Greven av Montecristo tillsammans med Haydée på skeppet Pharaon avslutar filmen »Slottet Ifs fånge« (Sovjetunionen 1988).
Leven således och bliven lyckliga, I, mitt hjärtas båda älsklingar, och glömmen aldrig, att ända till den dag, då Gud värdigas avslöja framtiden för människan, all mänsklig vishet ligger gömd i de två orden: Vänta och hoppas!
Greven av Montecristo tillsammans med Haydée på skeppet Pharaon avslutar filmen »Slottet Ifs fånge« (Sovjetunionen 1988).
II:2:59 Den femte oktober.
Klockan var omkring sex på aftonen; en opalfärgad dager, i hvilken en
vacker höstsol silade in sina gyllene strålar, hvilade öfver det blå
hafvet. Dagens hetta hade småningom aftagit, och man började känna
den lätta bris, som tyckes vara naturens andetag, då hon qvicknar vid
efter söderns brännande middagssömn, en angenäm fläkt, som uppfriskar
Medelhafvets kuster och som från strand till strand för trädens
vällukter, blandade med hafvets skarpa ångor.
På denna omätliga sjö, som utbreder sig från Gibraltar till
Dardanellerna, från Tunis till Venezia, gled en lätt jakt med sköna
och smäckra former bland de första aftondimmorna. Dess rörelse var
svanens, då han öppnar sina vingar för vinden och synes glida fram på
vattnet. Den sköt fart, hastig och behaglig på en gång, och lemnade
efter sig ett fosforskimrande kölvatten. Småningom hade solen, hvars
sista strålar vi helsat, försvunnit vid den vestra synranden, men
liksom hon velat bevisa sanningen i mytologiens lysande drömbilder,
syntes åter hennes förrädiska eld på toppen af hvarje bölja och
tycktes yppa, att eldens gud gömt sig i Amfitrites sköte, der hon
förgäfves sökte dölja sin älskare i vecken af sin azurblå mantel.
Jakten ilade hastigt framåt, fastän det knapt tycktes vara nog vind
för att komma en ung flickas lockar att fladdra. I aktern stod en
högväxt man med brun hy och såg med spänd blick landet komma sig till
möte under formen af en mörk pyramidformig massa, lyftande sig ur
böljorna som en ofantlig katalansk hatt.
--- Är det der Montecristo? frågade med allvarlig och djupt sorgsen
röst den resande, till hvilkens förfogande fartyget för
ögonblicket syntes vara stäldt.
--- Ja, ers excellens, svarade skepparen, vi äro nu framme.
--- Ja, så, vi äro framme! mumlade den resande med en outsägligt
vemodig ton.
Derefter tillade han med låg röst:
--- Ja, der är hamnen.
Han försjönk åter i sina tankar, hvilka gåfvo sig uttryck i ett
leende, ännu sorgligare än tårar. Några minuter derefter såg man på
land skenet af en blixt, som genast slocknade, och knallen af ett
skjutgevär nådde jakten.
--- Det är signal från land, sade skepparen. Vill ers excellens
kanske besvara den sjelf?
--- Hvilken signal? frågade han.
Skepparen utsträckte handen mot ön, från hvars sida uppsteg, hvitaktig
och enstaka, en bred rökstrimma, som delade sig, i det den bredde ut
sig.
--- Ack, ja så! sade han, som uppvaknande ur en dröm. Gif hit!
Skepparen räckte honom en laddad karbin; den resande tog den, lade
långsamt an och sköt af den i luften. Tio minuter senare beslog man
seglen och kastade ankar fem hundra steg från en liten hamn. Båten
var redan i hafvet med fyra roddare och skepparen. Den resande steg
ned deri och förblef stående med korslagda armar i stället för att
sätta sig ned på det blå klädet, som för hans skull var utbredt i
aktern. Roddarne väntade med årorna lyfta, liksom fåglarna, då de
torka sina vingar.
--- Låt gå årorna! sade den resande.
De åtta årorna sänkte sig som en enda i hafvet utan att kasta upp en
enda droppe vatten. Båten gaf efter för tryckningen och sköt hastig
fart. Om ett ögonblick var man inne i en liten hamn, danad af en
naturlig fördjupning i berget. Båten stötte emot en fin sandbotten.
--- Ers excellens, sade skepparen, var god och stig upp på ett par
matrosers axlar; de skola bära er i land.
Den unge mannen svarade på denna uppmaning med en åtbörd af fullkomlig
liknöjdhet, kastade sina ben öfver båtkanten och släpte sig ned i
vattnet, som steg honom till midjan.
--- Ah, ers excellens, mumlade skepparen, det är illa, hvad ni nu
gör, och ni skaffar oss bannor af vår husbonde!
Den unge mannen pulsade fram till stranden bakefter två matroser, som
valde den bästa bottnen.
Sedan man gått omkring tretio steg, var man i land. Den unge mannen
skakade vattnet af sig på den torra stranden och såg sig omkring efter
den väg, man sannolikt skulle visa honom, ty det var alldeles mörkt.
I det ögonblick han vände hufvudet, kände han en hand läggas på sin
axel, och en röst kom honom att spritta till.
--- Välkommen, Maximilien! Ni är punktlig, jag tackar er derför,
yttrade rösten.
--- Är det ni, grefve! utropade Maximilien med en rörelse, som liknade
glädje, i det han tryckte Montecristos hand mellan sina begge.
--- Ja, ni ser, att jag är lika punktlig som ni; men ni är ju
genomvåt, min bäste vän. Ni måste byta om kläder, som Kalypso
sade till Telemakos. Kom då, här fins en bostad, tillred enkom
för er, och der skall ni snart glömma både trötthet och köld.
Montecristo märkte, att Morrel vände sig om; han tycktes vänta.
Den unge mannen såg verkligen med förundran, att roddarne, som ditfört
honom, vändt om utan att säga ett ord och utan att ha erhållit
betalning. Deras årslag hördes redan på återväg till den lilla
jakten.
--- Ja så, ni tittar efter era matroser? yttrade grefven.
--- Ja visst, jag hade icke betalt dem, och likväl ha de redan
begifvit sig af.
--- Bry er icke om det, Maximilien, sade Montecristo skrattande; jag
har ett aftal med alla sjömän, att tillträdet till min ö skall
vara fritt från alla passagerar- och fraktkostnader. Jag har
abonnerat dem, som det heter i den civiliserade verlden.
Morrel såg förundrad på grefven.
--- Grefve, sade han, ni är icke mer den samme som i Paris.
--- Hur då?
--- Här skrattar ni ju.
Montecristos panna fördystrades plötsligt.
--- Ni gör rätt i att återkalla mig till mig sjelf, Maximilien, sade
han. Det var en lycka för mig att återse er, och jag glömde, att
all lycka är öfvergående.
--- Ack nej, nej, grefve! utropade Morrel, som nu åter fattade sin
väns båda händer; skratta ni och var lycklig och visa mig genom er
likgiltighet, att lifvet är uselt endast för dem, som lida. Ack,
ni är barmhertig, ni är god, ni är stor, min vän, och det är för
att ingifva mig mod, som ni visar er glad.
--- Det är ett misstag, Morrel, svarade Montecristo, ty jag kände mig
verkligen lycklig.
--- Således glömmer ni mig; så mycket bättre!
--- Hur då?
--- Ni vet, hur gladiatorerne sade till kejsaren, då de inträdde på
arenan, och det samma säger jag till er: Den, som här skall dö,
helsar dig.
--- Ni är icke tröstad? frågade Montecristo med en besynnerlig blick.
--- Åh, sade Morrel med en blick, full af bitterhet, har ni verkligen
trott, att jag kunde bli det?
--- Hör på, svarade grefven, ni förstår ju betydelsen af mina ord,
Maximilien? Ni anser mig ju icke för någon vanlig menniska, för
en skramla, som ger obestämda och tomma ljud ifrån sig? Då jag
frågar, om ni är tröstad, talar jag som en man, för hvilken
menniskohjertat icke har några hemligheter. Nå väl, Morrel, låt
oss tillsammans nedstiga i djupet af ert hjerta och undersöka
det. Är det ännu samma vilda otålighet i er sorg, som kommer
kroppen att rycka till liksom lejonet, då det får ett myggsting?
Är det ännu samma förtärande törst, som icke släckes förr än i
grafven? Är det ännu denna styrka i saknaden, som slungar den
lefvande ut ur lifvet för att löpa efter döden? Eller är det bara
slappheten hos det uttömda modet, ledsnaden, som qväfver hoppets
stråle, hvilken skulle vilja lysa fram? Är det det bleknade
minnet, som medför tårarnas utsinande? Ack, min bäste vän, om så
är, om ni icke mer kan gråta, om ni tror ert domnade hjerta vara
dödt, om ni icke har några krafter mer än i Gud, ingen blick för
något annat än himmeln, så låt oss lemna å sido alla ord, hvilka
äro för trånga för den betydelse, vår själ vill inlägga i dem.
Maximilien, ni är tröstad, klaga icke mer.
--- Grefve, svarade Morrel med sin milda, men tillika fasta stämma,
hör mig, som man hör en menniska, hvilken talar, med fingret
pekande mot jorden och ögonen höjda mot himmeln. Jag har kommit
hit för att få dö i en väns armar. Visserligen finnas menniskor,
som jag älskar; jag älskar min syster Julie, äfvensom hennes man
Emmanuel, men jag har behof af en modig vänskap och ett leende i
mina sista ögonblick. Min syster skulle smälta i tårar och falla
i vanmakt; jag skulle se henne lida, och jag har redan lidit nog.
Emmanuel skulle rycka vapnet ur mina händer och fylla hela huset
med sina rop. Ni, grefve, hvilkens löfte jag har, ni, som är mer
än en menniska, ni, som jag skulle kalla en gud, om ni icke vore
dödlig, ni skall, icke sant, med mildhet och ömhet ledsaga mig
till dödens port?
--- Min vän, genmälde grefven, jag har ännu ett tvifvel. Skulle ni
ega så liten styrka, att ni sätter en stolthet i att visa ert
lidande?
--- Nej, jag är lugn, svarade Morrel, i det han räckte grefven sin
hand, och min puls slår hvarken häftigare eller svagare än
vanligt. Nej, jag känner mig vid resans mål; nej, jag kommer icke
att gå längre. Ni har bedt mig vänta och hoppas. Vet ni, hvad ni
gjort, ni, med all er visdom? Jag har väntat en månad, det vill
säga, att jag lidit en månad. Jag har hoppats, ty menniskan är en
ömklig och eländig varelse, jag har hoppats, på hvad? Jag vet
inte, på någonting obekant, orimligt, oförnuftigt, ett
underverk... men hvilket? Det vete Gud allena, han, som i vårt
förstånd inmängt den galenskap, som man kallar hopp. Ja, jag har
väntat och hoppats, och under den korta stund vi nu talat har ni
utan att veta det hundra gånger krossat och marterat mitt hjerta,
ty hvarje ord af er har låtit mig förstå, att jag icke mer har
något hopp. Ack, grefve, hur ljuft och sällt jag nu skall få
hvila i döden!
Morrel uttalade de sista orden med ett utbrott af kraft, som kom
grefven att spritta till.
--- Min vän, fortfor Morrel, då grefven teg, ni bestämde den femte
oktober som slutet på den uppskofstid ni begärde... Min vän, i
dag ha vi den femte oktober.
Morrel drog upp sin klocka.
--- Hon är nio, jag har ännu tre timmar att lefva.
--- Må så bli! svarade Montecristo; kom!
Morrel följde honom maskinmässigt, och de voro redan i grottan, innan
Maximilien märkt det. Han kände mattor under sina fötter, en dörr
öppnades, vällukter omsväfvade honom, och ett starkt ljus bländade
hans ögon. Morrel stannade och tvekade att gå fram. Han misstrodde
all den förslappande yppighet, som omgaf honom. Montecristo drog
honom varsamt med sig.
--- Vore det icke lämpligt, sade han, att vi använde de tre ännu
återstående timmarna som de gamla romarne, hvilka, då de dömts
från lifvet af sin kejsare och arftagare, Nero, satte sig till
bords, bekransade med blommor, och inandades döden i doftet af
heliotroper och rosor?
Morrel smålog.
--- Som ni vill, svarade han. Döden är alltid döden, det vill säga
glömskan, hvilan, frånvaron af lifvet och följaktligen af smärtan.
Han satte sig, och Montecristo tog plats midt emot honom. De voro nu
i den beundransvärda matsal, vi redan beskrifvit och som var prydd med
marmorbildstoder, hvilka på sina hufvuden buro flygtigt betraktat
allt, och det var osannolikt, att han icke sett något.
--- Låt oss nu tala som män, sade han och såg skarpt på grefven.
--- Tala då, svarade denne.
--- Ni är, återtog Morrel, ett sammandrag af allt menskligt vetande,
och på mig gör ni samma intryck, som om ni vore nedstigen från en
mer framåtskriden och mer upplyst verld än vår.
--- Det är någonting sant i det der, Morrel, sade grefven med det
vemodiga leende, som förlänade honom ett sådant behag; jag har
stigit ned från en planet, som kallas lidandet.
--- Jag tror allt, hvad ni säger mig, utan att söka utforska
betydelsen, grefve, och beviset derpå är, att ni tillsade mig att
lefva och att jag lefvat, att ni bjöd mig att hoppas och att jag
nästan hoppats. Jag vågar således fråga er, liksom om ni redan en
gång varit död: Grefve, är det mycket smärtsamt att dö?
Montecristo betraktade Morrel med ett outsägligt uttryck af ömhet.
--- Ja, svarade han, det är visserligen mycket smärtsamt, om ni
våldsamt söndersliter den dödliga omklädnad, som envist yrkar på
att få lefva. Om ni låter köttet våndas under dolkens omärkliga
tänder, om ni med en förnuftslös kula, som så lätt kan förirra sig
på vägen, genomskjuter hjärnan, hvilken lider af den minsta
beröring, visserligen skall ni då lida och på ett pinsamt sätt
lemna lifvet, i det ni under er förtviflade dödskamp skall finna
detta bättre än en så dyrköpt hvila.
--- Ja, jag förstår, svarade Morrel, döden har liksom lifvet sina
hemligheter af smärta och vällust; allt består i att känna dem.
--- Just så, Maximilien, och ni har sagt det stora ordet. Döden är,
allt efter den möda, vi göra oss att ställa oss väl eller illa med
den, antingen en vän, som vaggar oss till sömns så mildt som en
amma, eller en fiende, som våldsamt sliter själen ur vår kropp.
En gång, då verlden stått ännu ett årtusende, då man gjort sig
till herre öfver naturens alla förstörande krafter för att låta
dem verka till menniskoslägtets allmänna välbefinnande, då
menniskan, som ni nyss yttrade, lärt känna dödens hemligheter,
skall döden bli lika behaglig och lika njutningsrik som sömnen i
den älskades armar.
--- Skulle ni förstå att dö på det sättet, grefve, om ni ville söka
döden?
--- Ja.
Morrel räckte honom handen.
--- Nu förstår jag, sade han, hvarför ni stämt möte med mig här på
denna ensliga ö midt i oceanen, i detta underjordiska palats, en
graf, som skulle väcka en faraons afund. Det är derför, att ni
älskar mig, inte sant, grefve? Det är derför, att ni älskar mig
tillräckligt för att skänka mig en död, sådan ni nyss nämde, en
död utan dödskamp, en död, som kan låta mig slockna, under det jag
uttalar Valentines namn och trycker er hand?
--- Ja, ni har gissat rätt, Morrel, sade grefven okonstladt, så har
jag menat.
--- Jag tackar er. Det är ljuft för mitt arma hjerta att veta, att
jag i morgon icke mera lider.
--- Känner ni ingen saknad? frågade Montecristo.
--- Nej, svarade Morrel.
--- Icke en gång efter mig? frågade grefven med djup rörelse.
Morrel hejdade sig; hans klara öga fördunklades plötsligt, men lågade
strax åter upp med ovanlig glans; en stor tår trängde fram derur och
rullade ned, plöjande en fåra af silfver på hans kind.
--- Hvad, utbrast grefven, det återstår er en saknad på jorden, och
ändock vill ni dö!
--- Ack, jag ber er derom, utropade Morrel med matt röst, icke ett ord
mer, grefve! Förläng icke mina qval.
Grefven trodde, att Morrel började tveka. Denna förmodan
återuppväckte för ett ögonblick det rysliga tvifvel, som han redan en
gång öfvervunnit på slottet If.
--- Jag syselsätter mig, tänkte han, med att återgifva denne man
sällheten. Jag betraktar detta återgifvande som en tyngd, kastad
i den ena vågskålen för att uppväga den andra, der jag låtit det
onda falla. Om jag nu misstoge mig, om denne man icke vore
tillräckligt olycklig för att förtjena sällheten? Ack, hur skulle
det då gå med mig, som icke kan förgäta det onda utan att påminna
mig det goda!
--- Hör, Morrel, sade han, ert lidande är omätligt, jag ser det, men
ni tror dock på Gud och vill väl icke äfventyra er själs salighet?
Morrel log sorgset.
--- Ni vet, grefve, svarade han, att jag icke är vän af en fadd poesi,
men jag bedyrar, att jag icke mera sjelf rår om min själ.
--- Hör, Morrel, sade Montecristo, jag har i hela verlden ingen
anhörig. Jag har vant mig att anse er som min son. Nå väl, för
att frälsa min son skulle jag offra mitt lif, således ännu snarare
min förmögenhet.
--- Hvad menar ni med det?
--- Jag menar, Morrel, att ni vill lemna lifvet, emedan ni icke vet,
hvilka njutningar lifvet lofvar egaren af en stor förmögenhet.
Morrel, jag eger nära hundra millioner, jag skänker er dem, och
med en sådan rikedom kan ni uppnå alla mål, som ni föresätter er.
Är ni ärelysten? Alla banor skola derigenom stå er öppna. Vänd
upp och ned på verlden, ändra dess utseende, bete er som en
galning, var till och med brottslig, om ni vill, men lef.
--- Jag har ert löfte, grefve, svarade Morrel kallt, hvarefter han
drog upp sin klocka och tillade: Klockan är half tolf.
--- Morrel, ni kan väl icke tänka på något sådant i mitt hus, under
mina ögon?
--- Låt mig då få fara härifrån, yttrade Maximilien, som åter blifvit
dyster; eljest skulle jag nödgas tro, att ni icke älskar mig för
min skull, utan för er egen.
Han steg upp.
--- Godt, sade Montecristo, hvars ansigte klarnade vid dessa ord; ni
vill det, Morrel, och ni är obeveklig. Ja, ni är djupt olycklig,
och ni har sagt, att endast ett underverk kan bota er. Sätt er
ned, Morrel, och vänta.
Morrel gjorde så. Montecristo steg nu i sin ordning upp och gick att
ur ett väl stängdt skåp, hvartill han bar nyckeln hängande på en
guldked, framtaga ett litet silfverskrin af beundransvärdt upphöjdt
arbete och hvars fyra hörn förestälde fyra böjda qvinnofigurer,
liknande af sorg nedtyngda karyatider, sinnebilder af englar, som
längta till himmeln. Han satte skrinet på bordet. Sedan han öppnat
det, framtog han en liten gulddosa, hvars lock sprang upp vid
tryckningen på en hemlig fjäder. Denna dosa innehöll ett oljeaktigt,
någorlunda stadigt ämne, hvars färg var obestämd till följd af
återskenet från det polerade guldet och från safirer, smaragder och
rubiner, som voro infattade kring kanten af dosan. Det var en
skiftning mellan azur, purpur och guld.
Grefven tog litet af detta ämne i en förgyld silfversked och räckte
den åt Maximilien, i det han på honom fäste en djupt forskande blick.
Då kunde man se, att ämnet var grönaktigt.
--- Se der, hvad ni önskat och hvad jag lofvat er, sade han.
--- Medan jag ännu lefver, tackar jag er af varmaste hjerta, svarade
den unge mannen, då han tog skeden ur Montecristos hand.
Grefven tog en annan sked och stack den ännu en gång i dosan.
--- Hvad ämnar ni göra, min vän? frågade Morrel och hejdade hans arm.
--- På min ära, Morrel, sade han småleende, tror jag icke, Gud förlåte
mig, att jag är lika trött vid lifvet som ni, och efter som
tillfälle nu erbjuder sig...
--- Håll! utropade den unge mannen; ni, som är älskad och sjelf
älskar, ni, som eger tro och hopp, o, gör icke ni, hvad jag ämnar
göra! Af er vore det ett brott. Lef väl, min ädle och högsinnade
vän! Jag skall säga Valentine allt, hvad ni gjort för mig.
Och långsamt, utan annat uppehåll än en tryckning med sin venstra
hand, som han räckte åt grefven, nedsväljde Morrel det hemlighetsfulla
ämne, som Montecristo lemnat honom. Derefter tego båda två. Ali,
tyst och påpasslig, kom in med tobak och en nargileh åt hvar,
serverade kaffe och försvann. Småningom bleknade lamporna i händerna
på marmorstoderna, som höllo dem, och vällukterna från rökelsekaren
föreföllo Maximilien mindre starka. Montecristo satt i skuggan midt
emot Maximilien och betraktade honom, och Morrel såg endast grefvens
blixtrande ögon.
En omätlig smärta bemäktigade sig den unge mannen. Han kände sin
nargileh falla ur handen, föremålen förlorade småningom form och färg,
hans skumma ögon tyckte sig skåda liksom dörrar och gardiner öppnas i
väggen.
--- Min vän, sade han, jag känner, att jag dör. Tack!
Han gjorde ett försök att för sista gången räcka grefven sin hand, men
den föll kraftlös ned vid hans sida.
Då tycktes det honom, som om Montecristo smålog, men icke med det
besynnerliga och förskräckande leende, som flere gånger låtit honom
ana hemligheterna i denna djupa själ, utan med det ömma medlidande,
som en far har för sina små barn, då de tala oförståndigt. Med det
samma tyckte han, att grefven växte; hans längd, nästan fördubblad,
aftecknade sig mot de röda draperierna, han hade kastat sitt svarta
hår bakåt och stod der rak och stolt som en af de englar, med hvilka
syndare hotas på den yttersta dagen. Vanmäktig och förlamad, föll
Morrel tillbaka i sin länstol, och en ljuf och behaglig domning smög
sig in i hvarje hans åder. Tankarna vexlade nu om i hans hufvud
liksom figurerna i ett kaleidoskop, då man vänder om det samma.
Liggande maktlös och flämtande, kände Morrel nu hos sig intet annat
tecken till lif än denna dröm; han tyckte sig för fulla segel inlöpa i
den orediga yrsel, som föregår detta andra okända, hvilket kallas
döden. Ännu en gång försökte han räcka grefven sin hand, men denna
gång förmådde han icke ens röra den; han ville framstamma ett sista
farväl, men tungan vände sig så tungt i hans mun som hällen öfver en
graf.
Hans matta ögon föllo igen mot hans vilja, men genom sina slutna
ögonlock såg han en skepnad röra sig, som han igenkände oaktadt det
mörker, hvari han trodde sig vara insvept.
Det var grefven, som nyss öppnat en dörr.
Genast göt sig en ström af ljus, som flödade ut från ett rum bredvid
eller snarare från ett fepalats, öfver salen, der Morrel låg i sin
behagliga dödsdvala. På tröskeln till detta rum såg han en qvinna af
underbar skönhet. Blek och ljuft leende, stod hon der lik
barmhertighetens engel, som besvärjer hämdens ande.
--- Är det himmeln, som redan öppnar sig för mig? tänkte den döende.
Denna engel liknar den jag förlorat.
Montecristo visade den unga qvinnan med fingret på den hvilstol, der
Morrel låg. Med hopknäpta händer och leende läppar närmade hon sig
honom.
--- Valentine, Valentine! ropade Morrel i djupet af sin själ.
Men hans mun fick icke fram ett enda ljud, och liksom alla hans
krafter samlat sig till denna inre rörelse, drog han en suck och
tillslöt ögonen ännu hårdare. Valentine sprang fram till honom.
Morrels läppar gjorde ännu en rörelse.
--- Han ropar er, sade grefven, han ropar er ur sin djupa sömn, han,
åt hvilken ni anförtrott era öden och som döden velat skilja från
er, om inte jag lyckligtvis varit der och besegrat döden.
Valentine, skilj er aldrig mer från honom här på jorden, ty för
att återfinna er har han velat störta sig i grafven. Utan mig
hade I båda varit döda; jag återgifver er nu åt hvarandra. Måtte
Gud hålla mig räkning för dessa båda varelser, som jag räddat!
I ett utbrott af oemotståndlig hänryckning fattade Valentine
Montecristos hand och förde den till sina läppar.
--- Ja, tacka mig gerna, sade grefven, säg om det och tröttna icke att
säga om det, upprepa, att jag gjort er lycklig! Ni vet icke, hur
väl jag behöfver vara öfvertygad derom.
--- Ja, ja, jag tackar er af hela min själ, sade Valentine, och om ni
tviflar på uppriktigheten af mina tacksägelser, så ber jag er
fråga Haydée, min älskade syster Haydée, som sedan vår afresa från
Frankrike genom att tala om er förmått mig att tåligt afvakta den
lyckans dag, som nu uppgått för mig.
--- Ni älskar således Haydée? frågade Montecristo med en rörelse, den
han förgäfves sökte dölja.
--- Ack ja, af hela min själ!
--- Nå väl, hör då, Valentine, sade grefven, då utber jag mig en
ynnest af er.
--- Af mig, store Gud! Kan jag vara så lycklig?
--- Ja; ni har kallat Haydée för er syster. Måtte hon också
hädanefter få vara det i verkligheten, Valentine! Gälda åt henne,
hvad ni anser er vara skyldig mig. Beskydden henne, ni och
Morrel, ty --- grefven yttrade detta med qväfd stämma ---
hädanefter blir hon ensam i verlden...
--- Ensam i verlden! upprepade en röst bakom grefven; och hvarför det?
Montecristo vände sig om. Haydée stod der, blek och isad, och
stirrade på grefven med en åtbörd af dödlig bestörtning.
--- Emedan du i morgon blir fri, min dotter, svarade grefven; emedan
du i verlden skall återtaga den plats, som tillhör dig, emedan jag
icke vill, att mitt öde skall förmörka ditt. Furstedotter, jag
återger dig din fars rikedomar och namn.
Haydée bleknade, öppnade sina genomskinliga händer, likt jungfrun, som
viger sig åt Gud, och yttrade med en af tårar qväfd röst:
--- Således lemnar du mig, min herre?
--- Haydée, Haydée! Du är ung och skön, glöm ända till mitt namn och
blif lycklig.
--- Ja, din befallning, skall bli åtlydd, min herre, svarade Haydée.
Jag skall glömma ända till ditt namn och bli lycklig.
Hon tog ett steg för att gå.
--- Ack, min Gud, utropade Valentine, som under tiden höll Maximiliens
tunga hufvud mot sin axel, ser ni icke, hur blek hon är? Förstår
ni icke, att hon lider?
Haydée svarade med ett sönderslitande uttryck:
--- Hur kan du begära, att han skall förstå mig, min syster? Han är
min herre, och jag är hans slafvinna. Han har rättighet att icke
se något.
Grefven darrade vid tonerna af denna röst, som anslog de doldaste
fibrerna i hans hjerta. Hans ögon mötte den unga flickans och kunde
icke uthärda deras eld.
--- Min Gud, min Gud, sade Montecristo, skulle det då vara sant, hvad
du låtit mig ana? Haydée, skulle du känna dig lycklig af att
aldrig lemna mig?
--- Jag är ung, svarade hon mildt, jag älskar lifvet, som du alltid
gjort så behagligt för mig, och jag skulle ogerna dö.
--- Det vill säga, att om jag lemnade dig, Haydée...
--- Då skulle jag dö, herre.
--- Du älskar mig således?
--- Ack, Valentine, han frågar, om jag älskar honom! Valentine, säg
honom då, om du älskar Maximilien!
Grefven kände sitt bröst vidgas och sitt hjerta svälla. Han öppnade
sin famn, och Haydée störtade med ett rop i hans armar.
--- Ja, jag älskar dig, sade hon, jag älskar dig, som man älskar sin
far, sin bror, sin man! Jag älskar dig, som man älskar lifvet,
som man älskar Gud, ty du är för mig den skönaste, den bästa, den
största af alla skapade varelser!
--- Ske, som du vill, min tillbedda engel! utbrast grefven. Gud, som
uppväckt mig mot mina fiender och gjort mig till segrare, Gud vill
icke, det inser jag nu, låta denna ånger följa på min seger. Jag
har velat straffa mig, men Gud vill förlåta mig. Älska mig då,
Haydée! Hvem vet? Din kärlek kan måhända komma mig att glömma,
hvad jag behöfver glömma.
--- Hvad säger du nu, min herre? frågade den unga flickan.
--- Jag säger dig, att ett ord af dig, Haydée, har upplyst mig mer än
tjugu år af min långsamt mognande vishet. Jag har endast dig i
verlden, Haydée; genom dig skall jag åter fästa mig vid lifvet,
genom dig kan jag lida, genom dig kan jag bli lycklig.
--- Hör du, Valentine, utropade Haydée, han säger, att han kan lida
genom mig, som ville gifva mitt lif för honom!
Grefven besinnade sig ett ögonblick.
--- Har jag sett en skymt af sanningen? sade han. Ack, min Gud, må
det nu vara belöning eller straff, så fogar jag mig i denna
bestämmelse! Kom, Haydée, kom...
Han lade sin arm kring den unga flickans lif, tryckte Valentines hand
och försvann.
Omkring en timme förflöt, hvarunder Valentine satt hos Morrel, orolig,
tyst och med ögonen fästa på honom. Slutligen kände hon hans hjerta
slå, en knapt märkbar fläkt öppnade hans läppar, och denna svaga
darrning, som förebådar lifvets återkomst, flög genom hela den unge
mannens kropp. Hans ögon öppnades slutligen, men blicken var i början
stel och medvetslös; derefter kom synen tillbaka, klar och redig, med
synen medvetandet, och med detta sorgen.
--- Åh, jag lefver ännu! Grefven har narrat mig! utropade han i
förtviflad ton.
Och han utsträckte handen mot bordet och fattade en knif.
Min vän, sade då Valentine med sitt förtjusande småleende, vakna då
och se åt min sida.
Morrel skrek häftigt till, och yrande, tviflande, förbländad som af en
himmelsk syn, föll han ned på sina knän...
Följande morgon i första dagningen vandrade Morrel och Valentine arm i
arm vid stranden. Valentine berättade för Maximilien, hur Montecristo
visat sig i hennes rum, hur han för henne yppat allt, låtit henne
påtagligen se brottet och slutligen på ett underbart sätt frälst henne
från döden, derigenom att han låtit henne anses som död.
De hade funnit dörren till grottan öppen och gått ut. Himmeln lät
ännu nattens sista stjernor tindra på morgonens azur. I halfskuggan
af en grupp klippor blef Morrel varse en man, som väntade på något
tecken för att träda fram. Han visade Valentine denne man.
--- Ah, det är Jacopo, kaptenen på jakten! sade hon.
Hon vinkade mannen till sig och Maximilien.
--- Ni har något att säga oss? frågade Morrel.
--- Jag har i uppdrag att lemna er detta bref från grefven.
--- Från grefven! utropade de båda unga på en gång.
--- Ja, läs.
Morrel bröt brefvet och läste:
»Min käre Maximilien! En feluck ligger för ankar här för er
räkning. Jacopo skall föra er till Livorno, der herr Noirtier
väntar sin sondotter, som han vill välsigna, innan hon följer
er till altaret. Allt, som fins i denna grotta, mitt hus vid
Champs-Élysées, mitt landtställe i Auteuil och min egendom vid
Tréport utgöra bröllopsskänker från Edmond Dantès till hans
forne redares, Morrels, son. Fröken de Villefort torde mottaga
hälften deraf, ty jag bönfaller, att hon måtte till de fattige
i Paris afstå hela den förmögenhet, hvilken tillfaller henne
efter hennes far, som blifvit vansinnig, och efter hennes bror,
som dog sistlidne september månad samtidigt med hennes styfmor.
Säg åt den engel, som hädanefter kommer att vaka öfver ert lif,
Morrel, att hon någon gång beder för den man, som likt Satan
ett ögonblick trodde sig jemlik med Gud, men som nu med en
kristens ödmjukhet insett, att endast i Guds hand ligga den
högsta makten och den oändliga visheten. Hennes böner skola
kanske mildra de samvetsförebråelser, som han bär med sig i
djupet af sitt hjerta. Hvad beträffar er, Morrel, se här hela
hemligheten i mitt uppförande mot er. Det ges hvarken lycka
eller olycka här i verlden, det är blott jemförelsen mellan
olika tillstånd och ingenting annat. Endast den, som känt den
högsta olycka, är i stånd att känna den högsta lycka. Man
måste ha velat dö, Maximilien, för att veta, hur ljuft det är
att lefva.
Lefven således och blifven lyckliga, I, mitt hjertas båda
älsklingar, och glömmen aldrig, att ända till den dag, då Gud
värdigas afslöja framtiden för menniskan, all mensklig vishet
ligger gömd i de två orden: Vänta och hoppas!
Er vän
EDMOND DANTÈS,
grefve af Montecristo.«
Under läsningen af detta bref, som meddelade henne underrättelsen om
hennes fars vansinne och hennes brors död, hvarom hon ej haft minsta
vetskap, bleknade Valentine. En djup suck uppsteg ur hennes bröst,
och tårar, icke mindre bittra, för det de voro tysta, rullade utför
hennes kinder. Hennes lycka var dyrköpt.
Morrel såg sig oroligt omkring.
--- Men, sade han, grefven öfverdrifver sannerligen sitt ädelmod;
Valentine kan nöja sig med min anspråkslösa förmögenhet. Hvar är
grefven, min vän? För mig till honom.
Jacopo pekade mot synranden.
--- Hvad! Hvad menar ni? frågade Valentine. Hvar är grefven? Hvar
är Haydée?
--- Se dit, svarade Jacopo.
De båda unge sågo åt det håll, hvaråt sjömannen pekat, och i den
mörkblå strimma, som skilde Medelhafvets himmel från horisonten,
blefvo de varse ett hvitt segel, stort som vingen af en fiskmås.
--- Bortfaren! utbrast Morrel; bortfaren! Farväl, min vän, min far!
--- Bortfaren! upprepade Valentine. Farväl, min väninna! Farväl, min
syster!
--- Hvem vet, om vi någonsin få återse dem? yttrade Morrel och torkade
bort en tår.
--- Min vän, svarade Valentine, sade oss icke grefven nyss, att all
mensklig vishet ligger gömd i de två orden:
Vänta och hoppas!
------------------------------------------------------------------------
Slut på romanen »Grefven af Montecristo«.
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006