Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
Det var överenskommet, att Noirtier svarade ja med att tillsluta ögonen, nej med att flera gånger blinka och att han önskade något, när han blickade åt höjden. När han ville, att Valentine skulle komma, tillslöt han högra ögat. Om Barrois skulle komma, tillslöt han vänstra ögat.
Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
I:2:58 Herr Noirtier de Villefort.
Se här, hvad som tilldragit sig i kunglige prokuratorns hus efter fru
Danglars' och hennes dotters afresa och under det samtal vi nyss
anfört. Herr de Villefort hade, åtföljd af sin fru, gått in till sin
far. Vi veta, hvar Valentine uppehöll sig. Sedan båda helsat på den
gamle och aflägsnat Barrois, en gammal tjenare, som i tjugufem år
varit i Noirtiers tjenst, satte de sig vid dennes sida.
Noirtier satt i sin stora rullstol, der man satte honom om morgnarna
och hvarifrån man flyttade honom om aftnarna, midt framför en stor
spegel, så att han, utan att försöka göra någon rörelse, som nu
blifvit honom en omöjlighet, kunde se hela rummet, alla, som kommo
eller gingo, och hvad man gjorde omkring honom. Han satt der, orörlig
som ett lik, men betraktade med kloka och lifliga ögon sina barn,
hvilkas ceremoniösa helsning förkunnade honom, att något officielt och
oväntadt steg var å färde.
Syn och hörsel voro de två enda sinnen, som ännu, likt två gnistor,
lifvade denna menniskokropp, redan till tre fjerdedelar mogen för
grafven, och af båda dessa sinnen kunde blott det ena ännu användas
att utåt meddela det inre lif, som dvaldes i denna bildstod. Och
blicken, som röjde detta inre lif, liknade ett af de aflägsna ljus,
hvilka om natten för den vilsne vandraren i ödemarken visa, att det
ännu fins ett väsen, som vakar i denna tystnad och i detta mörker.
I den gamle Noirtiers mörka öga, som öfverskyggades af svarta
ögonbryn, fastän håret, hvilket han bar långt och nedhängande på
axlarna, för länge sedan hvitnat, i detta öga, liksom det händer med
hvarje menniskas organ, som uppöfvas på bekostnad af de andra, hade
samlat sig hela den verksamhet, hela den liflighet och styrka, som
förut voro fördelade i denna kropp och själ. Visserligen saknade han
armens åtbörd, röstens ljud och kroppens hållning, men detta talande
öga ersatte allt; med ögat befalde, med ögat tackade han; det var ett
lik med lefvande ögon, och det fans understundom ingenting rysligare
än detta marmoransigte, der högst upp vreden blixtrade eller glädjen
lyste. Endast trenne personer i huset kunde förstå den stackars
förlamades språk, nämligen Villefort, Valentine och den gamle, nyss
omtalade tjenaren. Men emedan Villefort blott sällan var hos sin far
och så att säga endast då han icke kunde undvika det, och emedan, då
han besökte honom, han icke bemödade sig att göra den gamle nöjet att
förstå honom, hvilade gubbens hela lycka hos hans sondotter, och
Valentine hade genom hängifvenhetens, kärlekens och tålamodets makt
bragt det så långt, att hon af blicken gissade till hvarje Noirtiers
tanke. På hans stumma och för alla andra obegripliga språk svarade
hon med hela sin röst, hela sitt ansigte, hela sin själ, så att
lifliga samtal uppstodo mellan den unga flickan och denna bildstod,
som nästan åter blifvit stoft, men dock ännu var en man med omätligt
vetande, oerhörd skarpsinnighet och så mäktig vilja, som någonsin kan
finnas hos en själ, innesluten inom en kropp, af hvilken hon förlorat
makten att göra sig åtlydd.
Valentine hade således löst det konstiga problemet att uppfatta den
gamles tanke för att sätta honom i tillfälle att utveckla den för
henne, och till följd af detta studium hände det sällan, att hon icke,
i fråga om lifvets vanliga förhållanden, genast med säkerhet fattade
önskningarna hos denna lefvande själ eller behofven hos detta halft
känslolösa lik.
Hvad betjenten beträffar, hvilken, som vi redan sagt, varit i tjugufem
år hos den gamle, kände han så väl hans vanor, att Noirtier sällan
behöfde tillsäga honom om något.
Villefort sjelf behöfde således hvarken den enes eller den andres
hjelp för att börja det besynnerliga samtal han ämnade framkalla. Han
kände, som vi redan nämt, gubbens teckenspråk, och om han icke oftare
begagnade sig deraf, var det af liknöjdhet eller leda. Han lät derför
Valentine gå ned i trädgården, skickade bort Barrois, och sedan han
satt sig till höger om sin far, medan fru de Villefort satte sig vid
hans venstra sida, började han:
--- Min far må icke förundra sig öfver, att Valentine icke är med oss,
äfvensom att jag skickat ut Barrois, ty det samtal, som vi nu
skola ha tillsammans, är så beskaffadt, att det icke kan hållas i
närvaro af en ung flicka och en tjenare. Fru de Villefort och jag
ha ett meddelande att göra min far.
Noirtiers ansigte förblef orörligt under detta företal, hvaremot
Villeforts öga tycktes vilja intränga i djupet af den gamles hjerta.
--- Detta meddelande, fortfor kunglige prokuratorn med sin isiga ton,
som aldrig tycktes antaga möjligheten af en motsägelse, äro min
hustru och jag säkra på skall af min far väl upptagas.
Gubbens öga fortfor att vara uttryckslöst, han lyssnade, det var allt.
--- Min far, återtog Villefort, vi ämna gifta bort Valentine.
Ett vaxansigte skulle icke förblifvit orörligare än gubbens vid denna
underrättelse.
--- Bröllopet skall hållas inom tre månader, fortfor Villefort.
Gubbens öga var ännu alltid lika dödt.
Fru de Villefort tog nu till ordet i sin ordning och skyndade sig att
tillägga:
--- Vi tänkte, att denna nyhet skulle vara af intresse för er, då
Valentine alltid synts vara omfattad med välvilja af sin farfar,
och det återstår oss således endast att säga namnet på den unge
man, åt hvilken hon är ämnad. Det är ett af de mest hedrande
partier, Valentine kunnat göra anspråk på. Han är förmögen, bär
ett lysande namn samt har i handlingssätt och böjelser gifvit en
förträfflig borgen för framtida lycka, och hans namn bör icke
kunna vara min svärfar obekant. Det är den unge François de
Quesnel, baron d'Épinay.
Villefort hade under sin frus korta tal uppmärksammare än någonsin
fäst sin blick på gubben. Då frun utsade François d'Épinays namn,
darrade Noirtiers öga, hvilket sonen så väl förstod, och liksom munnen
skulle ha vidgat sig för att släppa fram orden, vidgade sig nu
ögonlocken för att släppa fram en blixt. Kunglige prokuratorn förstod
denna blixt och denna darrning, ty han visste, hvilken politisk
fiendskap egt rum mellan Noirtier och François d'Épinays far, men han
låtsade ej märka dessa tecken, utan vidtog, der hans fru slutat:
--- Det är af vigt, som min far mycket väl förstår, att Valentine blir
bortgift, då hon nu är nära sitt nittonde år. Det oaktadt ha vi
alls inte glömt er, min far, under våra sammanträden härom, och vi
ha på förhand försäkrat oss, att Valentines man ger sitt bifall,
om icke till att vistas hos oss, som kanske skulle besvära det
unga paret, åtminstone till att ni, som Valentine särskildt älskar
och som tyckes återgälda henne denna kärlek, skulle bo hos dem.
På sådant sätt behöfde min far icke ändra något af sina
lefnadsvanor, utan finge endast två barn i stället för ett till
sin omvårdnad.
Noirtiers blick blef vild. Det syntes tydligt, att något förfärligt
föregick inom hans själ, att ett skri af vrede och smärta uppsteg ur
hans bröst och, emedan det icke kunde brista ut, nästan qväfde honom,
ty ansigtet blef blodrödt och läpparna blå.
Villefort öppnade helt lugnt ett fönster, i det han sade:
--- Det är för varmt härinne, och hettan måtte plåga min far.
Derefter vände han tillbaka, men utan att åter sätta sig.
--- Detta giftermål, tillade fru de Villefort, önskas varmt af herr
d'Épinay och hans slägt, som för öfrigt består blott af en morbror
och en moster. Hans mor dog i det ögonblick, hon gaf honom
lifvet, och hans far blef lönmördad år 1815, det vill säga, när
barnet knapt var två år gammalt. Han är således alldeles
oberoende.
--- Det var ett hemlighetsfullt mord, sade Villefort, och dess
upphofsmän förblefvo okända, fastän misstankarna sväfvade öfver
många personers hufvuden utan att slå ned.
Noirtier gjorde en sådan ansträngning, att munnen sammandrog sig som
till ett hånlöje.
--- Men, fortfor Villefort, de sannskyldiga gerningsmännen, de, som
veta sig ha begått detta brott, de, som kunna drabbas af den
menskliga rättvisan, medan de lefva, och af Guds hämnande hand
efter döden, skulle var bra lyckliga, om de, liksom vi, hade en
dotter att erbjuda åt François d'Épinay för att utplåna hvarje
skymt af misstanke.
Noirtier hade lugnat sig med en kraft, som man icke skulle tilltrott
hans bräckta organisation.
--- Ja, jag förstår, svarade han med blicken, som på en gång uttryckte
ett djupt förakt och en slug harm.
Med en ryckning på axlarna besvarade Villefort denna blick, hvars hela
betydelse han riktigt uppfattat.
Derefter gaf han sin fru ett tecken att stiga upp.
--- Mottag nu, bäste svärfar, sade fru de Villefort, våra hjertligaste
afskedsbetygelser. Får Édouard komma att betyga farfar sin djupa
vördnad?
Det var öfverenskommet, att Noirtier svarade ja med att tillsluta
ögonen, nej med att flere gånger blinka och att han önskade något, när
han blickade åt höjden. När han ville, att Valentine skulle komma,
tillslöt han högra ögat. Om Barrois skulle komma, tillslöt han
venstra ögat.
Vid fru de Villeforts förslag blinkade han häftigt med ögonen. Fru de
Villefort bet sig i läppen vid detta tydligt nekande svar.
--- Jag får kanske då skicka upp Valentine? frågade hon.
--- Ja, tecknade gubben med att hastigt tillsluta ögonen.
Herr och fru de Villefort helsade och gingo ut under tillsägelse, att
man skulle tillkalla Valentine, som för öfrigt redan var beredd på,
att hennes närvaro under dagens lopp komme att erfordras hos Noirtier.
Strax efter dem inträdde Valentine, ännu alldeles rosenkindad af
sinnesrörelsen. Det behöfdes icke mer än ett ögonkast för att visa
henne, hur mycket farfadern led och hur mycket han hade att meddela
henne.
--- Ack, min gode farfar, utropade hon, hvad har händt? Man har
förargat dig, icke sant, och du är ond?
--- Ja, tecknade han medelst ögonens slutande.
--- På hvem då? På min far? Nej. På fru de Villefort? Nej. På
mig?
Den gamle tecknade ja.
--- På mig? upprepade Valentine förvånad.
Den gamle förnyade sitt tecken.
--- Hvad har jag då gjort dig, älskade farfar? utropade Valentine.
Intet svar; hon fortfor:
--- Jag har icke varit här på hela dagen; således har man sagt något
om mig?
--- Ja, tecknade gubbens blick lifligt.
--- Se så, låt mig då tänka efter. Men jag bedyrar, gode farfar...
Ah!... Mina föräldrar ha nyss varit här, är det icke så?
--- Ja.
--- Och de ha sagt dig, hvad som förargar dig? Hvad kan det vara?
Skall jag gå och fråga dem för att sedan kunna urskulda mig inför
dig?
--- Nej, utvisade ögonen.
--- Ack, du förskräcker mig! Min Gud, hvad kunna de ha sagt? Hon
funderade. Ack, nu vet jag! sade hon, sänkte rösten samt närmade
sig till gubben. Ha de kanske talat om mitt giftermål?
--- Ja, utvisade det vredgade ögat.
--- Jag förstår då, att farfar är ond på mig, för det jag ej förberedt
dig derpå. Åh, ser du, det kom deraf, att de ålagt mig att
ingenting säga dig, och att jag sjelf icke visste planen, förrän
jag tillfälligtvis kom under fund med den. Se der, hvarför jag
varit så tystlåten mot dig. Förlåt mig, gode farfar!
Blicken, åter stel och stirrande, tycktes säga: Det är inte blott din
tystnad, som bedröfvar mig.
--- Hvad kan det då vara? frågade den unga flickan. Du tror kanske,
att jag skall öfvergifva och glömma bort dig, gode farfar, då jag
blir gift?
--- Nej, svarade gubben.
--- Omtalade mina föräldrar herr d'Épinays medgifvande, att du skulle
få bo hos oss?
--- Ja.
--- Men hvarför är farfar då ond?
Gubbens ögon antogo ett uttryck af innerlig ljufhet.
--- Jag förstår, sade Valentine, det är af kärlek för mig?
Gubben tecknade ja.
--- Är du rädd, att jag skall bli olycklig genom mitt giftermål?
--- Ja.
--- Farfar tycker således icke om François?
Ögonen upprepade tre eller fyra gånger: Nej, nej, nej.
--- Du är således mycket ledsen deröfver, farfar?
--- Ja.
--- Nå väl, hör då, utbrast Valentine, föll på knä framför Noirtier
och lade sin arm om hans hals, jag lider också mycket, ty jag
tycker icke heller om François d'Épinay.
En blixt af glädje sköt fram ur farfaderns ögon.
--- När jag ville gå i kloster, kommer du väl i håg, att det var du,
som satte dig deremot?
En tår fuktade gubbens ögonlock.
--- Nå väl, fortfor Valentine, det var bara för att slippa detta
giftermål, som gör mig förtviflad.
Noirtiers andedrägt blef häftig.
--- Således sörjer du också mycket öfver detta giftermål, farfar?
Ack, min Gud, om farfar kunde hjelpa mig! Om vi båda kunde hindra
deras plan! Men du är utan makt mot dem, du, som dock har så
liflig själ och så kraftig vilja, men då det handlar om att
strida, är du lika svag, ja, till och med svagare än jag. Ack,
hvilken mäktig beskyddare skulle du icke i helsans och styrkans
dagar varit för mig, men nu kan du blott glädjas eller sörja med
mig! Det är en sista lycka, som Gud synes glömt att taga ifrån
mig, när han tog allt annat.
I Noirtiers ögon låg vid dessa ord ett sådant uttryck af slughet och
djup tanke, att den unga flickan tyckte sig läsa dessa ord:
--- Du bedrager dig, jag kan ännu göra mycket för dig.
--- Tror farfar sig kunna göra något för mig? frågade Valentine.
--- Ja.
Noirtier blickade uppåt höjden. Det var det öfverenskomna tecknet,
när han önskade något.
--- Hvad vill du, käre farfar? Låt se!
Valentine tänkte efter, och i mån som gissningarna framstodo för
henne, sade hon högt, hvad hon förmodade, men då hon såg, att gubben
envist blinkade nej till allt, hvad hon kunde påhitta, sade hon:
--- Nå låt oss då använda reserven, emedan jag är så dum.
Nu började hon upprepa A, B, C, D ända till bokstafven N, under det hon
småleende rådfrågade gubbens öga. Vid bokstafven N tecknade han ja.
--- Ah, sade Valentine, således begynner, hvad du önskar, på N! Det
är med bokstafven N, vi ha att göra. Är det
na... ne... ni... no...
--- Ja, ja, tecknade gubben.
--- Ja så, det är no?
--- Ja.
Valentine gick efter en ordbok, som hon lade på en bokpulpet framför
Noirtier; hon öppnade den, och då hon såg gubbens öga fäst på bladen,
förde hon sitt finger uppifrån och nedför spalterna.
Genom öfningen under de sex år, som Noirtier varit i detta bedröfliga
tillstånd, hade Valentine kommit derhän, att hon nästan lika lätt
gissade gubbens tanke, som om han sjelf kunnat söka i ordboken.
Vid ordet notarie tecknade han, att hon skulle hålla.
--- Notarie, sade hon. Skola vi skicka efter en notarie?
Gubben tecknade ja.
--- Skall jag underrätta min far derom?
--- Ja.
--- Har du brådt om att få hit din notarie?
--- Ja.
--- Då skola vi genast eftersända honom, älskade farfar. Är det allt,
hvad du vill?
--- Ja.
Valentine sprang till klocksträngen och bad den inkommande betjenten
att tillsäga herr eller fru de Villefort att infinna sig hos hennes
farfar.
--- Är du nöjd? frågade Valentine; ja... det tror jag nog, det var
inte så lätt att hitta på det der.
Och den unga flickan smålog mot den gamle, som om hon haft ett barn
framför sig.
Herr de Villefort kom in, beledsagad af Barrois.
--- Hvad önskar min far? frågade han den lame.
--- Farfar vill ha en notarie, svarade Valentine.
Vid detta besynnerliga och framför allt oväntade svar vexlade sonen en
blick med fadern.
--- Ja, svarade den senare med sådan bestämdhet, att man såg honom
vara beredd att utstå en strid med tillhjelp af Valentine och den
gamle tjenaren, som nu hört, hvad hans herre önskade.
--- Min far vill ha en notarie? upprepade Villefort.
--- Ja.
--- Hvad skall han göra?
Noirtier svarade icke.
--- Men hvartill behöfver ni en notarie? frågade Villefort.
Den lames ögon förblefvo orörliga och till följd deraf stumma, hvilket
åter betydde: Jag vill, att det sker.
--- För att göra oss något spratt? frågade Villefort. Skulle det löna
mödan?
--- Men, inföll Barrois, som var redo att med den hos gamla tjenare
vanliga ihärdigheten yrka på saken, om min herre vill ha en
notarie, är det väl för det han behöfver honom. Jag går således
genast efter en.
Barrois erkände ingen annan husbonde än herr Noirtier och kunde icke
tåla, att dennes vilja i något fall motsades.
--- Ja, jag vill ha en notarie, tecknade gubbens ögon åter genom att
trotsigt sluta sig, liksom hade han velat säga: Vi få väl se, om
man skall våga neka mig, hvad jag vill.
--- Vi skola skicka efter en notarie, efter som min far bestämdt
önskar det, men jag måste göra min ursäkt hos honom, hvilket äfven
min far får lof att göra, ty uppträdet kommer att bli högst
löjligt.
--- Det gör ingenting, yttrade Barrois, jag går i alla fall efter en
notarie, jag.
Den gamle tjenaren gick med en segrares min ut ur rummet.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 19:03