ingenting att
tala om. Vi följa efter
de der karlarne; komma vi
ifatt dem, så smyga vi
oss försigtigt nära, så
att de alls icke märka
oss. Sedan skjuta vi
helt enkelt ner dem och
få allt, de medföra.«
»Min Gud! Skola ni
skjuta ner allihop?«
»Alla, förstås.«
»Ur bakhåll?«
»Naturligtvis.«
»Det är ju rysligt!«
ȁ, tycker ni kanske, att
vi på ridderligt vis
skulle säga till desse
bofvar: Hören på ett tag:
vi komma för att skjuta
eder. Här äro vi. Varen
nu så förståndige att
försvara eder.«
»Nej, det menar jag icke,
utan det är mig
förskräckligt, att dessa
menniskor skola blifva
dödade.«
»De ha intet annat
förtjenat!«
»Men ett menniskolif är
dock ett dyrbart gods.«
»Ja, det är det
emellanåt. Men när någon
utnyttjar sitt lif till
att begå nidingsdåd, då
måste man taga det ifrån
honom. Ser jag
någonstädes en giftig ört
växa, då rifver jag opp
den och tänker icke
derpå, att äfven den är
skapad. Och denna växt
rår inte för att den är
giftig; menniskan är
emellertid sjelf skuld
till, att hon är dålig
och gudlös.«
»Och likväl skola vi vara
barmhertiga!«
»Hm! Ja! Hm!
Barmhertig!«
Han visste icke, hvad han
skulle svara henne.
»Skulle ni då kanske inte
kunna få tillbaka det
röfvade utan
blodsutgjutelse?«
»Utan blodsutgjutelse?
Hm! Utan strid?«
»Ja.«
»Hm! Desse sällar skola
icke frivilligt åter
lemna det ifrån sig.«
»Men använd då hellre
list än våld.«
(slut på fyratioförsta
afsnittet)
Fortsättning följer i
afsnitt 42.
»Tyska hjertan, tyska hjeltar.«
(»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«)
Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888.
Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson
år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).
Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 041 senast ändradt 10 Aug 23:42
Senaste ändring af någon fil: Mån 10 Aug 2009 23:50:36 CEST
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
