Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
Han tyckte nu, att de tre bildstoderna vänt all sin gemensamma kärlek på en enda man och att han själv var denne man… François tyckte, att han tillslöt sina ögon och att han blev varse den kyska bildstoden, som nu helt och hållet skylde sig i sin slöja, men då hans ögon slöto sig för verkliga föremål, öppnade sig hans sinnen för intryck av otänkbara saker. Då blev det en kärlek utan avbrott, sådan, som profeten utlovat sina utvalde. Då blevo alla dessa munnar av sten levande, till den grad, att för François, som för första gången rönte verkningarna av haschisch, denna kärlek var nästan en smärta, när han på sina darrande läppar kände bildstodernas läppar trycka sig, mjuka och kalla som ringarna på en orm.
Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
I:2:31 Italien. Sjömannen Simbad.
I början af år 1838 vistades två unga män ur den finaste parisverlden
tillsammans i Firenze; den ene var vicomte Albert de Morcerf, den
andre baron François d'Épinay. De hade kommit öfverens att tillbringa
samma års karnaval i Roma, der François, som redan vistats fyra år i
Italien, skulle bli Alberts vägledare. Men då det icke är någon lätt
sak att tillbringa karnavalen i Roma, i synnerhet när man icke vill
ligga på Piazza del popolo eller Forum romanum, skrefvo de till signor
Pastrini, som egde hotellet London vid Piazza di Spàgna, och bestälde
sig en treflig bostad. Pastrini svarade, att han icke hade andra rum
än två rum och ett kabinett två trappor upp, dem han ville lemna mot
den måttliga hyran af en louisdor om dagen. De unga männen antogo
anbudet, och för att begagna den återstående tiden reste Albert till
Napoli. François stannade qvar i Firenze. Sedan han en tid njutit de
nöjen, som stå till buds i mediceernas stad, promenerat sig mätt i det
Eden, som man der kallar Cascine, och besökt de förnämsta husen i
detta gästvänliga Firenze, fick han lust att bese ön Elba, Napoléons
märkvärdiga rastställe, efter som han redan förut besökt ön Corsica,
Bonapartes vagga.
En afton lossade han således jernkedjan till en båt i hamnen vid
Livorno, lade sig på dess botten, insvept i sin kappa, och sade blott
dessa ord till sjömännen:
--- Till ön Elba!
Båten lemnade hamnen, som hafsfågeln lemnar sitt bo, och François
landade följande dagen i Porto Ferraio.
Der följde han alla spår, som jätten qvarlemnat, for tvärs öfver den
kejserliga ön och gick om bord i Marciana. Två timmar efter, sedan
han lemnat land, satte han åter foten på fast botten, på ön Pianosa,
der man försäkrat att en oändlig mängd rapphöns skulle finnas. Jagten
misslyckades. François dödade med mycket besvär några magra rapphöns
och återkom till båten i dåligt lynne som alla jägare, när de
uttröttat sig utan att få något.
--- Om ers excellens vill ha en god jagt, så kan jag uppgifva ett bra
ställe, sade skepparen.
--- Hvar då?
--- Ser ni den der ön der borta? fortfor skepparen och pekade på en
kägelformig massa, som reste sig midt i hafvet, färgad af det
skönaste indigoblått.
--- Hvad är det för en ö? frågade François.
--- Ön Montecristo, svarade livornesen.
--- Men jag har icke tillstånd att jaga på den ön.
--- Det gör ingenting, ers excellens, ön är öde.
--- Hvad! En obebodd ö midt i Medelhafvet! Det var något rätt
märkvärdigt.
--- Det är mycket naturligt, ers excellens, det är bara en klippa, och
på hela området fins kanske icke sammanräknadt ett halft tunnland
matjord.
--- Hvart hör ön?
--- Till Toscana.
--- Hvad slags vildt fins då på ön?
--- Tusentals vildgetter.
--- Som lefva af att slicka stenarna? svarade François med ett
tviflande småleende.
--- Nej, de beta af ljungen, myrten och mastixträden, som växa i alla
skrefvor.
--- Men hvar skall jag få tak öfver hufvudet?
--- Om bord, insvept i er kappa, eller i grottorna på ön. Annars
kunna vi ju segla bort strax efter slutad jagt, om ers excellens
så befaller; ni vet, att vi segla lika bra om natten som på dagen,
och om det lugnar, taga vi till årorna.
François hade ännu tillräcklig tid på sig för att hinna sammanträffa
med sin reskamrat, och som han ej behöfde oroa sig angående deras
bostad i Roma, antog han förslaget, i hopp att få ersättning för den
förra jagten. Sedan han yttrat sitt bifall, vexlade sjöfolket sakta
några ord mellan sig.
--- Nå, hvad är det nu igen? frågade han. Har något hinder uppstått?
--- Nej, svarade skepparen, men jag måste förbereda ers excellens på,
att ön räknas till misstänkta orter.
--- Hvad vill det säga?
--- Det vill säga, att emedan ön är obebodd och emellanåt besökes af
smugglare och sjöröfvare från Corsica, Sardinien eller Afrika, så
kostar det oss sex dagars karantän i Livorno, i fall någon får
minsta aning om, att vi varit där.
--- Anfäkta, det förändrar saken! Sex dagar! Jemt så mycket, som Gud
behöfde för att skapa verlden. Det blir för långsamt, mina
gubbar.
--- Men hvem skulle säga, att ers excellens varit på Montecristo?
--- Åtminstone inte jag, försäkrade François.
--- Inte vi heller, menade matroserne.
--- Nå kör för Montecristo då!
Skepparen kommenderade manövern, man satte kurs på ön, och båten
började gå i riktningen ditåt. François lät manövern fullbordas, och
då den nya kursen inslagits, seglet svälde af vinden och sjömännen
gått tillbaka till sina platser, tre i fören, en vid styret, fortsatte
han samtalet.
--- Min käre Gaëtano, sade han till skepparen, ni sade mig nyss, att
ön Montecristo tjenar till tillflyktsort för sjöröfvare, hvilket
tyckes mig vara ett helt annat slags villebråd än getterna.
--- Ja, ers excellens, det är nog sant.
--- Nog har jag vetat, att det fans smugglare, men sedan Alger intogs
af fransmännen, och den muhamedanska regeringen blifvit störtad,
trodde jag icke, att det fans några sjöröfvare annat än i Marryats
och Coopers romaner.
--- Det är ett misstag, ers excellens; det är med sjöröfvarne som med
banditerne, hvilka skulle hetas vara utrotade af påfven Leo XII,
men som likväl anhålla menniskor alla dagar ända tätt invid Romas
portar. Har inte ers excellens hört talas om, att franske
ministern i Roma utplundrades för knappa sex månader sedan på fem
hundra stegs afstånd från Velletri?
--- Jo, jag vet det.
--- Nå, om ers excellens för beständigt bodde i Livorno som vi, skulle
ni tid efter annan få höra, att ett litet fartyg, lastadt med
varor, eller en vacker engelsk jakt, som man väntat till Bastia,
Porto Ferraio eller Civita Vecchia, icke framkommit, att man icke
vet, hvart den tagit vägen, och att den troligtvis blifvit
sönderslagen mot någon klippa. Men den klippa, mot hvilken
fartyget stött, är en låg liten båt med sex eller åtta mans
besättning, som öfverraskat och plundrat det en mörk eller stormig
natt vid någon öde och obebodd ö, liksom röfvare till lands
anhålla och plundra en postvagn vid ingången till en skog.
--- Men, invände François, allt jemt liggande i båten, hur kommer det
till, att de, som sådant händer, icke beklaga sig? Hvarför
uppfordra de icke franska, sardinska eller toskanska regeringarna
att straffa sjöröfvarne?
--- Hvarför? sade Gaëtano med ett småleende.
--- Ja, hvarför?
--- Jo, se här skälet. Först för man från fartyget eller jakten om
bord på båten allt, som är värdt att taga; sedan binder man händer
och fötter på manskapet och gör fast en 24-pundig kanonkula vid
halsen på hvar och en af dem, borrar ett hål, stort som en tunna,
i bottnen på fartyget, stänger alla luckor på däck och går
tillbaka i båten. Om tio minuter börjar fartyget jämra sig och
sucka samt sjunker så småningom. Först kommer den ena sidan,
sedan den andra under vattnet; så reser det sig igen, men sänker
sig åter och sjunker allt djupare och djupare. Plötsligen brakar
det till som ett kanonskott: det är luften, som spränger däcket.
Då börjar fartyget arbeta likt en drunknande menniska och blir i
hvart ögonblick tyngre. Snart springer vattnet, som finner sig
för inklämdt i fartygets inre, upp genom öppningarna, och det ser
ut, som en ofantlig hvalfisk skulle genom sina spruthål kasta upp
kaskader i luften. Slutligen rosslar skutan för sista gången,
svänger omkring och uppslukas, gräfvande i vattnets djup en vid
tratt, som hvirflar omkring ett ögonblick, småningom fylles och
slutligen alldeles utjemnas, så att det om fem minuter fordras
Guds eget öga för att på det lugna hafvets botten upptäcka det
försvunna fartyget. Förstår ers excellens nu, frågade skepparen
småleende, hvarför fartyget ej återvänder i hamn och hvarför
folket icke klagar?
Om Gaëtano hade berättat detta, innan han föreslog seglingen till ön,
är det sannolikt, att François hade besinnat sig två gånger, förrän
han beslutat sig, men nu voro de på väg, och han tyckte, att det såg
fegt ut att vända om. Han var en af de menniskor, hvilka aldrig söka
faran, men med orubblig kallblodighet möta henne, om så måste vara, en
af dessa menniskor med lugn vilja, hvilka betrakta faran endast som en
motståndare i en duell, beräkna hennes rörelser, hennes krafter och
falla undan tillräckligt för att hemta andan, utan att visa någon
feghet, hvilka med en enda blick uppfatta sina fördelar och döda med
ett enda hugg.
--- Bah! svarade han, jag har farit genom Sicilia och Calabria, har
seglat två månader i Arkipelagen och aldrig sett en skymt af en
enda bandit eller röfvare.
--- Också har jag icke sagt det för att afskräcka ers excellens från
den tillämnade färden, menade Gaëtano; jag har bara svarat på
frågan, det är allt.
--- Ja, min käre Gaëtano, ert samtal är ganska spännande, och som jag
önskar kunna fortsätta det så mycket längre, gå vi nu till
Montecristo.
Emellertid nalkades man snabbt till resans mål, en frisk vind blåste,
och båten gjorde sex till sju knops fart. I den mån båten kom
närmare, tycktes ön stiga upp allt större ur hafvet, och genom
aftonsolens klara luft såg man klippblocken staplade på hvarandra som
kanonkulorna i en arsenal samt i mellanrummen rodnande ljung och
grönskande träd. Hvad matroserne beträffar, så, ehuru de syntes
lugna, såg man tydligt, att deras uppmärksamhet var spänd och att
deras ögonkast foro spejande kring den stora spegel, på hvilken man
halkade fram, och der några fiskarbåtar med hvita segel allena
befolkade synkretsen samt vaggade som fiskmåsar på vågen.
Man var icke mer än femton mil från Montecristo, när solen gick ned
bakom Corsica, hvars berg syntes till höger, med sina spetsar djupt
instuckna i himmeln, men ännu lyste hennes strålar på höjderna af
denna stenmassa, som likt jätten Adamastor hotande reste sig framför
båten och undanskymde solen för den samma. Småningom uppsteg
skymningen ur hafvet och syntes förjaga sista återskenet af den
slocknande dagen, slutligen vek den ljusa strålen tillbaka till
spetsen af käglan, der den stannade ett ögonblick, liksom den
flammande fjäderbusken öfver en vulkan, men skuggan, som ständigt allt
segerrikare höjde sig ur djupet, eröfrade snart också spetsen, liksom
den bemäktigat sig foten, och snart liknade ön endast en grå massa,
som allt mer mörknade. En half timme senare var det full natt.
Lyckligtvis voro sjömännen i sitt vanliga farvatten och kände hvar
enda klippa i hela toskanska skärgården, ty i det djupa mörker, som
omgaf båten, var François icke utan oro. Corsica hade alldeles
försvunnit, till och med ön Montecristo hade blifvit osynlig, men
matroserne tycktes liksom lodjuret ega förmågan att se i mörkret, och
lotsen, som stod vid styret, visade icke minsta tecken till tvekan.
Omkring en timme hade förflutit efter solens nedgång, då François
tyckte sig en fjerdedels mil till venster se en mörk massa, men det
var så omöjligt att se, hvad det var, att han teg för att icke väcka
munterhet bland matroserne, i fall han tagit ett moln för land.
Plötsligen sågs ett starkt sken från stranden. Jorden kunde väl likna
ett moln, men elden var dock ingen meteor.
--- Hvad är det för ett ljus? frågade han.
--- Tyst, svarade skepparen, det är en eld.
--- Men ni sade ju, att ön var obebodd?
--- Jag sade, att der icke fans någon bofast befolkning, men jag sade
också, att det är ett rastställe för smugglare.
--- Och sjöröfvare?
--- Och sjöröfvare, fortfor Gaëtano, upprepande François' ord; det är
för den orsaken, jag gifvit befallning att gå förbi ön, ty som ni
ser, ha vi nu elden bakom oss.
--- Men den der elden tyckes mig snarare vara en anledning till
trygghet än till oro; folk, som fruktade att visa sig, skulle icke
tända upp denna eld, menade François.
--- Det bevisar ingenting, påstod Gaëtano; om ni midt i mörkret kunde
göra er ett begrepp om öns belägenhet, skulle ni se, att elden är
uppgjord på ett sådant ställe, att den icke kan ses hvarken från
kusten eller från Pianosa, utan endast från öppna hafvet.
--- Således tror ni, att elden betyder dåligt sällskap?
--- Det är det vi skola undersöka, återtog Gaëtano, med ögonen
ständigt fästa på skenet.
--- Hur skall det gå till?
--- Ers excellens skall strax få se.
Efter dessa ord rådslog Gaëtano med sina matroser, och efter fem
minuters öfverläggning verkstäldes i all stillhet en manöver, till
följd hvaraf man vände. Då gick man samma väg tillbaka, och några
minuter efter denna ändring av kursen försvann elden, dold af något
föremål på land. Nu gaf lotsen genom styret en ny riktning på båten,
som hastigt närmade sig land, så att den snart befann sig blott femtio
steg derfrån. Gaëtano gigade seglet, och båten stannade orörlig.
Allt detta skedde i största tysthet, och sedan man sista gången vändt,
hade man dessutom icke talat ett ord om bord. Gaëtano, som föreslagit
färden, hade också tagit hela ansvaret på sig. De fyra matroserne
hade sina ögon fästa på honom, allt under det de syslade med årorna
och tydligen gjorde sig beredda att roende fly undan, hvilket också,
nu i mörkret, bort vara temligen lätt. François undersökte med vanlig
kallblodighet sina gevär, två dubbelbössor och en karbin, laddade dem,
pröfvade låsen och bidade.
Under tiden hade skepparen kastat af sig kavajen och skjortan samt
försäkrat sig om, att pantalongerna sutto stadigt kring höfterna, och
som han redan var barfotad, hade han intet besvär med att aftaga
strumpor och skor. En gång i denna drägt eller snarare befriad från
sin drägt, lade han fingret på munnen till tecken, att man skulle
iakttaga djup tystnad, och glidande ned i vattnet, sam han till
stranden så varsamt, att man omöjligen kunde höra minsta buller. En
fosforglänsande strimma efter hans rörelser var det enda, som förrådde
hans simning. Snart försvann också denna strimma, och Gaëtano hade
således kommit upp på land.
Alla de öfrige stodo en half timme orörliga på det lilla fartyget,
hvarefter man såg samma ljusa strimma åter visa sig vid stranden och
nalkas båten. Ett ögonblick derefter och med ett par simtag var
Gaëtano återkommen till båten.
--- Nå? frågade François och de fyra matroserne på en gång.
--- Jo, svarade han, det är spanska smugglare, som dock ha två
korsikanska banditer med sig.
--- Hvad göra två korsikanska banditer tillsammans med spanska
smugglare?
--- Ack, herre Gud, ers excellens! svarade Gaëtano med en ton af
medlidande, man får väl lof att hjelpa hvarandra. Ofta kan det
hända, att banditerne äro en smula eftersatta på land af gendarmer
och karabinierer; nå, då träffa de en båt och i den beskedliga
pojkar som vi. Då begära de gästfrihet i vårt flytande lilla
hus. Man kan ju inte neka sin hjelp åt en stackars djefvul, som
är förföljd, man tar emot honom, och för säkerhets skull går man
till sjös. Det gör oss ingenting, men det räddar lifvet eller
åtminstone friheten åt en af våra likar, som vid tillfälle
vedergäller oss den tjensten dermed, att han visar oss ett bra
ställe, der vi kunna föra våra varor i land utan att störas af
nyfikne.
--- Såå, ni är således till en viss grad smugglare sjelf, min käre
Gaëtano? inföll François.
--- Ja, ers excellens, hvad skall man göra? svarade han med ett
småleende, som icke kan beskrifvas; man försöker litet af hvarje,
man måste ju lefva.
--- Då är ni bekant med det folket, som nu befinner sig på
Montecristo?
--- Åh ja, så der. Vi sjömän äro som frimurare, vi känna hvarandra på
vissa tecken.
--- Således tror ni, att vi icke ha något att befara, om vi gå i land?
--- Nej, visst inte. Smugglare äro inga röfvare.
--- Men de korsikanska banditerne? invände François, beräknande på
förhand alla möjligheter af fara.
--- Ack, herre Gud! svarade Gaëtano, det är inte deras fel, att de
blifvit banditer, det är öfverhetens.
--- Hur skall det förstås?
--- Jo, det är säkert, det; man förföljer dem, för det de flått af ett
skinn, ingenting annat, liksom det icke låge i korsikanens natur
att hämnas.
--- Hvad vill det säga att ha flått af ett skinn? Betyder det att ha
lönmördat? återtog François, fullföljande sina forskningar.
--- Jag menar att ha dödat en fiende, det är helt annat, det, genmälde
skepparen.
--- Nå väl, sade den unge mannen, låt oss således begära gästfrihet af
smugglare och banditer. Kunna vi göra oss räkning derpå?
--- Helt visst.
--- Hur många äro de.
--- Fyra, ers excellens, och de två banditerne, det gör sex.
--- Nå ja, just jemt lika många som vi, så att om de der herrarne visa
sig ha ondt i sinnet, äro vi lika starka och följaktligen i stånd
att hålla dem stången. Alltså för sista gången kör för
Montecristo!
--- Ja, ers excellens, men ni tillåter oss väl att ännu taga några
försigtighetsmått?
--- Förstås, min vän, var vis som Nestor och slug som Odysseus. Jag
icke allenast tillåter, jag till och med uppmanar er dertill.
--- Nå väl, tyst då! sade Gaëtano.
Alla höllo sig tysta.
För en sådan man, som François, hvilken genast ser allting från dess
rätta synpunkt, var ställningen, utan att kallas farlig, dock till en
viss grad betänklig. Han befann sig i det djupaste mörker, allena
midt på hafvet tillsammans med sjömän, som icke kände honom och icke
hade någon orsak att vara honom tillgifna, som visste, att han i sin
gördel hade några tusen franc och som minst tio gånger med nyfikenhet,
om icke med afund betraktat hans utmärkt vackra gevär. Å andra sidan
skulle han utan annan eskort än dessa samma personer gå i land på en
ö, som väl hade ett ganska religiöst namn, men som, med sina smugglare
och banditer, icke tycktes lofva François annan gästfrihet, än den
Hufvudskalleplatsen gaf Kristos. Dertill kom berättelsen om fartygs
sänkning, hvilken han under dagen ansett vara öfverdrifven, men som nu
i natten förekom honom sannolik. Stäld mellan denna dubbla, kanhända
inbillade fara, släpte han icke menniskorna ur ögonsigte eller bössan
ur handen.
Emellertid hade sjömännen å nyo hissat segel och återtagit samma kosa,
som de redan förut plöjt fram och tillbaka. Midt igenom mörkret,
hvarvid han börjat vänja sig, urskilde François granitjätten, längs
efter hvilken båten framgled, och när man åter kom förbi den
utskjutande vinkeln af klipporna, fick han å nyo se elden, som lyste
klarare än förut, och omkring hvilken fyra eller fem personer sutto.
Eldens återsken sträckte sig vid pass hundra steg ut på hafvet.
Gaëtano följde längs efter detta sken, dock så, att han höll båten
utanför den upplysta delen af vattnet, men då han var midt för elden,
styrde han rakt derpå och ingick modigt i ljusskenet, under det han
uppstämde en sjömansvisa, som han ensam sjöng, hvaremot kamraterne
upprepade slutorden i kör.
Vid första orden af visan uppsprungo de personer, som sutto kring
brasan, och kommo ned till landningsstället, der de mönstrade båten,
hvars styrka och afsigter de synbarligen sökte att utforska. Snart
tycktes de ha tillräckligt granskat den och gingo, utom en man, som
stannade vid stranden, tillbaka till elden, der man stekte en hel
vildget.
När båten kommit omkring tjugu steg från land, hördes: Werda? på
sardinsk munart ropas af mannen, som stannat på stranden och som
maskinmässigt utförde samma grepp med karbinen som en skildtvakt, då
den väntar på en patrull.
François spände kallblodigt båda hanarna på sin bössa.
Gaëtano vexlade med denne man några ord, hvaraf den resande icke
förstod något, ehuru det tydligen talades om honom.
--- Vill ers excellens, frågade skepparen, säga sitt namn eller vara
okänd?
--- Mitt namn är ju okändt för de der herrarne, svarade François; det
är således enklast att omtala mig som en fransman, hvilken reser
för sitt nöje.
Då Gaëtano öfversatt detta svar, gaf skildtvakten order åt en af dem,
som sutto vid elden, hvarpå denne genast steg upp och försvann mellan
klipporna. En tystnad uppstod. Hvar och en tycktes uteslutande tänka
på sina angelägenheter. François på sin landstigning, matroserne på
sina segel, smugglarne på sin vildget, men under all denna skenbara
sorglöshet iakttog man likväl ömsesidigt hvarandras rörelser.
Den man, som aflägsnat sig, återkom snart från motsatt sida till den,
åt hvilken han försvunnit, och gaf ett tecken åt skildtvakten, som
genast vände sig åt sjösidan och uttalade orden: S'accommodi!
Detta italienska ord s'accommodi är oöfversättligt. Det betyder på en
gång: Kom! Stig in! Välkommen! Anse er hemma här! S'accommodi är
som den der turkiska frasen hos Molière, som så mycket förundrade le
bourgeois gentilhomme i anseende till de många betydelser den
innefattade. Matroserne läto icke säga sig detta två gånger, och med
fyra årtag var slupen i land. Gaëtano hoppade upp på den sandiga
stranden, utbytte ännu några ord sakta med skildtvakten, hans kamrater
stego upp, den ene efter den andre, och slutligen kom ordningen också
till François.
Den ena bössan bar han sjelf öfver axeln, Gaëtano den andra, en af
matroserne hade karbinen. Hans klädedrägt hade något på en gång både
af artisten och sprätten, hvilket icke ingaf någon misstanke hos
värdarne och således ej heller någon oro. Båten fastgjordes, och man
gick några steg från stranden för att söka sig en tjenlig plats till
nattläger, men det håll, hvaråt man gick, var utan tvifvel icke i
smugglarnes smak, ty den vakthafvande ropade till Gaëtano:
--- Var god och gå icke åt den der sidan.
Gaëtano framstammade en ursäkt och gick utan alla invändningar åt
andra sidan, medan två matroser för att upplysa vägen tände ett par
bloss vid elden. Man gick omkring tretio steg framåt och stannade på
en liten slätt, omgifven af klippor, i hvilka man uthuggit säten,
nästan liknande de små vaktkurar, der man sittande håller vakt. Rundt
omkring i skrefvorna, der matjord fans, växte dvergekar och lummiga
myrtenbuskar. François lyste nedåt marken med ett bloss och såg, af
en askhög, att han icke var den förste, som funnit detta ställe
lämpligt, samt att det förmodligen var ett vanligt uppehållsställe för
ön Montecristos nomadiserande gäster.
Deremot hade han upphört att vänta på något äfventyr. Sedan han en
gång satt foten på fasta landet och sett värdarnes, om icke vänliga,
åtminstone likgiltiga sätt att vara, hade hans oro försvunnit, och vid
lukten från villebrådet, som stektes vid den närbelägna lägerplatsen,
hade oron förbytt sig till matlust.
Han yttrade några få ord härom till Gaëtano, som svarade, att
ingenting var enklare än att laga i ordning qvällsvard, då man som de
i sin båt hade bröd, vin och sex rapphöns samt en dugtig eld att steka
dem vid.
--- För öfrigt, tillade han, om ers excellens finner lukten af
vildgeten så inbjudande, så kan jag gå till våra grannar och bjuda
dem ett par fåglar för att få en skifva med af deras stek.
--- Ja, Gaëtano, gör det, sade François; ni är verkligen född till
underhandlare.
Under tiden hade matroserne rifvit upp hela fång af ljung, gjort
knippor af myrten och dvergeksqvistar samt tändt eld derpå, så att man
fått en rätt försvarlig brasa. François väntade, allt under det han
insöp doftet af getsteken, med otålighet återkomsten af skepparen,
hvilken ändtligen visade sig och kom fram till François med en
betänksam uppsyn.
--- Nå, hvad nytt? frågade denne. Man vill inte gå in på bytet?
--- Tvärt om, sade Gaëtano. Anföraren, till vilken man inberättat,
att ni är en ung fransman, bjuder er att spisa med honom.
--- Godt! svarade François, det måtte vara en mycket artig man, den
der anföraren, och jag ser intet skäl att säga nej, så mycket mer
som jag har med mig min andel af qvällsvarden.
--- Åh, inte derför, ty han har nog mat, mer än som behöfs, men han
har fäst ett besynnerligt vilkor vid bjudningen hem till honom.
--- Hem till honom! inföll den unge mannen. Han har då låtit bygga
ett hus här?
--- Nej, men han har icke desto mindre ett ganska beqvämt hem, efter
hvad man säger.
--- Känner ni denne anförare?
--- Jag har hört talas om honom.
--- Godt eller ondt?
--- Båda delarna.
--- Åh fan! Nå, hvad är det för vilkor då?
--- Att ni låter binda för ögonen på er och icke tager bort bindeln,
förrän han sjelf säger till.
François forskade så mycket som möjligt i Gaëtanos blick för att få
veta, hvad som låg under detta förslag.
--- Ja ja, menade denne, i det han svarade på François' tanke, jag vet
nog, att saken tål att tänka på.
--- Hur skulle ni göra i mitt ställe? frågade den unge mannen.
--- Jag har ingenting att förlora och skulle således gå.
--- Gjorde ni det?
--- Ja, om inte för annat, af nyfikenhet.
--- Det fins således något märkvärdigt att skåda hos denne anförare?
--- Hör på, sade Gaëtano sakta, jag vet inte, om det är sant, hvad man
säger...
Han afbröt och såg sig omkring, om någon kunde lyssna på dem.
--- Hvad säger man då?
--- Man säger, att denne anförare bebor ett underjordiskt palats, i
jemförelse hvarmed palatset Pitti är en obetydlighet.
--- Hvilken dröm! sade François, i det han åter satte sig ned.
--- Nej, det är ingen dröm, fortfor skepparen, det är en verklighet.
Cama, som är styrman på San Fernando, har varit der, han, och han
kom ut alldeles häpen och säger, att det inte fins maken till
skatter annat än i sagor.
--- Ja, men vet ni, sade François, med sådana ord kunde ni narra ned
mig i Ali Babas grotta?
--- Jag säger bara, som andra sagt, ers excellens.
--- Ni råder mig således att antaga inbjudningen?
--- Nej, inte det, ers excellens gör efter eget tycke. Jag vill
ingenting råda i ett sådant fall.
François besinnade sig några ögonblick, insåg, att en man, som var så
rik, icke kunde vilja sätta ett försåt för den, som på sin höjd kunde
förmodas ha några tusen franc, och emedan han i alltsammans icke såg
någonting annat än en god qvällsvard, mottog han bjudningen. Gaëtano
gick med svaret.
Vi ha nämt, att François var försigtig; också ville han ha så många
uppgifter som möjligt om den besynnerlige och hemlighetsfulle värden.
Han vände sig derför till en matros, som under detta samtal med
allvaret hos en man, stolt öfver sitt uppdrag, höll på att plocka
rapphönsen, och frågade denne, på hvilket fartyg de förut på ön
varande personerna kunnat anlända, då man hvarken såg till båtar,
speronarer eller tartaner.
--- Åh, det betyder ingenting, svarade matrosen; jag känner mycket väl
det fartyg de gå med.
--- Är det ett vackert fartyg?
--- Jag skulle önska ers excellens maken att fara kring jorden med.
--- Hur stort är det?
--- Ungefär af 100 lästers drägtighet. Det är för öfrigt bara ett
lustfartyg, en speljakt, men bygdt så, att det kan hålla sjön i
hvilket väder som helst.
--- Hvar kan det vara bygdt?
--- Jag vet inte visst, men tror, att det är från Genova.
--- Hur törs en anförare för smugglare, fortfor François, låta i
Genova bygga en jakt, som skall nyttjas till hans yrke?
--- Jag har inte sagt, att egaren af jakten är smugglare.
--- Nej, men jag tyckte, att Gaëtano sade så.
--- Gaëtano hade då bara sett folket på afstånd, men ännu icke talat
vid någon.
--- Men om denne man icke är anförare för smugglare, hvad är han då?
--- En rik herre, som reser för sitt nöje.
--- Nå, tänkte François, mannen blir så mycket gåtlikare, ju mer
skilda tankarna om honom äro. Hvad heter han?
--- När man frågar honom derom, kallar han sig sjömannen Simbad, men
det kan visst inte vara hans rätta namn.
--- Sjömannen Simbad?
--- Ja.
--- Hvar bor han?
--- På hafvet.
--- Från hvilket land är han?
--- Det vet jag inte.
--- Har du sett honom?
--- Ja, några gånger.
--- Hur ser han ut?
--- Det kommer ers excellens snart att få se.
--- Hvar kommer han att taga emot mig?
--- Troligtvis i det underjordiska palatset, som Gaëtano talade om.
--- Han I aldrig varit nog nyfikna att söka komma in i trollslottet
någon gång, när I lagt till här vid ön och funnit den öde?
--- Jo jo men, ers excellens, återtog matrosen, och det mer än en gång
ändå, men det har alltid varit fåfängt. Vi ha letat i grottan på
alla håll och punkter, men icke kunnat påhitta minsta öppning.
För öfrigt säger man, att dörren icke öppnas med nyckel, utan med
en trollformel.
--- Ja, mumlade François, jag har således bestämdt kommit in i en saga
från Tusen och en natt.
--- Hans excellens väntar er, sade bakom honom en röst, som han
igenkände vara skildtvaktens.
Den nykomne var åtföljd af två man af jaktens besättning. I stället
för svar drog François upp sin näsduk och lemnade den åt den, som
tilltalat honom. Utan att säga något band man för hans ögon med en
omsorg, som visade mycken farhåga, att han skulle försöka se något,
hvarefter man affordrade honom en ed, att han icke skulle söka att på
något sätt aftaga bindeln. Han gick eden.
Tvenne man fattade honom under armarna, och han gick, ledd af dem och
föregången af skildtvakten. Efter tretio steg kände han af den allt
mer aptitliga lukten från vildgeten, att han gick förbi lägerplatsen;
derefter lät man honom fortsätta sin marsch ännu vid pass femtio steg,
påtagligen åt den sida, hvaråt man förbjudit Gaëtano att gå, ett
förbud, som nu lät förklara sig. Snart fann han af luftens förändrade
beskaffenhet, att man inkommit i ett underjordiskt rum. Efter några
sekunders vandring hörde han ett knarrande och tyckte, att luften ännu
en gång förändrades och nu blef ljum samt uppfyld af vällukter;
slutligen kände han, att fötterna trampade på en tjock och mjuk matta,
hvarefter hans ledare öfvergåfvo honom. Ett ögonblicks tystnad
uppstod, och en röst sade på god franska, ehuru med en något främmande
brytning:
--- Välkommen till mig, min herre, och nu kan ni borttaga er näsduk.
Man förstår lätt, att François icke lät säga sig detta två gånger; han
tog bort näsduken och fann sig inför en man af tretioåtta eller fyrtio
års ålder, klädd i tunesisk drägt, det vill säga röd mössa med en lång
tofs af blått silke tröja af svart tyg, alldeles betäckt med
guldbroderier, stora och vida röda pantalonger, damasker af samma
färg, med guldbroderi liksom tröjan, och gula kängor. En kostbar
kasjmirsjal omslöt hans lif, en liten hvass och krokig kangiar
instucken i gördeln. Fastän hans färg var blek, nästan blåaktig, hade
han ett anmärkningsvärt vackert ansigte; ögonen voro lifliga och
genomträngande, hans näsa, rak och nästan i linie med pannan, röjde
den grekiska typen i hela dess renhet, och tänderna blänkte fram som
perlor mellan de svarta mustascherna, hvilka omgåfvo dem. Men hans
blekhet väckte förundran, och man skulle trott, att han legat så länge
i grafven, att han icke kunnat återfå de lefvandes färg. Utan att
vara stor till växten, var han välbildad och hade som söderns folk små
händer och fötter. Men hvad som mest förvånade François, var
möbleringens kostbarhet, hvaröfver han skämtat med Gaëtano, liksom
hade denne berättat en dröm.
Hela rummet var klädt med karmosinrödt turkiskt tyg, inväfdt med
guldblommor. Uti en fördjupning var ett slags divan, hvaröfver hängde
en trofé af arabiska vapen, med slidor af förgyldt silfver och fästen,
som strålade af ädelstenar; i taket hängde en lampa af venezianskt
glas, förtjusande både till form och färg, och fötterna hvilade på en
turkisk matta, så tjock, att de nedsjönko deri ända till fotknölen.
Förhängen sutto så väl framför den dörr, genom hvilken François
inkommit, som ock framför en annan, hvilken ledde till ett annat rum,
hvilket tycktes präktigt upplyst. Värden lät sin gäst ett ögonblick
stå der öfverraskad, men gäldade hans forskande blick med en
motsvarande och tog icke sina ögon ifrån honom.
--- Min herre, jag ber om ursäkt för de försigtighetsmått, som man
fordrat för att införa er hos mig, började han slutligen, men
emedan denna ö för det mesta är obebodd, skulle jag naturligtvis
vid min återkomst finna min lilla fristad i dåligt skick, om man
kände hemligheten, och detta skulle vara mig högst oangenämt, icke
just för förlusten, men emedan jag då icke kunde påräkna vissheten
att när som helst kunna skilja mig från hela verlden. Jag skall
nu bjuda till att godtgöra er för detta lilla obehag, i det jag
tillbjuder er, hvad ni säkert icke hoppades finna här på ön,
nämligen en dräglig aftonmåltid och en temligen god säng.
--- Min ärade värd, svarade François, det behöfs sannerligen ingen
ursäkt derför. Jag har alltid läst om, att man bundit för ögonen
på dem, som man infört i förtrollade slott. Jag kommer också i
håg Raoul i Hugenotterne, och jag har sannerligen icke skäl att
klaga, ty hvad ni låtit mig se, är en fortsättning af Tusen och en
natt.
--- Ack, jag deremot säger som Lucullus: Om jag haft en aning om, att
jag skulle bli hedrad med ert besök, skulle jag beredt mig derpå.
Men sådant mitt eremitage nu är, står det till ert förfogande, och
sådan aftonmåltiden är, erbjudes den er. Ali, är bordet i
ordning?
Nästan i samma ögonblick lyftes litet på förhänget för dörren till det
inre rummet, och en nubier, svart som ebenholts och klädd i en enkel
hvit tunik, gaf ett tecken, att hans herre kunde gå in i matsalen.
--- Jag vet icke, om vi ha samma åsigt, yttrade värden, men jag finner
det obehagligt att vara två eller tre timmar tillsammans med någon
utan att veta, hvilket namn eller hvilken titel man skall
begagna. Jag får likväl förklara, att jag allt för mycket vördar
gästfrihetens lagar för att bedja er säga ert verkliga namn och
titel, men jag anhåller blott om något slags namn, hvarmed jag kan
tilltala er. Hvad mig angår, så, för att föregå med godt
efterdöme, vill jag nämna, att man vanligen kallar mig sjömannen
Simbad.
--- Hvad mig angår, yttrade François, finner jag rätt lämpligt, att ni
kallar mig Aladdin, efter som jag i hela min nu varande ställning
icke saknar något mer än hans underbara lampa. Detta namn för oss
icke från orienten, dit jag lätt kan tro mig ha blifvit förflyttad
af någon mäktig och välvillig ande.
--- Nå väl, herr Aladdin, ni hörde, att bordet var serveradt, icke
sant? fortfor denne besynnerlige Amfitryon. Var så god och stig
in i matsalen; er ödmjukaste tjenare skall ha den äran att gå
förut för att visa vägen.
Vid dessa ord upplyfte Simbad förhänget och gick verkligen in före
François.
François kom från den ena förtrollningen till den andra. Bordet var
på det mest lysande sätt serveradt. Sedan han väl fått denna vigtiga
punkt klar för sig, såg han vidare omkring sig. Matsalen var icke
mindre praktfull än den budoar han nyss lemnat; den var hel och hållen
beklädd med marmor, med antika basreliefer af högt värde, och i de två
aflägsnaste delarna af den aflånga salen stodo två kostbara
bildstoder, hvardera med en korg på hufvudet. Dessa korgar innehöllo
pyramider af de utsöktaste frukter, der fans ananas från Sicilia,
granatäplen från Malaga, apelsiner från Baleariska öarna, persikor
från Frankrike och dadlar från Tunis. Aftonmåltiden bestod af en
stekt fasan, kringlagd med trastar från Corsica, en vildsvinsskinka i
gelé, en fjerdedels vildget à la tartare, en förträfflig butta och en
jättestor hummer. Emellan de stora faten stodo smärre, fylda med
mellanrätter. Sjelfva faten voro af silfver, tallrikarna af japanskt
porslin. François gnuggade sig i ögonen för att öfvertyga sig, att
han icke drömde. Ali ensam besörjde uppassningen och gjorde det
utmärkt. Gästen sade sin värd en artighet i det afseendet.
--- Ja, sade denne, som med finaste belefvenhet uppfylde sina pligter
som värd, ja, det är en stackars fan, som är mig mycket tillgifven
och gör så godt han kan. Han glömmer aldrig, att jag frälst hans
lif, och som han tyckes sätta värde på sitt hufvud, visar han mig
en viss erkänsla, för att jag räddat det åt honom.
Ali närmade sig sin herre och kysste hans hand.
--- Skulle det vara allt för djerft, herr Simbad, om jag både att få
veta de närmare omständigheterna vid en så vacker handling?
frågade François.
--- Åh, min Gud, den saken var mycket enkel! svarade värden. Det
tyckes, som om den göken slagit sina lovar något närmare tunesiske
bejens harem, än det passade för en ungdom af hans färg, hvadan
han af bejen dömdes att mista tungan, ena handen och hufvudet, den
första dagen tungan, den andra handen och den tredje hufvudet.
Jag hade länge velat ha en stum person i min tjenst och väntade
derför, tills hans tunga blifvit afskuren, då jag föreslog bejen
att låta mig få honom i byte mot en dubbelbössa, som dagen förut
väckt hans höghets lystnad. Han betänkte sig något, ty till sådan
grad var han uppbragt mot den stackaren, men när jag då lade
till bössan en engelsk jagtknif, med hvilken jag huggit ett märke
i hans höghets yatagan, beslöt han att efterskänka den öfriga
delen af straffet, med vilkor, att brottslingen aldrig skulle
sätta sin fot inom Tunis. Det vilkoret var likväl öfverflödigt.
Så snart den arme otrogne ser en skymt af afrikanska kusten,
skyndar han sig ned i kölrummet, och man får honom icke derifrån,
förrän man förlorat kusten af denna verldsdel ur sigte.
François teg helt tankfull och visste icke, hvad han skulle tänka om
den obarmhertiga munterhet, med hvilken hans värd omtalat händelsen.
Han ombytte samtalsämne och frågade:
--- Och liksom den ryktbare sjöfararen, efter hvilken ni tagit ert
namn, tillbringar ni ert lif på resor?
--- Ja, jag gjorde en gång ett sådant löfte på en tid, då jag just
icke trodde mig bli i stånd att uppfylla det, svarade den okände,
småleende. Jag har gjort några flere löften och hoppas, att de
också i sinom tid skola uppfyllas.
Ehuru Simbad sagt dessa ord med den största kallblodighet, hade dock
hans ögon kastat en blick af ovanlig vildhet.
--- Ni måtte ha lidit mycket? yttrade François.
Simbad spratt till och betraktade honom skarpt.
--- Hvaraf kan ni se det? frågade han.
--- Af allt, svarade François, af er röst, er blick, er blekhet,
slutligen af ert lefnadssätt.
--- Mitt lefnadssätt! Det är det lyckligaste, som någon menniska kan
föra, ett verkligt pasjalif. Jag är herre öfver hela skapelsen,
trifves jag på ett ställe, så stannar jag der, finner jag det
tråkigt der, så far jag derifrån, jag är fri som fågeln och har
vingar som han, och mitt folk lyder min minsta vink. Emellanåt
roar det mig att skämta med den menskliga rättvisan genom att taga
ifrån henne någon bandit, som hon söker, någon förbrytare, som hon
förföljer. För öfrigt har jag min egen lagskipning för mig, utan
uppskof och utan appell, som friar eller fäller, och hvari ingen
har rätt att blanda sig. Ack, om ni försökt mitt lefnadssätt,
skulle ni aldrig vilja öfvergifva det eller vända tillbaka till
samhällslifvet, om ni icke der hade något vigtigt värf att
fullborda!
--- En hämd till exempel? inföll François.
Den okände fäste på den unge mannen en af dessa blickar, som
genomtränga hjertats eller tankens innersta djup.
--- Hvarför just en hämd? frågade han.
--- Emedan, återtog François, ni ser mig ut att vara en man, som,
förföljd af samhället, har någon förfärlig räkning att uppgöra med
det samma.
--- Nej, invände Simbad med sitt egna skratt, som visade hans hvita
och hvassa tänder, det är ett misstag. Sådan, som ni ser mig, är
jag ett slags filantrop, och en vacker dag far jag kanske till
Paris och blir medtäflare åt herr Appert och mannen med den lilla
blå kappan.
--- Skulle det vara ert första besök i Paris?
--- Ack, min Gud, ja! Jag synes vara föga nyfiken, är det icke så?
Men jag försäkrar, att det icke är mitt fel, att jag dröjt så
länge; jag kommer väl dit förr eller senare.
--- Blir det snart kanske?
--- Jag vet icke ännu; det beror af omständigheter, hvilka äro
underkastade ovissa beräkningar.
--- Jag skulle önska att då vara der för att i någon mån kunna
återgälda den gästfrihet, som så rundligen blifvit mig bevisad på
Montecristo.
--- Ett sådant anbud skulle jag med nöje antaga, svarade värden, men
olyckligtvis, om jag begifver mig dit, blir det troligen
inkognito.
Under tiden fortgick aftonmåltiden, egentligen för gästens skull, som
det visade sig, ty den okände hade knapt smakat på en eller par rätter
vid den lysande måltiden, som serverades honom och som den oväntade
gästen så tappert angrep. Slutligen frambar Ali deserten eller
rättare tog korgarna ur bildstodernas händer och satte dem på bordet.
Emellan korgarna stälde han en liten kopp af förgyldt silfver,
tillsluten med ett lock af samma metall.
Den aktsamhet, med hvilken Ali frambar denna kopp, väckte François'
nyfikenhet. Han lyfte på locket och såg ett slags grönaktig deg, som
liknade syltad angelika, men var för honom alldeles obekant. Han slog
igen locket, lika okunnig som innan han upplyft det, och då han åter
blickade på sin värd, såg han denne le åt gästens missräkning.
--- Ni kan inte gissa, sade denne till honom, hvad som innehålles i
den lilla koppen, och det sätter er i bryderi, är det icke så?
--- Jag medger det.
--- Det der gröna syltet är hvarken mer eller mindre än samma slags
ambrosia, som Hebe serverade åt Zeus.
--- Men denna ambrosia, menade François, har otvifvelaktigt, då den
kommit i menniskohänder, förlorat sitt gudomliga namn och fått ett
menskligt? Hvad heter på vanligt språk det der ämnet, hvilket
jag, i förbigående sagdt, icke finner synnerligt lockande?
--- Det bevisar just vårt materiela ursprung, utbrast Simbad; vi gå
ofta förbi vår lycka utan att se henne, utan att märka henne. Är
ni en praktisk menniska och har guldet kärt, bör ni smaka detta,
ty Perus, Guzerats och Golkondas grufvor skola då öppna sig för
er. Är ni en fantasiens vän, en poet, bör ni också smaka detta,
ty snart skola då det möjligas gränser försvinna, oändlighetens
rymder öppna sig, och ni skall, fri till håg och sinne, ströfva
omkring i drömmarnas obegränsade verld. Är ni ärelysten och jagar
efter verldens utmärkelser och storhet, så smaka för all del på
detta, och om en timme skall ni vara konung, icke öfver ett litet
rike i en vrå af Europa, sådant som Frankrike, Spanien eller
England, utan öfver jorden, öfver skapelsen, verldsalltet. Er
tron skall stå på det berg, der Satan frestade vår frälsare, och
utan att falla ned för honom, utan att kyssa hans klo, skall ni
bli herre öfver alla riken på jorden. Är det icke frestande, hvad
jag bjuder? Är det icke lätt, när man icke behöfver göra mer än
så här? Se på.
Härvid lyfte han i sin ordning locket af silfverpjesen, hvari det så
beprisade ämnet förvarades, tog en tesked af det magiska syltet och
smälte det långsamt i munnen, med halft slutna ögon och med hufvudet
bakåtlutadt. François gaf honom tid att ostörd njuta af sin
favoriträtt, men sedan han sett honom återkomma till sig sjelf, sade
han:
--- Men hvaraf består egentligen den kostbara rätten?
--- Har ni hört talas om den gamle på berget, frågade honom värden,
den samme, som ville låta mörda Philippe Auguste?
--- Ja, helt visst.
--- Nå väl, ni vet, att han regerade öfver en dal, som beherskades af
det berg, hvaraf han tagit sitt romantiska namn. I den dalen
funnos präktiga trädgårdar, planterade af Hassan-ben-Sabah, och i
trädgårdarna enstaka lusthus. I dessa lusthus lät han sina
utvalde inkomma, och der gaf han dem, enligt hvad Marco Polo
berättar, att förtära en viss ört, som förflyttade dem till
paradiset, midt ibland evigt blommande växter, ständigt mogna
frukter och qvinnor med evig oskuld. Men hvad dessa unga, så
lyckliga män togo för verklighet, var blott en dröm, men en så
ljuf, så berusande, så vällustig dröm, att de med kropp och själ
sålde sig åt den, som förskaffade dem den, lydde honom som en gud
och gingo till verldens ände för att nedstöta de offer han anvisat
samt dogo under tortyren utan att klaga, uppmuntrade af den
tanken, att den död de undergingo icke var något annat än en
öfvergång till det lif af njutningar, hvaraf de fått en försmak
genom den heliga ört, som utgör hufvudbeståndsdelen i den rätt,
som står framför er.
--- Då är det hasjisj, utropade François. Ja, jag känner det,
åtminstone till namnet.
--- Alldeles riktigt, ni har sagt rätta namnet, herr Aladdin, och hvad
jag här bjuder, är den bästa och renaste hasjisj från Alexandria,
tillverkad af den utmärkte fabrikanten Abu-Gor, som är ensam i
sitt slag, en man, åt hvilken man borde bygga ett palats med denna
inskrift: Åt utdelaren af lycksalighet af en tacksam verld.
--- Vet ni hvad, sade François till honom, jag har lust att genom egen
erfarenhet öfvertyga mig om sanningen eller öfverdriften i era
loford.
--- Ja, döm sjelf, min gäst, döm sjelf, men rätta er icke efter första
verkningen, ty liksom i allting måste sinnena vänjas vid nya
inverkningar, antingen de äro milda eller häftiga, sorgliga eller
glada. Naturen har en viss motvilja för detta gudomliga ämne,
emedan hon icke är skapad för glädjen, utan tvärt om fäster sig
vid smärtan. Naturen måste besegras och duka under i denna strid,
drömmen måste bli verklighet, och då blir drömmen herskande, då
blir drömmen lif och lifvet en dröm. Men hvilken skilnad i denna
förvandling! Det vill säga, att vid jemförelse mellan smärtorna i
den verkliga tillvaron och njutningarna i den med konst
framkallade önskar ni aldrig mer återkomma till lifvet och vill
oupphörligt drömma. När ni lemnar denna er verld för att återgå
till andra menniskors, är det som att byta ut en napolitansk vår
mot en lappländsk vinter, och ni tror er lemna paradiset för
jorden, himmeln för helvetet. Smaka nu på hasjisj, min gäst.
Smaka derpå.
I stället för svar tog François en sked af den underbara massan,
ungefär lika mycket, som han sett sin värd taga, och förde skeden till
munnen:
--- Anfäkta! svor han, sedan han sväljt det gudomliga syltet, jag vet
inte ännu, om följden blir så angenäm, som ni säger, men smaken är
åtminstone icke så behaglig, som ni försäkrade mig.
--- Emedan smaknerverna i er gom icke ännu äro vana vid den
öfverjordiska finheten i det ämne, som de smaka. Säg mig, om ni
första gången tyckte om te, ostron, porter, tryffel, alla dessa
saker, som sedan blifvit läckerheter för er? Begriper ni romarne,
som kryddade fasaner med dyfvelsträck, och kineserne, som äta
svalbon? Ack, min Gud, visst icke! Nå väl, på samma sätt är det
med hasjisj. Har man endast åtta dagar efter hvarandra ätit
deraf, så tycker man, att intet födoämne i verlden har så fin smak
som det, hvilket i dag förefaller er fadt och äckligt. Men låt
oss gå in i rummet bredvid, det vill säga i ert rum, der Ali skall
gifva oss kaffe och pipor.
Båda stego upp, och medan den, som gifvit sig namnet Simbad, och som
äfven vi understundom kallat så för att liksom hans gäst på något sätt
kunna beteckna honom, gaf några order åt betjenten, gick François in i
närmaste rum.
Detta hade en enklare möblering, ehuru icke mindre dyrbar. Det var
till formen cirkelformigt, och en bred divan gick rundt deromkring.
Divan, väggar, tak och golf voro öfverklädda med kostbara djurhudar,
mjuka och lena som de mjukaste mattor; der funnos lejon med väldiga
manar från Atlas, bengaliska tigrar med lysande ränder, pantrar från
Cap med granna fläckar, liknande den, som visade sig för Dante, samt
slutligen björnar från Sibirien och räfvar från Norge, och alla dessa
skinn voro i mängd kastade öfver hvarandra, så att man tyckte sig gå
på den mjukaste gräsmatta och hvila på den silkeslenaste bädd. Båda
lade sig på divanen. Orientaliska tobakspipor med rör af jasmin och
munstycken af bernsten lågo i mängd till hands, så att man icke
behöfde stoppa om samma pipa. De togo en hvardera. Ali tände dem och
gick att hemta kaffe.
Ett ögonblicks tystnad uppstod, hvarunder Simbad öfverlemnade sig åt
de tankar, som oupphörligt tycktes syselsätta honom, äfven midt under
samtal, som oupphörligt tycktes syselsätta honom, äfven midt under
samtal, och François hängaf sig åt det tysta drömmeri, hvari man
vanligtvis nedsjunker, då man röker förträfflig tobak, hvilken tyckes
med röken föra bort allt, som trycker sinnet, och i utbyte gifva
rökaren alla själens drömmar.
Ali bar in kaffe.
--- Hur dricker ni kaffe? frågade den okände; på franskt eller
turkiskt vis, starkt eller svagt, sockradt eller osockradt, kokadt
eller öfvergjutet? Välj efter behag, här fins färdigt på alla
dessa sätt.
--- Jag önskar helst på turkiskt sätt, svarade François.
--- Och det med rätta! utropade hans värd; det bevisar, att ni har
böjelse för det österländska lefnadssättet. Ack, österländingarne
äro de ende, som förstå att lefva! Hvad mig beträffar, tillade
han med ett af sina vanliga, högst egna leenden, som icke undföllo
den unge mannen, ämnar jag, sedan jag gjort ifrån mig mina affärer
i Paris, begifva mig till österlandet, och om ni der vill uppsöka
mig, måste ni komma antingen till Kairo, Bagdad eller Ispahan.
--- Sannerligen tror jag icke, att det kommer att bli den lättaste sak
i verlden, svarade François, ty jag tycker, att örnvingar växa ut
på mig och att jag med dessa vingar kan göra en tur kring verlden
på tjugufyra timmar.
--- Såå! Det är hasjisj, som börjar göra verkan. Nå väl, spänn då
vingarna och flyg ut i öfverjordiska rymder, frukta inte, man
vakar öfver er, och om era vingar smälta för solen som Ikaros', så
äro vi till hands för att emottaga er.
Han sade några ord på arabiska åt Ali, som gjorde ett tecken för att
visa sin lydnad, hvarefter han drog sig tillbaka utan att gå ut. Men
med François föregick en besynnerlig förändring. All trötthet efter
dagens mödor, hela den sinnesrörelse aftonens händelser förorsakat
försvunno som vid första ögonblicket af hvilan, då man ännu är
tillräckligt vaken för att känna sömnens annalkande. Han tyckte sin
kropp få en onaturlig lätthet, hans förstånd klarnade på ett underbart
sätt, hans sinnen tycktes vinna fördubblad kraft. Allt mer och mer
vidgades synkretsen, men detvar icke mer den dystra horisont, vid
hvilken en obestämd farhåga irrade och som han före sömnen haft
framför sig, utan en blå horisont, genomskinlig och omätlig, med all
den azur hafvet eger, med alla de skimrande paljetter solen tänder,
alla de vällukter sjöbrisen bjuder. Derefter såg han midt under sina
matrosers sånger, sånger så klingande och klara, att man deraf skulle
sammansatt en himmelsk harmoni, om man kunnat uppteckna dem, ön
Montecristo, icke mer som en hotande klippa på vågen, utan som en oas,
undangömd i öknen, och i mån som båten nalkades, blefvo sångerna
mångstämmigare, ty en hänryckande och mystisk harmoni uppsteg från
denna ö till Gud, liksom hade någon fé, lik Lorelei, eller någon
trollkarl, som Amfion, velat ditlocka en själ eller där uppbygga en
stad.
Slutligen landade farkosten, men utan ansträngning, utan någon stöt,
alldeles som läppar röra vid läppar, och han tyckte sig gå in i
grottan, utan att den förtjusande musiken upphörde. Han steg ned
eller, rättare sagdt, tyckte sig stiga ned ett par trappsteg och
inandades den friska och balsamiska luft, som bort råda omkring Kirkes
grotta, bemängd med sådana vällukter, att de egga förståndet till
drömmerier, med sådana retmedel, att de sätta sinnena i brand, och han
återsåg allt, som han innan sömnen sett, från och med den besynnerlige
värden Simbad ända till den stumme tjenaren Ali. Derefter tycktes för
hans ögon allt utplånas och sammansmälta, liksom de sista skuggorna af
en laterna magica, som man utsläcker, och han fann sig åter i rummet
med bildstoderna, nu endast upplyst af en af de antika, matta lampor,
hvilka midt under natten vaka öfver vällusten eller sömnen.
Det var ännu samma bildstoder, rika till former, prakt och poesi, med
magnetiskt verkande ögon, lättfärdiga löjen och yppigt hår. Det var
Fryne, Kleopatra och Messalina, dessa trenne lättsinniga qvinnor.
Derefter gled mellan dessa skuggor, som en ren stråle, som en kristen
engel midt i olympen, ett af dessa kyska ansigten, en af dessa lugna
skuggor en af dessa ljufva syner, som tycktes fälla slöjan öfver sin
jungfruliga panna inför dessa marmorfigurer.
Han tyckte nu, att de tre bildstoderna vändt all sin gemensamma kärlek
på en enda man och att han sjelf var denne man, att de nalkades hans
säng, der han drömde, med fötterna inhöljda i sina långa hvita
tuniker, med blottad hals, med håret upplöst i rika vågor, med
ställningar, mot hvilka helgonen höllo stånd, men för hvilka gudarne
dukade under, med en af dessa obevekliga och brinnande blickar,
smärtande som en klämning, rusande som en kyss.
François tyckte, att han tillslöt sina ögon och att han, vid sista
ögonkastet omkring sig, blef varse den kyska bildstoden, som nu helt
och hållet skylde sig i sin slöja, men då hans ögon slöto sig för
verkliga föremål, öppnade sig hans sinnen för intryck af otänkbara
saker. Då blef det en kärlek utan afbrott, sådan, som profeten lofvat
sina utvalde. Då blef alla dessa munnar af sten lefvande, till den
grad, att för François, som för första gången rönte verkningarna af
hasjisj, denna kärlek var nästan en smärta, när han på sina darrande
läppar kände bildstodernas läppar trycka sig, mjuka och kalla som
ringarna på en orm. Men ju mer hans armar försökte skjuta från sig
denna besynnerliga kärlek, desto starkare kände sig hans sinnen
fängslade af denna mystiska dröm, så att han, efter den våldsammaste
strid, öfverlemnade sig utan motstånd och slutligen dignade ned,
brinnande och flämtande af trötthet, under marmorbildernas kyssar och
under förtrollningen af denna sällsamma dröm.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 23 Maj 2006