Edmond Dantes och Danglars återvänder med skeppet Pharaon till Marseille i filmen »Slottet Ifs fånge« (Sovjetunionen 1988).
Den nykomne var en tjugufem till tjugusex års man, med ett tämligen dystert ansiktsuttryck, krypande mot förmän, spotsk och högdragen mot underordnade. Han var också, utom sin egenskap av superkarg, som alltid är mindre behaglig för sjömän, lika illa tåld av besättningen i allmänhet, som Edmond Dantès var älskad av den.
Edmond Dantes och Danglars återvänder med skeppet Pharaon till Marseille i filmen »Slottet Ifs fånge« (Sovjetunionen 1988).
I:1:1 Ankomsten till Marseille.
Utkiken på Notredame de la garde signalerade, den 28 februari 1815,
skeppet Pharaon, kommande från Smyrna, Triest och Napoli. Som vanligt
utgick lots ögonblickligt ur hamnen, skyndade förbi slottet If och
gick om bord på det ankommande fartyget mellan Cap de Morgion och ön
Rion. Efter vanligheten betäcktes också fästningen St. Jeans platform
af nyfikne, ty ankomsten af ett fartyg är alltid en vigtig
tilldragelse i Marseille, helst när det, som händelsen var med
Pharaon, blifvit bygdt och tackladt på varfvet i det gamla Phocæa, der
äfvenledes blifvit lastadt och tillhörde en af stadens redare.
Emellertid nalkades fartyget och hade lyckligen gått igenom det sund,
som förmodligen något vulkaniskt utbrott öppnat mellan öarna
Calasareigne och Jaros. Det hade seglat förbi Pomègue och framskred
med så långsam och sorglig gång, att de nyfikna åskådarne med aning om
en olycka frågade hvarandra, hvad som kunnat hända om bord. De
sjökunnige märkte dock snart, att, om någon olycka inträffat, den
samma icke drabbat sjelfva fartyget, ty det visade under segel alla
tecken att väl lyda rodret. Dess ankar hängde klart under
kranbjelken, dess vaterstag var lösgjordt och anhaladt, och vid sidan
af lotsen, som beredde sig att föra in Pharaon genom det trånga
inloppet till hamnen i Marseille, stod en ung man, som med lifliga
åtbörder och uppmärksamt öga öfvervakade hvarje fartygets rörelse och
upprepade hvarje befallning af lotsen.
Den obestämda oro, som rådde bland massan, hade så angripit en af
åskådarne på St. Jeans platform, att han icke förmådde invänta
fartygets inlöpande i hamnen, utan hoppade ned i en liten båt, befalde
att ro Pharaon till möte och uppnådde det midt för viken vid la
Réserve*.
När han såg denne man komma, lemnade den unge sjömannen sin plats vid
lotsens sida och gick att med hatten i hand luta sig mot relingen.
Det var en ung, aderton eller tjugu års man, lång, smärt, med vackra
mörka ögon och hår som ebenholts. I hela hans väsen lågo det lugn och
den beslutsamhet, som företrädesvis tillhöra personer, hvilka från
barndomen vant sig att kämpa med faran.
--- Ack, är det ni, Dantès! ropade mannen i båten; hvad har då händt,
och hvarför denna sorgsenhet om bord hos er?
--- En stor olycka, herr Morrel, svarade den unge mannen, en stor
olycka, i synnerhet för mig. På höjden af Civita Vecchia
förlorade vi vår förträfflige kapten Leclère.
--- Än lasten då? frågade redaren lifligt.
--- Den är i fullkomligt godt stånd, herr Morrel, och jag tror, att ni
i det afseendet blir nöjd. Men den arme kapten Leclère...
--- Hvad har händt honom då? frågade redaren, synbart lugnad. Hvad
har händt den hederlige kapten Leclère?
--- Han är död.
--- Fallit öfver bord?
--- Nej, han dog i hjernfeber under förfärliga plågor. Derefter
fortfor han, vänd till manskapet: Alla man på sin post! Klart
att gå till ankar!
Manskapet lydde. De åtta eller tio man, som utgjorde besättningen,
skyndade ögonblickligen, somliga till skot, gårdingar och brassar,
andra till fockracktaljelöpare och gigtåg.
Den unge sjömannen kastade en flygtig blick på denna början till
manövern, och då han såg sina befallningar verkställas, vände han sig
åter till redaren.
--- Men hur kom då denna olycka? fortfor den senare, återtagande
samtalet, der den unge sjömannen afbrutit det.
--- Ack, herr Morrel, på det mest oväntade sätt. Efter ett långt
samtal med hamnkaptenen lemnade kapten Leclère Napolis hamn
häftigt upprörd, och ett dygn derefter angreps han af feber samt
dog på tredje dagen. Vi ha begrafvit honom på öfligt sätt, och
han hvilar, anständigt insvept i en hängmatta, med en
tretiosexpundig kanonkula vid hufvudet och en vid fötterna, på
höjden af ön el Giglio. Hans värja och hans hederslegionskors
medföra vi hem till hans enka. Det lönade visst mödan, fortfor
den unge mannen med ett sorgset leende, att slås med engelsmännen
i tio år för att slutligen dö i sin säng som andra menniskor.
--- Ja, hvad är att göra, herr Edmond! inföll redaren, som tycktes
lugna sig mer och mer; vi äro alla dödliga, och de äldre måste
lemna rum för de yngre, ty annars vore ju ingen befordran möjlig,
och så snart ni försäkrar mig, att lasten...
--- Är i godt behåll, herr Morrel, det svarar jag för. Det här är en
resa, hvars vinst jag ej råder er att afstå för tjugufem tusen
franc.
Då man just gått förbi Runda tornet, ropade den unge sjömannen: Klart
att giga märsseglen, focken och mesan!
Befallningen verkstäldes med nästan samma raskhet som på ett
örlogsfartyg.
--- Giga och gårda!
Vid dessa ord föllo alla segel, och fartyget framskred nästan
omärkligt, endast till följd af den redan erhållna farten.
--- Om ni nu vill gå om bord, herr Morrel, sade Dantès, då han såg
redarens otålighet, så kommer just nu er superkarg, herr Danglars,
ut ur sin hytt och kan lemna er alla upplysningar ni kan önska.
Hvad mig angår, måste jag se till ankringen och kläda fartyget i
sorg.
Redaren lät icke säga sig detta två gånger. Han tog tag i ett tåg,
som Dantès nedkastade, och med en skicklighet, som skulle gjort heder
åt en sjöman, klättrade han uppför de klossar, som voro spikade på
fartygets svängda yttersida, under det att Dantès gick tillbaka till
sin plats som styrman och afstod ordet åt den person, han infört under
namnet Danglars och som, utkommande ur sin hytt, nu verkligen gick
redaren till möte.
Den nykomne var en tjugufem till tjugusex års man, med ett temligen
dystert ansigtsuttryck, krypande mot förmän, spotsk och högdragen mot
underordnade. Han var också, utom sin egenskap af superkarg, som
alltid är mindre behaglig för sjömän, lika illa tåld af besättningen i
allmänhet, som Edmond Dantès var älskad af den.
--- Nå, herr Morrel, sade Danglars, ni känner redan till vår olycka,
icke sant?
--- Ja, svarade Danglars med en sidoblick, som blixtrade af hat, ja,
han är ung och tror sig duga till allt. Knapt var kaptenen död,
förrän han tog befälet utan att fråga någon till råds, och han lät
oss förlora halfannan dag vid ön Elba i stället för att afgå
direkt till Marseille.
--- Hvad beträffar, att han tog befälet på fartyget, genmälde redaren,
så var det hans skyldighet som närmaste man, men om han förlorade
halfannan dag vid Elba, så var det orätt, i fall fartyget ej lidit
någon skada, som måste lagas.
--- Fartyget var lika friskt och helbregda som jag och, som jag
hoppas, ni sjelf, herr Morrel. Denna tid förlorades genom ett
blott infall, för nöjet att få gå i land, det var allt.
--- Dantès, bad redaren, i det han vände sig till den unge mannen, kom
hit ett ögonblick.
--- Ursäkta, min herre, svarade Dantès, jag är genast till er tjenst.
Derefter vände han sig till besättningen. Låt gå ankaret! sade
han.
Ankaret föll genast och kettingen löpte ut med stort buller. Dantès
qvarblef på sin post, fastän lotsen ännu var qvar, ända till dess hans
senaste befallning verkstälts, hvarefter han tillade: Firen ned
vimpeln och flaggan på half stång och brassen rårna i fyrkant!
--- På min ära, yttrade Danglars, tror han sig icke redan vara kapten,
som ni ser!
--- Men han är det i sjelfva verket, invände redaren.
--- Ja, det fattas endast er och er bolagsmans underskrift.
--- Hvarför skulle vi inte låta honom behålla sin post? svarade
redaren. Han är ung, det vet jag nog, men han synes mig af själ
och hjerta älska sitt yrke samt vara ganska förfaren deri.
Ett moln flög öfver Danglars' panna.
--- Förlåt, herr Morrel, sade Dantès och närmade sig, nu, sedan
fartyget ankrat, är jag helt och hållet till er tjenst. Ni ropade
ju mig, icke sant?
Danglars gick ett steg undan.
--- Jag ville fråga er, hvarför ni uppehöll er vid Elba.
--- Jag vet icke. Jag gjorde det för att fullgöra kapten Leclères
sista tillsägelse. Han hade i dödsstunden lemnat mig ett paket
till öfverhofmarskalken Bertrand.
--- Har ni sett honom, Edmond?
--- Hvilken?
--- Öfverhofmarskalken.
--- Ja.
Morrel såg sig omkring och drog Dantès åt sidan.
--- Hur mår kejsaren? frågade han lifligt.
--- Bra, så mycket jag kunde se.
--- Således såg ni också kejsaren?
--- Han kom in till marskalken, medan jag var der.
--- Har ni talat med honom?
--- Ja, det vill säga, han talade med mig, svarade Dantès leende.
--- Nå, hvad sade han då?
--- Han gjorde mig frågor om fartyget, om tiden för vår afresa till
Marseille, om den väg vi gått och den last vi innehade. Jag tror,
att han velat köpa det, om det varit olastadt och jag varit egare
deraf, men jag sade honom, att jag blott var styrman och att
fartyget tillhörde herrar Morrel & Son. Ack, sade han, jag känner
dem! Herrarne Morrel äro redare från far till son, men det var
också en Morrel, som tjenade i samma regemente som jag, då vi lågo
i garnison i Valence.
--- Ja, det är alldeles riktigt! utropade redaren, ganska glad. Det
var min farbror, Policar Morrel, som blef kapten. Dantès, tala om
för min farbror, att kejsaren kom i håg honom, och ni skall få se
honom gråta, den gamle brumbjörnen. Nå väl, Dantès, fortfor
redaren och klappade den unge mannen vänligt på axeln, ni gjorde
rätt i att följa kapten Leclères föreskrift och stanna vid Elba,
fastän det kunde blottställa er, om någon visste, att ni aflemnat
ett paket till marskalken och samtalat med kejsaren.
--- Hur kan ni säga, att det kunde blottställa mig? frågade Dantès.
Jag vet icke ens, hvad paketet innehöll, och kejsaren frågade
ingenting annat, än hvad han kunde frågat hvilken annan som
helst. Men förlåt, herr Morrel, afbröt han sig, här komma
karantänsbevakningen och tulltjenstemännen, och med er tillåtelse
skall jag gå emot dem.
--- Gör så, gör så, min käre Dantès.
Den unge mannen aflägsnade sig, och i samma mån han aflägsnade sig,
närmade sig Danglars.
--- Nå, frågade han, det synes, som om han skulle nöjaktigt redogjort
för sin ankring i Porto Ferraio?
--- Fullkomligt nöjaktigt, min bäste herr Danglars.
--- Så mycket bättre! svarade denne; det är alltid påkostande att se
en kamrat, som icke gör sin skyldighet.
--- Dantès har gjort sin skyldighet, genmälde redaren, och det fins
ingenting att anmärka. Kapten Leclère hade gifvit honom
befallning att anlöpa ön.
--- Efter som vi tala om kapten Leclère, har Dantès icke lemnat er ett
bref från honom?
--- Till mig? Nej. Har han då något sådant?
--- Jag trodde, att kaptenen, utom paketet, äfven lemnat honom ett
bref.
--- Hvilket paket menar ni, herr Danglars?
--- Åh, det, som Dantès aflemnade, då han gick i land i Porto Ferraio.
--- Hur vet ni, att han hade ett paket dit?
Danglars rodnade.
--- Jag gick förbi kaptenens dörr, som var halföppen, och jag såg
honom lemna både paketet och brefvet åt Dantès.
--- Han har icke nämt något derom, yttrade redaren, men om han har
något bref, så får jag det nog.
Danglars besinnade sig ett ögonblick.
--- I det fallet ber jag, att ni, herr Morrel, icke talar om den saken
med Dantès, ty jag misstog mig kanske.
Nu återkom den unge mannen, och Danglars aflägsnade sig.
--- Nå, min käre Dantès, är ni ledig nu? frågade redaren.
--- Ja.
--- Det dröjde icke länge.
--- Nej, jag gaf märkrullan åt tulltjenstemännen, och hvad
förteckningen på manskapet beträffar, så lemnade jag den till en
man, som blifvit afsänd på samma gång som lotsen.
--- Således har ni nu ingenting mer att göra här?
Dantès kastade en hastig blick omkring sig.
--- Nej, allt är i ordning, svarade han.
--- Ni kan då komma hem och äta middag hos oss.
--- Jag tackar er för den ära ni bevisar mig, men ber er ursäkta mig,
herr Morrel, ty jag måste först och främst helsa på min far.
--- Rätt, Dantès, det är alldeles i sin ordning. Jag vet, att ni är
en god son.
--- Jag hoppas, att min far mår väl? frågade Dantès med viss tvekan.
--- Åh ja, jag tror nog, han mår bra, min käre Edmond, ehuru jag icke
sett till honom.
--- Ja, ja, han håller sig inne på sin lilla kammare.
--- Det bevisar åtminstone, att han icke saknat något under sin sons
frånvaro.
Dantès smålog.
--- Min far är stolt, herre, och om han än saknat allt, tror jag
knapt, att han skulle begärt något af hvilken som helst, utom af
Gud.
--- Nå väl, efter detta första besök räkna vi på er.
--- Jag måste ännu en gång bedja er om ursäkt, ty sedan jag gjort
detta första besök, har jag ännu ett, som ligger mig lika mycket
om hjertat.
--- Ack ja, det var sant! Jag glömde, att det bor någon vid Catalans,
som väntar er lika otåligt som er gamle far, nämligen den vackra
Mercédès.
Dantès smålog.
--- Ja, fortfor redaren, nu förundrar det mig icke längre, att hon tre
gånger frågat mig, om vi haft underrättelser om Pharaon. Besitta,
Edmond, ni är icke att beklaga, som har en så söt älskarinna!
--- Hon är icke min älskarinna, min herre, sade allvarsamt den unge
sjömannen; hon är min fästmö.
--- Det är stundom sak samma, invände redaren skrattande.
--- Icke för oss, anmärkte Dantès.
--- Nå nå, min käre Edmond, jag skall icke längre hålla er qvar. Ni
har så väl uträttat mina angelägenheter, att jag nu måste lemna er
så mycken tid, som behöfs för att uträtta era egna. Behöfver ni
pengar?
--- Nej, jag har qvar hela min aflöning för resan, således nära tre
månaders sold.
--- Det kan man kalla att vara en ordentlig gosse, Edmond.
--- Besinna också, att jag har en fattig far, herr Morrel.
--- Ja, ja, jag vet, att ni är en god son. Gå då till er far. Jag
har också en son och skulle icke mycket tycka om den, som
förhindrade honom att komma till mig efter tre månaders bortovaro.
--- Ni tillåter mig således att gå? frågade den unge mannen, i det han
lyfte på hatten.
--- Ja, om ni ej har något vidare att säga mig.
--- Nej.
--- Har inte kapten Leclère i dödsstunden gifvit er något bref till
mig?
--- Det var honom omöjligt att skrifva. Men frågan påminner mig, att
jag måste anhålla om fjorton dagars permission.
--- För att hålla bröllop?
--- Ja först och sedan för att resa till Paris.
--- Nå, det går väl an. Ni tar så lång permission ni sjelf önskar,
Dantes. Det går åt sex veckor till lossningen, och fartyget blir
ej klart att afsegla förr än efter tre månader. Men inom den
tiden måste ni vara tillbaka. Pharaon, tillade redaren och
klappade Dantès åter på axeln, Pharaon kan icke löpa ut utan sin
kapten.
--- Utan sin kapten! ropade Dantès, med ögonen strålande af glädje.
Betänk noga, hvad ni säger, min herre, ty era ord motsvara mitt
hjertas hemligaste förhoppningar. Är det verkligen er mening att
utnämna mig till befälhafvare på Pharaon?
--- Om jag ensam hade att afgöra saken, skulle jag räcka er handen och
säga: ni har mitt löfte. Men jag har en bolagsman, och man känner
det italienska ordspråket: Den, som har en bolagsman, har en
husbonde. Hälften är dock redan vunnen, när ni af två röster redan
erhållit den ena. Lita på, att jag skall göra, hvad jag kan i
afseende på den andra rösten.
--- Ack, herr Morrel, utropade den unge sjömannen och fattade med
tårar i ögonen redarens händer, jag tackar er å min fars och
Mercédès vägnar!
--- Godt, godt, Edmond! Det fins en Gud i himmeln för goda
menniskor. Gå nu till er far och till Mercédès och kom sedan till
oss.
--- Skall jag icke föra er i land?
--- Nej, tack, jag stannar qvar för att genomse räkningarna med
Danglars. Har ni varit nöjd med honom under resan?
--- Det kommer an på, hvad ni egentligen syftar på, min herre. Om ni
menar som angenäm kamrat, måste jag svara nej, ty jag tror icke,
att han tycker om mig, allt sedan jag en dag begick den dumheten
att efter en liten träta oss emellan föreslå honom, det vi skulle
landstiga tio minuter på ön Montecristo för att slita vår tvist.
Det var orätt af mig att göra honom ett sådant förslag, och han
gjorde rätt i att vägra. Men om ni menar som superkarg, så tror
jag, att ingenting kan anmärkas mot honom och att ni skall bli
nöjd med hans sätt med hans sätt att uppfylla sina åligganden.
--- Men, frågade redaren, om ni vore kapten på Pharaon, skulle ni då
vara nöjd att behålla Danglars?
--- Vare sig som kapten eller styrman, herr Morrel, svarade Dantès,
skall jag alltid ha största aktning för dem, som ega mina redares
förtroende.
--- Jag ser, Dantès, att ni i alla afseenden är en rättskaffens
yngling. Nu vill jag icke uppehålla er längre; begif er af, ty
jag ser, att ni står som på glödande kol.
--- Jag har således min permission? frågade Dantès.
--- Ja, begif er af, har jag sagt er.
--- Tillåter ni, att jag begagnar mig af er båt?
--- Tag den gerna.
--- Farväl, herr Morrel! Tusen tacksägelser!
--- Välkommen åter, min bäste Edmond! Lycka till!
Den unge mannen hoppade i båten, satte sig på aktersätet och befalde,
att man skulle ro till la Canebière. Två matroser grepo till årorna,
och farkosten gled fram så fort, som det är möjligt mellan de
tusentals båtar, hvilka trängas i det slags trånga gata, som mellan
två rader fartyg leder från hamnöppningen till quai d'Orléans.
Småleende följde honom redaren med ögonen, till dess han kommit i
land, då han såg honom hoppa upp på stenläggningen af kajen och
förlora sig i den brokiga mängd, som från klockan 5 på morgnarna till
klockan 9 på aftnarna betäcker den bekanta gatan la Canebière, öfver
hvilken vår tids foceer äro så stolta, att de med allvarsammaste ton i
verlden och med den brytning, som ger så mycket uttryck åt deras ord,
säga: Om Paris hade la Canebière, skulle Paris vara ett litet
Marseille.
Då redaren vände sig om, såg han bakom sig Danglars, som tycktes
afvakta hans befallningar, men i sjelfva verket med ögonen följde den
unge sjömannen lika uppmärksamt som han sjelf.
Det var dock en ganska stor skilnad i uttrycket af de båda blickar,
som följde samme man.
--
* Marseilles mycket omtyckta utvärdshus. Ö.a.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006