Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
Aldrig hade andens kamp med materien kunnat vara mera synbar, och var det icke ett storartat, som vi höllo på att säga, så var det åtminstone ett märkvärdigt skådespel.
Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
II:1:1 Testamentet.
Just när Barrois gick, betraktade Noirtier sin sondotter med det sluga
uttryck, som innefattade så mycket. Den unga flickan förstod denna
blick, och äfven så hennes far, ty hans panna mörknade och hans
ögonbryn rynkades.
Han tog en stol, slog sig ned i den lames rum och väntade.
Noirtier åsåg med fullkomlig likgiltighet hans beteende, men med en
sidoblick bad han Valentine att icke oroa sig, utan äfven stanna
qvar. Tre qvart senare kom Barrois tillbaka med notarien.
--- Min herre, sade Villefort efter de första helsningarna, ni är
kallad af min far, herr Noirtier de Villefort, som sitter der. En
allmän förlamning har beröfvat honom hans lemmars bruk och
talförmågan, och endast vi lyckas med mycken möda förstå brutna
delar af hans tankar. --- Noirtier vädjade med sin blick till
Valentine, och det så allvarligt och bjudande, att hon genast
svarade: Men jag förstår allt, hvad min farfar vill säga.
--- Det är sant, inföll Barrois, hon förstår allt, allt utan undantag,
såsom jag på hitvägen meddelade herr notarien.
--- Förlåten mig, min herre och ni, min fröken, yttrade notarien till
Villefort och Valentine, detta är ett af de fall, der den
offentlige embetsmannen, om han handlar obetänksamt, åsamkar sig
en vådlig ansvarighet. Första vilkoret för en akts giltighet är
naturligtvis, att notarien är fullt öfvertygad, det han troget
tolkat viljan hos den, som förestafvar den. Men jag kan icke
sjelf göra mig förvissad om gillandet eller ogillandet af en
klient, som ej kan tala, och emedan föremålet för hans önskningar
eller motvilja, i anseende till hans olyckliga mållöshet, icke kan
tydligen förklaras för mig, är min embetsåtgärd här onyttig och
skulle äfven vara olagligen utöfvad.
Notarien var i begrepp att taga afsked. Ett omärkligt segerlöje
sväfvade på kungliga prokuratorns läppar. Noirtier deremot såg på
Valentine med ett sådant uttryck af smärta, att hon gick fram till
notarien och sade: Min herre, det språk, jag talar med min farfar, är
lätt att lära sig, och på samma sätt, som jag förstår honom, kan jag
ock inom få minuter lära er att förstå honom. Hvad fordras för ert
samvetes fullkomliga lugnande?
--- Jo det, som fordras, för att våra embetshandlingar skola vara
giltiga, min fröken, svarade notarien, det vill säga vissheten om
gillande eller ogillande. Man kan upprätta sitt testamente sjuk
till kroppen, men förståndet måste vara sundt.
--- Nå väl, min herre, med två tecken kan ni förskaffa er visshet, att
min farfar aldrig fullständigare egt sitt sunda förstånd.
Beröfvad talförmågan och möjligheten att röra sig, tillsluter herr
Noirtier ögonen, då han vill säga ja, men blinkar flere gånger, då
han vill säga nej. Detta är nog för att tala med herr Noirtier.
Var god och försök. --- Den blick, som gubben nu kastade på
Valentine, uttryckte med mycken ömhet och erkänsla, att till och
med notarien förstod den.
--- Ni har hört och förstått, hvad er sondotter nyss uppgifvit för
mig? frågade notarien. --- Noirtier tillslöt långsamt ögonen och
öppnade dem om ett ögonblick.
--- Och bekräftar ni, hvad hon sade, det vill säga, att de tecken hon
omnämnt äro de, genom hvilkas tillhjelp ni tolkar er tanke?
--- Ja, tecknade åter igen gubben.
--- Är det på er begäran jag blifvit tillkallad?
--- Ja.
--- För att upprätta ert testamente?
--- Ja.
--- Och ni vill icke, att jag går, förrän ett sådant upprättats?
Den lame blinkade flere gånger ganska lifligt.
--- Nå väl, förstår ni nu, frågade den unga flickan, och är ert
samvete tryggadt? Men innan notarien hann svara, tog Villefort
honom afsides och yttrade: Min herre, tror ni, att en person,
utan att lida allvarsam skada till sina själsförmögenheter, kan
uthärda en så förfärlig fysisk stöt som den, af hvilken herr
Noirtier träffats?
--- Det är icke egentligen det, som oroar mig, svarade notarien,
men jag undrar, hur man skall kunna komma derhän att gissa hans
tankar för att framkalla svaren.
--- Ni ser således, att saken är omöjlig, sade Villefort.
Valentine och gubben hörde detta samtal. Noirtier fäste sin blick så
skarpt och ihållande på Valentine, att den påtagligen uppmanade henne
till en invändning.
--- Herr notarie, sade hon, oroa er alls inte deröfver. Så svårt det
än må vara eller, rättare sagdt, kan synas er vara att utleta min
farfars tanke, åtager jag mig att för er göra den så uppenbar, att
hvarje tvifvel derom försvinner. Jag har i sex år vårdat herr
Noirtier, och må han sjelf säga, om någon enda af hans önskningar
stannat begrafven i hans bröst af bristande förmåga hos mig att
förstå honom.
--- Nej, tecknade gubben.
--- Låt oss försöka då, sade notarien; antar ni fröken till tolk?
Den lame tecknade ja.
--- Godt! Låt höra, min herre, hvad fordrar ni af mig, och hvilken
laga handling skall jag uppsätta?
Valentine genomgick alfabetet ända till bokstafven T.
Vid denna bokstaf hejdade henne Noirtiers vältaliga blick.
--- Det är bokstafven T, som först åstundas, det ser man, yttrade
notarien.
--- Vänta, sade Valentine; derefter vände hon sig till sin farfar:
Ta... te...
Gubben hejdade henne vid den andra stafvelsen. Då tog Valentine
ordboken och genomgick sidorna med fingret. Notarien sig uppmärksamt
på.
Gubben hejdade henne vid den andra stafvelsen. Då tog Valentine
ordboken och genomgick sidorna med fingret. Notarien såg uppmärksamt
på.
--- Testamente, utvisade fingret, hejdadt af gubbens tecken.
--- Testamente! utropade notarien; det är tydligt. Herrn vill låta
sätta upp sitt testamente. --- Ja, tecknade Noirtier i flere
omgångar.
--- Det är likväl märkvärdigt, medgif det, herr prokurator, sade
notarien till den häpne Villefort.
--- Det är det visst, genmälde denne, och ännu märkvärdigare kommer
sjelfva sjelfva testamentet att bli, ty jag kan icke tänka mig,
huru paragraferna skola ord för ord komma på papperet utan min
fintliga dotters ingifvelser. Men Valentine torde bli allt för
mycket intresserad i saken att vara en passande tolk för herr
Noirtier de Villeforts allt för dunkelt uttryckta vilja.
--- Nej, nej, tecknade den lame.
--- Hvad! utropade herr de Villefort; skulle Valentine icke vara
intresserad i testamentet?
--- Nej, tecknade Noirtier.
--- Min herre, sade notarien, som var förtjust öfver detta första
försök och gladde sig åt att få ute i verlden berätta
enskildheterna af denna spännande tilldragelse, min herre,
ingenting synes mig nu lättare, än hvad jag nyss ansåg för
omöjligt, och detta testamente blir helt enkelt ett »mystiskt«
testamente, det vill säga ett sådant, som lagen förutsett och
tillåtit med vilkor, att det uppläses i sju vitnens närvaro samt
inför dem godkännes af testator och förseglas af notarien. Hvad
beträffar tiden för dess uppsättande, bör det knapt draga längre
ut än ett vanligt testamente, ty först och främst har man den
vanliga ordalydelsen, som är lika i alla, och hvad sedan de
närmare bestämmelserna angår, kunna dessa till större delen
utletas från testators förmögenhetsvilkor och af herr prokuratorn,
som har testators affärer om hand. Men på det denna akt må bli
fullkomligt oantastlig, skola vi gifva den samma den största
möjliga laggiltighet. En af mina embetsbröder skall hjelpa mig
och mot antaget bruk biträda vid dess uppsättande. Är ni nöjd
dermed, min herre? fortfor notarien, vänd till gubben.
--- Ja, svarade Noirtier, förtjust öfver att vara förstådd.
--- Hvad ämnar han göra? frågade sig Villefort, hvars höga ställning
ålade honom så mycken varsamhet och som dessutom icke kunde gissa,
hvad hans far åsyftade.
Han vände sig derför om för att låta efterskicka den andre notarien,
om hvilken den förre talat, men Barrois, som afhört hela samtalet och
gissat sin husbondes önskan, hade redan begifvit sig af. Då lät
prokuratorn tillsäga sin fru att komma upp. Efter en qvart voro alla
församlade i den lames rum, och den andre notarien var likaledes
kommen. Efter en kort rådplägning voro de båda embetsmännen
öfverens. Man uppläste för Noirtier ett obestämdt och vanligt
formulär till testamente, hvarefter den förste notarien vände sig till
honom för att liksom utforska hans själstillstånd och yttrade:
--- När man gör sitt testamente, är det till förmån för någon.
Ja, tecknade Noirtier.
--- Har ni någon kännedom om det belopp, hvartill er förmögenhet
uppgår?
--- Ja.
--- Jag skall uppräkna åtskilliga tal i stigande. Var god och hejda
mig, då jag kommit till det tal, som ni tror motsvara er
förmögenhet.
--- Ja.
Det låg ett slags högtidlighet i detta förhör. Aldrig hade andens
kamp med materien kunnat vara mera synbar, och var det icke ett
storartadt, som vi höllo på att säga, så var det åtminstone ett
märkvärdigt skådespel. Man bildade en krets omkring herr Noirtier,
den andre notarien satt vid ett bord, färdig att skrifva, den förste
notarien stod framför honom och började fråga.
--- Belöper sig er förmögenhet till mer än tre hundra tusen franc?
frågade han. --- Noirtier tecknade ja.
--- Utgör den fyra hundra tusen franc? frågade notarien. Noirtier
förblef orörlig.
--- Fem hundra tusen? --- Samma orörlighet.
--- Sex hundra tusen? Sju.... åtta.... nio hundra tusen? --- Noirtier
tecknade nu ja.
--- Ni eger således nio hundra tusen franc?
--- Ja.
--- I fast egendom? frågade notarien. Noirtier tecknade nej.
--- I statspapper? --- Noirtier tecknade ja.
--- Äro statspapperen i era egna händer?
Ett ögonkast på Barrois föranledde denne att gå ut, men snart kom han
tillbaka med ett litet skrin.
--- Får man öppna detta skrin? frågade notarien. Noirtier bejakade
frågan. Skrinet öppnades, och man fann franska statspapper till
ett belopp af nio hundra tusen franc. Förste notarien lemnade ett
papper i sänder åt sin embetsbroder, och summan öfverensstämde med
hvad Noirtier sagt.
--- Det är riktigt, sade han. Vi se tydligt, att testators förstånd
har sin fulla omfattning och styrka. Derefter frågade han den
lame:
--- Alltså eger ni nio hundra tusen franc i kapital, hvilka, på det
sätt de äro placerade, böra gifva nära fyrtio tusen franc i
räntor?
--- Ja, tecknade Noirtier.
--- Åt hvilken önskar ni lemna denna förmögenhet?
--- Åh, det är icke tvifvelaktigt! inföll fru de Villefort. Herr
Noirtier älskar uteslutande sin sondotter, fröken Valentine de
Villefort, som har vårdat honom i sex års tid samt genom sina
trägna omsorger förstått vinna sin farfars välvilja, jag ville
nästan säga tacksamhet, och det är således också billigt, att hon
skördar belöningen för sin tillgifvenhet.
Noirtiers öga kastade en blixt, just som hade han velat visa, hur väl
han förstod falskheten af det bifall, fru de Villefort egnat de
afsigter, hon förutsatte hos honom.
--- Är det således åt fröken Valentine de Villefort, som ni lemnar
dessa nio hundra tusen franc? frågade notarien, som ansåg sig
endast ha att nedskrifva denna bestämmelse, men naturligtvis måste
förvissa sig om herr Noirtiers samtycke samt önskade få detta
samtycke vitsordadt af alla, som voro närvarande vid denna
besynnerliga scen.
Valentine hade gått ett steg undan och grät med nedslagna ögon.
Gubben betraktade henne ett ögonblick med uttryck af den djupaste
ömhet, hvarefter han riktade sina ögon på notarien och blinkade på det
bestämdaste sätt.
--- Nej? utropade notarien. Hvad! Är det icke fröken Valentine de
Villefort, ni gör till ensam arftagerska?
Noirtier tecknade åter nej.
--- Är det icke ett misstag? utropade notarien, förvånade. Ni säger
verkligen nej?
--- Nej! Nej! upprepade Noirtier.
Valentine upplyfte hufvudet; hon var sjelf bestört, icke för det hon
gjordes arflös, utan för det hon kunnat väcka en sådan sinnesstämning,
som vanligen förestafvar sådana beslut.
Men Noirtier betraktade henne med sådan ömhet, att hon utropade:
--- Ack, min gode farfar, jag ser väl, att det är blott förmögenheten
ni fråntager mig, men låter mig fortfarande få behålla er kärlek?
--- Ja, ja, mycket säkert, sade den lames ögon, som länge slöto sig
med ett uttryck, hvarpå Valentine icke kunde misstaga sig.
--- Tack, tack! mumlade den unga flickan.
Emellertid hade denna förändring väckt ett oförmodadt hopp hos fru de
Villefort, som gick fram till den gamle och frågade:
--- Då är det väl åt er sonson, Édouard de Villefort, som ni lemnar
denna förmögenhet, min bäste svärfar?
Blinkningen blef nu förskräcklig, den uttryckte nästan hat.
--- Nej, sade notarien; då är det väl åt er närvarande son?
--- Nej, tecknade gubben.
Båda notarierna sågo förvånade på hvarandra; Villefort och hans fru
rodnade, den ene af blygsel, den andra af harm.
--- Men hvad ha vi då gjort, farfar? frågade Valentine. Ni älskar oss
således icke mera?
Gubbens blick for hastigt öfver son och sonhustru och stannade åter på
Valentine med dess förra uttryck af innerligaste välvilja.
--- Nå väl, sade hon, om du håller af mig, gode farfar, så försök att
låta oss förstå, hur denna kärlek kan förenas med detta
förordnande. Du känner mig nog för att veta, att jag aldrig tänkt
på din förmögenhet; dessutom säger man, att jag är rik genom mitt
mödernearf, till och med för rik. Förklara oss då detta.
Noirtier fäste sin glödande blick på Valentines hand.
--- Min hand? frågade hon.
--- Ja, tecknade Noirtier.
--- Hennes hand! upprepade de närvarande.
--- Ack, mina herrar, I sen väl, att allt är fruktlöst och att min
stackars far är sinnesrubbad! utbrast Villefort.
--- Ah, jag förstår! utropade hastigt Valentine. Mitt giftermål, är
det icke så, gode farfar?
--- Ja, ja, ja, upprepade den lame tre gånger efter hvarandra,
kastande ljungeld hvarje gång han öppnade ögonlocken.
--- Du är ond på oss för mitt giftermål, är det så?
--- Ja.
--- Det är ju oförnuftigt, sade Villefort.
--- Förlåt, invände notarien, allt det der är tvärt om ganska logiskt
och tyckes mig hänga väl tillsammans.
--- Du vill då icke, att jag skall gifta mig med herr François
d'Épinay?
--- Nej, uttryckte gubbens ögon.
--- Och ni gör er sondotter arflös, utbrast notarien, emedan hon ingår
ett äktenskap mot er önskan?
--- Ja, svarade Noirtier.
--- Men eljest blefve hon er arfving?
--- Ja.
En djup tystnad uppstod omkring den gamle. De båda notarierna
rådslogo, Valentine stod med hopknäpta händer och såg med tacksamt
leende på sin farfar, Villefort bet sig i de tunna läpparna, fru de
Villefort deremot förmådde icke tillbakahålla en glad känsla, som i
trots af hennes bemödande utbredde sitt återsken på hennes ansigte.
--- Men, sade slutligen Villefort, som först bröt tystnaden, det
förekommer mig likväl, som vore jag ensam domare öfver det
lämpliga eller olämpliga i denna förening. Ensam herre öfver min
dotters hand, vill jag, att hon gifter sig med herr François
d'Épinay, och hon skall också gifta sig med honom.
Valentine föll gråtande ned i en länstol.
--- Min herre, återtog notarien, som nu vände sig till Noirtier, hvad
ämnar ni göra med er förmögenhet, i fall fröken Valentine gifter
sig med herr d'Épinay?
Gubben förblef orörlig.
--- Meningen är ju att testamentera bort den?
--- Ja, tecknade Noirtier.
--- Till förmån för någon inom slägten?
--- Nej.
--- Till förmån för de fattige?
--- Ja.
--- Men, invände notarien, ni vet väl, att lagen förbjuder er att helt
och hållet utesluta er son från arfvet?
--- Ja.
--- Således skall blott den del testamenteras bort, som lagen tillåter
er att bortgifva?
Noirtier förblef orörlig.
--- Vidblifver ni ert beslut att vilja bortgifva alltsammans?
--- Ja.
--- Men efter er död blir testamentet klandradt.
--- Nej, tecknade gubben.
--- Min far känner mig, min herre, inföll Villefort, och vet, att hans
vilja är mig helig. För öfrigt inser han också, att jag i min
ställning icke kan föra talan mot de fattige.
Noirtiers ögon uttryckte seger.
--- Hvad besluter herr prokuratorn? frågade notarien Villefort.
--- Ingenting, min herre; det är min fars föresats, och jag vet, att
han aldrig ändrar sitt beslut. Jag underkastar mig således det
samma. Dessa nio hundra tusen franc skola gå ur familjen och
rikta fattighusen, men jag gifver icke efter för en gubbes nyck,
utan ämnar handla i öfverensstämmelse med mitt samvete.
Villefort drog sig undan jemte sin fru och lät fadern efter behag
uppgöra sitt testamente.
Samma dag blef testamentet färdigt, man tillkallade vitnen, det
upplästes och godkändes af gubben, förseglades i allas närvaro och
deponerades hos familjens notarie, herr Deschamps.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 9 Sep 2006