Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
...farväl godhet, mensklighet, erkänsla! Farväl alla känslor, som vidga menniskohjertat!... Jag har satt mig i försynens ställe för att belöna de goda.... Nu må herren, hämnaren, lemna mig sin plats för att straffa de onda!
Omslag till Alexandre Dumas' d.ä. roman »Greven av Montecristo«.
I:1:30 Den femte september.
Det uppskof, som ombudet för huset Thomson & French medgifvit i
det ögonblick, då Morrel allra minst väntade det, syntes för den
stackars redaren som en vink, att ödet ändtligen tröttnat att förfölja
honom. Samma dag omtalade han hela händelsen för sin hustru, sin
dotter och Emmanuel, och en stråle af hopp, om också icke af lugn,
återkom inom familjen. Men Morrel hade olyckligtvis att göra med
flere än huset Thomson & French, som visat sig medgörligt. Han hade
sjelf yttrat: Man har i affärer inga vänner, blott korrespondenter.
Men när han tänkte derpå, förstod han icke detta ädelmod å huset
Thomson & Frenchs sida och kunde icke förklara det annorlunda än som
en klok, sjelfvisk beräkning af detta hus, som förmodligen funnit
rådligare att uppehålla en firma, hos hvilken det hade nära tre hundra
tusen franc att fordra, i hopp att på detta sätt erhålla dem om tre
månader, än att påskynda husets fall och icke bekomma mer än sex eller
åtta procent af kapitalet.
Olyckligtvis, vare sig af hat eller oförstånd, sågo icke alla herr
Morrels korrespondenter saken på samma sätt, och några tänkte alldeles
tvärt om. Vexlarna på Morrel presenterades med ytterlig punktlighet,
och till följd af det uppskof, som erhållits af engelsmannen, kunde
Cocles alltid hålla kassan öppen och betala samt blef i sitt gamla
klassiska lugn. Morrel ensam såg med förskräckelse, att om han den
femtonde haft att utbetala de 100.000 franc till Boville samt den 30 i
samma månad de 32.500, skulle han redan denna månad vara förlorad.
Hela köpmansklassen i Marseille var odeladt af den åsigten, att Morrel
icke kunde hålla sig uppe mot de hopade motgångar han lidit.
Förvåningen var således stor, när man erfor, att den sista i månaden
betalningarna fullgjorts med vanlig punktlighet. Men dermed återvände
likväl icke förtroendet i sinnena, utan man utsatte enstämmigt hans
fall till slutet af derpå följande månad.
Denna månad förgick under oerhörda ansträngningar å Morrels sida för
att draga in alla möjliga tillgångar. Förut mottogos hans vexlar med
förtroende och efterfrågades till och med, hur långa de än voro. Nu
försökte han att få diskontera vexlar på nitio dagar, men fann alla
banker stängda för sig. Lyckligtvis hade han sjelf några fordringar,
på hvilka han kunde räkna; de blefvo lyckligt inkasserade, och den
sista juli befann han sig åter i tillfälle att punktligen fullgöra
sina förbindelser.
Man hade icke mer i Marseille sett till Thomson & Frenchs bokhållare;
han hade försvunnit en eller två dagar efter besöket hos Morrel, och
emedan han icke talat med någon annan i Marseille än mären,
inspektören öfver fängelserna, herr de Boville och herr Morrel, hade
hans vistelse der icke lemnat efter sig andra spår än de tre olika
slags minnen, han qvarlemnat hos dessa tre personer. Matroserne på
Pharaon tycktes ha tagit hyra, ty äfven de hade försvunnit.
Kapten Gaumard, som för sjukdom qvarstannat i Palma, kom nu i sin
ordning hem. Han tvekade att gå till Morrel, men denne sökte sjelf
upp honom, så snart han erfarit hans hemkomst. Den värdige redaren
kände förut, genom Penelons berättelse, kaptenens modiga uppförande
under hela olyckan, och det var nu han, som sökte trösta honom. Han
tillstälde honom det innestående af lönen, som kapten Gaumard sjelf
icke vågat begära ut.
När han steg utför trappan, mötte herr Morrel Penelon, som gick upp.
Efter hvad det tycktes, måste Penelon ha väl användt sina penningar,
ty han var alldeles uppklädd. När den värdige rorgängaren fick se sin
redare, blef han ganska förlägen, stälde sig i innersta vrån af
trappafsatsen, vände tuggbussen åt alla sidor, tordes knapt se upp på
honom och besvarade med en svag tryckning det handslag, som Morrel
med sin vanliga vänlighet gaf honom. Den senare trodde, att Penelons
förlägenhet kom af hans präktiga kläder, och det var uppenbart nog,
att den hedersmannen icke kunnat af egna medel bekosta en sådan lyx.
Således var han utan tvifvel antagen i tjenst på något annat fartyg,
och hans förlägenhet härrörde deraf, att han icke längre så till
sägandes burit sorg efter Pharaon. Kanhända också, att han kom för
att underrätta kapten Gaumard om sin lycka och värfva honom för sin
nye patrons räkning.
--- Beskedliga menniskor, sade Morrel, i det han aflägsnade sig, måtte
er nye patron hålla af er lika mycket som jag och vara lyckligare
än jag!
Augusti förflöt under ständigt förnyade försök å Morrels sida att
återställa sin gamla kredit eller tillvinna sig en ny. Den 20 augusti
visste man i Marseille, att han tagit plats i postvagnen, och man var
då viss, att han vid månadens slut skulle gifva upp sin stat och att
herr Morrel gifvit sig af i förväg för att slippa vara med vid denna
bedröfliga förrättning, som utan tvifvel blifvit lemnad i uppdrag åt
hans förste bokhållare Emmanuel och kassören Cocles. Men mot all
förväntan öppnades kassan den 31 augusti som vanligt. Cocles visade
sig bakom gallret lika lugn som Horatius' justus vir, granskade med
sin vanliga uppmärksamhet de papper man presenterade och betalade alla
trattor, från den första till den sista, med alldeles samma
punktlighet som förr. Äfven företeddes tvenne kostnadsräkningar, dem
herr Morrel väntat, och äfven dessa betalades lika punktligt som
trattorna. Man kunde icke begripa detta, men med olycksprofeternes
vanliga uthållighet uppsköt man bankrutten till den sista september.
Den 1 hemkom redaren, högst oroligt väntad af hela familjen, ty i hans
resa till Paris såg man sista utvägen till räddning. Morrel hade
tänkt på Danglars, som, numera millionär, fordom haft Morrel att tacka
för allt, då det var genom dennes rekommendation, som Danglars kommit
till det spanska bankirhuset, hos hvilket han lagt grunden till sin
ofantliga förmögenhet. Han påstods nu vara egare till sex eller åtta
millioner, hade en oinskränkt kredit och kunde rädda Morrel utan att
behöfva taga en fyrk ur sin kassa, ty om han ginge i borgen för ett
lån, så vore Morrel räddad. Morrel hade länge tänkt på Danglars, men
det gifves en instinktlik obenägenhet, som man icke kan öfvervinna,
och han hade i det längsta dröjt att tillgripa denna sista utväg.
Hans aning hade varit riktig, ty han återvände, krossad under
förödmjukelsen af en vägran.
Vid sin återkomst hade han icke klagat, icke yttrat någon förebråelse,
utan under tårar omfamnat hustru och dotter, vänligt räckt handen åt
Emmanuel, stängt sig inne i sitt arbetsrum i andra våningen och
tillsagt, att Cocles skulle komma till honom.
--- Nu äro vi förlorade! sade fruntimren åt Emmanuel.
Efter en kort rådplägning dem emellan beslöts, att Julie skulle
skrifva till sin bror, som låg i garnison i Nîmes, att genast komma
hem. De stackars fruntimren kände, att de behöfde all styrka för att
uthärda det slag, som hotade dem. Dessutom hade Maximilien Morrel,
ehuru knapt tjugutvå år gammal, mycket inflytande på sin far.
Han var en bestämd och rättsinnad ung man. När det för honom hade
blifvit fråga om att välja lefnadsbana, hade hans far ej velat
bestämma hans framtid, utan låtit den unge Maximilien fritt följa sin
böjelse. Denne hade då förklarat sig för den militära banan, till
följd deraf inhemtat utmärkta skolkunskaper, tagit en berömlig
inträdesexamen till polytekniska skolan och derifrån utgått som
underlöjtnant vid 53:e linieregementet. Han hade nu under ett års tid
innehaft denna grad och erhållit löfte att vid första ledighet
utnämnas till löjtnant. I regementet togs Maximilien Morrel till
föresyn som en sträng iakttagare af sina åligganden, icke allenast i
tjensten, utan ock som menniska, och kallades allmänt stoikern. Bland
dem, hvilka gåfvo honom denna benämning, faller det af sig sjelft, att
det fans många, som icke rätt visste, hvad den betydde, utan nyttjade
den allenast derför, att de hört den af andra. Det var denne unge
man, som mor och syster kallade till stöd och hjelp under de
smärtsamma förhållanden, som de nu motsågo.
De hade icke misstagit sig i dessa farhågor, ty ett ögonblick efter,
sedan Morrel ingått med Cocles i sitt arbetsrum, såg Julie den senare
komma ut, blek, darrande och förstörd. Hon ville fråga honom något,
då han gick förbi, men den hederlige mannen skyndade utför trappan med
en alldeles ovanlig brådska och inskränkte sig till att med armarna
sträckta mot höjden ropa:
--- Ack, fröken, fröken! Hvilken förfärlig olycka! Hvem skulle
någonsin kunnat tro sådant!
Ett ögonblick senare såg Julie honom komma tillbaka med ett par stora
böcker, en portfölj och en penningpung. Morrel såg efter i böckerna,
öppnade portföljen och räknade penningarna. Alla hans kontanta medel
uppgingo till emellan sex och sju tusen franc, de till den 5 väntade
inkasseringarna till fyra eller fem tusen, hvilket tillsammans
utgjorde en tillgång allra högst af 14.000 franc för att bestrida en
utgift på 287.500. Det fans ingen möjlighet att en gång erbjuda denna
summa som afbetalning.
Men när Morrel gick ned för att spisa middag, syntes han temligen
lugn. Detta lugn skrämde likväl fruntimren långt mer än den djupaste
nedslagenhet. Efter middagen brukade han vanligen gå ut, dricka kaffe
på klubben les Phocéens och der läsa le Sémaphore, men denna dag gick
han icke ut, utan in i sitt arbetsrum igen.
Cocles var alldeles tillintetgjord. Under en del af dagen hade han
hållit sig på gården, der han satt på en sten, barhufvad, i en
solhetta af tretio grader.
Emmanuel försökte lugna fruntimren, men hade svårt att finna ord. Den
unge mannen kände för väl husets affärer för att icke veta, det en
stor olycka hotade familjen Morrel. Natten kom, fruntimren vakade och
hoppades, att herr Morrel, när han kom från sitt arbetsrum, skulle gå
in till dem, men de hörde honom med smygande steg gå förbi dörren,
troligtvis för att icke bli ropad. De lyssnade, han gick in i sitt
sofrum och stängde dörren invändigt.
Fru Morrel skickade sin dotter till sängs, och en half timme efter,
sedan Julie aflägsnat sig, steg hon sjelf upp, aftog sina skor och
smög genom gången för att i nyckelhålet se, hvad hennes man hade för
sig. I gången såg hon en skugga, som drog sig tillbaka; det var
Julie, som, ledd af samma oro, hade gått före sin mor. Den unga
flickan gick fram till fru Morrel och sade:
--- Han skrifver.
De båda fruntimren hade utan att tala gissat hvarandras tankar. Fru
Morrel lutade sig ned till låstet. Morrel skref, men Julie hade icke
sett, hvad modern såg, att han skref på stämpladt papper. Den
förskräckliga tanken kom nu för fru Morrel, att han skref sitt
testamente. Hon darrade i alla lemmar, men hade likväl styrka att
tiga.
Följande dag tycktes Morrel vara alldeles lugn; han höll sig som
alltid i sitt arbetsrum och åt frukost som vanligt, men efter middagen
drog han sin dotter till sig, slog sina armar om hennes hufvud och
höll det länge tryckt mot sitt bröst. Om aftonen sade Julie till sin
mor, att hon känt faderns hjerta slå häftigt, fastän han såg lugn ut.
De båda andra dagarna förflöto nästan på samma sätt. Den 4 september
på aftonen återfordrade Morrel af sin dotter hennes nyckel till
arbetsrummet. Julie ryste vid denna tillsägelse, som förekom henne
olycksbådande. Hvarför skulle fadern just nu begära tillbaka denna
nyckel, som hon förut alltid haft och som man till och med i hennes
barndom tagit ifrån henne, då hon skulle straffas? Den unga flickan
såg på sin far.
--- Hvad har jag då felat, efter jag icke får behålla nyckeln?
--- Ingenting, mitt barn, svarade den olycklige Morrel, som vid denna
fråga fick tårar i ögonen, ingenting, men jag behöfver den.
--- Jag har den nere hos mig, svarade hon.
Hon gick ut, men icke till sitt rum, utan på kontoret för att rådgöra
med Emmanuel.
--- Gif icke tillbaka nyckeln, blef hans råd, och om det är möjligt,
så lemna honom icke allena i morgon bittida.
Hon försökte att få veta mer af Emmanuel, men antingen visste eller
ville han icke säga något.
Under natten mellan den 4 och 5 september stod fru Morrel och lyssnade
vid väggen mellan deras sängkammare. Till klockan tre på morgonen
hörde hon sin man häftigt gå fram och tillbaka i sofrummet, men då
kastade han sig på sängen. De båda fruntimren tillbragte natten
tillsammans. Ända sedan föregående afton väntade de Maximiliens
hemkomst. Klockan 8 inkom Morrel till dem; han var lugn, men nattens
storm kunde läsas i hans bleka och förstörda drag. Fruntimren vågade
icke fråga honom, om han sofvit väl. Han var hjertligare mot dem än
någonsin och kunde icke blifva mätt på att betrakta och smeka sitt
stackars barn.
Julie tänkte på Emmanuels råd och ville följa sin far, då han gick,
men han sköt henne mildt tillbaka och sade:
--- Stanna qvar hos din mamma.
Julie envisades.
--- Jag vill det, sade Morrel.
Det var första gången, Morrel sade till sin dotter: Jag vill det, men
han sade det med en ton, så genomträngd af faderlig mildhet, att Julie
icke var i stånd att gå ett steg längre. Hon stannade på samma
ställe, stum och orörlig. Ett ögonblick senare öppnades dörren, och
hon kände tvenne armar, som omfattade henne, och en mun, som trycktes
mot hennes panna. Hon upplyfte ögonen och uppgaf ett glädjerop.
--- Maximilien, min bror! utropade hon.
Vid detta rop kom modern och kastade sig i sonens armar.
--- Min mor, sade den unge mannen, i det han ömsevis betraktade fru
Morrel och hennes dotter, hur står det till här? Ert bref har
förskräckt mig, och jag har skyndat hit.
--- Julie, svarade fru Morrel, i det hon gjorde ett tecken åt den unge
mannen, gå och säg din pappa, att Maximilien är hemkommen.
Den unga flickan skyndade ut ur rummet, men vid första trappsteget
råkade hon på en man med ett bref i handen.
--- Är ni icke fröken Julie Morrel? frågade mannen med stark italiensk
brytning.
--- Jo, min herre, svarade Julie stammande, men hvad vill ni mig?
Jag känner er icke.
--- Var god och läs detta bref, sade mannen och räckte henne en
biljett.
Julie tvekade.
--- Det gäller herr Morrels välfärd, sade budbäraren.
Den unga flickan ryckte till sig biljetten, bröt den häftigt och
läste:
»Gå genast till Allées de Meillan, huset n:r 15, begär af
portvakten nyckeln till femte våningen och gå in i första rummet,
der på spiselkanten ligger en börs af rödt silke, och medtag denna
börs till herr Morrel. Det är ytterst vigtigt, att det sker före
klockan 11. Ni har en gång lofvat att blindt lyda, och jag
påminner er nu om ert löfte.
Sjömannen Simbad.«
Den unga flickan gaf till ett glädjerop och såg upp för att tala vid
budet, men mannen hade försvunnit. Hon blickade nu åter på biljetten
för att ännu en gång genomläsa den, då hon märkte ett postskriptum.
»Det är vigtigt, att ni i egen person och ensam uträttar saken; om
någon följer med eller någon annan kommer, så svarar portvakten,
att han icke vet, hvarom frågan är.«
Detta postskriptum dämpade betydligt den arma flickans glädje. Hade
hon ingenting att frukta? Kunde det icke vara ett försåt? Hennes
oskuld gjorde, att hon icke tänkte på sådana faror, för hvilka en
flicka vid hennes år kunde vara utsatt, men man behöfver icke känna
faran för att frukta henne, ja, det är till och med anmärkningsvärdt,
att man är mer ängslig vid tanken på okända faror. Julie tvekade och
beslöt att åter söka råd, men till följd af en känsla, som hon sjelf
icke kunde göra sig reda för, frågade hon icke sin mor eller
Maximilien, utan gick äfven nu till Emmanuel.
Hon sprang ned på kontoret, berättade honom, hvad som händt henne den
dagen, då ombudet för huset Thomson & French kom ut från hennes far,
omtalade tilldragelsen i trappan, yppade sitt löfte och visade
brefvet.
--- Det blir nödvändigt att gå dit, utlät han sig.
--- Gå dit? mumlade Julie.
--- Ja, jag skall följa med.
--- Men jag skulle ju vara ensam? invände Julie.
--- Det går ju an ändå, fortfor Emmanuel; jag skall stanna vid
Muséegatan, och om jag finner, att det dröjer för länge, så att
någon fara tyckes vara på färde, så går jag fram, och olycklig då
den, som vågat någon förolämpning!
--- Således, Emmanuel, sade den unga flickan tvekande, bör jag åtlyda
denna uppmaning?
--- Ja; sade icke budet, att det rörde herr Morrels välfärd?
--- Men, Emmanuel, hvilken fara hotar då min far? frågade Julie.
Emmanuel tvekade ett ögonblick, men hänfördes af sin ifver att i ett
enda tag och utan dröjsmål få den unga flickan att besluta sig.
--- Hör på, sade han, det är i dag den 5 september.
--- Ja.
--- I dag klockan 11 skall er far betala nära 300.000 franc.
--- Ja, jag vet det.
--- Men det fins icke mer än 15.000 i kassan.
--- Nå, hvad händer då?
--- Det händer, att om ingen hjelper herr Morrel före klockan 11,
måste han klockan 12 förklara sig bankrutt.
--- Ack, kom då genast! utropade Julie och drog den unge mannen med
sig.
Emellertid hade fru Morrel sagt sonen allt. Han visste väl, att stora
inskränkningar skett i familjens utgifter till följd af de på
hvarandra följande olyckor, som träffat fadern, men han visste icke,
att det var så långt kommet. Han stod nu tillintetgjord, men
plötsligt sprang han ut och uppför trappan, ty han trodde, att fadern
befann sig i sitt arbetsrum, men han bultade förgäfves på. Medan han
stod der, öppnades dörren till våningen; han vände sig om och blef
varse sin far. I stället för att genast begifva sig till sitt
arbetsrum hade herr Morrel åter gått in i sin sängkammare och kom nu
först ut derifrån. Herr Morrel uppgaf ett rop af förvåning, då han
fick se Maximilien, ty han var okunnig om den unge mannens hemkomst.
Han stannade orörlig och höll med venstra armen någonting gömdt under
rocken. Maximilien skyndade utför trappan och omfamnade sin far, men
plötsligt studsade han tillbaka och lemnade blott sin högra hand qvar
på faderns bröst.
--- Min far, sade han, blek som ett lik, hvarför har ni då ett par
pistoler under rocken?
--- Ack, det var just, hvad jag befarat! svarade Morrel.
--- Min far, min far! I Guds namn! Hvartill dessa vapen?
--- Maximilien, svarade fadern, i det han skarpt betraktade sin son,
du är en man och en man med hederskänsla; kom, så skall jag säga
dig allt.
Morrel gick med säkra steg uppför trappan till arbetsrummet, under det
att sonen vacklande följde honom; han öppnade dörren, men stängde den
åter, sedan sonen följt honom in, hvarefter han gick genom förmaket
fram till sitt skrifbord, lade från sig pistolerna på bordsänden och
pekade på ett öppet liggand bokslut. Der visade sig tydligt, hur
ställningen var. Han skulle inom en half timme utbetala 287.500 franc
och egde icke större tillgång än 15.257 franc.
--- Läs! sade Morrel.
Maximilien läste och stod ett ögonblick förkrossad. Morrel sade intet
enda ord; hvad skulle han tillägga till siffrornas obevekliga dom?
--- Har min far gjort allt för att förekomma denna olycka? frågade den
unge mannen efter ett ögonblick.
--- Ja, svarade Morrel.
--- Och det fins ingen inkassering att räkna på?
--- Ingen.
--- Alla utvägar försökta?
--- Alla.
--- Och inom en half timme, sade Maximilien med hemsk röst, är vårt
namn vanäradt?
--- Men blod aftvår vanäran, sade Morrel.
--- Det är sant, svarade sonen, nu förstår jag.
Derefter utsträckte han handen efter pistolerna.
--- Det är en åt oss hvar, yttrade han, tack!
Morrel hejdade hans arm.
--- Än din mor... än din syster... hvilken skall draga försorg om dem?
En rysning for igenom den unge mannens hela varelse.
--- Har min far betänkt, det ni uppmanar mig att lefva?
--- Ja, jag uppmanar dig dertill, fortfor Morrel, ty det är din pligt.
Du har en lugn och fast karakter, Maximilien. Du är icke en
vanlig yngling; jag bjuder, jag befaller dig ingenting; jag säger
endast: betrakta ställningen, som vore du en främmande person, och
döm sjelf.
Den unge mannen besinnade sig en stund, hvarefter ett uttryck af
upphöjd undergifvenhet bredde sig öfver hans ansigte; med långsam och
sorgsen rörelse tog han af sig epåletten, tecknet till hans grad.
--- Ja, det är riktigt, sade han och räckte fadern sin hand; dö i
fred, min far! Jag skall lefva.
Morrel gjorde en rörelse som för att falla på knä för sonen.
Maximilien drog honom till sig, och två ädla hjertan slogo mot
hvarandra.
--- Du vet, att jag icke vållat min olycka, sade fadern.
Maximilien smålog.
--- Jag vet, svarade han, att min far är den hederligaste man jag
någonsin känt.
--- Nog, nu är allt sagdt; gå nu tillbaka till din mor och syster.
--- Min far, sade den unge mannen, i det han knäböjde, gif mig er
välsignelse.
Morrel fattade sonens hufvud mellan sina händer, drog det till sig,
kysste det flere gånger och sade:
--- Jag gifver dig min välsignelse i mitt eget namn och i de tre
slägtleds, inom hvilka ingen fläck kommit på vårt hus. Hör, hvad
de genom min mun förkunna dig. Försynen kan upprätta den bygnad,
som olyckan nedslagit. De obevekligaste skola hysa medlidande med
dig, då de erfara, på hvad sätt jag dött; det är möjligt, att man
beviljar dig det anstånd man vägrat mig; försök då afvärja, att
ordet bedragare uttalas; grip verket an, arbeta, yngling, kämpa
modigt och ihärdigt; inskränk dig, jemte din mor och din syster,
till det ytterst nödvändiga, så att den egendom, jag är skyldig
andra menniskor, må dag för dag förökas och förkofras under dina
händer. Betänk, hvilken skön, högtidlig, stor dag det skall bli,
då vårt namn åter blir upprättadt, den dag, då du här, i detta
arbetsrum, skall kunna säga: Min far dog, emedan han icke
förmådde, hvad jag i dag gör, men han dog lugnt och värdigt, ty
han visste i dödens ögonblick, hvad jag skulle komma att göra.
--- Ack, min far, min far, utropade den unge mannen, om ni ändå kunde
lefva!
--- Om jag lefver, får allt ett annat utseende, om jag lefver,
förbyter sig deltagandet till misstanke, medlidandet till hårdhet,
om jag lefver, är jag allenast en man, som ej hållit sitt ord, som
svikit sina förbindelser, korteligen en bankruttör. Men då jag
dör, besinna det, Maximilien, då är min döda kropp endast
qvarlefvorna af en hederlig, men olycklig man. Om jag lefver,
skola mina närmaste vänner undvika mitt hus, om jag dör, skall
hela Marseille med tårar följa mig till mitt sista hvilorum.
Lever jag, måste du skämmas för vårt namn, dör jag, höjer du ditt
hufvud och säger: Jag är sonen till en man, som dödades sig, då
han för första gången fann sig ur stånd att hålla sitt ord.
Den unge mannen suckade djupt, men syntes undergifven.
Det var andra gången, öfvertygelsen bemäktigade sig hans förstånd,
fastän icke hans hjerta.
--- Lemna mig nu, sade Morrel, och sök att aflägsna fruntimren.
--- Vill ni ej ännu en gång se min syster? frågade Maximilien.
Den unge mannen hyste en sista hemlig förhoppning, att detta möte
skulle förändra ställningen; se der, hvarför han föreslog det. Men
herr Morrel skakade på hufvudet och invände:
--- Jag har sett henne denna morgon och tagit afsked af henne.
--- Är det ingenting af särskild vigt, min far har att anbefalla mig?
frågade Maximilien med darrande röst.
--- Jo, min son, jag har ett heligt uppdrag att lemna dig.
--- Säg då, min far.
--- Huset Thomson & French i Roma är det enda, som, af mensklighet
eller kanske af klok beräkning, det är mig ej gifvet att läsa i
menniskors hjertan, visat mig deltagande. Deras ombud, som om tio
minuter kommer hit för att få inlösta vexlar å 287.500 franc, har,
jag kan inte säga beviljat, utan till och med erbjudit mig tre
månaders anstånd. Jag önskar, min son, att detta hus måtte först
få sin betalning, och att denne man blir dig helig.
--- Ja, min far, sade Maximilien.
--- Och nu, ännu en gång, lef väl, fortfor Morrel, gå, gå, jag måste
vara ensam. Mitt testamente ligger i chiffoniern i min
sängkammare.
Den unge mannen qvarstod orörlig, ty han hade viljan, men ej förmågan
att uppfylla sin fars önskan.
--- Hör, Maximilien, sade fadern, antag, att jag vore soldat liksom
du, att jag fått order att intaga en fältskans, och att du visste,
att jag skulle stupa vid angreppet; skulle du då icke säga mig:
Gå, min far, det vore vanära att stanna qvar, och döden är bättre
än vanäran.
--- Jo, jo, svarade den unge mannen och omfamnade Morrel
konvulsiviskt. Gå, min far!
Derpå störtade han ut ur arbetsrummet.
Då hans son gått ut, stod Morrel ett ögonblick med ögonen fästa på
dörren, hvarefter han utsträckte armen och drog på klocksträngen.
Efter några ögonblick steg Cocles in. Han var sig icke mer lik. De
tre dagarnas förskräckliga visshet hade bräckt honom. Den tanken:
huset Morrel inställer sina betalningar, böjde honom djupare, än tjugu
år till på hans nacke skulle förmått.
--- Min käre Cocles, sade Morrel med en ton, som omöjligen låter sig
beskrifvas, stanna i förmaket. När den herrn kommer, som var här
för tre månader sedan, det der ombudet för Thomson & French i Roma
ni vet, så kom och säg mig till.
Cocles svarade intet; han nickade blott med hufvudet och gick att
sätta sig i förmaket och vänta. Morrel sjönk tillbaka i länstolen och
såg på pendylen. Sju minuter återstodo honom, det var allt. Visaren
gick med så otrolig hastighet, att han tyckte sig se dess rörelse.
Det låter icke säga sig, hvad i dessa ögonblick föregick hos denne
man, som, ännu ung, till följd af ett visserligen i grunden falskt,
men åtminstone skenbart riktigt förnuftsslut stod i begrepp att
skiljas från allt, som han älskade i verlden, och lemna ett lif,
hvilket skänkte honom all familjelifvets sällhet. Man måste ha sett
honom för att få en föreställning derom, sett honom med pannan betäckt
af svett, men dock undergifven, ögonen fylda af tårar, men dock höjda
mot himmeln.
Visaren gick och gick, pistolerna voro laddade. Han räckte ut handen
efter den ena och uttalade sakta sin dotters namn. Derefter bortlade
han åter det dödande vapnet, tog en penna och skref några ord. Han
tyckte sig icke ha tagit tillräckligt afsked af sitt älskade barn.
Derpå vände han ögonen åter på visaren, han räknade icke mer minuter,
utan sekunder. Nu fattade han åter vapnet med munnen halföppen och
ögonen på visaren. Han spratt till vid det buller han sjelf gjorde,
då han spände hanen. Kallsvett betäckte hans panna i detta ögonblick,
och en dödlig ångest sammandrog hjertat. Han hörde dörren från öppnas
och strax derefter dörren till arbetsrummet. Pendylen var nära
slaget.
Morrel vände sig icke om, han väntade att af Cocles få höra dessa ord:
ombudet för huset Thomson & French. Han förde pistolen till munnen.
Plötsligt hörde han ett skri, det var dotterns röst.
Nu vände han sig om, blef varse Julie, och pistolen föll ur hans hand.
--- Min far, utropade den unga flickan, som knapt förmådde draga andan
och var halfdöd af glädje, räddad, ni är räddad!
Hon kastade sig i hans armar, under det hon med handen höll upp en röd
silkesbörs.
--- Räddad, säger du! sade Morrel. Hvad menar du, mitt barn?
--- Ja, räddad. Se, se! svarade den unga flickan.
Morrel fattade börsen och spratt till, ty en flygtig hågkomst påminde
honom, att börsen varit hans. I ena änden lågo vexlarna på de 287.500
franc, qvitterade. I den andra låg en diamant, stor som en hasselnöt,
och en pergamentbit med påskrift: Hemgift åt Julie.
Morrel strök sig öfver pannan, han trodde sig drömma. I detta
ögonblick slog klockan elfva. Hvart och ett af hammarens slag
dallrade i hans öron, som om den hamrat på hans eget hjerta.
--- Förklara dig, mitt barn, sade han. Hvar har du fått denna börs.
--- I ett hus vid Allées de Meillan, n:r 15, på spiselkransen i ett
tarfligt litet rum fyra trappor upp.
--- Men denna börs tillhör ju icke dig! utropade Morrel.
Julie räckte honom brefvet, som hon fått på morgonen.
--- Och du har varit ensam i det huset? frågade Morrel, sedan han
läst.
--- Emmanuel följde mig, min far. Han skulle vänta mig vid
Muséegatan, men när jag kom ut, var han icke qvar, hvilket
föreföll mig högst underligt.
--- Herr Morrel! ropades i trappan. Herr Morrel!
--- Det är hans röst, sade Julie.
Emmanuel kom samtidigt in, alldeles förvirrad af glädje och rörelse.
--- Pharaon! Pharaon har kommit! utropade han.
--- Hvad vill det säga? Pharaon! Är ni från förståndet, Emmanuel?
Ni vet ju, att det gått förloradt?
--- Pharaon! Man har signalerat Pharaon, min herre! Pharaon löper nu
in i hamnen.
--- Morrel föll åter ned i sin länstol, krafterna öfvergåfvo honom, ty
dessa otroliga, oerhörda, fabelaktiga händelser öfvergingo hans
förstånd. Nu inträdde äfven hans son.
--- Min far, utropade Maximilien, hvarför sade ni då, att Pharaon
sjunkit? Utkiken har nu signalerat honom, och han löper in i
hamnen.
--- Mina vänner, sade Morrel, om det vore sant, skulle vi nödgas tro
på ett underverk af Gud. Nej, det är omöjligt, alldeles omöjligt.
Men hvad som var verkligt och dock lika otroligt, var den börs, han
höll i sin hand, de qvitterade vexlarna och den stora diamanten.
--- Ack, herr Morrel, hvad vill det säga? Man har signalerat Pharaon!
utropade äfven Cocles i sin ordning.
--- Låt oss gå, sade Morrel, i det han steg upp, låt oss se, hur det
förhåller sig, och måtte Gud förbarma sig öfver oss, om det är en
falsk nyhet!
De gingo ned. Midt i trappan väntade fru Morrel, som icke vågat komma
upp. Hastigt var man på la Canebière. En stor folkmängd var samlad
vid hamnen. Hela denna hop delade sig, när Morrel kom.
--- Pharaon! Pharaon! ropade alla dessa röster.
I sjelfva verket, så oerhördt, så otroligt det var, låg midt för
tornet Saint-Jean ett fartyg, på hvars akter med hvita bokstäfver stod
måladt: Pharaon. Huset Morrel & Son i Marseille. Det var af alldeles
samma storlek som det förra Pharaon, och lasten äfven här indigo och
kochenill. Det fälde ankar och gigade segel. På däcket utdelade
kapten Gaumard sina befallningar, och rorgängaren Penelon gjorde
tecken åt herr Morrel. Intet tvifvel längre. Sinnenas vitnesbörd
kunde ej jäfvas, och tio tusen menniskor voro der att bekräfta
händelsen. Då Morrel och hans son omfamnade hvarandra på kajen under
lyckönskningsrop af hela staden, som åsåg underverket, stod en man med
svart skägg, som skylde halfva ansigtet, gömd bakom en skyllerkur,
hvarifrån han med djupaste rörelse åsåg uppträdet, i det han mumlade
dessa ord:
--- Var lycklig, du ädle! Välsignelse öfver dig för hvad du gjort och
ännu kommer att göra, och må min tacksamhet liksom din välgerning
bli en hemligthet!
Med ett leende, i hvilket den renaste glädje och lycka strålade,
lemnade han sitt gömställe, utan att någon fäst uppmärksamhet vid hans
person, emedan alla voro upptagna af dagens underbara händelse,
nedsteg utför en liten trappa vid kajen och ropade:
--- Jacopo! Jacopo! Jacopo!
En slup kom, tog honom om bord och förde honom till en vältacklad
jakt, på hvars däck han med en sjömans vighet sprang upp och hvarifrån
han ännu en gång betraktade Morrel, som under glädjetårar gaf
hjertliga handslag åt hela den samlade mängden och med irrande blick
tackade den osynlige välgöraren, som han tycktes söka i himmeln.
--- Och nu, sade den okände, farväl godhet, mensklighet, erkänsla!
Farväl alla känslor, som vidga menniskohjertat!... Jag har satt
mig i försynens ställe för att belöna de goda.... Nu må herren,
hämnaren, lemna mig sin plats för att straffa de onda!
Vid dessa ord gaf han ett tecken, och liksom jakten endast väntat
derpå, flög den genast utåt hafvet.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 10 Feb 19:05